Hbtq-Rörelsen: Rörelse för personer inom HBTQ

Rörelsen utgörs av personer och organisationer som verkar för den här gruppen människor.

Bakgrund

Rörelsen har sitt äldsta ursprung i 1920-talets Berlin. Den fanns tidigt även i USA:s storstäder San Francisco, New York och Chicago, där postarbetaren Henry Gerber (som på plats lärt känna den spirande HBTQ-aktivismen i Tyskland åren runt 1920) skapade diskussion om homosexuellas rättigheter. Han bildade 1924 Society for Human Rights, men organisationen stoppades året efter och alla Gerbers papper förstördes. Resultatet av detta blev såväl rättsliga som ekonomiska för honom.

1930- till 1950-talet

Därefter skedde HBTQ-aktivismen i USA dolt. 1952 började den nya homoföreningen The Mattachine Society publicera One – den första viktigare tidningen riktad mot homosexuella i USA.

Även i Europa upplevde HBTQ-rörelsen en tillbakagång orsakad av det hårdnande samhällsklimatet. 1934 skedde massarresteringar i Sovjetunionen, följt av långa fängelsestraff. Den nya regimen i Tyskland kriminaliserade året därpå homosexuella fantasier, och från 1937 var homosexuella koncentrationslägerfångar tvungna att bära den rosa triangeln (▼).

Under 1940-talet började dock tidens lagar och attityder lättas upp, och 1944 avkriminaliserades homosexualitet i Sverige. 1948 grundades i Danmark "Forbundet af 1948" – Nordens första förening för homosexuella – som två år senare fick en svensk lokalavdelning, den senare självständiga RFSL.

Från 1960-talet

Den moderna HBTQ-rörelsens vagga brukar anses vara det så kallade Stonewallupproret i Greenwich Village New York, den 28 juni 1969. Stonewall är även startpunkten för den utomparlamentariska delen av HBTQ-rörelsen som kan benämnas HBTQ-aktivism. 1960-talets aktivism mot polisbrutalitet och för de queeras rättigheter drevs ofta av sexarbetare, transpersoner, gatuprostituerade, sexköpare, brukare och försäljare av narkotika. Utöver Stonewallupproret och den senare fortsättningen tre år senare i San Francisco, skedde något liknande redan 1959 i Los Angeles.

Viktigaste samlingspunkten för HBTQ-rörelsen är de pridefestivaler som startades i början av 1970-talet, inledningsvis som minne av Stonewall och parallellt med utvecklingen inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Bland de många personer som sysslat med HBT-aktivism på högre politisk nivå kan nämnas Harvey Milk (1930-1978, USA) och Tiina Rosenberg (Sverige).

I Sverige är RFSL den viktigaste organisationen inom rörelsen, och det viktigaste evenemanget är Stockholm Pride. Andra organisationer är SFQ (Sveriges förenade hbtq- studenter) och RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) med flera.

HBTQ-rörelsen finns dels inom den organiserade politiken, dels utomparlamentariskt. En del politiska grupper försöker medvetet påverka exempelvis politiska beslut för att förbättra synen på HBT-personer och deras rättigheter. Vissa aktivistgrupper uttrycker sig via olika konstformer, exempelvis fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, medan andra tar till olagliga handlingar för att nå fram med sitt budskap.

En annan organisation är EKHO – ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer som har funnits i Sverige sedan 1976 då tre personer startade "kristna gruppen" inom RFSL. Denna bytte snart namn till EKHO – Ekumeniska gruppen för kristna homosexuella, och sedan till sitt slutliga namn. EKHO arbetar för rättvisa och frigörelse för Hbtq-personer i kyrkor och kristna samfund.

• Identitetspolitik
• Sexuella minoriteter
• Montréaldeklarationen
• International Day Against Homophobia, Transphobia and Biphobia