Konservatism: Politisk filosofi med fokus på att bevara traditionella sociala institutioner

Del av en serie om Konservatism
Varianter
Principer
Auktoritet · Disciplin · Elitism (Aristokrati Meritokrati) · Familj (Könsroller) · Folk Förfädersdyrkan · Heder · Hierarki · Historism Kultur (Arv · Kanon) · Lagstyre · Lojalitet Monarkism (Rojalism) · Ortodoxi · Patriotism Plikt · Statskyrka · Suveränitet · Tradition
Filosofer
Bonald · Burke · Carlyle · Chateaubriand Coleridge · Evola · Hegel · Hume · Jünger Kirk · Maistre · Newman · Oakeshott Peterson · Röpke · Schmitt · Scruton Sowell · Spengler · Taine · Tocqueville
Politiker
Adams · Adenauer · Bismarck · Churchill De Gasperi · Disraeli · Dollfuss · Franco de Gaulle · Horthy · Mannerheim · Metternich Pinochet · Reagan · Salazar · Thatcher
Denna tabell: visa • redigera

Konservatism är en social, kulturell och politisk filosofi, som befrämjar traditionella samhällsinstitutioner och förespråkar traditionella värderingar. Exempel på institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen, krigsmakten och monarkin. Exempel på värderingar är respekt för äldre generationers bedrifter, normer om gott uppförande, lydnad gentemot traditionella auktoriteter och tro på estetiska ideal. Konservatismens målsättning är att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor tenderar att uppskatta saker och företeelser som har gamla anor och djupa rötter.

Konservatismen utvecklades ur medeltidens ståndssamhälle, blev en modern ideologi i motstånd mot franska revolutionen och blomstrade i samband med romantiken. Den har såväl folkliga aspekter som aristokratiska aspekter. Den omhuldar vissa principer och tankar (såsom subsidiaritetsprincipen och organismtanken) samt använder sig av vissa begrepp (exempelvis auktoritet och tradition). Den utgör en i huvudsak västerländsk idébildning som rymmer en del varians, i synnerhet mellan protestantiska nationer och katolska nationer samt mellan liberalkonservatism och socialkonservatism. På nationell nivå har det funnits kulturella riktningar såsom Frankism i Spanien, Gaullism i Frankrike och Thatcherism i Storbritannien. Ideologins karakteristiska färg är blå.

Det mest utmärkande kännetecknet för konservatismen kan anses vara lojalitet. Den kommer till uttryck på olika nivåer. På den mest intima nivån innebär det långvariga äktenskap och starka familjeband. Det innebär också historiemedvetande, med respekt för ens förfäder och insikt om att man är en ättling som för vidare ett arv. På den utvidgade nivån innebär det lojalitet gentemot folket (”den större familjen”) och fosterlandet (”det större hemmet”) i form av patriotism. På den högre nivån innebär det lydnad gentemot traditionella auktoriteter såsom föräldrar, lärare, präster och monarker. På den högsta nivån innebär det slutligen trohet gentemot Gud.

Franska revolutionen

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal i sviterna av franska revolutionen. Konservatismen, med sin betoning på social och politisk ordning över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan, vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.

 

Konservatismens grundare anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke. Han var verksam inom Whigs, det aristokratiska motståndarpartiet till det rojalistiska Tories, men han tillhörde dess högerflygel och intog en konservativ position i samband med revolutionen. I sitt inflytelserika verk Reflektioner om franska revolutionen (1790) gick han i polemik mot dess radikala representanter och betonade förfädernas visdom: ”Den enskilde individen är dåraktig; massan är under vissa tider dåraktig, då den handlar utan att överväga; men släktet är klokt och om det får tid på sig har släktet alltid rätt.” I flera avseenden var Burke liberal – exempelvis vad gäller frihandel och religionsfrihet – och han inspirerade många liberaler under 1800-talet, men han varnade också för liberalismens lockelser. ”Vad är frihet utan visdom och utan dygd?” frågade han, varefter han hypoforiskt tillade: ”Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.” Burke omtalas ofta som en profet, eftersom han förutsåg att revolutionen skulle utmynna i Skräckväldet och sedan åtföljas av militärdiktatur, vilket hände när Napoleon I grep makten.

 

En annan konservativ lärofader är den savojardiske greven Joseph de Maistre. Likt sin samtida Burke, som han inspirerades av, var han en mycket kristen person, men av ett annat snitt än sin anglo-irländske meningsfrände. Maistre förfäktade en rojalistisk katolicism och tillhörde den påvetrogna jesuitorden, som är organiserad utifrån militära principer och vars grundare, Ignatius av Loyola, var en spansk officer som sårades i strid och blev präst. Maistres stridsskrift Considérations sur la France (1796) jämförs ofta med Burkes Reflektioner vad gäller litterär briljans, retorisk uttryckskraft och politiskt genomslag. I detta verk presenterade Maistre en religiös tolkning av revolutionen. Den franska nationen, i synnerhet dess aristokrati, ansågs ha vänt ryggen mot den gudomliga makten på grund av sin utbredda ateism och materialism. Revolutionen var därför Guds sublima bestraffning för detta syndafall och innebar ett stålbad för den franska nationen – ett nödvändigt ont. Som ledare för den teokratiska skolan blev Maistre inspiratör för ultramontanismen och han var också en drivande kraft i återinförandet av den franska monarkin. Trots sina dogmatiska tendenser anses Maistre vara en ytterst originell filosof, som är ihågkommen för sina tankeväckande paradoxer och sin himlastormande vältalighet. Denna komplexa personlighet bidrog till att han väckte fascination även bland sina ideologiska ärkefiender såsom radikala revolutionärer, liberala filosofer och en upplyst despot som Napoleon I, trots att dessa var gudlösa, anti-konservativa och barn till upplysningen.

Romantiken

Konservatismen utkristalliserade sig som ideologi samtidigt som kulturströmningen romantiken ägde rum. Dessa två rörelser hade mycket gemensamt: båda var uttryck för motupplysningen och kom i hög grad att sammansmälta. Det som kännetecknar den romantiska människan är att hon värderar konst, kultur och religion mycket högre än vetenskap och ekonomi, det vill säga att hon sätter kvalitativ andlighet över kvantitativ materialism. Många av konservatismens portalfigurer var renodlade romantiker. Chateaubriand introducerade den litterära romantiken i Frankrike med romanerna Atala (1801) och René (1802) samt författade det inflytelserika verket Génie du christianisme (1802) om kristendomens i hans ögon överlägsna skönhet. Burke författade ett konstfilosofiskt verk om det Sköna och det Sublima, som inspirerade den förromantiska strömningen Sturm und Drang, och han besatt också en unik förmåga att förvandla politisk diskurs till litterär konst. Maistre excellerade i den sublima stilen och drev den romantiska förnuftskritiken till dramatiska ytterligheter. G.W.F. Hegel – en annan av konservatismens portalfigurer – är känd som romantikens främste filosof.

Romantikerna blickade tillbaka på medeltiden. De önskade en återgång till en andlig världsåskådning och de ansåg att det nya tidevarvets mekaniska rationalism fördummade människorna och förfulade tillvaron. De tidiga engelska romantikerna William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge och Robert Southey försvarade kyrkan och utpekade upplysningens kritik av kristendomen som den bakomliggande orsaken till franska revolutionens förföljelser av kristna. Under den romantiska eran – 1800-talets första hälft – kunde en konservativ motreaktion kännas över hela Europa: kyrkan återfick mycket av sitt forna inflytande, folkkulturen blomstrade i många länder med kulturskapare som Bröderna Grimm och romantiker talade svärmiskt om en ny medeltid.

 

Romantikerna vände sig också emot revolutionens nivellerande egalitarism, som dekapiterade monarker och raserade kyrkor. Romantikens förgudning av det konstnärliga geniet kom att överföras till politisk konservatism, när romantikens profet Novalis dedicerade en filosofisk hyllningsskrift till Fredrik Vilhelm III av Preussen och Louise av Mecklenburg-Strelitz, i vilken monarken målades upp som det ouppnåeliga idealet, den blå blomman, som hela folket måste älska och låta sig inspireras av. Novalis dedicerade också ett motsvarande verk till påven i Rom och siade om ett enat kristet Europa efter franska revolutionen och Napoleonkrigen. Den medeltida traditionen av hjälteberättelser återupplivades av Tory:n Walter Scott med riddarromanen Ivanhoe (1820) – ett tema som har levat vidare hos konservativa tänkare såsom Thomas Carlyle och Jordan Peterson, vilka baserar sin etiska filosofi på gamla hjälteberättelser. Samhället behöver monarker, gudar och hjältar, menade romantikerna, i stället för egalitarism.

Ståndssamhället

 

Det finns en folklig konservatism och en aristokratisk konservatism. Dessa två traditioner representerades i äldre tider av bönderna respektive adeln och prästerskapet i det gamla ståndssamhället: bonden på sin gamla gård respektive adelsmannen på sin gamla herrgård och prästen på sin gamla prästgård – i kontrast till modern urbanisering. Vidare är det bondsk folkkultur respektive adlig och sakral finkultur – i kontrast till storstadens kommersiella masskultur med slit-och-slängmentalitet. Socialpsykologen Gustave Le Bon, i sitt inflytelserika verk Massans psykologi (1895), identifierade bönder och adel som naturliga, djupt rotade kollektiv i motsats till den moderna storstadens proletärer och kapitalister, vilka identifierades som artificiella, rotlösa kollektiv.

Folklig konservatism kommer till uttryck i folkkultur och fosterlandskärlek. Folkbegreppet är ett arv från romantiken, då folk över hela Europa odlade intressen i historia och upptäckte sina kulturella rötter. Den historiska skolan inom rättsfilosofin, med Friedrich Carl von Savigny i spetsen, utvecklade idén att varje nation har sin egen unika nationalkaraktär, varje folk sin egen unika folksjäl, som kommer till uttryck i språk, seder och traditioner. Den romantiska konservatismens mest framstående exponent, Adam Müller von Nitterdorf, definierade ett folk som ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad framfarna, nu levande och kommande släkten, som alla hör samman i ett stort innerligt förbund på liv och död”.

Aristokratisk konservatism brukar hävda – realpolitiskt – att det finns en överhet i varje samhälle, oavsett dess formella anspråk. Joseph de Maistre hävdade att demokratin var ett sken: i själva verket existerade endast aristokratier (fåmansvälden) och monarkier (enmansvälden) – den reella makten är alltid koncentrerad till ett fåtal personer eller en enskild person. Vilfredo Pareto, grundaren av sociologins elitteori, hävdade att folken alltid styrs av en elit. Idén att överklassen bär ett socialt, kulturellt och politiskt ansvar för hela samhället (noblesse oblige) är också ett klassiskt kännetecken för aristokratisk konservatism. Exempel på nationer som karakteriserats av explicit aristokratiska och elitistiska statsskick i modern tid är Storbritannien, Junkerväldet i Preussen åren 1871–1918 och Francisco Francos diktatur i Spanien åren 1938–1973.

Som abstrakt filosofi är konservatismen i huvudsak en skapelse av aristokrater, men som levande filosofi har den i många länder bred folklig förankring, i synnerhet bland invånare som lever på landsbygden eller i de mindre orterna, dit de ”progressiva” sätten att leva och tänka ofta har svårt att tränga in. De mest framstående högerpolitikerna under 1900-talet tenderade att vara aristokrater, exempelvis Gustaf Mannerheim i Finland, António de Oliveira Salazar i Portugal, Charles de Gaulle i Frankrike, Margaret Thatcher i Storbritannien och Carl Bildt i Sverige. Modern konservatism förespråkar dock inte ett statiskt hierarkiskt ståndssamhälle utan tror på meritokrati och så kallad ståndscirkulation.

Försiktighetsprincipen

Enligt en klassisk konservativ ståndpunkt är det svårt att bygga upp men lätt att riva ner. Joseph de Maistre illustrerade denna tanke på följande vis: ”För att bränna ner en stad behövs blott ett barn eller en dåre, men för att återuppbygga den behövs arkitekter, material, arbetare, pengar och framför allt tid.” Därtill kommer att konservatismen är försiktig med att förändra gamla mönster på kort tid och respekterar det som har uthärdat tidens tand.

Kontextprincipen

Ett grundläggande antagande inom konservatismen är att människan är en social varelse, som får sin identitet genom att vara del av särskilda gemenskaper såsom en viss familj, ett visst samhälle och en viss kultursfär, vilket har kallats för kontextprincipen. Sedan 1700-talet har det rått en intellektuell debatt mellan universell rationalism och kontextuell empirism. De revolutionära upplysningsfilosoferna påstod sig företräda universella idéer, exempelvis Condorcet i Människosläktets andliga förkovran (1787) och Thomas Paine i Människans rättigheter (1791). Konservativa filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre svarade med att hävda att uttryck som ”människosläktet” och ”människan” var tomma abstraktioner såvida de inte var förankrade i konkreta historiska kontexter.

 

Konservatism är inte oförenlig med mångkultur. Europas mest konservativa stat under tidigt 1900-tal var det mångkulturella imperiet Österrike-Ungern, som var en mosaik av elva olika nationaliteter, vilka stod enade under samma kejserliga överhöghet. Den österrikiska huvudstaden Wien har varit ett mångkulturellt centrum sedan urminnes tider. Imperiet splittrades i sviterna av första världskriget, men västvärldens ledande konservativa nation sedan dess har varit ett annat mångkulturellt imperium, nämligen USA, där det har funnits en livskraftig kristendom, stark patriotism, mäktig krigsmakt, patriarkal presidentmakt och förhärskande antikommunism. I många amerikanska delstater är det uppemot hälften av invånarna som identifierar sig som conservatives.

Subsidiaritetsprincipen

Denna princip hävdar att beslut skall fattas så nära de direkt berörda som möjligt och på den nivå där kompetensen är störst. Staten skall inte blanda sig i problem som kan lösas av kommunerna och kommunerna skall inte blanda sig i problem som kan lösas av civilsamhället, enligt denna princip. Den utvecklades inom den romersk-katolska socialläran och är en grundpelare inom kristdemokratisk samhällssyn. Konservatismen omhuldar principen som ett sätt att undvika maktkoncentrationer i staten och i överstatliga organisationer som EU. Visserligen var EU huvudsakligen en skapelse av de konservativa kristdemokraterna Konrad Adenauer, Alcide De Gasperi och Robert Schuman i sviterna av andra världskriget, men många konservativa är i dag EU-skeptiska.

Förvaltarskapstanken

Enligt konservatismen är varje människa en länk i en lång kedja som löper över generationerna. Edmund Burke gav uttryck för denna tanke när han beskrev samhället som ”ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen”. Tanken kommer också till uttryck inom grön konservatism såsom när Margaret Thatcher sade: ”Vi konservativa är inte bara jordens vänner – vi är dess väktare och förvaltare för kommande generationer. Kärnan i Tory-filosofin och i miljöfrågan är densamma.”

Organismtanken

Konservatismen anser att samhället utgör en komplex helhet, som är större än de enskilda personerna och vars separata delar (klasser, ständer o.s.v.) befinner sig i ett tillstånd av ömsesidigt beroende, vilket medför ömsesidiga förpliktelser. Samhällets olika delar anses verka i samklang på samma sätt som kroppsdelarna i en organism. Monarkin och staten brukar uppfattas som samhällskroppens huvud – dess ledande statsorgan och enande vilja. Kyrkan och dess religiösa etik jämförs ibland med hjärtat och syret.

Organismtanken tillämpades flitigt redan i medeltidens politiska filosofi, men den återupplivades under romantiken då filosofer uppfattade människan, naturen och samhället som besjälade helheter i motsats till upplysningens själlösa atomism. Uppfattningen om samhället som en svårgreppbar organism har identifierats som grundtanken i Edmund Burkes politiska filosofi. G.W.F. Hegel är en annan framstående konservativ filosof, som har anslutit sig till organismtanken. Sveriges internationellt mest erkände statsvetare Rudolf Kjellén, som myntade begreppen folkhemmet, biopolitik och geopolitik, redogjorde för denna tanke i Staten som lifsform (1916).

Ofullkomlighetstanken

Konservatismen anser att den enskilda människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Inom konservativ kristendom beskrivs denna ondska i termer av arvsynden. I sin kritik av Jean-Jacques Rousseaus teorier om det goda barnet och den ädle vilden, skriver Joseph de Maistre:

Därtill kommer att konservatismen tar avstånd från alla storskaliga projekt med mål att skapa utopier och perfekta samhällen, eftersom den mänskliga naturen anses omöjliggöra detta. Vidare menar konservatismen att erfarenheten har visat, med kommunismen och nationalsocialismen som avskräckande exempel från 1900-talet, att teoretiska utopier tenderar att generera dystopier i praktiken.

Auktoritet

Auktoritet är ett centralt begrepp inom konservatismen. Konservativa filosofer brukar göra en distinktion mellan auktoritet och makt. René Guénon talar om den andliga auktoriteten (visdom) respektive den världsliga makten (styrka) och redogör för deras traditionella företrädare: den första representeras av kyrkan, den andra av staten. Tage Lindbom använder sig av romarnas motsatspar auctoritas och potestas, som följer samma mönster. Danny Kruger definierar auktoritet som ”den icke-tvingande övertalning som verkar i en familj eller gemenskap”. Jordan Peterson redogör för distinktionen på följande vis:

Konservatismen anser att samhällets traditionella auktoriteter spelar en avgörande roll i upprätthållandet av ordning och främjandet av harmonisk utveckling. Den mest grundläggande form av auktoritet är den som föräldrar har över sina barn. Ett annat exempel är lärarens auktoritet över eleverna. En tredje form av auktoritet är den som religiösa ledare besitter. Auktoritet innebär ofta att de äldre, med sin längre erfarenhet och högre visdom, ger vägledning åt de yngre, vilka kan vara vårdslösa eller osäkra. På medeltiden var även vanliga yrken organiserade utifrån principen om auktoritet i ett system av mästare och lärlingar.

Kultur

Kultur är ett annat centralt begrepp inom konservatismen. Konservativa filosofer, särskilt i Tyskland och Österrike, brukar göra en distinktion mellan kultur och civilisation. Johann Gottfried Herder hävdar att kulturen får sin färg av den lokala miljön, medan civilisationen är universalistisk, internationalistisk och imperialistisk. Ferdinand Tönnies ser kulturen som en levande organism och civilisationen som en mekanisk produkt. Thomas Mann uppfattar kulturen som ”mörkare och mera romantisk” än den förnuftiga och upplysta civilisationen. Oswald Spengler hävdar att kulturer upplever en kreativ blomstringstid för att sedan stelna i vetenskapliga civilisationer. Peter Viereck kontrasterar den ”ytliga moderna civilisationen” med den ”djupa traditionella kulturen”. Erik von Kuehnelt-Leddihn redogör för distinktionen på följande vis:

 

Kultur och konservatism har haft ett fruktbart äktenskap sedan romantiken. Exempel därpå är 1900-talets två mest välaktade poeter: W.B. Yeats var såväl irländsk nationalist som försvarare av traditionell europeisk överklass och T.S. Eliot identifierade sig som ”litterär klassicist, politisk rojalist och troende anglo-katolik”. Frankrikes mest framstående poet Charles Baudelaire betraktade sig som en andlig lärjunge till Joseph de Maistre. Den mest ansedde kompositören i modern tid, Igor Stravinskij, var klassicist, moralist och ortodox kristen. Rysslands mest framstående författare Fjodor Dostojevskij varnade för nihilistisk modernism, stöttade tsardömet och predikade traditionell kristendom. Skräcklitteraturens två mästare var anglofila amerikaner: Edgar Allan Poe hyllade Storbritannien för dess aristokratiska statsskick och H.P. Lovecraft var en trogen Tory som utgav den konservativa tidskriften The Conservative. De två mest älskade fantasy-författarna C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien var kristna traditionalister, vilka gav estetisk gestalt åt sina traditionella värderingar i Berättelsen om Narnia (1950–1956) och Sagan om ringen (1954–1955). En av 1900-talets främsta konstnärer, Salvador Dalí, var rojalist, Franco-sympatisör samt god vän med påvarna Pius XII och Johannes XXIII. Andra framstående traditionalister var Nobelpristagarna Rudyard Kipling, André Gide, Thomas Mann och Aleksandr Solzjenitsyn.

Tradition

Ett tredje begrepp som är centralt inom konservatismen är tradition, vilket enligt Nationalencyklopedin har två distinkta betydelser.

• Den första betydelsen är kulturell: ”fast etablerad sedvänja (inom en grupp) som yttrar sig i (regelbundet) återkommande händelser med i stort sett oförändrad utformning”. Som exempel nämns att gå i kyrkan på påskdagen och att fira jul med familjen.
• Den andra betydelsen är religiös: ”tro eller uppfattning som överförts från generation till generation vanligen i många led; ofta med övernaturliga inslag och med tonvikt på själva (det muntliga) överförandet”. Som exempel nämns att Talmud är judisk tradition och att sånger kan bevaras genom tradition.

Konservatismens traditionalism kommer till uttryck i förfädersdyrkan. Författaren G.K. Chesterton skriver: ”Traditionen ger en röst åt våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar att underkasta sig den lilla och arroganta oligarki av de som råkar finnas just här och nu.” Statsmannen John Howard påstår att en konservativ person är någon som inte tror sig vara moraliskt överlägsen sina förfäder.

Etiken

Konservatismens tro på andliga värden kallas värdekonservatism och är ofta kopplad till kristendomen. Den värdekonservativa strömningen är särskilt stark inom katolicismen och kommer till uttryck i den romersk-katolska socialläran och dygdetiken. De gudomliga dygderna är tro, hopp och kärlek. De sju heliga dygderna och deras motsatser i de sju dödssynderna är följande:

1. Ödmjukhet – humilitas (motsats till högmod)
2. Generositet – liberalitas (motsats till girighet)
3. Kyskhet – castitas (motsats till lusta)
4. Medmänsklighet – humanitas (motsats till avund)
5. Måttfullhet – temperantia (motsats till frosseri)
6. Tålamod – patientia (motsats till vrede)
7. Flit – industria (motsats till lättja)

Flera av USA:s ledande konservativa filosofer sätter etiken i centrum för sin samhällssyn. Russell Kirk skriver: ”Politiska problem är i grunden moraliska och religiösa problem.” Pat Buchanan skriver att ”de djupaste samhällsproblemen är inte ekonomiska eller politiska, utan moraliska”. William F. Buckley, Jr. hävdar att man visserligen inte behöver vara religiös som konservativ, men att det är omöjligt att tycka illa om religion som konservativ.

Familjen

 

Konservatismen motsätter sig både liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism. I stället hävdar den att familjen är den grund på vilken allt socialt liv vilar. Starka familjeband anses vara av högsta betydelse såväl för familjerna själva som för samhället i stort. ”Den konservative vet”, skriver Russell Kirk, ”att utan familjen kan inget av det väsentliga i vår kultur bevaras eller förbättras.” Moderaternas tidigare partiledare Gösta Bohman sade: ”Utan familj, inget samhälle.” Familjebegreppet används också i utvidgad bemärkelse: det förekommer att folket betraktas som en stor familj med monarken som landsfader eller att hela mänskligheten uppfattas som Guds barn. En av konservatismens portalfigurer, Louis de Bonald, ansåg att det traditionella hemmet utgör en monarki i miniatyr, där fadern och modern härskar som konung och drottning över barnen. (Läs mer under familjen som statsmodell.)

Konservatismen håller moderskapet i helgd. Därför är den kritiskt inställd till pornografi, promiskuitet och prostitution, som anses degraderande för kvinnorna, dåligt för barnen och destruktivt för samhällsordningen. I stället hyllar den normerandet av äktenskapet, som genom kyrkan upphöjs till en helig allians mellan kvinna och man, då paret svär varandra evig trohet. Att vara konservativ och traditionell, som man, anses i hög utsträckning handla om att respektera sin moder och vara lojal mot sin fru. Konservativ fosterlandskärlek brukar också använda en moderlig nationspersonifikation, exempelvis Moder Svea för Sverige. Dessutom finns en nära relation till naturen – Moder Jord – inom grön konservatism, som har sina rötter i medeltiden, då befolkningen i form av bönder och adel levde i samklang med naturen, innan industrialiseringen och urbaniseringen hade fått sitt genombrott.

Monarkin

 

Konservativa personer som lever under ett monarkiskt statsskick brukar stötta monarkin och vara rojalister. Det finns, enligt Jakob E:son Söderbaum, tre skäl till detta ställningstagande. Det första skälet är att monarkin står för social sammanhållning: ”Monarken representerar hela folket genom historien, inte bara en viss politisk intressegrupp.” Det andra skälet är att monarkin står för moralisk uppfostran: ”Monarken representerar också de högsta kulturella normerna och idealen, och utgör därigenom ett stående incitament för alla medborgare att vidareutveckla och förfina den egna kulturen.”

Det tredje skälet är att monarkin står för lag och ordning. Under 1900-talet, när monarkin hade förlorat sin ställning på olika håll i världen, inträffade många militära statskupper och socialistiska revolutioner, vilka ibland resulterade i totalitära stater såsom var fallet för Sovjetunionen, Nazityskland och Folkrepubliken Kina. Flera konservativa filosofer har hävdat att monarkin fungerar som garant för freden och friheten i ett samhälle – en trygg och traditionell överhet.

Det finns nära samband mellan kristendomens monoteism och monarkin. På medeltiden ansågs det monarkiska statsskicket avspegla den kosmiska ordningen och det var kyrkan som legitimerade monarkins överhöghet utifrån principen om konungadömet av Guds nåde. Medeltidens mest prominente filosof, Thomas av Aquino, var exempelvis monarkist. Inom katolicismen betraktas också Jesus och Jungfru Maria som monarker – Kristus Konungen och Himladrottningen, regenter över Himmelriket. Ett annat monarkiskt inslag inom katolska kyrkan är Påven, vilken syftar till att tjäna som Guds ställföreträdare på jorden.

Protestantism och katolicism

 

Konservatismens fader, Edmund Burke, var kluven i sin religiösa identitet. Hans fader var protestant, men hans moder var katolik. Som anglo-irländare tillhörde han den protestantiska minoriteten på Irland, men han hyste sympatier för den katolska majoritetsbefolkningen och försvarade dem i parlamentet från brittisk imperialism. Han var också hängiven försvarare av katolska kyrkan under franska revolutionen. Schismen mellan katoliker och protestanter hade stor påverkan på västerländsk politik från reformationen i början av 1500-talet ända fram till 1900-talet, då sekulära ideologier såsom fascism och kommunism fick genomslag i många nationer, varigenom den religiösa schismen kom att avtaga kraftigt i betydelse. Protestantiska länder med stark konservativ tradition är Norge, Storbritannien och USA. Katolska länder med stark konservativ tradition är Irland, Italien, Kroatien, Polen, Ungern och Österrike.

Något som gör nationalkonservatism mera förenlig med protestantism än katolicism är att den katolska kyrkan, i högre grad än de protestantiska kyrkorna, gör anspråk på att vara allmängiltig: självaste ordet katolsk betyder ’universell’. Tydliga kännetecken för politisk partikularism är monarki och statskyrka. Fem protestantiska nationer har bevarat sin gamla monarki (Danmark, Norge, Sverige, Nederländerna och Storbritannien) men bara två katolska nationer (Spanien och Belgien – vid sidan om de katolska ministaterna Andorra, Liechtenstein, Luxemburg och Monaco). I stället är Påven i Vatikanstaten tänkt att fungera som alla katolikers universella monark. Den i början av 1900-talet starka ultrakonservativa rörelsen Action française blev exkommunicerad av Pius XI, eftersom flera av dess ledargestalter var agnostiker vilka använde katolicismen som ett verktyg för att driva igenom sin franska patriotism och nationella monarkism.

Särskilt katolska kvinnor har tenderat att luta åt konservatism genom historien. I katolska länder var vänstern ofta fientligt inställd till införandet av kvinnlig rösträtt, eftersom de var övertygade om att en majoritet av kvinnorna, med sin kristna tro och sina traditionella familjevärderingar, skulle rösta ”fel”. I Portugal grep vänstern makten i oktoberrevolutionen år 1910 och avvisade idén om kvinnlig rösträtt i över 20 år, men så fort den ultrakonservative prästen António de Oliveira Salazar kom till makten år 1932 genomdrevs de första reformerna för att utvidga kvinnornas politiska inflytande. Frankrikes socialistiske president åren 1906–1909 och 1917–1920, Georges Clemenceau, varnade för att kvinnlig rösträtt skulle innebära ”en återgång till medeltiden” och ville i stället bedriva politik utifrån revolutionens ideal av broderskap. Den ultrakonservativa politikern Giorgia Meloni blev Italiens första kvinnliga premiärminister och yttrade i ett uppmärksammat tal: ”Jag är kvinna, jag är moder, jag är italienare och jag är kristen.” Filosofer har hävdat att katolicismen, tack vare sin Mariadyrkan och många kvinnliga helgon samt sin allmänna esteticism och mysticism, utövar en större attraktionskraft på kvinnor än den mera avskalade och individualistiska protestantismen.

Liberal- och socialkonservatism

 

Benjamin Disraeli (1804–1881) var anfadern till den socialkonservativa rörelsen one-nation conservatism.

 

Margaret Thatcher (1925–2013) och Ronald Reagan (1911–2004) var båda liberalkonservativa ledare.

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen (som lutar åt liberalkonservatism) och den kontinentala traditionen (som lutar åt socialkonservatism). De två främsta representanterna för liberalkonservatism i modern tid var Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Hon ledde Konservativa partiet som Storbritanniens premiärminister åren 1979–1990 samtidigt som han ledde Republikanska partiet som USA:s president åren 1981–1989.

Den stora skillnaden mellan de två traditionerna ligger i synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan den kontinentala bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta kritiska mot statliga välfärdssystem, medan socialkonservativa ser dem som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring. Den socialkonservativa välfärdsstaten skiljer sig dock från socialismens välfärdsstat och är främst, om inte uteslutande, inriktad på att hjälpa de sjuka, de svaga och de gamla.

Den tyske socialkonservative statsmannen Otto von Bismarck grundade världens första välfärdsstat i syfte att stärka medborgarnas lojalitet till kejsaren och imperiet. Bismarck motsvarades i Storbritannien av Benjamin Disraeli, som gav upphov till den socialkonservativa strömning i nationen som kallas one-nation conservatism. Samma fenomen går att iakttaga i Sverige, där idén om Folkhemmet utvecklades av de socialkonservativa tänkarna Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg, även om den upptogs av Socialdemokraterna vilka sedan gjorde den populär bland svenskar i allmänhet. På 2000-talet är det Sverigedemokraterna som håller fast vid idén om ett folkhem; exempelvis har partiets ledare, Jimmie Åkesson, författat en bok som heter Det moderna folkhemmet (2018) i vilken han redogör för sin socialkonservativa framtidsvision och betraktar sitt parti som den naturliga arvtagaren till det gamla folkhemmet under Per Albin Hansson.

Filosofi

 

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) var en framstående konservativ filosof, verksam inom så skilda discipliner som filosofi, historia, retorik, poesi och musik.

 

Christopher Jacob Boström (1797–1866) var en framstående konservativ filosof, som ibland benämns med den ärevördiga titeln ”Sveriges Platon”.

Sveriges två främsta filosofer i konservatismens begynnelse var värmlänningen Erik Gustaf Geijer och uppsaliensaren Christopher Jacob Boström; de var också två av Sveriges främsta representanter för romantiken, som blomstrade vid denna tid. Hans Järta var en samtida rättsfilosof, som har benämnts ”Sveriges Burke”. Kring sekelskiftet 1900, då det blåste nationalistiska vindar över Europa, var Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén två av de främsta socialkonservativa teoretikerna i Sverige: exempelvis var det de som utvecklade idén om det svenska folkhemmet. Verner von Heidenstam var en framstående samtida nationalromantisk ideolog, verkande i samma anda. Andra konservativa intellektuella innefattar historikern Harald Hjärne och filosofen Vitalis Norström.

Vid mitten av 1900-talet var Sverige fortfarande en relativt konservativ nation: exempelvis fanns det många kristna och nationalromantiska inslag i skolan med sjungande av religiösa psalmer och läsande av patriotiska dikter. Men under 1900-talets andra hälft, då socialdemokratin konsoliderade sin makt och nyliberalismen gjorde sitt intåg, kom konservatismen att förlora mark som politisk ideologi och föra en alltmer undanskymd tillvaro. Det fanns dock de som höll den filosofiska traditionen vid liv under denna tid. Moderaten Gunnar Unger utgav den konservativa debatt-antologin Kämpande konservatism (1971) i vilken Gösta Bohman medverkade. Katoliken Sven Stolpe var en av Sveriges stora kulturpersonligheter och skrev böcker om bland annat Drottning Kristina och den svenska romantiken. Tankesmedjan Konservativt idéforum tog intryck av nykonservatismen i USA och var verksam åren 1971–1983. Religionsfilosofen Tage Lindbom representerade Traditionella skolan och introducerade den tidlösa visheten för en svensk publik med fokus på konservatismens esoteriska dimension. Sociologen Hans L. Zetterberg lanserade en inflytelserik teori om samhällets olika sfärer. Greve Magnus Stenbock författade ett uppmärksammat verk om traditionella värderingar och figurerade i flera dokumentärer.

Det var emellertid inte förrän på 2010-talet som svensk konservatism på riktigt upplevde en renässans, vilket sammanhängde med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Kring år 2020 publicerades många svenska böcker inom ämnesområdet konservatism. Bland nu levande svenska konservativa intellektuella återfinns etnologen Karl-Olov Arnstberg, idéhistorikern Svante Nordin, teologen Christian Braw, statsvetaren Emil Uddhammar, filosofen Roland Poirier Martinsson, folklivsforskaren Dan Korn, författaren Johan Hakelius, idéhistorikern Johan Sundeen, etikern Ann Heberlein, kyrkohistorikern Joel Halldorf och kulturprofilen Lars Anders Johansson.

Politik

 

Ebba Busch (1987–) är sedan 2015 ledare för det värdekonservativa partiet Kristdemokraterna.

 

Jimmie Åkesson (1979–) är sedan 2005 ledare för det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna.

I Sverige finns två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn. Moderaternas liberalkonservatism är mera aristokratisk och partiet har haft flera ledare med adliga anor, exempelvis Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Sverigedemokraternas socialkonservatism är mera folklig och partiet har stort stöd på landsbygden och i småstäderna.

Kristdemokraterna och framför allt dess ungdomsförbund KDU företräder vanligen också tydligt konservatismen, även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som just kristdemokratiskt. Kristdemokratin som filosofisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar och Kristdemokraterna har identifierats som Sveriges mest ideologiskt konservativa parti.

Det finns även nya politiska partier med konservativa förtecken. Medborgerlig samling (Med), som bildades år 2014, kombinerar ”en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken” med ”en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet”. Alternativ för Sverige (AfS), som bildades år 2018, företräder en nationalkonservativ politik, som innefattar en rad disciplinära åtgärder, däribland repatriering av obehöriga invandrare, skärpta straff för brottslingar och återinförande av ämbetsansvaret. Av de partier som hamnade utanför riksdagen i valet 2018 blev Med och AfS två av de tre största. Idéhistorikern Svante Nordin och andra har även hävdat att Miljöpartiet företräder en form av grön konservatism.

Det har funnits konservativa inslag i andra partier tidigare i Sveriges historia. De tidiga Socialdemokraterna inkorporerade flera socialkonservativa element i sin politik, vilket har anförts som en förklaring till partiets förmåga att konkurrera ut den mera traditionella konservatismen, men det finns fortfarande vissa konservativa spår i Socialdemokraterna såsom dess starka band till Svenska kyrkan. Centerpartiet brukade företräda konservativa ståndpunkter och värderingar, som en naturlig del av att vara landets traditionella bondeparti, med inslag av protektionism, patriotism och grön konservatism, men det har övergivit dessa efterhand och definierar sig sedan år 2013 som ett socialliberalt parti. Ny demokrati kombinerade nyliberala element (sänkta skatter) med konservativa element (lag och ordning samt mera restriktiv migrationspolitik) och var representerat i Sveriges riksdag åren 1991–1994.

Övrigt

Det finns två stora studentföreningar i Sverige vilka företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer. Föreningen Heimdal bildades år 1891 i Uppsala och var under många år Sveriges största politiska studentförening. Denna status åtnjuts i dag av Konservativa Förbundet, som bildades år 2011.

Tankesmedjan Oikos, som bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD), har en konservativ prägel och i dess förtroenderåd sitter bland annat statsvetaren Asle Toje, folklivsforskaren Dan Korn och krönikören Malcom Kyeyune. Två kristna tankesmedjor, vilka ligger konservatismens idéer nära, är Civitas och Claphaminstitutet. Flera författare på den högerliberala tankesmedjan Timbro har argumenterat för ståndpunkten att konservatism kan förenas med klassisk liberalism.

Det finns fem tidningar i Sverige med liberalkonservativ profil: dagstidningen Svenska Dagbladet, tidskrifterna Svensk Tidskrift och Axess Magasin samt nättidningarna Nyheter Idag och Bulletin. Tidningarna Dagen och Världen idag har en konservativt kristen och värdekonservativ profil. Nya Wermlands-Tidningen är en stor landsortstidning i Mellansverige med konservativ profil. Barometern O-T och Smålandsposten är två småländska tidningar med konservativ profil. Sverigedemokraterna ger ut den socialkonservativa tidningen Samtiden och står för YouTube-kanalen Riks, som har över 96 000 prenumeranter och 78 miljoner visningar.

Rojalistiska föreningen är en riksomfattande, ideell sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin i Sverige.

Femfaktorteorin

Femfaktorteorin – den mest vedertagna personlighetsteorin – kartlägger individers personlighet utifrån fem faktorer, nämligen Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Tillmötesgående och Neuroticism. Studier har funnit kopplingar mellan de fem stora personlighetsdragen och politisk identifikation.

Flera studier har kommit fram till att individer med höga poäng i Samvetsgrannhet tenderar att inta en högerorienterad politisk position. Att vara samvetsgrann innebär att vara mycket noggrann och plikttrogen. På motsatta sidan av det politiska spektret har det identifierats stark korrelation mellan vänsterliberal ideologi och höga poäng i såväl Öppenhet som Neuroticism. Att vara öppen innebär att vara äventyrlig, nyfiken och/eller trotsig. Att vara neurotisk innebär att vara lättretlig och lynnig.

Vidare har varje personlighetsdrag olika aspekter och det har påträffats skillnader i politisk inriktning vad gäller aspekterna för Tillmötesgående. En studie fann att Artighet var förbundet med konservatism och traditionalism, medan Medkänsla var förbundet med socialliberalism och socialism.

Moralfundamentsteorin

Inom moralpsykologin har socialpsykologerna Jonathan Haidt et al. utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförstånd mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör. Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan dessa själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.

De två lägren rankar ungefär lika högt på fundamenten Omsorg och Rättvisa. Sedan finns det tre hela fundament som konservativa rankar högt på, men som socialister och socialliberaler rankar lågt på, nämligen Lojalitet, Auktoritet och Helighet. I The Righteous Mind (2012) hävdar Haidt, som själv är socialliberal, att dessa gruppbetonade moraliska fundament är viktiga för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.

Översiktsverk

• Fawcett, Edmund (2020). Conservatism: The Fight for a Tradition. Princeton University Press. ISBN 978-0-691-17410-5 
• Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism: filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd. Recito. ISBN 978-9-177-65497-1 
• Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. OCLC 1166587654 

Konservatism i Sverige

• Aronson, Torbjörn (1990). Konservatism och demokrati: en rekonstruktion av fem svenska högerledares styrelsedoktriner. Norstedt. ISBN 9119070926 
• Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. Realia. ISBN 978-91-983713-1-4 
• Svenska Dagbladet (1984). Är konservatismen död? : en artikelserie ur Svenska Dagbladet. Svenska Dagbladet. OCLC 14110838 
• Uvell, Markus (2018). Bakslaget: radikalt etablissemang, konservativa medborgare. Timbro. ISBN 978-91-7703-129-1 

Övrigt

• Haage, Fredrik (2000). Nycklar till modern konservatism. Timbro. ISBN 917-5-66454-2 
• Scruton, Roger (2017). Conservatism: An Invitation to the Great Tradition. All Points Books. ISBN 978-1-250-17056-9 
• Almqvist, Kurt; Linder, P.J. Anders (2022). I konservatismernas tid. Axess. ISBN 9789188717191 

Wikiquote har citat av eller om Konservatism.

• Svenska informationsportalen Konservatism.se
• Conservatism FAQ