Falklandskriget var ett krig mellan Storbritannien och Argentina 1982 om Falklandsöarna, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna.
Falklandsöarna består av två stora och många små öar i Sydatlanten nära Argentina, vilkas namn och tillhörighet har varit omdiskuterade länge. Falklandskriget startade fredagen 2 april 1982 med den argentinska invasionen och ockupationen av Falklandsöarna och Sydgeorgien, och avslutades med den argentinska kapitulationen 14 juni 1982. Kriget pågick under 74 dagar och resulterade i totalt 907 döda, varav 255 brittiska och 649 argentinska soldater, sjömän och flygare samt tre civila öbor, som dödades av vådabekämpning från britterna.
Falklandskriget | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Karta som beskriver det brittiska återtagandet av öarna. | |||||||
| |||||||
Stridande | |||||||
Argentina | Storbritannien | ||||||
Befälhavare och ledare | |||||||
|
| ||||||
Förluster | |||||||
|
| ||||||
3 civila döda av brittisk artilleribeskjutning |
Konflikten var resultatet av en segdragen diplomatisk konfrontation angående kontrollen över öarna. Ingen av staterna deklarerade officiellt krig och striderna var till stora delar begränsade till de omstridda territorierna och till Sydatlanten. Den inledande invasionen karaktäriserades av argentinarna som en återockupation av sitt eget territorium, och av britterna som en invasion av Storbritanniens utomeuropeiska territorier.
Falklandsöarna hade länge varit ett tvisteämne mellan Storbritannien och Argentina. Argentina proklamerade sina anspråk på ön 1816 i samband med sin självständighet från Spanien. Öarna hade då varit obebodda sedan 1811, men tidigare hade det förekommit såväl franska och engelska kolonier på ön och senast en spansk koloni. Argentina började kolonisera öarna 1826. Efter en konflikt om sälfångst med USA förstörde ett amerikanskt örlogsfartyg den argentinska kolonin år 1832. Året därpå kom en brittisk styrka och körde iväg den argentinska militären, som till 80 procent bestod av brittiska legosoldater som inte ville slåss mot sitt hemland. Britterna inledde därefter sin kolonisering av öarna som fick en rent brittisk befolkning.
Argentina erkände aldrig britternas överhöghet. 1964 röstade FN igenom en resolution där Argentina och Storbritannien uppmanades att förhandla för att hitta en fredlig lösning. En förhandlingsserie pågick till 1981. Dessa samtal ledde till en del praktiska framsteg, bland annat ordnades flygkommunikationer mellan Falklandsöarna och Argentina, men frågan om överhöghet löstes ej då britterna hävdade att en förutsättning för ett överlämnade var att en majoritet av Falklandsöarnas befolkning var för en sådan lösning, och att det samtidigt fanns en massiv motvilja mot en sådan lösning bland öarnas befolkning. En brittisk utredning som startades 1976 om möjligheterna för Falklandsöarna att bli självständiga ökade Argentinas missnöje kraftigt.
Argentina gick i början av 1980-talet igenom en djup ekonomisk kris och ett stort folkligt missnöje mot den styrande militärjuntan. Krisen ledde till ett ledarskifte inom juntan i mars 1981 och i december samma år bytte juntan återigen ledarskap. De nya juntaledarna var generallöjtnant Leopoldo Galtieri för armén, brigadgeneral Basilio Lami Dozo för flygvapnet och amiral Jorge Anaya för flottan. Galtieri agerade president, men det var amiral Jorge Anaya som var drivande bakom beslutet att besätta Falklandsöarna. Genom att spela på nationalistiska känslor och erövra de historiskt omtvistade öarna, skulle man avleda uppmärksamheten från juntans misslyckade ekonomiska politik och människorättsbrott. Man bedömde att ett övertagande av Falklandsöarna skulle gå snabbt och bara ge begränsade effekter på Argentinas relationer med omvärlden. Att britterna skulle ta till vapen trodde man var helt uteslutet.
I januari 1982 ställde den argentinska militärjuntan krav på Storbritannien att ge upp överhögheten över Falklandsöarna.
Spänningarna mellan länderna byggdes upp under början av året och ökade avsevärt den 19 mars, då 50 argentinare landsteg på Sydgeorgien och reste den argentinska flaggan. Britterna svarade med att skicka en ispatrullbåt, som var stationerad i Stanley. Detta fick Argentina att tidigarelägga invasionen av Falklandsöarna, eftersom man misstänkte att Storbritannien skulle förstärka sina styrkor i Sydatlanten. Den 2 april beordrade Galtieri invasionen och en amfibieoperation inledde landstigningen.
Den 3 april antogs, på brittiskt initiativ, resolution 502 i FN:s säkerhetsråd, som fördömde Argentinas invasion och krävde ett totalt tillbakadragande av de argentinska trupperna från Falklandsöarna samt ett slut på alla fientliga handlingar mellan Argentina och Storbritannien. Tio av säkerhetsrådets medlemmar röstade för resolutionen och bara Panama emot, medan Kina, Polen, Spanien och Sovjetunionen lade ner sina röster.
Argentina fick, med undantag av Chile, stöd i konflikten från de övriga länderna i Sydamerika. Peru bidrog ytterligare genom att skicka vapen. Britterna å sin sida fick stöd från övriga Samväldet och Europeiska ekonomiska gemenskapen. Bägge sidor hade räknat med USA:s stöd under kriget. Argentina baserade sina förväntningar på ett samarbetsavtal som länderna i Nord- och Sydamerika hade ingått och som USA samt Chile senare anklagades för att ha brutit genom sitt militära stöd till Storbritannien. USA:s stöd bestod till största del av att man försåg Storbritannien med krigsmateriel. Chiles stöd bestod i att vara bas för brittisk underrättelseinhämtning.
Britterna överraskades först av anfallet, men den brittiska regeringen under premiärminister Margaret Thatcher, bestämde sig trots allt att svara militärt och skicka en flottstyrka till Sydatlanten för att återta öarna. Detta lyckades, trots att flera experter ansåg att ett återtagande skulle bli mycket svårt och USA:s flotta bedömde det som "en militär omöjlighet". Beslutet att sätta samman och skicka en insatsstyrka fattades på ett extrainkallat kabinettmöte den 2 april och fastslogs av Underhuset på ett extrainsatt möte dagen efter.
Den enskilt största förlusten av människoliv skedde efter att den brittiska atomubåten HMS Conqueror, på eftermiddagen den 2 maj, sänkte den argentinska kryssaren ARA General Belgrano. Trots att hon befann sig utanför den brittiska exkluderingszonen ansågs, på grund av argentinska order om ett massivt anfall mot de brittiska flottenheterna runt Falklandsöarna, General Belgrano utgöra ett så stort hot att HMS Conqueror fick order från högsta ort att sänka henne. Några minuter före fyra lokal tid (UTC-4) avlossade Conqueror tre torpeder (21 tum Mk.8 – en gammal brittisk modell som togs i bruk redan under andra världskriget och saknade målsökningsförmåga), varav två träffade. Av dessa gjorde den andra mest skada och slet upp ett 20m långt hål i en explosion som direkt kan ha dödat uppemot 275 man. Den totala dödssiffran uppgick till †323 (varav två civila), vilket är mycket nära hälften av Argentinas totala förluster i kriget. Sänkningen av General Belgrano resulterade i att Argentina drog tillbaka i stort sett hela sin flotta från Falklandsöarna och var en viktig seger för britterna.
Argentinarna lyckades inte med några motsvarande kraftiga slag mot britterna men sänkte ett antal brittiska fartyg. Två av dessa, jagaren HMS Sheffield och fraktfartyget S/S Atlantic Conveyor (som var rekvirerat av brittiska flottan som underhållsfartyg), sänktes med hjälp av fransktillverkade sjömålsrobotar (av modellen Exocet) vilket gav stor uppmärksamhet i omvärlden.
Britterna gick segrande ur kriget av flera anledningar. Till stor del berodde den brittiska segern på bättre vapensystem och organisation. Storbritannien fick också hjälp och stöd av Frankrike som hade sålt flera vapensystem till Argentina. Bland annat införde Frankrike vapenbojkott emot Argentina samt lånade ut stridsflygplan av samma typ som Argentina hade så att Royal Air Force kunde träna mot dem. De brittiska markstyrkorna var också bättre utbildade med erfarenheter från konflikten i Nordirland, men hade överlag sämre utrustning än de argentinska.
De politiska effekterna av kriget blev stora, främst i Argentina. Efter krigsslutet ökade protesterna i Argentina mot dess militärjunta som snart tvingades avgå, och demokratin kunde återupprättas. I Storbritannien ökade den sittande regeringens popularitet i allmänhet och Margaret Thatchers i synnerhet, vilket starkt bidrog till Tories överväldigande valseger i parlamentsvalet 1983. Det dröjde till 1989 innan de båda länderna återupptog sina diplomatiska förbindelser.
Argentina vidhåller alltjämt sina anspråk på Falklandsöarna. Deras anspråk motiveras med att:
Britterna motiverar i dag sin överhöghet med att:
På trettioårsdagen av krigets utbrott uttalade sig Storbritanniens premiärminister David Cameron och uppgav bland annat att britterna är fast beslutna att stödja falklandsbornas, och endast falklandsbornas, rätt att besluta över sin egen framtid.
This article uses material from the Wikipedia Svenska article Falklandskriget, which is released under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 license ("CC BY-SA 3.0"); additional terms may apply (view authors). Innehållet är tillgängligt under CC BY-SA 4.0 om ingenting annat anges. Images, videos and audio are available under their respective licenses.
®Wikipedia is a registered trademark of the Wiki Foundation, Inc. Wiki Svenska (DUHOCTRUNGQUOC.VN) is an independent company and has no affiliation with Wiki Foundation.