Hudud

Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2009-10) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.

Hudud är fem olika typer av brott som det finns föreskrivna straff för. Det behövs alltså inget beslut eller övervägande om vilket straff brottet ska ha eftersom dessa redan är skrivna i den koraniska Uppenbarelsen och Gud redan har bestämt straffet. Hudud har nämnts i bland annat koranvers 2:230.

Även om dessa delar inte står i Koranen idag menar andra källor att det har stått och att de är baserade på Aishas (Muhammeds hustru) uttalanden och hadither:

1. Äktenskapsbrott/sexuellt umgänge utanför äktenskap, zina, bestraffas med stening till döds om man är gift. Till detta kommer 100 piskrapp för ogifta, fria muslimer och 50 piskrapp för slavar, icke-muslimer, gifta eller ogifta. (Enligt Koranen 24:2 är straffet för äktenskapsbrott offentligt spöstraff med 100 piskrapp för såväl kvinnor som för män.)
2. Apostasi, att lämna sin religion, medför dödsstraff för vuxna män som är vid sina sinnens fulla bruk och frivilligt har lämnat sin tro. Haditherna lär ut att förnekelse av islam medför bestraffning med halshuggning, bli bränd på bål, korsfästelse eller utstötning (engelska: banishment).
3. Stöld bestraffas med stympning/amputering av höger hand. (Enligt Koranen 5:38 är straffet för stöld att få handen avhuggen).
4. Rån (landsvägsröveri, väpnat överfall) som leder till död bestraffas med korsfästning (om rånet inte lett till döden behandlas det som stöld).
5. Falsk anklagelse för äktenskapsbrott eller sexuellt umgänge utanför äktenskap bestraffas med 80 piskrapp för fria män och 40 för slavar.
6. Berusning bestraffas med 80 piskrapp.

Enligt vissa islamiska rättslärde krävs i teorin synnerligen stränga bevis när det gäller bedömning av hadd/hudud. De menar att följande krav måste uppfyllas:

Enbart ögonvittnesskildringar och erkännanden räknas. Ögonvittnena måste vara minst fyra till antalet. Enbart vittnesmål från fria muslimska män accepteras, dvs. icke-muslimers, kvinnors och slavars vittnesmål är ogiltiga. Den misstänkte måste erkänna fyra gånger och då vara vid sina sinnens fulla bruk. Vederbörande kan när som helst ta tillbaka sitt erkännande.

Vid anklagelse för äktenskapsbrott/hor krävs det att målsäganden har fyra manliga muslimska klanderfria vittnen som bevittnat penetreringen då han annars själv kan bli dömd för falskt vittnesmål. Kvinnor kan inte vittna i ärenden som kan leda till dödsstraff. Detta har i praktiken visat sig ofta ha som följd att våldtäktsoffer döms för falsk angivelse och förövaren går fri. I många muslimska länder följer fängelsestraff som påföljd för falsk angivelse.

Kraven är stränga och kriterierna för bland annat stöld är preciserade. Stöldgodset måste ha ett värde på över 10 dirham och det får inte vara matvaror, då nöd upphäver lag, om någon stulit mat på grund av fattigdom. Det får inte heller finnas några tvivel om att varorna tillhörde ägaren och att de förvarades säkert i dennes hus. Tjuven måste ha brutit sig in i huset och tagit varorna med sig ut. Dessutom måste händelsen ha bevittnats av två ögonvittnen.

Hududreglerna praktiseras inte av alla länder med muslimsk majoritet utan av stater som vill bygga landets författning på shariarätten. Saudiarabien är det enda land som endast har sharia som lag. Men Saudiarabien tillämpar hududreglerna strängare än i klassisk tid. Det är bland annat för att domaren (qadi) har frihet att utifrån egen värdering och bedömning fastställa straffet (tazir). Domarna dömer därför mer självständigt och de är inte heller bundna till någon rättsskola.

Saudiarabien använder sig av hududstraff eftersom både domstolarnas och kungens uppfattning är att kriminaliteten har ökat markant sedan 1970-talet. Landet använder sig därför av avskräckande straff för att hålla nere brottsligheten. Dock praktiseras inte hududreglerna om det går att undvika. Flera andra länder som Iran, Pakistan, Sudan och Somalia tillämpar hudud-straffen.

Under kolonialtiden ställde kolonialmakterna krav på reformer, där bland annat tillämpningen av hudud skulle avskaffas, vilket medverkade till en förändring i straffrätten i flertalet muslimska länder. Shariarätten är varken en nationell, internationell eller universell lag utan ska betraktas som ett regelsystem som enbart gäller muslimer. Rättslärda (ulama) vill att sharia ska vara allomfattande, vilket är en omöjlighet eftersom lagen är olika i skilda delar av världen och oftast är kopplad till seder, bruk och tradition, framför allt när det gäller genusfrågor.

Förenta Nationerna (FN) antog de Mänskliga rättigheterna 1948 som bör gälla universellt. Då det är globala människorättigheter är straffrätten oacceptabel eftersom fysisk bestraffning är förbjudet enligt stadgarna, men även för de ojämlikheter som finns i shariarätten mellan kvinnor och män.

Hududreglerna kan tolkas olika vad gäller kategoriseringen av de fem straffreglerna. Några jurister menar att även avfall från islam (apostasi) ska räknas hit. Andra anser att mord ska ingå i kategorin, medan vissa menar att uppror mot en legitim härskare också bör betraktas som hududbrott. De hävdar att berusning och falskt vittnesmål inte är värre brott än de fem nämnda, vilka Gud har bestämt att muslimer inte får begå. Dock kan såväl avfall från islam, mord och uppror mot härskaren leda till dödsstraff.

• Knut S. Vikør, Mellom Gud og Stat" (2003)

Referenser