Stensöta

Stensöta
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Ormbunksväxter Pteridophyta
Klass	Pteridopsida
Ordning	Stensöteordningen Polypodiales
Familj	Stensöteväxter Polypodiaceae
Släkte	Stensötor Polypodium
Art	Stensöta P. vulgare
Vetenskapligt namn
§ Polypodium vulgare
Auktor	Carl von Linné

Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.

Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara rot som till smaken påminner om sötlakrits.

Ett äldre svenskt alternativt namn är bergsöta.

I svensk folkmedicin användes stensötan förr i tiden som medel mot förkylning genom att den kokades i vatten. Enligt svensk folktro skulle en kvinna som tuggade på rötter från stensöta få rikligt med bröstmjölk.

• Den virtuella floran
• Stensöta i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
•   Wiki Commons har media som rör Stensöta.
  Bilder & media