Maraboustork: Fågelart

De lever på savannen i centrala Afrika och deras föda består bland annat av as. Maraboustorken är vanligen grå eller grönaktig på ryggen och har vitt bröst.

Maraboustork Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Storkfåglar Ciconiiformes
Familj	Storkar Ciconiidae
Släkte	Krävstorkar Leptoptilos
Art	Maraboustork L. crumenifer
Vetenskapligt namn
§ Leptoptilos crumenifer
Auktor	(Lesson, 1831)
Utbredning
Synonymer
Ciconia crumenifera Lesson, 1831 - protonym Leptoptilos crumeniferus Grammatiskt fel Marabustork

Maraboustorken är en mycket stor fågel, upp till 150 cm lång och med ett vingspann upp till 3,20 meter. Hos de flesta exemplar är vingspannet däremot 2,25 till 2,87 meter. Arten har en lång, mycket grov och spetsig näbb som är smutsgul till färgen. Dess delvis fjäderlösa huvud och hals är rödrosa med mörka fläckar, främst i pannan. Uppe på hjässan har den ett yvigt vitt dun. Vingarna är blåsvarta och resterande är smutsvitt. Dess långa ben är ljusgrå.

I motsats till de flesta storkar flyger de tre arterna i släktet krävstorkar med nacken tillbakaböjd som en häger.

•  
  Maraboustorkar i Sydafrika.
•  
  Maraboustork i Kenya.

Maraboustorken lever på savann söder om Sahara. Se även karta längst ned i informationsrutan.

Maraboustorken är bland annat asätare, men äter även insekter, smågnagare och småfåglar. Maraboustorken jagar i grupp på ett för fåglar annorlunda sätt. På savannen går de bredvid varandra med utbredda vingar och tvingar på detta sätt bytet framför sig och fångar det med ett snabbt hugg med näbben. Favoritbyten vid denna form av jakt är vaktlar och springhöns. Maraboustorken häckar i 3-4 månader. Den är känd för att vara relativt argsint.

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).

En silhuettbild av storken användes som Marabous logga ända in på 60-talet. Man hade kommit på att den asätande fågeln inte var en särskilt lämplig symbol. Namnet på fågeln kommer sannolikt av marbut.

• Delar av denna artikel är baserad på en översättning från engelska Wiki Svenska. Läst 20061002.

Noter

Källförteckning

• Anders Wirdheim, Maraboustorkarnas vaktelmarsch, Vår Fågelvärld, nr.7, 2005

•   Wiki Commons har media som rör maraboustork.
  Bilder & media
• Bilder och filmer på Internet Bird Collection
• Läten på xeno-canto.org