Harsyra

Andra äldre namnformer är harväppling, gökmat, värhane, göksyra, kukukål, qvällsöf, töstgräs. Bladen är ätbara och har en syrlig smak, vilket beror på den höga halten oxalsyra. För mycket oxalsyra kan vara skadligt, så den ska inte ätas i stora mängder.

Harsyra
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter Angiospermae
Klass	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning	Harsyreordningen Oxalidales
Familj	Harsyreväxter Oxalidaceae
Släkte	Oxalisar Oxalis
Art	Harsyra O. acetosella
Vetenskapligt namn
§ Oxalis acetosella
Auktor	Linné

Harsyra blir fem till tio cm hög och växer med smala, krypande, fjälliga och greniga jordstammar. Dess blad och blommor utgår direkt från jordstammen. Bladen är glest håriga och har ofta en rödaktig undersida. I maj-juni förökar sig plantan sexuellt med hjälp av oftast bara en ensam blomma, som bär ett par stödblad mitt på det långa skaftet. Denna blommas kronblad blir åtta till tolv millimeter långa och är till färgen vanligtvis vita med lila ådror, men exemplar med rosa eller rödlila kronblad förekommer också. Frökapseln blir cirka tre millimeter och är grönvit. Sommartid bär den självbefruktande kleistogama blommor, som alltså aldrig slår ut.

Harsyra är vanlig i Norden och återfinns vanligen på frisk till fuktig, skuggig, näringsrik mark, såsom granskog, lövskog, hagmarker, skogsbryn, alkärr och raviner. Dess utbredning i Norden sträcker sig till södra och mellersta Finland, södra och mellersta Sverige, hela Norge, Danmark, Färöarna samt ett litet område på östra Island.

•  
  Harsyrans blomma
•  
  Blad av harsyra bland mossa
•  
  Ett blommande bestånd av harsyra

• Harsyra i Den virtuella floran
• Harsyra i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
•   Wiki Commons har media som rör harsyra.
  Bilder & media