Muspilli

Den nedskrevs på 800‑talet. Dikten är en stavrimad skildring av själens öde efter döden, världens undergång och den yttersta domen. Den finns bevarad i fragment (inledning och avslutning saknas) i klostret Sankt Emmeran i Regensburg.

Den stavrimmade formen är äldre än kristendomens införande i norra europa; forskare har diskuterat i vilken mån diktens formellt kristna innehåll också innehåller återspeglingar av förkristen världsuppfattning och diktning.

Den bevarade delen av Muspilli består av 103 långrader; en långrad är ett par av stavrimmade kortrader. Indelningen i rader finns givetvis inte i det oskickligt skrivna originalet, utan har utförts av utgivare. Innehållet kan sammanfattas sålunda:

Raderna 37–62 har urskiljts som en ursprungligen självständig dikt (”Muspilli II”) på formella och innehållsliga grunder. Avsnittet skildrar ett envig mellan mytologiserade gestalter och en Ragnaraksliknande världsundergång.

Dikten återfinns blott i en handskrift. En oskolad hand har skrivit dikten på tomma sidor och i marginalerna i en latinskspråkig handskrift med religiöst innehåll. Handskriften har givits som gåva till Karl den stores sonson, Ludvig den tyske. Muspilli har lagts till i handskriften i andra hälften av 800‑talet. Hypotesen att Ludvig själv förde pennan har framkastats. Början och slutet fattas, kanske på grund av att handskriften bundits om.

I likhet med många andra verk som vi uppfattar som omistligt forntida och medeltida kulturarv (Nibelungenlied, Rökstenen) låg Muspilli obemärkt i århundraden fram till nyare tiders romantiska forntidsintressse. År 1832 utgavs dikten av Johann Andreas Schmeller. Han valde namnet Muspilli efter ett gåtfullt ord i texten, som har motsvarigheter i fornnordisk litteratur – i poetiska eddan och i Snorraeddan – i formen Múspell.

Den utgavs ånyo av Paul Piper i Zeitschrift für deutsche Philologie (band 15 och 70) och 1894 av Gotthold Bötticher, som också översatte texten.

Den förste utgivarens titelval betingades uppenbarligen av en romantisk strävan att knyta verket till den germanska forntiden. Äldre forskning såg i diktens skildring av Elie och Antikrists envig och av världsbranden hednisk‑germanska drag besläktade med nordisk mytologi, särskilt kosmologin i den nordiska mytologins huvudkälla Valans spådom. Nutida konsensus är att Muspilli återger kyrkliga föreställningar i germansk framställningsform.

• Muspilli i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)