Hypertoni: Kronisk sjukdom

Detta leder till en ökad arbetsbelastning för hjärtat och ökar risken för många följdsjukdomar, framförallt stroke, hjärtsvikt och njursvikt men även artärsjukdomar såsom aneurysm och perifer arteriell sjukdom.

Högt blodtryck
Synonymer: hypertoni, arteriell hypertoni, hypertension
Latin: hypertonia
En automatisk blodtrycksmätare som visar arteriell hypertension med ett systoliskt blodtryck på 158 mmHg, och ett diastoliskt blodtryck på 99 mmHg. Hjärtfrekvensen är 80 slag per minut.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	I10, I11, I12, I13, I15
ICD-9	401
OMIM	145500
DiseasesDB	6330
Medlineplus	000468
eMedicine	med/1106  ped/1097 emerg/267
MeSH	svensk engelsk

Blodtrycket mäts med två mått, systoliskt och diastoliskt, mäts i enheten mmHg (millimeter kvicksilver) och anges vanligen med snedstreck mellan systoliskt och diastoliskt tryck, t.ex. "120/80 mmHg". Systoliskt tryck är det högsta tryck som kan uppmätas då hjärtat kontraheras (drar ihop sig) i systole, diastoliskt tryck är det tryck som kvarstår i blodkärlen då hjärtat slappnar av och fylls i diastole. Normalt blodtryck i vila är ca 100–140 mmHg systoliskt och 60–90 mmHg diastoliskt. Högt blodtryck föreligger om trycket under en längre tid är lika med eller högre än 140/90 mmHg.

Även måttlig förhöjning av blodtrycket är kopplat till en förkortad medellivslängd. Kost- och livsstilsförändringar kan förbättra kontrollen över blodtrycket och minska riskerna för komplikationer i samband med dålig hälsa. Läkemedelsbehandling är dock ofta nödvändigt för personer där livsstilsförändringar inte avhjälper de medicinska problemen.

Hypertoni klassificeras som antingen primär (essentiell) hypertoni eller sekundär hypertoni. Cirka 90–95 procent av fallen klassas som "primär hypertoni", vilket innebär högt blodtryck utan någon tydlig bakomliggande medicinsk orsak. Andra tillstånd som påverkar njurarna, artärerna, hjärtat eller det endokrina systemet orsakar de övriga 5–10 procent av fallen (sekundär hypertoni).

Vuxna

Hos personer över 18 år definieras hypertoni som ett systoliskt och/eller diastoliskt blodtrycksmått som genomgående är högre än accepterade normalvärden (för närvarande 139 mmHg systoliskt, 89 mmHg diastoliskt: se tabell). Om mätningarna utförs över 24 timmar med en apparat som individen bär på sig eller med utrustning i hemmet, används lägre tröskelvärden (135 mmHg systoliskt och 85 mmHg diastoliskt).

Nyare internationella riktlinjer har delat in blodtrycksvariationer i ytterligare kategorier, som inte betecknas som hypertoni utan i stället markerar vad som utgör risk för hypertoni. JNC7 (2003) använder termen prehypertoni för blodtryck i intervallet 120–139 mmHg systoliskt respektive 80–89 mmHg diastoliskt, medan ESH-ESK-riktlinjerna (2007) och BHS IV (2004) använder kategorierna optimalt, normalt och högt normalt för att dela upp tryck under 140 mmHg systoliskt och 90 mmHg diastoliskt.

Hypertoni kan även delas in i olika grupper. JNC7 skiljer mellan hypertoni stadium I, hypertoni stadium II och isolerad systolisk hypertoni. Isolerad systolisk hypertoni betecknar förhöjt systoliskt tryck med normalt diastoliskt tryck och är vanligt hos äldre. Riktlinjerna från ESH-ESK (2007) och BHS IV (2004), definierar ett tredje stadium (stadium III) av hypertoni för personer med systoliskt blodtryck över 179 mmHg eller med diastoliskt tryck över 109 mmHg.

Hypertoni betecknas som resistent om läkemedel inte sänker blodtrycket till normala nivåer.

Barn och ungdomar

Hypertoni förekommer relativt ofta hos barn och ungdomar (2–9 procent beroende på ålder, kön och etnicitet) och förknippas med långsiktiga hälsorisker.

Det har rekommenderats att barn över tre år får sitt blodtryck kontrollerat då de genomgår rutinmässig medicinsk vård eller vid kontroller. Högt blodtryck bekräftas vid upprepade besök innan ett barn kan diagnosticeras med högt blodtryck. Blodtrycket hos barn ökar med åldern. För barn definieras hypertoni om ett genomsnitt av systoliskt eller diastoliskt blodtryck mätt vid tre eller flera tillfällen är lika med eller högre än den 95:e percentilen för barnets kön, ålder och längd. Prehypertoni hos barn definieras som ett genomsnittligt systoliskt eller diastoliskt blodtryck som är högre än eller lika med den 90:e percentilen, men mindre än den 95:e percentilen.

Hos ungdomar rekommenderas att hypertoni och prehypertoni diagnostiseras och klassificeras med samma kriterier som används för vuxna.

Nyfödda och spädbarn

Hypertoni hos spädbarn är sällsynt och förekommer hos cirka 0,2 till 3 procent av de nyfödda. Blodtrycket mäts inte rutinmässigt hos friska nyfödda. Hypertoni är vanligare hos nyfödda med andra komplikationer. En rad faktorer som gestationsålder, dvs. ålder räknat från befruktning, och födelsevikt måste beaktas för att avgöra om blodtrycket är normalt hos ett nyfött barn.

Hypertoni ger sällan några symptom och identifieras vanligen vid screening eller när en person söker vård för orelaterade hälsoproblem (s.k. en passant fynd). Vissa människor med högt blodtryck rapporterar huvudvärk (särskilt mot baksidan av huvudet och på morgonen) samt yrsel, svindel, tinnitus (surrande eller väsande i öronen), förändrad syn eller svimningsepisoder.

Vid en hälsokontroll kan högt blodtryck misstänkas då hypertensiv retinopati upptäcks vilket kan ske vid granskning av ögonbotten genom oftalmoskopi. Traditionellt graderas svårighetsgraden av de förändringar som orsakats av hypertensiv retinopati från I till IV, även om de mildare formerna kan vara svår att skilja från varandra. Oftalmoskopifynd kan också ge en bild av hur länge en person lidit av högt blodtryck.

Sekundär hypertoni

Vissa ytterligare tecken och symptom kan tyda på sekundär hypertoni, eller högt blodtryck som beror på en identifierbar orsak som t.ex. njursjukdomar eller olika endokrina sjukdomar. Till exempel kan omfördelning av kroppsfettet från underhud till bukfetma, diabetesliknande glukosintolerans, månansikte, en fettknöl i nacken och lila bristningar tyda på Cushings syndrom. Hypertyreos och akromegali kan också orsaka högt blodtryck och har utöver hypertoni även karakteristiska symptom och tecken. Ett blåsljud från buken kan tyda på njurartärstenos (förträngning av artärerna som försörjer njurarna), vilket kan leda till sekundär hypertoni. Sänkt blodtryck i benen eller avsaknad av puls i lårbensartär kan tyda på aortakoarktation (en förträngning av kroppspulsådern strax efter den lämnar hjärtat). Hypertoni som varierar kraftigt med huvudvärk, hjärtklappning, blekhet och svettningar föranleder misstankar om feokromocytom.

Hypertensiv kris

Kraftigt förhöjt blodtryck (systoliskt tryck ≥ 180 eller diastoliskt tryck ≥ 110 mmHg), betecknas ibland accelererad hypertoni eller "hypertensiv kris" och ger hög risk för komplikationer. Även sådana blodtryck behöver inte ge symptom, men patienter kan ibland rapportera huvudvärk (22 procent av fallen) och yrsel. Andra symptom på hypertensiv kris kan innefatta synnedsättning eller andnöd på grund av hjärtsvikt eller en allmän sjukdomskänsla på grund av njursvikt. De flesta människor som upplever hypertensiv kris har sedan tidigare ett känt förhöjt blodtryck, men ytterligare utlösningsmekanismer kan ha lett till en plötslig ytterligare höjning.

"Akut hypertoni", tidigare benämnd "malign hypertoni", uppstår när det finns tecken på direkt skada på ett eller flera organ som ett resultat av det kraftigt förhöjda blodtrycket. Denna skada kan inkludera hypertensiv encefalopati, som orsakas av svullnad och dysfunktion i hjärnan, och känns igen på huvudvärk och en förändrad vakenhetsgrad (förvirring eller dåsighet). Retinalt papillödem och blödningar och exsudat från fundus av ögat är ett annat tecken på skador på ögat. Bröstsmärta kan indikera skada på hjärtmuskeln (som kan utvecklas till hjärtinfarkt eller ibland aortadissektion; ruptur i den inre väggen i aorta. Andnöd, hosta och upphostningar av blodfärgat slem är karakteristiska tecken på lungödem. Detta tillstånd är en uppsvällning av lungvävnaden på grund av svikt i vänster hjärtkammare, det vill säga att vänster hjärtkammare inte kan pumpa blod från lungorna till artärsystemet tillräckligt bra. Snabb försämring av njurfunktionen (akut njurskada) och mikroangiopatisk hemolytisk anemi (att blodcellerna förstörs) kan också förekomma. I dessa situationer är snabb sänkning av blodtrycket nödvändigt för att stoppa pågående organskada. Det finns däremot inga bevis för att blodtryck måste sänkas snabbt vid subakut hypertoni där det inte finns några bevis för skador på målorgan, och alltför aggressiv sänkning av blodtrycket är inte riskfritt. Användning av orala läkemedel för att sänka blodtrycket gradvis under 24 till 48 timmar förespråkas vid subakut hypertoni.

Graviditet

Hypertoni förekommer vid cirka 8–10 procent av alla graviditeter. De flesta kvinnor med hypertoni under graviditeten har sedan tidigare primär hypertoni. Högt blodtryck under graviditeten kan vara det första tecknet på preeklampsi (även kallat havandeskapsförgiftning), ett allvarligt tillstånd under graviditetens andra hälft och några veckor efter förlossningen. En diagnosticerad preeklampsi innefattar förhöjt blodtryck och proteinförekomst i urinen. Preeklampsi förekommer vid cirka 5 procent av alla graviditeter och är orsaken till omkring 16 procent av alla fall av mödradödlighet i världen. Preeklampsi dubblar också risken för att barnet skall dö. I allmänhet ger preeklampsi inga symptom utan upptäcks via rutinkontroller. Då det förekommer symptom på preeklampsi är dessa vanligen huvudvärk, synstörningar (ofta "blixtrande ljus"), kräkningar, epigastriesmärta (smärta i övre delen av magen under bröstbenet) och ödem (svullnad). Preeklampsi kan i vissa fall utvecklas till ett livshotande tillstånd som kallas eklampsi (eller graviditetskramp). Eklampsi innefattar akut hypertoni med flera allvarliga komplikationer, bland andra synförlust, svullnad i hjärnan, tonisk-kloniska anfall eller konvulsioner, njursvikt, lungödem och disseminerad intravasal koagulation (en blodkoagulationssjukdom).

Spädbarn och barn

Låg viktökning, epileptiska anfall, irritabilitet, brist på energi och andningssvårigheter kan uppstå i samband med hypertoni hos nyfödda barn och hos yngre spädbarn. Hos äldre spädbarn och barn i övriga åldrar kan hypertoni orsaka huvudvärk, oförklarad irritabilitet, trötthet, undermålig viktökning, dimsyn, näsblod och ansiktsförlamning.

 

Hypertoni är den viktigaste förebyggbara riskfaktorn av för tidig död i världen. Med hypertoni följer ökad risk för ischemisk hjärtsjukdom, slaganfall (stroke), perifer vaskulär sjukdom, och andra kardiovaskulära sjukdomar, exempelvis hjärtsvikt, aortaaneurysm, diffus åderförkalkning och lungemboli. Hypertoni utgör också en riskfaktor för kognitiv nedsättning, demens och kronisk njursjukdom. Andra komplikationer kan vara hypertensiv retinopati eller hypertensiv nefropati.

Primär hypertoni

Primär (essentiell) hypertoni är den vanligaste formen av hypertoni, och den ligger bakom 90–95 procent av alla fall av hypertoni. I nästan alla moderna samhällen stiger blodtrycket med ålder och risken för hypertoni i senare skeden av livet är betydande. Hypertoni är ett resultat av en komplex interaktion mellan gener och miljöfaktorer. Ett flertal vanliga gener med en liten inverkan på blodtrycket har identifierats liksom några sällsynta gener med stor inverkan på blodtrycket men fortfarande vet man ganska lite om de genetiska orsakerna till hypertoni. Flera miljöfaktorer påverkar blodtrycket; livsstilsfaktorer som sänker blodtrycket är till exempel minskat intag av salt, och konsumtion av fett och ökad konsumtion av frukt (Dietary Approaches to Stop Hypertension (DASH-diet)). Träning, viktminskning och minskat intag av alkohol bidrar också till att sänka blodtrycket. Andra faktorer som påverkar är stressnivå, koffeinintag, och brist på vitamin D men de är inte lika tydliga. Insulinresistens (vanligt vid fetma och som är en komponent vid så kallat syndrom X , eller metabolt syndrom) tros också bidra till hypertoni. Nya studier har också antytt att händelser tidigt i livet (till exempel låg födelsevikt, en mor som röker och brist på amning) kan utgöra riskfaktorer för essentiell eller primär hypertoni hos vuxna. Exakt hur och enligt vilka mekanismer dessa faktorer påverkar hypertoni hos vuxna är däremot oklart.

Sekundär hypertoni

Sekundär hypertoni uppstår till följd av identifierbara orsaker. Njursjukdom är den vanligaste sekundära orsaken bakom hypertoni. Hypertoni kan också orsakas av endokrina eller hormonella tillstånd som Cushings syndrom, giftstruma, hypotyreos, akromegali, Conns sjukdom eller hyperaldosteronism, hyperparatyreos och feokromocytom. Andra orsaker till sekundär hypertoni är bland annat fetma, sömnapné, graviditet, aortakoarktation, överdriven konsumtion av lakrits och vissa receptbelagda mediciner, örtkurer och narkotika.

 

Hos de flesta personer med fastställd primär hypertoni svarar ett ökat motstånd (resistens) mot blodflödet (total perifer resistens) för det höga trycket, medan hjärtminutvolymen förblir normal. Det finns bevis för att en del yngre personer med prehypertoni eller “borderline-hypertoni” har en hög hjärtminutvolym, en förhöjd hjärtfrekvens (puls) och normal perifer resistens. Det här tillståndet kallas hyperkinetisk borderline-hypertoni. Dessa individer utvecklar typiska drag av fastställd primär hypertoni senare i livet då deras hjärtminutvolym sjunker och den perifera resistensen stiger med åldern. Huruvida detta mönster är typiskt för alla personer som till slut utvecklar hypertoni är omtvistat. Förhöjd perifer resistens vid fastställd hypertoni kan huvudsakligen tillskrivas strukturella förträngningar i små artärer och arterioler. En minskning av antalet eller av tätheten hos kapillärerna kan också vara en bidragande orsak till perifer resistens. Hypertoni har också ett samband med minskad dilatation-konstriktionskapacitet hos de perifera venerna, vilket kan öka blodets återflöde till hjärtat, öka hjärtats preload och slutligen orsaka diastolisk dysfunktion. Huruvida förhöjd aktiv sammandragning av blodkärlen spelar en roll vid fastställd essentiell hypertoni är oklart.

Pulstrycket (skillnaden mellan det systoliska och det diastoliska blodtrycket) stiger ofta hos äldre personer med hypertoni. En sådan situation kan exempelvis innebära att det systoliska trycket är onormalt högt, medan det diastoliska trycket kan vara normalt eller lågt. Det här tillståndet benämns isolerad systolisk hypertoni. Högt pulstryck hos äldre personer med hypertoni eller isolerad systolisk hypertoni förklaras med förhöjd artärstelhet eller ateroskleros, som är typiskt i samband med åldrande och som kan förvärras av högt blodtryck. Många mekanismer har föreslagits ligga bakom förhöjd resistens i artärsystemet vid hypertoni. De flesta bevisen omfattar en eller båda av följande orsaker:

• Störningar i njurarnas salt- och vattenreglering, i synnerhet abnormaliteter i det intrarenala renin-angiotensinsystemet
• Abnormaliteter i det sympatiska nervsystemet

Dessa mekanismer utesluter inte varandra och det är troligt att båda i viss utsträckning är bidragande i de flesta fall av primär hypertoni. Det har också föreslagits att endotelial dysfunktion (dysfunktion i blodkärlens inre skikt - endotelet) och vaskulär inflammation också kan bidra till förhöjd perifer resistens och till vaskulära skador vid hypertoni.

Hypertoni diagnostiseras då patienten har ett kontinuerligt högt blodtryck. Traditionellt kräver en diagnos tre separata mätningar med en blodtrycksmätare med en månads intervall mellan varje. En initial bedömning av patienter med hypertoni innefattar en fullständig anamnes och en läkarundersökning. Då 24-timmars telemetriskblodtrycksmätning och blodtrycksmätare för hemmabruk finns tillgängliga så har vikten av att undvika att feldiagnostisera patienter med "vitrockshypertoni" eller "white-coat syndrom" lett till att rutinerna ändrats. Detta fenomen får sitt namn av hur patienter kan ha högre blodtryck då de träffar sina läkare, då de "blir nervösa" av den vita rocken.^{[källa behövs]} Gällande praxis i Storbritannien innebär att man följer upp en kliniskt uppmätt enstaka förhöjning med telemetri. Uppföljningen kan också utföras, dock inte lika bra, med en hemmablodtrycksmätare under en period på sju dagar.

Då diagnosen hypertoni väl är ställd, försöker läkarna efter att identifiera den bakomliggande orsaken utifrån riskfaktorer och andra symptom om sådana finns. Sekundär hypertoni är vanligare hos barn i förpuberteten och de flesta fallen orsakas av njursjukdom. Primär eller essentiell hypertoni är vanligare hos tonåringar och har flera riskfaktorer, innefattande fetma och hypertoni i familjen. Laboratorietest kan också göras för att identifiera eventuella orsaker till sekundär hypertoni, och för att fastställa om hypertonin har skadat hjärta, ögon och njurar. Ytterligare test för diabetes och höga kolesterolvärden görs eftersom dessa sjukdomar utgör riskfaktorer för att utveckla hjärtsjukdomar och kan kräva behandling.

Serumkreatinin mäts för att kontrollera förekomst av njursjukdom, som antingen kan vara orsaken till eller ett resultat av hypertonin. Fristående mätning av serumkreatinin kan göra att den glomerulära filtrationshastigheten överskattas. Nya riktlinjer rekommenderar att man använder prediktiva ekvationer, som ekvationen för modifiering av diet vid njursjukdom (Modification of Diet in Renal Disease, MDRD) för uppskattning av den glomerulära filtrationshastigheten (eGFR). eGFR kan också ge en baslinjemätning av njurfunktionen, som kan användas för att kontrollera de biverkningar som vissa blodtryckssänkande mediciner kan ge på njurfunktionen. Att testa urinprov för protein används också som en sekundär indikator på njursjukdom. Elektrokardiogramtest (EKG) görs för att kontrollera att det finns bevis för att hjärtat är överbelastat på grund av högt blodtryck. Det kan också visa att hjärtmuskeln har blivit tjockare (vänstersidig ventrikulär hypertrofi) eller huruvida hjärtat har utsatts för en tidigare mindre störning, som en tyst hjärtinfarkt. En toraxröntgen eller ett ekokardiogram kan också utföras för att leta efter tecken på hjärtförstoring eller skador på hjärtat.

Antalet personer som har hypertoni utan att vara medvetna om det är stort. Åtgärder riktade mot hela befolkningen krävs för att minska konsekvenserna av högt blodtryck och för att minska behovet av behandling med blodtryckssänkande mediciner. British Hypertension Societys riktlinjer från år 2004 föreslår följande livsstilsförändringar, som överensstämmer med riktlinjerna som gjorts upp av US National High BP Education Program år 2002, för att primärt förebygga hypertoni:

• Bibehåll normal kroppsvikt
• Minska på intaget av natrium i kosten
• Var fysiskt aktiv regelbundet
• Begränsa alkoholkonsumtionen
• Ät mycket frukt och grönsaker

Livsstilsförändringar kan ha en märkbar inverkan på blodtrycket.

Livsstilsförändringar

Den första typen av behandling för hypertoni är identisk med de rekommenderade förebyggande livsstilsförändringarna och omfattar kostförändringar fysisk träning och viktnedgång. Samtliga förändringar har visat sig sänka blodtrycket märkbart hos personer med hypertoni. Om hypertonin är så allvarlig att omedelbar insättning av medicin är motiverad rekommenderas fortfarande livsstilsförändringar. Det förekommer marknadsföring för olika former av program utformade för att minska psykologisk stress, bland annat biofeedback, avslappning eller meditation, för att lindra hypertoni. Emellertid stöder vetenskapliga studier i allmänhet inte deras verkan eftersom undersökningarna generellt är av låg kvalitet.

Kostförändringar som ett lägre intag av natrium (salt) har effekt, och en längre periods (mer än fyra veckor) minskning av natrium i kosten visade sig effektivt sänka blodtrycket, både hos de med hypertoni och personer med normalt blodtryck. Minskningen ses hos både kvinnor och män. Även vissa speciellt framtagna dieter har rekommenderats av vissa organisationer för att sänka blodtrycket.

Läkemedel

Flera typer av läkemedel, kollektivt benämnda blodtryckssänkande läkemedel, finns tillgängliga för behandling av hypertoni. Vid ordination av läkemedel bör individens risk för kardiovaskulär sjukdom (inklusive risk för hjärtinfarkt och stroke) och blodtrycksavläsning beaktas. Om läkemedelsbehandling inleds, rekommenderar National Heart, Lung, and Blood Institute's Seventh Joint National Committee on High Blood Pressure (JNC-7) i USA att läkaren kontrollerar hur personen svarar på behandlingen och bedömer eventuella läkemedelsbiverkningar. Sänkning av blodtrycket med 5 mmHg har potential att minska risken för stroke med 34 procent och risken för ischemisk hjärtsjukdom med 21 procent. Blodtryckssänkning kan också minska risken för demens, hjärtsvikt och dödlighet till följd av hjärt- och kärlsjukdomar. Syftet med behandlingen bör vara att generellt sett sänka blodtrycket till under 140/90 mmHg, men helst lägre för diabetiker eller njursjuka. Vissa läkare rekommenderar att man försöker nå ner till nivåer under 120/80 mmHg. Om blodtrycksmålet inte uppfylls, kan kraftfullare behandling behöva tillgås.

Riktlinjer för val av läkemedel och hur man bäst bestämmer vilken behandling olika individgrupper skall förskrivas har förändrats med tiden och skiljer sig åt mellan olika länder. Experter är inte överens om vilken medicinering som är bäst. Cochrane Collaboration, Världshälsoorganisationen i USA:s riktlinjer stödjer en låg dos av tiazid-diuretika som förstahandsval vid inledande behandling. De brittiska riktlinjerna betonar kalciumflödeshämmare (CCB) för personer över 55 år eller med släktskap med ursprung från Afrika eller Västindien. Dessa riktlinjer rekommenderar ACE-hämmare (angiotensinomvandlande enzymhämmare) som förstahandsval för initial behandling för yngre personer. I Japan rekommenderas att börja med någon följande sex klasser av läkemedel: CCB, ACE-hämmare, ARB (angiotensin receptor-blockerare), tiazid-diuretika, beta-blockerare och alfa-blockerare. I Kanada rekommenderas alla dessa läkemedel, förutom alfa-blockerare, som möjliga förstahandsval.

Läkemedelskombinationer

För många krävs det mer än ett läkemedel för att hålla hypertonin under kontroll. Riktlinjerna från JNC7 och ESH-ESC förespråkar att behandlingen påbörjas med två läkemedel när blodtrycket är mer än 20 mmHg över det systoliska eller mer än 10 mmHg över det diastoliska måltrycket.

Förstahandsval för kombinationer är renin-angiotensinsystemhämmare och kalciumflödeshämmare eller renin-angiotensinsystemhämmare och diuretika. Godtagbara kombinationer innefattar följande:

• Kalciumflödeshämmare och diuretika
• Betablockerare och diuretika
• Kalciumflödeshämmare av dihydropyridin-typ och betablockerare
• Kalciumflödeshämmare av dihydropyridin-typ med antingen verapamil eller diltiazem

Oacceptabla kombinationer är följande:

• Kalciumblockerare som inte är av dihydropyridin-typ (såsom verapamil eller diltiazem) och beta-blockerare
• Två blockerare av renin-angiotensinsystemet (t.ex. ACE-hämmare + angiotensin-receptorblockerare)
• Renin-angiotensinsystemblockerare och betablockerare
• Betablockerare och anti-adrenerga läkemedel.

Rekommendationerna är att undvika kombinationer av ACE-hämmare eller angiotensin II-receptorantagonist, ett diuretikum och ett NSAID (inklusive selektiva COX-2-hämmare och icke-receptbelagda läkemedel som ibuprofen) när så är möjligt på grund av stor risk för akut njursvikt. Tabletter innehållande fasta kombinationer av två läkemedelsklasser är tillgängliga. Även om de är praktiska, är det bäst att begränsa dem till personer som redan har fått etablerad behandling med de enskilda komponenterna.

Äldre

Behandling av måttlig till svår hypertoni minskar dödligheten och kardiovaskulära biverkningar hos personer som är över 60 år. Hos personer över 80 år verkar behandlingen inte avsevärt minska den totala dödligheten, men minskar risken för hjärtsjukdom. Rekommenderat målblodtryck är under 140/90 mmHg med tiazid-diuretika, som är det läkemedel som väljs i första hand i Amerika. I de reviderade brittiska riktlinjerna väljs i första hand behandling med kalciumflödeshämmare med måltryck under 150/90 mmHg vid kliniska mätningar eller under 145/85 mmHg vid ambulatorisk blodtrycksmätning eller mätning i hemmet.

Resistent hypertoni

Resistent hypertoni är högt blodtryck som förblir över målblodtrycket trots samtidig användning av tre antihypertensiva medel av olika blodtryckssänkande läkemedelsklasser. Riktlinjer för behandling av resistent hypertoni har publicerats i Storbritannien. och USA.

Sedan år 2000 har nästan en miljard människor, eller cirka 26 procent av världens vuxna befolkning, hypertoni. Då var det vanligt i både industriländer (333 miljoner) och utvecklingsländer (639 miljoner). Emellertid varierar det markant i olika regioner med nivåer så låga som 3,4 procent (män) och 6,8 procent (kvinnor) på den indiska landsbygden och så höga som 68,9 procent (män) och 72,5 procent (kvinnor) i Polen.

År 1995 uppskattades det att 43 miljoner människor i USA hade högt blodtryck eller tog blodtryckssänkande medicin. Denna siffra motsvarar nästan 24 procent av den vuxna amerikanska befolkningen. Priser för hypertoni i USA ökade och nådde 29 procent år 2004. Sedan år 2006 har 76 miljoner amerikanska vuxna hypertoni (34 procent av befolkningen) och de afroamerikanska vuxna har en av de högsta frekvenserna av högt blodtryck i världen med en frekvens på 44 procent. Det är vanligare hos den amerikanska ursprungsbefolkningen och mindre vanligt hos vita och mexikanska amerikaner. Frekvensen ökar med åldern och är högre i sydöstra USA. Hypertoni är vanligare hos män jämfört med kvinnor (även om klimakteriet gör att denna skillnad tenderar att minska) och hos personer med låg socioekonomisk status.

Barn

Alltfler barn har för högt blodtryck. Oftast är hypertoni under barndomen, särskilt under förpuberteten, sekundär p.g.a. en underliggande sjukdom. Bortsett från fetma, är njursjukdom den vanligaste orsaken (60–70 procent) till hypertoni hos barn. Ungdomar har oftast primär eller essentiell hypertoni, som står för 85–95 procent av fallen.

 

Den nutida förståelsen av det kardiovaskulära systemet började med arbeten av läkaren William Harvey (1578–1657). Harvey beskrev blodcirkulationen i sin bok De otu ordis ("Om hjärtats och blodets rörelse"). Den engelske prästen Stephen Hales gjorde den första publicerade blodtrycksmätningen år 1733. Beskrivningar av hypertoni som sjukdom gjordes av bland andra Thomas Young år 1808 och Richard Bright år 1836. Den första rapporten om förhöjt blodtryck hos en person utan tecken på njursjukdom gjordes av Frederick Akbar Mahomed (1849–1884). Hypertoni som klinisk förekomst etablerades först 1896 med Scipione Riva-Roccis uppfinning av en blodtrycksmätare med manschett år 1896. Denna uppfinning gjorde att blodtryck kunde mätas på sjukhuset. År 1905 förbättrade Nikolai Korotkoff tekniken genom att beskriva Korotkoff-ljud som hördes när artären auskulterades med ett stetoskop samtidigt som blodtrycksmätarens manschett var tömd.

Behandlingen, av vad som då kallades "hard pulse disease" (”hård puls-sjukdom”), bestod förr i tiden av att minska blodmängden med åderlåtning eller med hjälp av iglar. Den Gule Kejsaren av Kina, Cornelius Celsus, Galenos och Hippokrates förespråkade åderlåtning. Under 1800- och 1900-talen, innan någon effektiv farmakologisk behandling för högt blodtryck blivit möjlig, användes tre behandlingsmetoder, alla med många biverkningar. I dessa behandlingar ingick strikt begränsning av natriumintag (till exempel risdieten ), sympatektomi (kirurgisk ablation av delar av sympatiska nervsystemet) och pyrogen terapi (injektion av ämnen som orsakade feber och därmed indirekt minskade blodtrycket). Den första kemikalien mot hypertoni, natriumtiocyanat, användes år 1900, men hade många biverkningar och var inte populär. Flera andra medel har utvecklats efter andra världskriget. De mest populära och ganska effektiva var tetrametylammoniumklorid och dess derivat hexametonium, hydralazin och reserpin (som härrör från medicinalväxten Rauwolfia serpentina). Det gjordes ett stort genombrott med upptäckterna av de första tillgängliga vältolererade orala medlen. Den första var klortiazid, vilket var det första tiaziddiuretikumet, hade utvecklats från antibiotikan sulfanilamid och blev tillgängligt år 1958. Den ökade saltutsöndringen samtidigt som den förhindrade vätskeansamling. En randomiserad kontrollerad studie som sponsrades av Veterans Administration jämförde hydroklortiazid plus reserpin plus hydralazin jämfört med placebo. Studien avbröts i förtid eftersom de i gruppen med högt blodtryck som inte fick behandling utvecklade många fler komplikationer än de behandlade patienterna och det ansågs oetiskt att undanhålla dem från behandlingen. Studien fortsatte med personer med lågt blodtryck och det visade att behandling även hos personer med mild hypertoni minskade risken för kardiovaskulär död med mer än hälften. År 1975 gavs Lasker special Public Health Award till den grupp som utvecklade klortiazid. Resultaten från dessa studier föranledde allmänna hälsokampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet om hypertoni och talade för mätning och behandling av högt blodtryck. Dessa åtgärder tycks ha bidragit åtminstone delvis till den 50-procentiga minskningen av stroke och ischemisk hjärtsjukdom som noterades mellan 1972 och 1994.

Medvetenhet

 

Världshälsoorganisationen har identifierat hypertoni, eller högt blodtryck, som den ledande orsaken till kardiovaskulär dödlighet. The World Hypertension League (WHL), en paraplyorganisation för 85 nationella hypertonisammanslutningar och -organisationer, deklarerade att mer än 50 procent av de personer som lider av hypertoni i världen är omedvetna om sitt tillstånd. För att lösa detta problem inledde WHL en global informationskampanj om hypertoni år 2005 och dedikerade 17 maj varje år som World Hypertension Day (WHD). Under de senaste tre åren har fler nationella sammanslutningar engagerat sig i WHD och varit innovativa i sin verksamhet att få ut budskapet till allmänheten. År 2007 fanns det rekorddeltagande från 47 medlemsländerna i WHL. Under WHD-veckan samarbetar alla dessa länder med lokala regeringar, professionella föreningar, icke-statliga organisationer och privata industrier att främja medvetenheten om hypertoni genom flera medier och offentliga sammankomster. Med massmedier som Internet och TV nådde budskapet mer än 250 miljoner människor. I och med att genomslagskraften ökar år efter år, är WHL övertygad om att nästan alla av de 1,5 miljarder människor som uppskattas vara drabbade av förhöjt blodtryck kan nås.

Ekonomi

Högt blodtryck är det vanligaste kroniska medicinska problemet som ger upphov till besök i primärvårdsgivare i USA. American Heart Association uppskattar att de direkta och indirekta kostnaderna för högt blodtryck uppgick till 76,6 miljarder dollar år 2010. I USA är 80 procent av personer som har högt blodtryck medvetna om sitt tillstånd och 71 procent tar blodtryckssänkande medicin. Men bara 48 procent, av de människor som är medvetna om att de har högt blodtryck, kontrollerar sitt tillstånd tillräckligt bra. Brister i diagnos, behandling eller kontroll av högt blodtryck kan äventyra behandlingen av hypertoni. Vårdgivare möter många hinder för att uppnå blodtryckskontroll, t.ex. motvillighet att ta flera mediciner för att uppnå målblodtrycket. Det är också en utmaning att hålla fast vid tidsscheman för läkemedelsbehandlingen och göra livsstilsförändringar. Icke desto mindre är det möjligt att uppnå målblodtrycket. Blodtryckssänkning minskar kostnaderna för avancerad sjukvård avsevärt.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wiki, Hypertension, 15 januari 2014.

• ”Högt blodtryck”. Sjukvårdsrådgivningen. http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Hogt-blodtryck/.