Ur samtiden (literaturstudier)/Kristian Elster

[ 29 ]

I det företal, hvarmed Alexander Kjellandinledt en efter Elsters död utkommen upplaga afElsters noveller, lämnas följande korta upplysningarom skaldens lif:

»Kristian Elster föddes den 4 mars 1841 iNamdalen. I sitt femtonde år skickades han tillNissens skola i Kristiania.

Ursprungligen var det bestämdt, att han skulleblifva officer. Men denna plan måste öfvergifvas,emedan han blef närsynt, och nu skulle han gåläsvägen.

Latinet låg honom emellertid emot. Han förstod själf att han börjat för sent. Därtill kom, attElster, ledd af ett starkt utvecklingsbegär, kastadesig öfver den mest olikartade läsning och inomkort tid gjorde bekantskap med hela hemlandetsoch en god del af utlandets nyare literatur.

I sitt nittonde år skref han ett skådespel: »FraFjorden»; strax därefter anmälde han sig som debutant vid Kristiania teater.

[ 32 ]Trots det beröm, hans stycke inbragte honom,trots det enstämmiga omdömet, att han ägde talangför scenen, tog han efter förnyad genomläsning tillbaka pjäsen, emedan den ej längre tillfredsstäldehonom, och när han slutligen skulle debutera, droghan sig undan. Själf har han sagt, att detta ejskedde, därför att han tviflade på sin talang; menden inre oro, under hvilken han arbetade, gjordehonom oklar öfver sig sjelf och sin uppgift.

I »examen artium» misslyckades han, och Elsterlefde nu i Kristiania som korrespondent och medarbetare i åtskilliga tidningar.

1867 reste han till Tyskland för att utbildasig för inträde i skogsvärket. Hösten 1868 återvände han.

Vintern 72 till 73 tillbragte han i Kjöbenhavn.

Sommaren 1873 var han under några månader»konstitueret Forstmand» i Valders, och senare påhösten erhöll han den befattning, som han behölltill sin död: en plats som »Forstassistent» i Trondhjems stift med årligt arvode af 1,200 kronor, somunder de 7 år, han var i tjänst, steg till 1,600.

Våren 1881, just när hans sista bok, »FarligeFolk»var under tryckning, sjuknade Kristian Elster, och den 11 april på e. m. dog han af lunginfammation, efter tre dagars sjukdom. Han efterlämnade änka och tre söner, hvaraf den äldstevar 5 år och den yngste något öfver 3 veckorgammal.» — — —

Detta är ej mycket för att vara den yttre ramen till ett så rikt lif som Elsters. Men äfven [ 33 ]dessa få detaljer säga dock åtskilligt, som det lönarmödan att erinra, när det gäller att förstå Elstersförfattareskap. För att begagna ett kändt citat —»detta något säger mer än mycket.»

För det första säger det oss, att Elster fickarbeta länge, innan han blef klar med hvilken uppgift han hade att fylla i lifvet. Se vi på årtalen,då hans berättelser skrefvos, finna vi, att »En korsgang», den första novell af hans hand, som väcktenågot slags uppseende, daterar sig från 1871. Elstervar således, när den skrefs, 30 år gammal, ochföre denna tid infalla alla de olika försök att finnaen lefnadsbana, hvilka voro en följd af den starkainre »Gæring», som han själf talar om.

Vi finna vidare ett drag af allvar och sanningskärlek, som är af så ovanlig art, att jag ej ur någonmans lif kan erinra mig att hafva hört något liknande.Hans första — och så vidt jag vet — sista pjesskulle uppföras på teatern, och samtidigt erhöllförf. all möjlig uppmuntran att utbilda sig tillscenisk artist. Elster ansåg själf sin pjäs ej förtjänt att spelas, hvarför han tog igen den. Och föratt ej obetänkt hafva satt sin hand till ett arbete,som han ej säkert visste sig vuxen, drog han sigtillbaka från teatern.

Den, som så handlar, kan vara viss om attblifva en karaktär. Huruvida han därför kan varasäker på, att lyckan ännu en gång ler emot honom,är en annan fråga. Men det, som gör detta handlingssätt ännu märkvärdigare, är, att Elster då var»i sitt nittende Aar».

[ 34 ]Det fins kanske intet steg, som är svårare atttaga, än när det gäller att få ett förstlingsstyckeuppfördt på en större scen. Man är ej känd. Detär intet »namn», som redan från början fäster vederbörandes uppmärksamhet på arbetet, intet rykte,som förut banat vägen och gjort den åtminstonefarbar. Och vinsten — den yttre fördelen menarjag — af att komma fram äger också sin lockelse. Det fins ingen förtattare, som ej äger ärelystnad, och det fins intet inre arbete, som är svårare, än att för sig själf afgöra, om det, som sätteren pennan i handen, är lusten att lysa eller detstilla begäret att gifva röst åt de tankar, som rörasig inom en, och som vilja komma i dagen medden rätt, som uttrycket för en öfvertygelse äger.Och om man betänker, hur svårt det då ofta är attför sig själf skilja godt och ondt, sant från falskt,det äkta från det oäkta, och dessutom hur starkhos den unge lusten är att få vara med, att fåpröfva sina krafter och bana sig väg, då skall mansannerligen förstå, hvilken oerhörd själfuppriktighet — om det tillåtes mig att begagne ett själfgjordt uttryck — det erfordras för att gent emotandras loford kunna säga till sig själf: du behöfver ännu vänta. Och man skall erkänna, att ensådan karaktär kan aldrig gå krokvägar. En sådanman är danad till något stort.

Men det, som ligger djupt i en människa, kräfver tid för att komma i dagen, och här i nordenväxa de ädlare träden långsamt. Jordmånen ärkarg, vinden skarp, och under långa månader ligger [ 35 ]vinterns snötäcke öfver marken, bladen falla tidigtaf, och den frukt, de en gång frambringa, synesbli sparsammare, i den mån trädet är af ömtåligareart.

Hela Elsters lif var en bekräftelse på detta.Ogynsamma förhållanden lade sig i vägen för denutveckling, som gissningsvis eljest skulle hafva kommit så mycket förr. Och han fick göra den sorgliga erfarenheten, att en uppoffring ej alltid ärgagnelig för den uppoffrande själf. Det ser nästanut, som om lyckan, en gång tillbakastött, sedanmed afsigt undvikit honom. Hela hans lif blefmotsatsen af, hvad han hoppades, och mer än deflesta fick han öfva sig i konsten att resignera.Han, som afskydde att skrifva för födan, fick lifnära sig med att skrifva dagbladsartiklar, och han,som en gång på grund af att för ifrigt och uteslutande hafva sysselsatt sig med att studera, hvadsom låg honom om hjärtat, hade misslyckats i någotså enkelt som att taga studentexamen, måste vidäldre år sköta en befattning, som i betydlig måninskränkte den tid, han kunde ägna åt det arbete,åt hvilket dock aldrig hans stränga själfpröfninghindrade honom att viga sina bästa krafter.

Det är något tungt öfver alt, hvad Elsterskrifver, en djup sorgbundenhet och en längtanefter något bättre, något, som länge varit omtaladtsom ett »äkta nordiskt sångardrag», så länge detrörde äldre författare, men som man numera rentaf tycks vilja lägga de yngre till last. Saken är,att detta vemod hos Elster — liksom äfven hos [ 36 ]andra förf., men hos Elster som ett genomgåendekaraktärsdrag — yttrar sig som sorg öfver denmakt, hvilken små förhållanden utöfva öfver en traktsinbyggare, öfver människorna i det land, han kallar sitt, och för hvilkas upplysning och förädlinghan ville göra alt. Detta vemod fins ej längreblott i sin rena allmänhet, det har tagit en bestämdform, och detta har åter rent af gifvit det en merapraktisk natur.

I inledningen till den förut omnämda novellen »En Korsgang» yttrar Elster: »Naar manselv kommer fra lavere til rigere Egne, kommerlige ud af det menneskelige Kulturliv med denMangfoldighed af Fremtoninger, som farver det,med den vældige Tanke-Magt, som arbeider i det,eller naar, som fornys, et Ballonbud (fra Parisunder Belejringen) fyger som et varmt Pust ligeud af en Storbrand i Verdenslivet op mod disseiskolde Bredder og faar de to Billeder af det mestoprørte Verdensliv og det mest ensomme Fjeldliv til at torne sammen i hele sin storladne Modsætning for Ens syn — da famler Tanken en Stundefter et Samholdspunkt, som vidner om, at manstaaer foran det samme Menneskeliv med de sammeGrundkræfter, och det er som om det store Ord omalt Menneskelivs fælles Ophov, fælles Grundkaarog fælles Livshaab svigter for Ens Tro, og somom man stod foran et bortfrossent Lem af denstore Skabning, og man fristes til at sporge: hvorfor blev dette skabt?»

»Og saalænge En bare ser paa det udvortes,løses heller ikk Ens Tro og Fortrøstning af den [ 37 ]Stivfrost, der holder det bundet ligsom selve denVidde, man stirrer paa.» — —

Man behöfver ej gå upp bland ensamma fjälleller ut på öde hedar för att finna något af denlifvets instängdhet, som Elster här menar. Nästanalla hans hjältar längta mot något, som är »stortoch långt borta», som Ibsen låter Dina Dorf säga.Det är motsatsen mellan denna längtan och denomgifning, i hvilken de lefva, som afgör deras lifsriktning. Och det är under detta tryck de utvecklas till hvad de en gång blifva. Detta är hemlandsdraget i Kristian Elsters diktning, som är kändtoch framstäldt med osedvanlig kraft. Det är detta,som gör honom tung till sinnes, understundom misströstande. Och dock finnes det något i alt detta,som han lär oss att älska, emedan han älskar detsjälf.

För öfrigt har nog Elsters världsåskådningundergått mer än en förändring. Hans sista arbete»Farlige folk» torde säkert stå på annan botten änhans föregående. Eller kanske rättare — det ärförst i »Farlige Folk», man får fullt klart för sig,hvilken världsåskådning, som är hans. Ty förElster är alltid människan själf nummer ett. Hvilkaågsigter hon hyllar, blir en fråga af andra rang.Det sätt, på hvilket en öfvertygelse uppbäres, ärhonom mer än öfvertygelsen själf. Dessutom —där något s. k. samhällsproblem är satt under debatt — är det gärna en social fråga, som afhandlas. »Farlige Folk» är mig veterligt det endaarbete, där Elster vidrör sin egen ståndpunkt i [ 38 ]religiösa frågor, ehuru äfven här de sociala ställasi förgrunden.

»En Korsgang» är den första af Elsters noveller, som varit synlig i tryck, oberäknadt någraäldre, som nu sannolikt af de flesta äro glömda,och som, att döma af uttalanden, ej varit särdelesframstående. Rudolf Schmidt (Buster og Masker.Kjöbenhavn 1882) omtalar, att Kjeld Horge, ehurutryckt först i den samling, som under namn af»Solskyer» utgafs efter förf:s död af AlexanderKjelland, varit skrifven samtidigt med nämda berättelse, d. v. s. år 1871.

Trots de olika ämnen, dessa båda berättelserbehandla, är det emellan dem ett visst slägttycke,som visst ej gör till en nödvändighet, att de skulletillkommit på samma år, men som gör denna omständighet mycket förklarlig. Det hvilar öfver demnågot kargt och kärft; vida mer än öfver Elstersöfriga tidigare arbeten, något pinsamt tungt ochnedtryckt, men ock något oändligt tilltalande, nämligen detta personliga i framställningen, som ändåär, hvad som i första och sista hand afgör, af hvadart ett arbete är, och som för öfrigt är kännetecknande för alt, hvad Elster skrifvit.

Och så känna vi igen denna tyngd. Vi veta,hvad den betyder. Äldre skalder hafva suckat eftersol och vår. De nyare pinas af bristen på friaoch modiga tankar.

En »Korsgang» är historien om en qvinna,som, gift med en från början illa känd man, omhvilken man dock efter hans äktenskap trott, atthan blifvit en annan, småningom med stigande ån[ 39 ]gest märker, att faderns onda böjelser gått i arftill deras barn, och att de två, fader och son, bakom hennes rygg ömsesidigt gifva hvarandras doldaanlag fart. En man, som varit på färdvägar uppåtfjällen, har blifvit borta, och hustrun utkämpar nuden tysta inre kampen med sig själf, om hon harrätt att tiga med detta brott, när hon vet, att detgäller två själars frälsning, och när hon klart ochtydligt ser, att strafflösa skulle inga band längrehålla dem tillbaka. Hon anger sonen för dråp,fast hon vet, att all hemmets lycka och lefnadsfridhar hon dermed utestängt från sitt eget bo, och sedan sitter hon »ensom med sin Sorg paa de ødeVidder». Det är ett hjältedåd af dem, som ingenser och ingen talar om, ett af dem, som ingen historia bevarar åt eftervärlden, men om det är skaldens ära att låta lefva.

Man har jämfört denna berättelse med Björnsonsbondenoveller. Men det låter nästan som enotrolig saga, att man samtidigt ankat om imitation.Efter alt, hvad förut sagts om Elster, är det klart,att hvad han här skildrat, ett ensamt människohjärtastysta kamp för att inom sin lilla krets varasann och rättrådig, dess seger och det hopplösaeländet att genom själfva segern, för dess egenskull rent af, allena nödgas lefva det lif, som varkvar »midt i denne rasende Vinter, som tumlersig truende over Dalens ovre Ende, mens Havetbegraver dens Haab under den nedre» — det ärblott en dikt om hvad Elster sjelf i åratal sett medegna ögon. Och åt detta slags lif skänkte han,hvad han ägde starkast af sympati.

[ 40 ]Kjeld Horge är en historia af annat innehåll,men af likartadt skrifsätt. Det är den gamla saganom medelmåttan, som tror sig stor och drömmerom stordåd, och med bitande skärpa är tomhetenaf ett dylikt lif skildrad. Men den, som äger ensmula lifskraft, kan resa sig igen, äfven sedan hanlidit det nederlag, som heter att vakna upp fråndrömmen om inbillad storhet. Och Kjeld Horgeshistoria är den, att på sin rätta plats — i detsimpla hvardagslifvet — där har han kraft attblifva en man, och han blir det.

Det fins intet prål, ingen ordståt i denna lillaberättelse, men där fins en svällande underström afett starkt lif, som när man en af de första vårdagarna, innan ännu snön hunnit smälta eller isengå bort, kommer ut på landet. Det går en friskpust genom skogen, där granarna höja sina grenar,som nyss blifvit fria från snö, här och där kvittrar en ensam fågel, och rundt omkring hörs ettporlande ljud af vatten, som långsamt, men säkertundergräfver markens täcke af snö och is.

Liksom Elster länge sväfvade i ovisshet om,hvilken väg han skulle gå i litvet, så dröjde detockså länge, innan han, som man säger, fann sinform, det rätta uttryckssättet, medlet att säga justsina tankar. Ty man kan säga, att Elsters formaldrig var färdig för än i »Farlige Folk». »ToraTrondal» var i jämförelse med denna bok blott ettstapplande försök.

Att döma af åtskilligt, måtte man från mer änett håll hafva väntat sig mera af Elster, när dettaarbete lemnade pressen. »En Korsgang» hade varit [ 41 ]ett litet mästervärk, och en mängd tidningsartiklarfrån Elsters hand hade visat både iakttagelseförmågaoch framställningskonst. »Tora Trondal» var väli många hänseenden ett dugtigt utfördt arbete.Karaktärerna röjde människokännedom, flere scenervoro fulla af dramatisk spänning, och särskildt varhela boken genomandad af den innerlighet, medhvilken Elster genomträngt alt, som han i minstamån vidrört. Men där fattades dock något. Mansåg, att förf. väl själf förstått sina personer, mende hade ej fått lif under hans hand. Ett par bifigurer (särskildt Hans Ejds moder och Sara Bø)voro de mest lyckade i hela boken. Bredvid delyckade scenerna funnos kanske än flere af annanart, och trots innerligheten i framställningssättetsaknade man något hos förf. själf. Det torde varasvårt att af »Tora Trondal» sluta sig till den ståndpunkt, som gör sig gällande i »Farlige Folk». Ochdessutom låg det något tungt, trögkördt, tröttandeöfver hela boken. Den kunde gärna ha varit entredjedel kortare. Förf. var tydligtvis ej herre öfversina egna resurser.

Vid en jämförelse med »Farlige Folk» frapperas man särskildt af en sak. I »Tora Trondal»fins knappt ett spår af den satir och humor, som iElsters sista arbete utgör en så märkligt utveckladegenskap. Förf. drar aldrig på munnen. Med detblekaste allvar behandlas allting. Att det på bottnen af alt detta svårmod fans en ådra af humor,föll säkert ingen in, som ej kände förf. personligen.För mig är detta ännu ett tecken på, huru djuptnedtyngd Elster var af de förhållanden, under [ 42 ]hvilka han lefde, och hur uteslutande han var upptagen af de inre strider, hvilka omsider frambragteden åskådning af världen, som kom till orda i»Farlige Folk». Ty det fordras åtminstone momentaninre frihet för att kunna skrifva satiriskt. Ja, detligger en befrielse i hvarje äkta konstnärlig produktion af hvad slag den vara må. Att en sådankonstnär som Elster blef färdig så sent, tyder påett lif, hvars tyngd kanske af en och annan kananas, näppeligen åskådliggöras i ord.

Kjelland förtäljer, att Elster i början var norsk-norsk, »i det han med Varme sluttede sig til Maalstrævet og hele den nationale Strømning, der vakteungdommen i Sextiaarene». Det synes, som om»Tora Trondal» varit en frukt af det inre arbete,som från en ensidigare uppfattning af det nationellas värde fört Elster fram till en friare. Dennågot karrikerade bilden af den äkta »Maalstrævsmanden»,Roti, är tydligen ett ironiskt angrepp påett ideal, som förr varit förf.:s eget bra nära, ochhela Hans Ejds karaktär utgör en typ på det bästa,som denna rörelse frambragt. Man kommer ovilkorligen att tänka på personligheter sådana somKristofer Janson och Bruun.

Det är så till vida rätt att kalla boken »ToraTrondal», som hon, en i en aflägsen bygd uppväxtflicka med härliga, outvecklade anlag, just en afdessa, hvilka längta ut till något, som är »stortoch långt borta», slites i sin böjelse mellan denbildade, föga pålitlige Gran och allvarsmannen frånfolket, prästen, som vill föra ljus och frid in blandhyddorna, Hans Ejd. Och det, att hon föres från [ 43 ]den förre till den senare, är något, förf. särskildtvill lägga läsaren på hjärtat.

Men den skulle också lika gärna kunnat uppkallas efter den sistnämde. Ty den innehållerhans utvecklingshistoria lika väl som Toras.

Felet i boken är kanske innerst det, att desshjältar mest framstå som typer, mindre som individer. Man får rent af att göra med representanter för olika kulturströmningar inom det norskafolket. Gran representerar den högre bildningen,hvad man för en tid tillbaka skulle hafva kallatför Velhavensriktningen. Nu representerar Gransnarare inom politiken en skeptisk konservatism,inom konsten förlegad romantik och i religion ingenting. Men han har godt hufvud, mycken beläsenhet och stor förmåga att blända.

Hans Ejd är däremot en man af folket, föddi vestlandet och uppfostrad i ett hem, där ej englimt af beqvämlighet eller förfining fick trängagig in och gifva hvila från dagens släp och förvärfssträfvandet. Han har sugit kraft i härdande arbete,han har en orubblig tro på folkets sak och dessmottaglighet för den lyftning, han satt till sin lefnads mål att skänka den fattiga bygd, som setthonom växa upp. När han som hjälppräst ficktillträde till det prästhem, där dottern Tora varsjälen, kom han in i en värld, som han förut ejvetat af, att den fans. Att lifvet kunde vara ljustoch gladt, utan att vara ytligt och tomt, att detöfver hufvud fans något i tillvaron, som hette skönhet, att det lätta, hjärtliga umgänget människoremellan kunde värka som ett mildt rägn efter torka, [ 44 ]det var för honom något obekant. Och hela denutveckling, han under inflytande af detta — plusnaturligtvis kärleken till Tora — genomgår, ärotvifvelaktigt bokens kärnpunkt, det förf. egentligen velat ha fram, liksom det ock är bland det,hvari han lyckats bäst.

Det har föresväfvat Elster en idé att i Ejdsoch Toras personer låta försoningen ske mellanden folkliga och den högre bildningen i Norge.Därför behöfver Tora vakna upp ur sitt svärmeriför Gran, den oäkta representanten för den senare,under det att hennes eget inflytande gör Ejd tillen mera harmonisk företeelse än den obändiga,bottenärliga kraftmenniska, han från början är.

Detta är meningen med boken. Men, somsagdt, det hvilar något oklart och otillfredsställandeöfver det hela. Möjligen äro förhållandena förspecifikt norska, för att en svensk läsare helt skallkunna förstå dem.

Det går en europeisk flägt genom hela dennyvaknade norska och danska literaturen efter 1870.Dess läsare ha fått veta, »hvad det er at see overde høje Fjælde», som norrmännens mest populäreskald en gång sjöng, och efter den upptäckten haren landvinning blifvit gjord, som förr eller senareblir märkbar i hvarje mera framstående förf.:s arbeten. Ty den insats, som nu skall göras i denordiska folkens andliga lif, göres ej genom attnorskt-norskt (eller svenskt-svenskt) stänga sig inom [ 45 ]sig själf och slå döförat till för alla röster, somkomma utifrån. Det är otvifvelaktigt en vinst äfven för ett litet land, om dess egen kraft är tillräckligför det pånyttfödande arbete, som är utvecklingensvärk. Men kulturhistorien har till fyllest visat ossatt mången gång det andliga lifvet här hemma tagitväxt, just genom att följa en stark strömning, som begynt i något af de stora kulturlanden. Och i själfvavärket torde det ej vara för djärft att säga, att nästanalltid — påvärkningen må för öfrigt under olikaperioder hafva varit mer eller mindre märkbar —ett inflytande kan iakttagas, utan hvilken det slagaf kultur, som är karaktäristiskt för perioden ifråga, aldrig skulle kunna tillfredsställande förklaras. Och det är mer än obetänkt att vilja utestängaen lärdom eller en riktning i tänkesätt under förevändning, att den ej är fosterländsk. Man tillegnar sig ju, eller rättare, man gör sig en ära af att tillägna sig, hvad utlandet gjort nytt i uppfinningarinom det mekaniska eller andra det praktiska lifvet tillhörande områden. Är det mera skäl atthålla tillbaka, när det gäller en ny tanke inomvetenskap och konst, hälst om denna redan i andraland visat sig mäktig att åstadkomma något?

Det är karaktäristiskt för Elster, att denna påvärkan från utlandet så sent kom att beherska hansdiktkonst. I berättelsen »Solskyer», hvilken börjarden samling, som i sin helhet fått bära dess namn,märker man hela tiden denna för nordbon egendomligalängtan att komma ut, att se det lif, somtillhör de stora samhällena, att göra bekantskap [ 46 ]med de idéer, som beherska dem, att själf fara denväg, hans drömmar och tankar så ofta tagit.

Elster hade själf blott en gång varit i utlandet,oberäknadt den vinter, han varit i Kjöbenhavn.Vid utdelandet af stipendier hade vederbörande föredragit andra framför honom. Den väg, på hvilkendet nya, som rörde sig i tiden, skulle komma tillhonom, var derför studiets.

Det är naturligtvis alldeles omöjligt att veta,hvad som sysselsatt Elster under åren mellan 1879,då »Tora Trondal» kom ut, och 1881, då han utgaf »Farlige Folk». Men att en stor och genomgripande förändring försiggått, det är säkert. Tynågot nytt är det, som talar i denna bok, och språnget mellan den och »Tora Trondal» är lika stort,vare sig man tänker på hvad som är sagdt eller påförmågan att framställa det sagda.

Ett djupt och starkt tvifvel är det genomgående drag, som mest utmärker »Farlige Folk», etttvifvel, uppburet af lefvande människokärlek och,så underligt det låter, midt bland tviflet en tro påsanningens makt att dana en människa för lifvet.

Det är, sade jag, alldeles omöjligt att veta, hvadsom framkallat denna förändring. Men man görsäkert intet våld på sanningen genom den förmodan,att det religiösa tviflet, den upproriska nitälskanför dem, hvilkas lif går förbi utan något af alt det, somi mera förfinade hem gör lifvet ljust och gladt, och ietiskt hänseende en stark obenägenhet att böja sigunder hvad som vanligen förstås med moral, attdetta jämte mycket annat, särskildt hans bestämdtuttalade anslutande till uppfattningen af såväl reli[ 47 ]gion som moral såsom något blott relativt, föränderligt — varit tankar, som länge och obestämdtlefvat sitt tysta lif inom honom, innan de träddefram i dagen.

Ingenstädes har Elster såsom här behandlat sittälsklingstema, hur en människa kan klämmas tilldöds af små, ständigt nötande, pinande förhållandeni lifvet, hur äfven den stoltaste nacke kan böjasunder det mest föraktliga ok, hur det trötta tviflet,som gifver leda vid alt, ej det friska, sunda, sombjuder pröfva och som väcker till energi, kan fåmakt med en människa, när hon dag för dag sett,hvad hon håller heligt, trampas under fötterna.Men han har ock skildrat den resignation, som ejbestår uti att släppa en öfvertygelse, utan i förmågan att vänta och värka i smått, när det ej blefen förunnadt att som fältherre gå i spetsen för denyfödande tankarnes härar.

Den gamle Holt, fadern, hade länge varit ledare för det oppositionela partiet inom den lillastaden, dit händelsen är förlagd. Han är en afdem, hos hvilka hängifvenheten för en öfvertygelseär starkt uppblandad med väsentligen främmandeelement. Hans frihetskärlek t. ex. har från börjanotvifvelaktigt varit äkta, men har under årens loppöfvergått till uteslutande hat mot de maktägande.Oädelt behandlingssätt, känslan af att ligga underför en öfvermakt, som ej alltid hade rätten på sinsida, och måhända också i någon mån begäret atthelt enkelt herska hade värkat detta. Vid bokensbörjan hör emellertid Holt till sin hemorts »mindrevälkända personligheter», »Han hade intet ondt [ 48 ]gjort egentligen, men …» Och detta »men» varsom vanligt särdeles innehållsrikt.

Det var en tid, när sonen, Knut Holt, deladesin faders tro på »folkets sak», när han höll glödande tal om »folkets man, som bar framtidensbild i sitt öga», när äfven han tog lifvet på ettsätt, som inom kort skulle hafva slutat med »attgöra honom omöjlig». Fadern såg detta, och hanvisste ock, hur en fruktlös kamp mot hvad Aslaksen i »En Folkefiende» kallar för »de lokale Myndigheder», har något i sig, som gör menniskanssynkrets trång, hennes tänkesätt småsinta och oädla,hennes handlingar ofta af tvetydig art. Och dengamle Holt sade till sig sjelf, att den unge Holtvar ett bättre öde värd än att slita ut sig för ingenting, och han sade till honom: res, se, lär ochkom åter med fördubblad kraft att föra »folketssak». — Det var hans dröm, att sonen en gångskulle upptaga hans gärning och lyfta makten frånderas skuldror, som nu innehade den.

Och så for Knut Holt bort för att lära, »hvadder er at se over de høje Fjelde». Men han komej åter, sådan som fadern hade hoppats. Den KnutHolt, som for bort, var en stormande entusiast;den, som kom åter, var — eller trodde sig vara —en kall skeptiker, som kallade alt, som förut hänfört honom, för nonsens. Det hade synts honompå det slags studieresa han gjort, som om det uteslutande var en kamp, som fördes i verlden, denmellan de mätta och hungriga, den mellan dem,som hade makten, och dem, som ville hafva den.Han hade med ett ord fått leda vid alt detta prat [ 49 ]om »folket» och »folkets sak», som ger bröd åtpartigängare, hvilka ej tillhöra folket, och som vänder uppmärksamheten bort från praktiska närliggande spörsmål. Och då hade han fått ögonen upp för människornas gränslösa egoism, han hadestirrat sig blind på den, och när hans kritik låtithonom inse, att han ej ensam kunde uträtta såsärdeles mycket, så hade han tagit sitt parti ochbeslutat göra ingenting. »Jeg er komplet tom, Far»säger han i ett samtal med den gamle Holt. Detvar något, som slocknat inom honom. Hågen tillarbete, värksamhetsbegäret var borta. Men detetsande hån, med hvilket han omtalade alt, därhan genomskådade ihåligheten, gör, att man trotshans egen förklaring: »Jeg kan noteres paa denpolitiske Børs som ’behagelig’. Jeg har meldtmig in i de Ligegyldiges Forening» — dock ejrätt kan instämma i Bjernbholts entusiastiska utrop:»Men saa er De jo en af vore!»

Det är ett kärleksförhållande, som skall återgifva Knut Holt den energi, som för tillfället varslocknad. Kornelia Vik var uppfostrad i ett trälaktigt pietistiskt hem, alt ifrån barndomen hadehennes egen natur varit kufvad och trängd tillbaka, och hennes ungdom hade varit mera glädjelös än de flestes. Hvad hon hört om den storavärlden, hade alltid varit af den art, att hon tänktepå den med ett slags hemlighetsfull fruktan, ochordet »synd» torde varit den gemensamma rubrik,under hvilken hon i allmänhet inrymt plats åtmångt och mycket, som hon ej kände till, utanblott anade på ett nästan vidskepligt fantastiskt [ 50 ]sätt. För henne var en man som Knut Holt fritänkare, d. v. s. evigt förtappad, och i fråga omhans ställning i sociala frågor hade hon egentligenhört, att han »ville omstörta all ting», att han»upphetsade menige man», och att han »ville stiftamisstroende mellan arbetarne och arbetsgifvarne».

Men Kornelia var en af dessa storartadt sanningskära och trofasta naturer, som med hela sinsjäl hålla en tro fast, men, en gång öfvertygade attde tagit fel, ej känna några betänkligheter, när detgäller att öppet vidgå detta. Med utmärkt finhet är det nu skildrad, huru hon efter ett sommarbesök på samma ställe som Holt först småningomkommer att se honom med andra ögon och slutligen att älska honom. Hon hade alltid tänkt sighonom som en dålig person, något slags lättsinnigäfventyrare. Och hon finner en sinnets ädelhetoch ett alvar i öfvertygelsen, som hans ofta påtagnabitterhet och värkligt skeptiska uppfattning ej ärtillräcklig att hålla tillbaka. Hon hade tänkt sighonom själfvisk och egenkär, och hon finner endjup natur, hvars häftigaste lidelse är den, somäfven i »Tora Trondal» beherskade Elsters hjälte— lusten att hjälpa dem, hvilka hjälp behöfva, ochdessutom en människa, som själfkännedomen lärt attrespektera andra.

Men äfven Knut Holt förändras under dennatid. Han, som kastat sin ungdoms hänförelse öfverbord och »meldt sig ind i de Ligegyldiges Forening», han öfverraskade sig själf med att åt dennaunga flicka, som af världen förstod så godt somingenting, förtro sina hemligaste tankar, sin ung[ 51 ]doms drömmar och sin framtids förhoppningar.Det slags »fram och tillbaka», som måste finnas i ettdylikt förhållande, där kontrahenterna å ömse sidordragas från och till hvarandra, där åsigterna skilja,hvad böjelsen förenar, och där dock böjelsen blirden starkaste, är återgifvet med sant mästerskap.

Jag förbigår för utrymmets skull enskildheternaoch håller mig till hufvuddragen i Knut Holts utveckling. Detta förhållande väcker den slumrandekraften inom honom. Kornelia säger till honom:»Hvorfor er De en anden, naar De taler med mig,end naar De taler med andre? Som nu, da Strandog de andre i Lysthuset haanede alt, hvad De anser for ret og sandt? Hvorfor bukker De og smiler til dem, som De i Deres Hjerte afskyr? Tilmig har De sagt — mangfoldige Gange har Desagt det — at vi forkrøbles under alle disse Fordomme, vi opdrages i, og dog bekjemper De ikkeen eneste. De troer at Tusinden lider Uret, ogsaa vover De ikke at træde op for en eneste afde tusinde!»

Och det var ej för sent. Knut Holt blir värkligen en annan man, än den han var, när han komhem. Det alvarliga värksamhetsbegäret blef denmakt, som fick styra honom. Ty ingen man harrätt att kasta bort sitt pund. Dock — och dettaär ett märkvärdigt drag i berättelsen — när Knut yppade sin kärlek, gaf Kornelia honom nej. »Detkunde aldrig blifve godt, aldrig.»

Så var det en afton, hon satt i sitt hem ochhörde ett samtal mellan sin far och dennes vänner.Det rörde sig om Knut Holt. På en fabrik hade [ 52 ]en del arbetare blifvit afskedade och de öfriges lönnedsatt. Följden blef en strejk, och man visstesnart, att Knut Holt var den, som här gått arbetarne till handa med råd och dåd. Följden härafblef först en tidningsartikel i den kända stilen.Och så blef naturligtvis Holt samtalsämne i helastaden och hans föregående och närvarande lifutsatt för alla välsinnade medborgares granskning. Det var ett sådant samtal, Kornelia nu afhörde. Hon hörde denna förmåga att med inkvisitorisk färdighet uppfinna dolda karaktärsfel hos enmotståndare, hon såg hans familjförhållanden gifnatill pris, och hans eget lif skildradt så, som blott denintoleranta råheten kan åstadkomma det. Och dåförstod hon, hur feg hon i grund och botten var,som visste, att detta var lögn, och dock kunde åhöraalt sammans tyst. Hon tänkte ej, hon beräknadeej. »Med en fast, men underligt torr och främmande röst sade hon: Ni talar om min fästman.»

Knut Holt hade från början studerat till läkare. Det är onödigt att här närmare inlåta sigpå de detaljer, som i alla fall endast i sin helhetkunna gifva en föreställning om sin förf:s talang.Det är egendomligt, att för Holt liksom för Hastingi Topsøes »Jason» läkarens kall blir hans tillflykt,när lifvet en gång bjuder honom att resignera.

Jag vet ej rätt, hur jag skall kunna förtäljadet, som nu följer, och som gör, att Knut och Kornelia måste skiljas åt. Ty, som jag läst någonstädes, »det fins böcker, som man räknar till sinabekanta, och det fins böcker, som man räknar till sinavänner.» För min del har jag alltid räknat »Far[ 53 ]lige Folk» till det senare slaget, och man talar juogärna illa om sina vänner. Men här måste detändå ske, ty slutet af boken är värkligen ingalundatillfredsställande, om ock erkännas måste, att i fallman ponerar förf:s tankegång såsom riktig, han afdenna tankegång gjort alt, hvad göras kan.

Man tycker ju nu, att Knut Holt och KorneliaVik borde kunna inregistreras bland de undantagsmänniskor, hvilkas lycka i egentlig mening ej täreshvarken af rost eller mal, och man tror häller ej,att i sista stunden någon tjuf skall stjäla bort deraslyckas skatt. Men Elster har nu menat som så,att man skall aldrig göra sig för säker, och därihar han tvifvelsutan rätt. Ty man må vara hurviss som hälst på sig själf eller på en annan, detkan ändå hända, att det fins en hemlig vrå, därolyckan sitter på lur, och från hvilken den förreller senare sticker fram hufvudet.

Men felet här är, att i denna bok, som så isannaste mening är en värklighetsskildring, dennaupplösningens tragiska vändning motiveras eller tillställes på ett sätt, som är bland de mest fabulöstovärkliga, man gärna kan tänka sig.

Under sitt kringflackande i främmande landhade Knut Holt haft ett kärleksäfventyr med enflicka på Pampas, ett slags sigenarartad, halfvildföreteelse, som han trott död, men hvilken nu,efter att lyckligen hafva undkommit ett skeppsbrott,lyckats söka rätt på sin forne älskare i Norge ochdär nu vill göra sina anspråk gällande.

Skyndom dock med att säga, att man mycketväl förstår, hvad Elster här velat framhålla. Elster [ 54 ]har velat säga, att en mans förgångna lif aldrig ärhelt förbi, och att en ungdomens förbindelse, somkanske mera varit blodets än hjertats, kan kommatillbaka och slita sönder en aldrig så säkert timradlycka. Man tänker ovilkorligen på »den grønkledte»,som i Ibsens »Peer Gynt» kommer tillbaka och»kräfver sin del», just när Peer Gynt tror, att detmed Solvejg skall komma »Glæde i Hytten». Mendetta borde ha kunnat framhållas på ett mindre romantiskt tillkrångladt sätt. Man behöfver sannerligen i vanliga fall ej låta de döde stå upp eller seglaöfver till Sydamerika för att få fram dylika fläckari äfven de bästa mäns lif.

Men öfverser man med denna orimlighet, finner man lätt, att några af de mest storartade partier,som boken innehåller, förekomma efter denna mystiska persons uppträdande. Den moderna diktningen i nordanlanden har inom prosaberättelsensram ej åstadkommit något mer gripande än denscen, där Knut och Kornelia göra upp räkningenmed sin lefnadslycka och säga hvarandra farväl,det kapitel, som innehåller Knuts bröllop med denfrämmande och afsked från fader, fädernestad ochvänner, eller uppträdet vid den gamle Holts dödsbädd, när Kornelia besöker honom. Här är enenkelhet i framställningen, en kraft i replikskiftet,en energi och åskådlighet i teckningen af de olikalynnenas olikheter, och framför alt i den sistnämdascenen ett försakelsens och samtidigt dödens majestät, som är lika skakande som sant. Det är endast åt några få utvalda, som det är förbehållet attåstadkomma något sådant, och hvarken Jacobsen, [ 55 ]Kielland eller Topsøe hafva någonsin i den gradförmått att gifva en lefvande värklighet. Så osminkadt och öfverväldigande träder det mänskligafram.

Det fins ännu en sida i denna bok, som skullekunna sägas mycket om, och som ytterligare bevisar,hvilket kraftigt framsteg detta Elsters sista arbetevar. Jag menar behandlingen af bifigurerna och deenskilda situationerna. Det är just tecknet på vunnen konstnärlighet, när ej blott det hela gör intryck,utan äfven hvar detalj framstår som ett utarbetadtmoment. Jag har förut påpekat enskilda scener, framstälda med allvarets hela styrka och innerlighet. Till dessa skulle än ytterligare kunna läggashela historien om den fattiga sömmerskans barn,vid hvars sjukbädd Knut och Kornelia för förstagången komma i beröring. Men det fins här ettslags scener, som ej fans i Elsters äldre böcker ochhvarom förut ett och annat blifvit antydt. En sådanmed äkta komik berättad situation, som när KurtStub, skepparen, berättar, hur han varit diplomat,eller skildringen af redaktör Bjørnholts moraliskamiddagskamp med fruktan för podagern, hade Elster förut sannolikt ej kunnat skrifva. Det är ejKiellands fina satiriska udd eller den lekande ironi,som når sitt mål på omvägar. Elsters satir gårrakt på saken. Det är ju blott ett rent subjektivtintryck. Men vid Kiellands skämt har jag alltidtyckt mig se den verserade verldsmannens öfverlägsna ironiska smålöje. Elsters kvicka skildringar förefalla mig komna från en person, som [ 56 ]aldrig skrattar högt, men invärtes äger ett helt galleri humoristiska figurer.

Det väckte egendomliga känslor, när nästansamtidigt underrättelsen kom, att för Topsøe i Danmark och i Norge för Elster den natt kommit, dåingen värka kan.

I lif som i karaktär voro de hvarandras fullkomliga motsatser. En mera bjärt kontrast till Elsters instängda, undangömda, af motgångar uppfyldalif än Topsøes framgångsrika, mångskiftande ochmångsidiga verksamhet, hans lysande framgång ochallmänt erkända talang kan ej gärna tänkas. Ochfast samma idéer ofta sysselsatte dem — jämfört. ex. Knut Holt med Fleming — hvilken skilnadvar det ej mellan den reflekterande, sensible, reserverade dansken och den djupt lidelsefulle, energiske och på samma gång tungsinnige norrmannen!

Men det fans en märkvärdig likhet i deras utveckling. Sent kom deras konstnärliga mognad, ochnär den kom, afklipptes hvarje fortsättning af döden.Kristian Elster dog, medan hans bok ännu var under tryckning. Han hann aldrig få smaka arbetarenslön, att åtminstone veta sig ej hafva arbetat förgäfves. Att döma af hans egna uttalanden måttehan aldrig hafva varit viss, att hans värk skullelefva längre än han sjelf.

Den vida klyfta, som i tänkesätt skilde Elsterfrån hans samtid i allmänhet, har framkallat merän ett angrepp mot hans sista bok, angrepp, som [ 57 ]man tyckt bort taga en humanare form, när deframstäldes omedelbart efter den alt för tidigt bortgångne förf:s död. Ty döden gör ju i allmänhetanspråk på vördnad. Med desto större tillfredsställelse erinrar jag mig det aktningsfulla sätt, påhvilket Elster vid den nordiska festen i Upsalaför två år sedan omnämdes af den kyrkans man,som då höll fästtalet. Och när jag afslutar dettautkast, gör jag det med samma citat, som då begagnades. Bättre än alla ord ger det en inblick iKristian Elsters innersta personlighet.

Vid Kornelias graf möter Knut Holt Fonnprästen, och deras samtal slutar med Knuts ord:»Ydmyge mig? Forsage? Kunde jeg faa hendesTro derved, Præst, jeg skulde ydmyge mig saadybt, som noget Menneske har gjort. Forsage?Hvad har jeg at forsage, som jeg ej med Jubelgaf hen for att vinde hendes kjærlighedsfulle Haab?Hvad forlanger De? Jeg skal træde mig selv under Fod, dræbe mig selv tommevis, kan jeg dervidfaa hendes Vished. Blot et kan jeg ikke, „ jegikke: lyve for mig selv og andre.»

Det är Elsters ära, att det här ej blott varförfattaren, som talade, utan också mannen.