karl Xiv Johan/Arkiv 2010

I annat fall ska rubriken ändras till "Vidare läsning". --Ymer 5 april 2010 kl. 16.07 (CEST)

Jag vill i detta sammanhang hänvisa även till Diskussion:Napoleonkrigen.--Vatten 5 april 2010 kl. 16.19 (CEST)

Jo, men vad är det som är källbelagt? Att han hette Jean och Bernadotte tror jag att alla kan gå med på. Säger källan (Ulf Nilssons bok) att han inte döptes till Jean Baptiste? --Vatten 27 april 2010 kl. 09.11 (CEST)

Enligt Röda ugglan: "urspr. Jean Bernadotte, äfven kallad Jean Baptiste såsom uppkallad efter Johannes döparen till skillnad från en äldre bror, som ock hette Jean (Evengeliste)".--Vatten 27 april 2010 kl. 09.18 (CEST)

Precis som Ugglan skriver.
andejons 27 april 2010 kl. 10.30 (CEST)

Och därför ska det inte stå att han föddes Jean Baptiste Bernadotte? --Vatten 27 april 2010 kl. 11.04 (CEST)

Är han döpt till Jean Bernadotte så är han. Att han kallades Jean Baptiste är en annan sak.
andejons 27 april 2010 kl. 11.09 (CEST)

Födelseattesten är återgiven i artikeln. --Ymer 27 april 2010 kl. 17.57 (CEST)
Alldeles riktigt. Född bara Jean, sedan tillkom flera förnamn, först Baptiste, sedan Julius slutligen även Carl. SergeWoodzing 27 april 2010 kl. 23.42 (CEST)

Jag är helt tillfreds med Andejons förklaring. --Vatten 28 april 2010 kl. 11.01 (CEST)

Hur långt blir "5 fot, 3 tum och 5 linjer" i cm, ungefär? Jag tror inte det svenska måttsystemet under 1700-talet var samma som det moderna engelska/internationella, f.ö. 惑乱 分からん * \)/ (\ (< \) (2 /) /)/ * 28 april 2010 kl. 12.45 (CEST)

Nej, det är just därför, som metersystemet uppfanns. Charles Jean var 1,78, om jag inte mins fel.

2010-12-04 Lena Synnerholm, Märsta, Sverige.

I ett teveprogram nylig en påstods, att han dog i sviterna efter ett slaganfall. För länge sedan läste jag delar, av en biografi av Charles Jean. Om jag inte mins fel stod det, att han var sjuk i månader innan han dog. I så fall vet jag inte, vad det var han dog av. Finns det någon expert, som kan tala om hur det låg till?

2010-07-29 Lena Synnerholm, Märsta, Sverige.

På hösten 1843 hade hans hälsa försämrats och han föll omkull och skadade benet, möjligtvis till följd av ett mindre slaganfall. Han hade också cirkulationsrubbningar. Den 26 januari 1844 kallade han på kammartjänaren och när denne anlände var kungen medvetslös efter en kräkning och med tung andning. Fyra dagar efter dödsfallet gav förste livmedicus Eric af Edholm ut en tryckt redogörelse för kungens sjukdom och död. I denna beskrevs att kungen klagat på kalla fötter och ben (tecken på cirkulationsrubbningar) samt lidit av slemavsöndringar. Den 26 januari hade han drabbats av en hjärnblödning och man vidtog åderlåtning. Medvetandet återkom, men han fick feber och yrade. Den 29 januari kände kungen sig bättre, men fick plötsligt en svår smärta i foten till följd av en blockering i pulsådern och därefter tillstötte kallbrand. I slutet av februari drabbades han tidvis av medvetslöshet och den 5 mars tillstötte ett kvävningsanfall varefter han svimmade. Tillståndet försämrades och tidigt på morgonen den 8 mars blev han medvetslös. Halv fyra på eftermiddagen avled han fridfullt. Obduktionen bekräftade diagnoserna åderförkalkning, hjärnblödning och kallbrand. Historiker 29 juli 2010 kl. 21.46 (CEST)

Källan Bernadotte : Historien och historier om en familj, Lars Elgklou, Askild & Kärnekull förlag, Stockholm 1978 ISBN 91-7008-882-9, s. 48f, beskriver utförligt:
"Vid sjutiden på morgonen den 26 januari 1844 - på sin 81-årsdag - insjuknade majestätet och en viss doktor Magnus Huss kallades till kungens sängkammare. Huss skriver att han fann kungen i ett "soporöst tillstånd med blossande ansikte och övriga symtom hvilka häntydde på en så betydande blodtryckning åt hjärnan att fara för ett slaganfall syntes öfverhängande". Genom åderlåtning längre fram på dagen inträffade en livlig reaktion och mot kvällen fick kungen yrsel och blev så våldsam att man handgripligen måste tvinga honom kvar i sängen. Så småningom blev Carl Johan lugnare och nu kunde han till och med förhöra sig om anledningen till att han åderiåtits. Det lär ha varit kronprins Oscar som beordrade läkarna detta, trots att det var mot Carl Johans uttalade vilja. Någon hade nämligen långt tidigare spått att om han blev åderlåten i någon sjukdom väntade honom döden. [...] I början av mars tog sjukdomen en allvarligare vändning och den femte fick Carl Johan ett slaganfall som gjorde honom medvetslös. Tre dagar senare vaknade han upp för några korta ögonblick och viskade sin sons namn och somnade sedan in för evigt. Vid dödsbädden satt den kungliga familjen med läkarna Thelning och Huss diskret i bakgrunden. Drottning Desideria satt vid huvudgärden. Själva dödsförloppet gick mycket lugnt tillväga. Efter några minuters rossling upphörde kungen att andas. Nu blev det fullständigt tyst i rummet, endast de kungligas snyftningar hördes. Kronprinsessan Josephina reste sig först och gick fram till doktor Thelning och frågade: Är kungen död? Thelning svarade: Ja, Ers majestät!" [...] Fyra dagar efter dödsfallet förrättades obduktionen av Carl Johan. Den företogs i den s k Rådsalen på slottet och förutom tillkallade läkare fanns en rad av landets högsta ämbetsmän på plats, däribland många från uppvaktningen. Såväl stora kroppspulsådern som lårpulsådern visade tydliga tecken på stark åderförkalkning och vidare fanns en del tydliga tecken i högra lungan på en genomgången lungsäcksinflammation. Det antecknades också i protokollet att kungens magsäck var mycket liten och att gallblåsan innehöll en muskotstor sten." --Ymer 29 juli 2010 kl. 22.11 (CEST)