Adolf Windaus: Tysk kemist

År 1927 erhöll han guldmedaljen Adolf-von-Baeyer-Denkmünze. Han var också doktorandrådgivare till Adolf Butenandt som vann Nobelpriset i kemi 1939.

Adolf Windaus
Född	25 december 1876 Berlin
Död	9 juni 1959 (82 år) Göttingen
Begravd	Stadtfriedhof Göttingen
Medborgare i	Tyskland
Utbildad vid	Humboldt-Universität zu Berlin Freiburgs universitet Französisches Gymnasium Berlin
Sysselsättning	Kemist, universitetslärare
Befattning
Professor
Arbetsgivare	Freiburgs universitet Göttingens universitet Innsbrucks universitet
Maka	Elisabeth Windaus
Utmärkelser
Adolf von Baeyer-medaljen (1927) Nobelpriset i kemi (1928) Goethemedaljen för konst och vetenskap (1941) Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset (1951) Pour le Mérite för vetenskap och konst
Redigera Wikidata

Windaus föddes i en familj som ägde ett draperiföretag. Han gick i ett prestigefyllt fransk läroverk, där han främst studerade litteratur. Han började studera medicin vid Universitetet i Berlin omkring 1895 och fortsatte sedan att studera kemi vid Universitetet i Freiburg. Han gifte sig med Elizabeth Resau 1915 och de fick tre barn tillsammans, Günter, Gustav och Margarete.

 

Efter doktorsexamen i medicin var Windaus chef för kemiinstitutet vid Göttingens universitet från 1915 till 1944. Under hela sitt liv vann Windaus många priser, inklusive Goethemedaljen, Pasteurmedaljen och Nobelpriset i kemi. Förutom sina många prestationer och upptäckter inom vetenskapen var Windaus också en av de mycket få tyska kemister som inte samarbetade med nazisterna och öppet motsatte sig deras regim. Som chef för kemiinstitutet vid Göttingens universitet försvarade Windaus personligen en av sina judiska doktorander från uppsägning. Windaus trodde att medan varje man hade en moralisk kod, motiverades hans vetenskap av nyfikenhet och drevs inte av politik, etik och tillämpningar av sina upptäckter. Denna synvinkel fick Windaus att minska sin forskning om giftgas under första världskriget.

Windas deltog i arbetet med upptäckten av omvandlingen av kolesterol genom flera steg till vitamin D3 (Cholecalciferol). Han gav sina patent till Merck och Bayer och de tog fram medicinen Vigantol 1927.

Steroler

Windaus började sin forskning med att studera steroler, i synnerhet kolesterol, som är den mest kända sterolen. Kolesterol upptäcktes först i mänskliga gallstenar och är en enkelomättad alkohol som finns i alla högre djur, både som en fri alkohol- och fettsyraester. I växter är sterolerna kända som fytosteroler.

Windaus fann att de vanligaste fytosterolerna är sitosteroler, som har samma formel som kolesterol. Det finns också alkoholliknande fytosteroler, som innehåller ytterligare en hydroxylgrupp än sitosteroler och ett annat antal kol. Mycosteroler är steroler som finns i svampar. Ergosterol är en särskild mykosterol eftersom den har tre dubbla bindningar, i jämförelse med den enda dubbla bindningen i kolesterol. I sin forskning fann Windaus att steroler inte finns i bakterier, vilket han tyckte var förvånande. Denna forskning om sterolernas sammansättning, tillsammans med deras koppling till vitaminer, gav Windaus Nobelpriset i kemi 1928.

Vitamin D2 och D3

Rakit, en bensjukdom som orsakas av D-vitaminbrist, behandlades ursprungligen i början av 1900-talet genom eteriska kostfaktorer som helmjölk eller torskleverolja. Det var också uppfattningen att ökat solljus förbättrade förhållandena, men felaktigt drogs slutsatsen att kolesterol var föregångaren som aktiverades via UV-ljus. I testningen av detta fann utredare under Windaus instruktion att helt rent kolesterol - omvandlat till dess dibromide och omkristalliserat - hade förlorat sina antirakitiska effekter vid bestrålning. Det antogs därefter att ett annat ämne, förknippat med "kemiskt rent" kolesterol genom alla vanliga steg av rening, är föregångaren till vitamin D.

Orenheterna kunde påvisas med digitonin, som visar kemiska egenskaper hos en steroid med tre dubbla bindningar. De tre UV-absorptionstopparna (se bild) hos den aktiva orenheten kunde renas och starkt koncentreras genom högvakuumdestillation och koladsorptionsteknik. Vid utvärdering av en mängd olika steroler som visade antirakitisk aktivitet vid bestrålning, gjort i samråd med A.F. Hess, O. Rosenheim och T.A. Webster, befanns ergosterol (se bild)- Ca27H42 vara den enda föregångaren till D-vitamin, konvertibel under våglängd mellan 253 och 302 nm.

Denna produktion av vitamin D2, eller kalciferol (se bild), var ett fullständigt botemedel mot rakitis – 100 000 gånger effektivare än fiskleverolja – och Windaus och hans grupp kunde bestämma dess kemiska egenskaper, som att vara isomerisk med ergosterol med en hydroxylgrupp och tre konjugerade dubbelbindningar; rätt struktur bekräftades 1936.

 

 

• Karl Dimroth (1976). ”Das Portrait: Adolf Windaus 1876–1959”. Chemie in unserer Zeit 10 (6): sid. 175–179. doi:10.1002/ciuz.19760100603. 
• H. H. Inhoffen (1960). ”Adolf Windaus zum Gedächtnis”. Naturwissenschaften 47 (5): sid. 97–99. doi:10.1007/BF00628571. 
• George Wolf (2004). ”The Discovery of Vitamin D: The Contribution of Adolf Windaus”. J. Nutr. 134 (6): sid. 1299–1302. doi:10.1093/jn/134.6.1299. PMID 15173387. 
• Adolf Butenandt (1960). ”Zur Geschichte der Sterin- und Vitamin-Forschung. Adolf Windaus zum Gedächtnis”. J. Nutr. 72 (18): sid. 645–651. doi:10.1002/ange.19600721802. 

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wiki, Adolf Windhaus, 24 juli 2021.

Noter

•   Wiki Commons har media som rör Adolf Windaus.
• Nobelprize.org, Nobelpriset i kemi 1928
• Nobelprize.org, Adolf Windaus - biografi