Trepanation

Det är en mycket gammal operationsmetod, som förekom redan under stenåldern.

Anledningen till att trepanation ursprungligen infördes är inte säker; det är dock lätt att tänka sig att det var för att släppa ut, alternativt in, andar. Men även för att lätta på trycket hos de som hade migränanfall. Det är svårt att veta om patienten fick någon hjärnsubstans bortopererad eftersom det inte finns några spår av själva hjärnan.

I det medicinska lexikon som sammanställdes av romaren Aulus Cornelius Celsus under första århundradet efter Kristus, anges trepanation som en sista utväg vid traumatiska hjärnskador. Syftet var då att låta blod och annan vätska rinna ut och därigenom minska trycket i kraniet. Celsus påpekar att de hinnor som omger hjärnan inte får skadas.

Det finns mycket gamla kranier som har spår efter flera lyckade operationer. Att operationerna var lyckade ser man genom att den bortborrade kärnan av skallbenet växt fast i kraniet.

Sten Andersson skriver i sin bok om Sartre att denne vid 15 års ålder, pga en allvarlig infektion som spred sig till skallen, utsattes för trepanering.

 

 

Operationen bestod av utsågning (utborrning) av ben, företrädesvis huvudskålens, för att upplyfta ett benstycke som blivit intryckt under den omgivande ytans nivå, alternativt för att bereda avlopp för samlat var eller blod. Det kunde också användas för att avlägsna tumörer eller för att uttaga främmande kroppar som inträngt i benet, exempelvis gevärskulor.

Operationen verkställdes med ett instrument som kallades trepan, och utgjordes av en ihålig, i ena ändan sågtandad stålcylinder, som vreds med ett handtag, liknande de som snickare använder, den så kallade borrvreden. Med detta instrument utsågades cirkelrunda benskivor. För att innan en tillräcklig sågränna bildats hindra instrumentet från att slinta, fick det i början vrida sig omkring en i centrum sittande stålspets (pyramiden), vilken sedan togs bort.

En ställbar metallring som satt utanpå stålcylindern, (abaptiston) hindrade att instrumentet, sedan benet blivit genomsågat, okontrollerat pressades in i underliggande mjukdelar. Hade själva sågningen gått tillräckligt djupt, skruvades en så kallad tirefond, en omkring två centimeter lång, konisk skruv, in i det av pyramiden bildade hålet med kraftigt handtag, varefter benbiten bröts loss. De engelska kirurgerna nyttjade ett slags trepan, som kallas trefin och som är försedd med skaft, liknande det på en korkskruv.

Trepanation är den äldsta ingripande kirurgiska operation man känner till. Den beskrivs av Hippokrates och ingående av Celsus. I Danmark har den, såsom trepanerade skallar visar, säkert utförts under stenåldern.

De äldsta trepanerade skallarna i Sverige är från äldre järnåldern. Fyra stycken av dessa är funna i gravfältet (från omkring år 100 e. Kr.) på Smörkullen vid Alvastra järnvägsstation. Operationen är tydligen utförd både för att bota inre sjukdom, då skallens ben inte var skadade innan, och för krosskador på skallen. I Alvastra har det säkert funnits skickliga kirurger, då skallarna visar läkning och långt liv efter ingreppet.

Även en trepanerad skalle från Klockrike och en från Sundby i Östergötland är från äldre järnåldern, likaså en från Vagnberga på Öland. På Gotland har en anträffats från vikingatiden, och troligen är även två trepanerade kranier, funna i Västerås, från yngre järnåldern. Alla dessa tio skallar visar läkning efter operationen.

Det är svårare att konstatera trepanation då ingen läkning skett och patienten dött strax efter trepanationen. Ett kranium från Vagnhärad i Södermanland visar dock tecken på trepanation med tidig död därefter.

• Gustaf Retzius, "Om trepanation af hufvudskålen såsom folksed i forna och nyare tider" (i "Ymer", 1901, s. 11 ff.)
• Oscar Almgren, "Ett graffält från den äldre jernåldern vid Alvastra i Östergötland" (ibidem)
• C.M. Fürst, "Trepanerade svenska kranier från äldre tid" (i Lunds universitets årsskrift Ny Följd avdelning 2, band 9, nummer 4, 1913) och en uppsats i "Fornvännen" 1917.

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Trepanation, 1904–1926.

Noter