Silvergelatintryck: Tryckteknik

Sådant papper blev först tillgängligt under 1880-talet, och dess kvalitet förbättrades därefter. Det är fortfarande vanligt att fotografer som arbetar i svart-vitt använder det.

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Silvergelatinprocessen för glasplåtar introducerades 1871 av den engelske läkaren och amatörfotografen Richard Leach Maddox. Han ersatte silverjodiden med silverbromid. Två år senare upptäckte J. Johnston att plåtarna blev känsligare och mer hållbara om bromsaltet användes i överskott vid framställningen av silverbromiden. Vidare upptäckte Charles Harper Bennett 1878 att känsligheten kunde ökas ytterligare genom en mognadsprocess där emulsionen utsätts för en något förhöjd temperatur under ett antal dagar.

I och med detta gavs grunden för plåt- och filmindustrin. Redan 1878 släppte Wratten & Wainswright i London ut känsligare plåtar.

Silverkloridbromidgelatinpapperet beskrevs 1883 av J. M. Eder och kom att utkonkurrera de tidigare använda utkopieringspapperen. Vid tillverkningen använde man samma principer som för glasplåtarna.

• Bäckström Helmer, red (1958). Fotografisk handbok 1. Stockholm: Natur och kultur. Libris 8390097 

• Albumintryck
• Ädelförfarande