Aleksandr Herzen: Rysk författare

Aleksandr Herzen
Född	Александр Иванович Герцен 25 mars 1812 (g.s.) Moskva
Död	9 januari 1870 (g.s.) (57 år) Paris
Begravd	Cimetière du Château
Andra namn	Iskander
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland och Schweiz
Utbildad vid	Moskvauniversitetets fakultet för fysik och matematik
Sysselsättning	Filosof, publicist, pedagog, politiker, lärare, prosaist, självbiograf, litteraturkritiker, författare, journalist, revolutionär
Maka	Natalja Zacharina (g. 1838–)
Barn	Aleksandr Herzen (f. 1839) Natalie Herzen (f. 1844)
Föräldrar	Ivan Jakovlev
Namnteckning
Redigera Wikidata

Alexander Herzen var son till en rik godsägare Jakovlev i Moskva (modern var tyska) och studerade fysik vid Moskvas universitet. Han blev 1834 tillsammans några kamrater arresterad, då han deltagit i en fest, där för tsaren misshagliga sånger sjungits. Han förvisades 1835 till Vjatka och därifrån till Vladimir, men fick 1839 amnesti, varefter han 1840 anställdes i inrikesministeriet. Till följd av sin frispråkighet flyttades han från Sankt Petersburg till Novgorod, där han blev regeringsråd. År 1842 tog han avsked från statstjänsten och ägnade sig uteslutande åt litteraturen.

Under pseudonymen "Iskander" (ända till sitt 50:e år skrev han anonymt) utgav han 1847 romanen Kto vinovat? (Vems är felet?), som väckte mycket uppseende genom fria åsikter om äktenskapet och samhället. År 1847 lämnade han Ryssland för alltid och skyndade vid underrättelsen om februarirevolutionens utbrott 1848 till Paris, varifrån han sedermera flyttade till Genève. På tyska publicerade han Vom anderen ufer (1850), en från anarkistisk ståndpunkt utförd glänsande kritik över 1848 års revolution, samt Briefe aus Italien und Frankreich (1850). År 1852 bosatte han sig i London, och där började han 1856 utge tidningen "Kolokol" (Klockan), i vilken han skoningslöst angrep de ryska samhällsförhållandena och förespråkade avskaffandet av livegenskapen och kroppsstraffen samt införandet av offentlighet vid domstolarna.

Alexander Herzen författade även flera andra uppseendeväckande skrifter, såsom Du développement des idées révolutionnaires en Russie (1851), Le monde russe et la révolution (först utgiven på ryska 1854) och Camicia rossa. La chemise rouge. Garibaldi à Londres (1865; ny upplaga 1882). Trots ryska regeringens förbud spreds alla dessa skrifter i stora upplagor inom Ryssland, och under tiden efter Nikolaj I:s död behärskade han fullständigt den allmänna meningen i sitt hemland.

Alexander II själv studerade "Klockan" för att genom den få tillförlitlig kännedom om förhållandena i landet. Herzen syntes vara allvetande; han hade korrespondenter överallt, även bland kejsarens omgivning. Då han 1859 publicerade Mémoires de l'impératrice Cathérine, écrits par elle-même ("Kejsarinnan Catherine II:s memoarer, skrivna av henne själv"), kunde ingen uppge, hur han fått kännedom om denna av ryska regeringen ängsligt bevarade hemlighet; memoarernas äkthet blev dock aldrig betvivlad. Om den ryska litteraturen gjorde Alexander Herzen sig högt förtjänt genom utgivandet av moderna ryska författares – till exempel Aleksandr Pusjkins, Michail Lermontovs och Aleksandr Bestuzjevs – arbeten utan censurluckor.

Under den sista delen av sitt liv hängav sig Alexander Hetzen alltmera åt partiintressen, varför hans anseende började sjunka, och då han under den polska revolutionen 1863 i "Klockan" uttalade sig för polackerna, förlorade tidningen sin popularitet. År 1868 upphörde "Klockan", vilken sedan 1865 utgivits i Genève. Han var en av Rysslands mest framstående skriftställare under 1800-talet. Hans samlade skrifter utgavs 1875–79 på ryska i Genève, vartill sedan kommit ett par band postuma skrifter.

Utgivet på svenska

• Memoarer 1901-1902
• Europa och Ryssland 1916
• Vem bär skulden? 1989

Asteroiden 3052 Herzen är uppkallad efter honom.

• Herzen, Aleksandr i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)

Noter

• Aleksandr Herzen i Libris