Anton Tjechov: Rysk novellförfattare, dramatiker och läkare

Hans karriär som dramatiker resulterade i fyra klassiker och hans främsta noveller högaktas av författare och kritiker. Tjechov arbetade som läkare under större delen av sin litterära karriär, något han uttryckte som "medicinen är min äkta hustru och litteraturen min älskarinna" i ett brev till Aleksej Suvorin 1888.

Anton Tjechov
Född	Антонъ Павловичъ Чеховъ 29 januari 1860 (datum specificerat för både juliansk och gregoriansk kalender och ej angiven kalender, antar juliansk) Taganrog
Död	15 juli 1904 (datum specificerat för både juliansk och gregoriansk kalender) (44 år) Badenweiler
Begravd	Novodevitjekyrkogården kartor
Andra namn	Брат моего брата, Человек без селизёнки och Антоша Чехонте
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	medicinska fakulteten vid Moskvas universitet, medicine doktor, 1884
Sysselsättning	Journalist, satiriker, prosaist, författare, dramatiker
Noterbara verk	Måsen, Körsbärsträdgården, Onkel Vanja och Tre systrar
Maka	Olga Knipper-Tjechova (g. 1901–1904)
Föräldrar	Pavel Tjechov Jevgenija Tjechova
Utmärkelser
Pusjkinpriset (1888) Medalj "för arbete med den första allmänna folkräkningen" Sankt Stanislausorden, tredje klass Hedersmedborgare av det ryska kejsardömet
Namnteckning
Redigera Wikidata

Tjechov slutade på teatern efter det katastrofala mottagandet av Måsen (1896), men pjäsen hyllades 1898 av Konstantin Stanislavskijs Konstnärliga teatern i Moskva, som senare även framförde Onkel Vanja och uruppförde Tjechovs två sista pjäser, Tre systrar och Körsbärsträdgården. Dessa fyra verk utmanar skådespelarna såväl som publiken, då Tjechov istället för konventionella handlingar erbjuder en "stämningsfull teater", och ett "nedsänkt liv i texten".

Tjechov skrev under sina tidigare år främst berättelser för att tjäna pengar. Under senare år utvecklades emellertid ambitionerna och hans verk kom att innebära en förnyelse inom litteraturen. Tjechov anses av många vara fader till den moderna novellen. Hans verk särpräglas av ett tidigt användande av inre monolog, något som senare även använts av James Joyce och andra modernistiska författare. Detta kombineras med att han motsatte sig den moraliska slutgiltigheten hos den traditionella berättelsen. Han ursäktade sig aldrig för de svårigheter som detta frambringade hos läsarna, utan vidhöll att en författares främsta roll var att ställa läsaren inför ett dilemma, inte att lösa det.

Barndom och ungdomsår

 

 

 

Anton Tjechov föddes den 29 januari 1860, som det tredje av sex överlevande barn, i Taganrog, en hamn vid Azovska sjön i södra Ryssland. Han döptes den 10 februari 1860 i Marie Himmelfärdskatedralen i samma stad. Fadern, Pavel Tjechov, var son till en tidigare livegen och drev en mataffär. Fadern ledde även församlingskören och var ortodoxt kristen. Han misshandlade familjen, och Pavel Tjechov har av några historiker setts som förebild för hans sons många porträtt av skenhelighet. Modern, Jevgenija, var en utmärkt sagoberättare som roade barnen med historier om sina resor runtom i Ryssland med sin far som var tyghandlare. "Vår talang fick vi från vår far", mindes Tjechov, "men vår själ fick vi från vår mor."

Som vuxen kritiserade Anton Tjechov brodern Aleksandrs behandling av fru och barn genom att påminna honom om Pavels tyranni:

Tjechov gick i en grekisk-ortodox pojkskola och sedan i gymnasiet i Taganrog, som numera är uppkallat efter honom. Där fick han gå om ett år som femtonåring för att han misslyckats med sin examen i grekiska. Han sjöng i det grekisk-ortodoxa klostret i Taganrog och i sin fars körer. I ett brev från 1892 använde han ordet "lidande" för att beskriva sin barndom och mindes:

Tjechovs far förklarades bankrutt 1876 efter att ha överbelånat sig då han byggde ett nytt hus. För att undvika att hamna i gäldstugan flydde han till Moskva, där hans två äldsta söner, Aleksandr och Nikolaj, studerade vid universitetet. Familjen levde i fattigdom i Moskva, och modern var fysiskt och psykiskt nedbruten. Anton Tjechov lämnades kvar för att sälja familjens ägodelar och avsluta sin utbildning. Han blev kvar i Taganrog under ytterligare tre år, och bodde tillsammans med en man vid namn Selivanov som, i likhet med Lopachin i Körsbärsträdgården, hade löst ut familjens skulder i utbyte mot deras hus. Tjechov var tvungen att själv betala för sin utbildning, vilket han klarade genom att bland annat arbeta som privatlärare, fånga och sälja steglitsor och sälja korta texter till tidningarna. Han sände varje rubel han kunde avvara till Moskva, tillsammans med skämtsamma brev för att muntra upp familjen. Under denna tid läste han bland annat Cervantes, Turgenev, Gontjarov och Schopenhauer; och skrev dramakomedin, Platonov - den faderlöse, som hans bror Aleksandr avfärdade som "ett oursäktligt, men oskyldigt påhitt." Tjechov hade även en rad kärleksaffärer, däribland en med en lärares hustru. Tjechov tog sin examen 1879 och återförenades med sin familj i Moskva, då han kommit in på en läkarutbildning vid Moskvauniversitetet.

Tidiga verk

Tjechov tog nu över ansvaret för hela familjen. För att försörja dem och kunna betala sina studiekostnader skrev han korta, humoristiska texter om det samtida ryska livet, många av dem under pseudonymer som "Antosja Tjechonte" (Антоша Чехонте) och "Man utan mjälte" (Человек без селезенки). Hans digra produktion gjorde att han successivt blev känd som en satirisk krönikör kring det ryska gatulivet och 1882 började han skriva för tidningen Oskolki (Fragment), som ägdes av Nikolaj Leikin, en av den tidens ledande förläggare. Tjechovs ton vid denna tid var en aning grövre än den som han hade när han hade mognat.

År 1884 tog Tjechov läkarexamen. Han betraktade det som sitt huvudsakliga yrke, trots att han inte tjänade särskilt mycket pengar på det och behandlade fattiga gratis. Samma år började Tjechov att hosta blod, och 1886 blev han sämre men kunde inte erkänna för sin familj och sina vänner att han drabbats av tuberkulos. Han erkände för Leikin: "Jag är rädd för att underkasta mig att bli kurerad av mina kolleger." Han fortsatte att skriva för veckotidningar, vilket gjorde att familjen steg för steg kunde få en bättre bostad. I början av 1886 erbjöds han att skriva för en av de populäraste tidningarna i Sankt Petersburg, Novoje vremja (Nya tider), som ägdes och redigerades av miljonärsmagnaten Aleksej Suvorin, som betalade dubbelt så mycket per rad som Leikin och gav honom tre gånger så mycket utrymme. Suvorin kom att bli en vän för livet, kanske Tjechovs närmaste vän.

Inom kort blev Tjechov uppmärksammad för sitt skrivande. Den sextiofyraårige Dmitrij Grigorovitj, som då var en hyllad rysk författare, skrev till Tjechov efter att ha läst hans novell Jegors berättelse, "Du har en äkta begåvning – en begåvning som placerar dig bland de främsta bland den nya generationens författare." Han fortsatte med att ge Tjechov råden att sakta ned, skriva mindre och koncentrera sig på litterär kvalitet. Tjechov svarade att brevet hade slagit ned i honom "som en blixt" och erkände att "Jag har skrivit mina berättelser på det sätt som reportrar skriver om bränder – mekaniskt, halvt medveten, utan att bry mig om varken läsaren eller mig själv." Erkännandet kan ha gjort Tjechov en björntjänst, då tidiga manuskript avslöjar att han ofta skrev med extrem försiktighet, och ständigt omarbetade texten. Grigorovitjs råd inspirerade trots det till en seriösare, konstnärlig ambition hos tjugosexåringen. 1887 vann Tjechov det åtråvärda Pusjkinpriset med novellsamlingen "I skymningen" (V sumerkach) "för den bästa litterära produktionen utmärkt genom sitt höga konstnärliga värde."

Vändpunkter

 

Det året, 1887, reste Tjechov, som då var utmattad av överarbete och sjukdom, till Ukraina, där han återupptäckte den kaspiska stäppens skönhet. Vid återkomsten började han att skriva den långa novellen Stäppen, "något ganska udda och för originellt", som senare publicerades i Severnyj Vestnik. I berättelsen skildrar Tjechov en resa över stäppen genom en ung pojkes ögon. Han har sänts iväg för att leva långt hemifrån, och reser tillsammans med en präst och en köpman. Stäppen, som har kallats ett "uppslagsverk över Tjechovs poesi", representerade ett viktigt framsteg för Tjechov, och visade mycket av kvaliteten i hans mogna berättande och gjorde att han kunde publicera sig i litterära tidskrifter snarare än i tidningar.

Under hösten 1887 beställde en teaterimpressario vid namn Korsj en pjäs av Tjechov, som resulterade i pjäsen Ivanov, som skrevs på två veckor och som spelades i november samma år. Även om Tjechov fann erfarenheten "äcklande", och målade ett komiskt porträtt av den kaotiska produktionen i ett brev till sin bror Aleksandr, blev pjäsen en framgång och berömdes, till Tjechovs förvåning, som ett originellt verk. Michail Tjechov ansåg Ivanov vara ett viktigt moment i sin broders intellektuella utveckling och litterära karriär. Från den här perioden härstammar den iakttagelse av Tjechov som sedermera har blivit känd som "Tjechovs gevär", som skrevs ned av Ilia Gurliand efter ett samtal med författaren: "Om du i en akt har ett gevär hängande på väggen, måste geväret avfyras i sista akten."

När hans bror Nikolaj dog av tuberkulos 1889 inspirerades Tjechov att skriva En ledsam historia om en man som står inför slutet av sitt liv, vilket han inser har varit syfteslöst. Michail Tjechov, som såg broderns depression och rastlöshet efter Nikolajs död, höll vid den här tiden på med en undersökning av fängelser som en del av sina juridikstudier, och Anton Tjechov, som sökte efter ett syfte med sitt liv, blev snart själv besatt av problemet med fängelsereformer.

Sachalin

År 1890 genomförde Tjechov en besvärlig resa med tåg, häst och vagn och på flodångare till Rysslands östligaste del och Katorga, ett straffarbetsläger på ön Sachalin norr om Japan där han ägnade tre månader åt att intervjua tusentals straffångar och bosättare för en folkräkning. Breven som Tjechov skrev under resan till ön och vistelsen där anses höra till hans bästa. Hans anmärkningar om Tomsk som han skrev till sin syster blev berömda.

Tomsks invånare hämnades sedermera genom att uppföra en satirisk staty av Tjechov. Saker som Tjechov bevittnade på Sachalin chockerade och retade upp honom, exempelvis piskning, förskingring av förnödenheter, och tvångsprostitution av kvinnor. "Det fanns tillfällen", skrev han, när "jag kände att jag såg framför mig de extrema gränserna av mänsklig degradering". Han rördes speciellt av barnen som bodde i lägret med sina föräldrar.

Tjechov drog senare slutsatsen att välgörenhet inte var svaret, utan att regeringen hade en plikt att finansiera en human behandling av straffångarna. Vad han kom fram till publicerades 1893 och 1894 som Ostrov Sachalin (Ön Sachalin), ett socialvetenskapligt icke-litterärt verk, storslaget och informativt snarare än briljant. Tjechov fann ett litterärt uttryck för det helvetiska Sachalin i sin sista långa novell Dråpet, i vilken den sista delen utspelas på Sachalin, där mördaren Jakov lastar kol mitt i natten och längtar hem.

Melichovo

 

År 1892 köpte Tjechov en mindre lantegendom, Melichovo, ungefär 64 kilometer söder om Moskva, där han bodde han med sin familj fram till 1899. "Det är trevligt att vara en herreman", yttrade han skämtsamt till Scheglov; men han tog sina plikter som godsägare på allvar och gjorde snart sitt bästa för att vara till nytta för de lokala bönderna. Han organiserade understöd till offren för den hungersnöd och kolera som utbröt år 1892, och han lät även bygga tre skolor, en brandstation och en läkarmottagning där han sedan ägnade sig åt att ideellt bistå bönder från hela trakten med sina medicinska tjänster, trots att hans tuberkulos bröt ut vid flera tillfällen. Michail Tjechov, en medlem av Melichovos hushåll, beskrev omfånget av sin brors medicinska åtaganden:

Tjechovs utgifter för mediciner var betydande, men den största kostnaden var de ofta timslånga resor han gjorde för att avlägga sjukbesök. Detta inkräktade även på den tid han kunde avsätta till skrivandet. Tjechovs arbete som läkare berikade dock hans författarskap genom att han kom i kontakt med alla nivåer av det ryska samhället. Till exempel gavs han på detta sätt möjlighet att själv bevittna böndernas ohälsosamma och trånga levnadsförhållanden som han senare beskrev i novellen Bönder. Tjechov besökte även överklassen, och han gjorde bland annat följande anteckning: "Aristokrater? Samma fula kroppar och fysiska orenhet, samma tandlösa ålderdom och motbjudande död, som hos torggummorna."

Tjechov började skriva pjäsen Måsen (1894) i en stuga som han hade byggt i Melichovos fruktträdgård. Under de två år som han hade bott på egendomen hade han renoverat huset, tagit upp agrikultur och hortikultur, vårdat fruktträdgården och fontänen samt planterat många träd, som han, enligt Michail, "såg efter… som om de vore hans barn. Likt greve Versjinin i Tre systrar, drömde han om hur det skulle vara om tre eller fyra hundra år när han tittade på dem."

Premiären på Måsen den 17 oktober 1896 på Aleksandrinskijteatern i Sankt Petersburg blev ett fiasko, pjäsen blev utbuad av publiken, ett mottagande som plågade Tjechov så mycket att han beslöt sig för att sluta skriva för teatern. Men pjäsen imponerade så mycket på teaterdirektören Vladimir Nemirovitj-Dantjenko att han övertygade sin kollega Konstantin Stanislavskij att regissera den i Moskva för Konstnärliga teatern 1898. Stanislavskijs uppmärksamhet på psykologisk realism och ensemblespelande lockade fram de gömda subtiliteterna ur texten och återuppväckte Tjechovs intresse för att skriva pjäser. Konstteatern beställde fler pjäser från Tjechov och följande år spelades Onkel Vanja, som Tjechov färdigställt 1896.

Jalta

 

Under ett besök i Moskva i mars 1897 fick Tjechov en större blödning i lungorna. Med stora svårigheter övertalades han att lägga in sig på en klinik. Väl där konstaterades tuberkulos i den övre delen av lungorna och läkarna ordinerade en förändring i levnadssättet. Efter faderns död år 1898 köpte Tjechov en bit mark i Jaltas utkanter och byggde där en villa och flyttade in där året därpå tillsammans med sin mor och sin syster. Även om han planterade träd och blommor på Jalta, hade hundar och tama tranor och gästades av författare som Lev Tolstoj och Maksim Gorkij, var han alltid som nöjdast när han kunde lämna sitt "heta Sibirien" för att resa till Moskva eller utomlands. Han lovade att han skulle flytta till Taganrog så snart vattenförsörjning hade installerats där. På Jalta skrev han ytterligare två pjäser för teatern. Det tog längre tid att skriva dem än tidigare, då han "skrev rofyllt, på det sätt som jag äter pannkakor nu": ett år vardera för Tre systrar och Körsbärsträdgården.

Den 25 maj 1901 gifte sig Tjechov med Olga Knipper, en före detta protegé och älskarinna till Nemirovitj-Dantjenko som han först hade mött vid repetitionerna för Måsen. Bröllopet genomfördes i tysthet, på grund av hans rädsla för bröllop. Fram till nu hade Tjechov, som kallades "Rysslands mest svårfångade litterära ungkarl" föredragit tillfälliga förbindelser och besök i bordeller framför ett känslomässigt engagemang. Han skrev en gång till Suvorin:

Brevet visade sig profetiskt inför Tjechovs äktenskapliga arrangemang med Olga. Han bodde större delen av tiden på Jalta, hon i Moskva, där hon hade sin skådespelarkarriär. 1902 fick Olga missfall, och Donald Rayfield har lagt fram bevis, baserade på parets brev, för att befruktningen kan ha inträffat när Tjechov och Olga var åtskilda, även om ryska forskare slutgiltigt har sökt motbevisa detta. Det litterära arvet från detta äktenskap på distans är en korrespondens som innehåller teaterhistoriska pärlor, såsom ömsesidiga klagomål om Stanislavskijs regissörsmetoder och Tjechovs råd till Olga om hur hon skulle agera i hans pjäser.

I Jalta skrev Tjechov en av sina mest berömda berättelser, Damen med hunden som beskriver vad som först verkar vara en flyktig förbindelse i Jalta mellan en gift kvinna och en gift man. Ingen av dem förväntar sig att mötet ska få bestående konsekvenser, men de dras allt starkare till varandra och riskerar sina familjeliv för att fortsätta träffas.

Död

I maj år 1904 var Tjechov dödligt sjuk i tuberkulos. "Alla som såg honom trodde i hemlighet att slutet inte var långt borta", erinrar sig Michail Tjechov, "men ju närmare slutet Tjechov kom, desto mindre föreföll han inse det". Den 3 juni gav han sig iväg till den tyska kurorten Badenweiler i Schwarzwald tillsammans med Olga, och därifrån skickade han till synes uppsluppna brev till sin syster Marija där han beskrev maten och omgivningarna och försäkrade henne och sin mor om att han var på bättringsvägen. I sitt sista brev beklagade han sig över de tyska kvinnornas dåliga klädsmak. Berättelsen om Tjechovs död har kommit att bli en av litteraturhistoriens legender, som återberättats, utbroderats och iscensatts många gånger, bland annat i novellen Errand av Raymond Carver. År 1908 skrev Olga ner följande redogörelse för makens sista ögonblick i livet:

Tjechovs kropp fraktades till Moskva med tåg, i en kylvagn avsedd för färska ostron, en detalj som Maksim Gorkij fann stötande. Dessutom kom ett antal av de tusentals sörjande av misstag följa fel begravning, en general Keller som begravdes åtföljd av en militärorkester. Tjechov begravdes bredvid sin far på Novodevitjekyrkogården.

 

Några månader före sin död sade Tjechov till författaren Ivan Bunin att han trodde att folk kanske skulle fortsätta läsa hans verk i sju år. "Varför sju?" frågade Bunin, varpå Tjechov svarade "Tja, sju och ett halvt. Det är inte dåligt. Jag har sex år kvar att leva." Den alltid lika blygsamma Tjechov kunde omöjligt ha föreställt sig till vilken grad som han skulle bli känd efter sin död. De hyllningar som Körsbärsträdgårdens fick året efter hans död visade hur mycket han hade stigit i popularitet hos den ryska befolkningen. Han ansågs då vara den näst mest kända författaren efter Lev Tolstoj. Tolstoj levde sex år längre än denne, men efter Tolstojs död spreds Tjechovs ryktbarhet längre.

Constance Garnetts översättningar vann en engelskspråkig läsarkrets åt honom samt beundran från författare som James Joyce, Virginia Woolf och Katherine Mansfield. William H. New sammanfattar likheterna mellan Mansfields The Child Who Was Tired från 1910 och Tjechovs Sleepy i sin bok Reading Mansfield and Metaphors of Reform. Den ryska kritikern D.S. Mirskij, som levde i England, förklarade Tjechovs popularitet i landet genom hans "ovanliga, fullständiga avvisande av heroiska värden." I Ryssland förlorade Tjechov sin status efter ryska revolutionen, men anpassades senare till Sovjets agenda, med karaktären Lopachin, till exempel, som ändrades till en hjälte av den nya ordningen som tar en yxa till körsbärsträdgården.

En av de första utanför Ryssland som lovordade Tjechovs pjäser var George Bernard Shaw, som gav sin Heartbreak House underrubriken "A Fantasia in the Russian Manner on English Themes" och noterade likheter i den brittiska jordägande klassens situation och den ryska motsvarigheten så som den skildrats av Tjechov: "samma trevliga personer, samma totala futilitet." I Amerika ökade Tjechovs rykte något senare, delvis genom Stanislavskijsystemets influens på skådespeleriet, som med sin åsikt om undertexter:

"Group Theatre" i New York utvecklade speciellt ett synsätt till drama byggt på det underförstådda osagda, vilket influerade generationer av amerikanska dramatiker, manusförfattare och skådespelare som Clifford Odets, Elia Kazan och speciellt Lee Strasberg. I sin tur influerade Strasbergs Actors Studio och Method Acting (en metod för skådespelare att leva sig in i sina roller) många skådespelare, som Marlon Brando och Robert De Niro, även om Tjechovs idéer då kan ha förvridits av en realismupptagenhet. 1981 arbetade dramatikern Tennessee Williams om Måsen till The Notebook of Trigorin. Trots Tjechovs berömmelse som dramatiker, anser en del författare att hans noveller representerar en större prestation. Raymond Carver skrev i novellen Errand om Tjechovs död och ansåg honom vara den största av alla novellförfattare:

Ernest Hemingway, en annan författare influerad av Tjechov, var mer återhållsam: "Tjechov skrev runt sex bra historier. Men han var en amatörförfattare." Vladimir Nabokov klagade en gång över Tjechovs "blandning av fruktansvärd prosa, färdiggjorda epitet, repetitioner", men förkunnade även att Damen med hunden var "en av de bästa historier som någonsin skrivits" och beskrev Tjechov som skrivande "på det sätt som en person berättar för andra om de viktigaste sakerna i sitt liv, sakta men ändå utan avbrott, i en något dämpad röst." För författaren William Boyd, var Tjechovs genombrott att överge vad William Gerhardie kallat för "händelsehandling" för något mera "otydligt, avbrutet, tilltygat eller annars mixtrat av livet." Virginia Woolf funderade över den unika kvalitén på en av Tjechovs historier i The Common Reader (1925):

Anton Tjechov har fått en krater uppkallad efter sig på planeten Merkurius, Tjechovkratern. Han har också fått asteroiden 2369 Chekhov uppkallad efter sig.

•  
  Tjechov, 1889, 29 år gammal.
•  
  Melichovo, numera museum
•  
  Tjechov och Olga, 1901, på smekmånad.
•  
  Tjechov tillsammans med Lev Tolstoj på Jalta, 1900.
•  
  Tjechovs grav, Novodevitjekyrkogården, Moskva.

• Kortprosa
• Vita datjan, Tjechovs hem på Jalta

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wiki, tidigare version.

Anmärkningar

Fotnoter

Tryckta källor

• Allen, David, Performing Chekhov, Routledge (UK), 2001, ISBN 978-0-415-18934-7
• Bartlett, Rosamund, and Anthony Phillips (translators), Chekhov: A Life in Letters, Penguin Books, 2004, ISBN 978-0-14-044922-8
• Bartlett, Rosamund, Chekhov: Scenes from a Life, Free Press, 2004, ISBN 978-0-7432-3074-2
• Benedetti, Jean (editor and translator), Dear Writer, Dear Actress: The Love Letters of Olga Knipper and Anton Chekhov, Methuen Publishing Ltd, 1998 edition, ISBN 978-0-413-72390-1
• Benedetti, Jean, Stanislavski: An Introduction, Methuen Drama, 1989 edition, ISBN 978-0-413-50030-4
• Chekhov, Anton, About Love and Other Stories, translated by Rosamund Bartlett, Oxford University Press, 2004, ISBN 978-0-19-280260-6
• Chekhov, Anton, The Undiscovered Chekhov: Fifty New Stories, translated by Peter Constantine, Duck Editions, 2001, ISBN 978-0-7156-3106-5
• Chekhov, Anton, Easter Week, translated by Michael Henry Heim, engravings by Barry Moser, Shackman Press, 2010
• Chekhov, Anton, Forty Stories, translated and with an introduction by Robert Payne, New York, Vintage, 1991 edition, ISBN 978-0-679-73375-1
• Chekhov, Anton, Letters of Anton Chekhov to His Family and Friends with Biographical Sketch, translated by Constance Garnett, Macmillan, 1920. Full text at Gutenberg. Retrieved 16 February 2007.
• Chekhov, Anton, Note-Book of Anton Chekhov, translated by S. S. Koteliansky and Leonard Woolf, B.W. Huebsch, 1921. Full text at Gutenberg. Retrieved 16 February 2007.
• Chekhov, Anton, The Other Chekhov, edited by Okla Elliott and Kyle Minor, with story introductions by Pinckney Benedict, Fred Chappell, Christopher Coake, Paul Crenshaw, Dorothy Gambrell, Steven Gillis, Michelle Herman, Jeff Parker, Benjamin Percy, and David R. Slavitt. New American Press, 2008 edition, ISBN 978-0972967983
• Chekhov, Anton, Seven Short Novels, translated by Barbara Makanowitzky, W.W.Norton & Company, 2003 edition, ISBN 978-0-393-00552-3
• Finke, Michael, Chekhov's 'Steppe': A Metapoetic Journey, an essay in Anton Chekhov Rediscovered, ed Savely Senderovich and Munir Sendich, Michigan Russian Language Journal, 1988, ISBN 9999838855
• Gerhardie, William, Anton Chekhov, Macdonald, (1923) 1974 edition, ISBN 978-0-356-04609-9
• Gorky, Maksim, Alexander Kuprin, and I.A. Bunin, Reminiscences of Anton Chekhov, translated by S. S. Koteliansky and Leonard Woolf, B.W.Huebsch, 1921. Read at eldritchpress. Retrieved 16 February 2007.
• Gottlieb, Vera, and Paul Allain (eds), The Cambridge Companion to Chekhov, Cambridge University Press, 2000, ISBN 978-0-521-58917-8
• Jackson, Robert Louis, Dostoevsky in Chekhov's Garden of Eden—'Because of Little Apples', in Dialogues with Dostoevsky, Stanford University Press, 1993, ISBN 978-0-8047-2120-2
• Klawans, Harold L., Chekhov's Lie, 1997, ISBN 1-888799-12-9. About the challenges of combining writing with the medical life.
• Malcolm, Janet, Reading Chekhov, a Critical Journey, Granta Publications, 2004 edition, ISBN 978-1-86207-635-8
• Miles, Patrick (ed), Chekhov on the British Stage, Cambridge University Press, 1993, ISBN 978-0-521-38467-4
• Nabokov, Vladimir, Anton Chekhov, in Lectures on Russian Literature, Harvest/HBJ Books, [1981] 2002 edition, ISBN 978-0-15-602776-2.
• Pitcher, Harvey, Chekhov's Leading Lady: Portrait of the Actress Olga Knipper, J Murray, 1979, ISBN 978-0-7195-3681-6
• Prose, Francine, Learning from Chekhov, in Writers on Writing, ed. Robert Pack and Jay Parini, UPNE, 1991, ISBN 978-0-87451-560-2
• Rayfield, Donald, Anton Chekhov: A Life, Henry Holt & Co, 1998, ISBN 978-0-8050-5747-8
• Simmons, Ernest J., Chekhov: A Biography, University of Chicago Press, (1962) 1970 edition, ISBN 978-0-226-75805-3
• Stanislavski, Constantin, My Life in Art, Methuen Drama, 1980 edition, ISBN 978-0-413-46200-8
• Styan, John Louis, Modern Drama in Theory and Practice, Cambridge University Press, 1981, ISBN 978-0-521-29628-1
• Wood, James, What Chekhov Meant by Life, in The Broken Estate: Essays in Literature and Belief, Pimlico, 2000 edition, ISBN 978-0-7126-6557-5
• Zeiger, Arthur, The Plays of Anton Chekov, Claxton House, Inc., New York, NY, 1945.

• Taganrogs officiella webbplats – Tjechovs födelsestad
• «Дама с собачкой» – ”Damen med hunden” på ryska med svensk översättning
• ”Damen med hunden” i svensk översättning
• Anton Tjechov i Libris

Biografiska

• Biografi på books and writers (Petri Liukkonen)
• Biografi på The Literature Network
• "Chekhov's Legacy" av Cornel West vid NPR, 2004

Blandat

• Production of the play ‘DEAD MAN’S BLUFF’ by Mikhail Volokhov with Bernard Sobel. Starring luminaries of French stage and screen Denis Lavant and Hugues Quester, as part of the international project ‘Dead Man’s Bluff’ in the form of a trilogy including ‘The Cherry Orchard’ by A. Chekhov (1903), ‘Maria’ by I. Babel (1933) and ‘Dead Man’s Bluff’ by M. Volokhov (1989).
• A daily dose of the wit and wisdom of Anton Pavlovich Chekhov

Verk

• Verk av och om Anton Tjechov på Internet Archive. Scannade böcker i färg, några med illustrationer, originalutgåvor.
• Inspelade berättelser om Anton Tjechov på Internet Archive. Översatta av Constance Garnett, Marion Fell, och andra. Presenterade i mp3 och ogg format.
• Verk av Anton Tjechov på Project Gutenberg. Alla Constance Garnetts översättningar av novellerna och breven är tillgängliga, dessutom den utgåva av Tjechovs anteckningar som översattes av S. S. Koteliansky och Leonard Woolf - se referenslistan för vidare information om utgivning. På webbsidan finns även översättningar av samtliga pjäser till engelska.
• 201 Berättelser av Anton Tjechov, översatta av Constance Garnett presenterade i kronologisk ordning efter sin ryska utgivning, med noter.
• Антон Павлович Чехов Originaltexter av Tjechov på ryska. Lästa den 16 februari 2007. (ryska)