Kungl. Maj:ts proposition 1948. Nummer 80.

Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år ... 1948 C 6 Samling 1. Bd 6. Kungl. Maj:ts propositioner nr 51–80 av Riksdagen Kungl. Maj:ts proposition 1948. Nummer 80.

[ 1 ]

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll villKungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen attantaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82s. 1) om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angåendeutlämning av förbrytare,

5) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr105),

9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätttill fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)om gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. Iagen den 3 juni 1938(nr 274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägoroch rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)om ägofred, samt

14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) ominteckning i fartyg.

Herman Zetterberg.

[ 2 ]

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom denna proposition framlägges en ny huvuddel i den revision av1864 års strafflag, som inleddes genom den år 1942 av riksdagen antagnanya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. I nu förevarande avsnitt avreformarbetet ha behandlats brott mot staten och allmänheten. Dessa ha ihuvudsaklig anslutning till den nuvarande kapitelindelningen uppdelatssålunda att 8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott,10 kap. brott mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12kap. förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osannutsaga, 19 kap. allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagandeav olovlig samt 25 kap. ämbetsbrott.

Omarbetandet av stadgandena angående dessa särskilda brott har givitanledning till vissa ändringar även i de allmänna bestämmelserna i 1–6kap. strafflagen.

I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter förstframhållas, att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande avegendom, som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet idetta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott,ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap.föreslås bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott.De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnadenmellan gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fallingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd ellerdåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd.I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagitsallmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessabestämmelser skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.

Vad därefter angår de i propositionen behandlade särskilda brotten, hatill en början i 8 kap. upptagits de mot statens yttre säkerhet riktadebrotten, av vilka de praktiskt viktigaste avse spioneri. I förslaget ha de underkrigsåren tillkomna stadgandena i detta ämne underkastats omarbetningmed särskilt syfte att vinna en skarpare gränsdragning kring det straffbaraområdet. Det under kriget införda brottet olovlig underrättelseverksamhetåterfinnes i propositionen endast i så måtte, att där upptages ett stadgandeom straff för militärt spionage mot främmande makt. Detta brott har angivitssålunda att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efteråtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för att anskaffauppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlignatur. En väsentlig minskning av det straffbara området har skett även ifråga om gärningar som äro ägnade att skada rikets vänskapligaförbindelser med främmande makt. Det under kriget likaledes tillkomnastadgandet om straff för den, som av främmande makt mottager penningar för att [ 3 ]här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter söka påverka denallmänna meningen om rikets styrelseskick m. m., har däremot i huvudsakoförändrat upptagits i propositionen.

I 9 kap. behandlas under rubriken högmålsbrott angrepp mot rikets inresäkerhet m. m. Propositionens bestämmelser härom ansluta sig nära tillmotsvarande stadganden i den nuvarande strafflagen, ehuru vissaförenklingar och förkortningar skett. Vidare har här införts en straffbestämmelseom olovlig kårverksamhet, som är avsedd att ersätta 1934 års lag omförbud mot vissa sammanslutningar. En nyhet är att i kapitlet upptagits enbestämmelse om straff för offentligt skymfande av Sveriges flagga ellervapen.

Det därefter följande 10 kap. upptar såsom brott mot allmän verksamhetförst bestämmelser, som skola ersätta de nuvarande stadgandena om våldoch missfirmelse mot tjänstemän samt våldsamt motstånd vid offentligförrättning. Beträffande de förra brotten är bl. a. att märka, att dennuvarande differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställningskall bortfalla. Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd följa en radstadganden om skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet.Bland dessa må nämnas en ny straffbestämmelse angående brott motrösthemligheten.

I 11 kap. behandlas såsom brott mot allmän ordning ett flertal brott, somi gällande strafflag upptagas i skilda sammanhang. Kapitlet inledes meden paragraf om upplopp, vartill anslutits en bestämmelse om ohörsamhetmot ordningsmakten. I fråga om nyheter i de följande stadgandena måframhållas, att hela det nuvarande kapitlet om religionsbrott är avsett attersättas med en här upptagen paragraf, vilken såsom brott mot trosfridbestraffar offentligt skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänttrossamfund hålles heligt.

Beträffande de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten innebär förslageten väsentlig omläggning och förenkling av de nuvarande stadgandena, vilkakännetecknas av en långtgående differentiering efter olika slag avförfalskningsobjekt. Enligt förslaget skall straff för fullbordat förfalskningsbrottgenomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts ochalltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, varvid dock i de flesta falläven fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Blandspeciella nyheter i kapitlet märks en särskild straffbestämmelse motsignaturförfalskning på konstverk.

Under 13 kap., som enligt rubriken avser mened och falskt åtal samtannan osann utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga äratt de innefatta avgivandet av osann berättelse eller uppgift. BestämmelsernaOm mened ha i olika hänseenden reformerats. I anslutning till dessabestämmelser har upptagits ett straffstadgande för osann partsutsaga under sådansanningsförsäkran, som är föreskriven i nya rättegångsbalken. Enförändring i detta kapitel innebär, att den som hos myndighet anmäler annan förbrottslig gärning icke skall drabbas av straff annat än om han uppsåtligen [ 4 ]farit med osanning eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vidlämnandet av sina uppgifter. Ett helt nytt stadgande, som betingats av den tekniskautvecklingen, är en bestämmelse om straff, under förutsättning av fara ibevishänseende, för den som sanningslöst utgiver handling, som tillkommitmedelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktigkopia av viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga brott i 19 kap. ha erhållit enenhetligare och allmännare utformning än motsvarande stadganden i nu gällandelag. Särskilt gäller detta i fråga om mordbrandsbrott. I kapitlet har ävenupptagits en bestämmelse om straff för sabotage, vilken är avsedd attersätta 1940 års lag i detta ämne. En av nyheterna i detta kapitel är ettallmänt stadgande om straff för den som genom spridande av sjukdomssmittaframkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.

I 24 kap. ha sammanförts bestämmelser om skadegörelse och om tagandeav olovlig väg. Förutom vanlig skadegörelse upptages här åverkansbrott,varmed förstås att någon i skog eller mark olovligen tager växande träd ellervissa andra naturprodukter. Här förutsättes emellertid att brottet kananses som ringa; i annat fall blir det att bedöma som stöld.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap. skilja sig väsentligt från motsvarandestadganden i gällande lag. Propositionen utgår sålunda från att de allmännastraffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även ombrotten begås i tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott ha därför upptagitsendast fyra typer av brott, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta,brott mot tystnadsplikt och tjänstefel; i straffskalorna för dessa brott ingåsåväl avsättning eller suspension som allmänt straff i form av frihetsstraffeller böter. Vid sidan om dessa bestämmelser angående ämbetsbrott iinskränkt mening har i fråga om allmänna brott, som begås undertjänsteutövning, upptagits regler dels om skärpning av det vanliga straffet medhänsyn till tjänstemannens ställning och dels om möjlighet att skiljahonom från tjänsten.

Utom nygestaltningen av de kapitel i strafflagen, som nu berörts,innefattar propositionen även en del mindre följdändringar i andra kapitel.En självständig nyhet är att 18 kap. 13 § – vilken paragraf nu endast avsersedlighetssårande gärningar – gjorts tillämplig även på utspridande ochutbjudande av skrift eller bild, som genom grov kränkning av andrasmänniskovärde är ägnad att väcka allmän anstöt; härigenom komma bl. a. vissaformer av rashets att kunna bestraffas.

[ 5 ]Förslag
till
Lagom ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20och 20 a §§, 16 kap. 1–6 och 14 §§, 18 kap. 14–16 §§ samt 20 kap. 11 §strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriftentill 2 kap., 2 kap. 8 och 15–18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§, 5 kap.13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8–13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18 och 45 §§,överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 18 kap. 13 §,19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och25 kap. strafflagen skola erhålla ändrad lydelse^[1] på sätt nedan angives, delsock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. enparagraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26–31 §§, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.1 §.

Inländsk man – – – åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock därbrottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats.

3 §.

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket hanutom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på visstid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff ellerskyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt.

[ 6 ]2 KAP.Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottetsbeskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer avvad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från ochmed en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyntill den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet ochekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefterjämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högstabelopp, ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning,varmed ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månadeller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter ochförmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medanden dömde undergår frihetsstraff.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annatdylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt medstraff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat tillkronan; utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll,må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot densom i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haftvinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövasskäligt förpliktasatt utgiva däremot svarande belopp till kronan.

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag ärbelagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägareneller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen ellermedverkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det ärpåkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga ochdet ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i ställetvärdet förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någontagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen ellersärskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras avsjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten ifartyget skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål somförklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehålldärom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt [ 7 ]mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet ochomständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,förklaras förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande avmissbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 §av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förstestadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

3 KAP.Om försök, förberedelse och medverkan till brott.1 §.

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit tillfullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan ellersådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskiltutsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straffför det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2 §.

Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnareller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag förbrottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffareller tager annan dylik befattning med gift, spängämne, vapen, dyrk,förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagenutsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff förfullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ockstämpling anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att någon i samråd medannan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtagereller erbjuder sig att utföra den.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å denfullbordade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, medmindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år ellerdäröver.

3 §.

Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådömas den somfrivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlettatt brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedelmå ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt denbrottsliga användningen av hjälpmedlet.

4 §.

Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den somutfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd ellerdåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmåttannan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

[ 8 ]Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet somligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman,gäldenär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämtehonom medverkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad försärskilda fall är stadgat.

5 §.

Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk avhans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkatallenast i mindre mån, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa ågärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då frågaär att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas åannan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärningsom är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon avhans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhetatt avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindremån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högrestraff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andrauppfostrare eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som stårunder deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem självaeller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes förunderlåtenhet att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat, dock måstraffet ej sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas,med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följadärå.

7 §.

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sigvinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någonavsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.2 §.

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lagstadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpligastraffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffensammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelseeller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än tvåår. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsbötereller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgatför något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste avde lägsta straffen.

6 §.

Vid tillämpning – – – räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följafängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än [ 9 ]böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vidböternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensammastraff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart ipenningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika meden dagsbot.

Uppkommer vid – – – dagatal förfaller.

7 §.

Vad i 1–4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delargälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension frånsamma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmashögst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension ochallmänt straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25kap. 1–4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskylltavsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begär någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd förbrott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsettbrott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovteller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högstasvårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högresvårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid sommellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen.Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon tillsådan straffhöjning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsligeslivstid, ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav ävenunder hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,skola dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömasutan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som avses i 25 kap. 1–5 §§ vare, där brottet ej är belagt medsvårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om denmisstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kanå brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,gälle vad där stadgas.

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § första stycketsägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare an tio år från det brottetbegicks.

[ 10 ]6 KAP.3 §.

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genomärekränkande gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällninggivas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmäneller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §.

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en tillskadestånd.

8 KAP.Om brott mot rikets säkerhet.1 §.

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma ellereljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas underfrämmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riketskall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtetsförverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faranringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdageneller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas ellerhindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock förhögförräderi som i första stycket sägs.

2 §.

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makteller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräderfrämmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljestsin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömesför trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete pålivstid eller från och med två till och med tio år.

3 §.

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den hanbemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatiskangelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigtombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon somföreträder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet iförhandling med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år.Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredligaförhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med etttill och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och medtio år eller på livstid.

[ 11 ]4 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigenanskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande förfrämmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningenvid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljestfor rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneritill straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Sammalag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer ellertager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattarsådan uppgift.

5 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse somgrovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till ochmed tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, omgärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krigeller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad sompå grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

6 §.

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur,gärning som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömesför obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två åreller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet medhemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst tillstraffarbete i två år.

7 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagandeeller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter somröra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur,dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete itvå år.

8 §.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen ellerannat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom ellermissfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud ellerrepresentant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves avfrämmande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som därfinnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller tillstraffarbete i högst fyra år, eller, om brottet är ringa, till böter.

9 §.

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmandekrigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligenbegiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig varvning tillfängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

10 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intressemottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller [ 12 ]spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen omstatsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes förtagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

11 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § förstastycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas tillstraffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ockstämpling.

12 §.

Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddeladvarning eller eljest bort inse att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde,medverkar till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var ikrig, högst med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 §är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kanske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott somavses i 7–9 §§.

9 KAP.Om högmålsbrott.1 §.

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljestmed våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas ellerhindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande,dömes, där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Varfaran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio årdömas.

2 §.

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satti Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömesför majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till ochmed tio år.

Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes tillstraffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från ochmed fyra till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

3 §.

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest medmissfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset,dömes for missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

[ 13 ]4 §.

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse motriksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.

5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annatrikets höghetstecken, dömes for skymfande av rikssymbol till böter ellerfängelse.

6 §.

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet ellermedborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller detsamlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylikutrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot lagligordning till straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §.

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses varaavsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrkaoch som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret ellerordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark försammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen medpenningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst medstraffarbete i två år.

8 §.

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längreeller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakteneller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom ellermedelst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet,dömes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, omriket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

9 §.

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brottsom i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffesefter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete pålivstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsomförberedelse anses ock stämpling.

10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs,med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ejheller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet attavslöja sådant brott.

10 KAP.Om brott mot allmän verksamhet.1 §.

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete ellerannan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i [ 14 ]tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifråneller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbetei högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lagvare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete ellerannan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjorteller låtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ockgälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skyddskall vara förenat.

2 §.

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, somåtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning ellerhämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medförlidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelsemot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall tillstraffarbete i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämndaparagrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträdadär avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt,genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningenav befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelseeller böter.

5 §

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning motnågon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

6 §.

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörligbelöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffesför bestickning högst med straffarbete i två år. –

7 §.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning avrösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgångeller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligtverkande vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att detinnefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skalltill fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för attrösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter ellerfängelse.

8 §.

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angåendeutövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brottmot rösthemlighet till böter.

[ 15 ]9 §.

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hosdomstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål ellereljest vid förhör avgivit utsaga eller for att hindra honom från sådanåtgärd, straffes for övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år.Samma lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skadaeller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagtvittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för atthindra honom från sådan utsagas avgivande.

10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom attundkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sättmotverkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd,dömes för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre varbrottslig, straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, densom i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige,adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas tillstraff efter denna paragraf.

11 §.

Tager man lös den som är anhållen, häktad eller fånge eller eljest förannat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten eller främjarannorledes hans flykt, dömes för främjande av flykt till fängelse eller tillstraffarbete i högst fyra år. Är brottet att anse som ringa, såsom medhänsyn till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej avallvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, vare straffet bötereller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgivaannans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligenöppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dyliktmyndighets förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter ellerfängelse.Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter.

13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmedämbetsansvar är förenat, dömes for obehörig tjänsteutövning till fängelse ellerböter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörigvinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra åreller fängelse dömas.

14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giverut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmänställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bäruniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakteneller annan kår i det allmännas tjänst eller kår vars verksamhet avser avser [ 16 ]allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme ellerkraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.

11 KAP.Om brott mot allmän ordning.1 §.

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, medförenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga ellerhindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes förupplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annandeltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftareoch anförare högst med straffarbete i två år.

2 §.

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld åperson eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, förvåldsamt upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år ochannan deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning attefterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger påområde som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ejupplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt störeller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigseleller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statligeller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst föröverläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande avförrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprideseller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänhetenuppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande avmedborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling tillböter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa,må till straffarbete i högst fyra år dömas.

6 §.

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osantpåstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningeneller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen förmyndighet eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter,straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

[ 17 ]7 §.

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänttrossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik elleravlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada "eller ofog på kista, urna,grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott motgriftefrid till fängelse eller böter.

9 §.

Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträderberusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri tillböter, högst femhundra kronor.

10 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmänplats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väckaförargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,högst femhundra kronor.

11 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar ellerpenningvärde eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnatsför allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde,dömes till böter.

12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter ellerfängelse.

12 KAP.Om förfalskningsbrott.1 §.

Var som, genom att skriva annan,. verklig eller diktad, persons namn,falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falskurkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, däråtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning tillstraffarbete i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annanhandling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §.

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet äratt anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelseeller böter.

[ 18 ]Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskiltbeaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke ellerdylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någontill hans rätt.

3 §.

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet attanse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbetefrån och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskiltbeaktas, om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som ärsärskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation,aktiebrev eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskiltfarlig art.

4 §.

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ejäger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, förundertryckande av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Ärbrottet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffetfängelse eller böter.

5 §.

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning ellerannan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dyliktverk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman tillverket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år ellerfängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §.

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynteller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskningtill straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete frånoch med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelseeller böter.

7 §.

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annatoffentligt eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke ellerock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke ellerfalskeligen äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, förmärkesförfalskning med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skalltill straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall varestraffet fängelse eller böter.

8 §.

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagasför gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan-eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådantmärke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskningav fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa,vare straffet fängelse eller böter.

[ 19 ]9 §.

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk medfalsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falsktvärde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör brukav något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebärfara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade hansjälv gjort förfalskningen.

10 §.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, somlätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligtvärdemärke, dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

11 §.

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara ibevishänseende som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bortfölja å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straffän fängelse, vare fri från straff.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägsså ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa,må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.

13 KAP.Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.1 §.

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnarosann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete frånoch med sex månader till och med fyra år. Är brottet med hänsyn tillomständigheterna att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt attoskyldig må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan,skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottetatt anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.

2 §.

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osannuppgift eller förtiger sanningen, dömes for osann partsutsaga tillstraffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffetböter eller fängelse.

3 §.

Begår någon av grov oaktsamhetgärning som i 1 eller 2 § sägs, dömesför ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §.

Prövas utsaga som avses i 1–3 §§ vara utan betydelse för saken, skallej till straff dömas.

[ 20 ]Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osannuppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttrasig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

5 §.

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes förfalskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen medhänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avsersvårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall tillstraffarbete i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

6 §.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes förobefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §.

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. Iringa fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare,polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning,föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrandeomständighet, straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådansak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycketsägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §.

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må blivasakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes förbevisförvanskning såsom i 5 § sägs.

9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i dettakapitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för attannan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, ochunderlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till faransavvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives underedlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylikförsäkran, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärdeninnebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller bötereller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet,dömes till böter eller fängelse.

11 §.

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han äreller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skullurkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara ibevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn [ 21 ]till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse somgrovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i förstastycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukandeav osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkundgenom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden attsålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, somtillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, förriktig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara ibevishänseende, för missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebärfara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.

14 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annatsätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljestbort följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårarestraff än fängelse, vare fri från straff.

15 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Likamed förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan tillgärningen.

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

14 KAP.2 §.

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådantbrott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas tillstraffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §.

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall envar, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var 1 sigsjälv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka 1förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honomåstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å dendöde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högrestraff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

[ 22 ]10 §.

Har någon – – – sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhetatt avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelseanses ock stämpling.

Med svår – – – livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon – – – år dömas.Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhetatt avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelseanses ock stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styv-eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbondeeller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmänåklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver; eller det blivitförövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas avallmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, iStockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom – – – än målsägande.

Därest brott – – till åtal.

Har brott – – – åtal angives.

15 KAP.Om brott mot annans frihet eller frid.25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 §1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brottsom i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har avförsök till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må tillstraffarbete på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal – – – 19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hansvilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägraratt därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller därgömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffesmed böter eller fängelse i högst sex månader. Begär någon sådanthemfridsbrott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varderfullbordat, till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olagaordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med [ 23 ]böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynnevare straffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat vålddärå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligenbryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, somhonom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är;dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Skerdet eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligenförstör eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, sombrevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vårdhaver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjortvåld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i faratillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hadelov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; vardeden omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårandeansedd.

16 KAP.Om ärekränkning.18 KAP.13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckningeller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning avandras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes föranstötligt förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genomannan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller faraför andras förförelse därav kommer.

19 KAP.Om allmänfarliga brott.1 §.

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa ellerför omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand tillstraffarbete från och med två till och med åtta år.

[ 24 ]2 §.

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse somgrov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från ochmed sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, ombranden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljestinnebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg-eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara förannans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till ochmed åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller frånoch med sex till och med tio år.

4 §.

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse förrikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller förupprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annanåtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft elleruppmaning därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Sammalag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nysssagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln elleranvändningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller avanläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och medtvå till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet ärgrovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för riketssäkerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld ellersprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs ellerframkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömesför allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömestill straffarbete i högst två år eller fängelse.

6 §.

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider påannat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, ochframkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa,dömes för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och medtio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskiltbeaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller ommånga människor utsatts för fara.

7 §.

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift ellergenom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att spridaskadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst medstraffarbete i två år.

[ 25 ]Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om detskett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts förfara.

8 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes tillfängelse eller böter.

9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i dettakapitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledesframkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmänfara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit tillinsikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras,dömes till fängelse eller böter.

10 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 § frivilligtavvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, måstraffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till lägrestraff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest ärstraffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt medsvårare straff än fängelse, vare fri från straff.

11 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ockunderlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.Såsom förberedelse anses ock stämpling.

20 KAP.3 §.

Stjäl någon – – – det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §.

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom attolovligen anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg ellerlåta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastigheteller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande ellersjälvtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ockunderlåtenhet att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp avfortskaffningsmedel, som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ockstämpling.

Gör vid – – – livstid dömas.

[ 26 ]21 KAP.6 §.

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogörsig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakensåterställande, straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall varestraffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sigotillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen – – – eller fängelse.

8 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efterty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga omförsök till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som föratt bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sigeller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon meduppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadaninträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.7 §.

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållardärigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter.Samma lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annansrätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låtakreatur beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.1 §.

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annansrätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

2 §.

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övrigaomständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kådaeller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett tillbruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värdeoch övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §.

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att ansesom grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller tillstraffarbete i högst fyra år.

[ 27 ]Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om avgärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om denförövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller omskadan eljest är synnerligen kännbar,

4 §.

Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan ägasom kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhetatt avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

6 §.

Åverkan eller tagande av olovlig väg må ej, där brottet endast förnärmarenskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, iStockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunktpåkallat.

25 KAP.Om ämbetsbrott.1 §.

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställningtill förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningenutgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd medstraff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; omskäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högsttvå år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet attanse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning ochstraffarbete i högst sex år.

2 §.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta ellerannan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningeneljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 §stadgas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han erhöllbefattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs,dömes till allmänt straff som i 1 § stadgas.

3 §.

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar hanolovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagdmed straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; omskäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffetallenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straffsom i första stycket sägs.

4 §.

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vadhonom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning,särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgörtjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter [ 28 ]eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; omskäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1–4 §§belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständighetenbeaktad vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas,ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1–4 §§ förskyllt avsättningeller suspension från viss tjänst ej längre samma tjänst, men har han i dessställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömastill avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej itjänstens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straffsom i 1–4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyntagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ejförskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige förskylltavsättning, skall det utsättas i domen.

Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänstinnehar annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs,varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligenicke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd månskadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes tillsuspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycketoch innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andrastycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Där ämbetsman på grund av annat brott än sådant varom i 1–4 §§ sägsdömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill,må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas tillsuspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till avsättning, omhan genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehavatjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd mån skadat detanseende som innehavaren av befattningen bör äga.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall denförlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annatstraff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §.

Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning,har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för sammabrott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet,bortfalla. Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt ellerdelvis verkställts då åtal för brottet väckes.

9 §.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig fråntjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, därhan ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolenutfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

[ 29 ]10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan attdärigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägsefter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den somdärigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.

11 §.

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statensbefattningshavare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sintjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen måentlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro sattaatt förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästadekassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, omde tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda ochom andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig ellerkommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ockvara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5–7 §§; dock må suspensionej ådömas.

Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilkenenligt Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs,åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gällevad i 5 och 7 §§ stadgas.

12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, underallmänt åtal.

13 §.

Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades ellerdärefter men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald tillbefattning och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspensiondärifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspensionfrån befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domenvann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende däråiakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198)innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel och lagen den 15 juni1934 (nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelsesom där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen blir i stället hänförligttill 8 kap. 8 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, somersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprorsoch upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej ådeltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighethögt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakteljest användes. Övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att [ 30 ]civilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndighetenförordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i någotfall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt förupploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande,landsfogde samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- ellertjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge påstället varande högste militärbefälhavare så förfara som förcivllmyndigheten är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning omallmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde tillsammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten avmyndigheten upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emotlag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vadnågon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens lagligeinnehavare.

5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är stadgat innebar icke ändring ibestämmelse i annan lag än strafflagen om inskränkning i allmän åklagaresåtalsrätt med avseende å sådan gärning som i 3 § samma kapitel sägs ochsom är särskilt belagd med straff.

Förslag
till
Lagom ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedanangives.

19 KAP.1 §.

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brottanses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, ombrottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle havafullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter underskilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartygunder resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit denmisstänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljestuppehåller sig, behörig.

Är, då – – – uppehåller sig.

Åtal för – – – det lämpligt.

[ 31 ]3 §.

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckasvid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider,må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även motden eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera förbrott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn tillutredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalenupptagas av samma domstol.

4 §.

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelseeller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, därbrottet åtalats.

20 KAP.8 §.

Målsäganden må – – – äga rum.

Har åklagare – – – fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första styckt sägs må målsägande väcka talan omansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osanntillvitelse angående brott.

31 KAP.6 §.

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som ägasamband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren ochmålsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för allaoch alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angårallenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslösheteller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas avhonom ensam.

Är någon – – – för en.

47 KAP.1 §.

Vill målsägande – – – till rätten. i

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väckatalan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annanosann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen införrätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla deldärav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 32 ]Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister^[2]skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol ellermyndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller medtillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej undersextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § sammakapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, meni anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagom ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angåendeutlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämningav förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §.

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svensktfartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott,vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 33 ]Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) omungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 1935^[3] omungdomsfängelse skall erhålla följande ändrade lydelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användasi stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller ickeavsättning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnesstadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) omförvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring ochinternering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering måanvändas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller ickeavsättning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnesstadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 34 ]Förslag
till
Lagom ändrad lydelse av 23 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 413).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skallerhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering ellerställande under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma – – – 2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagom ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 1935^[4] skallerhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelserstraffes med dagsböter.

Dömes någon – – – vara förverkad.

Innefattar förseelsen – – – tillfaller kronan.

Avskrift av – – – till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 35 ]Förslag
till
Lagangående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skallinföras en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

17 a §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fastfiskeredskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, ellergenom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genomstängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes förolovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högstsex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes meddagsböter.

Brott varom i denna paragraf sägs må ej, där det endast förnärmarenskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av målsägandeangives till sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) omgemensamhetsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 omgemensamhetsfiske skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt tillvisst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annatslag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, omej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom – – – av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 36 ]Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. Iagen den 3 juni 1938 (nr 274)om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt tilljakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägsi 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämndaparagraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket förstapunkten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare – – – med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning avbysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skallerhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lagträffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand

eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålundablivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, somär ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 37 ]Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) omägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skallerhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

59 §.

Bryter någon – – – med dagsböter.

Lag samma – – – omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, avoaktsamhet eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andraskreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommerpå annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtiokronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse motallmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagenär stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning ifartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning ifartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angivenlydelse, dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sattnedan angives.^[5]

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 §strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckningi fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedanutslaget vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare avfartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift ejföretes.

[ 38 ]29 §.

Då utmätning – – – boken antecknat.

Har vid – – – laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis tillinskrivningsdomaren. Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästainskrivningsdag göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 39 ]

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsrådenWigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler eftergemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angåendeändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

Föredraganden anför följande.

Straffrättskommittén, som den 29 juni 1940 avgav betänkande medförslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, erhöll därefter, enligt Kungl.Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1940, uppdrag att verkställa utredningrörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Kommittén, som vidfullgörandet av detta uppdrag utgjorts av presidenten Birger Ekeberg,tillika ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal,byråchefen för lagärenden Ivar Strahl samt hovrättsrådet Nils Beckman, tillikasekreterare, har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag tilllagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69).Sedan yttranden inhämtats över förslaget och detta varit föremål föröverarbetning i justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsammasamt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Tidigare reformarbete.

Sedan tanken att på en gång ersätta 1864 års strafflag med en ny lagövergivits, inleddes i stället genom den av kommittén förberedda, år 1942antagna lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ett successivt förnyande avstrafflagens speciella del. Till grund för arbetet härmed ha kunnat läggasprofessorn Johan C. W. Thyréns förarbeten till en allmän strafflagsreform.Dessa, som omfatta elva av Thyrén själv utgivna avsnitt av förberedandeutkast till strafflagens speciella del och efterlämnade anteckningar tillytterligare avsnitt, utgå från en indelning av brotten i fyra huvudgrupper,nämligen brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskild person ochbrott mot enskilds förmögenhet. Härav ha brotten mot enskild person och [ 40 ]enskilds förmögenhet endast ofullständigt behandlats av Thyrén, nämligeni hans fyra första utkast jämte de efterlämnade anteckningarna, varemotbrotten mot staten och allmänheten äro fullständigt behandlade i Thyrénsutkast V–XI.

Genom 1942 års strafflagsändringar genomfördes ny lagstiftning ombrotten mot enskilds förmögenhet. Av praktiska skäl kom den emellertid ickeatt utsträckas även till skadegörelsebrotten, av vilka enkel skadegörelselikväl kan anses som ett förmögenhetsbrott. Då kommittén den 11 oktober1940 erhöll uppdraget att verkställa utredning rörande fortsatt revision avstrafflagens speciella del, framhöll dåvarande departementschefen,statsrådet Westman, att arbetet närmast borde inriktas på brottsgrupper, vilkaägde samband med de av kommittén redan behandladeförmögenhetsbrotten. Såsom brott, vilka i första hand borde bliva föremål för behandling,anvisade departementschefen därvid skadegörelsebrotten i 19 kap. ochförfalskningsbrotten i 12 kap. strafflagen. Han anförde vidare, att utredningenicke borde bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering avbrottstyperna. Vid utredningen borde övervägas vissa spörsmål avsystematisk natur, vilka fordrade sin lösning innan den fullständigastrafflagsrevision som vore slutmålet kunde fullbordas. Om det underutredningsarbetet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning,borde således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som fölle utanförde i 12 och 19 kap. upptagna men vore ägnade för behandling gemensamtmed dessa.

Huvuddragen i kommittéförslaget.

Utifrån de i direktiven angivna riktlinjerna har kommittén i första handhaft att till behandling upptaga skadegörelsebrotten. Vissa former avskadegörelse äro, som förut framhållits, att hänföra till förmögenhetsbrotten. Förandra närstående brottstyper, t. ex. mordbrand, är däremot i främstarummet utmärkande icke själva skadandet av annans egendom utan den farasom brottet innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brottsynas därför böra hänföras till brotten mot allmänheten och ha avkommittén sammanförts under beteckningen allmänfarliga brott. Även de idirektiven efter skadegörelsebrotten särskilt omnämnda förfalskningsbrotten äroatt hänföra till brotten mot allmänheten; det intresse som man genombestraffningen av förfalskningsbrotten i första hand vill skydda är nämligensamhällsmedlemmarnas intresse av att kunna lita på bevismedlen. Visssläktskap med de egentliga förfalskningsbrotten företer s. k. immateriellförfalskning, d. v. s. förfarandet att "giva äkta handling oriktigt innehåll,begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet.Sådan brottslighet har emellertid av kommittén ansetts böra behandlassamman med andra brott som innebära lämnande av osanna uppgifter, såsommened och falskt åtal. Dessa brott har kommittén upptagit till behandlingsåsom en med allmänfarliga brott och förfalskningsbrott jämställd [ 41 ]avdelning. Då skadegörelsebrotten ha beröringspunkter även med brotten motstaten, i det exempelvis grövre "sabotagehandlingar kunna bliva att betraktasom brott mot statens säkerhet, har kommittén föranletts att till behandlingupptaga även brotten mot staten. Dessa har kommittén uppdelat i brott motrikets säkerhet, högmålsbrott, brott mot allmän verksamhet och brott motallmän ordning. Även ämbetsbrotten ha ansetts höra till brotten mot staten.De olika kapitel som tillsammans omfatta en brottsgrupp ha icke iförslaget kunnat konsekvent sammanföras. Kapitelordningen i förslaget anslutersig därför i huvudsak till gällande lags. De olika kapitlen i förslaget avse:8 kap. brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott motallmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap.förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap.allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom olovligt tagande av väg ocholovligt fiske samt 25 kap. ämbetsbrott.

Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i kommitténs förslag blivitföremål för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondenaundergått upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgadebestämmelser om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Blandannat ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar föratt snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varjesärskild tidpunkt ansetts trängande. Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X)har därvid visserligen blivit beaktat, men den systematiska överblicken överdet hela har likväl kommit i efterhand. Kommittén har till vinnande av enbättre systematik i kapitlet ånyo överarbetat detsamma. Därutöver harkommittén även haft att taga ställning till den kritik som särskilt riktats motvissa av de under krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av degärningar som för närvarande straffbeläggas i 8 kap. har kommittén överförttill andra kapitel, så att 8 kap. i förslaget kommit att uteslutande handla ombrott mot statens yttre säkerhet, och sådana bestämmelser i det nuvarande8 kap. som äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelseoch medverkan till brott, förverkande av egendom och mistning av allmänbefattning såsom påföljder av brott, har kommittén ansett böra ersättas medallmänna regler, gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel.

Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi,vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statensterritoriella integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter.Därefter behandlas krigsförräderi, d. v. s. gärningar som begås då riket är ikrig och äro ägnade att skada rikets försvar, ävensom motsvarandeoaktsamhetsbrott. Vidare stadgas straff för trolös och egenmäktig diplomati. Ifortsättningen bestraffas spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovligunderrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet tillfrämmande makt och den specialform därav som olovlig värvning kan ansesutgöra ävensom ett brott som av kommittén betecknats såsom tagande avutländsk sold.

Kommitténs förslag innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga [ 42 ]hänseenden, framför allt i fråga om spioneribrotten, vilka efter de upprepadepartiella reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad särskilt angårstraffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som givit anledningtill den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., har kommittén funniten sådan bestämmelse icke kunna undvaras men sökt begränsa dess räckviddgenom att som förutsättning för straffbarhet uppställa, att verksamhetensbedrivande skall vara oförenligt med rikets vänskapliga förhållande tillfrämmande makt. Vidare ha i fråga om straffskalan för brott mot stadgandetlindrigare bestämmelser än de nu gällande föreslagits. Det är härjämte attmärka, att enligt kommitténs förslag förberedelse till olovligunderrättelseverksamhet, vilken för närvarande i viss. utsträckning är belagd med straff,icke längre skall straffas. Den år 1944 införda begränsningen av allmänåklagares åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet skall enligtförslaget bibehållas, ehuru med den ändringen att åtalsprövningen icke längreskall ankomma på Kungl. Maj:t utan på justitiekanslern. På enahanda sätthar förslaget reglerat åtalsrätten i fråga om brott mot det vänskapligaförhållandet till främmande makt och olovlig värvning.

I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statensinre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställdaorgan kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. En saklignyhet är, att bland objekt som enligt dessa bestämmelser skyddas har – vidsidan av Konungen, regent, konungahusets övriga medlemmar och riksdagen– upptagits Konungens statsråd, d. v. s. statsrådet som institution. I kapitlethar vidare under beteckningen uppror behandlats brott, som syfta till attomstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternasbeslut, varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligensamlande av väpnat manskap m. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott motallmän säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andrahandlingar, genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har ävenhänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagti lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligenhar i kapitlet upptagits en ny straffbestämmelse mot offentligt skymfandeav Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

I 10 kap., som enligt förslaget skall omfatta brott mot allmänverksamhet, ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandenaom våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamtmotstånd vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka, att dennuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställningskall bortfalla. Vidare har i fråga om våld skyddet utsträckts att gällajämväl mot hot som innebär trängande fara. En nyhet beträffande missfirmelseär, att icke blott de enskilda ämbetsmännen skyddas utan även myndigheteroch allmänna organ såsom sådana. Bestämmelserna om våld ochmissfirmelse kompletteras vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mottvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis [ 43 ]genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. Stadgandet omstraff för våldsamt motstånd har utbyggts till att gälla varje försök att medhandgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuterämbetsskydd i utövning av hans syssla. För att samla de allmännabestämmelserna om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen oförändrat skickflyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet om bestickning.Efter de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd innehåller10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda former av allmänverksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har därvidgjorts mera utförligt än i gällande lag och en ny bestämmelse har tillkommitom brott mot röstningshemlighet. Vidare upptages en straffbestämmelse förövergrepp i rättssak, som i något utvidgad form upptager det nuvarandeskyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet tillbeivrande av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot bevisförvanskning,döljande av brottsling och hjälp till rymning. Dessa bestämmelser ha gjortsfullständigare än deras motsvarigheter i nu gällande lag. Vidare skyddas vissaformer av exekutiv och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot ingrepp i myndighets verksamhet. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelserom obehörig tjänsteutövning och om föregivande av allmän ställning, genomvilka föreslås vissa jämkningar i de stadganden härom som infördes genom1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Straffbestämmelsen mot föregivande av allmän ställning har av kommittén utsträckts till att drabba ävenden som obehörigen ger sig ut för advokat.

I 11 kap. har kommittén såsom brott mot allmän ordning behandlat ettflertal brott som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitletinledes med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersättastraffbestämmelserna mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen upprorhar av kommittén använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inresäkerhet. Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig i förslaget ettstadgande om ett liknande ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, betecknaohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande avförrättningsfrid, vilket brott omfattar störande av ordningen vid allmän gudstjänsteller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstolsförhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller vidsammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag.Hemfridsbrotten och övriga brott mot enskild frid skola däremot enligt förslagetflyttas från 11 kap. till 15 kap. Under 11 kap. i förslaget bestraffas vidareuppmaning till brott, kallad uppvigling, underlåtenhet att avslöja eller hindrabrott samt samhällsfarlig ryktesspridning. Härjämte har upptagits en helt nybestämmelse om straff för hets mot folkgrupp, varmed förstås att någonoffentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med visshärstamning eller trosbekännelse. Vidare följer en paragraf om brott mottrosfrid, som upptager straff för den som offentligen hånar eller skymfar denheliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hälles heligt. Dennaparagraf är förslagets enda motsvarighet till bestämmelserna om religionsbrott i [ 44 ]det nuvarande 7 kap. Sistnämnda kapitel skall enligt förslaget upphävas.Slutligen upptagas i 11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid,fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus.Beträffande fylleri och förargelseväckande beteende må såsom en nyhetframhållas, att enligt förslaget straffbarhet skall inträda så snart fylleriet ellerdet förargelseväckande beteendet ägt rum på plats, varest detsamma lätteligenkunnat iakttagas av utomstående.

Det härefter följande 12 kap. skall enligt förslaget liksom i gällande lagbehandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen endastförfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmännastämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden medgränsmärken o. dyl. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat från1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med den nyalagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa inneburo främst, att från 22kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med avseende åbevismedel, vilka ansågos höra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes 12 kap.bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning, t. ex.bestämmelserna om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande avvilseledande uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda enskildahandlingar. Kommittén har emellertid funnit, att till förfalskningsbrotten bordehänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning, d. v. s.framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett äkta sådant,medan däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde sammanföras medandra brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter. Från dessautgångspunkter har i förslagets 12 kap. till en början upptagits straff förurkundsförfalskning, därvid med urkund skall förstås varje handling, somupprättats till bevis eller vars innehåll eljest är av betydelse såsom bevis,ävensom biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto,mottagningsbevis och dylika bevismärken. Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vidvalet mellan dessa liksom vid straffmätningen skall naturligtvis urkundensstörre eller mindre vikt vinna beaktande, men den nu gällande lagensdifferentiering av straffbestämmelserna efter olika slag av allmänna och enskildahandlingar såsom förfalskningsobjekt skall enligt förslaget bortfalla. Medurkundsförfalskning jämställes brukande av falsk urkund. Därefter följabestämmelser om undertryckande av urkund, penningförfalskning samtförfalskning av värdemärken och offentlig kontrollmärkning. Vidare har ikapitlet inarbetats ett stadgande om straff för spridande av efterbildning avpenningsedel i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum menefterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Stadgandet har sinmotsvarighet i en särskild lag den 9 juni 1927 men har utvidgats att omfattaäven mynt och offentligt värdemärke. Kommittén föreslår vidare en särskildstraffbestämmelse, riktad mot signaturförfalskning å konstverk. Slutligenåterfinnes även i kapitlet stadgande om straff för förfalskning avgränsmärken och andra liknande fasta märken.

Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten [ 45 ]betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilkenstraffbarhet inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda iallmänhet, att det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel ickestraffbart. Kommittén har ansett, att straff borde kunna ådömas på ett tidigarestadium. Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt förslagetgenomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts ochalltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta fall tillikafordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om denbrottslige, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan, skallemellertid straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar helt bortfalla.Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt gjorts straffbarajämväl på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande somföljer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff för försök till brott.

I 13 kap., som enligt förslaget skall avse mened och falskt åtal samt annanfalsk utsaga, har kommittén sammanfört alla de brott, för vilka detväsentliga är avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålundaförst bestämmelser om mened, därvid en nyhet är att även mened av grovoaktsamhet, kallad ovarsam edsaga, skall medföra straff. Emedan nyarättegångsbalken öppnar möjlighet att höra part i rättegång undersanningsförsäkran, har vidare i anslutning till bestämmelserna om mened upptagits ettstraffstadgande mot osann partsutsaga under sådan försäkran, vilket äravsett att sättas i tillämpning samtidigt med nya rättegångsbalken. Förslagetupptager vidare bestämmelser om straff för falskt åtal och falsk tillvitelse,vilket sistnämnda brott innebär att någon för allmän åklagare, polismyndigheteller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras tillansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärandeomständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. Iförhållande till de för närvarande gällande bestämmelserna om falsk angivelse i16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara området,såtillvida som ansvar för falsk tillvitelse endast skall inträda om uppgiftenssanningslöshet är täckt av uppsåt eller uppgiftslämnaren, för det fall att hansjälv gjort anmälan eller påkallat utredning, underlåtit skäliga mätt och stegför att förvissa sig om sanningen. I anslutning till de nu berörda stadgandenai kapitlet har upptagits en paragraf, enligt vilken straffpåföljd skall inträdaför den som i de förut omförmälda fallen, utan att enligt de tidigarestadgandena ha gjort sig förfallen till straff, genom osann utsaga framkallat faraför att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lidaavsevärt förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kanbegäras. Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall avimmateriell förfalskning, vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade ände för närvarande gällande. Straff har sålunda föreslagits för att någon iskriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edligförpliktelse eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnarosann uppgift eller förtiger sanningen. Vidare skall för osant intygandestraffas den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen [ 46 ]lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är.Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftligrättshandling för skens skull. Under beteckningen missbruk av urkundupptages därefter ett brott, bestående i att någon åberopar eller utlämnar osannurkund, upprättad till bevis, eller sanningslöst utgiver handling, somtillkommit medelst genomslag eller fotografering eller annat dylikt sätt, för attvara riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylikför viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denneeller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. För nekande av hand skallvidare straffas den som förnekar sin underskrift på urkund, som upprättatstill bevis. Slutligen innehåller kapitlet även ett stadgande om straffmildringeller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse ikapitlet men, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet ellereljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genomeld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand ochåstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas avatt handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer enyttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten.Kommittén har låtit sistnämnda förhållande bliva bestämmande vidutformningen av det nya 19 kap. och i detta såsom allmänfarliga brott – meduteslutande av vanlig skadegörelse – sammanfört bestämmelser omstraffskydd mot framkallandet av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksomi gällande strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand hardärvid definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annantill liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Attsålunda egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebären utvidgning av brottsområdet i förhållande till gällande lag. Eninskränkning har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i detsärskilda fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand.Vidare innehåller förslaget en straffbestämmelse mot ett såsom härverkbetecknat brott, bestående i att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras,skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenomframkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter stadgas straffför sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd – dock ej allenastundanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill – av sådan beskaffenhetatt den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräknade viktigasamhällsfunktioner. Detta stadgande avser att ersätta lagen den 13 december1940 om sabotage. Kapitlet innehåller även bestämmelser om allmänfarligförgiftning, varmed förstås att någon förgiftar eller infekterar livsmedel,vatten eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller spridersjukdomssmitta och därigenom framkallar allmän fara för människors liveller hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19–20 a §§ men ha fått enbetydligt allmännare utformning. Efter dessa stadganden har upptagitsstadgande om straff för framkallande av fara för könssjukdom, vilket med endast [ 47 ]smärre jämkningar motsvarar 14 kap. 21 §. Vidare stadgas i kapitlet straffför den som framkallar allmän fara för djur eller växter, som. ej tillhörahonom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta

eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Detta brott sombetecknats förgöring, saknar i den gällande rätten motsvarighet såvitt gällerväxter och andra djur än kreatur. Därefter har straffbelagts, att någon – utanatt därigenom göra sig skyldig till mordbrand eller till härverk – likvälgenom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest framkallar faraför allvarlig skada. Enligt detta stadgande skall sålunda straffas exempelvisden som handskas oförsiktigt med eld i ett krutupplag, även om någonexplosion ej inträffat. Även åtskilliga av de eljest i det föregående omnämndagärningarna ha gjorts. straffbara icke blott då de begås uppsåtligen utanäven vid oaktsamhet. Såsom sammanfattande benämning för nuifrågavarande brottslighet föreslås allmänfarlig vårdslöshet. Slutligen behandlas ikapitlet även det fall, att någon genom handhavande av eld eller spridandeav gift eller smitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller föromfattande förstörelse av egendom men på grund av att han saknatbrottsligt uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon avde föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göravad skäligen kan begäras, skall han kunna fällas till straff enligt förslaget.Detta stadgande innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvittgäller förgiftningssituationer som innebära allmän fara för människor ellerkreatur. Beträffande de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff förförsök. Sist i kapitlet föreskrives straffnedsättning och under vissaförhållanden straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det hanframkallat fara men som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjtsådan.

I 24 kap. har kommittén sammanfört bestämmelser om vanligskadegörelse, som hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om olovligt tagande avväg och olovligt fiske. Skadegörelsebrottet har indelats i tre svårhetsgrader,benämnda den lindrigaste graden åverkan samt de båda övriga skadegörelseoch grov skadegörelse. Under åverkan inbegripes att någon å skog eller markolovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter, underförutsättning att brottet kan anses ringa." Är brottet ej ringa, blir det att bedömasom stöld. Av de straffbestämmelser som i övrigt nu finnas upptagna i 24kap. bibehållas i förslaget endast stadgandena om straff för olovligt tagandeav väg och olovligt fiske, medan återstående olika kränkningar avägande- eller nyttjanderätt till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföraantingen till skadegörelse eller till något av brotten egenmäktigt förfarande,självtäkt eller olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andrakapitel av strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grovskadegörelse gjorts straffbart.

Beträffande 25 kap., som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslagetväsentligt från gällande lag. Kommittén utgår från att de allmänna straffbudenmot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet begås [ 48 ]i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om skärpningav det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning, dels ockom möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna metod har redangenom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts beträffandeförskingring och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva allmängiltig. Enligtförslaget skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas från tjänsten för allmäntbrott, ej blott om brottet blivit begånget i tjänsten utan även om han utomtjänsten begått brott varigenom han visat sig icke vara skickad att utövabefattningen. Bestämmelsen ersätter nu gällande regler i 25 kap. om mistningav tjänst som straff för där ifrågavarande brott och stadgandet i 2 kap. 18 §om mistning av tjänst såsom påföljd av brott. Under det att sistnämndalagrum stadgar sådan påföljd allenast vid straffarbetsstraff, medger förslaget,att ämbetsmannen avsättes även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt atthan genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen ickeskickad att utöva ämbetet. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelserom straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsomallmänt brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande 25kap. 1–16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligentjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunnamedföra såväl avsättning som frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighettill nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel. I nära anslutningtill gällande lag skall tjänstefel, evad det sker med uppsåt eller avoaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet, kunna medföra böter eller suspension eller,om felet är grovt, avsättning. För det fall att felet är ringa föreslårkommittén, att domstolen skall kunna förklara ämbetsmannens förfarandefelaktigt men avstå från ådömandet av straff. Förslaget innehåller vidare dennyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mottystnadsplikt stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den somicke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet.Straffbestämmelsen för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosattegen tjänsteplikt.

Kommittén har vidare i 25 kap. till reglering upptagit frågan om vilkapersonkategorier som skola vara underkastade ämbetsansvar och därmedenligt förslaget även åtnjuta ämbetsskydd efter 10 kap. I sådant hänseendeföreslår kommittén, att ämbetsansvar – utom för domare, annan statenstjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas frånsin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen måentlediga honom – skall gälla även för den som eljest, för stat ellerkommun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende,varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, ellerock är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning ellersäkerhet eller vid verktställighet av dom eller annat beslut av myndighet ellerdelgivning ävensom för den som vid statlig, kommunal eller "av Konungengodkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård avdem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att [ 49 ]deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Dessutom föreslås införandeav ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar,nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigtskall enligt förslaget ämbetsansvar även inträda såvitt Konungen förbefattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom. Av de nu återgivnabestämmelserna framgår, att enligt förslaget ämbetsansvar i fullutsträckning skall åvila bl. a. dem som äro anställda vid allmänna eller av Konungengodkända eller särskilt tillåtna kommunikationsinrättningar. Särskilt medhänsyn härtill har kommittén haft anledning att uppmärksammaförhållandet mellan strafflagens bestämning av ämbetsansvarets utsträckning ocharbetsrätten. Härvid framhålles, att den genom lagen den 11 september 1936reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten anses icke ägatillämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som ärounderkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda, merarestriktiva regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligtkungörelse den 4 juni 1937 (nr 292) och för kommunala tjänstemän enligt lag den17 maj 1940 (nr 331). Frågan, huruvida dessa tjänstemäns anställnings-,arbets- och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal, har besvaratsnekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter itjänsten. Däremot har enligt vad kommittén framhåller stundom hävdats,att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehålletbegränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilligasådana avtal även slutits. Regeringsrätten har emellertid i ett år 1942 avgjortmål intagit den ståndpunkten, att hinder föreligger mot kollektivavtal i dethela såvitt gäller sådana statliga och kommunala tjänstemän som ärounderkastade ämbetsansvar. För egen del har kommittén uttalat denuppfattningen, att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas enligtkriminalpolitiska grunder. I fråga om ämbetsansvarets återverkan inomarbetsrätten har kommittén funnit, att ämbetsansvaret visserligen måste ansesutesluta kollektivavtal om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor omantagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten, men att hinder ickesyntes möta mot att kollektivavtal tillätes beträffande avlöningsvillkoren.Kommittén har för sin del uttalat, att förutsättningarna för förhandlingsrättoch för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållandena genomkollektivavtal borde bedömas oberoende av ämbetsansvaret.Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslagetundergått en fullständig revision, berör detta även vissa andra av kapitlen ispeciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttats från 11 kap. till 15 kap.samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse i 16 kap. 1–6 §§,om allmänfarlig förgiftning m. m. i 14 kap. 19–21 §§ och om hållande avspelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18 kap. 14–16 §§överförts till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11 kap. Omarbetningenav 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar i 20 och 22 kap.

Med hänsyn till omfattningen av den nu föreslagna revisionen avstrafflagens speciella del har kommittén funnit sig böra i sammanhang därmed [ 50 ]till prövning upptaga även vissa frågor tillhörande strafflagensallmänna del.

I anslutning till de nya reglerna om ämbetsbrott ha bestämmelserna omämbetsstraff i 2 kap. omarbetats. I samma kapitel ha införts allmännabestämmelser om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt.Som den viktigaste nyheten i allmänna delen föreslår kommittén enväsentlig omläggning av bestämmelserna i 3 kap. om delaktighet i brott, isamband varmed även upptagits allmänna bestämmelser om ansvar förförberedelse till vissa brott.

Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellangärningsmannaskap och delaktighet bortfalla. Även om i visst fall ingen kan straffas somgärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen varastraffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd. De nya bestämmelsernaom straff för förberedelse till brott avse bl. a. att ersätta åtskilligastadganden om straff för förberedelse till brott som nu finnas upptagna i specielladelen. Förslaget nämner två former av verksamhet för förberedande avbrott, nämligen dels befattning med brottsverktyg eller vederlag eller förlagför utförande av brott dels ock trädande i förbindelse med annan för attförbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Befattning med brottsverktyg, somför närvarande kan straffas vid förfalskning, skadegörelse och stöld,föreslås skola bliva straffbar vid brott, beträffande vilka lagen utsätter straff förförsök eller å vilka kan följa straffarbete i fyra år eller däröver.Förberedelse som består i att någon träder i förbindelse med annan – något somhittills i huvudsak icke straffats annat än vid brott mot rikets säkerhet –skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, å vilka kan följastraffarbete i åtta år eller däröver, liksom vid vissa särskilt uppräknade grovabrott. Slutligen innehåller förslaget även en utvidgning av återfallsregeln i4 kap. 14 § till att gälla även skadegörelse- och förfalskningsbrotten.

Yttranden.

Utlåtanden över straffrättskommitténs förslag ha efter remiss avgivits avjustitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, ordföranden i arbetsdomstolen(såvitt angår frågan om ämbetsansvarets omfattning), fångvårdsstyrelsen,socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen,generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,vattenfallsstyrelsen (envar styrelse i vad betänkandet avser förhållanden somberöra dess verksamhetsområde), chefen för försvarsstaben (såvitt angårämnen som beröra militära förhållanden), chefen för säkerhetstjänsten (såvittangår kommitténs förslag till ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen),akademien för de fria konsterna (i vad angår signaturförfalskning),överståthållarämbetet, länsstyrelserna samt rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg ochMalmö.Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av t. f. förstestadsfiskalen i Stockholm, åklagarna å Stockholms rådhusrättsfjärde– [ 51 ]sjunde avdelningar och dess extraavdelnings andra och tredje rotlar, debåda trafikåklagarna, åklagaren å polisdomstolens rotel 1 samtpolismästaren, kriminalpolisintendenten och ordningspolisintendenten i Stockholm.Länsstyrelserna ha envar bifogat yttrande av landsfogden eller t. f.landsfogden i länet samt därutöver, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden avpoliskammaren i Jönköping och Jönköpings läns avdelning av föreningenSveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av stadsfiskalerna iMalmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande avpoliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden avmagistraterna i Mariestad och Lidköping samt stadsfiskalerna i Mariestad,Lidköping, Skara, Skövde och Falköping ävensom föreningen Skaraborgs länslandsfiskaler samt länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten iÖrebro och Örebro läns avdelning av föreningen Sveriges. landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts riksbankensfullmäktige (såvitt angår penningförfalskning och spridande avefterbildning av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke), föreningenSveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sverigeslandsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sverigeslandsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska stadsförbundet, svenskalandskommunernas förbund, tjänstemännens centralorganisation,landsorganisationen i Sverige (sistnämnda fyra organisationer i vad betänkandet avserämbetsbrott), Sveriges trafikbilägares riksorganisation (i vad betänkandetavser förhållanden som beröra riksorganisationens verksamhetsområde) samtSveriges allmänna konstförening (i vad angår signaturförfalskning). Frånsamtliga ha yttranden inkommit.

Förslaget har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för någothelhetsomdöme, ansetts lämpat att läggas till grund för lagstiftning.Svea hovrätt har sålunda funnit, att förslaget innefattade avsevärda fördelarframför de nuvarande lagstadgandena och att bestämmelserna i förslagetutformats och systematiserats på ett i allt väsentligt synnerligen förtjänstfulltsätt, varför hovrätten ville förorda att förslaget lades till grund för nylagstiftning på ifrågavarande områden. Göta hovrätt har uttalat, att hovrättensåvitt gällde frågor, vilka vore gemensamma för de brottsområden somavsåges med betänkandet, i huvudsak biträdde vad kommittén därutinnanföreslagit. Beträffande de särskilda brotten har hovrätten framhållit, attkommittén föreslagit många väsentliga nyheter både till form och till innehåll.Mycket genomgripande vore exempelvis de förändringar som föreslogesbeträffande förfalsknings- och ämbetsbrotten samt de allmänfarliga brotten.Många av de föreslagna bestämmelserna hade länge tett sig av behovetpåkallade, och de hade av kommittén försetts med utförliga motiveringar.Hovrätten ville uttala sin principiella anslutning till kommitténs förslag iförevarande hänseenden. När hovrätten upptoge ett antal av förslagets bestämmelsertill särskild granskning, innebure detta därför ingen kritik av degrundläggande principerna utan endast ett bidrag till lösandet av vissa detaljfrågor.

[ 52 ]Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget i viktigahänseenden byggde på principer som godtagits vid genomförandet av den nyalagstiftningen om förmögenhetsbrott samt i stort sett syntes innefatta enlämplig och väl avvägd reform och vara ägnat att läggas till grund förlagstiftningen. Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att hovrätten vid singranskning icke kunnat undgå att finna förslaget utgöra ett arbete av störstaförtjänst, utmärkt lika mycket av skarpsinnighet och fantasi som av klokmåttfullhet. Stockholms rådhusrätt har uttalat, att förslaget innebure en istort sett god lösning av de hithörande spörsmålen samt att rådhusrättenendast på enstaka punkter funnit anledning till erinringar, och rådhusrätteni Malmö har funnit förslaget utgöra ett betydelsefullt och förnämligtlagstiftningsarbete, mot vilket rådhusrätten i det väsentliga icke hade något atterinra. Överståthållarämbetet har yttrat, att kommittén genom förslagetsyntes ha på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sin uppgift att verkställa enomarbetning av nu gällande lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.De flesta länsstyrelser och flertalet landsfogdar ha likaledes avgivitgynnsamma helhetsomdömen om förslaget. Sveriges advokatsamfund, som ställtsig kritiskt till förslaget i vissa hänseenden, särskilt i fråga om 8 kap. ochvad därmed äger samband, har i övrigt uttalat, att förslaget på mångapunkter innehölle värdefulla och välgrundade straffrättsliga nyheter. I fleraavseenden innebure förslaget förenklingar i förhållande till gällande rätt,varigenom åtskilliga oklarheter i rättstillämpningen undanröjdes. Icke minstgällde detta kapitlet om förfalskningsbrott.

I några yttranden har upptagits till diskussion, huruvida det vore lämpligtatt fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning inslagna vägen att successivtnydana strafflagens speciella del. Betänkligheter ha sålunda i ett par falluttalats mot att nu genomföra så omfattande ändringar som kommitténföreslagit, därvid framhållits de olägenheter som äro förbundna med attden speciella delen i sin helhet inom kort måste bliva föremål för ytterligareomarbetning. Vidare ha åberopats de svårigheter som skulle uppstå fördomstolarna, om förslaget komme att träda i kraft samtidigt med nyarättegångsbalken.

I det förra hänseendet har föreningen Sveriges stadsdomare anförtföljande.

Det kan sägas, att reformarbetets uppdelning i etapper icke kunnat skeutan olägenheter. I motiven till nu föreliggande förslag mötes manunderstundom av påpekande, att visst förslag bör upptagas i annat sammanhang.Där uppenbara brister vidlåda den gällande rätten, bör ett tillrättaläggandeske, även om detsamma strängt taget borde upptagas i annat sammanhang.Å andra sidan har omarbetandet av 14–18 kap. – tredje etappen – måsti viss utsträckning redan nu föregripas. Föreliggande förslag innefattarändringar 1 vissa delar av de år 1942 antagna lagstadgandena. Slutligenförutskickar kommittén, att vid sista etappens genomförande vissa ändringar blivaerforderliga även i de båda tidigare samt att efter hela arbetets slutförandeen systematisering och omgruppering av kapitelordningen skall övervägas.Dylika täta ändringar och omgrupperingar innefatta, icke minst för [ 53 ]domstolarna, en icke ringa olägenhet. Då den återstående etappen otvivelaktigtär den till volymen minsta och då någon överhängande brådska med den nuföreslagna lagstiftningens genomförande icke kan anses föreligga, ifrågasättesom det icke vore lämpligt att först utarbeta förslag till lag om brott motperson och alla därmed sammanhängande ändringar i strafflagen samt förstdärefter och efter genomförd systematisering av kapitelindelningen på engång genomföra hela den återstående nydaningen av strafflagens specielladel.

I fråga om förhållandet till nya rättegångsbalken har samma föreninganfört, att de arbetsuppgifter som komme att åläggas underdomstolarna isamband med nya rättegångsbalkens införande vore av sådan art ochomfattning att med den fortsatta strafflagsrevisionens ikraftträdande borde anståtill dess de första svårigheterna i samband med övergången till den nyarättegångsordningen hunnit bemästras.

Till de sålunda anlagda synpunkterna ha rådhusrätterna i Göteborg ochMalmö liksom även stadsfiskalen i Malmö anslutit sig.

I övrigt må nämnas, att rådhusrätten i Göteborg funnit önskvärt attomdaningen av 8 kap. finge anstå till dess man fått mera samlad överblick överden praktiska tillämpningen av detta kapitel i dess nuvarande skick samtlugnare utrikespolitiska förhållanden inträtt. Länsstyrelsen i Gävleborgs länhar med avseende å samma. kapitel framhållit, att i fråga om brott motrikets säkerhet kodifiering av bestämmelser, tillkomna under en visskrigspsykos, borde ske med den yttersta varsamhet. Härför talade denomständigheten, att både lagstiftning och lagtillämpning undergått avsevärdamodifikationer under denna period. Det kunde ifrågasättas, om tiden ännu voreinne att avgöra vad som av dessa krigstidslagar borde införas i en förframtiden avsedd lagstiftning.

I fråga om systematiken i förslaget ha erinringar framställts inågra yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvidatillräckligt inre samband förelåge mellan de i 13 kap. upptagnabestämmelserna om mened och osann utsaga, å ena sidan, samt om falskt åtal, å denandra. De av kommittén anförda skälen för sammanförandet av dessa brottsyntes knappast övertygande, utan det ville förefalla som om det lågenärmare till hands att, såsom för närvarande vore fallet, upptagabestämmelserna om falskt åtal i samband med ärekränkningsbrotten. Vidare har hovrättenöver Skåne och Blekinge ansett, att kapitelindelningen i vissa fall genomförtsalltför schematiskt, med påföljd att brott med nära inbördes sammanhangkommit att upptagas i olika kapitel. Såsom exempel härå har hovrättenanfört, att missfirmelse i allmänhet mot myndighet införts i 10 kap. men dylikgärning i form av ryktesspridning i 11 kap., att fautionsbrotten förts till 10kap., medan underlåtenhet att avslöja brott behandlats i 11 kap. samt attskadegörelse, som icke innebure allmän fara, skulle bedömas efter 24 kap.,medan förefintligheten av allmän fara gjorde 19 kap. tillämpligt. Å andrasidan har Göta hovrätt uttalat, att kommittén syntes ha väl tillvaratagit demöjligheter till en förbättrad systematik i fråga om brottens indelning som [ 54 ]yppat sig. Detta gällde ej blott den allmänna gränsdragningen mellan brottmot staten och brott mot allmänheten utan även den kapitelvis genomfördauppdelningen av dessa brott i olika undergrupper.De olika straffbestämmelserna i förslaget ha i yttrandena blivit föremålför mer eller mindre ingående bedömanden av delvis kritiskt innehåll. Inågra yttranden har framförts en mera allmänt hållen kritik med utgångspunktfrån att förslaget skulle medföra en avsevärd utvidgning av detstraffbara området. Härjämte ha anmärkningar framställts motbrottsbeskrivningarna som i en del fall ansetts vara alltförsvävande.

Justitiekanslersämbetet har sålunda uttalat, att det straffbara området förmänniskors handlingar genom förslaget skulle ganska avsevärt utvidgas. Ävenom detta hade sin grund i en önskan att täcka luckor i kriminaliseringen somframträtt såsom menliga i den hittillsvarande tillämpningen, syntes förslagetlikväl enligt ämbetets mening i en del fall straffbelägga handlingar utan attett starkare behov av kriminalisering gjort sig gällande. Exempel härpåerbjöde i vissa delar bestämmelserna om våldsamt motstånd, förgripelse motämbetsman, övergrepp i rättssak, bevisförvanskning och hjälp till rymningi 10 kap., urkundsförfalskning i 12 kap. samt osant intygande i 13 kap.Ämbetet har vidare funnit, att brottsbeskrivningarna i förslaget understundomvore mera vaga och till följd därav också tänjbarare än de nuvarande, samthar såsom exempel härpå anfört stadgandena om krigsförräderi, spioneri ochvårdslöshet med hemlig uppgift i 8 kap. samt om förgripelse mot ämbetsman,övergrepp i rättssak och bevisförvanskning i 10 kap. En delbrottsbeskrivningar hade också blivit mera abstrakta och svårtillgängliga därigenom att ide nuvarande paragraferna förekommande exemplifieringar uteslutits, på sättexempelvis skett med krigsförräderibrottet.

Liknande synpunkter ha anlagts av föreningen Sveriges häradshövdingar,som anfört:

Även om helt naturligt de i gällande lag upptagna brottstyperna med fåundantag återfinnas i förslaget, äro de dock i regel beskrivna med ickeoväsentligt ändrade ordalag och ha i stor utsträckning givits vidsträcktare innebördän nu. Därjämte ha åtskilliga nya brottstyper upptagits. Ett betydande antalförut icke brottsliga gärningar har sålunda kriminaliserats. Till belysandeav den omfattning, i vilken på dylikt sätt området för det straffbarautvidgats, må nämnas, hurusom av 8 kapitlets fjorton brottskonstituerandeparagrafer icke mindre än sju givits en avfattning, som utvidgar det nuvarandestraffbarhetsområdet, av 9 kapitlets nio paragrafer fyra, av 10 kapitletsfjorton paragrafer alla utom en, av 11 kapitlets tretton paragrafer likaledesalla utom en o. s. v. Sammanlagt ha mer än 70 av förslagets något mer än100 straffbud givits större räckvidd än förut och ett tjugotal brottstyper ärohelt eller i huvudsak nya.

I några fall är den föreslagna utvidgade straffbarheten påkallad av däromäro riksdagen eller myndigheter gjorda framställningar och även i andra fallmåste utvidgningen i fråga om viss brottstyp anses väl motiverad. Detsammanlagda resultatet synes emellertid icke kunna undgå att väckabetänkligheter. Även om det icke är möjligt att i förväg beräkna den ökning i antalet [ 55 ]för brott misstänkta och dömda, som förslagets tillämpning skulle komma attmedföra, kan tvekan icke råda därom, att ökningen blir betydande. Det ärhärvid icke enbart antalet av de fall, då brottsbeskrivningarnas räckviddvidgats, som bör komma i betraktande. Vissa av ändringsförslagen synassärskilt ägnade att kunna föranleda sådan ökning, såsom utvidgningen avkretsen av dem, som åtnjuta ämbetsmans skydd, utvidgningen av ansvaret förvåldsamt motstånd till att omfatta även andra försök att hindra tjänstemani utövningen av hans syssla, bestämmelserna om ansvar för rashets och förbrott mot tystnadsplikt, skadegörelseansvarets utsträckande till sådan skada,som drabbar föremålets affektionsvärde m. fl. Av betydelse är även denutsträckning, i vilken det culpösa handlandet, förberedelse och försök skulleenligt förslaget bestraffas. Särskilt oaktsamhetsbrotten torde innebära ettavsevärt tillskott till området för straffbara gärningar.

Föreningen har vidare vänt sig mot att för vissa brottstyper i förslagetanvänts enligt föreningens mening så svävande beskrivningar, attstraffbarheten ytterst komme att grundas på en omdömesprövning i varje särskiltfall. Såsom exempel härpå anföras bl. a. uttrycken "kan medföra men" ifråga om spioneribrottet och "oförenlig med rikets vänskapliga förhållandetill främmande makt" i fråga om olovlig underrättelseverksamhet samt "farai bevishänseende" i fråga om de flesta av förfalskningsbrotten.

Föreningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

Då tolkningen av dylika uttryck ofta även för myndigheterna torde varaförenad med svårigheter, kan med säkerhet förväntas, både att åklagarnakomma att anse sig böra underställa tolkningen domstols prövning, så snartnågon om ock ringa möjlighet föreligger för fällande dom, och att de olikadomstolarnas uppfattning om straffbarheten i förekommande fall kommeratt avsevärt variera. Härav följer ock att antalet polisutredningar måstekomma att öka i större utsträckning än utvidgningen av brottsområdet i och försig bort föranleda.

Det synes föreningen klart att nu anmärkta förhållanden äro i hög gradägnade att alstra rättsosäkerhet och, särskilt under oroliga tider, sätta denmedborgerliga tryggheten i fara. Betydelsen härav är så mycket större somde ifrågavarande tänjbara brottsbeskrivningarna i stor utsträckning använtsför beskrivning av de mycket grova brotten i 8, 9, 10, 12 och 13kapitlen. – – –

Det har förr i svensk lagstiftning varit en allmänt erkänd grundsats att ettstraffbud skall så avfattas, att det klart angiver gränsen mellan detstraffbara och det icke straffbara. Denna på medborgarnas krav på rättssäkerhetvilande princip torde även få anses hava vunnit tillämpning å 1864 årsstrafflag, där undantag från densamma endast sparsamt förekomma. Först undersenare år har denna princip övergivits och tänjbara brottsbeskrivningar äveni allmän strafflag godtagits. Detta synes i stor utsträckning vara föranlettav oroliga tiders utomordentliga förhållanden och därav helt naturligtframkallat ökat behov av reaktion mot allehanda utslag av bristande moral ochsamhällsanda, vars olika former man ej med säkerhet kan förutse. Enligtföreningens mening är detta dock icke tillräckligt skäl för deras begagnandei en ny för tillämpning under många år framåt avsedd, allmän strafflag,särskilt icke beträffande brott av sådan svårhetsgrad, varom här är fråga.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att största varsamhetuppenbarligen måste iakttagas vid upptagandet av nya brottstyper och att det [ 56 ]särskilt i fråga om förberedelsebrotten syntes föreningen som om förslaget gingeför långt. Även rådhusrätten i Göteborg har uttalat sig i denna riktning ochsärskilt ifrågasatt, huruvida icke strängare restriktioner borde tillämpas ifråga om försöks- och förberedelsebrott. Endast undantagsvis och i särskiltsvåra fall borde enligt rådhusrättens mening förberedelse till brott beläggasmed straff.

Sveriges advokatsamfund har särskilt uppehållit sig vid denrättsosäkerhet som enligt samfundets mening vore förbunden med utformningen av8 kap. i förslaget. Samfundet har emellertid tillagt, att även i fråga omåtskilliga andra stadganden i förslaget syntes, med allt beaktande av dessförtjänster i övrigt, det omdömet vara befogat, att kommittén icke tillräckligttillgodosett menige mans intresse av klara och exakta brottsbestämningar.Åtskilliga brottsrekvisit hade givits en så svävande utformning, att påtagligrisk för godtycke och rättsosäkerhet i tillämpningen förelåge.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat ett liknande omdöme, i detlänsstyrelsen anfört:

Beträffande brottsbeskrivningarnas avfattning synes kommittén, liksom iförslaget till förmögenhetsbrotten, ha använt den metoden att i lagtextenupptaga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varjebrottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen samt överlämnat åträttsskipningen att med ledning av motiven tolkningsvis avgöraförekommande gränsfall eller uppkommande oförutsedda spörsmål. Denna principhar medfört att brottsbeskrivningarna stundom förefalla alltförallmängiltigt hållna och mindre lättfattliga. Länsstyrelsen, som till fullo insersvårigheten att i lagtexten ge en uttömmande lösning av alla tänkbara fall, anserdet kunna inge vissa betänkligheter att i alltför stor utsträckning överlämnaavgörandet av föreliggande spörsmål åt rättstillämpningen. Detta gällersärskilt de i förslagets 8, 9 och 10 kapitel behandlade brotten, vilkas bedömandelätteligen kan komma att påverkas av omsvängningar i det in- ellerutrikespolitiska läget.

Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att förslaget utmärktes av ensträvan till enhetlighet, förenkling och överskådlighet, bl. a. i fråga omutformningen av brottsbeskrivningarna. Enligt hovrättens uppfattning hadekommittén i regel lyckats väl bemästra de svårigheter som vore förenade medkraven på å ena sidan erforderlig tydlighet vid avgränsning av det straffbaraområdet och å andra sidan nödig fullständighet i detta områdes omfattning.I några fall ifrågasatte dock hovrätten smärre ändringar i de användauttryckssätten. Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholmsrådhusrätt ha i fråga om gränsdragningen kring området för det straffbarauttalat sin anslutning till förslaget i stort sett.

Kritik har även framförts mot att i vissa av stadgandena i förslaget skulleha använts en otillfredsställande strafflagsteknik i vad gällergränsdragningen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott.Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda vänt sig mot att ibeskrivningen på åtskilliga av förfalskningsbrotten i 12 kap. och av de närståendebrotten i 13 kap. upptagits förutsättningen att gärningen skulle ha medfört [ 57 ]fara i bevishänseende och att detta enligt motiven finge förstås så, att isubjektivt avseende fordrades allenast, att gärningsmannens uppsåtomfattat de åtgärder som objektivt sett medförde sådan fara, oberoende avhuruvida han insett detta eller ej. Föreningen har funnit, att kommittén här isjälva verket kombinerat en uppsåtlig handling med ett oaktsamhetsbrottoch av kombinationen skapat ett uppsåtligt brott, varefter föreningenvidare anfört:

En dylik brottskonstruktion är särskilt olämplig i sådant fall, då denomdömesprövning, som lagtolkningen förutsätter, måste anses överstiga gemenemans förmåga. Den skiljer sig även principiellt från den som kommit tillanvändning i gällande lag, då en icke åsyftad effekt av uppsåtlig gärningfått ligga till grund för straffskärpning. Under det exempelvis effekten svårkroppsskada (S. L. 14: 10), såväl i fråga om möjligheten av dess inträffandesom i fråga om art och verkan även av gärningsmannen lätt förstås, äreffekten fara i bevishänseende så svårbedömlig, att även enligt förslagetsordalag avgörandet skall träffas efteråt av domstolen, oberoende av vadgärningsmannens uppsåt omfattat.

Även om de andra straffbud, där i brottsbeskrivningen använts ordalag,som av föreningen betecknats som svävande, icke givits fullt sammakonstruktion som de nu nämnda, i 12 och 13 kap. nyttjade, äro de dock till sinverkan i viss mån likartade, i det vårdslöshet eller på okunnighet beroendefelbedömning t. ex. av vad som kan medföra fara för rikets försvar o. s. v.kan komma att för gärningsmannen betyda straff för uppsåtligt brott.

Även Sveriges advokatsamfund har i nu ifrågavarande hänseendeframställt erinringar mot åtskilliga stadganden i förslaget, särskilt mot vad 12och 13 kap. innehålla om fara i bevishänseende, varom samfundet anförtföljande.

Det kan tänkas, att gärningsmannen var fullt och fast övertygad om attåtgärden icke innebar någon fara i bevishänseende och att han icke skulleha företagit gärningen, om han haft en annan uppfattning. Samtidigt kanhan emellertid väl ha känt till alla de faktiska omständigheter, som avdomstolen sedermera anses ha konstituerat sådan fara. Skall nu denne mananses ha handlat med uppsåt? Kommitténs sätt att uttrycka sig ger anledningtill antagande, att man icke ansett uteslutet att i en sådan situation bedömagärningen såsom förövad med uppsåt, vilket väl då emellertid måsteinnebära, att domstolen skall pröva, huruvida vederbörande bort inse, att deav honom kända faktiska omständigheterna tillsammans skapade den förstraffbarhet erforderliga faran. Skulle detta vara kommitténs mening, synesdäri emellertid ligga, att man såsom uppsåtlig bestraffar en gärning, som iverkligheten blott innefattar culpa, nämligen en culpös felbedömning avfaran. Detta kan enligt samfundets mening icke vara riktigt. Vill man i enstrafflagsparagraf, som avser ett uppsåtligt brott, införa ett sådant objektivtrekvisit som "fara", lärer konsekvensen också bjuda, att man i subjektivthänseende kräver insikt om faran, icke blott kännedom om deomständigheter, varav kan slutas, att åtgärden innebär fara. Har gärningsmannensjälv icke dragit denna slutsats, bör han icke anses ha handlat med uppsåt.

I fråga om brottsbeskrivningarna vid de uppsåtliga brotten har vidareGöta hovrätt från redaktionell synpunkt anmärkt, att beträffande de brott,vid vilka för straffbarhet krävdes att alla för brottet utmärkande objektiva [ 58 ]omständigheter vore täckta av uppsåt, detta regelmässigt icke erhållit Särskiltuttryck i lagtexten. 1 den mån inom en viss lagstiftning följdriktighet i dettaavseende iakttoges, kunde några vägande invändningar icke göras.Gärningsbeskrivningarna i strafflagen komme emellertid att efter genomförandet avkommitténs förslag förete sinsemellan betydande skiljaktigheter härutinnan.De härav följande olägenheterna bleve icke undanröjda, förrän revisionenav strafflagens speciella del avslutats.

Angående straffsatserna i förslaget har Göta hovrätt framhållit,att förslaget även i detta hänseende kännetecknades av strävan attåstadkomma enkelhet och likformighet. Genom de i detta hänseende föreslagnaändringarna finge domstolarna ökade möjligheter att utmäta straffet medbeaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Motsvarande regler haderedan genomförts beträffande förmögenhetsbrotten. Erfarenheten från dentid, varunder lagstiftningen om dessa brott varit i kraft, visade att dennastörre frihet för domstolarna varit till gagn för ernående av största möjligarättvisa vid straffmätningen.

Däremot har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit förenhetligandetav straffsatserna betänkligt. Föreningen har härom uttalat följande.

Från principiell synpunkt synes föreningen anledning framhålla, att ävenom åtskilliga strafflindringar av kommittén föreslås, straffskärpningarnasantal dock väsentligen överväger. Karaktären av ökad stränghet i statensreaktion mot brotten framträder särskilt genom den redan vid omarbetandetav bestämmelserna rörande förmögenhetsbrotten anlitade metoden, som äveni förslaget kommit till användning, att med angivande allenast avstraffmaximum under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra allade gärningar, som äro att hänföra till samma brottstyp, oberoende av ominom denna skulle kunna urskiljas vissa till sin art svårare fall, som kanskeensamma framkalla behovet av högt maximum. "Dömes högst tillstraffarbete i två år" är en straffsats, som otvivelaktigt är ägnad att höja straffetäven för normalfallen av brottsligheten i fråga och därför endast då giverriktigt resultat, då brotten med hänsyn till svårhetsgrad någorlunda jämntfördela sig inom latituden. Ett sammanförande under gemensam latitud medrelativt högt maximum medför även en begränsning ipreskriptionsbestämmelsernas tillämpning, som ej obetydligt utvidgar området för den straffbarabrottsligheten.

Även Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att åtskilliga straffbud,under vilka jämväl ringa brottsfall ingå, stadga ett straff av högst straffarbetei två år. Rådhusrätten har härom anfört:

Ett flertal av de i kommitténs förslag upptagna brotten liksom ock fleraav förmögenhetsbrotten bestraffas "högst med straffarbete i två år". Endylik straffskala, som väl ur vissa synpunkter kan vara lämplig, måste dockbeträffande de ringa brottsfallen ingiva allvarliga betänkligheter. Omexempelvis: en person stjäl 25 kronor och en annan person av beloppet såsom gåvamottager någon krona med vetskap om den olovliga åtkomsten, dömes denförre regelmässigt for snatteri, för vilket brott straffet är böter eller fängelse.medan den senare dömes för häleri, som bestraffas högst med straffarbetei två år. For bestraffning av hälaren fordras vid rådhusrätt efter nyarättegångsbalkens ikraftträdande medverkan av nämnd, under det att beträffande [ 59 ]tjuven dom meddelas utan dylik medverkan. Preskriptionstiden är förhälaren fem år men för tjuven två år. Är hälaren under aderton år och dömeshan med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till ett än så ringa antaldagsböter, skola enligt 1 § lagen om straffregister uppgifter angående honomlämnas till straffregistret, då däremot tjuven, han må vara över eller underaderton år, ej införes i straffregistret med mindre straffet är fängelse eller minst60 dagsböter. Rådhusrätten hemställer, att vad nu anförts måtte tagas underövervägande beträffande de brott, som enligt kommitténs förslag skolabestraffas högst med straffarbete i två år.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att i vissaparagrafer sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördessammanhang.

Av de särskilda kapitlen i förslaget har 8 kap. blivit föremålför kritik från mera allmänna synpunkter. De yttranden, i vilka motförslaget anmärkts att det utmärktes av alltför svävande brottsbeskrivningar,ha sålunda mestadels särskilt tagit sikte på 8 kap. och därnäst på 9 och10 kap. Även i övrigt ha emellertid erinringar framställts mot 8 kap. i desshelhet.

Sveriges advokatsamfund har sålunda anfört, att många, som varit itillfälle följa domstolarnas tillämpning av 8 kap. strafflagen under de senasteåren, säkerligen hoppats, att straffrättskommittén skulle söka åstadkommaen radikal förbättring av reglerna i kapitlet, ägnad att undanröja denrättsosäkerhet och de ej sällan mot allt rättsmedvetande stridande konsekvensersom lagreglernas nuvarande innehåll visat sig kunna medföra. Den som hystsådana förhoppningar nödgades konstatera, att förslaget i allt väsentligtpräglades av samma anda som de nu gällande reglerna, även om det måsteerkännas, att på åtskilliga punkter förenklingar och förbättringar vidtagits.På andra punkter återigen tillskapade förslaget i denna del nyaosäkerhetsmoment. Samfundet ville förorda, att hela det rättsområde som avsåges idetta kapitel gjordes till föremål för ny utredning.

Rådmannen A. Cervin har i särskilt yttrande, som bifogats utlåtandet frånrådhusrätten i Göteborg, i fråga om 8 kap. uttalat följande.

Kapitlet i sin nuvarande lydelse är en produkt av världskriget och hardärunder överarbetats i flera repriser. Dess innehåll har från de flesta hållbetecknats som högst otillfredsställande för våra fordringar på rättssäkerhet.Det har påståtts, att kapitlet tillkommit under panikstämning ochpåtryckning från s. k. främmande makt, d. v. s. Tyskland. Dessa påståenden tordei stort sett vara riktiga. Fordringarna på en omarbetning av kapitlet ha tidigtframställts och missnöjet med dess bestämmelser torde vara allmänt och ihög grad befogat.

Det nu framlagda förslaget kan emellertid knappast betecknas somlyckosamt. Det kan fortfarande ej anses motsvara våra krav på rättssäkerhet földen enskilde. Bestämmelserna äro mångenstädes högst vaga och flytande. Denosäkra brottsbeskrivningen är ett avsteg från den allmänt erkända regelnnulla poena sine lege. Särskilt farlig ter sig denna tendens i fråga om brott.som förskylla så svåra straff som här. Straffarbete på livstid kan ådömasenligt 5 av de kapitlets 12 paragrafer, som lämna brottsbeskrivningar. Denosäkerhet för den enskilde. som därjämte i detta sammanhang bor beaktas, [ 60 ]är den otillfredsställande form, i vilken rättegången i dessa mål oftastkommer att föras. Den blir väl i regel, även under fredstid, hemlig. Man måstedärför vid avfattningen av straffbestämmelserna hava även detta senare isikte, om resultatet skall bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Såtycks här ej alls ha varit fallet.

Å andra sidan har Stockholms rådhusrätt, som uttalat att det nuvarande8 kap. trots de ändringar som vid flera tillfällen företagits under krigets loppvisat sig svårtolkat och stundom givit otillfredsställande resultat vidtillämpningen, ansett att kommitténs förslag skänkt enklare systematik åt kapitletsolika bestämmelser. De rika erfarenheter beträffande spioneribrotten och denolovliga underrättelseverksamheten som vunnits genom kriget syntes ha välbeaktats vid avfattandet av bestämmelserna härom.

Bland de erinringar av mera väsentlig innebörd som framförts i yttrandenamå här vidare beröras invändningarna mot den i 25 kap. intagnabestämningen av ämbetsansvarets omfattning. Arbetsdomstolens ordförande har sålundafunnit sig icke kunna godtaga kommitténs uttalande, att för arbetstagaresom hade ämbetsansvar kollektivavtal borde kunna slutas såvitt angåravlöningsförhållanden men däremot icke beträffande villkoren för antagande,entledigande och skyldigheter i tjänsten. Även beträffande avlöningsfrågorvore nämligen kollektivavtal att betrakta såsom principiellt uteslutet, särskiltsom kollektivavtal finge anses förutsätta strejkrätt. Sammanfattningsvisanföres i yttrandet följande. Att arbetsfredslagstiftningen i visst hänseendeanknutits till ämbetsansvaret skulle kunna tyckas vara ofördelaktigt på dengrund, att de socialpolitiska synpunkter som med hänsyn tillarbetsfredslagstiftningen vore att lägga på frågan om ämbetsansvarets omfattning kundeavvika från de kriminalpolitiska synpunkter som gjorde sig gällande vidsamma frågas bedömande. Sammankopplingen torde emellertid varanödvändig, eftersom ämbetsansvaret vore av sådan central betydelse att det bättreän varje annat anknytningsmoment lämpade sig för gränsdragning inomarbetsfredslagstiftningen. Det vore med hänsyn till logisk klarhet och reda inomarbetsfredslagstiftningen ofrånkomligt, att en fast gräns upprätthölles mellande fall, där med hänsyn till tjänsteställning kollektivavtal överhuvud ickefinge slutas, och de fall, där kollektivavtal finge komma till stånd. Någonhållbar gräns syntes icke kunna dragas på annat sätt än att kollektivavtal voreuteslutet, när på grund av fullständigt ämbetsansvar rätt till ekonomiskastridsåtgärder icke förelåge och i överensstämmelse därmed förhandlingsrätticke kunde grundas på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Detpartiella ämbetsansvar som nu åvilade viss personal kunde icke antagasinnefatta annat än ett däremot svarande begränsat förbud mot stridsåtgärder,och detta partiella ämbetsansvar skulle därför icke utgöra hinder motslutande av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalat, atthan hade den uppfattningen, att den angivna gränsbestämningen voregrundad i gällande arbetsfredslagstiftning och att den i huvudsak följdes i praxis.Visserligen förekomme avvikelser, men det syntes vara relativt lätt attkomma till ratta med dem under förutsättning av oförändrade förhållanden i [ 61 ]övrigt och en fast hållning från myndigheternas sida. Under sådanaomständigheter syntes det högst önskvärt, att man icke utvidgade detfullständiga ämbetsansvaret till personalgrupper, för vilka kollektivavtal nu utanerinran kunde upprättas, och alldeles särskilt skulle det vara att beklaga, omman på den grund skulle se sig nödsakad att förorda ett frångående av dennyssnämnda gränsbestämningen. Skulle det sistnämnda likväl ske, kundefrågan om annan gränsbestämning dock icke lämnas öppen utan den måste iså fall omedelbart lösas genom lagstiftningen.

Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att för de grupper avarbetstagare, vilka komme att omfattas av den föreslagna utvidgningen av områdetför ämbetsansvaret, följden av denna utvidgning skulle bliva – förutom detsträngare straffansvaret – förlust av strejkrätten, inskränkning avförhandlingsrätten och beskuren eller utesluten möjlighet att ingå kollektivavtal. Ianslutning härtill har landsorganisationen förklarat sig betänksam införförslaget i denna del och uttalat, att även om den nuvarande bestämningen avsubjektkretsen för ämbetsmannaansvaret vore oklar och bristfällig, dettalikväl, knappast lett till sådana olägenheter att en ny bestämning icke skullekunna anslå i avvaktan på den allmänna utredning rörandetjänstemannarätten, vilken aktualiserats från olika håll. Tjänstemännenscentralorganisation har påyrkat, att hela frågan om ämbetsmannaansvarets omfattning bleveföremål för en förutsättningslös utredning, innan några ändringar vidtoges i25 kap. strafflagen.

Järnvägsstyrelsen har funnit det vara olämpligt och kunna leda tillbetänkliga konsekvenser, om det fullständiga ämbetsansvaret utsträcktes tillatt omfatta personal med kollektivavtal. Istället borde stadgandet avse endastpersonal, vars anställningsförhållanden reglerades av föreskrifter somutfärdats av vederbörande myndighet eller kommunikationsinrättning.Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsensamt vattenfallsstyrelsen ha däremot icke från nu ifrågavarande synpunkthaft något att erinra mot förslaget.

Socialstyrelsen har såtillvida gjort gällande en från kommitténsuppfattning om ämbetsansvarets förhållande till möjligheten att ingå kollektivavtalavvikande mening, att styrelsen icke ansett ämbetsansvaret utgöra ettobetingat hinder för att kollektivavtal träffades rörande frågor om antagande,entledigande och skyldigheter i tjänsten.

Beträffande själva anordningen av ämbetsstraffen har vidarelandsorganisationen givit uttryck åt den uppfattningen, att även vid de egentligaämbetsbrotten straff i någon av de allmänna straffarterna borde vara primärt ochämbetsstraff endast en sekundär påföljd, vars inträdande icke behövde varaobligatoriskt.

I fråga om de nya bestämmelserna i strafflagens allmännadel ha erinringar huvudsakligen framställts mot utformningen avbestämmelserna om straff för förberedelse till brott, vilka föreningen Sverigeshäradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Göteborgoch Sveriges advokatsamfund funnit alltför långtgående.

[ 62 ]I detta sammanhang må även nämnas, att i språkligt hänseende de månganya brottsbeteckningarna blivit föremål för uppmärksamhet iyttrandena. Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört:

Vid flertalet brott har utsatts en beteckning, som skall komma tillanvändning i rättsskipningen, så att en brottsling vanligen skall dömas till ansvarför ett visst i strafflagen benämnt brott. En sådan metod torde ur olikasynpunkter vara lämplig, så snart fråga är om vanliga brott, lätta att givaadekvata namn, såsom mord, stöld, rån, bedrägeri m. m. Mera tvivelaktigförefaller metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där behovet av en vissbenämning är ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka innefatta flerasinsemellan rätt olikartade gärningar och som på grund därav knappast ellerendast med svårighet låta sig inordna under en gemensam rubricering.

Efter en exemplifiering av det sist sagda har ämbetet vidare uttalat, attäven om det skulle anses lämpligast att för flertalet brott utsätta enrubricering, som täckte den centrala gärningen i de ifrågavarande brotten, borde demindre tillfredsställande konsekvenser som följde av brottsbeteckningarnaundvikas i den praktiska tillämpningen. På grund härav syntes en allmänregel kunna ifrågasättas av innebörd dels att brottsbenämningen skulleanvändas, där ej särskilda skäl till annat föranledde, dels ock att, omomständigheterna så påkallade, nödig jämkning i benämningen finge vidtagas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit, att kommittén i sin strävanatt giva varje brott särskilt namn synbarligen haft att brottas med betydandesvårigheter, samt att mot en del av de föreslagna namnen torde kunnaanmärkas, att de enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annanbetydelse än den av kommittén avsedda medan åter andra föreslagnabrottsbenämningar kunde anses utgöra en riktig beteckning för vissa men icke alladärmed avsedda gärningar. Efter anförandet av åtskilliga exempel i vartderahänseendet uttalar hovrätten, att det eftersom brottsnamnen torde fåverklig betydelse endast i fråga om de vanligare brotten, syntes böra övervägas,om icke flertalet av de uppräknade brottsbeteckningarna borde utgå urlagtexten.

Göta hovrätt har däremot anfört följande.

Liksom i sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott har kommitténäven nu sökt att giva de särskilda brotten lämpliga benämningar. Det tordeicke kunna bestridas, att träffande brottsbeteckningar äro ägnade såväl attgiva en klarare överblick över de olika brottstyperna som att i det allmännamedvetandet inskärpa gärningarnas karaktär. Brottsbenämningarna kunnadärför fullgöra en både pedagogisk och allmänpreventiv funktion. Deterbjuder emellertid ofta avsevärda svårigheter att "finna en väl avpassadbenämning, särskilt när man önskar att till ett brott sammanföra gärningar, som tillsin yttre typ äro tämligen olika. Kommitténs bemödanden i förevarandehänseende hava i allmänhet medfört tillfredsställande resultat. Hovrätten vill försin del endast göra några erinringar mot vissa benämningar.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg framhållasåsom en av förslagets förtjänster, att brotten erhållit särskild beteckningmen ha likväl funnit en del brottsbeteckningar ohanterliga eller ickeadekvata.

[ 63 ]Stockholms rådhusrätt har uttalat, att de föreslagna beteckningarna voreibland för vida och ibland för snäva samt delvis även av andra skäl måsteanses mindre lyckade. Rådhusrätten, som dock icke vore beredd att föreslånågra brottsbeteckningar i stället för de av kommittén använda, har funniten översyn av dessa påkallad. Det kunde ifrågasättas, om det vorenödvändigt att i den utsträckning som skett förse även de mest sällsynta brott medbeteckningar. Även rådhusrätten i Malmö har funnit, att de föreslagnabeteckningarna icke i allo kunde lämnas utan erinran.

Beträffande förslagets språkbehandling i övrigt har hovrätten över Skåneoch Blekinge uttalat, att lagtextens utformning icke syntes i allotillfredsställande ur språklig synpunkt, i det en del paragrafer innehöllebrottsbeskrivningar vilka förefölle onödigt svåröverskådliga, varjämte lagtexten äveneljest på sina ställen syntes något tung.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha funnit,att förslagets avfattning i en del fall stode i mindre god överensstämmelsemed gängse språkbruk, samt ha vidare uttalat, att den knappa formulering,som uppenbarligen eftersträvats i lagtexten och som vore till stort gagn förklarheten, i viss mån även kunde bliva till men. I åtskilliga fall syntes detnämligen icke möjligt att av lagtexten utläsa stadgandets rätta innebörd utantillgång till de utförliga motiven, som till stor del närmast hade karaktärav kommentarer.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:

1734 års lag har i sin ursprungliga avfattning med rätta varit berömd försitt klara och koncisa lagspråk. Lagbuden voro korta, språket kraftigt ochkärnfullt. 1734 års lag är ett arv, som förpliktar och som är förtjänt attvårdas. Denna förnäma lagstil bör vara ett föredöme även för dem, som utformavår tids lagar, även om det alltmer forcerade lagstiftningsarbetet i många fall– särskilt beträffande kristidsförfattningarna – icke medgiver enomsorgsfull utarbetning av lagtexten. På en lag av så bestående värde och av såstor betydelse som strafflagen bör man dock kunna ställa alldeles särskiltstora anspråk i fråga om lagbudens språkliga avfattning.

Det synes som om nu föreliggande lagförslag icke alltid står på en högnivå i stilistiskt avseende.

Länsstyrelsen har, efter exemplifiering av de anmärkningar som kundeframställas, ifrågasatt, om ej vissa delar av förslaget borde överarbetas istilistiskt hänseende.

Departementschefen.

Sedan 1864 års strafflag tillkom, har den i flera omgångar varit föremålför partiella reformer av delvis ganska ingripande art. Till sin allmännauppställning bygger den emellertid alltjämt på den ursprungliga grunden ochäven det stora flertalet av de särskilda bestämmelserna kvarstår i huvudsakutan ändringar. Lagen är fördenskull i väsentliga hänseenden starktföråldrad. och det har sedan länge stått klart att den i sin helhet måste bliva föremål [ 64 ]för genomgripande omarbetning. För att säkerställa ett skyndsamtgenomförande av denna angelägna reform har arbetet därå uppdelats påstrafflagberedningen och straffrättskommittén; den förras arbetsuppgift hänför sigtill de kriminalpolitiska grundprinciperna i den allmänna delen, under detatt straffrättskommittén har att ägna sig åt utformningen avstraffbestämmelserna för de särskilda brotten i den speciella delen och vad därmed ägersamband. Avsikten är, att en modernisering av den speciella delen först skallgenomföras inom den nuvarande strafflagens ram samt att därefter skallprövas, huruvida den allmänna delen och den speciella delen skola skiljas ochbehandlas var för sig i särskilda lagar eller balkar. Med strafflagensallmänna del torde komma att införlivas åtskilliga lagbestämmelser som nu ärointagna i självständiga författningar. I samband med den slutligautformningen av lagkomplexet kan uppkomma behov av att vidtaga åtskilligaändringar jämväl i den speciella delen, oaktat denna förutsättes då varamoderniserad. Dessa ändringar torde dock icke komma att beröra självabrottsbeskrivningarna utan frågor av mera formell och lagteknisk natur.

Betydelsefulla delar av strafflagen ha redan i och med 1942 årslagstiftning om förmögenhetsbrotten blivit i grund omarbetade genomstraffrättskommitténs försorg. Denna partiella reform har vunnit allmänt erkännande.De nya lagreglerna utmärka sig för en klar och överskådlig systematik ochha visat sig synnerligen praktiska i tillämpningen. Efter genomförandet avdenna uppgift har kommittén genom det betänkande som här behandlasavslutat omarbetningen av ett nytt, mycket omfattande avsnitt, nämligen dendel av strafflagen som behandlar brotten mot staten och allmänheten. Denredogörelse som jag lämnat i det föregående visar, att förslaget berör mångautomordentligt viktiga och ömtåliga frågor och att meningarna i yttrandenadäröver på vissa punkter brutit sig. I många yttranden har förslaget vunnitoreserverad anslutning, i andra har det mött mer eller mindre kritiskaanmärkningar. De invändningar som sålunda framförts från vissa håll beröradock i de flesta fall ej några grundläggande bestämmelser. De längst gåendeanmärkningarna mot förslaget avse bestämmelserna om brott mot riketssäkerhet i 8 kap. och den av kommittén föreslagna avgränsningen avämbetsansvaret i 25 kap. I övrigt ha mot kommitténs förslag framställts erinringarhuvudsakligen från den synpunkten att kriminaliseringen i vissa hänseendengått för långt och att gränserna för det straffbelagda området emellanåt ejblivit tillräckligt tydligt uppdragna. Det är främst häradshövdingföreningenoch advokatsamfundet som tolkat det rättssäkerhetskrav för vilket dessaerinringar äro ett uttryck.

Vad först angår huvudgrunderna för förslaget har kommitténenligt min uppfattning, här liksom i fråga om förmögenhetsbrotten, lyckatssammanföra och gruppera de bestämmelser, som kommittén behandlat, på ettsystematiskt i allt väsentligt mycket lyckligt sätt. Kommitténs strävan attvinna reda och undvika onödig detaljrikedom är värd oförbehållsamterkännande. Den mångfald av inbördes närbesläktade bestämmelser, somutmärker gällande lag, exempelvis i 12 och 19 kap., har kommittén ersatt med [ 65 ]ett fåtal stadganden, som likväl genom skilda straffskalor taga hänsyn tillolika svåra brottsfall. Kommittén har därvid i stor utsträckning följt den ifråga om förmögenhetsbrotten inslagna vägen att upptaga olika straffskalorför medelsvåra, grova och ringa brottsfall. Att den använda metoden fördomstolarna medför stora praktiska fördelar är självfallet, men även frånen vidare kriminalpolitisk synvinkel måste det anses mycket värdefullt attstrafflagen blir överskådlig, lättare tillgänglig och mera målmedvetetinriktad mot de karakteristiska former av kriminalitet som det gäller attbekämpa. Den vunna förenklingen har emellertid inbjudit till kritik från demsom känna en viss trygghet hos de nuvarande detaljerade föreskrifterna ochbefara att en väsentlig förenkling skall medföra att straffbestämmelsernabliva otydliga eller alltför omfattande. Med hänsyn till det betydelsefullarättssäkerhetskrav som enligt vad jag antytt ligger bakom denna kritik har jagfunnit det vara av den största vikt att noggrant pröva kommitténs förslagfrån denna utgångspunkt och upptagit de särskilda bestämmelserna tillingående övervägande.

Denna granskning har föranlett större ändringar av kommitténs förslagsåvitt angår straffbestämmelserna i 8 kap. om brott mot riketssäkerhet. Detta kapitel, som i sak väsentligen bygger på gällande lag ehurumed en genomgripande formell omarbetning, har synts mig i flera fallkriminalisera handlingar vilka – även om de kunna vålla staten olägenhetersärskilt under kritiska tider – icke böra straffbeläggas. Detta gäller kanskeframför allt vissa av de handlingar vilka kommittén kriminaliserat somvårdslöshet med hemlig uppgift eller som olovlig underrättelseverksamhet. Jaghar här sökt att med större skärpa avgränsa det straffbara området.Beträffande olovlig underrättelseverksamhet har jag övervägt att helt uteslutastraffbestämmelsen härom. Med hänsyn till behovet att åtminstone i vissutsträckning kunna inskrida mot utländska spionericentraler här i riket,även om spioneriet är riktat mot främmande makt, har jag dock ej ansettmig böra gå så långt. Däremot vill jag föreslå att stadgandetstillämpningsområde begränsas mycket starkt, nämligen till sådant spionage motfrämmande makt som avser hemliga uppgifter om militära förhållanden.Ytterligare begränsningar ha uppställts, vilka jag får tillfälle att redovisa isamband med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Ävenkommitténs regler om krigsförräderi och det egentliga, mot vårt eget landriktade spioneriet har jag sökt förtydliga och avgränsa bättre. Slutligen villjag i fråga om 8 kap. i förslaget nämna, att vid den verkställdaomarbetningen det bl. a. av häradshövdingföreningen kritiserade rekvisitet för vissabrott, att en handling är oförenlig med rikets vänskapliga förhållande tillfrämmande makt, fått utgå. Däremot har det icke varit möjligt att heltundvika sådana uttryck som "till men för rikets säkerhet" o. dyl. Där deförekomma, torde emellertid med hänsyn till de i övrigt uppställda rekvisitennågon tvekan om det straffbara området knappast kunna uppstå.

Den diskussion, till vilken kommitténs förslag beträffandeämbetsansvaret givit upphov, har föranlett mig att för närvarande avstå från att [ 66 ]föreslå några mera väsentliga ändringar av gällande regler om vilka somskola vara underkastade sådant ansvar. Utöver vad som anförts härom iyttrandena vill jag tillägga, att det synes mig böra övervägas, huruvida ickekommittén särskilt i fråga om ämbetsverk med typiskt statliga funktionerbegränsat ämbetsansvaret alltför mycket. I en mångfald gällandeinstruktioner för ämbetsverken förutsättes att även befattningshavare i de lägstagraderna skola kunna disciplinärt eller av domstol bestraffas för tjänstefel, ochdet synes kunna anföras goda skäl för en sådan ståndpunkt. För andrapersonalgrupper är det tveksamt, om icke ämbetsansvaret enligt förslagetmåhända kommit att utsträckas alltför långt. Hela denna fråga torde vara ibehov av närmare utredning i samråd med representanter förpersonalsammanslutningarna, vilket lämpligen skulle kunna ske i samband med den undersökning av frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt som från flera hållaktualiserats. Även riksdagen har vid behandling av motioner i ämnet^[6]förutsatt, att en sådan utredning som sist nämnts skall komma till stånd.

Beträffande bestraffningen av ämbets- och tjänstemäns brott innebärförslaget vidare, att bestämmelserna om allmänna brott i största möjligautsträckning skola tillämpas även på dem som äro underkastadeämbetsansvar. Vid sidan härom måste den brottslige i mån av behov kunna avsättaseller suspenderas, vartill förslaget öppnar en ganska vidsträckt möjlighet.Allenast för åsidosättande av sådana tjänsteplikter till vilka motsvarighetsaknas för andra medborgare föreslås bestämmelser om särskildaämbetsbrott med avsättning och suspension såsom straff i första hand. Genomdenna ordning vinnes bl. a. den fördelen, att domstolarna i stor. utsträckningicke behöva ingå på det vanskliga avgörandet huruvida en förseelse skett ieller utom tjänsten. I dessa frågor har jag i huvudsak anslutit mig tillkommitténs förslag.

Vid genomgången av övriga kapitel i strafflagensspeciella del har jag huvudsakligen ansett mig böra föreslå en del jämkningari syfte att förtydliga bestämmelserna eller begränsa derastillämpningsområde. I några enstaka fall har en utvidgning av det straffbara området skettför att vinna en likartad behandling av jämförliga fall. Särskilt måframhållas, att straffbestämmelserna mot upplopp i 11 kap. synts mig böraomarbetas och begränsas till sådana fall då en folkmassa ådagalagt ett visstkarakteristiskt uppsåt, nämligen att med förenat våld sätta sig upp motmyndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Därvid har jagäven från gällande lag upptagit den regeln, att deltagare i upplopp, somåtlyder myndighets skingringsbefallning och ej är anstiftare eller anförare,skall gå fri från straff, om folkmassan ännu ej gått till förenat våld.Ytterligare må framhållas, att jag ansett straffbestämmelserna i kommittéförslagetrörande våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning börabegränsas till nära överensstämmelse med gällande lag. Kommittén harsåväl i fråga om övergrepp i rättssak som beträffande bevisförvanskning [ 67 ]anfört goda teoretiska skäl för sin ståndpunkt. Bestämmelserna ha emellertidsynts mig kriminalisera även ganska alldagliga och för gemene mannaturliga handlingar, samtidigt som det praktiska behovet av att utvidga detstraffbara området i dessa fall förefallit ganska ringa. Det av kommitténföreslagna stadgandet mot rashets har jag ansett böra utgå. Denna fråga tordeemellertid böra bliva föremål för ytterligare övervägande i samband medpågående utredning om ny tryckfrihetslagstiftning.

I fråga om förslaget i dess helhet har jag genomgående särskilt beaktatfrågan i vad mån oaktsamhetshandlingar böra straffbeläggas.Enligt min mening måste den största återhållsamhet iakttagas i dettahänseende och jag har ansett mig böra föreslå, att flera av de bestämmelserkommittén upptagit härom få utgå. I andra fall ha de synts mig börabegränsas till grov oaktsamhet eller på annat lämpligt sätt. I vissa yttrandenhar anmärkts, att kommittén emellanåt sammanfört uppsåtliga brott ochoaktsamhetsbrott i en och samma paragraf. Ehuru dessa anmärkningar i vissmån torde bero på missuppfattning av vad kommittén avsett, har jag låtitomarbeta de bestämmelser mot vilka anmärkningarna riktat sig och därvidsökt konsekvent uppdela uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott på skildaparagrafer eller i allt fall på skilda moment. Det har nämligen synts mig iregel vara en så stor skillnad mellan den ena och den andrabrottslighetstypen, att olikheten tydligt bör avspegla sig i domstolarnas beslut när de skolacitera tillämpliga lagrum.

Häradshövdingföreningen och advokatsamfundet ha i sina yttranden gjortgällande, att förslaget jämväl på annat sätt skulle ha i viss mån utsuddatgränsen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott,samt särskilt nämnt de bestämmelser i förslaget som för straffbarhet krävaatt gärningen innebär viss fara. I 12 och 13 kap. har kommittén exempelvisför ett flertal brott, vilka kriminaliserats allenast vid uppsåt, såsom ettsärskilt rekvisit för straffbarhet upptagit att gärningen innebär "fara ibevishänseende". Enligt kommitténs motivering betyder detta i subjektivthänseende, att gärningsmannens uppsåt skall omfatta de förhållanden som objektivtsett medföra sådan fara som i lagrummen angives, oberoende av om haninsett detta eller ej.

Denna anmärkning berör en fråga som sedan gammalt vållat doktrinenoch rättstillämpningen vissa svårigheter. Det är nämligen, om strafflagenskall kunna fylla sin uppgift, uteslutet att för ådömande av straff enligt ettvisst lagrum alltid kräva bevis om att den tilltalade verkligen kände till allade omständigheter som tillsammans grunda straffbarhet, även om lagrummetstraffbelägger allenast uppsåtliga handlingar. Bevissvårigheterna äro jusärskilt stora när det gäller det subjektiva uppsåtet. Av denna anledning harbegreppet eventuellt uppsåt anlitats säsom ett nödvändigt hjälpmedel, i detman såsom för uppsåtligt brott straffar även den som ej överbevisats om attha känt till ett visst förhållande men som enligt domstolens övertygelseskulle ha begått brottet även om han verkligen haft sådan insikt. Vad kommitténmed ett liknande betraktelsesätt uttalat om rekvisitet "fara i bevishänseende" [ 68 ]och liknande synes mig icke gå väsentligt utöver vad som redan vunnitallmänt burskap genom nyssnämnda tankegång. Enligt min mening böremellertid tillämpligheten av straffbuden även såvitt angår sådana rekvisit somatt handlingen skall innebära viss fara kunna prövas med direkt tillämpningav det redan erkända begreppet eventuellt uppsåt. Man torde alltså börapröva, huruvida en person, vilken känner till vissa omständigheter som göraatt en åtgärd innebär fara i bevishänseende eller motsvarande men bestrideratt han insett faran, kan antagas ha begått gärningen om han varit medvetenom faran. Med denna uppfattning om innebörden av de stadganden som häräro i fråga torde någon ändring av lagtexten i de särskilda bestämmelsernaej erfordras.

I fråga om den lagtekniska utformningen av de lagrum som avse attstraffbelägga uppsåtliga brott anser jag i likhet med kommittén, att man icke iallmänhet skall behöva utmärka, att ett straffbud förutsätter uppsåtligthandlande. I stället bör det särskilt angivas, när oaktsamhetsfall skola varastraffbara. Obestridligen är det ej helt lyckligt, att strafflagen någon tid kommeratt förete olikheter i detta hänseende till följd av att reformeringen skeretappvis, men några praktiska olägenheter torde svårligen vara att befara.Emellertid har jag, alldeles oavsett förhållandena under en övergångstid, iett par fall ansett tydligheten kräva att lagtexten ger en antydan om attsubjektivt skall fordras uppsåt i visst hänseende, där kommittéförslaget endastangivit de objektiva omständigheterna. Ett sådant tillvägagångssätt kräverförsiktighet för att ej motsättningsvis vålla missförstånd i andra fall menhar även av kommittén tillämpats i vissa paragrafer. –

De straffskalor som kommittén föreslagit ha i allmänhet synts migvälbetänkta. Jag har förut nämnt, att kommittén ofta föreslagit enuppdelning i medelsvåra, grova och ringa fall. I fråga om ytterligare ett antal brottvill jag förorda, att särskilda straffskalor upptagas för ringa fall. Häravkommer bl. a. att följa, att av kommittén föreslagna bestämmelser omstraffrihet med anledning av åtgärder, som avse att undanröja verkningarna avvissa brott, komma att få tillämpning i flera fall. Vidare blirpreskriptionstiden kortare än eljest skulle varit förhållandet. Utöver vad som följer avdessa ändringar kommer jag att föreslå strafflindringar i vissa andra fall.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra kommitténsbrottsbeteckningar. Då en del av dessa har synts. mig mindre lämpliga, har jagsökt finna nya namn för vissa brott men i andra fall låtitstraffbestämmelserna stå utan särskild brottsbeteckning. Visserligen är det av värde att kunnaanvända en lätt igenkännlig beteckning, men intresset härav har ej syntsstörre än att det kan vika för svårigheten att finna någon lämplig sådanbeteckning, såsom när det gäller mycket ovanliga brott eller smärre förseelser.

Såsom den förut lämnade redogörelsen givit vid handen har kommitténi samband med omarbetningen av strafflagens speciella del, i vad den rörbrott mot staten eller allmänheten, funnit nödvändigt att även genomföravissa reformer i strafflagens allmänna del. Den mest betydelsefulla nyhetsom kommittén därvid framfört rör de s. k. delaktighetsreglerna. Kommittén [ 69 ]har sålunda föreslagit en reglering av frågan om fleras medverkantill brott, som bygger på en för svensk rätt helt ny princip. Enligt dennaskall var och en som medverkar till visst brott vara direkt underkastadstraffbudet i fråga, oavsett om den som utfört själva gärningen är straffbar.I överensstämmelse härmed står, att enligt förslaget även den som ärdelaktig i brott av ämbetsman eller annat s. k. specialsubjekt regelmässigt skallkunna straffas för sin medverkan till sådant brott, även om han ej självintager en dylik ställning. Självfallet skall straffet för var och en bestämmasefter arten av den medverkan som han gjort sig skyldig till. Förslagetmedger dessutom straffnedsättning bl. a. för den som förmåtts att medverkatill brott genom missbruk av hans ungdom eller beroende ställning liksomför den som medverkat allenast i mindre mån. Vad sålunda föreslagits har iallt väsentligt vunnit anslutning i yttrandena och synes mig innefatta storafördelar jämfört med gällande lag.

Kommittén har i sitt förslag även infört ett allmänt stadgande om straffför förberedelse till brott, avsett att ersätta vissa spriddabestämmelser härom som finnas upptagna i strafflagens speciella del. Ej heller detnya stadgandet kriminaliserar emellertid alla förberedelser till brott utanär inskränkt till vissa slag av handlingar och skall dessutom vara tillämpligtallenast då försök är kriminaliserat eller då det är fråga om förberedelse tillbrott som är belagt med straff av viss svårhetsgrad. Förslaget har väcktbetänkligheter i några yttranden, och jag delar den uppfattning som därvidkommit till uttryck, att kommittén, trots de begränsningar som angivits iförslaget, i alltför stor utsträckning kriminaliserat förberedelse. Fördenskullhar jag till en början låtit omarbeta och inskränka den allmännabeskrivningen av, sådana förberedelsehandlingar som ej äro av mera handgriplignatur utan bestå i psykisk påverkan o. dyl., såsom försök till anstiftan avmened eller åtagande att utföra sabotage. För att kunna inriktakriminaliseringen av förberedelsehandlingarna på sådana brott, där ett inskridande pådetta stadium är påkallat av starka skäl, har jag vidare valt den metodenatt – såsom skett i fråga om försök – i varje särskilt kapitel direkt angiva,huruvida och i vilken omfattning förberedelse till där behandlade brott skallvara straffbar enligt de grunder som angivas i strafflagens allmänna del. Isamma syfte, att förberedelse till brott ej skall bliva kriminaliserad i alltförvidsträckt omfattning, vill jag också förorda, att frivilligt tillbakaträdandefrån brott skall föranleda straffrihet i större utsträckning än kommitténföreslagit. Härigenom främjas också det kriminalpolitiska önskemålet attuppmuntra till sådant tillbakaträdande.

I detta sammanhang vill jag vidare nämna, att jag beträffande de avkommittén i 11 kap. föreslagna stadgandena om straff för underlåtenhetatt avslöja brott låtit vidtaga en liknande "omarbetning av förslagetsom med avseende å förberedelse. Det allmänna stadgandet omförutsättningarna för att straffbelägga sådana underlåtenhetshandlingar har flyttatstill 3 kap. och i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del harangivits, huruvida underlåtenhet att avslöja brotten i fråga skall vara straffbar. [ 70 ]Självfallet bör sådan underlåtenhet kriminaliseras endast i mycketbegränsad omfattning.

Av det förut anförda framgår, att kommitténs förslag enligt min meninginnebär betydande framsteg i skilda hänseenden och att det efter vissaändringar och jämkningar är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Medtanke på ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anser jag migemellertid böra erinra om att i några yttranden, där förslaget i sak ejföranlett mera vägande erinringar, framförts betänkligheter mot att, såsomkommittén förutsatt, fortsätta på de partiella reformernas väg och i ställetförordats att resultatet av nästa avsnitt i kommitténs arbete borde avvaktas, såatt reformen av strafflagens speciella del kunde avslutas i ett sammanhang.Härvid har även åberopats att de nu föreslagna nya bestämmelserna synteskomma att träda i kraft samtidigt med att domstolarna skulle börjatillämpa nya rättegångsbalken, med de svårigheter detta till en början kundeföranleda. Ehuru jag väl inser olägenheterna av tätt återkommande ändringari strafflagen, finner jag det så angeläget att denna reform ej fördröjes underlång tid, att jag icke kan föreslå att låta hela återstoden av strafflagens.speciella del vänta för att tagas i ett sammanhang. Emellertid vill jag framhållaatt, med hänsyn till det nära sambandet med pågående omarbetning avstrafflagen för krigsmakten, nu ifrågavarande ändringar i strafflagen ej börafå träda i kraft förrän den 1 januari 1949. Det skulle alltså hinna förflytaen viss tid, om ock ej så lång, efter ikraftträdandet av den nyarättegångsbalken, vilken förutsättes skola börja tillämpas den 1 januari 1948.

Jag övergår hårefter till en redogörelse för de lagförslag som inomdepartementet upprättats på grundval av kommitténs betänkande.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslag till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.Om dem, som svensk straffrätt underkastade äro.1 §.

Enligt SL 1: 1 och 2 är svensk straffrätt främst tillämplig på brott,begångna i Sverige eller på svenskt fartyg. Gällande strafflag besvararemellertid icke frågan, var ett brott i det särskilda fallet skall anses vara begånget.Straffrättskommittén har funnit anledning att upptaga denna frågasamtidigt med nyregleringen av ansvarsfördelningen vid fleras medverkan tillbrott och har såsom 2 a § i 1 kap. föreslagit ett stadgande av innehåll,att ett brott skall anses vara begånget där den brottsliga handlingenföretagits eller någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkaninträffat eller, vid försök, skulle ha inträffat.

[ 71 ]DepartementschefenI likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i strafflagen upptagaen uttrycklig reglering av frågan, när ett brott skall anses vara begånget inomriket eller å svenskt fartyg. Att i detta hänseende liksom hittills lita tillrättegångsbalkens processuella regler om domstols behörighet att upptagabrottmål med hänsyn till platsen för brottets begående synes icketillfredsställande, enär de synpunkter som böra anläggas på frågan, huruvida svenskstrafflag skall tillämpas, icke sammanfalla med de processuella synpunkter somligga till grund för forumreglerna. Emellertid synes genom att placera denföreslagna nya bestämmelsen såsom andra stycke i 1 § böra tydligareutmärkas, att den avser att allenast med avseende å strafflagens tillämplighetlösa frågan, var ett brott skall anses vara begånget.

3 §.

Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL1: 3 för närvarande mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands ochdet fall att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet,under det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgörhinder för realiserande av det svenska straffanspråket. Mot denna ståndpunkthar erinrats, att det å ena sidan i många fall kunde framstå såsom obilligt,att ingen som helst hänsyn finge tagas" till utomlands undergångenbestraffning för här i riket förövat brott, medan det å andra sidan icke syntes varariktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltidskulle utesluta brottets bestraffning i Sverige. Därtill kommer, att det till följdav den nyss berörda nya bestämmelsen i 1 kap. oftare än enligt gällande rätttorde kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av densom redan undergått straff utomlands. Kommittén har därför föreslagit att3 § skall erhålla ändrad lydelse av innehåll, att ingen utan Konungens.förordnande får åtalas för brott för vilket han utom riket undergåttbestraffning, samt att domstolen, där till straff dömes, skall äga förordna omavräkning "för den undergångna bestraffningen efter vad som prövas skäligt.

Sveriges advokatsamfund har häremot invänt, att den föreslagna generellabefogenheten för Konungen att förordna om åtal i sådana fall, där denbrottslige redan utomlands- undergått bestraffning för brottet, förefölle attmedföra en viss risk för rättsosäkerhet. Möjlighet till sådant åtal syntes ickeböra stå öppen i andra fall än då det genom brottet angripna intresset pågrund av särskilda förhållanden åtnjöte starkare rättsskydd i Sverige än idet främmande landet.

DepartementschefenVad Sveriges advokatsamfund framhållit bör beaktas vid Konungensprövning av åtalsfrågan, men det synes icke erforderligt att i lagtexten upplagaett uttryckligt stadgande i den riktning samfundet antytt. I den av kommitténföreslagna paragrafen ha därför icke företagits andra ändringar än att, ianslutning till terminologien i den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff [ 72 ]m. m., uttrycket "straff eller skyddsåtgärd" använts i stället för bestraffning,varjämte tillämpligheten av den föreslagna avräkningsregeln i likhet med4: 12 strafflagen begränsats till de fall då frihetsstraff på viss tid eller böterådömas.

2 KAP.Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

Den nuvarande rubriken till 2 kap., vilken endast anger att kapitlethandlar om vilka straff som kunna ådömas, har i kommitténs förslagbibehållits oförändrad. Justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt haemellertid ansett, att då kommittén föreslagit att i kapitlet skola intagasbestämmelser om förverkande, detta också borde komma till uttryck ikapitelrubriken.

Med anledning av denna anmärkning har rubriken ändrats så att denangivet att kapitlet även innehåller stadganden om förverkande.

En av kommittén föreslagen ändring i 4 § i kapitlet har av skäl, somangivas under 4 kap., utgått.

8 §.

I denna paragraf, som icke berörts av kommittéförslaget, förordas denändringen att de här förekommande uttrycken "riksdaler" och "riksdalerriksmynt" utbytas mot "kronor". Då de sista bötessatser i strafflagensspeciella del, i vilka bötesbeloppet angives i riksdaler, påträtffas i 11: 15 och18: 15 samt dessa båda lagrum omfattas av de nu föreslagna ändringarnai speciella delen, har det nämligen synts mig lämpligt att i dettasammanhang inom hela strafflagen ersätta den äldre myntbeteckningen med den nugällande.

15 §.

I likhet med den nu gällande lagen upptager kommitténs förslag två arterav ämbetsstraff, nämligen avsättning och suspension; den senarebenämningen har trätt i stället för den nuvarande beteckningen mistning av befattningpå viss tid. I gällande lag skiljes mellan ämbetsstraff som primärt straff förvissa brott i tjänsten och ämbetsstraff som påföljd vid sidan av straff förandra brott. För utformningen av ämbetsstraffen i båda fallen harkommittén föreslagit enhetliga regler och detta även i vad gäller kretsen av depersoner, som skola kunna drabbas av ämbetsstraff. Regleringen avsistnämnda fråga har i förslaget fält sin plats i 25: 12 (i departementsförslaget25: 11), varest fastställes vem som i strafflagens mening är att anse somämbetsman eller eljest skall vara underkastad ämbetsansvar.

I den nu förevarande 15 § i 2 kap. har kommittén upptagit ett allmäntstadgande av innehåll att de som innehava ämbete eller annan befattning,varmed följer ämbetsansvar, skola kunna dömas till avsättning och [ 73 ]suspension. Vidare har för suspension i den föreslagna lagtexten fastställts enlatitud från och med en månad till och med ett år, vilket överensstämmer medutvecklingen i rättspraxis. Slutligen har i paragrafen föreslagits uttryckligtstadgande att suspension ej får verkställas medan den dömde undergårfrihetsstraff.

Mot denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges häradshövdingarinvänt, att det enligt föreningens mening starkt kunde ifrågasättas, huruvidaämbetsstraffen verkligen vore lämpade för valda förtroendemän eller förbefattningshavare i kommunal och enskild tjänst. Föreningen har framhållit,att man med avseende å sådana personer ej alltid kunde räkna med att ettådömt ämbetsstraff skulle bliva verkställt.

I vissa yttranden över paragrafen har vidare uppmärksamheten riktats pådet missförhållandet, att personer, som dömts till avsättning från kommunalaförtroendeuppdrag, omedelbart efter domen återvalts till sådanabefattningar. Svea hovrätt har sålunda i anledning av dessa erfarenheter bestämtförordat, att i strafflagen infördes bestämmelser, som hindrade en tillavsättning dömd ämbetsman eller likställd person att under viss ej alltför korttid efter domen utöva allmän befattning. Liknande synpunkter ha anlagtsav föreningen Sveriges häradshövdingar och landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län har motsatt sig, att suspensionsstraff skulleinföras för kommunala förtroendemän. Länsstyrelsen uttalar, att eftersom endom å suspension icke föranledde ny röstsammanräkning, densuspenderades plats komme att, om suppleant icke funnes, stå obesatt en tid, vilketskulle framstå som särskilt olämpligt i fall, då den suspenderade företräddenågon viss intressegrupp eller politisk riktning.

Justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, överståthällarämbetet,länsstyrelsen och landsfogden i Uppsala län, länsstyrelsen i Västmanlands län ochtjänstemännens centralorganisation ha slutligen i nu förevarande sammanhanguttalat sig för att bestämmelser meddelades enligt vilka den som dömts tillavsättning, i motsats till vad som för närvarande gällde, skulle kunna bevarasvid intjänade pensionsförmåner.

DepartementschefenI likhet med kommittén anser jag mig icke kunna förorda, att avsättningeller suspension skulle medföra obehörighet att under viss tid efter domenbekläda allmän befattning. Jag erinrar om att möjligheten att döma någonovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst nyligen avskaffats. Det anmärktamissförhållandet, att den som dömts till avsättning från kommunaltförtroendeuppdrag kan omedelbart återväljas till sådan befattning, kanotvivelaktigt verka stötande men övervägande skäl synas dock tala för att icke brytamot den princip som genom nyssnämnda reform blivit knäsatt.

Det i yttrandena framförda kravet, att avsatta befattningshavare skullekunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner, synes mig välgrundat. Dennafråga, som bör lösas genom en ändring av pensionsbestämmelserna, kanemellertid ej upptagas i nu förevarande sammanhang.

[ 74 ]Vad som anmärkts i fråga om kretsen av dem som äro underkastadeämbetsansvar har icke föranlett någon ändring i förevarande paragraf. Jagåterkommer emellertid till frågan vid 25: 11 i departementsförslaget. Därvill jag bl. a. förorda ett stadgande, att suspension ej skall kunna ådömaskommunala förtroendemän.

I detta sammanhang må nämnas, att 16 och 17 §§ i kommittéförslagetersatts av bestämmelser i 25 kap. i departementsförslaget. Detsamma gäller18 § i gällande lag, vilken även enligt kommittéförslaget skulle ersättas av25: 7.

16 §.

I 2 kap. 19 § av kommitténs förslag har upptagits bestämmelse, att mutaoch för utförande av brott avsett förlag eller vederlag samt annat dylikt,vars mottagande i strafflagen är belagt med straff, ävensom annan vinningav där straffbelagd gärning, vilken ej motsvaras av skada för enskild, må, omskäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan och förvärvaren såledesförpliktas att till kronan utgiva egendomen eller dess värde.

I gällande strafflag finnas endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt25: 7 skall muta eller annat, som en enligt 25: 5 eller 6 straffbarämbetsman olovligen tagit, tillfalla kronan. I 15: 4 stadgas förverkande avpenningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandeleller befraktning av fartyg till slavars förande eller till utrustning förslavhandel eller slavars bortförande. Vidare skall enligt 8: 30 första stycketförverkande även drabba vad någon som är förfallen till ansvar enligt 8 kap.för brottet mottagit eller dess värde.

Till motivering av den nyss återgivna generella förverkandebestämmelsen iförslaget har kommittén anfört, att det icke syntes tillfredsställande att enbrottsling efter avtjänandet av sitt straff skulle vara i okvald besittning avvad han orättmätigt tillskansat sig genom brottet. Det vore önskvärt att sålångt möjligt motverka den lockelse till brott som vinningen av brottetutgjorde. I vissa fall, såsom vid spioneri och förräderi, kunde också detfortsatta innehavet av ekonomiska tillgångar, vilka förvärvats genom brott,innebära fara "för ny brottslighet av enahanda slag. I själva verket kundeknappast någon påföljd av brott vara naturligare än den som bestode däri, attman fråntoge den brottslige hans vinning av brottet. Att möjlighet härtillmed) undantag saknades enligt gällande strafflag måste betecknas somen brist.

Mot vad sålunda föreslagits har justitiekanslersämbetet erinrat, att mutaoch för brott avsett vederlag städse borde vara underkastadeförverkandepåföljd, vilken därför vid dessa former av vinning av brott borde göras ovillkorlig.Vissa yttranden innehålla kritik mot att enligt förslaget förverkande skallske endast av sådant som mottagits. Göta hovrätt har sålunda funnitönskvärt, att förverkandepåföljd i vissa fall kunde ådömas även den somutlovat eller erbjudit muta och alltså finge avse det utfästa beloppet. Hovrätten [ 75 ]över Skåne och Blekinge ävensom t. f. landsfogden i Malmöhus län ha återansett, att beträffande muta förverkande borde inträda, så snart beloppetöverlämnats, exempelvis genom att avsändas med posten, även om detsedermera icke mottagits. Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningenSveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt Sverigesadvokatsamfund ha funnit, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, påsätt i kommitténs motiv uttalades, en förverkandeförklaring enligt paragrafenäven skulle kunna göras blott partiell. Stockholms rådhusrätt har vidareansett önskvärt, att lagtexten erhölle en sådan avfattning att icke endastnettovinsten utan även bruttovinsten av en brottslig verksamhet skullekunna förklaras förverkad, vilket skulle få betydelse exempelvis vid beivrandetav koppleri o. dyl. Slutligen har överståthållarämbetet föreslagit att, för detfall att egendom som utgjorde vinning av brott icke funnes i behåll,möjlighet skulle införas att låta förverkandeförklaringen avse icke egendomensvärde utan sådant som av den brottslige vid egendomens avyttring bekommitsi vederlag för densamma; i exekutionshänseende skulle härigenombetydande fördelar vinnas.

Departementschefen.Kommittén har under 18 och 19 §§ upptagit vissa allmänna bestämmelserom förverkande av egendom, varvid i 18 § behandlats förverkande avhjälpmedel vid brott och i 19 § förverkande av muta eller annan vinning av brott.Då emellertid förverkande av muta eller annan vinning av brott alltid måstehänföra sig till viss straffbelagd gärning, medan så icke behöver vara falletbeträffande förverkande av hjälpmedel, har det synts riktigare att medändring av de båda paragrafernas inbördes ordning placera stadgandet omförverkande av muta eller annan vinning av brott först, såsom 16 §, ochstadgandena om förverkande av hjälpmedel såsom 17 §.

I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag övervägande skäl tala föratt förverkande av muta skall vara obligatoriskt. Påföljden synes vidare, påsätt från andra håll framhållits, böra kunna inträda redan i och med attmuta lämnats, även om denna icke mottages av den ämbets- eller tjänstemanför vilken den avsetts. Även i fråga om förlag eller vederlag som är avsettför främjande av brott och annat dylikt som avses i förslaget synesförverkandepåföljd böra inträda redan i och med överlämnandet, om detta ärstraffbart, men eljest först när egendomen mottagits. Påföljden bör även härvara obligatoriisk. Jag vill framhålla, att om lämnandet av förlag ellervederlag ej är särskilt straffbelagt såsom fullbordat brott eller förberedelse tillbrott, förverkande ej torde böra inträda. En delaktighetshandling som beståri lämnande av förlag eller vederlag synes sålunda icke i och för sig börautgöra grund för förverkande i fall, då förberedelse till brottet ej är straffbar.Verkningarna av att utsträcka regeln om förverkande så långt synasnämligen svåra att överblicka; Det är icke heller avsett, att belöning för ett redanfullbordat brott skall på grund av nu ifrågavarande bestämmelse varaförverkad, med mindre lämnandet eller mottagandet av sådan belöning ärsärskilt straffbelagt.

[ 76 ]Egendomen i fråga bör kunna förklaras förverkad även om den övergåtttill tredje man. Den som var i god tro när han förvärvade egendomen synesemellertid böra vara skyddad. Jämväl särskild rättighet som någonförvärvat i god tro bör respekteras. Härvid kunna dock ej andra rättigheterkomma i betraktande än sådana som enligt rådande uppfattning hänföras tillsakrätter. Frågan i vad mån förverkande kan avse egendom, som trätt i denursprungliga egendomens ställe, torde böra bedömas enligt de allmännarättsgrundsatser som äro att tillämpa när egendom, som någon mottagit förannans räkning, förvandlats.

Vad kommittén föreslagit om förverkande av vinning "genom brott i andrafall än nu berörts synes välmotiverat. I lagtexten torde emellertid börauttryckligen angivas att i hithörande fall skall ske en skälighetsprövning medhänsyn till omständigheterna. Denna prövning bör avse dels huruvidaförverkande överhuvud bör inträda dels ock huruvida förverkandeförklaringbör avse hela vinningen av brottet eller endast en del därav.

Paragrafens avfattning har jämkats i överensstämmelse med vad nuanförts.

17 §.

I kommitténs förslag ha under 18 § upptagits bestämmelser omförverkande av hjälpmedel vid brott och viss därmed jämställd egendom. I sådanthänseende har till en början föreslagits ett huvudstadgande av innehåll, attvad som använts såsom hjälpmedel vid gärning som i strafflagen är belagdmed straff eller frambragts genom sådan gärning finge, om det vore påkallattill förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras förverkattill kronan, såvitt den som var ägare till föremålet eller var i hans ställeuppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill; detsamma har föreslagitsskola gälla beträffande hjälpmedel, varmed någon tagit befattning sominnebär i strafflagen kriminaliserad förberedelse till brott. Härtill ha anslutitsföreskrifter dels att, om föremålet överlåtits, det må förklaras förverkatendast där det förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antagaatt omständigheterna voro sådana som nu sagts, dels ock attförverkandeförklaring må ske med förbehåll för särskild rätt till föremålet och i ställetför föremålet må avse dess värde. Vidare har i ett andra stycke avparagrafen upptagits ett stadgande att – ändå att fall varom i första stycket sägsicke är för handen – dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grundav sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma tillbrottslig användning, må förklaras förverkat. Slutligen har i ett tredje styckeinrymts en bestämmelse, att domstolen i stället för förverkande ägerföreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.I strafflagen ha hittills icke funnits några allmänna regler om förverkandeav hjälpmedel vid brott. Vissa speciella stadganden om en sådan ellerliknande påföljd ha emellertid av ålder funnits i 12: 20 samt 15: 1 och 4. I12: 20 stadgas, att med förfalskningsverktyg och med vad genom förfalskningtillkommit skall så förfaras att missbruk därav ej kan ske. Enligt 15: 1 [ 77 ]skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sinladdning, och enligt 15: 4 skola penningar eller deras värde, som någon använteller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavarsförande eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. Underde senaste åren ha förverkandebestämmelser av nu ifrågavarande typinförts iför ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning omförmögenhetsbrott upptogs sålunda i 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel förstöld kan "förklaras förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknandebestämmelse beträffande sprängämnen infördes samtidigt i 19: 21. Slutligenkan enligt 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 årslagändringar, föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. ellersom åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet förklarasförverkat, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej.

Kommittén har funnit det vara otillfredsställande att enligt gällande rätt,frånsett de nu återgivna bestämmelserna, en brottsling är berättigad attefter avtjänat straff återfå sina verktyg. En allmän regel om förverkande avhjälpmedel vid brott vore därför enligt kommitténs mening påkallad.Beträffande sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstode såsomsärskilt lämpade till brottsverktyg, syntes det önskvärt, att de kundeförklaras förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vadsom "frambragts genom brott borde även stundom kunna förklarasförverkat. I alla dessa fall kunde det nämligen förefinnas en fara för fortsattbrottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det voreangeläget att undanröja genom förverkandebestämmelser.

Med avseende få första stycket i den föreslagna paragrafen ha i yttrandenaerinringar framställts mot att ett föremål vilket använts som hjälpmedel vidbrott skulle kunna förklaras förverkat, även om det icke varit dess ägare utanendast någon som var i hans ställe vilken förövat brottet ellermedverkat därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ansett, attuttrycket "var i hans ställe" vore otydligt och icke enligt vanligt språkbrukomfattade alla de fall som enligt kommitténs motiv avsåges därmed. Åandra sidan syntes det inbegripa exempelvis förmyndare, ehuru det förefölleuppenbart obilligt att enligt ifrågavarande stadgande förklara myndlingensegendom förverkad. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig motatt i motiven som exempel på situationer, vilka täcktes av stadgandet ifråga, anförts det fallet att ägaren lånat ut, uthyrt eller underäganderättsförbehåll sålt föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörligaförsiktighetsmått till hindrande av brottslig användning. Föreningen harfunnit, att det icke närmare utretts vilka försiktighetsmått som här avsägesoch att det syntes svårt att precisera dessa; för förverkande i hithörande fallborde fordras, att ägaren insett eller måste antagas ha insett att föremåletskulle komma till brottslig användning. Även Sveriges advokatsamfund haruttalat sig mot att i de nyssnämnda fallen förverkandepåföljd skulle kunnainträda, även om ägaren vore i god tro. Det av kommittén tillagda [ 78 ]förbehållet, enligt vilket förutsattes att ägaren försummat att vidtaga tillbörligaförsiktighetsmått, vore enligt samfundets mening verklighetsfrämmande ochinnebure påtaglig risk för rättsosäkerhet. Samfundet har likaledes funnit skältill erinringar emot att i motiven under det ifrågavarande stadgandethänförts även de båda fallen att en bil, som användes för brottsligt ändamål,tillhörde ett bolag, vars verkställande direktör vore den brottslige, och atten till brott begagnad bil tillhörde gärningsmannens hustru men mannenrådde över bilen på sådant sätt att han kunde sägas vara i hennes ställe; äveni dessa båda fall borde enligt samfundets mening en förutsättning forförverkandeförklaring vara bristande god tro hos dem som skulle drabbas därav.Å andra sidan har t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm funnitotillfredsställande, att enligt den av kommittén föreslagna lagtexten föremål, som kommiteller vore avsedda att komma till brottslig användning, icke ovillkorligenskulle förklaras förverkade, om så vore påkallat till förebyggande av brotteller ur därmed jämställda synpunkter. I sådana fall borde domstolen,särskilt i fråga om gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg ochdärmed likartade hjälpmedel till brott, icke ha möjlighet att underlåta attförklara föremålen förverkade.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Stockholms rådhusrätt och Sverigesadvokatsamfund ha ansett, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, påsätt i motiven uttalats, domstolen kunde inskränka sig till att låtaförverkandeförklaringen avse endast en del av den egendom, varom fråga vore.

Beträffande andra stycket i paragrafen har Svea hovrätt anmärkt, att denhär upptagna i förverkandebestämimelsen enligt motiven avsåge endastföremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men att avfattningen avlagtexten syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än somsålunda vore avsedd. Enligt ordalagen syntes exempelvis underbestämmelsen kunna hänföras även det fallet att en person innehade ett vanligt gevärunder omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skullekomma till brottslig användning. Samma anmärkning har framställts avföreningen Sveriges häradshövdingar.

Mot det föreslagna tredje stycket i paragrafen har hovrätten över Skåneoch Blekinge erinrat, att det efter ordalagen finge tolkas så, att domstolentill förebyggande av missbruk av föremål, om vilka här vore fråga, ägdeföreskriva icke blott faktiska åtgärder utan även åtgärder av rättslig natur.En föreskrift av sistnämnda slag kunde i många fall ha oförutsebaraverkningar. Förutsatte den medverkan av enskild, tillkomme svårigheten attgenomdriva verkställighet. Hovrätten funne därför att möjligheten attföreskriva rättsliga åtgärder borde borttagas.

Akademien för de fria konsterna har beträffande konstverk med falsksignatur påfordrat, att i lagen infördes en bestämmelse om utplånande avsådan signatur. Önskvärt vore även, att ett på sådant sätt förfalskatkonstföremål till förebyggande av nya utprånglingsförsök bleve försett medpåteckning om att det varit åsatt falsk signatur.

[ 79 ]Departementschefen.I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund finner jag den av kommitténföreslagna lagtexten i paragrafens första stycke giva möjlighet till alltförvidsträckt tillämpning, då enligt vad där sägs en förverkandeförklaring skallkunna grundas på brottslighet icke endast hos föremålets ägare utan ävenhos "den som var i hans ställe". Sistnämnda uttryck har därför ersatts med"någon "som han satt i sitt ställe". Enligt den ändrade lydelsen förutsättes, attdet är ägaren som själv satt annan i sitt ställe. Härigenom har frånstadgandets tillämplighetsområde uteslutits exempelvis det fallet att en förmyndarebegår brott med användande av något myndlingen tillhörigt föremål somhjälpmedel. Icke heller om en avbetalningsköpare torde kunna sägas, attsäljaren satt honom i sitt ställe. Avbetalningsköparen har ju förvärvat ensjälvständig rätt och han varken företräder säljaren eller innehar eljestavbetalningsgodset på sådant sätt att han i förevarande sammanhang böranses vara av säljaren satt i dennes ställe. Köparen bör sålunda icke genomatt låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användningkunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han självförvärvat genom avbetalningskontraktet. Att någon för skens skull skrivits somföremålets ägare bör naturligtvis icke hindra förverkande. Underbestämmelsen böra också kunna hänföras sådana fall som att en hustru låter sinman förfoga över en henne tillhörig bil liksom att den som utsetts tillverkställande direktör i ett bolag begagnar bolaget tillhörig egendom. Äveninom det sålunda kvarvarande området för stadgandets tillämplighet kanemellertid dess användning tänkas medföra alltför hårda konsekvenser. Dethar därför befunnits lämpligt att i lagtexten utsäga, att påföljden ej skallfå inträda, där det vore uppenbart obilligt. Vidare har genom tillägg avorden "helt eller delvis" uttryckligen angivits, att en förverkandeförklaringskall kunna begränsas till en viss kvantitativt bestämd del av egendomen.Vidare bör, såsom kommittén föreslagit, förverkande kunna ske med förbehållom den rätt annan person än den brottslige har till egendomen. Någotuttryckligt stadgande härom synes ej erforderligt. Att exempelvis enavbetalningssäljares rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll, icke kan blivaförverkad genom köparens brottsliga förfarande med godset torde utan vidareframgå av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande. V

För det fall att egendomen överlåtits har kommittén upptagit enbestämmelse till skydd för godtrosförvärvare och har härvid även givit endefinition av begreppet god tro. Då emellertid en sådan definition icke synes börameddelas för det speciella fall som nu är i fråga, har den av kommitténföreslagna skyddsregeln omformulerats till att helt allmänt gälla den som igod tro förvärvat viss egendom eller särskild rätt därtill. Liksom vid 16 §avses med särskild rätt till egendomen allenast sådan rätt som betraktas såsomsakrätt.

För den händelse att egendomen skaffats ur vägen, innan den hunnitbeslagtagas, har kommittén förutsatt att skyldighet att utgiva dess värdeskulle kunna åläggas envar som haft sådan befattning med egendomen, att han [ 80 ]genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utgiva densamma. Härav fårdock icke dragas den slutsatsen att åklagaren skall vara skyldig att väckatalan mot envar som teoretiskt skulle kunna åläggas dylikbetalningsskyldighet. I regel torde ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den somundanskaffat eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde. Såsomförutsättning för att värdet skall kunna förklaras förverkat har idepartementsförslaget upptagits, att egendomen ej finnes i behåll.

I paragrafens andra stycke har, med beaktande av den av Svea hovrättoch föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningen, genomtillägg av ordet "särskilda" framför "beskaffenhet" utmärkts, att här endastär fråga om förverkande av föremål med utpräglad karaktär avbrottsverktyg. Anmärkas må, att fall kunna tänkas då ett enstaka föremål av visstslag icke är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då såär förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när enstor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kanantagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sådant fall börnyckelsamlingen ses som en enhet.

Vad slutligen angår tredje stycket i paragrafen torde det icke varaerforderligt att uttryckligen specificera de åtgärder som enligt vad akademienför de fria konsterna anfört böra vidtagas med förfalskade konstföremål.Även utan en uttrycklig föreskrift därom ger nämligen den föreliggandelagtexten domstolen befogenhet att under de förut i paragrafen angivnaförutsättningarna förordna om utplånandet av en falsk signatur eller omföremålets förseende med en påteckning, utvisande att det varit åsatt sådansignatur.

De åtgärder som lämpligen kunna komma i fråga för att förebyggamissbruk av egendomen böra regelmässigt avse en faktisk åtgärd med självaegendomen. Det synes emellertid ej finnas skäl att, såsom i ett yttrandeifrågasatts, beröva domstolen möjligheten att, där det undantagsvis kan varalämpligt, föreskriva en rättslig åtgärd.

18 §.

Såsom 20 § har kommittén upptagit ett stadgande, att fråga som avses i18 eller 19 § i dess förslag skall prövas av domstol på talan av åklagare. Ärstraff förfallet, skall sådan talan få väckas allenast om landsfogden eller, iStockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

I anledning härav har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att entillämpning av bestämmelserna i 18 § första stycket kommittéförslaget ickeborde ifrågakomma, därest straffet förfallit för den gärning, vid vilkenföremålet i fråga använts som hjälpmedel, samt att detta med hänsyn tillstadgandet i 18 § andra stycket ej heller kunde anses erforderligt. T. f.landsfogden i Norrbottens län har ansett, att beslut om talans väckande utanvåda kunde anförtros distriktsåklagare.

[ 81 ]Departementschefen.Den första meningen av denna paragraf innehåller i kommitténs förslag,att fråga som avses i 18 eller 19 § skall prövas av domstol på talan avåklagare. Enligt nya rättegångsbalken skall det emellertid åligga domstolen att,så snart allmän åklagare eller målsägare väckt åtal för brott, ex officiopröva även frågor om förverkande (SOU 1938: 44 s. 23). För det fall att frågaom förverkande uppkommer utan samband med åtal finnes stadgande i 17 § avdet förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken, som förelagts"riksdagen innevarande är. En särskild regel om sättet för förverkandetalansanställande blir därför icke erforderlig. Att begränsa möjligheten att väckatalan utöver vad som följer av 5 kap. 19 a § i departementsförslaget har ickesynts erforderligt. Behörigheten för åklagare att väcka talan, om straff ärförfallet, synes såsom kommittén föreslagit böra vara beroende avöveråklagares beslut.

(20 och 21 §§).

Nuvarande 2: 20 innehåller en hänvisning till att brott i några fall enligtsärskilda stadganden kunna medföra påföljder utom de i 2 kap. angivna.Denna erinran, vilken huvudsakligen syftar på förverkandepåföljder, kanefter förverkandebestämmelsernas upptagande i 2 kap. utgå.

I nuvarande 2: 21 stadgas, att om någon utom riket är straffad för brottoch förty, enligt 1: 3, fri från straff här i riket, förlust av ämbete, tjänst ellerannan :allmän befattning likväl må här ådömas honom, där brottet efterstrafflagen bör medföra förlust av befattningen eller obehörighet att inträdadäri; om å brottet bör följa mistning av befattning på viss tid, må därtilldömas.

Kommittén har föreslagit upphävande av detta lagrum, enär 1: 3 ikommittéförslaget öppnade möjlighet att, där så funnes påkallat, lagföra enutrikes bestraffad brottsling för att svensk domstol skulle bliva i tillfälle attdöma honom till avsättning eller suspension.

Förslaget medför visserligen den omgången att den utomlands dömdebrottsling, som enligt svensk lag för sitt brott förskyllt avsättning ellersuspension, icke kan ådömas sådant ämbetsstraff utan att Konungen förordnarom åtal och även frågan, om vilket "allmänt straff som borde följa å brottet,blir föremål för prövning av svensk domstol. Då den svenska domstolen efteratt ha utmätt det allmänna straffet kan förordna om sådan avräkning av denutomlands undergångna bestraffningen att intet ytterligare straff kvarstår attavtjäna, synes det mig emellertid onödigt att bibehålla någonspecialbestämmelse för detta sällsynta undantagsfall.

3 KAP.Om försök, förberedelse och medverkan till brott.1–3 §§.

Paragraferna motsvara 1 och 2 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén har såsom 1 § i oförändrat skick upptagit de nuvarandebestämmelserna om försök i 13 §, som tillkommo genom 1942 års lagstiftningi ämnet.

[ 82 ]Såsom 2 § har kommittén upptagit bestämmelser om straff förförberedelse till brott. Huvudstadgandena härom ha inrymts i paragrafens förstastycke, varest skiljes mellan två olika typer av förberedelsehandlingar somskola kunna medföra straffpåföljd. Den ena omfattar att någon, meduppsåt att han själv eller annan skall begå brott, lämnar eller mottagerpenningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet ellerlämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning medgift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådanthjälpmedel. Den andra typen förberedelsehandlingar består uti att någon eljestträder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra ellerunderlätta att brott framdeles må förövas. Det förra slaget handlingar har enligtförslaget straffbelagts, då det brott till vilket förberedelsen syftar är ett brott,vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete ifyra år eller däröver. Den senare gruppen förberedelsehandlingar harföreslagits skola medföra straff, då fråga är om spioneri, sabotage, mened ellerbrott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; för det fall, attstämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant förelegat, skal;detta enligt förslaget anses försvårande. I paragrafens andra stycke haföreslagits stadganden om att till straff för förberedelse ej skall dömas, närfaran för brott var ringa, och att för befattning med hjälpmedel ej hellerskall dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt denbrottsliga användningen därav. I ett tredje stycke har slutligen upptagits enregel angående utmätningen av straffet för förberedelse. Enligt denna regelskall straffet för förberedelse sättas under vad som bort följa å. denfullbordade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, medmindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år ellerdäröver.

Gällande strafflag innehåller icke någon allmän bestämmelse om straff förförberedelse till brott. Vissa gärningar som innefatta förberedelse till brottäro emellertid straffbelagda såsom särskilda brott genom bestämmelser istrafflagens speciella del. Att taga befattning med hjälpmedel för brottsförövande är sålunda straffbart i vissa fall. Stadganden härom finnas i 12: 18och 19, enligt vilka lagrum ansvar inträder för den som förfärdigar elleranskaffar verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller ock blottobehörigen innehar sådana verktyg. Enligt 14: 18 tredje stycket straffas den somtillreder gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa. I 19: 21stadgas straff för den som för användning vid brott mot person eller vidskadegörelse tillverkar, anskaffar eller förvarar sprängämne. Likaledes skallenligt 20: 11 den som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljesttager befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedelstraffas för förberedelse till stöld. En annan form av förberedelse, nämligenatt träda i förbindelse med annan för att förbereda brott straffbelägges i 8: 24–26. Det förstnämnda av dessa lagrum, 24 §, avser den som deltager istämpling till högförräderi eller krigsförräderi, 25 § den som i annat fall träder isamverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att [ 83 ]förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilketframdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § densom åtager sig att medverka vid spioneri eller olovligunderrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande maktmottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådanmakt, så ock den som försöker förmå annan till gärning av nu angivet slag.Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott.I 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedragaförsäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till personeller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda attpåverka marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företagsekonomi. Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten i 12 kap.kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.

Kommittén har funnit, att en generell reglering av frågan omförberedelsehandlingars straffbarhet bättre än spridda bestämmelser i strafflagensspeciella del skulle tillgodose behovet av en likformig behandling av spörsmålsom vore gemensamma för de olika brotten. Dock borde förfalskningsbrottenotvivelaktigt såsom hittills behandlas för sig, och även de i 21: 8 och 9behandlade formerna av förberedelse vore av så speciell natur att de ickelämpligen kunde upptagas i en allmän bestämmelse. Vid utformandet av reglernaom ett allmänt föreberedelsestraff syntes icke böra ifrågakomma att generelltutsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som innebure försök. Där enbrottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dessfullföljande fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, borde nämligen enligtkommitténs mening kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilkamed hänsyn till risken för tillkomsten av brott vore samhällsfarliga till sintyp och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehurukriminaliseringen av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingarinnebure för tillkomsten av andra brott, borde de därför, i motsats till försök,icke i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott utan i ställetangivas genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformadesom beskrivningarna på fullbordade brott. Vid bestämmandet, vilkaförberedelsehandlingar en kriminalisering borde omfatta, syntes efter mönster avgällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga. Den enautgjordes av gärningar, genom vilka någon lämnade eller mottoge penningareller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller pånärmare bestämt sätt toge befattning med föremål avsett att användas förutförande av brott, den andra av gärningar, genom vilka någon trädde iförbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Detkunde emellertid icke ifrågakomma att straffbelägga varje förberedelse av detslag som sålunda nämnts. Vid prövningen av hur vitt en kriminalisering bordesträcka sig vore att beakta dels graden av fara för att ett brott skulle kommatill stånd och dels brottets svårhetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ettövervägande av dessa synpunkter hade föranlett kommittén att göra skillnad mellande två typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att [ 84 ]lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott eller befattning medhjälpmedel vid brott skulle bestraffas hade det synts kommittén motiverat attkräva, att försök till det ifrågavarande brottet vore straffbelagt eller att pådet fullbordade brottet kunde följa straffarbete i minst fyra år. Att åter någonträder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlättabrott syntes :icke alltid innebära en lika utpräglad samhällsfarlighet. Viddenna typ av förberedelsehandling funne kommittén därför straffbarhetenböra begränsas till viss mycket svår brottslighet. Det syntes vara tillräckligtatt ansvar här inträdde, där någon trädde i förbindelse med annan för attförbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott,varå kunde följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Mot förslaget att i strafflagens allmänna del införa generella regler omstraff för förberedelse ha vissa invändningar framställts. FöreningenSveriges häradshövdingar har sålunda uttalat, att bestraffandet av förberedelsetill brott med några få undantag vore en relativt ny företeelse i svensk rättoch syntes ha sin grund i krigstidens ökade krav på strängare reaktion motbrottsligheten. Det kunde icke sägas överensstämma med svenskträttsmedvetande att i någon större utsträckning bestraffa brottsliga tankar ochplaner på det tidiga stadium, då alla möjligheter ännu funnes att individensbättre känslor skulle komma att avbryta de förberedelser han påbörjat ochdå i allmänhet icke kunde med erforderlig visshet sägas att hans uppsåtmognat eller i allt fall varit tillräckligt fast för att utgöra grund för planensförverkligande. Hitintills hade också hos oss liksom i allmänhet i utlandetde fall, där förberedelse till brott likväl ansetts böra bestraffas, konstitueratssom självständiga brott vid sidan av huvudbrottet, och dessa fall hade,bortsett från dem som ingått i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, iallmänhet varit sådana, där huvudbrottet vore av särskilt svår beskaffenhetoch den förberedande åtgärden i och för sig innefattat en fara för skada.Den sålunda använda vägen syntes föreningen icke böra övergivas. Sverigesadvokatsamfund har funnit det betänkligt att i den omfattning förslagetinnebure straffbelägga förberedelse, innan man visste i vilken utsträckningstraff för försök komme att utsättas i de kapitel av strafflagen, som ännuej blivit föremål för revision, eller vilka straffsatser som där komme attbestämmas. Risk förelåge att förberedelse komme att bliva straffbar även ifall, där detta icke uppbures av allmänna rättsmedvetandet. Något behov aven utökning av de fall, där förberedelse skulle straffas, torde i praktikenicke ha visat sig. Enligt samfundets mening borde tvärtom undersökas,huruvida icke de enligt gällande rätt straffbara förberedelsefallen skullekunna inskränkas. Mot den föreslagna bestämmelsen kunde vidare anmärkas,att det syntes ologiskt att vid vissa brott straffa förberedelse men ej försök.På grund av vad sålunda anförts och då något behov av en allmänbestämmelse om straff för förberedelse icke förefunnes hemställde samfundet, attbestämmelsen måtte utgå ur förslaget och att frågan om straff förförberedelse till vissa brott reglerades genom särskilda bestämmelser i varje kapitel, [ 85 ]där frågan kunde uppkomma. Även föreningen Sveriges stadsdomare ochrådhusrätten i Göteborg ha givit uttryck åt betänksamhet inför denutsträckning, i vilken förberedelsehandlingar straffbelagts i förslaget. Göta hovrätthar däremot ansett, att vad förslaget innehölle härom vore ägnat att fyllaframträdande luckor i det nuvarande straffsystemet.

I fråga om vad som inrymts i den förra av de två grupperförberedelsehandlingar som straffbelagts i förslaget ha i ett flertal yttranden gjortserinringar mot att enligt kommitténs motiv ett blott förvarande av hjälpmedeltill brott icke skulle medföra ansvar, vilket innebure en begränsning avstraffbarheten i jämförelse med vad som stadgades i 12: 19, 19: 21 och 20: 11i nu gällande strafflag. Justitiekanslersämbetet har sålunda ifrågasatt,huruvida straffbarheten borde begränsas på detta sätt. Begränsningen hademotiverats med att det för straffbeläggande av förberedelse borde förutsättas enåtgärd som i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivnainnefattade fara för tillkomsten av ett brott, men ämbetet hölle dock för sin delföre att även den som blott förvarade exempelvis ett sprängämne meduppsåt att han själv eller annan skulle begå en våldsgärning vore straffvärd.Svea hovrätt har som sin mening uttalat, att omständigheterna kunde varasådana, att en persons blotta förvarande av sprängämne, dyrk eller annatsådant hjälpmedel i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivnaförfarandena innefattade sådan fara för tillkomsten av brott, att ettstraffingripande kunde anses påkallat. Hovrätten över Skåne och Blekinge harlikaledes motsatt sig, att innehav av brottsverktyg utan insikt vid"mottagandet omavsedd brottslig användning därav skulle lämna;s straffritt. Hovrätten harhänvisat till att under oroliga tider blotta "innehavet i brottsligt syfte avvapen och sprängämnen torde innebära betydande fara för tillkomsten av brott.I synnerhet om dessa hjälpmedel skolat användas för det i 9: 6 i förslagetomförmälda ändamålet att föröva brott mot allmän säkerhet och ordningansåge hovrätten den som förvarade dem väl förtjäna straff, även om hanförst efter mottagandet kommit till insikt om den avsedda brottsligaanvändningen. Visserligen skulle han i sådant fall vanligen vara förfallen till ansvarefter 11: 5 i förslaget för underlåtenhet att avslöja brott, men hans egenbrottslighet vore likväl av mera kvalificerat slag än i nämnda paragrafavsåges. En tillämpning av 11: 5 i detta fall framstode därför som ennödfallsutväg. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har med instämmande avkriminalpolisintendenten i Stockholm avstyrkt förslaget i den mån därigenomsådana förberedelsehandlingar som enligt gällande lag vore belagda med strafflämnades straffria. Särskilt 20: 11 i den lydelse detta stadgande erhållitgenom den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott finge anses vara till godhjälp i kampen mot vissa grovt asociala element. Sålunda vore det förnärvarande möjligt att med stöd av detta lagrum ingripa exempelvis mot en"dynamitard", som med skäl misstänktes för att ha tagit del i eninbrottsstöld och som väl icke kunde överbevisas härom men som befunnes innehadynamit eller annat till inbrott lämpligt sprängämne. Någon verkligtbärande motivering för sin ändrade ståndpunkt i denna del syntes kommittén ickeha förebragt.

[ 86 ]I fråga om arten av den befattning med hjälpmedel till brott, varom härär fråga, har hovrätten över Skåne och Blekinge vidare anmärkt, att då i denföreslagna lagtexten efter orden "lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar"följde "eller tager dylik befattning" ordet "dylik" icke syntestillfredsställande, eftersom det torde innebära allenast en upprepning, icke enutvidgning i förhållande till de särskilt angivna exemplen. För att den avseddabetydelsen skulle erhållas syntes därför "annan" böra inskjutas framför"dylik" eller ock sistnämnda ord utbytas mot "liknande". Hovrätten ansågevidare, att uppräkningen av typiska förberedelsehandlingar här liksom inuvarande 20: 11 borde omfatta även anskaffande av hjälpmedel; dennavanliga form av förberedelse torde icke – särskilt där anskaffandet skeddegenom tillgrepp – kunna anses inbegripen under något av de i den föreslagnalagtexten angivna typfallen.

I anledning av att i kommitténs motiv som exempel på hjälpmedel, vilkasåsom jämförliga med de i lagtexten omnämnda (gift, sprängämne, vapen,dyrk och förfalskningsverktyg) fölle under stadgandet, angivits karta påvilken anvisningar för brotts utförande vore inritade, har hovrätten över Skåneoch Blekinge anmärkt, att en dylik karta icke kunde anses jämförlig med dei lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför torde böra särskilt nämnas.Stockholms rådhusrätt åter har uppmärksammat, att i motiven även falsksedel och falskt mynt nämnts såsom hänförliga under stadgandet i fråga,samt har i anledning härav ifrågasatt, huruvida dessa, betraktade såsommedel för utprångling, verkligen vore jämförliga med de i lagtexten särskiltangivna hjälpmedlen.

Angående de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid befattningmed hjälpmedel har hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisningtill att den föreslagna lagtexten i 3: 2 krävde uppsåt, riktat på gärning vidvilken lagen utsatte straff för försök eller varå kunde följa straffarbete ifyra år eller däröver, samt att enligt 8: 3, 8 och 10 i förslaget även vissaouppsåtliga gärningar kunde förskylla straffarbete i fyra år, påfordrat attlagtexten i 3: 2 erhölle en tydligare utformning, som uteslöte tveksamhetrörande dess tillämplighet i fall, då förberedelsen varit uppsåtlig men det brottvartill den syftat allenast skulle ha varit att bedöma såsom förövat avoaktsamhet.

Beträffande den senare av de båda typer av förberedelsehandlingar somkommittén uppställt har föreningen Sveriges häradshövdingar funnitoriktigt att stadga straff redan för en handling, som bestode endast i att trädai förbindelse med annan i syfte att förbereda brott. Även om förbindelsenskulle ha utnyttjats i sådant syfte, vilket den föreslagna lagtextens ordalagicke krävde, syntes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten av att meddelaen straffbestämmelse sådan som denna, vilken närmast vore ägnad attförhindra ett frivilligt tillbakaträdande och giva den med vilken förbindelsensökts ett tillfälle att genom hot om angivelse framtvinga en fortsattverksamhet för brottets förverkligande. Även föreningen Sveriges stadsdomare harsärskilt vänt sig mot uttrycket "eljest träder i förbindelse med annan",vilket föreningen funnit vara vagt och ägnat att skapa osäkerhet.

[ 87 ]I anledning av den för nu ifrågavarande typ av förberedelsehandlingarföreslagna bestämmelsen att stämpling till bestämt brott skulle ansesförsvårande har justitiekanslersämbetet uttalat, att i själva lagtexten bordeupptagas den i kommitténs motiv angivna definitionen på stämpling, nämligen attflera i samråd beslutat verkställa ett brott. Samma yrkande har framställtsav Stockholms rådhusrätt, som uttalat att innebörden av begreppet stämplingtrots nu gällande bestämmelser i ämnet torde vara föga känd av den storaallmänheten.

Att med de av kommittén föreslagna bestämmelserna förberedelse tillolovlig underrättelseverksamhet icke längre skulle bliva straffbar har givitanledning till en gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansettatt redan den omständigheten att främmande makt i Sverige uppbyggt enför underrättelseverksamhet avsedd organisation torde kunna skapaallvarlig risk för utrikespolitiska förvecklingar, oavsett om det kunde visas attorganisationen trätt i verksamhet. Närstående tankegångar ha kommit tilluttryck i det yttrande som avgivits av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholmoch vari kriminalpolisintendenten i Stockholm instämt. I detta yttrande haräven hävdats, att det för det allmänna rättsmedvetandet vid alla slags brotttorde framstå såsom ganska självklart, att den som gjort sig skyldig tillnågot så förkastligt som att i vinningssyfte mottaga pengar för att begå brottskulle straffas, även om brottet icke hunnit komma till utförande.

I fråga om andra stycket i kommittéförslagets 2 § har föreningenSveriges häradshövdingar, särskilt med hänsyn till sådanaförberedelsehandlingar som bestå i trädande i förbindelse med annan, påfordrat enutsträckning av de där upptagna bestämmelserna om straffrihet. Sverigesadvokatsamfund har gjort erinran mot att tillbakaträdande från förberedelse enligtförslaget medförde ansvarsfrihet endast vid förberedelse som bestode ibefattning med hjälpmedel. Det syntes samfundet önskvärt att ansvarsfrihet skullekunna inträda även vid tillbakaträdande från förberedelse, som bestode iträdande i förbindelse med annan. I samma riktning har länsstyrelsen iHallands län uttalat sig.

Departementschefen.Beträffande förberedelse till brott har kommittén i sitt förslag upptagitvissa allmänna bestämmelser som dels avse att beskriva vissaförberedelsehandlingar dels ock angiva vid vilka brott de skola vara straffbara. Dessabestämmelser skola enligt förslaget ersätta vissa speciella stadganden somi gällande lag finnas upptagna i 8: 24–26, 12: 18 och 19, 14: 18, 19: 21samt 20: 11. Kommittéförslaget är dock avsevärt mera omfattande, ehuruäven kommittén avsett att straffbelägga förberedelse till brott allenast ibegränsad omfattning. Enligt förslaget skola vissa särskilt beskrivnaförberedelsehandlingar, som kunna sägas i huvudsak röra befattning medhjälpmedel för brott, bestraffas när fråga är om brott som är straffbelagt påförsöksstadiet eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Den somhar för avsikt att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage,mened eller brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, skall [ 88 ]dessutom kunna straffas för förberedelse jämväl då denna ej bestått iannat än att han trätt i förbindelse med annan i sådant syfte.

I likhet med kommittén anser jag, att straffbeläggandet av förberedelsetill brott bör såvitt möjligt regleras på ett mera enhetligt sätt än nu ärförhållandet. Jag delar också kommitténs uppfattning att en viss utvidgning avstraffbarheten på förberedelsestadiet är behövlig för att samhället skallerhålla möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligttidigt stadium. Vid övervägande av vilken metod som för detta ändamål ärden lämpligaste har det synts mig naturligt att anknyta till det sätt, påvilket motsvarande fråga löstes vid 1942 års" lagstiftning om straffbeläggandeav försök. Detta skulle innebära, att genom ett stadgande i 3 kap. reglerasvilka olika slag av handlingar som skola anses utgöra förberedelse till brottunder det att i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del uppräknasde brott som med hänsyn till svårhetsgraden och övriga omständigheteransetts vara av den natur att redan förberedelse till dem bör straffbeläggas.Den senare uppräkningen kan lämpligen ske i samma paragraf som reglerarvid vilka brott försök är straffbart. Genom den av mig förordade metodenvinnas, utom likformighet med de närbesläktade bestämmelserna om försök,bättre möjligheter att i fråga om varje särskilt brott avgöra, huruvida straffför förberedelse är påkallat. Av advokatsamfundet framhållna synpunkter idetta hänseende kunna därigenom vinna beaktande och ävenhäradshövdingföreningens önskemål bliva bättre tillgodosedda. Särskilt med hänsyntill de subjektiva omständigheterna synes. det vara önskvärt att vidstraffbeläggandet av förberedelse kunna vid de särskilda kapitlen fritt och utanatt vara bunden vid någon straffskala e. dyl. pröva, huruvida straffbudet vidett visst brott lämpar sig för att kompletteras med straff för förberedelse.Vidare kan nämnas, att ett straffbud kan vara så konstruerat att det i ochför sig innefattar straff för förberedelse till brottslig verksamhet, ochsärskild straffbestämmelse för förberedelse till brottet kan då vara överflödigeller olämplig.

Vad härefter angår den närmare utformningen av en allmän bestämmelseom vad i förevarande sammanhang skall förstås med förberedelse till brott,påkallar användningen av en sådan lagstiftningsmetod som jag här förordat,att vissa jämkningar vidtagas i kommitténs förslag.

Mot kriminalisering av de i kommitténs förslag upptagnaförberedelsehandlingar som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedeltill brott har jag icke funnit någon anledning till erinran, och jag finnerdet lämpligt att, såsom skett i förslaget, upptaga en utförlig bestämning avde handlingar som avses. De i yttrandena särskilt uppmärksammadehjälpmedlen falsk sedel, falskt mynt och karta med anvisningar för brottsutförande torde omfattas av lagtexten. I uppräkningen av handlingar sominnefatta förberedelse till brott torde emellertid, med beaktande av vad somanförts i vissa yttranden, böra tilläggas de fallen" att någon anskaffar ellerförvarar sådant hjälpmedel som här är i fråga. Den "av hovrätten över Skåneoch Blekinge framställda redaktionella anmärkningen torde – ehuru [ 89 ]kommitténs lydelse strängt taget är oantastlig – även böra beaktas. Vidare haruttrycket "med uppsåt att han själv eller annan skall begå" gärningen ifråga ändrats till "med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagdgärning". Att i detta sammanhang använda uttrycket främja synesföljdriktigt i förhållande till medverkansbestämmelserna, enär "främjar" däromfattar bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott ellerförsök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse. Likaledes hari uttrycket "förlag eller vederlag för utförande av brottet" orden "utförandeav" uteslutits, enär här liksom i 2: 16 ej behöver vara fråga om att utförabrottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.

Beträffande härefter den i kommitténs förslag nämndaförberedelsehandlingen "trädande i förbindelse med annan" har såvälhäradshövdingföreningen som stadsdomarföreningen "framställt anmärkning mot straffbeläggandetav sådan förberedelsehandling. Enligt min mening bör beskrivningen avförberedelsehandlingen begränsas till att avse, att någon söker anstifta annan, isamråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföragärningen. Även med en sådan begränsning bör denna form av förberedelse, idepartementsförslaget benämnd stämpling, kriminaliseras vid avsevärt färrebrott än befattning med hjälpmedel. Denna kriminalisering har emellertidicke verkställts på det av kommittén föreslagna sättet att göra stämplingstraffbar vid alla brott med viss strängare straffsats. I stället skall stämplingvara straffbar såsom förberedelse allenast vid de brott där detta uttryckligenangivits, enär ett praktiskt behov av att kunna straffa stämpling ansettsföreligga. I den mån behovet av straff funnits avse allenast viss form avstämpling, har denna form ensam straffbelagts. Så har vid mened försök tillanstiftan straffbelagts men ej stämpling i övrigt.

Den av kommittén i 2 § sista stycket föreslagna straffmätningsregeln harsynts mig lämplig. Jag vill framhålla, att straffet för förberedelse enligtsakens natur bör sättas lägre än för försök.

Enligt 1 § i kommitténs förslag skall – liksom enligt gällande rätt –straff för försök ej utom i fall, varom är särskilt stadgat, ådömas den somfrivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlettatt brottet ej fullbordats. Beträffande förberedelse stadgas i förslaget, atttill straff därför ej skall dömas om faran för brott var ringa samt att förbefattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstörthjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. Någonregel som möjliggör straffrihet vid tillbakaträdande från annan form avförberedelse än sist nämnts i fall då faran ej var ringa har ej upptagits ikommittéförslaget.I likhet med bl. a. advokatsamfundet finner jag önskvärt atttillbakaträdande från förberedelse till brott skall kunna medföra straffrihet i störreomfattning än kommittén föreslagit. Jag vill härvid till en början framhålla,att den som icke lyckats förebygga den brottsliga användningen av just dethjälpmedel varmed han tagit befattning – av honom lämnat förlag i [ 90 ]penningar är t. ex. redan förbrukat – bör kunna vinna straffrihet, om han påannat sätt förhindrar att brott kommer till stånd. Vidare torde det varapåkallat att även den som deltagit i förberedelse till brott på annat sätt ängenom befattning med hjälpmedel har tillfälle att vinna straffrihet, om hanförhindrar att brott kommer till stånd.

En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida den som tillbakaträttfrån försök på sätt förutsättes i 1 § av kommittéförslaget bör kunna drabbasav straff för förberedelse. Att så skulle vara fallet torde överensstämma medvad kommittén avsett. Enligt min mening skulle emellertid verkan avtillbakaträdande från försök bliva alltför begränsad, om i stället för straff förförsök skulle följa straff för förberedelse.

På grund av dessa skäl vill jag förorda, att i 3 § upptages ett gemensamtstadgande om tillbakaträdande från försök eller förberedelse. Stadgandettorde, i huvudsaklig anslutning till bestämmelsen om tillbakaträdande frånförsök i 1 § andra stycket av kommitténs förslag, i första hand börainnehålla, att straff för försök eller förberedelse till visst brott ej skall – utom ifall då annat är stadgat – ådömas den som frivilligt, genom att avbrytagärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats.Genom inskjutandet av orden "till visst brott" har härvid klargjorts, attstraffrihet ej skall inträda för den vars förberedelsehandling ej varitinriktad enbart på något visst icke genomfört brott utan haft en allmännaresyftning, såsom då en inbrottstjuv avstår från ett visst inbrott men behållersina inbrottsverktyg. För ett sammanförande av försök och förberedelse påsätt här skett kan åberopas att gränsen är flytande, vilket t. ex. i den danskastrafflagen föranlett att de överhuvud ej skilts åt. Därjämte torde ytterligare,i överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i kommitténsförslag, böra stadgas straffrihet för den som allenast tagit olovlig befattning medhjälpmedel, därest han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen avhjälpmedlet. Bestämmelsen avser att ge en särskild möjlighet att vinnastraffrihet i detta fall och utesluter ej tillämpning av huvudregeln. Jag villsärskilt nämna, att den i departementsförslaget upptagna hänvisningen tilleventuella särskilda undantagsbestämmelser är lika påkallad i fråga omförberedelse som beträffande försök. Likaledes i överensstämmelse medkommittéförslaget anser jag slutligen, att straff för förberedelse ej bör få ådömas,om faran var ringa.

I motiven till kommittéförslaget (s. 95) har uttalats, att om entillbakaträder från försök, något som enligt 1 § andra stycket i förslaget medförstraffrihet, det skall lända till befrielse från straff för försök även för övrigamedverkande. Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande rätt, enligtvilken medverkan framstår såsom accessorisk till huvudgärningsmannensbrott. Enligt de i förslaget innefattade nya medverkansreglerna skallemellertid frågan om varje medverkandes straffbarhet bedömas fulltsjälvständigt. En följd härav synes böra bliva, att tillbakaträdande från försök skallfå medföra straffrihet endast för den tillbakaträdande själv och icke för andramedverkande. Detsamma bör tydligen gälla vid förberedelse, i vilket [ 91 ]hänseende också kommittén uttalat att, om flera medverkat, tillbakaträdande somavses i 2 § andra stycket andra punkten i förslaget ej skall medförastraffrihet för annan än den som själv frivilligt förebyggt den brottsligaanvändningen av hjälpmedlet. I anslutning till det nu sagda må emellertidframhållas att, om vid försök eller förberedelse en av flera medverkandeföranlett att brottet ej fullbordats, i regel jämväl annan som därefter frivilligtavstått från utförande av brottet eller medverkan därtill måste anses hatillbakaträtt. I nu ifrågavarande situationer finnes nämligen oftast ickeutrymme för någon annan form av tillbakaträdande än ett sådant frivilligtavstående från fortsatt arbete på brottsplanens förverkligande. Om försök ellerförberedelse efter någon tid uppdagas, oaktat någon medverkande avbrutithandlingsförloppet, finnas sålunda sällan skäl att ställa till ansvar övrigamedverkande som efter detta misslyckande funnit sig däri.

Det lärer vara självfallet, att om någon som tillbakaträtt från försök tillviss gärning vidtagit förberedelsehandling som är ägnad att gagnaytterligare försök till enahanda eller annat brott, tillbakaträdandet frånförstnämnda försök ej kan grunda straffrihet i fråga om förberedelsehandlingen.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 3 och 4 §§ i kommittéförslaget, vilka handlaom fleras medverkan till brott.

I första stycket av 3 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om fleramedverkat till gärning som är i lag belagd med straff, vad som stadgas omstraff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämvälå annan som främjat denna med råd eller dåd. "Härtill har anslutits enföreskrift att den som ej är att anse såsom gärningsman skall dömas, om hanförmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälpdärtill. Den huvudsakliga innebörden härav är, att frågan om ansvar förolika medverkande icke, såsom nu anses vara fallet, blir beroende av omgärningsmannen är straffrättsligt ansvarig eller ej. I ett andra stycke avparagrafen ha i förslaget upptagits stadganden dels om att envar medverkandeskall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom tilllast, och dels om att straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenäreller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honommedverkat till gärningen. Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafenföreslagits en bestämmelse om att vad i paragrafen sägs ej skall gälla, där annatföljer av vad för särskilda fall är stadgat.

Kommittén har vidare som 4 § upptagit en bestämmelse, att om någonmedverkat i väsentligt mindre mån än annan, förmåtts att medverka genomtvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroendeställning eller frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningensfullbordan eller verkningar, hans straff skall kunna nedsättas under vadeljest bort följa å gärningen, och att i ringa fall ej skall dömas till straff.Vidare har här tillagts en föreskrift om att detsamma skall gälla, då fråga [ 92 ]är att straffbud, som avser någon i särskild ställning, skall tillämpas påannan medverkande.

Vad sålunda föreslagits avviker väsentligt från de för närvarande gällandedelaktighetsreglerna i 3: 1–6. Dessa utgå från den uppfattningen, attstraffbestämmelserna i strafflagens speciella del i princip endast ha avseende åden som själv är gärningsman och att annan medverkande icke är straffbarannat i den mån så följer av särskilda föreskrifter i allmänna delen. Enligt3: 1 skall sålunda anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. I 3: 2föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftaren vissaomständigheter skola anses försvårande. Enligt 3: 3 och 4 bestraffas medhjälp till brott.Den som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper annan med råd eller dådså att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3: 3 som vore han självgärningsman, medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men imindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 §straffas efter vad han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om hanvarit gärningsman. Slutligen straffas enligt 3: 5 och 6 deltagare i stämplingtill brott.

Det delaktighetsansvar som sålunda för närvarande stadgas i 3 kap. ansesvara accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För attdelaktighetsansvar skall inträda lär sålunda förutsättas, att någon är såsomgärningsman ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare enligt vad kommitténuttalat, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligenfrämjar ett brott, kan följaktligen icke straffas för delaktighet däri.

Av skäl, beträffande vilka här må hänvisas till kommittébetänkandet, harkommittén funnit, att lagstiftningen nu borde frigöras från uppfattningen attdelaktighet vore straffbar endast då den innebure medverkan till annans brottoch att i stället även annan medverkande än gärningsmannen bordebetraktas såsom självständigt ansvarig. I överensstämmelse med denna tankegångha bestämmelserna i 3: 3 och 4 i kommittéförslaget utformats.

Den omläggning av bestraffningsreglerna vid fleras medverkan till brottsom sålunda föreslagits har icke mötts av någon kritik från principiellasynpunkter.

Göta hovrätt har uttalat, att de nuvarande bestämmelserna, som kvarstodei huvudsak oförändrade sedan strafflagens tillkomst, lede av mångapåtagliga brister i både sakligt och formellt hänseende samt att kommitténsförslag enligt hovrättens uppfattning innefattade en väl avvägd lösning av demångahanda spörsmål, som uppkomme då flera samverkade till brott.Stockholms rådhusrätt åter har, under framhållande av att nuifrågavarande avsnitt av förslaget utan tvivel vore det mest betydelsefulla däri,förklarat att rådhusrätten icke vågade uttala något säkert omdöme om dengenomgripande nydaning, som kommittén här förslagit.

I anledning av att i 3 § i förslaget talas om gärning, som i lag är belagdmed straff, har Stockholms rådhusrätt uttalat, att om här med "lag" avsågesstrafflagen, ordet borde utbytas mot "lagen", men att, om icke endast [ 93 ]strafflagen åsyftades, ordet i stället borde ersättas med "lag eller författning".Även föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Malmö ochstadsfiskalen: i Malmö ha i anledning av bl. a. nu förevarande paragraf i förslagetefterlyst tydligare bestämmelser angående förhållandet tillspecialstraffrätten. Sistnämnda rådhusrätt har särskilt ifrågasatt, huruvida det icke bordestadgas, att strafflagens medverkansregler icke skulle gälla i fråga om brottenligt specialstraffrätten, å vilka endast kunde följa penningböter upp till300 kronor.

I övrigt ha vissa anmärkningar framställts mot den språkligaavfattningen av paragrafen. Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten iGöteborg ha sålunda uttalat, att då paragrafen synnerligen ofta skulle kommai tillämpning, det vore av stor vikt att den erhölle en klarare ochotvetydig formulering.

Angående 4 § i förslaget har hovrätten för Övre Norrland uttalat, att detkunde ifrågasättas huruvida icke de här upptagna bestämmelserna omstraffminskning i vissa fall, då flera medverkat till brott, vore av denallmänna räckvidd, att deras naturliga plats vore bland bestämmelserna omstraffminskning i 5 kap. snarare än i 3 kap. Göta hovrätt har funnitbetänkligt, att enligt det föreslagna stadgandet formellt hinder icke syntes möta motatt i ringa fall en gärningsman befriades från ansvar, så snart medhjälpfrån annans sida förekommit, oavsett huru obetydlig denna medhjälp änvarit. Även om man icke behövde befara en dylik, icke avseddrättstillämpning, förefölle det hovrätten dock kunna ifrågasättas, huruvida det vorelämpligt att införa en sådan principiellt betydelsefull regel vid flerassamverkan till brott utan att den samtidigt gjordes tillämplig även vid ensamtgärningsmannaskap. I sammanhang med vissa i förslagets 12, 13 och 19kapitel upptagna bestämmelser om strafflindring och straffrihet vidfrivilligt tillbakaträdande hade kommittén uttalat, att frågan om införande av enallmän bestämmelse om verkan av "i handling visad ånger" endast tordekunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsystemet. Enahanda synpunkt bonde enligt hovrättens mening åtminstone ledatill, att straffrihet enligt nu förevarande paragraf icke skulle kunnaifrågakomma för gärningsman. Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att denföreslagna straffrihetsregeln enligt ordalydelsen avser ävengärningsmannaskap och fullbordade uppsåtliga brott. I anledning av att i kommitténsmotiv uttalats, att allmän åklagare icke borde åtala den medverkande, där pågrund av straffrihetsregeln ett åtal finge antagas leda till frikännande, harrådhusrätten funnit principen om allas likhet inför lagen här kunna sättasi fara och har som sin mening uttalat, att åt straffrihetsregeln borde givasen snävare avfattning än den föreslagna. Rådhusrätten har därvid hänvisattill de av kommittén omnämnda bestämmelser i danska strafflagen, enligtvilka straff för medverkan som ej är gärningsmannaskap i regel kan, omden avser lagöverträdelse belagd högst med fängelse, bortfalla där denmedverkande blott velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i redanfattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam.

[ 94 ]Beträffande det sist i 4 § inrymda stadgandet om tillämpligheten åmedverkansfallen av straffbud, som avser någon i särskild ställning, harSveriges advokatsamfund gjort den erinran, att uttrycket "någon i särskildställning" icke syntes tillräckligt klargörande. Enligt samfundets mening bordeantingen en fullständig uppräkning av hithörande fall ske eller också istrafflagens speciella del för varje särskilt brott, där frågan kundeuppkomma, angivas i vad mån straffbestämmelsen för brotteft vore tillämpligjämväl å sådan medverkande som ej tillhörde de i stadgandet omnämndaspecialsubjekten.

Mot den språkliga avfattningen av paragrafen enligt kommitténs förslagha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg gjortsamma anmärkning som mot 3 §.

Departementschefen.Till den av kommittén föreslagna omläggningen avdelaktighetsbestämmelserna, mot vilken i stort sett icke framkommit några invändningar iyttrandena, kan jag uttala min principiella anslutning. Genom förslagetavlägsnas sakliga brister i de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som enväsentlig förenkling vinnes. I fråga om den närmare utformningen av de nyareglerna har, såvitt gäller den första av de nu ifrågavarande bådaparagraferna, den av kommittén föreslagna lagtexten icke i departementsförslagetundergått annat än jämkningar av redaktionell natur.

Med anledning av att i några yttranden över förslaget uttalats, att det istrafflagens allmänna del borde klarläggas huruvida medverkansreglernaoch andra bestämmelser i allmänna delen ägde tillämpning inomspecialstraffrätten, må framhållas att svaret på denna "fråga är att söka icke istrafflagen utan inom specialstraffrätten själv. Att avgörandet därvid ofta måsteske genom analogisk tillämpning av den allmänna strafflagen utgör intetundantag. Jag är icke beredd att i strafflagen införa några bestämmelser somsärskilt avse att ingripa i specialstraffrätten. Det i yttrandenauppmärksammade spörsmålet är dock av så stor praktisk betydelse att det bör blivaföremål för reglering vid det fortsatta reformarbetet på strafflagen.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § upptagna reglerna omstrafflindring och straffrihet vid fleras medverkan till brott, synes icke i dettasammanhang böra upptagas någon regel som ger möjlighet till straffnedsättningeller straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Det förefallernämligen ej vara fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning förfall, då flera medverkat, men ej för sådana fall, då gärningsmannen varitensam om brottet. Frågan om en allmän regel rörande verkan avtillbakaträdande från brott torde komma att upptagas av strafflagberedningen viddess arbete på straffsystemet. Den nu berörda bestämmelsen synes därförkunna utgå. I övrigt har jag ansett mig kunna godtaga vad kommittén härföreslagit. Jag förordar alltså under 5 § ett stadgande som möjliggörstraffnedsättning för den som – vare sig han är gärningsman eller annanmedverkande – förmåtts att medverka genom tvång, svek eller därmed jämförligtmissbruk eller ock medverkat allenast i mindre mån samt stadgar [ 95 ]straffrihet, om brottsligheten är ringa. Det må anmärkas, att om någon av fleramedverkande frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindragärningens fullbordan eller verkningar, han ofta reducerat sin medverkan såatt han får anses ha medverkat allenast i mindre mån. I så fall kanparagrafen, även efter den begränsning som jag nyss förordat med avseende åtillbakaträdande, åberopas för nedsättning av straffet.

Vad kommittén föreslagit om straffnedsättning eller straffrihet, då frågaär att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan isärskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande, synes miglämpligt.

6 §.

Denna paragraf ersätter 11: 5 i kommitténs förslag.

Bestämmelser om straff för underlåtenhet att avslöja brott meddelas förnärvarande i 3: 7 och 8. Det förra lagrummet har avseende å föräldrar,adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare,vilka underlåta att från utförande av brott, varom de äga vetskap, hindra densom står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan angivelse tillåtal. I 3: 8 åter stadgas straff för det fall, att annan person än de i 3: 7nämnda vetat brott, därav någons l=iv, hälsa, frihet eller egendom sattes isymnerlig fara, å färde vara och underlåtit att i tid, så att faran kundeavvärjas, upptäcka det, när detta kunnat ske utan angivelse till åtal. Härjämtebehandlas underlåtenhet att upptäcka visst slags brottslighet som ett särskiltbrott, i det i nuvarande 8: 28 stadgas ansvar för den som vet högförräderi,spioneri eller något av vissa andra i 8 kap. upptagna brott, däriblandolovlig underrättelseverksamhet, vara å färde och ej upptäcker det i tid.Samtliga nu nämnda lagstadganden ha i förslaget ersatts medbestämmelser, som sammanförts i 11: 5. I första stycket av denna paragraf harkommittén upptagit ett stadgande om straff för den som, när högförräderi,spioneri, uppror, mord, sabotage, rån eller annan gärning, varå enligt lag kanfölja straffarbete i åtta år eller däröver, är å färde, underlåter att i tidanmäla eller eljest avslöja gärningen, där det kan ske utan fara för honomsjälv eller någon av hans närmaste. Straffet har föreslagits skola vara högststraffarbete i fyra år. För det fall att vederbörande ej insåg men hadeskälig anledning antaga att gärningen var å färde och ej avslöjade deomständigheter som voro honom kunniga, har kommittén föreslagit straff i form avböter eller fängelse. I andra stycket av paragrafen har föreslagits enbestämmelse om straff av böter eller fängelse för föräldrar eller andrauppfostrare, vilka underlåta att från brottslig gärning hindra den som står underderas vård och lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller derasnärmaste och utan anmälan till myndighet. Slutligen har kommittén i etttredje stycke i paragrafen upptagit en föreskrift, att åtal för underlåtenhetatt avslöja eller hindra brottslig gärning ej skall få ske, med mindregärningen så fortskridit att straff enligt lag kan följa därå.

[ 96 ]Beträffande första stycket i den av kommittén föreslagna paragrafen harhovrätten över Skåne och Blekinge. funnit anledning till erinran mot att viduppräkningen av de brott, vilka det ålagts utomstående att avslöja,betydande inskränkningar gjorts i förhållande till det nuvarande stadgandet i 3: 8.Enligt förslaget skulle det sålunda bliva straffritt att förhålla sig passiv, bl. a.då grov urkundsförfalskning, falskt åtal, barnamord, brott mot 15: 15 a eller18: 6 eller utpressning vore å färde. Detta syntes hovrätten vara att gå förlångt, i det den allmänna rättskänslan syntes bjuda, att straff inträdde förunderlåtenhet att avslöja dessa brott. Rådhusrätten i Malmö har likaledesuttalat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet bättre motsvarade vad somborde gälla inom ett rättssamhälle, och har därför förordat en omarbetningav förslaget, så att det komme att närmare ansluta sig till vad som förnärvarande gällde. Sveriges advokatsamfund har däremot anslutit sig till vadkommittén antytt om att en vidsträckt skyldighet för medborgarna att varaverksamma för att avvärja brott näppeligen uppbures av den allmännarättsuppfattningen. Den principiella utgångspunkten borde enligt samfundetsmening tvärtom vara den, att medborgarna icke skulle genomstraffbestämmelser åläggas att fullgöra något slags polismannafunktion gentemotvarandra. Från denna princip borde avsteg göras endast i den mån så kunde ansesnödvändigt för tillgodoseende av ytterst viktiga intressen. Samfundet deladedärför kommitténs uppfattning, att straff för underlåtenhet att avslöja brottborde inträda allenast när fråga vore om särskilt svåra och farliga brott.Samfundet, som med tillfredsställelse konstaterade att olovligunderrättelseverksamhet icke medtagits i den föreslagna bestämmelsen, hade i och för sig intetatt erinra mot det sätt varpå kommittén begränsat de brott, på vilkabestämmelsen skulle äga tillämpning.

Mot den föreslagna bestämmelsen om att underlåtenhet att avslöja nuifrågavarande brott skall straffas endast då avslöjandet kunnat ske utanfara för den utomstående själv eller någon av hans närmaste harjustitiekanslersämbetet invänt, att kommittén knappast syntes ha anförtövertygande skäl för att den krets av närstående, som avsåges med uttrycket "hansnärmaste", icke genom uppräkning närmare angivits i lagtexten. Även omdet icke skulle uppstå någon större svårighet för domaren att i det särskildafallet avgöra, huruvida straffbar underlåtenhet att avslöja ett brott skulleanses föreligga, vore likväl att märka, att den enskilde genom den avkommittén föreslagna lagtexten lämnades utan tillräcklig vägledning förbedömande huruvida han hade skyldighet att vara verksam för att avslöjabrottet. Jämväl Sveriges advokatsamfund har förordat, att orden "någonav hans närmaste" ersattes med en uppräkning. Hovrätten för Övre Norrlandhar likaledes funnit den av kommittén föreslagna formuleringen för vag ochförordat att i lagen upptaga en reglering som anslöte till kommitténs motiv.Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget fått en mindretillfredsställande formulering, såtillvida som i uttrycket "fara för honomsjälv eller hans närmaste" ordet " fara" använts även för att beteckna riskenför att vederbörande skulle bliva lagförd vid domstol. Vad därutöver med [ 97 ]stadgandet avsåges syntes följa av allmänna regler och därför icke behövautsägas. Med hänsyn härtill ansåge hovrätten vara att föredraga ett uttrycksom det för närvarande i 3: 8 använda "när det utan angivelse till åtal skekunnat". Även föreningen Sveriges stadsdomare har anmärkt, att enligtkommitténs motiv ordet "fara" här hade en vidsträcktare innebörd än ordalageni lagtexten gåve anledning att förmoda. Stockholms rådhusrätt har funnit,att tvekan kunde uppstå rörande innebörden av såväl "fara" som "närmaste".Rådhusrätten i Göteborg har likaledes ansett, att ordet "fara" vore alltförtänjbart, och har vidare funnit, att nu ifrågavarande paragraf även i övrigtvore otydlig.

I fråga om det subjektiva rekvisitet har Sveriges advokatsamfund uttalat,att samfundet utginge från, att förslagets mening vore att det brottsligauppsåtet skulle täcka alla de objektiva rekvisiten, så att straffrihet bl. a. skulleinträda, om vederbörande faktiskt ansett, att brottets anmälande elleravslöjande skulle medföra fara för honom själv eller hans närmaste, och dettaäven om denna åsikt måste anses ha innefattat ett misstag, ursäktligt ellericke. Ett klargörande på denna punkt syntes samfundet emellertid önskvärt.Skulle meningen med stadgandet vara en annan än vad samfundet sålundaantagit, hemställdes om ändring däri.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit den i paragrafenshuvudstadgande föreslagna straffskalan av högst straffarbete i fyra år alltförsträng, i det föreningen anfört, att även om man med kommittén finge anse,att det enligt den allmänna rättsuppfattningen ålåge medborgarna enskyldighet att vara verksamma för att avvärja mycket svåra brott, man likvältorde ha att räkna med en viss tveksamhet hos flertalet av dem införfullgörandet av denna skyldighet. Ofta torde så tillgå, att vederbörandevisserligen bestämde sig för att på något sätt avslöja vad han visste men icke haderiktigt klart för sig hur detta skulle ske och därför ej komme sig för atthandla omedelbart. Med hänsyn till att dylik tröghet vore en mycket vanligegenskap borde man enligt föreningens mening icke bestraffa dessförefintlighet efter en så hög straffsats som den föreslagna.

Samma förening har vidare uttalat, att det icke syntes böra ifrågakommaatt, såsom kommittén i andra punkten av paragrafens första styckeföreslagit, bestraffa även den som ej insett att brott varit å färde. Sammaståndpunkt har intagits av Stockholms rådhusrätt. Sveriges advokatsamfund harlikaledes funnit, att tillräckliga skäl saknades att straffa den som faktiskticke insett utan endast haft "skälig anledning antaga" att gärning somavsåges med bestämmelsen varit å färde. När brottet väl vore begånget, kundeåtskilliga omständigheter, som människor tidigare icke funnitanmärkningsvärda, framstå i sådan dager, att man kunde vara benägen att anse dem hautgjort "skälig anledning antaga" att ett brott var å färde. Bestämmelsensyntes vila på tankegången, att medborgarna borde ådagalägga något slagsnormal eller "skälig" misstänksamhet mot varandra eller – annorlundauttryckt – utöva något slags normal eller "skälig" polisuppsikt över varandra.En dylik tankegång torde sakna stöd i svenskt rättsmedvetande, som [ 98 ]tvärtom starkt skulle reagera mot att någon dömdes till ansvar för underlåtenhetatt avslöja ett brott, som han faktiskt icke haft vetskap om, kanske ickeens misstänkt. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn tillrättssäkerhetskravet ville samfundet därför avstyrka den föreslagnabestämmelsen i denna del.

Vad härefter angår det föreslagna stadgandet om straff för underlåtentillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida i paragrafens andra stycke hade i det föregående omnämnda anmärkningarna mot orden "fara" och"närmaste" i första stycket avseende även å samma ord i andra stycket. I övrigthar föreningen Sveriges stadsdomare framhållit att, enligt vad kommitténsmotiv gåve vid handen, till uppfostrare skulle räknas även lärare och haranmärkt att detta måhända borde utsägas i lagtexten, helst som stadgandetkunde få betydelse som stöd för skadeståndstalan med anledning avbristande tillsyn.

Angående placeringen av hithörande bestämmelser harjustitiekanslersämbetet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de borde ha sin plats i 11kap., som handlade om brott mot allmän ordning; uttrycket "allmänordning" syntes nämligen närmast föra den yttre ordningen i tankarna.

Departementschefen.I den mån skyldighet att avslöja brott stadgas torde underlåtenhet isådant hänseende kunna betraktas som en särskild form av medverkan tillbrottet, ett slags negativ delaktighet. På grund härav förefaller det frånsystematisk synpunkt berättigat att liksom för närvarande upptagabestämmelser om denna art av medverkan i strafflagens allmänna del. I allt fallsynes tillräcklig anledning icke föreligga att flytta bestämmelserna till 11kap., där de såsom justitiekanslersämbetet framhållit passa mindre väl. Ombestämmelser i ämnet alltjämt inrymmas i 3 kap., erbjuder sig i fråga omden lagtekniska metoden möjligheten att gå till väga på samma sätt sommed avseende å försök och förberedelse till brott eller sålunda att i 3 kap.upptaga ett allmänt stadgande om innebörden av begreppet underlåtenhetatt avslöja brott och därefter i de särskilda kapitlen i speciella delen angivavid vilka brott sådan underlåtenhet skall bestraffas. Därvid börunderlåtenhet att avslöja brott, liksom i kommitténs förslag, kriminaliseras i väsentligtmindre omfattning än försök och förberedelse. Även underlåten tillsyn frånföräldrars och uppfostrares sida synes från systematisk synpunkt vara attbetrakta som en form av medverkan och alltjämt böra behandlas istrafflagens allmänna del. Något behov av att i den speciella delen utpeka vissabrott där straff skall inträda för underlåten tillsyn torde däremot ejföreligga. På grund av vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl talaför att i stället för de av kommittén i 11: 5 föreslagna stadgandena upptagabestämmelser i ämnet i 3 kap., lämpligen såsom 6 §.

I den nya paragraf som jag i enlighet härmed låtit intaga i kapitlet har iett första stycke stadgats straff för den som – i de fall som lagen särskiltutsätter – underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv ellernågon av hans närmaste, i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd [ 99 ]gärning som är å färde. Med uttrycket "straffbelagd gärning" avses liksomeljest att angiva, att även gärning av den som är under 15 år eller otillräkneligfaller under bestämmelsen. Vad angår den av kommittén föreslagnabestämmelsen om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga attbrottslig gärning var å färde, har den kritik som riktats däremot föranlettmig att utesluta bestämmelsen ur förslaget. Straff för sådan oaktsamunderlåtenhet att avslöja brott synes icke kunna komma i fråga annat änbeträffande vissa brott i 8 kap., och en bestämmelse om straff även för oaktsamunderlåtenhet att avslöja något av dessa brott synes därför lämpligen börainföras som en särskild bestämmelse i sistnämnda kapitel.

Beträffande straffet för underlåtenhet att avslöja brott har det synts miglämpligast att i nu förevarande paragraf hänvisa till vad som är stadgat förden som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning som var åfärde. Frågan om straff skall alltså bedömas efter de grunder, som angivits i5 § av departementsförslaget. Härav följer bl. a., att straff i ringa fall, d. v. s.då underlåtenheten är att bedöma som ett ringa brott, skall bortfalla. Ensärskild bestämmelse om straffmaximum, varigenom ytterligare markerasatt underlåtenhet att avslöja brott i regel är en lindrigare form än annanmedverkan till brott, synes emellertid erforderlig. Det av kommitténföreslagna maximum av straffarbete i fyra år synes dock vara väl högt och jagvill för min del föreslå, att straffet ej må överstiga straffarbete i två år.

I andra stycket av paragrafen torde böra stadgas straff för underlåtentillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida. Jag har tillika ansettlämpligt att i likhet med gällande lag nämna även förmyndare, som kan havård om sin myndling, t. ex. en omyndigförklarad, utan att vara uppfostrare.Stadgandet synes böra straffbelägga försummelse att, i annat fall än förstastycket avser, hindra den som står under vederbörandes vård eller lydnadfrån straffbelagd gärning. Enligt gällande lag skall straff ej inträda, omvederbörande ej kunnat hindras utan angivelse till åtal. Jag har iöverensstämmelse med kommittén ansett, att man i nu ifrågavarande fall ej hellerkan fordra annan anmälan till myndighet. Liksom i paragrafens första styckehar här vidare även gjorts till förutsättning för straffbarhet att brottet skulleha kunnat förhindras utan fara för vederbörande själv eller hansnärmaste. Straffet torde böra bestämmas efter samma grunder som enligtförsta stycket d. v. s. såsom för den som medverkat allenast i mindre mån,med den viktiga begränsningen att det liksom enligt kommittéförslaget ejbör få sättas högre än till fängelse.

Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen upptagits ett stadgande somsvarar mot det av kommittén föreslagna tredje stycket i 11: 5, enligt vilketnågot straff ej skall följa å underlåtenhet att avslöja brott eller å underlåtentillsyn, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straffenligt lag kan följa därå. Att härvid uttrycket "ej må till straff dömas" valtsi stället för det av kommittén föreslagna "ej må åtal ske" har föranletts avatt det närmast är fråga om bestämmande av förutsättningarna förstraffbarhet och ej allenast om en åtalsregel. Orden "enligt lag" ha ansetts kunnauteslutas utan någon saklig ändring av stadgandets innebörd.

[ 100 ]7 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget och 14 § i gällande lag.

4 KAP.Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff;så ock om återfall i brott.2 och 6 §§.

Med avseende å SL 4: 1 har kommittén föreslagit upphävande avparagrafens andra stycke, varest under hänvisning till 4: 7 i fråga om ämbetsstraffengöres undantag från vad i första stycket av 4: 1 stadgas om att gemensamtstraff skall ådömas, då någon dömes för flera brott. Den sålunda föreslagnaändringen är betingad av att enligt kommittéförslaget ådömande av fleraämbetsstraff vid sidan av varandra icke längre skall förekomma. Om någonför flera brott förskyllt avsättning eller suspension, skall nämligen alltidett gemensamt straff ådömas. Endast för det fall att någon för skilda brottförskyllt ämbetsstraff och allmänt straff har kommittén i 4: 7 föreslagitundantag från den allmänna regeln i 4: 1, att gemensamt straff skall ådömasför flera brott. Någon erinran härom har kommittén likväl icke ansetterforderlig i 4: 1. Detta har emellertid blivit föremål för anmärkning avföreningen Sveriges stadsdomare, som uttalat att det syntes vara riktigt ochlämpligt att i den paragraf, vari en allmän regel fastställdes, gjordes erinranom undantag, där sådant funnes. Det förekomme mera sällan, att någonför skilda brott förskyllde ämbetsstraff och allmänt straff. För den somnågon gång finge att taga befattning med ett sådant fall vore dettacknämligt att redan i den väl kända och ofta tillämpade 1 § av 4 kap. fåuppmärksamheten fästad på den ifrågavarande bestämmelsen i 7 §. Sammauppfattning har uttalats av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg ochMalmö samt av stadsfiskalen i Malmö.

Även i 4: 2, som innehåller bestämme1serna rörande maximum ochminimum för gemensamt straff vid sammanträffande av brott, har kommitténföreslagit vissa ändringar. Sålunda har kommittén till en början, med bevarandeav regeln att gemensamt straff icke får understiga något av de för brottenstadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högstastraffen sammanlagda med varandra, föreslagit upphävande av den nuvarandeföreskriften, att det gemensamma straffet skall bestämmas med tillämpningav de för brotten i lag stadgade straffsatserna och att höjning må skeallenast i den svåraste tillämpliga straffsatsen. Denna ändring innebärexempelvis, att gemensamt straff för två brott, för vilka straffsatserna äro fängelsei högst sex månader och straffarbete i högst två år, skulle kunna bestämmastill fängelse i högst två år. Kommittén har vidare även föreslagit en ändringi den nu gällande bestämmelsen, att om det svåraste av de högsta straffenär fängelse eller straffarbete på viss tid, detta straffmått vid bestämmandet [ 101 ]av det gemensamma straffet ej får överskridas med mera än två år.Ändringen innebär här, "att fängelse som gemensamt straff aldrig skall fåöverskrida två år; i stället skall, om det svåraste straffet är fängelse och dehögsta straffen sammanlagda uppgå till fängelse över två år, kunna dömastill straffarbete, dock icke över två år. Slutligen har kommittén ävenföreslagit införandet av en ny regel, innebärande att suspension som gemensamtstraff skall få bestämmas till högst ett år. De föreslagna ändringarna i 4: 2ha föranlett kommittén att föreslå en följdändring i 4: 6.

Vad sålunda föreslagits har mötts av invändningar frånfångvårdsstyrelsen, vilken funnit att det icke syntes "ägnat att åvägabringa en bättre ordningän den nuvarande. Styrelsen hade särskilt fäst sig vid att enligt förslagetfängelse å ena sidan skulle få vidgad tillämplighet, såvitt anginge strafftiderunder två år, men å andra sidan icke skulle få ådömas på längre tid än tvåår. Enligt styrelsens mening saknades anledning att nu utvidgatillämpligheten av fängelsestraffet. Styrelsen erinrade, att strafflagberedningen i sittbetänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. i princip uttalatsig för att fängelse och straffarbete borde sammanslås till en gemensamstraffart. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall såsom gemensamt straffdöma till straffarbete i stället för fängelse förefölle onödig. Enligt styrelsensmening borde de nuvarande konkurrensreglerna få fortsätta att gälla, tilldess den åt strafflagberedningen uppdragna utredningen om straffsystemetsreformering blivit slutförd.

Departementschefen.Då den i yttrandena framställda anmärkningen mot den föreslagna ändringen av 1 § synes befogad, har andra stycket, med dess hänvisning till1 §, bibehållits i sin nu gällande lydelse.

Beträffande 2 och 6 §§ synes, i enlighet med vad fångvårdsstyrelsenframhållit, i avvaktan på slutförandet av arbetet med straffsystemetsreformering ej föreligga tillräckliga skäl att för närvarande vidtaga några ändringari konkurrensreglerna. Den nuvarande lydelsen av dessa paragrafer har därförbibehållits oförändrad med undantag av att här liksom i 2: 8 uttrycket"riksdaler" utbytts mot "kronor". Den föreslagna nya regeln om suspension harupptagits i 7 §.

7 §.

Beträffande avsättning och suspension gäller enligt nuvarande lydelsen av7 §, att gemensamt straff skall tillämpas, då fråga är om flera brott i sammabefattning, men att i andra fall sådant straff skall ådömas särskilt. Härutihar kommittén föreslagit huvudsakligen sådana ändringar som påkallas avatt avsättning och suspension enligt 2: 16 i dess förslag omfatta allabefattningar, som den dömde innehar och domstolen finner honom böra mista,samt att därför ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra ickeifrågakommer enligt förslaget.

[ 102 ]Departementschefen.Med hänsyn till att departementsförslaget icke upptager stadgandet ikommittéförslagets 2: 16 har nu förevarande paragraf avfattats i närmareanslutning till gällande lag. Liksom nu har huvudregeln om gemensamt strafffått formen av en hänvisning till 1–4 §§, varigenom kommittéförslagetsandra stycke blivit överflödigt. Huvudregeln gäller enligtdepartementsförslaget allenast det fall, att någon för flera brott förskyller avsättning ellersuspension från samma befattning. Hur domstolen skall förfara, där frågaär om flera befattningar, framgår av 25: 6 i departementsförslaget. Dettaupptager i nu förevarande paragraf i övrigt allenast dels en regel om ett årsmaximum för suspension som gemensamt straff, vilken regel enligtkommittéförslaget skulle ha tillagts i 2 §, dels ock mot 7 § första stycket ikommittéförslaget svarande bestämmelser om den som förskyllt både avsättningeller suspension och allmänt straff.

14 §.

I fråga om förevarande paragraf har kommittén föreslagit utvidgning avreglerna om förhöjning av straffskalan vid återfall i brott till att omfattajämväl förfalskningsbrotten i 12 kap. samt skadegörelsebrotten i 24 kap.

Införandet av 12 kap. under återfallsreglerna har icke föranlett erinran iyttrandena. Föreningen Sveriges stadsdomare har härom yttrat, att de i 12kap. upptagna förfalskningsbrotten stode förmögenhetsbrotten så nära, attintet vore att erinra mot denna utvidgning. Beträffande 24 kap. har däremotförslaget gjorts till föremål för anmärkningar. Nyssnämnda förening harsålunda framhållit, att av brotten i 24 kap. enligt förslaget endast de tillåverkan hänförda tillgreppen av naturprodukter i 2 § andra stycket och olovligtfiske i 5 § förutsatte vinningssyfte hos gärningsmannen. Föreningen ansågeemellertid, att bestämmelserna i 2 § andra stycket borde överföras till 20kap. och stadgandena om straff för olovligt fiske till specialstraffrätten. Dedärefter kvarstående skadegörelsebrotten i 24 kap., särskilt olovligt tagandeav väg, kunde icke anses påkalla någon tillämpning av återfallsreglerna. Ettytterligare skäl emot förslaget i denna del vore, att 19 kap. i detsammalämnats utanför återfallsreglernas tillämplighetsområde, ehuru därupptagna brott regelmässigt även innefattade skadegörelse, samt stadgandena omskadegörelse i 24: 1–3 enligt motiven skulle vara subsidiära i förhållande till19 kap. Även rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ha uttalat sig mot attåterfallsreglerna utsträcktes till att gälla 24 kap., därvid sistnämndarådhusrätt framhållit, att allvarligare fall av olovligt fiske visserligen i och för sigtorde böra beaktas i återfallshänseende, men att, så länge motsvarandebestämmelser beträffande olovlig jakt saknades, återfallsreglerna i 4: 14 ejborde utsträckas till att omfatta enbart olovligt fiske. Stockholms rådhusrättåter har yttrat, att rådhusrätten funne det tveksamt, huruvida tillräckliga skälförelåge att göra återfallsreglerna tillämpliga på 24 kap., men att, då i fallav behov möjligheten att underlåta straffhöjning vid återfall kundeutnyttjas, rådhusrätten icke i denna del ville göra någon erinran mot förslaget

[ 103 ]Departementschefen.Att utsträcka återfallsreglerna till att gälla jämväl de i 24 kap. i förslagetupptagna brotten torde icke vara erforderligt. Hänvisningen till nämndakapitel har därför uteslutits.

5 KAP.Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.13 §.

I denna paragraf, som handlar om verkan av den brottsliges död påfrågan om ådömande av straffpåföljder, har kommittén i andra stycketföreslagit en ny bestämmelse av innehåll, att förverkandepåföljd enligt 2: 18 och19 i kommittéförslaget skall kunna ådömas utan hinder av den brottsliges död.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig mot vad sålundaföreslagits, därvid föreningen hänvisat till vad föreningen anfört vid 2: 20(motsvarande 2: 18 i departementsförslaget). I anledning av ett uttalande ikommitténs motiv har Göta hovrätt funnit önskvärt, att det nu förevarandestadgandets giltighet även inom specialstraffrätten komme till uttryck ilagtexten.

Departementschefen.Då ådömande av förverkandepåföljd efter den brottsliges död kan verkaobilligt, har det föreslagna nya stadgandet i paragrafens andra stycke jämkatsså att dylikt ådömande skall ske allenast om det finnes skäligt. I anledning avGöta hovrätts anmärkning rörande stadgandets förhållande tillspecialstraffrätten må hänvisas till vad jag anfört vid 3: 4 och 5. I sammanhang med nuifrågavarande ändring i paragrafen har jämväl företagits en mindreredaktionell jämkning av de från gällande lag kvarstående bestämmelserna iparagrafens första stycke, varvid ordet lösöre, som i andra lagrum användes i enmera inskränkt betydelse, utbytts mot lös egendom.

15 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en preskriptionsregelbeträffande ämbetsbrotten i 25 kap. Härvid har i anslutning till vadprocesslagberedningen föreslagit (SOU 1944: 9 s. 113) den preskriptionsavbrytandeåtgärden betecknats som "åtgärd för brottets beivrande".

Mot detta uttryckssätt ha erinringar gjorts. Justitiekanslersämbetet harsålunda framhållit att, för tiden intill dess nya rättegångsbalken trädde i kraft,det av kommittén föreslagna uttrycket skulle innebära detsamma som dennuvarande lagtexten, vilken här talade om att åtal ej blivit anställt inompreskriptionstiden. För att undvika missförstånd syntes det därför vara lämpligtatt det nuvarande uttryckssättet användes i lagrummet, så länge gamlarättegångsbalken fortsatte att gälla. Samma uppfattning har uttalats av föreningenSveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg.

[ 104 ]Departementschefen.Då förslaget icke är avsett att genomföras före nya rättegångsbalkensikraftträdande, föranleda de erinringar som framställts i yttrandena ingenändring i förslaget. Såsom en följd av de ändringar som jag ansett böravidtagas i 25 kap. i kommittéförslaget har emellertid en "omformulering avparagrafen blivit nödvändig.

19 a §.

Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, att påföljdenligt 2 kap. 18 § första stycket och 19 § i kommittéförslaget skulle varaförfallen, där ej talan anhängiggjorts inom tio år från det brottet begicks.

Mot vad sålunda föreslagits har ej gjorts annan invändning i yttrandenaän att föreningen Sveriges häradshövdingar under åberopande av vadföreningen anfört angående 2: 20 (motsvarande 2: 18 i departementsförslaget)uttalat, att stadgandet i 5: 19 a icke borde omfatta 2: 18 första stycket ikommitténs förslag.

Departementschefen.Enär domstol bör kunna upptaga frågan om förverkande så länge åtal förbrottet ej är preskriberat, torde det av kommittén föreslagna stadgandet ompreskription av förverkandepåföljder böra begränsas till att avse densituationen att straff är förfallet. Härutöver har i den av kommittén föreslagnalagtexten gjorts den ändring, som betingats av att ordningen mellan de avkommittén föreslagna 18 och 19 §§ i 2 kap. omkastats och att paragrafernaerhållit ändrade nummer.

6 KAP.Om skadestånd.3 §.

Kommittén har till förevarande paragraf överflyttat bestämmelsen i 16: 14om att den som är saker till ärekränkande gärning må, där motparten äskardet, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmäneller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

Mot denna överflyttning har jag ej något att erinra. Lydelsen av paragrafentorde dock böra jämkas något.

5 §.

Kommittén har icke föreslagit någon ändring av gällande strafflagsståndpunkt, att då flera äro delaktiga i ett brott, solidarisk skyldighet att ersättauppkommen skada skall åvila dem alla, men däremot föreslagit enredaktionell följdändring i förevarande paragraf.

[ 105 ]Justitiekanslersämbetet har i anledning härav framhållit, hurusom även isådana fall av ringa medverkan då enligt 3: 4 i kommittéförslaget ej skalldömas till straff, full skadeståndsskyldighet skulle inträda. Det kunde emellertidenligt ämbetets mening ifrågasättas, huruvida icke i hithörande fallskadeståndsskyldighet borde inträda endast i den utsträckning som svarade motvederbörandes medverkan. Även Stockholms rådhusrätt har uttalat, att detmåhända finge anses obilligt att en medverkande av nu ifrågavarande typskulle solidariskt med övriga medverkande svara för skadestånd.Rådhusrätten i Malmö har uttalat sig för att i lagen öppnades möjlighet att helt ellerdelvis befria en medhjälpare till brott från skadestånd, när särskilda skäldärtill förelåge med hänsyn till det uppsåt eller den oaktsamhet, som lägehonom till last.

Departementschefen.I och för sig finner jag starka sakskäl tala för den i flera yttrandenframförda tanken att för den, vars medverkan till ett brott varit ringa,skadeståndsskyldigheten borde kunna jämkas efter omständigheterna. Det synesdock alltför vanskligt att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådanändring, som kan ha vittgående konsekvenser.

(7 KAP.)

Enligt förslaget skall 7 kap., som handlar om religionsbrott, upphävas.Dess motsvarighet i förslaget är stadgandet om brott mot trosfrid i 11: 7,vid vilket jag återkommer till frågan.

8 KAP.Om brott mot rikets säkerhet.1 §.

I denna paragraf i kommittéförslaget upptagas stadganden om straff förhögförräderi. Kommittén har i paragrafens första stycke beskrivit brottetsålunda, att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall medvåldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas underfrämmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del avriket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara föruppsåtets förverkligande. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete pålivstid eller, om faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och medtio år. I andra stycket av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgandeav innehåll, att där någon, med uppsåt att åtgärd av Konungen eller beslutav riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt biståndframtvingas eller hindras, företager handling, som innebär fara därför, hanlikaledes skall straffas för högförräderi som i första stycket sägs.

Stadgandet ersätter nuvarande 8: 1 och delvis nuvarande 8: 2. I [ 106 ]förhållande till gällande lag innebär kommittéförslaget bl. a., att högförräderibrottetbegränsats till att omfatta angrepp mot statens yttre säkerhet genom att vissai nuvarande 8: 2 upptagna gärningar hänförts till 9 kap. Vid beskrivningenav det brottsliga uppsåtet har utelämnats det i gällande lag medtagna fallet,att uppsåtet går ut på att förena riket med annan makt. Kommittén harhärom uttalat, att detta uttryck förde tanken på en union eller dylik formligförening av rättslig karaktär mellan jämställda stater, men att meningen medstraffbudet vore att hindra icke en frivillig förening mellan Sverige och etteller flera andra främmande länder utan att Sverige komme i beroende avöverlägsen främmande makt. Även protektoratsförhållanden och dylikt ellerett rent faktiskt beroende, t. ex. genom en fredlig penetration, bordeinbegripas, och straff borde härvid drabba även en åtgärd som hänförde sig tillallenast en del av riket. Vidare har det i den gällande lagtexten användauttrycket "med hjälp av främmande makt" av kommittén utbytts mot orden"med utländskt bistånd". Mot förstnämnda uttryck har kommittén invänt,att det syntes förutsätta bevisning om att en främmande statsmakt varit ellertänktes skola bliva engagerad i företaget. Ofta torde emellertid förekonnna,att en främmande stat vid sådan verksamhet, varom vore fråga, ickeframträdde utan dolde sig bakom något parti eller annan åtminstone till skenetfristående organisation eller bakom enskilda personer. Dessa fall vore ickemindre straffvärda. Förslaget inbegrepe därför allt utländskt bistånd. Ifråga om såvitt första som andra stycket i förslaget har kommittén, medfrångående av den metod som tillämpats i 8: 1 och 2 med avseende å försök ochdelaktighet, följt det eljest vanliga tillvägagångssättet att i dessa hänseendenåterfalla på de allmänna reglerna i 3 kap. Härvid har kommittén funnitdet angeläget att fullbordat brott kommer att föreligga på ett jämförelsevistidigt stadium och föreslagit, att fullbordat brott skall föreligga när sådangärning företagits som innebär fara för det förut angivna uppsåtetsförverkligande.

Mot första stycket; av 8: l i kommittéförslaget ha föreningen Sverigesstadsdomare och rådhusrätten i Göteborg erinrat, att orden "eller eljest lagstridigamedel" häntydde på att handlingar av här ifrågavarande slag kundeföretagas med icke lagstridiga medel och att den föreslagna formuleringendärför gåve anledning till tveksamhet. Beträffande andra stycket har Götahovrätt framhållit, att med uttrycket. "åtgärd av konungen" enligt kommitténsmotiv åsyftades endast åtgärd av konungen i hans egenskap avstatsöverhuvud men att, när kommittén i 9 kap. föreslagit, bestämmelser om vissaförgripelser mot Konungen, därvid avsåges gärningar som riktade sig motKonungens person. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvidaicke i nu förevarande paragraf ordet "Konungen" till undvikande avmissförstånd borde ersättas med något annat uttryck, t. ex, "högstaregeringsmakten". Detta uttryck skulle väl korrespondera med det av kommittén ifortsättningen använda uttrycket "högsta domarmakten" och skulle ävenbättre utmärka, att jämväl åtgärd av en tillförordnad regent eller regering härvore åsyftad.

[ 107 ]Departementschefen.Första stycket i kommittéförslaget motsvarar i huvudsak 1 § i detnuvarande 8 kap. Kommittén har emellertid bland annat förordat, attuttrycket "med hjälp av främmande makt" i gällande lag utbytes mot uttrycket"med utländskt bistånd". Till stöd härför har kommittén anfört, att detförra uttrycket syntes förutsätta bevisning om att främmande statsmaktvarit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget men att enfrämmande stat vid sådan verksamhet som här vore i fråga ofta dolde sigbakom något parti eller annan organisation eller enskilda personer. Motden sålunda föreslagna ändringen synes mig i och för sig intet vara atterinra. Det må emellertid framhållas, att uttrycket "utländskt bistånd" häricke åsyftar annat än bistånd vid själva förverkligandet avförräderiuppsåtet. Om sålunda någon anser sig böra arbeta för att vårt land skall anslutasig till en annan stat och därvid icke avser annat än att lagliga medel skolakomma till användning, kan den omständigheten att han söker kontaktmed personer eller någon sammanslutning i den andra staten i syfte attväcka intresse för saken icke i och för sig föranleda straff för högförräderi.

I fråga om andra stycket anser jag, i likhet med kommittén, ordet"Konungen" här som eljest kunna användas för att beteckna högstaregeringsmakten. I anledning av uttrycket "med utländskt bistånd" må framhållas,att straff givetvis icke skall drabba sådana fall som att enskilda personertaga initiativ till en gemensam opinionsyttring av likasinnade ellerjämställda i andra kulturländer – t. ex. vetenskapsmän – för att söka påverkaregeringen i viss riktning.

2 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser omstraff för krigsförräderi. Brottet har därvid beskrivits sålunda, att någon,då riket är i krig, till främmande makt förråder eller genom sabotage ellereljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen, hindrareller försvårar dess användande, till men för riket åt främmande maktanskaffar sådant eller ock till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet,modlöshet eller upplopp, lämnar falsk uppgift till rikets eller med riketförbunden stats krigsmakt eller begår annan dylik gärning. Straffet harföreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, om faran var ringa,straffarbete från och med fyra till och med tio år. Enligt 16 § i förslaget skolabl. a. bestämmelserna om krigsförräderi genom förordnande av Konungenkunna göras tillämpliga jämväl under tid då riket icke är i krig.

I gällande lag behandlas krigsförräderi i 8: 6. Detta lagrum innehålleremellertid en i förhållande till kommitténs förslag betydligt utförligarebrottsbeskrivning. Gärningen, som förutsättes begås vid krig eller då krighotar riket, angives visserligen sammanfattande endast såsom gärning,varigenom krigsmaktens ställning kan försämras, men därefter följer en närmarebeskrivning, som upptager att man förhindrar eller försvårar användandeav krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, hm, fartyg eller annat av [ 108 ]betydelse för krigföringen eller fördärvar eller till fienden förråder någotsådant eller lämnar falska upplysningar till krigsmakten eller förlederkrigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror eller åt fienden anskaffarkrigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter eller gör annatsådant förräderi. Härefter stadgas, att vad förut sagts skall äga motsvarandetillämpning, om gärningen riktar sig mot en med riket i krig förbunden statskrigsmakt.

Kommittén har till en början i fråga om den tid, under vilkenkrigsförräderi kan komma i fråga, ur den nu förevarande paragrafen borttagitbestämningen "då krig hotar riket" och låtit denna ersättas med den nyss antyddaföreskriften i 16 § i förslaget. Anledningen härtill har kommittén angivitvara, att den gällande lagens bestämning av den kritiska perioden tordeförutsätta ett alltför akut stadium av krigsfara, och att ofta icke någon utanförde högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna vore istånd att avgöra, huruvida krig hotade riket vid en viss tidpunkt, varjämteen bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarligabetänkligheter av utrikespolitisk art. Kommittén funne därför riktigare att prövningenförbehölles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv.Kommittén har vidare frångått den sammanfattande bestämningen, attgärningen skall vara sådan, att krigsmaktens ställning därigenom kan försämras.Denna bestämning har kommittén ansett å ena sidan vara alltför vid, i detatt även en avlägsen risk för försämring vore tillräcklig, och å andra sidanalltför snäv, enär ordalagen endast hänförde sig till krigsmaktens operativaläge. Kommittén har funnit, att en mera sakenlig bestämning kundeuppnås, om beträffande de särskilda gärningsformerna angåves, att gärningenskulle avse något som hade avsevärd betydelse för rikets försvar eller attgärningen skulle ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Deti den nuvarande lagtexten flerstädes förekommande uttrycket "fienden" harvidare av kommittén ersatts med "främmande makt", vilket skett för attundvika svårigheter vid paragrafens tillämpning å gärning som förövas då riketicke är i krig. Av enahanda skäl har enligt kommittéförslaget urbestämmelsen om likställighet mellan rikets och en förbunden makts krigsmakt utgåttden nuvarande förutsättningen, att den andra staten skall vara med riket"i krig" förbunden. Bestämmelsen hänför sig i kommittéförslaget blott tillen av de i paragrafen nämnda gärningsformerna. De övrigagärningsformerna ha emellertid utformats på sådant sätt, att en gärning kan falla därunderäven om den närmast skulle angå en förbunden makt och endast medelbartmedföra risk för Sverige. Främst bland de särskilda gärningsformerna harkommittén funnit böra nämnas att någon till främmande makt förrådernågot som har betydelse för krigföringen. Därvid har kommittén ansett detvara överflödigt att såsom i den nuvarande lagtexten angiva föremålet förförräderiet genom en exemplifierande uppräkning, upptagande krigsfolk,förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro och fartyg. Det i gällande laguppställda kravet, att föremålet för brottet skall vara av betydelse förkrigföringen, har kommittén funnit böra skärpas till att betydelsen skall vara [ 109 ]avsevärd. Med förrådande har kommittén liksom gällande lag jämställtfördärvande och hindrande eller försvårande av objektets användande. I fråga omfördärvande har uttryckligen nämnts, att detta kan ske även genom sabotage.Som en andra form av krigsförräderi har kommittén upptagit, att någon tillmen för riket åt främmande maktanskaffar något som har avsevärdbetydelse för krigföringen. I gällande lag motsvaras denna gärningsform avanskaffande åt fienden av krigsfolk eller understöd med penningar ellerförnödenheter. Såsom ytterligare en handlingsform har i kommittéförslagetmedtagits att till förfång för rikets försvar anstifta trolöshet, modlöshet ellerupplopp, vilket i gällande lag motsvaras av att förleda krigsfolk till trolöshet,modlöshet eller uppror. Kommittén har här funnit det totala krigetskaraktär påkalla att med krigsfolk likställa andra, vilkas verksamhet är avbetydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrieneller annan för kriget viktig produktion ävensom i viss utsträckningallmänheten. Den erforderliga begränsningen finge framgå av kravet på attgärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att ordet "uppror" utbytts mot"upplopp " är endast en konsekvens av att, såsom närmare skall beröras vid9: 1 och 11: 1, motsvarigheten till vad i gällande lag betecknas såsomuppror i kommittéförslaget benämnes upplopp. I överensstämmelse medgällande rätt har kommittén bland de särskilt beskrivna gärningsformernaslutligen även upptagit lämnande av falsk uppgift till rikets eller med riketförbunden stats krigsmakt. Förutsättning för att sådan gärning skall medförastraff för krigsförräderi är enligt förslaget likväl, att uppgiftens lämnande ärtill förfång för rikets försvar. Gällande lags generalklausul om "annatsådant förräderi" motsvaras i kommittéförslaget av vad som säges om den som"begår annan dylik gärning". Med sistnämnda uttryck, som styres avbestämningen "till förfång för rikets ,försvar", har kommittén enligt motiven avsettexempelvis döljande av fiendens krigsfolk eller tillhandagående åtfrämmande ockupationsmakt med angivelser mot personer, som äro av betydelse förkrigföringen. –

Sista stycket av nuvarande 8: 6 undantager från straffbarhet enligtlagrummet utländsk man som annorstädes än inom riket eller å krigsskådeplatsutom riket medverkat till att åt fienden anskaffa krigsfolk eller understödmed penningar eller förnödenheter. Detta undantag, som tillkommit för attlagfästa en folkrättslig grundsats, som antagits icke vara fullt säker, harkommittén funnit visserligen vara i och för sig välgrundat men likväl kunnage anledning till icke önskvärda motsättningsslut beträffande andrafolkrättsliga grundsatser. Till förebyggande av en sådan tolkning har någonmotsvarighet till 8: 6 sista stycket icke upptagits i kommittéförslaget.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen harjustitiekanslersämbetet anmärkt, att den i olika avseenden syntes väl obestämd.Att krigsförräderi utom genom sabotage även skulle kunna förövas genomblockad, strejk eller lockout, vilket uttalades i kommitténs motiv till 19: 4,torde näppeligen framgå av den föreslagna lagtexten. För övrigt syntes [ 110 ]sådana åtgärder, om de icke företoges för att gå främmande makt till handa,knappast böra bestraffas såsom krigsförräderi med ända upp till livstidsstraffarbete. Vidare vore "modlöshet" ett uttryck, som icke syntes ägaönskvärd bestämdhet utan lätt kunde tänjas. Jämväl uttrycket "begår annan dylikgärning" saknade sådan klar avgränsning, som torde böra fordras för ett brott,belagt med livstids straffarbete. Även Stockholms rådhusrätt har ansett, attorden "annan dylik gärning" borde ersättas med beskrivningar på deåsyftade förfarandena. Samma rådhusrätt har vidare funnit det av kommitténför fall då faran var ringa föreslagna straffminimum av fyra årsstraffarbete vara alltför högt såvitt gällde anstiftande av modlöshet till förfång förrikets försvar, i betraktande av att kommittén här föreslagit borttagandetav gällande lags begränsning av området för det straffbara till att avseendast förledande av krigsfolk till modlöshet. Sveriges advokatsamfund haruttalat, att det kunde bliva föremål för stor tvekan, vilka gärningar somkunde anses innefatta anstiftan av modlöshet. En och samma gärning kundeingiva mod hos vissa personer och modlöshet hos andra. Det straffbaraområdets gränser gjordes än ovissare genom det av kommittén i fortsättningenanvända uttrycket "eller begår annan dylik gärning". Stadgandet gjordedet möjligt att i vissa situationer synnerligen strängt straffa även personer,vilka måhända i verkligheten icke gjort annat än att de i nitälskan förlandets bästa fört det sunda förnuftets talan. Med hänsyn härtill ifrågasattesamfundet, huruvida icke den föreslagna lagtexten borde ändras så, attordet "modlöshet" utginge därur. I varje fall syntes det omotiverat attutvidga det straffbara området till att omfatta anstiftan av modlöshet även blandandra än krigsfolk. Samfundet vore självfallet icke blint för det faktum,att anstiftan av modlöshet då riket vore i krig kunde innebära en fara förlandets försvar och därför måste motarbetas. Det syntes dock ej höjt övervarje tvivel, att straff vore den mest ändamålsenliga reaktionsformen.Saklig upplysning torde bättre än straffhot verka neutraliserande på den fara,som det här gällde. Ansåges det likväl erforderligt att bibehålla enstraffbestämmelse för det här avsedda fallet, syntes det i allt fall icke rimligtatt bestraffa gärningen som krigsförräderi och i straffhänseende likställaden med de grova brott, som paragrafen i övrigt upptoge. Det torde i så fallvara mera överensstämmande med rättskänslans krav att upptaga brottet tillbehandling i ett särskilt stadgande med väsentligt lindrigare straff än i 2 §.För de fall, där faran var ringa, syntes det av kommittén föreslagnastraffminimum även i övrigt vara onödigt högt, varför samfundet ville förordaen sänkning därav.

I anledning av uttrycket "avsevärd betydelse för krigföringen" i förslaget– som ersätter uttrycket "betydelse för krigföringen" i gällande lag – hart. f. chefen för försvarsstaben framhållit, att sabotage kunde vara av förkrigsmakten ytterst farlig natur utan att objektet för detsamma alltid kundeanses vara av avsevärd betydelse. Det syntes vidare ovisst, huruvida ursabotagesynpunkt så känsliga objekt som enstaka flygplan inrymdes underdet föreslagna stadgandet. På grund härav hemställdes, att antingen ordet [ 111 ]"avsevärd" måtte utgå ur lagtexten eller också stadgandet utvidgas till attavse jämväl sabotage som vore av särskilt farlig natur, även om föremåletdärför ej kunde anses ha avsevärd betydelse.

Departementschefen.Vad justitiekanslersämbetet anfört om att brottsbeskrivningen i nuförevarande paragraf icke syntes giva önskvärd vägledning torde icke kunnafrånkännas fog. Även om det synes nödvändigt aftt i paragrafen upptaga ävenett mera allmänt hållet alternativ, torde dock en sådan exemplifiering somupptagits i 6 § i gällande lag vara till nytta för tillämpningen. Vid denomarbetning av lagrummet som med anledning härav företagits har det syntslämpligt att först nämna åtgärder som mera direkt rikta sig mot rikets ellermed riket förbunden stats krigsmakt. Jag vill därför först behandla fråganom straffbeläggandet av sådana gärningar.

I kommittéförslaget har såsom exempel på krigsförräderi angivits, attnågon under krig till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrareller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse förkrigföringen eller att någon lämnar falsk uppgift till rikets eller med riketförbunden stats krigsmakt. I departementsförslaget upptages till en början istället, att någon, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder riketseller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav. Det äruppenbarligen tillfyllest, att en patrull eller t. o. m. att en enda person hindras,missledes eller förrådes försåvitt det kan sägas inverka på funktionsduglighetenhos någon krigsmaktens avdelning. Även den som hindrar t. ex. enordonnans att komma fram från en avdelning till annan eller den som, när hananlitas såsom vägvisare, leder en rekognosceringspatrull på avvägar börbliva straffad för krigsförräderi. Att förrådande av krigsmakten skall sketill främmande makt synes icke böra krävas. Även ett förrådande tillpartisaner eller andra fiender inom riket bör bestraffas som krigsförräderi.

Kommittén har till krigsförräderi även hänfört att någon under krig tillförfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp. Igällande lag förutsättes enligt motsvarande alternativ, att någon förlederkrigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Till stöd för sittändringsförslag på denna punkt har kommittén åberopat, att det totala krigetskaraktär påkallade att med krigsfolk likställdes andra vilkas verksamhet vore avbetydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet ochkrigsindustrien eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckningallmänheten, och att den erforderliga begränsningen framginge av kravetpå att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att uttrycketupplopp utbytts mot uppror vore, enligt vad kommittén framhåller, allenast enföljd av ändrad terminologi i förslaget.

Särskilt i det yttrande som advokatsamfundet avgivit ha betänkligheteruttalats mot förslagets ståndpunkt i nu nämnda del. Vad samfundet därvidanfört synes mig bärande. Visserligen kan försvaret menligt påverkas ävengenom meningsyttringar som rikta sig till andra än krigsfolk men därav tordeicke få dragas den slutsatsen att de böra straffbeläggas i den omfattning som [ 112 ]kommittén ifrågasatt. Vid den begränsning som jag fördenskull vill förordatorde straff lämpligen kunna stadgas för två grupper av handlingar. Denena gruppen avser – i huvudsaklig anslutning till gällande lag – att någonförleder krigsfolk, som hör till rikets eller därmed förbunden statskrigsmakt, till modlöshet eller myteri. Ordet "myteri" torde i överensstämmelsemed kommitténs terminologi i dess betänkande med förslag till ändringarav strafflagen för krigsmakten, 62 §, (SOU 1945: 28) kunna ersätta "uppror"i gällande lag. Att använda uttrycket upplopp i fråga om krigsmän synesicke lämpligt. Även den nu nämnda gruppen torde böra upptagas bland dehandlingar som rikta sig mot rikets eller med riket förbunden statskrigsmakt. Den andra gruppen av handlingar som jag nyss åsyftade torde böraomfatta de fall då någon genom osann framställning sprider sådanmisströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jagåterkommer till denna form av krigsförräderi i det följande.

Härnäst synas böra upptagas vissa handlingar som rikta sig motmateriella ting med direkt eller indirekt betydelse för försvaret. Dessa fall ha avkommittén beaktats genom den förut berörda bestämmelsen om straff förden som till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar ellerförsvårar användandet av något som har avsevärd betydelse förkrigföringen. I nära anslutning till gällande lag har i departementsförslaget upptagitsen exemplifiering av. olika anläggningar som här komma i fråga. Enligtbestämmelsen skall såsom krigsförräderi bestraffas, att någon fördärvar ellerförråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärdbetydelse för försvaret. Av skäl som jag förut anfört har jag icke ansett detböra krävas att förrådande äger rum "till främmande makt". Då sabotageenligt 19 kap. i kommittéförslaget är en särskild brottsbeteckning, mendärmed åsyftade handlingar i förevarande sammanhang äro endast medel förbegående av ett annat med särskilt namn betecknat brott, har jag vidareansett det mindre lämpligt att här särskilt nämna denna gärningsform. I ställetför ordet krigföringen, varåt möjligen kan givas en alltför snäv tolkning, harjag valt att använda ordet försvaret. Vad från försvarsstabens sida anförtssynes mig icke böra föranleda att minska kravet på att objektet förgärningen skall vara av avsevärd betydelse för försvaret. Det är emellertid attmärka, att även enstaka föremål kunna vara av sådan vikt som här avses. Varjesärskilt flygplan har t. ex. otvivelaktigt avsevärd betydelse för försvaret. Varkugge i krigsmaktens maskineri måste ju fungera för att det hela skall fyllasin uppgift och endast helt underordnade detaljer kunna anses uteslutnagenom nämnda rekvisit. I fråga om anläggningar eller anordningar som ejtillhöra krigsmakten kan rekvisitet tänkas få större praktisk betydelse ochfrån lagrummets tillämpning utesluta sådana fall, då skadegörelsen endastindirekt och i oväsentlig mån påverkar försvaret.

Såsom förut nämnts har jag funnit lämpligt att såsom krigsförräderiupptaga, att någon genom osann framställning sprider sådan misströstan blandallmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag tror visserligen, att [ 113 ]ryktesspridning under krig bäst motarbetas genom upplysningsverksamhet,och detta medel bör självfallet i första rummet anlitas. Emellertid kan deticke bestridas, att osanna rykten kunna vålla mycket allvarlig skada, t. ex.uppgift att försvaret brutit samman eller att regeringen flytt ellertillfångatagits o. dyl. Med hänsyn härtill har jag funnit det nödvändigt att upptaga ettstadgande häremot. Man kan möjligen mot begränsningen av stadgandet tillosanna uppgifter invända, att även sanna uppgifter som utsläppas vid enolämplig tidpunkt kunna få mycket olyckliga verkningar. Att bestraffaspridandet av sanna uppgifter som krigsförräderi synes mig dock icke kunnakomma i fråga. Däremot kan avslöjandet av. förhållanden som angårförsvaret o. dyl. bliva att bedöma som spioneri enligt 6 eller 7 § i förslaget.

I gällande lag upptages i krigsförräderiparagrafen till sist även, att någonvid krig eller då krig hotar riket begår gärning varigenom krigsmaktensställning försämras i ty att han gör "annat sådant förräderi". I kommitténsförslag angives – efter beskrivningen av förut omnämnda handlingar – attnågon begår "annan dylik gärning". Mot detta uttryck, som snarast germindre ledning än gällande lag, ha invändningar framställts i yttrandena.Det har såsom förut antytts tyvärr icke synts mig möjligt att kunna heltundvika ett sådant mera allmänt beskrivet alternativ som nu nämnts. Jaghar emellertid sökt att närmare karakterisera de handlingar som här äro ifråga, därvid de beskrivits som "annan dylik förrädisk gärning som är tillavsevärt men för försvaret". Genom ordet "dylik" angives, att handlingenskall vara att jämställa med dem som förut nämnts i departementsförslaget.Orden "förrädisk gärning" avse att – i analogi med uttrycket förräderi igällande lag – ytterligare utmärka att handlingen skall framstå som ettsvikande av vad som i allmänhet uppfattas såsom en självklar plikt mot riketunder rådande förhållanden. Slutligen har genom tillägget, att gärningenskall vara till avsevärt men för försvaret, tydligare än i kommittéförslagetutmärkts att effekten av gärningen även i fall som här avses skall hänförasig till försvaret.

Enligt kommittéförslaget skall, som nämnts, såsom krigsförräderi kunnabestraffas att någon försvårar användningen av något som är av avsevärdbetydelse för krigföringen. Justitiekanslersämbetet har vänt sig mot att tillföljd härav enligt kommitténs motiv (s. 369) blockad, strejk eller lockoutskulle kunna bestraffas som krigsförräderi. Ehuru bestämmelsen har sinmotsvarighet i gällande lag, synes invändningen böra föranleda attnämnda alternativ icke särskilt nämnes i lagrummet. Det kan tänkas att en sådanåtgärd som justitiekanslersämbetet nämnt kan vara att såsom förrädiskgärning motlandet jämställa med övriga såsom krigsförräderi betecknadehandlingar, såsom om blockad anordnas med uppsåt att försena färdigställandetav en viktig försvarsanläggning. Härvid är emellertid den störstaåterhållsamhet på sin plats, ej blott med hänsyn till de stötande resultat som eljestskulle uppkomma utan även därför att andra medel, såsom anlitande avlagstiftning om tjänsteplikt o. dyl., böra anlitas för att bemästra sådana [ 114 ]företeelser på arbetsmarknaden som skulle vara mer eller mindre ödeläggandeför försvaret.

I kommittéförslaget angives såsom krigsförräderi jämväl, att någon tillmen för riket åt främmande makt anskaffar sådant som har avsevärdbetydelse för krigföringen. Bestämmelsen ersätter stadgandet i gällande lag omstraff för den som åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd medpenningar eller förnödenheter. I departementsförslaget har detta alternativupptagits sist i första punkten, därvid gärningen beskrivits såsom anskaffande åtfrämmande makt till men för riket av krigsfolk, förnödenheter ellerunderstöd. Om någon anskaffar sådant understöd åt partisaner som samarbeta medfrämmande makt, torde understödet kunna anses lämnat åt denna.

I 134 a § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för den som vid krighär vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt. Enligt 8 §andra stycket samma lag gäller straffbudet varje svensk medborgare och ejblott krigsmän. Då den sålunda beskrivna gärningen synes vara typisktkrigsförräderi, föreslår jag upptagande av ett motsvarande stadgande i nuförevarande paragraf. Enligt detta stadgande skall straff för krigsförräderiinträda, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket ellerannorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärdbetydelse för fiendens krigföring. Under stadgandet faller exempelvis att underkrig låta bruka sig till radiopropaganda riktad mot Sverige. Efter införandeav detta stadgande torde nyssnämnda paragraf i krigsartiklarna kunnaupphävas.

3 §.

I anslutning till bestämmelserna om krigsförräderi i närmast föregåendeparagraf har kommittén i 3 § upptagit ett stadgande att, om någon avoaktsamhet begår gärning som i 2 § sägs, han skall dömas till fängelse eller, ombrottet var grovt, till straffarbete i högst fyra år. Bestämmelsen i fråga harav kommittén övertagits från nuvarande 8: 7 utan annan ändring än attstraffskalan undergått vissa jämkningar.

Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen har hovrättenför övre Norrland anmärkt, att angivandet av strafflatituden för dekvalificerade fallen syntes kunna göras tydligare, i det en missuppfattning medavseende å minimum i dessa fall icke torde vara alldeles utesluten. Ensärskild anledning till sådan missuppfattning vore, att kommittén vidanordnande av särskild strafflatitud för grovt brott eljest brukat låta sådan latitudtill någon del löpa parallellt med latituden för normalfallen, vilket emellertidicke skett här.

Departementschefen.Paragrafen i dess avfattning enligt kommitténs förslag torde icke kunnatolkas annorlunda än som avsetts eller sålunda, att straffet för normalfallenär fängelse från och med en månad till och med två år samt för de grova [ 115 ]fallen straffarbete från och med två månader till och med fyra år. Någonanledning till redaktionell jämkning av lagtexten har jag därför icke funnitföreligga.

4 §.

Kommittén har i nu förevarande paragraf infört stadgande om straff fördet fall, att den, som fått att för riket förhandla med främmande makt ellereljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmandemakts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sinförtroendeställning och därigenom orsakar avsevärt men. Som brottsbeteckninghar kommittén föreslagit "trolös diplomati". Straffet har föreslagits skolavara straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 8: 17 första stycket,varest straffbelägges att någon, som fått i uppdrag att för riket medfrämmande makt något avhandla och sluta eller eljest bevaka rikets rätt hosfrämmande makt, uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller eljest riketskadar. Den föreslagna utvidgningen av stadgandet till att avse envar, somfått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka riketsangelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, har avkommittén motiverats med att bestämmelsen borde gälla icke blotttraktatförhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter utanöverhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt. 1överensstämmelse härmed borde bestämmelsen vidare avse ej blott egentligaförhandlare och dem som omedelbart hade att "bevaka rikets rätt". Ävens. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock påeget ansvar deltoge i en diplomatisk missions verksamhet eller iinternationella förhandlingar borde sålunda omfattas av stadgandet. Icke heller bordedetta vara begränsat till dem, vilkas verksamhet satte dem i förbindelsemed främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det borde räcka meden förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande maktsintresse. Ändringen av beskrivningen av själva den brottsliga gärningen harföranletts av att kommittén funnit det lämpligt, att brottsbeskrivningen härutformades i närmaste motsvarighet till beskrivningen av trolöshet mothuvudman i 22: 5. En viktig begränsning låge däri att missbruket skullemedföra avsevärt men för staten eller för enskilda medborgare eller andra svenskarättssubjekt. Nuvarande 8: 17 andra stycket innehåller en bestämmelse omatt där någon i paragrafens första stycke åsyftad person, i avsikt att skadariket, av främmande makt tager, låter åt sig utlova eller begär gåva ellerförläning, straff skall följa, ändå att skada ej uppkom. Med den behandlingsom förberedelse till brott erhållit enligt 3: 2 i kommittéförslaget haranledning saknats att i 8: 4 upptaga någon motsvarighet till den nu berördabestämmelsen.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har blivit föremålför erinringar från föreningen Sveriges häradshövdingar, som anfört [ 116 ]densamma som ett typiskt exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag,varemot föreningen funnit anledning rikta kritik. Enligt föreningens meningvore det klart, att ifrågavarande stadgande måste giva tillfälle till olikatolkningar, därav föranledd rättsosäkerhet och i oroliga tider godtycke. Dåvidare för straffbarhet eventuellt uppsåt vore tillfyllest i vad anginge fråganhuruvida fara för men vore för handen, skulle det ofta kunna inträffa, attvad som egentligen vore en oaktsamhet i fråga om effekten komme att viddet efterföljande sakkunniga bedömandet anses som sådant eventuelltuppsåt, som vore tillräckligt för straffbarhet. Till den del stadgandet avsågegärningar, som icke direkt riktade sig mot riket eller dess säkerhet utan hadeenskild skada till resultat, syntes slutligen dess rätta plats vara icke i 8 kap.utan i kapitlet om ämbetsbrott. I varje fall kunde det knappast anseserforderligt att inrymma sådana gärningar under en straffsats, som upptogestraffarbete på livstid såsom normalstraff och straffarbete i två år somminimistraff.

I anledning av den utav kommittén föreslagna brottsbeteckningen trolösdiplomati har justitiekanslersämbetet anmärkt, att nu förevarande brott voreså sällsynt, att något behov av särskild rubricering därav knappast förelåge.Den föreslagna benämningen syntes å andra sidan väl vald. Göta hovrätthar däremot invänt, att ordet diplomati här fattades i en mer inskränktbemärkelse än i de sammanhang, där ordet eljest användes, t. ex. i uttrycket"hemlig diplomati". Ordet förde närmast tanken på en verksamhet av ejalltför tillfällig natur, medan det i den förevarande paragrafen åsyftade ävenenskilda handlingar. Hovrätten föresloge därför, att någon annanbrottsbeteckning valdes, exempelvis "trolöshet i förhandling med främmandemakt"

Departementschefen.Enligt 8: 17 gällande lag, som motsvarar förevarande paragraf ikommittéförslaget, angives som subjekt för brottet den som fått i uppdrag att för riketmed främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevakarikets rätt hos främmande makt. Under motivering, att straff för trolösdiplomati borde kunna drabba även s. k. observatörer och den som i meraunderordnad ställning men dock på eget ansvar deltoge i en diplomatisk missionsverksamhet eller i internationella "förhandlingar samt att det borde räckamed en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande maktsintresse, har kommittén föreslagit att under stadgandet hänföres envar somfått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka riketsangelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse.

Liksom i kommittéförslaget torde den brottsliga handlingen börabeskrivas såsom missbruk av behörighet att företräda riket eller eljest avförtroendeställning. Enligt min mening uteslutas härigenom gärningar som begåsav sådana personer i mera underordnad ställning som icke utrustats vare sigmed behörighet att företräda riket eller med någon större handlingsfriheti övrigt. För straffbarhet förutsättes enligt kommittéförslaget vidare att denhandlande orsakat avsevärt men, under det att enligt gällande lag kräves [ 117 ]att han främjat främmande makts fördel emot riket eller eljest skadat riket.Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande framställt invändningar motatt kommittén genom nu nämnda ändring i förhållande till gällande lagåsyftade att inbegripa jämväl sådana fall då skadeverkningarna drabbadeicke staten utan enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. Föregen del finner jag, med hänsyn bl. a. till vad föreningen anfört,övervägande skäl tala för att bibehålla den begränsningen att skadan skall hadrabbat riket. Härunder får emellertid anses ingå jämväl att skadan i förstahand drabbar enskilda intressen men dock är av sådan betydenhet att dentillika kan sägas innebära men för riket. I den mån enskildas intressenkränkas i andra fall torde straff i erforderlig utsträckning följa avbestämmelserna i 25 kap.

Jag har ej funnit anledning att frångå den av kommittén föreslagnabrottsbeteckningen.

5 §.

I denna paragraf har kommittén inrymt ett stadgande om straff föregenmäktig diplomati. Brottsbeskrivningen omfattar dels svensk medborgare,som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sigsåsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, delsock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig iunderhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någonsom företräder dess intresse. Straffet har föreslagits skola vara fängelse ellerstraffarbete i högst två år eller, om riket var i krig, straffarbete i högstfyra år. För det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätteller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara skallemellertid enligt kommittéförslaget dömas till straffarbete från och med ett tilloch med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och medtio år eller på livstid.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 8: 3, varest stadgas straff försvensk medborgare, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsomombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sigi underhandling därom med främmande makt. Att kommittén i det förra ledetav brottsbeskrivningen utbytt det nuvarande "ombud" mot "förhandlare"har motiverats med att det förra uttrycket möjligen kunde föranleda en såinskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulleavses med straffbudet. En sådan tolkning skulle emellertid enligtkommitténs mening vara alltför snäv, eftersom det för riket farliga vore, att svenskman ställde sig till förfogande för att tillvarataga främmande maktsintressen, då dessa befunne sig i eller kunde komma i motsättning till rikets. Ifråga om brottsbeskrivningens senare led innebär kommittéförslaget iförhållande till gällande rätt såtillvida en begränsning av det straffbaraområdet, att såsom brottsrekvisit införts att den som inlåter sig iunderhandling med främmande makt skall ha föregivit sig vara behörig att förhandla [ 118 ]å Sveriges vägnar. Till stöd härför har kommittén anfört, att det torde varaalltför vittgående att såsom i nuvarande 8: 3 straffbelägga förhandling, somav en svensk medborgare fördes endast för hans egen räkning eller såsomrepresentant för något parti eller annan grupp inom riket, även omförhandlingen avsåge angelägenhet som rörde riket. Att kommittén härjämte främmande makt i brottsbeskrivningen även medtagit "någon somföreträder dess intresse" står i samklang med den lydelse 8: 4 erhållit ikommittéförslaget liksom med bestämmelsen i nuvarande 8: 29. Slutligen harkommittén i förhållande till gällande rätt utvidgat nu ifrågavarande led avstraffbudet till att avse även utländska medborgare, varom kommitténuttalat, att tillräckliga skäl saknades för den nuvarande begränsningen tillsvensk man.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot förevarande paragraf ikommittéförslaget gjort samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningenstänjbarhet som mot närmast föregående paragraf i kommitténs förslag.Sveriges advokatsamfund har anfört, att brottsrekvisiten erhållit en såvidsträckt och vag formulering, att straffbestämmelsen syntes kunna träffaäven fall, som troligen icke vore avsedda. l detta sammanhang måstebeaktas, att statens verksamhet alltmer kommit att utsträckas till områden,som tidigare icke varit föremål för dess ingripande. Straffbestämmelsenborde icke få bliva tillämplig exempelvis på sådana fall, där en svensk advokatpå uppdrag av främmande makts organ förhandlade med svenskamyndigheter om angelägenheter av ekonomisk natur. Fullt lojal verksamhet avdetta slag borde icke hindras. Om uttrycket "angelägenhet som rör riket"utbyttes mot "angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet", skulle enligtsamfundets mening stadgandets innebörd komma till bättre uttryck. Det syntesemellertid böra övervägas, huruvida det icke vore möjligt att genomytterligare precisering av det straffbara området skapa garanti för attstadgandet icke komme att tillämpas å förfaranden, som rimligen icke borde träffasav bestämmelsen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, i anslutning till vadlänsstyrelsen anfört om det av kommittén föreslagna 8 kap. i dess helhet,uttalat att i varje fall bl. a. stadgandet i nu förevarande paragraf bordetagas under förnyat övervägande.

Mot brottsbeteckningen egenmäktig diplomati ha justitiekanslersämbetetoch Göta hovrätt gjort samma erinringar som mot brottsbeteckningen inärmast föregående paragraf. Hovrätten har föreslagit rubriceringen"egenmäktighet i förhandling med främmande makt". Fångvårdsstyrelsen har anförtbrottsbeteckningen egenmäktig diplomati som ett exempel på nyabrottsbeteckningar i kommitténs förslag, vilka icke osökt ledde tanken i avseddriktning.

Departementschefen.På sätt Sveriges advokatsamfund framhållit bör lagen uppenbarligenicke lägga hinder i vägen exempelvis för en svensk advokat att vidförhandlingar av rent ekonomisk karaktär som röra svenska staten biträda en [ 119 ]främmande makt med råd och å dess sida deltaga i överläggningar. Rentaffärsmässiga angelägenheter böra sålunda, såsom jämväl kommittén avsett,lämnas utanför. För detta ändamål torde den av advokatsamfundet förordadebegränsningen till diplomatiska angelägenheter böra godtagas. Härunderingå naturligtvis bl. a. förhandlingar om handelsavtal. Även beträffandediplomatiska angelägenheter synes emellertid kommittéförslaget vara någotför omfattande. Jag syftar på uttrycket "förhandlare" som kommitténanvänt i stället för "ombud" i 8: 3 gällande lag. Då redan uttrycketdiplomatiska angelägenheter är ganska vidsträckt, torde försiktigheten bjuda attstraffbestämmelsen alltjämt inskränkes till att avse den som låtit bruka sigsom ombud eller uppträder i föregiven egenskap av behörigt ombud.

I andra stycket av paragrafen har kommittén såsom förut nämntsupptagit stadgande om straffskärpning för det fall att den brottslige insåg attrikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmandemakt sattes i fara. I kommitténs förslag har eljest tillämpats den metodenatt uppsåt städse förutsättes, där ej annorlunda särskilt stadgas. Avmotiven framgår ej, huruvida kommittén med den nu ifrågavarandebestämmelsen avsett att uppställa andra krav än eljest på uppsåtets beskaffenhet.Då tillräcklig anledning till något sådant avsteg ej torde föreligga och ettsärskilt framhävande av uppsåtet i föreliggande fall kan verkavilseledande, torde såsom förutsättning för straffskärpningen böra upptaga|s allenastde av kommittén angivna objektiva förutsättningarna.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas.

6 och 7 §§.

I dessa båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om straffför spioneri. Enligt 6 § skall spioneri anses föreligga, om någon, med uppsåtatt gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller ock avsänder, offentliggör,till annan lämnar eller eljest röjer uppgift angående förhållanden vilkasuppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller förfolkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentligaförhållanden eller eljest men för rikets säkerhet. Vidare föreligger enligt förslagetspioneri, om någon med sådant uppsåt som nyss angivits framställer ellertager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattarsådan uppgift. Huruvida uppgiften är riktig eller ej, skall icke i någotderafallet inverka. Straffet har i denna paragraf föreslagits skola vara straffarbetei högst sex år eller, där brottet var ringa, fängelse. Enligt 7 § ikommittéförslaget skall vidare, om spioneri med hänsyn till omständigheterna vidbrottet är att anse som grovt, för grovt spioneri dömas till straffarbete frånoch med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvidabrottet är grovt skall enligt samma paragraf särskilt beaktas, om gärningenvar av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rördeförhållande av synnerlig vikt eller den brottslige röjde vad som på grundav allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Kommitténs utformning av spioneribrottet avviker väsentligt från [ 120 ]gällande rätt. Till en början återfinnes icke i kommittéförslaget någonmotsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i 8: 8 om krigsspioneri, som beståri att någon vid krig eller då krig hotar riket låter sig brukas av fienden tillatt anskaffa upplysningar om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga avhänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, eller att någonunder nämnda förhållanden till fienden lämnar upplysning om sådanhemlighet. Kommittén har funnit, att någon bestämmelse om krigsspioneri ickevore erforderlig i den allmänna strafflagen och att en nu förekommandehänvisning i 134 § strafflagen för krigsmakten borde ersättas med endärstädes upptagen beskrivning av gärningen.

Kommittéförslagets båda spioneriparagrafer avse att, ehuru med betydandeändringar, motsvara stadgandena om spioneri i nuvarande 8: 11 och 14. Avdessa båda paragrafer hänvisar den förra i fråga om brottets objektiva sidatill 8: 9 och 10. I 8: 9 stadgas straff för den som obehörigen sätter sig ibesittning av eller låter anskaffa upplysning om något sakförhållande sombör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapligaförbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller tillfolkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden.Härmed jämställes, att någon obehörigen tager befattning med skrift, teckningeller annat föremål, som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nusagts. I 8: 10 första stycket straffas att någon obehörigen till annan lämnarsådan upplysning eller utlämnar sådant föremål, som i 8: 9 sägs. Lika medatt uppgift obehörigen lämnas till annan skall anses, att den allmäntkungöres. Enligt ett särskilt stadgande i 8: 13 gäller vidare, att beträffandeoriktig upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att anse såsomhemlighet, 8: 9 och 10 skola äga motsvarande tillämpning. Intetdera av brotteni 8: 9 och 10 betecknas spioneri. I 8: 11 stadgas däremot, att där någonförövar gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt till handa, hanskall för spioneri dömas till straffarbete i högst sex år. Vad sålunda stadgatsskall vidare gälla även i fråga om gärning som omförmäles i 8: 10 förstastycket. I 8: 14 slutligen stadgas fängelse eller straffarbete i högst fyra år förden som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låteranskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dessförbindelser med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföraskada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för riketsförsvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranleddautomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattningmed sådana uppgifter.

Vid samarbetandet av nu gällande bestämmelser om spioneri till ettgemensamt stadgande har kommittén till en början såsom det för brottetutmärkande uppställt, att det förövas med uppsåt att gå främmande makttill handa. I förhållande till nuvarande 8: 11 och 8: 14 innebär detta enutvidgning, i det för närvarande kräves syfte att uppnå den angivna effekten.Kommittén har sålunda här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekteller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Vad angår den uppgift som [ 121 ]gärningen skall avse, fordras enligt kommittéförslaget icke såsom inuvarande 8: 9, att uppgiften skall angå ett sakförhållande, som bör hållashemligt för främmande makt. Detta kravs uppställande i brottsbeskrivningen i8: 9 sammanhänger enligt kommitténs uppfattning med att där ej fordrasuppsåt att gå främmande makt tillhanda. Då så emellertid är fallet i denav kommittén nu föreslagna spioneriparagrafen, har kommittén ansett atthär lika litet som i nuvarande 8: 14 borde göras den ytterligare begränsningsom låge i krav på viss hemlig natur hos uppgiften i fråga. Den närmarebeskrivningen av de uppgifter som ej få röjas skiljer sig i förslaget i flerahänseenden från vad som för närvarande gäller enligt 8: 14. Med avseendeå den fara som förutsättes föreligga har kommittén upptagit att röjandeinnebär "eljest men för rikets säkerhet". Såsom exempel på uppgifter,vilkas befordran till främmande makts kännedom kunde medföra sådant menutan att avse försvaret eller folkhushållningen, har kommittén anförtsådana uppgifter om beslut av regeringen eller om underhandlingar medfrämmande makt, genom vilka vårt utrikespolitiska läge skulle väsentligtförsämras. Däremot återfinnes i kommittéförslaget icke det i 8: 14 upptagnafallet, att uppgiftens meddelande till främmande makt kan medföra skadaför rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt. Med hänsyn till densålunda föreslagna, begränsningen av paragrafens räckvidd har kommitténvidare icke funnit det påkallat att upptaga någon motsvarighet till det inuvarande 8: 14 uppställda kravet på att uppgiften skall angå förhållandeberörande riket eller dess förbindelser med annan makt. En ytterligarenyhet i kommittéförslaget är, att spioneri skall föreligga, oavsett huruvidauppgiften i det särskilda fallet är riktig eller oriktig. Enligt gällande rätt,8: 13 och 8: 14, inträder nämligen vid oriktig uppgift straff för spioneriendast om uppgiften var farlig, medan det enligt kommitténs förslag skallvara tillräckligt, att uppgiften till sin art är farlig. Kommittén harmotiverat detta med att den som anskaffade eller röjde uppgift om deförhållanden som här avsåges syntes böra fällas till ansvar, oavsett om han lyckadesskaffa riktiga upplysningar eller ej och oavsett om uppgiften i det särskildafallet vore farlig. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig lättnad ibevisningshänseende. g

Även i fråga om beskrivningen av själva gärningen innebär kommittéförslaget vissa jämkningar i förhållande till gällande lag. Kommittén har iolikhet mot vad fallet är i nuvarande 8: 9 och 10 icke i lagtexten upptagit någotuttryckligt krav på att gärningen skall ske obehörigen. Anledningenhärtill är, att då enligt kommittéförslaget gärningen skall ske med uppsåt attgå främmande makt tillhanda, kommittén funnit det obehövligt att pånämnda sätt utmärka, att gärningen skall vara rättsstridig.

I fråga om straffsatserna innebär förslaget viss mildring i förhållande tillgällande lag.

Den av kommittén föreslagna 6 § har av justitiekanslersämbetet anförtssom exempel på att kommittébetänkandets brottsbeskrivningar understundom [ 122 ]i jämförelse med de nu vanliga vore mera vaga och till följd därav ocksåtänjbarare. Särskilt har ämbetet vänt sig mot det av ämbetet såsom ganskavagt betecknade uttrycket "tager befattning med" i den föreslagnaparagrafens senare led. Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot paragrafenoch särskilt mot det däri uppställda brottsrekvisitet "kan medföra men"framställt samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhetoch gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet som under 4 §. Sverigesadvokatsamfund har uppmärksammat, att enligt kommitténs förslag, i motsatstill vad för närvarande gäller, för straffbarhet icke fordrades något syfteatt gå främmande makt tillhanda utan endast vanligt uppsåt i sådanthänseende. Då något behov av skärpning i denna del icke syntes ha yppats,hemställde samfundet, att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte attgå främmande makt till handa. Samfundet funne vidare av kommitténsmotiv framgå, att straff för spioneri icke skulle kunna inträda i sådana fall,där meddelandet av en uppgift endast indirekt kunde medföra men förriket, d. v. s. då uppgiftens innehåll i och för sig icke vore menligt förriket men meddelandet av uppgiften ändock kunde skada riket, exempelvisdärigenom att främmande makt ändrade sin hållning till vårt land på grundav vunnen kunskap om att här bedreves en för den främmande maktenmenlig underrättelseverksamhet. För dylika fall vore i stället förslagetsstadgande om straff för olovlig underrättelseverksamhet i 8: 9 avsett. Åtlagtexten i 8: 6 hade emellertid av kommittén givits ett sådant innehåll, att detkunde ifrågasättas huruvida paragrafen icke kunde tolkas såsom tillämpligäven på fall av nyss angiven art. När det talades om att någon, med uppsåtatt gå främmande makt tillhanda, lämnade uppgift angående förhållanden,vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för riketssäkerhet, syntes detta sålunda kunna lämna rum för den tolkningen, attstraff för spioneri borde inträda även i sådana fall, där visserligen ickeuppgiftens innehåll men väl det faktum att förhållandet uppenbarats kundevara menligt för rikets säkerhet. Men för rikets säkerhet kunde ju bl. a.bestå däri, att rikets vänskapliga förhållande till främmande maktäventyrades. På grund härav leddes läsarens tanke lätt in på de situationer somkommittén behandlade icke i 8 :G utan i 8: 9. Med hänsyn härtill och dåkommittén enligt samfundets mening knappast förebragt övertygande skälför nödvändigheten att införa generalklausulen "eljest men för riketssäkerhet", vilken gjorde brottsbeskrivningen onödigt svävande, hemställdesamfundet, att de citerade orden måtte utgå ur paragrafen.

I anledning av att enligt kommitténs förslag straffbart spioneri skulleföreligga, så snart den uppgift som röjts vore till sin art farlig, oberoendeav huruvida den i det särskilda fallet varit farlig, har t. f. chefen förförsvarsstaben uttalat, att den strävan att underlätta bevisningen, som sålundakommit till uttryck, ur försvarsstabens synpunkt vore att hälsa medtillfredsställelse. Att bedöma, huruvida röjandet av en uppgift för främmandemakt kunde medföra skada för rikets försvar, vore emellertid ofta engrannlaga och vansklig uppgift, vid vars lösande hänsyn måste tagas även till [ 123 ]ovissa faktorer. En uppgift om exempelvis en försvarsantstalt kunde sålundai det rådande läget vara tämligen ofarlig, men det måste beaktas, att lägetsnabbt kunde komma att förändras. Om en försvarsåtgärd vidtagits medhänsyn särskilt till viss främmande makt, kunde det förefalla ofarligt, attuppgift om åtgärden meddelades makt tillhörande motsidan. Å andra sidanförelåge alltid risk, att uppgiften komme även förstnämnda makt till handa.Överhuvud förefölle det tveksamt, om man i detta fall kunde" göra skillnadmellan uppgift, som vore farlig i det särskilda fallet, och uppgift, som tillsin art vore farlig. Med hänsyn härtill måste det ifrågasättas, huruvidakommitténs tankegång kommit till tydligt uttryck i motiv och lagtext. Ettförtydligande av förslaget på denna punkt syntes erforderligt.

Departementschefen.I anslutning till vad jag förordat i fråga om bestämmelserna angåendekrigsförräderi i 2 § har jag funnit, att i nu förevarande 6 § bör i förstapunkten upptagas en närmare exemplifiering av vad som kan vara föremålför spioneri. Som exempel på sådant, vars röjande kan bliva att betraktasom spioneri, ha av denna anledning angivits försvarsverk, vapen, förråd,import och export. Den brottsliga handlingen torde kunna beskrivas somanskaffande, vidarebefordran eller röjande av uppgift om något sådant somnyss nämnts eller annat vars uppenbarande för främmande makt kanmedföra men för försvaret eller för folkförsörjningen under krig eller av krigföranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Detligger i sakens natur att en sådan handling som här är i fråga ofta kan varaväsentligt farligare i krigstid än under fredliga förhållanden. Jag har ickefunnit tillräckliga skäl föreligga att utbyta det hittills allmänt brukadeuttrycket "folkförsörjningen" mot "folkhushållningen". Med anledning av vadkommittén åberopat till stöd för en sådan ändring vill jag framhålla, attäven exporten självfallet är av betydelse för folkförsörjningen bl. a. genomatt möjliggöra import. Vidkommande sådant vars uppenbarande icke kanmedföra men för vare sig försvaret eller folkförsörjningen må framhållasatt kravet på fara för rikets säkerhet måste anses innefatta en begränsningtill verkligt betydelsefulla ting. I motsats till kommittén anser jag att iparagrafen bör, liksom i 8: 9 gällande lag, uttryckligen utmärkas att straffinträder allenast om handlingen ej på grund av särskilda förhållanden ärtillåten. Handlingen i fråga skall sålunda ha skett obehörigen.De i kommitténs lagtext medtagna orden "evad uppgiften är riktig ellerej" torde strängt taget vara överflödiga. Redan av det tidigare innehållet istadgandet framgår nämligen, att det avgörande för paragrafenstillämplighet är att uppgiften, oberoende av om den är riktig eller ej, hänför sig till ettkunskapsområde, som till sin natur är sådant att ett uppenbarande av vadsom faller därunder regelmässigt är ägnat att medföra skada i något av de iparagrafen angivna hänseendena. Att i det särskilda fallet en spion misstagitsig och överbringar en felaktig uppgift exempelvis om en försvarslinjessträckning, bör icke medföra en lindrigare bedömning av fallet än omuppgiften varit riklig. För tydlighets skull har detta, i anslutning till gällande [ 124 ]lag, understrukits genom bibehållande i denna paragraf av de citerade orden,men samma grundsats bör utan särskilt uttryck i lagtexten anses gällandeäven i de följande paragraferna.

I subjektivt hänseende synes, såsom kommittén föreslagit, böra gälla, attstraff skall kunna inträda icke endast då det förelegat syfte att gå främmandemakt tillhanda utan så snart vanligt uppsåt – även eventuellt uppsåt – attgöra detta funnits.

Mot andra punkten i paragrafen har jag ej annan erinran än att jämvälhär ordet obehörigen torde böra inskjutas.

Bestämmelserna i 7 § synas mig lämpliga. Några särskilda bestämmelserom krigsspioneri ha icke ansetts erforderliga, då enligt förslaget den som vidkrig låter bruka sig som spion av fienden kan dömas för grovt spioneri ochden som åtager sig att utföra krigsspioneri för förberedelse till grovt spioneri.

8 §.

Denna paragraf i kommittéförslaget innehåller stadgande om straff förden som i annat fall än i 6 § sägs obehörigen anskaffar någon där avsedduppgift som är av hemlig natur eller tager befattning med skrift, teckning ellerannat föremål, som innefattar sådan uppgift, eller, uppsåtligen eller avoaktsamhet, avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften.För brottet, vilket betecknats som vårdslöshet med hemlig uppgift, skalldömas högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst tillstraffarbete i fyra år.

Här har kommittén alltså upptagit dels det fallet att någon uppsåtligen menutan uppsåt att gå främmande makt tillhanda begår gärning, som till sinobjektiva sida är spioneri och därtill avser uppgift av hemlig natur, delsockså det fallet att någon av oaktsamhet röjer sådan uppgift.

I det förra hänseendet motsvarar paragrafen 8: 9 och 10 i nu gällande rätt,för vilka lagrum redogjorts under 6 och 7 §§ i departementsförslaget.Handlingsbeskrivningen i förstnämnda båda lagrum har emellertid utbytts moten beskrivning som sammanfaller med den i 6 § av kommittéförslagetlämnade utom såtillvida som det utöver rekvisiten i sistnämnda paragraf fordras,att uppgiften är av hemlig natur och att gärningen sker obehörigen.Kommittén har funnit dessa tillägg behövliga, eftersom i nu förevarande paragrafdet straffbara området icke såsom i 6 § begränsats genom kravet på uppsåtatt gå främmande makt tillhanda. Att kommittén icke bibehållit det inuvarande 8: 9 använda uttrycket "upplysning om sakförhållande som bör hållashemligt för främmande makt", beror på att nu förevarande paragraf liksom6 § ansetts böra omfatta även oriktig uppgift. Huruvida en uppgift är avhemlig natur eller ej, skall enligt kommittén bliva att bedöma med ledningav sakliga överväganden i det enskilda fallet.

Till den del paragrafen avser oaktsamma gärningar har den sinmotsvarighet 1 nuvarande 8: 12. Liksom enligt gällande rätt är i oaktsamhetsfallenstraffbarheten enligt kommittéförslaget begränsad till gärningar, som [ 125 ]innebära ett röjande av en uppgift av det slag, varom fråga är. Att kommitténfunnit sig kunna i paragrafen sammanföra uppsåtliga och ouppsåtligagärningar under den gemensamma brottsbeteckningen vårdslöshet med hemliguppgift, har kommittén motiverat med att en uppsåtlig gärning av nuifrågavarande slag, som skedde utan det för spioneri utmärkande kvalificeradeuppsåtet att gå främmande makt tillhanda, icke för den allmännauppfattningen tedde sig väsentligt mera straffvärd än en ouppsåtlig gärning. Etttypiskt fall av uppsåtlig gärning, som skulle falla under paragrafen, vore attnågon, som på grund av sin tjänst hade kännedom om en militär hemlighet,uppsåtligen omtalade denna för annan utan att likväl ha uppsåt attdärigenom gå främmande makt tillhanda.

Gentemot den av kommittén här föreslagna lagtexten harjustitiekanslersämbetet haft samma erinran beträffande uttrycket "tager befattning med"som vid 6 §, med tillägg att särskilt här, då det kvalificerade uppsåtet attgå främmande makt tillhanda icke fordrades, innebörden av den straffbaragärningen borde närmare angivas. Föreningen Sveriges häradshövdingar hargjort samma principiella anmärkningar i fråga om brottsbeskrivningen somvid 8: 4 och särskilt vänt sig mot att ovisshet, huruvida en viss uppgift voreav hemlig natur eller ej, skulle kunna medföra förskjutning av gränsenmellan uppsåtligt brott och oaktsamhetsbrott. Även bortsett härifrån hade iparagrafen under en gemensam strafflatitud sammanförts ett uppsåtligt brottoch ett oaktsamhetsbrott, vilket enligt föreningens mening vore principielltoriktigt. Sistnämnda synpunkt har anlagts även av Sveriges advokatsamfund,som förordat att uppsåts- och oaktsamhetsfallen särskildes och behandladesi olika stycken med lindrigare straff för oaktsamhetsfallen. Samfundet harvidare, ur synpunkten att straffbestämmelsen borde erhålla sådanformulering att tvekan om gränserna för det straffbara området i största möjligamån undvekes, funnit rekvisitet "uppgift som är av hemlig natur" ickelämpligt. Kommitténs motivering lämnade här en synnerligen ofullständigvägledning och vore närmast ägnad att belysa svårigheten för den enskilde attveta, när han överskrede gränsen till det straffbara området. Icke heller deti nuvarande 8: 9 använda uttrycket "upplysning om något sakförhållande,som bör hållas hemligt för främmande makt" vore tillräckligt klargörandemen syntes samfundet likväl ur den nyss angivna synpunkten vara attföredraga framför det av kommittén föreslagna. Kommitténs formulering hadeföranletts av att kommittén ansett att nu förevarande paragraf liksom 6 §i förslaget borde omfatta även oriktig uppgift. Huruvida tillräckliga skälhärtill förelåge, kunde dock enligt samfundets mening vara tvivel underkastat.Det föreslagna stadgandets verkningar i praktiken vore för övrigt ävenberoende av frågan, huruvida av gärningsmannen i subjektivt hänseendefordrades att han haft insikt om uppgiftens natur av hemlig eller ej. I dettahänseende gåve kommitténs förslag liksom vid åtskilliga liknandebrottsbeskrivningar utrymme för ovisshet. I det nu förevarande fallet kompliceradesfrågan av att paragrafen såsom vårdslöshet med hemlig uppgift bestraffade [ 126 ]både vissa uppsåtliga och vissa oaktsamma gärningar. Om det med avse.ende å de uppsåtliga fallen syntes oklart, huruvida kommittén avsett allsåsom förutsättning för straffbarhet uppställa fordran på attgärningsmannen skulle ha haft insikt om uppgiftens hemliga natur, låge det i fråga omoaktsamhetsfallen nära till hands att antaga, att detta icke vore förslagetsinnebörd, utan att oaktsamheten skulle ligga bl. a. däri, att vederbörande välej insett men bort inse uppgiftens hemliga natur. Det kunde emellertid ickevara riktigt att ålägga medborgarna skyldighet att vid äventyr avstraffansvar gissa rätt i fråga om domstolarnas bedömning av spörsmålet, huruvidaen uppgift vore av hemlig natur eller icke. Med hänsyn härtill funnesamfundet det nödvändigt, att paragrafen omformulerades så, att därav klartframginge, att varken i uppsåts- eller oaktsamhetsfallen straff inträdde, medmindre gärningsmannen insett uppgiftens hemliga natur. Länsstyrelsen iVästmanlands län har uttalat att, med hänsyn till den benägenhet som gång efterannan ådagalagts av myndigheterna att hemligstämpla handlingar, vilkasinnehåll helt eller delvis kunde röjas utan men för riket, den av kommitténföreslagna lydelsen av paragrafen skulle kunna leda till godtyckligtförhindrande av en publicitet, som vore oskyldig eller rent av kunde vara till nytta..En översyn av lagrummet syntes därför länsstyrelsen påkallad, i varje falltill lindrande av straffpåföljden då oaktsamhet vid offentliggörandetuppenbarligen icke varit till skada.

Departementschefen.Gärningar, vilka till sin yttre beskaffenhet överensstämma med dem somavses i 6 §, kunna, även om de förövas utan det där angivna uppsåtet att gåfrämmande makt tillhanda, innebära "allvarlig fara för riket. Det är därförpåkallat att upptaga ett sådant särskilt straffstadgande som kommitténföreslagit under 8 §. Såsom kommittén likaledes föreslagit synes det emellertidnödvändigt att inskränka detta stadgande till befattning med uppgifter avdirekt hemlig natur. Anmärkas må att – på sätt kommittén även framhållit –det avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej, ickeär, om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakommaallenast beträffande vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka härär fråga kunna avse även andra sakförhållanden än sådana som finnasåtergivna i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså detavgörande vara, huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommittén tillutveckling härav anfört i motiven synes dock kunna leda till en alltförvidsträckt tolkning av uttrycket "uppgift av hemlig natur". Härunder torde ickefå ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och ickeheller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunnaanses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit tilluttryck på något sätt, såsom – frånsett hemligstämpel – genom order tillunderlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o. dyl.I undantagsfall kan ett visst förhållande – t. ex. militära positioner underkrig – vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är avhemlig natur.

[ 127 ]I likhet med häradshövdingföreningen och advokatsamfundet anser jag detlämpligt att skilja på uppsåts- och oaktsamhetsfallen. Dessa ha därför idepartementsförslaget fördelats på olika stycken med skilda brottsbeteckningaroch straffsatser.

I första stycket behandlas under namn av obehörig befattning medhemlig uppgift det uppsåtliga fallet, att någon beträffande uppgift av hemlignatur begår gärning som i 6 § sägs utan det särskilda där angivna uppsåtet attgå främmande makt tillhanda. Härvid underförstås liksom eljest i lagen, attalla objektiva rekvisit för straffbestämmelsens tillämplighet skola täckas avvanligt uppsåt. I kravet på uppsåt får inläggas bl. a. att gärningsmannenskall ha känt till uppgiftens hemliga natur eller i allt fall – såsom föreventuellt uppsåt förutsättes – måste antagas ha begått gärningen även om hanhaft sådan kunskap.

I andra stycket har under beteckningen vårdslöshet med hemlig uppgiftupptagits det fallet att någon av grov oaktsamhet röjer uppgift som i 6 §avses och är av hemlig natur. Det straffbara området är alltså, liksom ikommittéförslaget, begränsat till avsändande, offentliggörande, utlämnande ellerannat röjande, men dessutom har en begränsning till grov oaktsamhet tillagts.Straff för vårdslöshet med hemlig uppgift torde framförallt vara behövligtför ämbets- och tjänstemän samt sådana enskilda, exempelvis ingenjörer ochsjökaptener, vilka genom sin yrkesutövning erhålla kännedom om hemligauppgifter.

9 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall för olovligunderrättelseverksamhet straffas den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ejriktar sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dessvänskapliga förhållande till främmande makt. Straffet har föreslagits skolavara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen innefattar åtskilligajämkningar i förhållande till motsvarande stadgande i nuvarande 8: 14 a.Sålunda uppställes till en början icke längre såsom förutsättning för brottet, attunderrättelseverksamheten skall vara hemlig. Kommittén har nämligen bl. a.funnit detta brottsrekvisit kunna ingiva den oriktiga föreställningen, att enverksamhet som blott avsåge insamlandet av allmänt kända uppgifter underalla förhållanden skulle gå straffri. Icke heller har kommittén funnit detlämpligt att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hosunderrättelseverksamheten, från straffbarhet utesluta sådana fall där underrättelsernaförmedlades öppet. I stället har kommittén föreslagit den begränsningen av detstraffbara området, att verksamhetens bedrivande skall vara oförenligt medrikets vänskapliga förhållande till främmande makt. En ytterligare nyhet ikommittéförslaget är, att nu ifrågavarande straffbestämmelse endast avserunderrättelseverksamhet, som icke riktar sig mot Sverige. I olikhet mot vadförhållandet är enligt gällande rätt skulle stadgandet sålunda icke kunna [ 128 ]tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon avde föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället förden nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att varastraffbar skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran påuppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommitténbliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilkaverksamheten i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.

I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någonmotsvarighet till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligtvilken, om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämndaparagraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjastill straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast dåomständigheterna äro synnerligen mildrande.

Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningarfrån åtskilliga håll. Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit, attprövningen, huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med riketsvänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motivkunde komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske medutgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt ellerotillbörligt i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde densålunda angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång blivasvår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insiktom att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapligaförhållande till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt attlagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Åandra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt enfrämmande makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densammaför sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas avstraffansvar; ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8: 26.Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot attunderrättelseverksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande tillfrämmande makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde manpeka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvidaviss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vidskilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och defrämmande makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljeststraffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i deutrikespolitiska konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta deolägenheter som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hosunderrättelseverksamheten i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående riketsförbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådanbevisning. Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri krävabevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nuförevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett [ 129 ]straffrättsligt ingripande stundom vore påkallat, även då fara för utrikespolitiskaförvecklingar för ögonblicket syntes utesluten. Blotta existensen avorganisationer för underrättelseverksamhet torde nämligen kunna innebära fara förSverige, i det att organisationerna vid behov kunde inrikta sin verksamhetpå svenska förhållanden. Även hovrätten för Övre Norrland har i anledningav det nu ifrågavarande brottsrekvisitet framställt en anmärkning, i dethovrätten uttalat att det ofta torde vara synnerligen svårt att, i enlighet med vadvanliga uppsåtsregler krävde, ådagalägga att gärningsmannens uppsåt täcktäven förutsättningen att underrättelseverksamhetens bedrivande varitoförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Hovrättenifrågasatte därför, huruvida icke nu ifrågavarande brott borde görasstraffbart även i oaktsamhetsfall på motsvarande sätt som kommittén föreslagitbeträffande det i 8: 10 i kommittébetänkandet upptagna brottet. Svea hovrättåter har funnit anledning till erinran mot att straffbestämmelsen enligtkommitténs motiv endast vore avsedd att omfatta vad som hade karaktär avverksamhet men däremot icke en enstaka gärning vilken icke framstode såsom ettled i en verksamhet. Eftersom olovlig underrättelseverksamhetkriminaliserats på grund av faran för uppkomsten av utrikespolitiska förvecklingar,borde enligt hovrättens mening även en enstaka gärning av ifrågavarande artkunna beivras. Fara i angivet hänseende kunde nämligen lika väl framkallasav ett enstaka meddelande som av en fortgående underrättelseverksamhet.På grund härav och då i kommitténs förslag liksom i gällande lag ettkorrektiv mot onödiga eller eljest olämpliga åtal gåves genom bestämmelsen omåtalsbegränsning, föresloge hovrätten, att nu ifrågavarande stadgandeändrades sålunda, att möjlighet bereddes att beivra även en enstaka gärning somutan att ingå i en verksamhet av hithörande slag likväl vore av denallvarliga beskaffenhet som berörts i det föregående. Föreningen Sverigeshäradshövdingar har beträffande nu förevarande paragraf gjort liknandeerinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellanuppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott som i anledning av 8: 4 i kommitténsförslag. Överståthållarämbetet har funnit, att de av kommittén föreslagnajämkningarna i den nuvarande brottsbeskrivningen icke torde varatillfyllest för att undanröja de betänkligheter som funnes mot de nuvarandebestämmelserna. Tvärtom syntes den begränsning, som skett därigenom attstadgandet enligt kommitténs förslag blott skulle avseunderrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige, vara ägnad att ytterligare inskärpa densärställning, stadgandet genom den obestämda brottsbeskrivningen intoge iförhållande till de föregående paragraferna i 8 kap. Enligt kommittéförslagetkunde nämligen ett mot Sverige riktat förfarande straffas blott underförutsättning, att det tagit sig uttryck i någon i dessa paragrafer angiven form,medan däremot en underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige,oavsett dess art, skulle kunna straffas, så snart den skett i uppsåt att gåfrämmande makt tillhanda samt verksamhetens bedrivande inom riketansåges oförenligt med dettas vänskapliga förhållande till främmande makt. Detskulle enligt ämbetets mening vara av värde icke blott för rättstillämpningen [ 130 ]utan även för tryggandet av lagbudets förankring i det allmännarättsmedvetandet, om däri närmare angåves arten av den underrättelseverksamhet,som skulle kunna beivras. Länsstyrelsen i Kronobergs län har i betraktandeav den kritik som riktats mot de nuvarande bestämmelserna om olovligunderrättelseverksamhet funnit det vara ägnat att förvåna, att kommitténföreslagit skärpning av dessa. Länsstyrelsen har därvid först vänt sig mot attkommittén föreslagit borttagandet av det villkor förunderrättelseverksamhetens straffbarhet, som för närvarande ligger däri att verksamheten skallvara av hemlig natur. Av kommitténs motiv framginge, att innebörden avdenna ändring vore, att även insamlandet av allmänt kända uppgifter undervissa omständigheter skulle kunna straffas, samt att sådana fall, då uppgifterförmedlades offentligt, icke skulle vara uteslutna från straffbarhet. En sådanutsträckning av det straffbara området ansåge länsstyrelsen varken lämpligeller av behovet påkallad. Länsstyrelsen funne vidare, att kommitténs förslagatt begränsa det straffbara området genom uppställandet av kravet påverksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmandemakt skulle bereda ännu en möjlighet för godtycklig tolkning och medförafara för att främmande makt skulle försöka utöva otillbörligt inflytande påbedömningen. Som ytterligare en skärpning i förhållande till gällande rättville länsstyrelsen framhålla, att det nuvarande kravet att verksamhetenskulle bedrivas för främmande makts räkning utbytts mot en fordran påuppsåt att gå främmande makt tillhanda, vilket innebure att även indirekt ellereventuellt uppsåt vore tillräckligt för straffbarhet. Överhuvudtaget syntesstadgandet i kommitténs förslag vara strängare men samtidigt merakonturlöst än det nu gällande. Att utforma ett lagrum så, att det medgåvevarierande tolkning vid skilda tidpunkter, syntes icke vara lämpligt. Beaktas borde,att rättskänslan och respekten för lagarna försvagades, om hårda ochframför allt vid skilda tidpunkter olika straff ådömdes för förseelser som av denallmänna meningen icke ansåges som särskilt allvarliga. Länsstyrelsenkunde följaktligen icke tillstyrka, att nu förevarande paragraf erhölle den avkommittén föreslagna utformningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, ianslutning till sina förut återgivna synpunkter på 8 kap. i dess helhet,uttalat att i varje fall bl. a. bestämmelserna i 8: 9 borde tagas under förnyatövervägande. Länsstyrelsen har vidare yttrat, att den erfarenhet som förelågeav lagstiftningen om olovlig underrättelseverksamhet avgjort talade motkommitténs förslag. Det borde i stället allvarligt övervägas, huruvidaunderrättelseverksamhet som här avsåges överhuvud skulle vid en revision av8 kap. bibehållas bland där upptagna brottskategorier. Länsstyrelsen iGöteborgs och Bohus län har funnit, att beträffande nu förevarande paragrafkommitténs förslag alltför mycket påverkats av vissa förhållanden under kriget.Samma länsstyrelse har vidare uttalat, att kommitténs motivering tillförslaget i denna del bekräftade det intryck, som själva lagtexten gåve av att härvore fråga om ett brottsbegrepp, som saknade på objektiva grunderbestämda gränser. Det syntes länsstyrelsen betänkligt att i strafflagen för framtideninföra bestämmelser av dylik oklar beskaffenhet. Just genom sin vaga [ 131 ]formulering lämnade lagrummet möjlighet till en främmande inblandning, somförsvårade tillvaratagandet av de rent svenska synpunkterna på prövningenav underrättelseverksamhetens tillbörlighet. Sveriges advokatsamfund hari sitt yttrande över kommittébetänkandet erinrat om att vid 1944 årslagtima riksdag herr Undén väckt motion (första kammaren nr 138) medförslag, att straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet skullebegränsas till att avse endast att någon mot ersättning eller på uppdrag avfrämmande makt bedreve verksamhet inom riket för anskaffande avhemliga uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållanden.Samfundet har funnit beklagligt, att den diskussion, som i anslutning tillmotionen utspann sig, lämnat föga spår efter sig i kommitténs förslag, som pånu ifrågavarande punkt i huvudsak präglades av samma anda som dennuvarande bestämmelsen i 8 kap. 14 a §. Även om det i motiven starktunderströkes att det skulle vara fråga om en verksamhet, innebure det avkommittén föreslagna stadgandet lika väl som det nuvarande, att straffkunde komma att ådömas även i fall, där den tilltalade icke gjort sig skyldig tillnågot som för det allmänna rättsmedvetandet framstode som förkastligt utankanske tvärtom som en god patriotisk handling. Uppställandet avoförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt såsombrottsrekvisit kunde visserligen såtillvida sägas vara en förtjänst hoskommittéförslaget som straffbudets syfte därigenom uttryckligen framhölles. Ä andrasidan måste man befara, att detta rekvisit skulle föranleda betydanderättsosäkerhet, ty det vore ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter, närkommittén i motiven talade om "en smidigare och på de verkligt straffvärda falleninriktad tillämpning", särskilt om man beaktade vad kommittén iomedelbar anslutning härtill anfört om att det låge i sakens natur, att prövningenhuruvida viss underrättelseverksamhet vore oförenlig med riketsvänskapliga förhållande till främmande makt kunde utfalla olika vid skildatidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternasolika inställning. Hela tankegången att, när statens från tid till annanskiftande intressen krävde det, straffa sådana gärningar, som vore "verkligtstraffvärda", syntes samfundet vara oförenlig med svensk rättsuppfattning. Då detläge i sakens natur, att domstolarna i allmänhet saknade möjlighet att bedöma,huruvida bedrivandet av viss underrättelseverksamhet vore oförenligt medvårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt, hade man anledningbefara, att utredning därom regelmässigt komme att förebringas i form avutlåtanden från utrikesdepartementet, vilka domstolarna utan möjlighet attsjälva bedöma frågan komme att lägga till grund för avgörandet. En sådanpraxis skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med kravet pårättssäkerhet. Enligt samfundets mening vore det angeläget att nu sökaåstadkomma en sådan ändring av förevarande paragraf, att nämnda krav blevebättre tillgodosett och det straffbara området erhölle en rimlig begränsning.Samfundet ville för sin del livligt förorda, att stadgandet i huvudsak erhölleden lydelse som föreslagits i herr Undéns motion. Därutöver ville samfundetifrågasätta ytterligare en begränsning av straffbestämmelsens räckvidd. Det [ 132 ]syntes nämligen vara förtjänt av övervägande, huruvida icke en meratillfredsställande ordning skulle kunna skapas genom att begränsa stadgandettill att avse allenast svenska medborgare. Av dem kunde rimligen fordras,att de icke i främmande makts intresse bedreve en underrättelseverksamhetsom, ehuru icke riktad mot Sverige, kunde äventyra vårt lands vänskapligaförhållande till främmande makter. Vad åter anginge utlänningar kunde vårtland visserligen icke tolerera, att de bedreve en underrättelseverksamhet, somkunde medföra dylika konsekvenser, men att reagera däremot genom straffsyntes näppeligen innebära ett tillräckligt beaktande av den intressekollision,som kunde föreligga för en utländsk medborgare, vilken borde å ena sidanhandla i sitt lands intresse och å andra sidan underlåta att handla på ett sätt,som kunde skada svenska intressen. Det syntes ur nu angiven synpunktkunna starkt ifrågasättas, huruvida icke den svenska statsmaktens reaktion motsådan, av utlänning bedriven underrättelseverksamhet som nu avsåges bordeske icke genom straff utan genom anlitande av de reaktionsformer somutlänningslagstiftningen erbjöde. Godtoges den nu framlagda ståndpunkten,syntes med svenska medborgare böra likställas utländska medborgare irikets tjänst.

Departementschefen.Av de under krigsåren i 8 kap. införda nya straffbestämmelserna har ifrämsta rummet stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhetådragit sig kritik. Paragrafens avfattning har visat sig kunna leda tillresultat, som måste anses stridande mot den allmänna rättsuppfattningen ochsom icke förutsatts vid stadgandets tillkomst. Särskilt må här erinras omdet kända förhållandet att straff ådömts medborgare i ockuperade stater,vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter omförhållanden i hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Tillämpningenav paragrafen har visserligen tillrättalagts efter införandet år 1944 avbestämmelsen att frågan om åtal för hithörande brott skall prövas av Kungl.Maj:t, men det måste likväl anses angeläget att såvitt möjligt i självastraffbestämmelsen göra de inskränkningar som föranledas av de gjordaerfarenheterna.

I kommitténs förslag har såsom gräns för den olovligaunderrättelseverksamhetens straffbarhet införts bestämningen, att verksamhetens bedrivandehär i riket är oförenligt med Sveriges vänskapliga förhållande tillfrämmande makt. I yttrandena över förslaget har anmärkts, att oförenligheten medSveriges vänskapliga förhållande till främmande makt vore svårbestämbarsamt att bestämningens tänjbarhet inbjöde till utländska påtryckningar påSverige. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt att i stället begränsastraffbarheten till svenska medborgare, varemot utlänningar kunde utvisas ellereljest omhändertagas enligt utlänningslagstiftningen.Den av kommittén föreslagna begränsningen synes av anmärkta skäl ickevara lämplig. Att begränsa straffbarheten till svenska medborgare tordeemellertid icke heller låta sig göra. Det kan nämligen vara vanskligt för Sverigeatt utvisa en krigförande stormakts undersåtar för verksamhet mot derasfiendeland, om icke verksamheten är förbjuden i svensk lag. Och när flyktingar, [ 133 ]tillhörande minoriteter, eller andra, som icke lämpligen kunna utvisas, bedrivaunderrättelseverksamhet mot det land, vilket betraktar dem som sina egnamedborgare, är det knappast någon fördel att låta omhändertagande iadministrativ ordning träda i stället för straff efter domstols dom. De nödigabegränsningarna i de erforderliga straffstadgandena torde alltså få göras påannat sätt.

Huvudsyftet med att straffa underrättelseverksamhet som icke riktar sigmot Sverige är att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sinverksamhet till Sverige. I anledning av det andra världskriget infördesdärför en bestämmelse om straff för envar som inom riket för främmandemakts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt ellerpolitiskt syfte. Stadgandets avfattning är uppenbarligen mera vidsträckt än desssyfte kräver. Såsom i en vid 1944 års riksdag av herr Undén väckt motion(I: 138) framhållits kan i första hand övervägas att från straffbarhet uteslutadels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska,lämnat underrättelser rörande oss ovidkommande förhållanden i främmande land,dels ock de fall, då underrättelserna gälla andra än militära, t. ex. politiskaeller ekonomiska förhållanden.

Till en början synes mig strikt böra upprätthållas ett krav på att det skallvara fråga om en verksamhet. Det finnes intet skäl att ingripa med straff,om någon organiserad spioneriverksamhet ej föreligger. Såsom kommitténframhållit måste den verksamhet som bedrives av militärattachéer,beskickningar och konsulat anses i och för sig tillåten och sålunda icke blott pågrund av immunitetsreglerna skyddad mot åtal. En följd härav blir bl. a. attden som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulatvad han erfarit icke skall straffas, eftersom underrättelsen icke ingår som ledi någon brottslig verksamhet. För att från paragrafens tillämpningsområdeutesluta sådana fall som de i motionen åsyftade bör därjämte fordras, attverksamheten bedrives efter åtagande eller mot ersättning.

Vidare är det enligt min mening uteslutet att genom en permanentstraffbestämmelse förbjuda en verksamhet som blott avser insamlandet av allmäntkända eller tillgängliga uppgifter. Jag föreslår därför att straffbudetbegränsas till anskaffande av uppgifter som äro av hemlig natur. Därjämte vill jagföreslå en begränsning till främmande makts militära hemligheter. Förstalagutskottet framhöll i sitt utlåtande över herr Undéns nyssnämnda motion,att även politisk underrättelseverksamhet i vissa fall kan vara farlig ochstraffvärd. Under normala förhållanden torde det emellertid icke varaerforderligt att i Sverige upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhetför främmande makters intressen annat än såvitt angår militära hemligheter.Skulle utomordentliga förhållanden åter föranledas av krig, kunna dessakomma att gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Detbehov av ytterligare straffskydd som då kan yppa sig torde därför fåtillgodoses genom särskild lagstiftning.

Slutligen bör för straffbarhet fordras uppsåt att gå främmande makttillhanda. Underrättelseverksamhet för svensk räkning bör under allaförhållanden vara straffri.

[ 134 ]På nu anförda grunder föreslår jag, att straffbudet begränsas till att avseden som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande ellermot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röraannan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur.Med hänsyn till den starka inskränkningen av det straffbara områdetföreslås som brottsbeteckning icke olovlig underrättelseverksamhet utan militärtspionage mot främmande makt.

Även för ett straffbud med sålunda begränsad räckvidd bör enåtalsprövning bibehållas. Jag återkommer härtill vid 15 §.

10 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén föreslagit ett stadgande om straffför den som utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt förfara genom att överträda bestämmelse som tjänar till skydd därför ellergenom offentlig smädelse mot främmande makt eller dess regering elleroffentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken ellergenom annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar. Somförutsättning för straffbarhet har vidare angivits, att gärningsmannen bortinse faran. Brottet har åsatts beteckningen "brott mot det vänskapligaförhållandet till främmande makt" och straffet har föreslagits skola vara fängelseeller straffarbete i högst fyra år eller, Om brottet är ringa, böter.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med vad som gällerenligt nuvarande 8: 4. Dock är att märka, att uttrycket "annan gärning, somenligt svensk lag eller författning är straffbar" i gällande lag är försett medtillägget "eller skulle vara straffbar, om den förövats mot Sverige eller svenskman". Att sistnämnda bestämning icke upptagits i kommittéförslagetsammanhänger med att gärningar av de slag, som beskrivits i 6–8 §§ i förslaget,icke äro avsedda att straffas annat än då de antingen rikta sig mot Sverigeeller också bliva att bedöma som olovlig underrättelseverksamhet enligt 9 §.Denna begränsning skulle emellertid, enligt vad kommittén framhållit, efterorden bliva upphävd, om i den nu förevarande paragrafen stadgades straffäven för gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige ellersvensk man. Liksom beträffande närmast föregående paragraf harkommittén i fråga om nu förevarande stadgande funnit det möjligt attundvara den i nuvarande 8: 29 a stadgade straffskärpningen. En annan nyhet iförhållande till den gällande rätten är att kommittéförslaget för ringa fallinnehåller en straffskala som endast upptager böter.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen och särskilt motdet däri ingående rekvisitet "om han bort inse faran" har föreningen Sverigeshäradshövdingar gjort samma principiella erinringar angåendebrottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet somvid 4 § och flera andra stadganden i 8 kap. i förslaget. Sverigesadvokatsamfund har med anledning av nu förevarande paragraf uttalat, att enligtsamfundets mening övervägande skäl talade för att man nu borde återgå till den [ 135 ]lagstiftning som gällde före 1942 års lagändring. Om paragrafen skullebibehållas, syntes den i varje fall böra omredigeras så, att straffbarheten ejgjordes beroende av att gärningsmannen skulle ha utsatt rikets vänskapligaförhållande till främmande makt för fara. Till stöd för denna uppfattningåberopade samfundet i tillämpliga delar vad samfundet anfört angående 9 § iförslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har uppmärksammat, att kommitténsförslag i förhållande till nu gällande lag bl. a. innebär att straffansvaret föroffentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering utvidgats till attomfatta även enstaka smädelser. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida dennaskärpning kunde anses vara av behovet påkallad. Meningarna kunde givetvisvara delade om vad som skulle anses såsom smädelse mot främmande makteller dess regering. Påtryckningar härom från främmande makt torde ickekomma att saknas. Att icke bestraffa en enstaka smädelse utan endast fall,som upprepades, syntes vara ett skydd för den enskilde medborgaren ochett försvarsmedel mot påtryckningar utifrån, från vilket man icke bordeavstå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har mot paragrafen gjortsamma erinringar som mot nästföregående paragraf, i det länsstyrelsen uttalat,att jämväl beträffande nu förevarande paragraf risk för politiskt inflytandepå brottsbedömningen kunde föreligga. Länsstyrelsen i Gävleborgs län harlikaledes omnämnt nu ifrågavarande paragraf bland de lagrum i 8 kap.,vilka enligt länsstyrelsens mening i varje fall borde tagas under förnyatövervägande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört den av kommitténhär föreslagna brottsbeteckningen "brott mot det vänskapliga förhållandettill främmande makt" bland exemplen på brottsbenämningar i förslaget,vilka syntes hovrätten mindre lämpliga på den grund att de vore klumpigaeller dubbeltydiga. Även föreningen Sveriges stadsdomare liksom rådhusrätteni Göteborg har hänfört brottsbenämningen i fråga till de brottsbeteckningar iförslaget, vilka förmenades vara ohanterliga och i vissa fall inadekvata.

Departementschefen.De erinringar som framställts i yttrandena torde böra föranleda, att detstraffbara området i förevarande paragraf, som i allt väsentligtöverensstämmer med gällande lag, inskränkes. Därvid torde till en början det avkommittén först upptagna fallet, att någon överträder bestämmelse, som tjänartill skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, kunnautgå. I¿den mån överträdelse av någon sådan föreskrift finnes böra beläggasmed straff synes det vara bättre, att särskilt straffstadgande meddelas ianslutning till föreskriften i fråga.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén ytterligare föreslagithar jag däremot ansett, att paragrafen bör innehålla straff för den somoffentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapeneller annat dess höghetstecken. Det är härvid att märka, att en saklig kritikaldrig kan anses skymfande, även om den innefattar graverande påståenden,utan att ett skymfande föreligger allenast i sådana fall då formen förframförandet är förgriplig. Vidare synes lämpligt att här upptaga straff för densom med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot [ 136 ]främmande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves avfrämmande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som därfinnes. En sådan bestämmelse synes omfatta de mest praktiska fall som härkomma i fråga. Det må framhållas, att under uttrycket främmande maktsrepresentant böra anses ingå icke blott främmande statsöverhuvuden ochdiplomatiska representanter utan även andra härvarande utlänningar medofficiell ställning.

Efter den begränsning av paragrafens räckvidd som sålunda företagitstorde icke vara behövligt att upptaga det i yttrandena kritiserade rekvisitetatt handlingen skall innebära att rikets vänskapliga förhållande tillfrämmande makt sättes i fara.

Omarbetningen av brottsbeskrivningen har medfört, att den avkommittén föreslagna brottsbeteckningen "brott mot det vänskapliga förhållandettill främmande makt" utbytts mot "kränkande av främmande makt".

11 §.

I denna paragraf har kommittén först upptagit ett stadgande, att den somutan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänsteller därmed jämförlig tjänst skall för olovlig värvning dömas till fängelseeller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. Därefterhar föreslagits, att detsamma skall gälla, där någon till men för riketbedriver annan verksamhet för sådan värvning.

Motsvarande bestämmelse i nu gällande lag, vilken återfinnes i 8: 5, tagerendast sikte på det fallet att någon utan Konungens tillstånd häri riketvärvar folk till främmande krigstjänst. Genom att i lagtexten tillagts därmedjämförlig tjänst skulle, enligt vad kommittén uttalat, paragrafen kommaatt gälla även för exempelvis anställning vid gendarmeri men däremot ej förarbete inom krigsindustri. Den av kommittén tillagda senare punkten iparagrafen har motiverats med att den nuvarande bestämmelsen mot olovligvärvning enligt hävdvunnen tolkning icke är tillämplig, med mindre avtalom anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket.Tillägget avser sålunda främst att förhindra kringgående av bestämmelsengenom att undertecknandet av värvningskontrakten uppskjutes till dess defrivilliga lämnat landet.

Denna paragraf i kommittéförslaget har icke givit anledning till annananmärkning i yttrandena än att hovrätten för Övre Norrland liksom vid 8: 3funnit, att strafflatituden för de kvalificerade fallen syntes kunna görastydligare, i det missuppfattning med avseende å straffminimum i dessa fallej vore alldeles utesluten.

Departementschefen.Den senare punkten i den av kommittén föreslagna paragrafen saknarmotsvarighet i nu gällande lag, enligt vilken straff för olovlig värvning ickekan inträda, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänstkommit till stånd inom riket. En verksamhet som syftar till att förmå folk att [ 137 ]lämna riket för att på utländsk botten underteckna kontrakt om värvningdrabbas sålunda för närvarande icke av straff. För att råda bot härpå harkommittén föreslagit utvidgning av straffbestämmelsen till att avse även detfallet, att någon överhuvud till men för riket bedriver verksamhet förvärvning till främmande krigstjänst. Med krigstjänst har kommittén, liksom iförsta punkten av paragrafen, likställt därmed jämförlig tjänst. I densålunda föreslagna lagtexten synes mig emellertid uttrycket "till men förriket" lämna alltför liten vägledning. Jag vill därför föreslå, attbestämmelsen begränsas till det fallet att någon förmår folk att olovligen begiva sigur riket för att taga främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst.Enligt denna formulering blir ett avgörande villkor för straffbarhet, att defrivilliga olovligen lämna riket. Den av mig förordade bestämmelsen beredermöjlighet att i ett kritiskt läge genom utreseförbud, vilket lärer kunnameddelas i administrativ ordning, hindra en värvningsrörelse som sker i denformen att vederbörande först förmås att lämna riket, vareftervärvningskontrakt ingås utom riket. En agent bör tydligen anses ha förmått defrivilliga att lämna riket, även om han ej behövt direkt truga eller tubba dematt gå i främmande tjänst.

Den av kommittén föreslagna straffskalan synes ej behöva ge anledningtill missförstånd.

12 §.

Kommittén har här föreslagit ett stadgande om straff för den, som avfrämmande makt, eller någon som handlar i dess intresse, mottagerpenningar eller annat för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylikåtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiskaangelägenheter. Såsom brottsbeteckning har föreslagits "tagande av utländsk sold"och såsom straff fängelse eller straffarbete i högst två år.

Det sålunda uppställda brottet överensstämmer i huvudsak med brottet inuvarande 8: 22. I sistnämnda lagrum är emellertid brottsbeskrivningensåtillvida snävare än den av kommittén föreslagna som det förutsättes att mansöker påverka den allmänna meningen i fråga om rikets styrelseskick elleråtgärder i dess. inre eller yttre styrelse. Härigenom torde för närvarandeuteslutas vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som ej hänförasig till särskilda styrelseåtgärder samt agitation i fråga om åtgärder som ejhänföra sig till riksstyrelsen, såsom vissa domstolsavgöranden, val och dylikt.För att undgå denna begränsning har kommittén funnit stadgandet böraomformuleras till att avse agitation rörande rikets politiska angelägenheter.Liksom beträffande 9 och 10 §§ har kommittén föreslagit den ändringen ifråga om straffskalan att den särskilda straffskärpningen i nuvarande 8: 29 aslopats.

I anledning av förevarande paragraf har Sveriges advokatsamfund uttalat,att det i kommitténs brottsbeskrivning ingående rekvisitet "avsedd attpåverka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter" innebure en [ 138 ]alltför vag och vidsträckt brottsbestämning. Ur rättssäkerhetssynpunkt vorede i nuvarande 8: 22 använda ordalagen "söka påverka den allmännameningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttrestyrelse" enligt samfundets mening bestämt att föredraga. Det syntes emellertidböra övervägas, huruvida icke en ytterligare inskränkning av det straffbaraområdet utan olägenhet skulle kunna genomföras. Med den vidsträcktaformulering, som stadgandet i kommitténs förslag erhållit, förelåge risk för attrent ideella strävanden kunde drabbas av straffbestämmelsen. Göta hovrätthar däremot hänvisat till att kommittén i sina motiv uttalat, att ändamåletmed nu ifrågavarande stadgande i den gällande lydelsen syntes vara alltförsnävt angivet, i det att den nuvarande lydelsen torde utesluta bl. a.agitation i fråga om åtgärder, som ej hänförde sig till riksstyrelsen, såsom vissadomstolsavgöranden m. m. Hovrätten ville ej förneka, att en utvidgning avdet straffbara området i angivna hänseende vore påkallad, men ifrågasatte,om det av kommittén föreslagna uttrycket "rikets politiska angelägenheter"verkligen täckte vad som åsyftades. Länsstyrelsen i Gävleborgs län haransett, att även bestämmelserna i nu förevarande paragraf hörde till destadganden i 8 kap. som borde tagas under förnyat övervägande. Angående denav kommittén föreslagna brottsbeteckningen "tagande av utländsk sold" harjustitiekanslersämbetet uttalat, att denna rubricering icke förefölle såträffande, i det ordet "sold" icke torde föra tanken på sådant mottagande avpenningar, varom i paragrafen vore fråga, och ordet "utländsk" ej heltpassade in på gåva av svensk, som handlade i främmande makts intresse.Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes mot brottsbeteckningenanmärkt, att den enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annanbetydelse än den av kommittén avsedda. Att taga utländsk sold torde nämligenenligt gängse språkbruk betyda att gå i utländsk krigstjänst.

Departementschefen.I likhet med advokatsamfundet finner jag det icke tillrådligt att utsträckadet nu ifrågavarande straffbudets tillämplighet till att avse andra slag avagitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärder irikets inre eller yttre styrelse. Även i ett annat hänseende synes emellertid enjämkning böra ske i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen. Idenna sägs nämligen liksom i nuvarande 8: 22, att det vars mottagande ärstraffbart skall utgöras av "penningar eller annat". Härunder skall, enligtvad vid sistnämnda stadgandes tillkomst uttalades, inbegripas jämväl sådantsom icke har karaktär av finansiellt eller därmed jämförligt understöd.Sålunda skulle exempelvis även mottagande av tryckta skrifter eller annat förspridning avsett propagandamaterial i färdigt skick falla understraffbestämmelsen. Detta kan emellertid föra för långt. Den som allenastmottager nyhetsmaterial torde icke böra drabbas av straff. Att ett visst politiskttankeinnehåll härrör från utländska källor kan ju icke i och för sig fåföranleda, att dess utbredning förbjudes. Straffvärt synes endast vara, attnågon med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas såsomunderstöd bedriver sådan propaganda som förut nämnts. Härunder faller dock [ 139 ]att någon t. ex. mottager en färdig upplaga av en propagandaskrift, om ensådan upplaga kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse. På grund avdet anförda förordar jag, att i den av kommittén föreslagna lagtextenuttrycket "penningar eller annat" utbytes mot "penningar eller annat understöd".

Även i övrigt torde ordalagen i kommitténs förslag böra jämkas något, såatt det tydligt framgår att straff ej i något fall skall inträda med mindreunderstödet har mottagits för att mottagaren skall, genom utgivande ellerspridande av skrifter eller annorledes, driva propaganda.

I överensstämmelse med kommitténs förslag ha i departementsförslagetuteslutits orden "här i riket" i samband med beskrivningen av den åsyftadepropagandaverksamheten. Även en propagandaverksamhet som bedrives medhjälp av utländsk radio bör kunna inbegripas.

13 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall försök till brott somomförmäles i 1, 2, 4, 6 eller 7 § straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att tillstraffarbete på livstid må dömas, där sådant straff kunnat följa på detfullbordade brottet.

I fråga om den omfattning, i vilken brott mot 8 kap. skall straffas påförsöksstadiet, står kommittéförslaget genom den här upptagna bestämmelsen ihuvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Att genom förslagetöppnas möjlighet att vid försök till högförräderi, krigsförräderi, trolösdiplomati och grovt spioneri döma till straffarbete på livstid, har av kommitténmotiverats med att försök till sådana brott ofta kan vara av synnerligenfarlig beskaffenhet.

Departementschefen.Under nu förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande omstraff för försök till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 §, d. v. s.högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri. Jaghar ej något att erinra häremot, men efter den uppdelning som jag förordati fråga om det straffbara området i 8 § synes även första stycket i dennaparagraf lämpligen böra medtagas vid uppräkningen av de brott som skolastraffas på försöksstadiet.

På grund av den metod som jag förordat beträffande straffbeläggande avförberedelse till brott bör i paragrafen jämväl angivas, vid vilka i 8 kap.upptagna brott som straff för förberedelse till brottet skall inträda.Bestämmelser härom äro i den nu gällande lagen upptagna i 8: 24 26. I8: 24 stadgas straff för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi. 8: 25upptager en bestämmelse om straff för den som i annat fall än förut sagtsträder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt föratt förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi,vilket framdeles må värda av honom själv eller annan företaget. Slutligeninträder enligt 8: 26 straff även för den som åtager sig att medverka vidspioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtilleller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat [ 140 ]eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som sökerförmå annan till gärning som nu sagts. Vid jämförelse med den sålundagällande rätten finner jag i likhet med kommittén, att straff för förberedelsealltjämt bör inträda vid högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,spioneri och grovt spioneri men att brottet olovlig underrättelseverksamhet ickeär av den allvarliga karaktär att motsvarande gärningar, i den mån deöverhuvud fortfarande skola vara straffbara, böra straffas redan påförberedelsestadiet. Däremot finner jag, liksom med avseende å straffbeläggandetav försök, att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 8 §första stycket bör upptagas bland de brott vid vilka förberedelse skallstraffas. Vad angår frågan, vilka olika förberedelsehandlingar som härböra drabbas av straff, kommer vid samtliga de nu angivna brotten omedelbartpå grund av hänvisningen till 3 kap. straffbarhet att inträda för därnärmare beskriven befattning med hjälpmedel jämte lämnande eller mottagandeav förlag eller vederlag. Härutöver erfordras tydligen vid samma brott, medundantag av det i 8 § angivna, straff för stämpling, varmed enligt 3: 2 iförslaget förstås att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutareller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Genom etttilläggsstadgande att stämpling här skall anses såsom förberedelse tillgodoses iförslaget det påtagliga behovet att kunna ingripa mot förräderi- ochspioneribrott redan på det stadium då flera trätt i förbindelse för att förbereda,möjliggöra eller underlätta att brott framdeles må förövas. Härvid haremellertid det straffbara området icke gjorts lika vidsträckt som enligt gällande lagoch kommittéförslaget utan begränsats till de mera påtagliga handlingstyper,vilka i förslagets 3: 2 sammanfattats under beteckningen stämpling.

I förevarande paragraf bör ytterligare behandlas frågan, i vilkenutsträckning underlåtenhet att avslöja brott enligt 8 kap. skallstraffas. Härom finnas för närvarande bestämmelser i 8: 28, varest stadgasstraff dels för den som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6–14, 14 aoch 17–20 §§ sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dels ock förden som har skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och ejuppenbarar de omständigheter som äro för honom kunniga. I kommitténsförslag ersättes nuvarande 8: 28 av 11: 5, för vars innehåll jag förut redogjortunder 3: 6. I fråga om de i 8 kap. upptagna brotten innebär kommitténsförslag att straff för underlåtenhet att avslöja brott skulle kunna inträda vidhögförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati och spioneri men däremot ickevid olovlig underrättelseverksamhet. Med den av mig förordade metoden ifråga om straffbeläggande av underlåtenhet att avslöja brott blirnödvändigt att i varje särskilt kapitel i strafflagens speciella del angiva, vid vilkabrott underlåtenheten att avslöja brottet skall straffas. Jag har vidövervägande, vilka brott i förevarande kap. som böra medtagas, kommit tillsamma resultat som skulle ha följt av kommitténs förslag.

[ 141 ]14 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse, att där någon,som har skälig anledning antaga att brott som i 1, 6, 7, 8 eller 9 § i dessförslag sägs är å färde, medverkar till gärningen, han skall straffas, där han ejför sin medverkan förskyllt strängare straff, med fängelse eller böter eller,om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.

Vad sålunda föreslagits har i nu gällande lag en motsvarighet i 8: 26andra stycket, varest stadgas straff för den som, oaktat han har skäliganledning antaga att spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet utövasav annan, medverkar vid gärningen. De skäl som föranlett dennabestämmelse om oaktsam medverkan till spioneri eller olovligunderrättelseverksamhet har kommittén funnit äga tillämpning även på andra av de ikapitlet upptagna brotten. Bestämmelsen har därför av kommittén utformatsså, att den avser högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet medhemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet.

Mot den föreslagna paragrafen har föreningen Sveriges häradshövdingarinvänt, att stadgandet i fråga, tillämpat på exempelvis 9 § i förslaget, skulleinnebära att den som av oaktsamhet förbisåge, att olovligunderrättelseverksamhet vore å färde, skulle bestraffas, oaktat gärningsmannen själv endastkunde straffas, därest hans gärning förövats med visst uppsåt. I krigstidskulle dessutom straffsatsen för den av oaktsamhet medverkande vara likahög som för gärningsmannen. Konstruktionen, som även kunde tillämpas påövriga av kommittén i 8: 14 angivna fall, syntes föreningen orimlig. Sverigesadvokatsamfund har likaledes uttalat, att då det syntes oriktigt att bestraffaoaktsam medverkan till brott, i fråga om vilka gärningsmannen eljest ickebestraffades vid oaktsamhet utan blott vid uppsåt, paragrafen syntes börautgå ur förslaget.

Departementschefen.Den av kommittén här upptagna konstruktionen att straffbeläggaoaktsam medverkan till brott", vid vilka i vissa fall hos gärningsmannen förstraffbarhet kräves ett speciellt uppsåt, kan möjligen förefalla ägnad attingiva betänkligheter av principiell art, men vägande skäl tala likväl för enspeciell medverkansregel av nu nämnda natur. Vid flera av de i kapitletupptagna brotten kan det inträffa, att gärningsmannen är beroende avmedverkan från andra personer, vilka icke behövt inse vad handlingen i självaverket gått ut på. Vid högförräderi kan t. ex. i brottsplanen ingå, attpersomer som inneha vissa nyckelposter skola lockas att medverka vid brottetsutförande utan att få klart för sig vad det är fråga om. Med tanke påsådana fall måste den i nu förevarande paragraf föreslagnastraffbestämmelsen anses vara motiverad. Det av kommittén använda uttryckssättet, att denmedverkande skall anses straffbar om han har skälig anledning antaga attbrott är å färde, synes emellertid kunna leda till att straffbarhet antages ialltför vid omfattning. För att en ouppsåtligt medverkande skall anses [ 142 ]straffbar bör han ha handlat trots att han haft en vetskap, som bort avhällahonom från att handla så, t. ex. att han blivit varnad eller känt till attpolisen misstänkte brott vara å färde. I departementsförslaget har därför somförutsättning för straffbarhet angivits, att den medverkande med hänsyn tillvad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott är åfärde. I olikhet mot kommittén finner jag vidare icke erforderligt attutsträcka stadgandet till att gälla även ouppsåtlig medverkan vid obehörigbefattning med hemlig uppgift eller spionage mot främmande makt. Däremotsynes jämte högförräderi, spioneri och grovt spioneri här böra medtagastrolös diplomati. Om två delegater blivit utsedda för att kontrollera varandraoch den ene bedriver trolös diplomati, bör nämligen den andre kunnastraffas även om han icke övertygas. om uppsåt men varit vårdslös. Då de brott,på vilka jag sålunda funnit bestämmelsen i fråga böra göras tillämplig,samtliga enligt departementsförslaget straffbelagts endast såsom uppsåtliga, kanden möjligheten icke uppkomma, att medverkan av oaktsamhet blirstraffbar jämväl enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 4. Dennasituation skulle däremot ha kunnat inträffa enligt kommittéförslaget, vari8: 14 gjorts tillämplig bl. a. med avseende å brott mot 8: 8. Med tanke pådessa fall, i vilka sålunda spelrum givits även för den allmännamedverkansbestärmnelsen i 3 kap., har kommittén försett straffskalan i 8: 14 medtillägget "där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff ". Detta tilläggtorde nu kunna utgå.

Under 11: 5 i sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse om straffför den som ej insett men haft skälig anledning antaga att högförräderi,spioneri eller något av vissa andra brott eller gärning, varå enligt lag kanfölja straffarbete i åtta år eller däröver, var å färde och underlåtit attavslöja de omständigheter som voro honom kunniga. En häremot svarandebestämmelse synes böra upptagas i 8: 14. Bestämmelsen torde böra avseoaktsam underlåtenhet att avslöja högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,spioneri eller grovt spioneri.

15 §.

Enligt vad kommittén i denna paragraf föreslagit skulle allmän åklagareej utan justitiekanslerns lov få väcka åtal för brott som avses ikommittéförslagets 9, 10 eller 11 § eller i 14 §, såvitt den hänför sig till 9 §.

I fråga om åtalsrätten gäller för närvarande, att allmän åklagare icke utanKonungens lov äger väcka åtal för brott som i 8: 4 sägs, d. v. s. gällandelags motsvarighet till brott enligt 8: 10 i kommittéförslaget, eller för olovligunderrättelseverksamhet eller medverkan därtill. Utom beträffande dessabrott har kommittén funnit särskild åtalsprövning böra gälla även förolovlig värvning. Att beträffande alla nu ifrågavarande brott prövningen avåtalsfrågan föreslagits skola åvila justitiekanslern har av kommittén motiveratsmed att åtalsprövningens överlämnande åt regeringen skulle förläna den [ 143 ]en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta denstörre betydelse än om prövningen verkställdes av en i förhållande tillregeringen fristående myndighet.

Mot kommitténs förslag att prövningen av åtalsfrågan skulle ankomma påjustitiekanslern ha i många yttranden gjorts erinringar.Justitiekanslersämbetet har sålunda vänt sig mot den av kommittén i motiven uttaladeuppfattningen, att utrikespolitiska förvecklingar skulle vara lättare att undvika, omprövningen anförtroddes åt justitiekanslern. Detta resonemang syntesvisserligen icke kunna frånkännas visst fog, men ämbetet ville dockifrågasätta, huruvida det icke vore i någon mån verklighetsfrämmande.Justitiekanslern, som vore förtroendeämbetsman, intoge ju icke samma friaställning till regeringsmakten som exempelvis domstolarna, och detta tordeintresserade främmande makter känna till eller ock vid behov förskaffa sigkunskap om. Just frågans egenskap att vara utrikespolitiskt betonad gjordedet önskvärt, att icke en rent juridisk instans, som av naturliga skäl ej alltidkunde förväntas äga nödig kännedom rörande de utrikespolitiskaförhållandena, avgjorde frågan. Att åter det reella ansvaret för ett beslut skulle liggahos regeringen men det formella hos justitiekatnstlern, syntes icketillfredsställande. Med hänsyn härtill och under hänvisning till erfarenheterna av nugällande lagstiftning ansåge ämbetet åtalsprövningen böra utövas av Kungl.Maj:t. Svea hovrätt har likaledes, under hänvisning till att det främst vorepolitiska synpunkter som skulle vara avgörande för frågan huruvida åtal iett visst fall skulle ske eller icke, funnit att åtalsprövningen liksom förnärvarande borde anförtros åt Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet har funnit,att de skäl som av kommittén anförts för överflyttning av åtalsprövningentill justitiekanslern icke syntes uppväga de betänkligheter som av principiellaskäl måste resas mot en bestämmelse, enligt vilken en ämbetsman i vissafall skulle träffa sina avgöranden efter i huvudsak politiska överväganden.Ämbetet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen.Såsom ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt kunde anföras, att ävenom prövningen anförtroddes åt justitiekanslern, denne knappast kundeträffa sina avgöranden utan att först inhämta direktiv från Kungl. Maj:t.Sistnämnda synpunkt har anlagts även av chefen för säkerhetstjänsten somhänvisat till att för bedömande, huruvida tillstånd till åtal av brotten i 9 och 10 §§av förslaget. borde givas, kännedom krävdes om landets utrikespolitiska lägei varje särskilt fall. Justitiekanslern syntes därför icke kunna underlåta attinhämta regeringens mening, vilket med största sannolikhet komme att skegenom förfrågan under hand hos vederbörande statsråd. Om emellertidjustitiekanslerns av enskild regeringsmedlem inspirerade beslut bleve ödesdigertför landet, borde icke justitiekanslern ställas till ansvar utanregeringsmedlemmen. Ansvar av denne kunde emellertid utkrävas endast i den ordninggrundlagarna föreskreve. Åtalsprövningens överlämnande till justitiekanslernkunde därför komma att fråntaga riksdagen möjlighet att göra detkonstitutionella ansvaret gällande mot vederbörande statsråd. Då det med visshet [ 144 ]kunde antagas, att det i det praktiska livet bleve någon eller någraregeringsmedlemmar, som i själva verket komme att avgöra åtalsfrågan, borde lagenicke få ett innehåll som inbjöde till inkonstitutionellt förfarande. Om dennasynpunkt vore värd beaktande, syntes följden bliva att åtalsprövningen bordeankomma på Kungl. Maj:t och icke på justitiekanslern. Sverigesadvokatsamfund har i anledning av paragrafen uttalat, att politisk inblandning irättsskipningen principiellt icke borde få förekomma. De bestämmelser somi detta avseende införts måste betraktas som ett rent provisorium. År 1944hade man, i stället för att verkställa en omarbetning framför allt avstadgandet om olovlig underrättelseverksamhet, såsom ett palliativ tillgripitutvägen att göra åtalsrätten beroende av Konungens lov. Denna ur principiellsynpunkt oriktiga anordning borde icke bibehållas i en reviderad strafflag.Den omständigheten att kommittén nu föreslagit åtalsprövningensöverflyttande från Kungl. Maj:t till justitiekanslern gjorde härvidlag ingen skillnad.Oavsett vad kommittén i sina motiv anfört om åtalsprövningens innebörd,framginge nämligen av förarbetena till 1944 års lagstiftning, att åtminstoneenligt första lagutskottets mening prövningen skulle ske bl. a. ur politiskasynpunkter. Om de föregående paragraferna i 8 kap. förlänades det innehållsom samfundet vid dem föreslagit, syntes något behov av särskildåtalsprövning icke föreligga. Samfundet ville därför förorda, att nu förevarandeparagraf finge utgå;

Departementschefen.Enär frågan, huruvida åtal för brott mot de i 9, 10 och 11 §§ upptagnabrotten bör äga rum, beror på bl. a. utrikespolitiska hänsyn, finner jag ilikhet med kommittén, att allmän åklagares befogenhet att åtala dessa brottbör göras beroende av tillstånd i varje särskilt fall. Kritiken mot förslaget,att tillståndsprövningen skulle uppdragas åt justitiekanslern, synes migbefogad, och jag finner mig fördenskull böra förorda att prövningen liksomhittills skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Eftersom 14 § i departementsförslaget icke innehåller något stadgande omstraff för oaktsam medverkan till spionage mot främmande makt, kanhänvisningen till denna paragraf utgå.

16 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att där det finnes påkallat medhänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranleddautomordentliga förhållanden, Konungen skall äga förordna, att vad ikapitlet stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpningbeträffande brott som förövas under annan tid.

Stadgandet, som har avseende å de vissa av kapitlets paragraferupptagna bestämmelserna om straffskärpningar vid krig, har i gällande rätt enmotsvarighet i 8: 29 a.

Mot paragrafen har Sveriges advokatsamfund invänt, att det voreprincipiellt oriktigt att i allmän strafflag förläna Kungl. Maj:t rätt att under vissa [ 145 ]förutsättningar meddela förordnande, som i realiteten innebure en skärpningav strafflagens bestämmelser. Paragrafen syntes därför böra utgå urförslaget. Skulle likväl, i strid mot vad samfundet ansåge riktigt, stadgandetbibehållas, syntes det i allt fall böra kompletteras med föreskrift om skyldighetför Kungl. Maj:t att inom viss tid underställa förordnandet riksdagensprovning.

Departementschefen.Erfarenheten har visat, att under tid av skärpt försvarsberedskapifrågavarande brott kunna vara lika farliga som under krig. Med hänsyn härtillmåste det nu föreslagna stadgandet anses välmotiverat. Tillräcklig anledningatt ålägga Kungl. Maj:t att underställa riksdagen beslut som avses iparagrafen torde icke föreligga.

9 KAP.Om högmålsbrott.1 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit ett brott, som av kommitténbetecknats som uppror. Sådant brott föreligger enligt förslaget, om någon,med uppsåt att statsskicket skall omstörtas eller att eljest åtgärd avKonungen eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall medvapenmakt eller eljest med våldsamma medel framtvingas eller hindras, företagerhandling som innebär fara för uppsåtets förverkligande utan att högförräderienligt 8: 1 föreligger. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete pålivstid eller, där faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och medtio år.

Stadgandet har i huvudsak sin motsvarighet i 8: 2 i gällande lag, därbrottet emellertid betecknats "högförräderi". Kommittén har frånhögförräderibrottet avskilt angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganenshandlingsfrihet, vilka ske med våldsamma medel men utan hjälp av främmandemakt. Kommittén har för dessa gärningar föreslagit benämningen "uppror".Enligt nuvarande 10: 7 och 8 föreligger uppror, då en folkmängd samlar sigoch ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighetav offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någonämbetsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. I kommitténs förslag har i 11: 1,som motsvarar nuvarande 10: 7 och 8, i stället för "uppror" införtsbeteckningen "upplopp".

Mot 9: 1 i kommittéförslaget har icke i yttrandena framkommit annanerinran än att Göta hovrätt anmärkt, att ordet "Konungen" av samma skälsom hovrätten anfört vid 8: 1 syntes böra utbytas mot "högstaregeringsmakten".

[ 146 ]Departementschefen.Av skäl som angivits vid 8: 1 har jag funnit den av Göta hovrättframställda anmärkningen icke behöva föranleda någon ändring i lagtexten. Däremothar en omformulering skett för att klargöra att omstörtande av statsskicket,liksom framtvingande eller hindrande av här avsedda åtgärder i övrigt, ärstraffbart endast om det sker med vapenmakt eller eljest med våldsammamedel.

2 §.

Kommittén har såsom första stycke i denna paragraf upptagit stadgande,att den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som ärsatt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, skallför majestätsbrott dömas till straffarbete på livstid eller från och med sextill och med tio år. I andra stycket har kommittén därefter föreslagit att,om sådant majestätsbrott sker mot annan medlem av konungahuset, skalldömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, tillstraffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. I ett tredjestycke har slutligen tillagts ett stadganlde, att om man berövar någon av denämnda livet, skall dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid.

Vad sålunda föreslagits står i huvudsaklig överensstämmelse medgällande rätt, men innebär en förenkling och förkortning av dennas motsvarandebestämmelser, som återfinnas i nuvarande 8: 2 och 9: 1–4.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen harjustitiekanslersämbetet anmärkt, att "majestätsbrott" knappast syntes vara en fulltlämplig benämning för gärningar riktade mot annan än Konungen,tronföljare eller regent, t. ex. mot en helt ung medlem av konungahuset, som ejstode nära till tronföljden. Även hovrätten för Övre Norrland har uttalat, attrubriceringen "majestätsbrott" för nutida uppfattning ej passade rätt väl,såvitt fråga vore om misshandel mot annan medlem av konungahuset änKonungen eller Drottningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledesuppmärksammat, att enligt ordalagen i andra stycket benämningen"majestätsbrott" skulle användas även för angrepp mot annan medlem avkonungahuset än Konung eller regent. Om sådant brott fölle under den senarepunkten i stycket, skulle det, i enlighet med den praxis som utvecklats ifråga om förmögenhetsbrotten, bliva att beteckna såsom grovt majestätsbrott.Angrepp mot konung eller regent bleve åter, oavsett brottets svårhetsgrad,endast att beteckna som majestätsbrott. Denna oegentlighet skulle bortfalla,om brottsbeteckningen i första stycket ändrades till "grovt majestätsbrott".En annan utväg vore att förbehålla benämningen "majestätsbrott" förangrepp mot konung eller regent. Att någon särskild beteckning för angreppmot annan medlem av konungahuset måhända icke skulle kunnautformas, syntes icke innebära någon mera avsevärd olägenhet.

Departementschefen.Kommitténs förslag har bibehållits oförändrat såvitt angår första stycket.I fråga om paragrafens andra stycke har det, med beaktande av de iyttrandena gjorda anmärkningarna, synts lämpligast att icke användabenämningen majestätsbrott.

[ 147 ]3 §.

Förevarande paragraf i kommittéförslaget upptager ett stadgande, att den,som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärningmot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skall förmajestätsmissfirmelse dömas till fängelse eller böter. Härtill har kommittén fogatföreskriften, att om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skallgälla vad i 4 kap. stadgas.

Stadgandet har sin motsvarighet i nuvarande 9: 5, dock att straffsatsengjorts enhetlig i stället för att såsom nu vara uppdelad på två särskildastraffskalor med hänsyn till vilka olika medlemmar av konungahuset somangripas genom brottet. Brottsrubriceringen "majestätsmissfirmelse"innebär vidare en nyhet liksom den av kommittén här upptagna särskildakonkurrensregeln.

Justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samthovrätten för Övre Norrland ha funnit den av kommittén här föreslagnabrottsrubriceringen mindre tillfredsställande. Förstnämnda hovrätt har vidareansett, att den särskilda konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenomutsades enligt hovrättens förmenande ändock framginge av allmänna regler.

Departementschefen.Då den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "majestätsmissfirmelse" icke synes vara helt lycklig och något större behov av särskilt namn fördet ifrågavarande brottet icke torde föreligga, anser jag att brottsbenämningenhär bör utgå. Icke heller finner jag lämpligt att, såsom kommittén föreslagit,i detta sammanhang upptaga en särskild bestämmelse om tillämpningen avkonkurrensreglerna i 4 kap. Dylika frågor böra upptagas i ett störresammanhang. I avbidan därpå får sammanträffande av brott i detta liksomandra fall bedömas efter allmänna regler, låt vara att dessa måhända ickealltid leda till en så enkel lösning som den av kommittén här föreslagnauttryckliga bestämmelsen.

4 §.

Kommittén har i denna paragraf upptagit en bestämmelse om straff för"statsmissfirmelse", varmed enligt förslaget förstås att någon talar ellerskriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning motriksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, eller Konungens statsråd eller motriksdagen, dess avdelning eller utskott. Såsom straff har föreslagits fängelse ellerböter. Kommittén har vidare här infört en särskild konkurrensregel avsamma innehåll som vid nästföregående paragraf.

I förhållande till gällande lag, 9: 8, innebär kommittéförslaget dennyheten att straffskyddet enligt nu förevarande stadgande utsträckts till attomfatta även Konungens statsråd, varmed avses statsrådet som institution,ministären. Såsom motiv härför har kommittén anfört, att det befunnitsönskvärt, att statsrådet, med den ledande ställning i statsskicket det genom denpolitiska utvecklingen kommit att intaga, skulle åtnjuta samma skydd i nu [ 148 ]ifrågavarande avseende som riksdagen och dess utskott. Liksom i närmastföregående paragraf sakna vidare den föreslagna brottsbeteckningen och densärskilda konkurrensregeln motsvarighet i gällande lag.

Med anledning av denna paragraf har Sveriges advokatsamfund anmärkt,att det kunde ifrågasättas huruvida icke straffskyddet i paragrafen bordeutsträckas till att omfatta även högsta domstolen och regeringsrätten.Länsstyrelsen i Gävleborgs län åter har ifrågasatt, huruvida kommitténs utformningav det här ifrågavarande brottet kunde anses tidsenlig. Angåendebrottsbeteckningen "statsmissfirmelse" har justitiekanslersämbetet, uttalat, att behovet aven särskild brottsbeteckning vore ringa, och att det förefölle tveksamt om denskulle kunna komma att vinna hävd. Samma brottsbeteckning har avhovrätten över Skåne och Blekinge hänförts till sådana brottsbenämningar iförslaget, som hovrätten funne klumpiga eller dubbeltydiga.

Departementschefen.Då saklig kritik bör vara tillåten mot rikets högsta organ liksom mot andramyndigheter och organ, har det straffbara området begränsats till offentligtskymfande, d. v. s. användande av en förgriplig form i offentliga handlingareller i meddelanden till allmänheten. Eftersom det knappast ur domstolarnasegen synpunkt torde vara lyckligt att skilja mellan högre och lägre domstolar,har jag, i olikhet mot advokatsamfundet, funnit att brottsbeskrivningen idenna paragraf icke bör utsträckas till att omfatta missfirmande av högstadomstolen och regeringsrätten, vilka därför i departementsförslaget tillsammansmed övriga domstolar upptagits i 10: 5.

Icke heller beträffande förevarande paragraf torde något behov av särskildbrottsbeteckning föreligga och den i yttrandena kritiserade brottsbenämningen"statsmissfirmelse" kan sålunda utgå.

Slutligen har jag, av skäl som angivits. vid nästföfregående paragraf, fumiitatt någon sådan särskild konkurrensregel som kommittén, föreslagit icke börupptagas.

5 §.

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget föreskriver, att den, somoffentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat riketshöghetstecken, skall för skymfande av rikssymbol dömas till böter eller fängelse.

Någon motsvarighet härtill finnes icke i gällande rätt. Stadgandetsupptagande i förslaget har av kommittén motiverats med att, då enligt nuvarande8: 4 liksom enligt 8: 10 i förslaget skymfande av främmande maktshöghetstecken vore belagt med straff, det skulle vara stötande om icke någotmotsvarande straffskydd gåves för det egna landets höghetstecken.

Departementschefen.Den av kommittén här föreslagna bestämmelsen, mot vilken icke iyttrandena framkommit någon anmärkning, har i oförändrat skick upptagits idepartementsförslaget.

[ 149 ]6 §.

Kommittén har i 6 § upptagit en bestämmelse om straff för väpnat hotmot laglig ordning, vilket definierats såsom att någon, med uppsåt att förövabrott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anförväpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen,ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk. I sammaparagraf har kommittén vidare upptagit ett stadgande om straff även för detfall att någon eljest med sådant uppsåt samlar förråd av vapen, ammunitioneller annan dylik utrustning. Straffet har i förra fallet föreslagits skola varastraffarbete från och med sex till och med tio år samt i senare falletstraffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, till ochmed tio år.

Vad som sålunda upptagits i förslagets 6 § motsvarar bestämmelserna inuvarande 8: 20 jämte 8: 29 a.

Paragrafen har icke givit anledning till några anmärkningar i yttrandena.

Departementschefen.Paragrafen synes utan olägenhet kunna begränsas till den av kommittén iförsta punkten upptagna huvudbestämmelsen. Den kompletterandebestämmelsen i förslaget om straff för samlande av vapenförråd m. m. avsernämligen handlingar som ha karaktären av förberedelse till det brott som avsesmed huvudbestämmelsen. Frågan om straff för dylika handlingar kommeratt beaktas vid 9 § i kapitlet.

7 §.

I 7 § har kommittén med en straffskala av högst straffarbete i två årupptagit olovlig kårverksamhet, vilket brott bestämts såsom att någon bildareller deltager i sammanslutning som är jämförlig med militär trupp ellerpolisstyrka men icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret ellerordningsmakten, eller för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,ammunition, utrustning eller dylikt, upplåter lokal eller mark försammanslutningens verksamhet eller med penningar eller på annat sätt understödjersammanslutningen.

Genom denna paragraf i förslaget har kommittén i strafflagen i förkortadform inarbetat stadganden, som för närvarande ha sin plats i den särskildalagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar.

Mot 7 § har föreningen Sveriges häradshövdingar erinrat, attbrottsbeskrivningen syntes ha fått större räckvidd än som avsetts. Enligt 1934 års lagom förbud mot vissa sammanslutningar drabbade förbudet endastsammanslutning, som "måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan artsom militär trupp eller polisstyrka". Denna beskrivning syntes föreningen habort bibehållas. Icke heller torde något behov finnas att skärpa straffet utöverden enligt 1934 års lag gällande straffskalan, vilken upptoge dagsböter ellerfängelse samt vid försvärande omständigheter straffarbete i högst ett år.Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i anledning av samma paragraf i [ 150 ]kommittéförslaget anfört, att brottsbeskrivningen syntes böra förtydligas, så attparagrafen icke komme att omfatta med vederbörligt tillstånd här i riketorganiserade frivilliga kårer, såsom exempelvis svenska frivilligkåren underfinska vinterkriget och den senare bildade norska frivilligkåren. Enahandasynpunkt har anlagts av t. f. landsfogden i Kopparbergs län.Fångvårdsstyrelsen åter har funnit den i paragrafen föreslagna brottsrubriceringen höratill de brottsbenämningar i förslaget, vilka icke osökt ledde tanken i avseddriktning.

Departementschefen.Det synes mig riktigt att ett så allvarligt brott som det här ifrågavarandeerhåller sin plats i själva strafflagen. Måhända skulle dock, såsomhäradshövdingföreningen erinrat, brottsbeskrivningen genom den av kommitténföreslagna starka förkortningen erhålla större räckvidd än som avsetts. Istället för det av kommittén föreslagna uttrycket "sammanslutning som ärjämförlig med militär trupp eller polisstyrka" har därför idepartementsförslaget i nära anslutning till gällande lag använts uttrycket "sammanslutningsom måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militärtrupp eller polisstyrka."

För att vinna överensstämmelse med 6 § har uttrycket "vapen, ammunition,utrustning eller dylikt" jämkats till "vapen, ammunition eller annan dylikutrustning". r

Brottsbeteckningen "olovlig kårverksamhet" finner jag vara träffande.

8 §.

Under denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straffför den som genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längreeller kortare tid, till den tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest för riketsförsvar som skolat fullgöras av honom. Brottet har av kommitténrubricerats såsom "krigstjänstsvek" och straffet föreslagits. till högst straffarbetei två år med förhöjning av straffskalan till straffarbete i högst fyra år,om riket var i krig. Den föreslagna paragrafen innehåller härutöverytterligare en punkt, enligt vilken detsamma skall gälla, om någon undandragersig sådan tjänstgöringsskyldighet som förut sagts genom att föregivasjukdom eller medelst annat vilseledande.

Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförligahandlingar finnas för närvarande såväl i allmänna strafflagen som i strafflagenför krigsmakten. I 8: 15 strafflagen stadgas straff för den som genomstympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längreeller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolatfullgöras av honom, och i 59 § första stycket strafflagen för krigsmaktenmeddelas enahanda bestämmelser för krigsman. Den senare bestämmelsen äremellertid jämlikt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämplig även på vissasom icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vidkrigsmakten. Stadgandet i 8: 15 strafflagen avser därför endast den somförövar självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått [ 151 ]värnpliktsåldern. Beträffande simulation åter kan straff därför förnärvarande ådömas endast efter 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten,varest stadgas straff för krigsman, som söker undandraga sigtjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande.Jämväl detta lagrum är enligt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämpligtbeträffande värnpliktiga och vissa andra, utan hinder av att de icke i övrigtäro underkastade nämnda lag.

Till grund för kommittéförslaget i nu ifrågavarande del ligger denuppfattningen, att såväl självstympning och därmed jämförliga handlingar somsimulation till sin natur höra hemma i allmänna strafflagen. Bådadera riktasig nämligen mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i riketsförsvar och förövas ofta innan gärningsmannen trätt i militärtjänst. Kommitténhar därför funnit, att bestämmelser om båda brotten böra upptagas i nuförevarande paragraf, och att 59 § strafflagen för krigsmakten bör ändras tillatt endast innefatta en hänvisning hit. Härvid bör vidare enligt kommitténsmening bestämmelsen om tillämpligheten av 59 § strafflagen för krigsmaktenpå andra än krigsmän utgå, så att värnpliktiga som innan de trätt itjänstgöring göra sig skyldiga till nu ifrågavarande brott skola dömas enligtallmänna strafflagen. Vid utformningen av gärningsbeskrivningen harkommittén funnit skäl att utöka bestämmelsernas räckvidd till att utom tjänstgöringvid krigsmakten avse jämväl annan tjänstgöring för rikets försvar. Ävengärning, varigenom någon undandrager sig tjänstgöring vid civilförsvaret,omfattas sålunda av brottsbeskrivningen. Kommittén har vidare funnitändamålsenligt att simulation, i olikhet mot vad för närvarande gäller enligt 59 §andra stycket strafflagen för krigsmakten, ej anses fullbordad med mindreförfarandet lyckats och att i stället straffbestämmelsen kompletteras med ettstadgande om försöksstraff i den särskilda paragrafen härom längre fram ikapitlet. Härigenom bliva förslagets allmänna bestämmelser om försök,däribland bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga ävenpå försök till simulation.

Angående straffskalan i den föreslagna paragrafen har hovrätten för ÖvreNorrland ifrågasatt, huruvida icke straffet regelmässigt skulle komma attutmätas väl lågt. Hovrätten ville därför föreslå, att bötesstraffet utbrötes ur denav kommittén föreslagna latituden och att i stället tillades ett stadgande att,om brottet vore ringa, finge dömas till böter. Föreningen Sverigeshäradshövdingar åter har funnit, att den av kommittén föreslagna straffskalanknappast syntes lämpad för de i paragrafens senare punkt omförmäldasimulationsfallen, vilka under fredstid knappast kunde jämföras med de fall someljest åsyftades i paragrafen. Sveriges advokatsamfund har likaledes anfört,att det enligt samfundets mening icke vore lämpligt att i allo likställasimulationsbrottet med de former av krigstjänstsvek, som behandlades i förstapunkten av paragrafen. Straffmaximum vid grovt brott syntes visserligen böravara detsamma, men med tanke på att lindrigare fall här vore vanligare ännär det gällde självstympning ville samfundet förorda, att [ 152 ]straffbestämmelsen för simulation upptoges i ett särskilt stycke och att straffet sattes tillfängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst två år, medenahanda förhöjning som angåves i första punkten, om riket var i krig. Härjämtesyntes böra tilläggas att, om brottet vore ringa, straffet skulle vara böter. Denföreslagna brottsbenämningen "krigstjänstsvek" har av hovrätten över Skåneoch Blekinge anförts bland exemplen på brottsbeteckningar i förslaget, somenligt hovrättens mening vore klumpiga eller dubbeltydiga.

Departementschefen.I fråga om straffskalan synes mig icke föreligga tillräcklig anledning attgöra skillnad mellan självstympning och därmed jämställda fall, å ena, samtsimulation och annat vilseledande, å andra sidan. Den av kommitténföreslagna enhetliga straffskalan har sålunda bibehållits i departementsförslaget,dock att bestämmelsen om förhöjning av densamma i händelse av krig idepartementsförslaget erhåller ett betydligt minskat tillämpningsområde genomatt möjligheten för Konungen att förordna om des.s tillämpning under annantid än då riket är i krig borttagits.

I redaktionellt hänseende synes lämpligen kunna vidtagas den ändringeni förslaget, att de båda punkterna sammanföras. Då brottsbeteckningen"krigstjänstsvek" icke synes passa för samtliga i paragrafen avsedda fall, har denutbytts mot benämningen "svikande av försvarsplikt".

9 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna harkommittén föreslagit, att försök till de brott som upptagits i 1, 2, 6 och 8 §§ skallstraffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till straffarbete på livstid mådömas, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med gällande rätt.Därvid är emellertid att märka, att det som uppror betecknade brottet i 1 §liksom de grövsta formerna av majestätsbrott i 2 § straffas på försöksstadietredan därigenom att själva brottsbeskrivningen i nuvarande 8: 2 är såavfattad, att även försöksfall rymmas därunder. Detsamma gäller enligt 59 § andrastycket strafflagen för krigsmakten om simulation. I övrigt är däremot det i8 § upptagna brottet svikande av försvarsplikt icke för närvarande straffbartpå försöksstadiet. Att i kommittéförslaget straffmaximum vid försök tilluppror och till de grövsta formerna av brott enligt 2 § bestämts till livstidsstraffliksom vid fullbordat brott, innebär i betraktande av det förut sagda ihuvudsak icke någon nyhet; regelns upptagande i samband med attförsöksstraffet nu anknutits till 3 kap. har av kommittén motiverats med att hithörandehandlingar kunna vara av synnerligen farlig beskaffenhet.

I fråga om förberedelsehandlingar och underlåtenhet att avslöja brott ärför närvarande enligt 8: 24, 25 och 28 straff därför stadgat vid brott somavses i 9: 1 och vid de svåraste av de brott som avses i 9: 2 i förslaget. Liksom9: 6 i förslaget omfattar vidare det däremot svarande stadgandet i nuvarande8: 20 även vissa förberedelsehandlingar till brottet väpnat hot mot lagligordning.

[ 153 ]I anledning av förevarande paragraf i förslaget har hovrätten för övreNorrland framhållit, att det i 8 § upptagna simulationsbrottet genomsnittligt teddesig lindrigare än andra däri behandlade former av brottslighet. Särskiltgällde detta de ringa simulationsfall som vore de i praktiken vanligenförekommande. Denna skillnad i den genomsnittliga svårhetsgraden syntes bliva avsärskild betydelse vid bedömandet, huruvida straff skulle inträda även påförsöksstadiet. Enligt hovrättens mening kunde det därför ifrågasättas,huruvida man icke härutinnan borde göra en skillnad mellan simulationsbrottenoch övriga brott enligt paragrafen, sålunda att endast de senare bestraffadespå försöksstadiet.

Departementschefen.Att på sätt hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt undantaga simulationsfallen enligt 8 § från försöksstraff har icke synts lämpligt. Det ligger i sakensnatur, att en simulation vanligen kan upptäckas blott på försöksstadiet underdet att en lyckad simulation i regel måste förbliva obeivrad. Jag erinrar om,att enligt nuvarande 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, vilketlagrum är avsett att ersättas med en hänvisning till nu förevarande paragraf iallmänna strafflagen, i brottsrekvisitet icke ingår mera än att krigsman sökerundandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom ellergenom annat svikligt förfarande. Denna brottskonstruktion synes mig ickekunna övergivas utan att särskilt försöksstraff införes. I fråga om denutsträckning, i vilken brott mot 9 kap. skola bestraffas även på försöksstadiet, har jagalltså kommit till samma resultat som kommittén. Vad åter angårstraffbeläggandet av förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott anser jag, att detej bör ske med avseende å andra brott än dem som upptagits i 1, 2 och 6 i§§ ikapitlet. Sådant svikande av försvarsplikt som avses i 8 § idepartementsförslaget har sålunda här undantagits. Det må anmärkas, att straffbestämmelsenför förberedelse bl. a. ersätter sista punkten i 6 § i dess lydelse enligtkommitténs förslag. Av liknande skål som de vid 8: 13 i förslaget angivna harhär tillagts ett stadgande, att stämpling skall anses såsom förberedelse.

10 §.

Under 10 § har kommittén infört ett stadgande, att allmän åklagare ickeutan Konungens lov må åtala brott som i 2 § sägs varav ej någon ljutit döden,ej heller försök därtill eller brott som i 3 § avses.

Bestämmelsen, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9: 6, har idepartementsförslaget upptagits i den av kommittén föreslagna lydelsen med tilläggendast, att inskränkningen i åtalsrätten utsträckts till att omfatta förberedelsetill eller underlåtenhet att avslöja brott mot 2 §.

I kommittéförslaget har slutligen upptagits även en 11 §, enligt vilkenmedgivits befogenhet för Konungen att förordna att vad i kapitlet stadgades fördet fall att riket är i krig jämväl skulle äga tillämpning beträffande brott somförövades under annan tid. Någon motsvarighet härtill finnes icke idepartementsförslaget, enligt vilket kapitlet icke innehåller något annat stadgandechefen [ 154 ]som förutsätter att riket är i krig än bestämmelsen om förhöjt straff försvikande av försvarsplikt i 8 §. Sistnämnda straffhöjning har emellertidansetts böra vara begränsad till det fallet att riket verkligen är i krig.

10 KAP.Om brott mot allmän verksamhet.1 §.

I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande om straffför den som med våld eller med hot som innebär trängande fara förgripersig å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom tilltjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Brottet har av kommitténrubricerats såsom "våld å ämbetsman" och straffet har föreslagits skola varastraffarbete i högst fyra år eller fängelse; om brottet vore ringa, skulledock dömas till böter. Härtill har kommittén fogat föreskriften, att Om ågärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap.stadgas. Enligt andra stycket i kommitténs förslag skall såsom för våld åämbetsman straffas den som, på sätt i första stycket sägs, förgriper sigmot någon som, utan att vara ämbetsman, är underkastad ämbetsansvareller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd somämbetsman. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla, där någon sålundaförgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan här avsedd sysslaför att hämnas för vad han däri gjort eller låtit.

Vad sålunda föreslagits innebär i förhållande till gällande lag till enbörjan den ändringen, att de för närvarande på skilda paragrafer uppdeladeoch med straff enligt olika skalor belagda fysiska angreppshandlingarnamot ämbetsmän och tjänstemän samt med dem jämställda befattningshavaresammanförts till ett gemensamt brott och inpassats under en gemensamstraffskala. Ämbetsskyddet har därvid bestämts till att omfatta alla som ärounderkastade ämbetsansvar och därutöver dem som enligt Konungensförordnande skola åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Skyddet har vidareutsträckts till att gälla även i sådana fall, då den angripne vid tiden förgärningens förövande frånträtt sin syssla. Däremot innehållerkommittéförslaget icke någon direkt motsvarighet till vad i nuvarande 10: 5 stadgas omskydd även för den som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning,i det kommittén ansett, att frågan om behovet av ämbetsskydd för dem somkallats att biträda vid tjänsteutövning finge särskilt prövas, t. ex. i sambandmed utfärdande av de särskilda författningar som innehölle stadgandenom sådana biträden. Själva den brottsliga gärningen beskrives i gällandelag såsom "våld eller annan misshandel". Då kommittén i stället föreslagit"våld eller hot som innebär trängande fara>, betyder detta sålunda enutvidgning. Det hot, som här avses, emellertid enligt kommitténs motiv [ 155 ]endast sådant hot som innebär en omedelbart överhängande fara för liveller hälsa eller annat betydelsefullt intresse. Övriga fall av hot om våldo. dyl. skola enligt kommitténs förslag falla under 4 § i kapitlet.

I anledning av den utformning paragrafen erhållit i kommittéförslaget harlänsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen avstyrkte borttagandetav den nuvarande generella bestämmelsen om ämbetsskydd för den somär kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning. Att på sätt kommitténförordat låta frågan om dylikt skydd bliva föremål för reglering? i desärskilda författningar som innehölle stadganden om sådana biträden, funnelänsstyrelsen icke tillfredsställande. Därigenom skulle nämligen frånämbetsskydd uteslutas sådana personer som utan stöd av någon författningkallades att biträda vid tjänsteförrättning. Som exempel kunde nämnas densom på grund av teknisk sakkunskap eller lokalkännedom eller avliknande anledning anmodades att biträda vid polisutredning. Enligtlänsstyrelsens mening borde därför ett allmänt stadgande om ämbetsskydd för den,som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning, icke saknas istrafflagen. Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vänt sig mot attkommittén i motiven, vid övervägande av vilka personer som borde ifrågakommatill ämbetsskydd enligt Konungens särskilda förordnande, endast medtvekan dit hänfört droskchaufförer. Riksorganisationen ville framhålla, att denrisk för övergrepp från allmänhetens sida, för vilken personalen inom denyrkesmässiga biltrafiken vore utsatt, vore av den genom många kända fallbelysta intensitet, att någon tvekan om det befogade i denna personalsanspråk på ifrågavarande skydd icke syntes kunna råda. Då detta förhållandemåste anses vara av permanent beskaffenhet, ifrågasatte därförriksorganisationen, huruvida icke i lagtexten i andra stycket i 10: 1 borde införasorden "förare och annan personal å bil, som nyttjas i yrkesmässig trafik",varigenom denna personalkategori skulle erhålla ämbetsskydd utan att någotsärskilt förordnande därom behövdes.

Gentemot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "våld åämbetsman" har justitiekanslersämbetet anmärkt, att denna rubricering skullete sig främmande, då brottet bestått enbart i hot. Samma invändning harframställts av föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborgoch Malmö, landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen i Malmö.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har slutligen, med samma motiveringsom vid 9: 3, uttalat sig för att den i första stycket av paragrafen upptagnahänvisningen till 4 kap. borde utgå.

Departementschefen.Den enhetliga reglering av ämbetsskyddet som kommittén föreslagitsynes innebära en vinning i förhållande till de splittrade bestämmelserna igällande lag. I fråga om kretsen av dem som skola åtnjuta sådant skyddtorde emellertid böra beaktas vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört. Jaghar fördenskull såsom 3 § upptagit stadgande om skydd jämväl för demsom kallats att biträda vid offentliga förrättningar. Vad angår det av [ 156 ]Sveriges trafikbilägares riksorganisation framförda kravet på ett liknandegenerellt skydd för den yrkesmässiga biltrafikens personal, synes det i och försig naturligt att denna erhåller ett sådant förstärkt skydd som här avses. Medhänsyn bl. a. till att flera dylika personalgrupper finnas torde detemellertid vara tekniskt svårt att införa en generell bestämmelse härom. Frågani vad mån ämbetsskydd skall tillkomma sådan personal torde därför,såsom följer av kommitténs förslag, få prövas av Kungl. Maj:t särskilt förvarje trafikföretag eller för olika slags yrkesgrenar.

I fråga om avgränsningen av de olika slags gärningar som skola drabbasav straff enligt paragrafen har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga attförutom våld medtaga allenast sådant hot som innebär trängande fara,under det att hot med våld i övrigt skulle hänföras under kommittéförslagets4 §. Det synes innebära en systematisk förenkling att i 1 § medtaga allt hotmed våld men också endast sådant hot. En sådan förenkling kan så myckethellre vidtagas som straffet i ringa fall föreslagits skola vara böter. Jagförordar alltså, att paragrafen göres tillämplig på allt hot om våld mot densom åtnjuter ämbetsskydd. Goda skäl kunna också anföras för att i dettasammanhang straffa även sådana försök till våld å tjänsteman, som icke haformen av hot, t. ex. att någon ur bakhåll skjuter på eller bakifrån söker slåtill en tjänsteman. Frågan om straff för försök i dylika fall torde emellertidböra övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelsernaom misshandelsbrotten.

I övrigt har den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen idepartementsförslaget undergått vissa jämkningar av redaktionell natur. Den avkommittén upptagna särskilda konkurrensregeln har i samband därmed utgått.En tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna på förhållandet mellanbrotten i 10 kap., å ena, samt dem i 14 och 15 kap., å andra sidan, torde förnärvarande innebära, att då fråga är om ett obetydligt brott, bedömt efter14 eller 15 kap., endast tillämpligt lagrum i 10 kap. skall komma tillanvändning. Gäller det åter medelsvåra brott, torde båda lagrummen böraciteras utan att likväl någon höjning av straffskalan utöver den högsta av deifrågavarande båda skalorna skall inträda. Först om brottet är av svårareslag, lär verklig konkurrens enligt 4 kap. strafflagen inträda. Med den avkommittén föreslagna regeln skulle prövningen, vilket av sistnämnda bådafall som förelåge, ersättas med ett avgörande enbart med ledning av omstraffarbete inginge i straffskalan i det andra lagrum som jämte 10: 1 voretillämpligt å gärningen eller ej. Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga attutan samband med en allmännare översyn av konkurrensreglerna här göraett sådant avsteg från vad eljest anses gälla.

Brottet torde lämpligen kunna betecknas som våld eller hot mottjänsteman.

2 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 4 §. I denna harkommittén upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i annat fall än förut [ 157 ]i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövningav hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som förhonom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed skallför förgripelse mot ämbetsman dömas till fängelse eller böter. För det fallatt brottet är grovt har straffet föreslagits skola vara straffarbete i högstfyra år eller fängelse.

Det sålunda föreslagna ämbetsskyddet mot tvång eller hämnd innebär ennyhet i förhållande till gällande lag, enligt vilken allmänna funktionärerskyddas mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annanmisshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmliggärning. Den föreslagna nya bestämmelsen ansluter sig till den år 1935beslutade utvidgningen av det i nuvarande 11: 8 upptagna skyddet för vittnen,vilket skydd då utsträcktes till att utom våldsgärningar avse jämväl andraåtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skadaävensom hot om sådana åtgärder. Som exempel på handlingsformer, vilka skullefalla under det nu föreslagna stadgandet, har kommittén anfört de iparagrafen om utpressning angivna, nämligen hot om brottslig gärning, hot attåtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligtmeddelande. Även åtgärder av andra slag åsyftas emellertid med den nuförevarande paragrafen, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsiktenicke alltid behöver vara inriktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd.

Mot denna paragraf har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den till en delsyntes ha med straff belagt handlingar, beträffande vilka något starkarebehov av kriminalisation icke gjort sig gällande. Ämbetet har vidareanmärkt, att brottsbeskrivningen vore vagare och till följd därav ocksåtänjbarare än som för närvarande vore vanligt. Föreningen Sverigeshäradshövdingar har uttalat, att även om det finge anses berättigat att ett visst skyddbereddes ämbetsman också i andra fall än som avsåges i 1–3 §§ ikommittéförslaget, det likväl knappast kunde anses erforderligt att utsträcka dettaskydd så långt som här skett. Enligt vad kommittén föreslagit skullenämligen varje gärning, som medförde ett lidande, en skada eller en olägenhet,om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en sådan gärning drabbatsav straff, om det i paragrafen angivna syftet förelåge. Föreningen funne enbegränsning av stadgandets räckvidd erforderlig, så att icke rena bagatellerkomme att inrymmas därunder. Vidare ansåge föreningen att det ikommitténs brottsbeskrivning ingående uttrycket "otillbörligen företager gärning"icke vore ägnat att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det ickestraffbara området. Straffsatsen för grovt brott syntes föreningen slutligenkunna utan våda sänkas till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det påkallat att införa ämbetsskyddäven mot andra former av tvång och hämnd än som omfattas av nu gällandelags bestämmelser. Jag erinrar även om att riksdagen i samband med denår 1935 beslutade utvidgningen av skyddet för vittnen hemställde om [ 158 ]utvidgning också av skyddet för ämbets- och tjänstemän. På sätthäradshövdingföreningen framhållit begränsar den av kommittén föreslagna lagtextenvisserligen icke det straffbara området till åstadkommande eller hot omåstadkommande av någon för tjänstemännen menlig effekt, som är av meraallvarligt slag, men det bör framhållas, att gärningsmannen förutsättes ha föravsikt att hindra eller tvinga befattningshavaren i utövningen av hansbefattning eller att hämnas därför. Handlingar som äro uttryck för en sådanavsikt synas vara straffvärda, så snart de överhuvudtaget medfört någonskadeverkan eller inneburit hot därom. Det av häradshövdingföreningenkritiserade uttrycket "otillbörligen" måste äter anses erforderligt för att fråndet straffbara området undantaga sådana fall då handlingen framstår somlegitim, såsom i det av kommittén anförda exemplet att man hotar en domaremed anmälan till justitieombudsmannen för att han icke iakttagerföreskrivna expeditionstider.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen synes mig sålunda ägnadatt läggas till grund för lagstiftning och har i departementsförslaget endastblivit föremål för ett par mindre jämkningar av redaktionell natur.Stadgandet har vidare befunnits böra få sin plats omedelbart efter 1 §, i förhållandetill vilken det är subsidiärt. Dess tillämpningsområde kommer att bliva någotmindre än enligt kommittéförslaget, eftersom 1 § i departementsförslagetutvidgats till att omfatta alla fall då någon med hot om våld mot ämbets- ellertjänsteman söker hindra eller tvinga honom i hans tjänsteutövning.

I fråga om straffskalan finner jag ej skäl att, på sätthäradshövdingföreningen påyrkat, sänka det av kommittén föreslagna maximum, vilket måsteanses motiverat med hänsyn till att under paragrafen inrymmas ävenmycket allvarliga fall av tvång och hot mot ämbetsmän. Vad slutligen angårbrottsbeteckningen finner jag den av kommittén föreslagna rubriceringen"förgripelse mot ämbetsman" allenast såtillvida böra ändras att ordet"ämbetsman" utbytes mot "tjänsteman".

3 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Här harnämligen, på sätt jag under 1 § i departementsförslaget förutskickat, upptagitsen bestämmelse, att vad som stadgats till skydd för där avseddbefattningshavare även skall gälla till förmån för den som kallats att biträda sådanbefattningshavare vid förrättning. Bestämmelsen har synts mig böra erhållatillämplighet jämväl beträffande det i 2 § av. departementsförslaget stadgadestraffskyddet mot förgripelser mot tjänstemän. I övrigt bör bestämmelsentolkas lika snävt som motsvarande stadgande i gällande lag (se N. J. A. 1905 s.337).

4 §.

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 2 §. Kommittén hardärstädes upptagit ett stadgande om straff för den som gör våldsamtmotstånd vid offentlig förrättning eller eljest handgripligen eller på annat dylikt [ 159 ]sätt söker hindra eller tvinga någon som i 1 § avses i utövning av hans sysslautan att likväl våldföra honom som där sägs. Straffet har. föreslagits skolavara fängelse eller böter.

Den sålunda föreslagna brottsbeskrivningen vidare än den i 10: 6 igällande lag varest stadgas straff endast för den som vid offentlig förrättninggör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres. Utom däri, attdet icke endast är fråga om motstånd vid offentlig förrättning, bestårutvidgningen, enligt vad i motiven uttalats, i att förslaget icke såsom gällande rättuppställer någon fordran på kraftutveckling från den brottsliges sida.Enligt kommitténs motiv skall sålunda den som skall anhållas vara straffbaräven om han blott lägger sig på marken så att han måste bäras. Våldsamtmotstånd skulle vidare enligt motiven kunna bestå i att låsa eller hålla igenen dörr för att hindra någon som är stadd i tjänsteutövning att komma in,varemot vägran att öppna en stängd dörr icke i och för sig skulle kunnastraffas enligt nu förevarande paragraf men väl enligt 10: 12 i förslaget.Liksom 10: 6 i gällande lag avser 10: 2 i kommittéförslaget icke muntligatillmälen och hotelser.

Mot kommittéförslaget i denna del har justitiekanslersämbetet anmärkt,att vad kommittén i motiven uttalat om att någon kraftutveckling av denbrottslige icke erfordrades för straffbarhet, knappast kunde anses framgåav det i förslagets lagtext använda uttrycket "handgripligen eller på annatdylikt sätt". Emellertid syntes det ämbetet tvivelaktigt, huruvida den avkommittén här åsyftade utvidgningen av det straffbara området vore påkalladav något verkligt behov. En dylik utvidgning syntes inbjuda till anställandeav åtal för våldsamt motstånd utan att tillräckliga skäl därför vore förhanden. Hovrätten över Skåne, och Blekinge har likaledes uttalat, att det avlagtexten i kommittéförslaget icke framginge, att det skulle anses såsomvåldsamt motstånd att söka hindra ett anhållande genom att lägga sig nedpå marken. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att denutvidgning av brottsområdet som innefattades i orden "eller eljesthandgripligen eller på annat dylikt sätt" icke syntes erforderlig. Med denna avfattningav paragrafen syntes ett mycket stort antal synnerligen ofarliga fall av.motstånd vid förrättning komma att. bliva bestraffade, ehuru de i själva verketendast vore ett uttryck för en ofta naturlig reaktion mot de ingripanden i denenskildes rätt till person eller egendom, som genom stadgandet skulleskyddas. Frågan syntes vinna ökad betydelse med hänsyn till att enligtförslaget antalet av de personer som skulle vinna straffskydd väsentligt ökats.Landsfogden i Värmlands län har framhållit, att vid den vanligaste typenav anhållande, nämligen för fylleri, det ofta hände att den som skulleanhållas lade sig på marken och därigenom åstadkomme s. k. passivt motstånd.Det skulle synas väl hårt, om denna typ av motstånd straffbelades, liksomsvårighet säkerligen skulle uppstå att avgöra, när sådant motstånd skeddemedvetet. Föreningen Sveriges stadsdomare har funnit, att enligtkommitténs förslag gränsdragningen mellan våldsamt motstånd i 10: 2 och ingrepp [ 160 ]i myndighets verksamhet i 10: 12 understundom syntes bliva subtil.Föreningen har särskilt framhållit, att det enligt kommitténs motiv skulleräknas såsom våldsamt motstånd att låsa en dörr för att hindra en förrättning,men att, om dörren redan hunnit låsas och vederbörande vägrade att öppna,endast brott mot 10: 12 skulle föreligga. Sveriges advokatsamfund haransett, att ett försök att tvinga, där det icke borde gå in under 1 eller 4 §, ipraktiken alltid samtidigt utgjorde ett försök att hindra ämbetsmannen iutövning av hans syssla. Då någon reell begränsning av det straffbaraområdet sålunda näppeligen skulle ske, om orden "eller tvinga" utginge urparagrafen, samt detta skulle medföra en bättre överensstämmelse mellanbrottsbeskrivning och brottsrubricering, ville samfundet förorda en dylikomredigering.

Beträffande den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen harjustitiekanslersämbetet funnit mindre tillfredsställande att benämningen "våldsamtmotstånd" skulle användas även i fråga om den som vid ett anhållande ickegjort något motstånd i annan form än att han lagt sig på marken, så att hanmåste bäras. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att den avkommittén föreslagna brottsbeteckningen måste anses vilseledande, eftersomvåld icke förutsattes för straffbarhet. Även i vissa andra yttranden ha an"märkningar framställts mot brottsbeteckningen.

Departementschefen.I överensstämmelse med de synpunkter som framhållits i åtskilligayttranden finner jag, att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt,om brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf, på sätt kommitténföreslagit, utsträcktes till att omfatta även former av motstånd som icke äroinriktade på någon kraftutveckling. Sålunda anser jag "det exempelvis ickevara påkallat att, i motsats till vad som för närvarande gäller, för våldsamtmotstånd straffa den som motsätter sig ett anhållande enbart genom attlägga sig ned på marken. Icke heller synes mig sådant straff böra inträdaför den som endast reglar sin egen dörr för att hindra någon offentligtjänsteförrättning. För att vinna nödig begränsning av det straffbara området hardeprartementsförslaget formulerats sålunda, att det skall vara fråga om attnågon, utan att fall är för handen som förut i kapitlet sägs, genom att sättasig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattningsom avses i 1 §. Med denna formulering, vari uttrycket motvärn ärgemensamt med 5: 10, skall liksom enligt kommittéförslaget under stadgandet fallaallt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna riktarsig mot befattningshavaren eller hans biträden, då ju 1 eller 2 § blirtillämplig. De i praktiken vanligaste fallen torde vara, att våldet icke riktarsig mot någon person utan består exempelvis i att en anhållen vidbortförandet spjärnar emot eller klänger sig fast vid något föremål.

5 §.

Denna paragraf svarar mot 3 § i kommittéförslaget, varest upptagits ettstadgande om straff för ett såsom "tjänstemissfirmelse" betecknat brott. [ 161 ]Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget om någon talar eller skriversmädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet ellerannat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någonsom i 1 § avses i eller för hans syssla. Straffet föreslås skola vara bötereller fängelse. Vidare har här upptagits föreskrift, att om eljest enligt lagkan följa straffarbete å gärningen, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 10 : 2 "såvitt gällerkränkning mot ämbetsmän och av 10: 5 såvitt gäller kränkning mot lägrebefattningshavare. I förhållande till dessa lagrum innefattar förslaget till en början denändringen, att hotelse icke särskilt nämnes såsom en form för den brottsligagärningen. Straffbara såsom tjänstemissfirmelse äro enligt förslaget blottgärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattatantingen förtalsbrott enligt 16: 7 eller 8 eller också förolämpning enligt 16: 9eller 11. Andra hotelser än sådana som täckas av brottsbeskrivningen i 16: 9eller 11 falla därför icke under nu förevarande paragraf. Däremot äro de avkommittén föreslagna andra stadganden i 10 kap., för vilka redogjortsunder 1 och 2 §§ i departementsförslaget, avsedda att omfatta jämväl vissafall av hot.

I förhållande till gällande strafflag innebär förevarande paragraf ikommittéförslaget såtillvida en utvidgning av det straffbara området, att skyddetavser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ somäger besluta i allmänna angelägenheter. Vad "sålunda föreslagits år bl. a. avsettatt delvis ersätta stadgandet om ansvar för dombrott i rättegångsbalken 28: 1,vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att enligt samfundets meningtillräckliga skäl saknades för att utsträcka skyddet enligt nu förevarandeparagraf till att omfatta även myndigheter och andra offentliga organ. Vadsom erfordrades vore att mot missfirmelser i eller för deras tjänst skyddade enskilda personer, som ensamma eller tillsammans med andra bildade enmyndighet eller ett offentligt organ. Däremot syntes föga påkallat atthärutöver i strafflagen inskriva en särskild bestämmelse om straffskydd förinstitutionerna såsom sådana. Vad kommittén i detta hänseende föreslagitsyntes innebära en viss fara för den fria kritikrätt, som borde utmärka ettdemokratiskt samhälle, ty gränsen mellan kritik och missfirmelse kunde varasvår att draga, och meningarna därom kunde vara delade mellan å enasidan myndigheterna och å andra sidan allmänheten. Såvitt anginge riketsdomstolar syntes emellertid en straffbestämmelse av nu ifrågavarandeinnebörd vara påkallad. Mellan domstolar och andra myndigheter förelåge denviktiga skillnaden, att de förras verksamhet uteslutande ginge ut på attträffa rättsliga avgöranden, medan de senare i större eller mindreutsträckning hade att taga ställning till lämplighetsfrågor av praktisk natur. I frågaom dessa andra myndigheter vore därför allmänhetens fria kritikrätt avhelt annan betydelse än beträffande domstolarna. Härtill komme att detvore särskilt angeläget att upprätthålla respekten för domstolarna såsom [ 162 ]rättens organ. Icke blott de enskilda domstolsledamöterna utan ävendomstolarna såsom sådana borde därför genom straffbestämmelser skyddas motmissfirmelser. På nu anförda skäl ville samfundet förorda, att förevarandeparagraf i förslaget omarbetades till att avse endast missfirmelse motenskilda funktionärer, samt att i en särskild bestämmelse stadgaldes straff förmissfirmelse mot domstol. Såvitt anginge högsta domstolen ochregeringsrätten syntes det samfundet emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ickedetta skydd borde ernås genom att stadgandet i 9: 4 i förslaget utsträcktestill att avse även dessa två domstolar. Ä andra sidan har generaltullstyrelsen– under hänvisning till att det förekommit att trafikanter skrivit smädligtmot lokal tullmyndighet eller styrelsen utan att därvid namngiva någonsärskild person – uttalat att den föreslagna utvidgningen av det straffbaraområdet till att innefatta jämväl missfirmelse av myndighet vore påkallad.

I fråga om straffsatsen har hovrätten över Skåne och Blekinge funnitoegentligt, att medan enligt kommittéförslaget straffet för förgripelse motämbetsman i 10: 4 skulle vara, i normalfallen fängelse eller böter samt igrova fall straffarbete i högst fyra år eller fängelse, kommittén förtjänstemissfirmelse endast föreslagit straffet böter eller fängelse. Då sistnämndabrott av kommittén upptagits i 10: 3, skulle 10: 4, som enligt sin lydelse ickehade avseende å förut i kapitlet behandlade fall, aldrig kunna vinnatillämpning, då tjänstemissfirmelse förelåge. Enförgripelse som tillikainnefattade missfirmelse skulle sålunda straffas allenast efter den lägre skalan i10: 3, och detta även om förgripelsen vore att bedöma såsom grov. så attstraffarbete skolat ådömas, därest 10: 4 ägt tillämpning. Att sålundaförgripelse i förening med missfirmelse skulle bedömas efter en lindrigarestraffskala än enbart förgripelse syntes icke tillfredsställande. Därest ickeförhållandet mellan förgripelse och missfirmelse reglerades på annat sätt än iförslaget, vore det därför enligt hovrättens mening nödvändigt attstraffskalan i 10: 3 i kommittéförslaget gjordes lika sträng som den i 10: 4. Slutligenhar hovrätten mot den av kommittén här upptagna konkurrensregeln gjortsamma erinran som vid 9: 3.

Angående den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har Götahovrätt uttalat, att rubriceringen "tjänstemissfirmelse" icke syntes heltlyckligt vald vid jämförelse med sådana ord som "tjänstefel" och "tjänstebrev",där sammansättningsledet "tjänste-" vore liktydigt med "i tjänsten". Ävenhovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt på brottsbeteckningen.

Departementschefen.Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört angående förhållandetmellan straffskalorna för förgripelse i 10: 4 och för missfirmelse i 10: 3 enligtkommittéförslaget har varit ett skäl till att ordningen mellan ifrågavarandebåda stadganden omkastats i departementsförslaget. Detta upptager såsom2 § ett stadgande om straff för förgripelse mot tjänsteman, svarande motförgripelse mot ämbetsman i kommittéförslaget, och såsom 5 § stadgandet ommissfirmelse. Härigenom kommer tillämpning av den svårarestraffbestämmelsen i 10: 2 icke att bliva utesluten, därest en handling som i och för sig [ 163 ]faller under brottsbeskrivningen i denna paragraf tillika skulle innefattamissfirmelse mot den angripne ämbetsmannen.

Den viktigaste nyheten i kommittéförslaget är införandet av straff även förmissfirmelse, som icke är riktad mot någon befattningshavare personligenutan mot myndighet eller annat organ med beslutanderätt i allmännaangelägenheter. En sådan straffbestämmelse som den av kommittén föreslagnaskulle emellertid, på sätt advokatsamfundet uttalat, stundom kunna kommaatt stå hindrande i vägen för den fria kritikrätt i allmänna angelägenheter,som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelsen har därför idepartementsförslaget begränsats till att innefatta skydd mot offentligtskymfande, vilket såsom jag vid 9: 4 framhållit innebär en begränsning av detstraffbara området till sådana fall då beskyllningen sker i offentlig handlingeller eljest riktar sig till allmänheten och dess form är skymflig. Sakligkritik, även om den innefattar oriktiga uppgifter, lämnas alltså straffri såvittden riktar sig mot ett organ och icke mot någon viss person.

Med hänsyn till det anförda har paragrafen i departementsförslagetuppdelats på två stycken. Första stycket, som handlar om "skymfande avmyndighet", ger myndigheter och andra organ som äga besluta i allmännaangelägenheter skydd allenast mot offentligt skymfande. I andra stycketbehandlas under beteckningen "missfirmelse av tjänsteman" brott mot sådanapersoner som eljest åtnjuta ämbetsskydd. Dessa skola, liksom enligtgällande rätt och kommittéförslaget, åtnjuta skydd mot beskyllningar och andrasmädelser, vare sig de ske offentligt eller "enskilt och vare sig formen ärskymflig eller innehållet innebär förtal. Andra stycket skall tillämpas allenasti andra fall än första stycket avser.

Den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln har avenahanda skäl som utvecklats under 9: 3 icke influtit i departementsförslaget.

6 §.

Nu förevarande paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Därunder harkommittén föreslagit stadgande om straff för den som åt någon, vilken äreller varit underkastad ämbetsansvar, lämnar, utlovar eller erbjuder muta ellerannan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning. Brottet har avkommittén rubricerats såsom bestickning och straffet har föreslagits skolavara högst straffarbete i två år.

Det nu ifrågavarande brottet är för närvarande behandlat i sammanhangmed ämbetsbrotten i 25 kap., vars 5 § innehåller bestämmelser om straff delsför ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova ellerbegär muta eller annan otillbörlig belöning dels ock för den som tillämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning. Kommittén har funnit,att den senare formen av brottslighet, som ju icke förutsätter straffbartförfarande från någon ämbetsmans sida, borde upptagas icke i kapitlet omämbetsbrotten utan bland brotten mot allmän verksamhet i 10 kap. Att den härföreslagna brottsbeskrivningen avviker från gällande lag därigenom att ordet"belöning" ersatts med "förmån", beror på att kommittén velat klarare [ 164 ]framhålla, att under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan ävenförmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag. En utvidgning iförhållande till gällande rätt är vidare, att den föreslagna bestämmelsen ävenomfattar bestickningsåtgärder gentemot dem som varit men icke längre ärounderkastade ämbetsansvar. Då redan enligt nuvarande lag det straffbaraområdet omfattar även efter ämbetsutövningen tillkomna förmåner, har detnämligen synts kommittén också böra vara straffbarheten ovidkommande,huruvida ämbetsmannen vid förmånens lämnande fortfarande inneharsysslan eller ej.

I anledning av vad kommittén sålunda föreslagit har hovrätten över Skåneoch Blekinge uttalat, att ur saklig synpunkt intet funnes att erinra mot attmed otillbörlig belöning till ämbetsman likställdes sådan belöning till den somicke längre vore underkastad ämbetsansvar. Den föreslagna lagtextensformulering syntes emellertid mindre lycklig, eftersom stadgandet efterordalagen skulle omfatta även det fall att åt en förutvarande ämbetsman erbjödeseller utlovades muta eller annan otillbörlig belöning. Ett sådant fall borde,om det överhuvudtaget vore tänkbart, icke enligt hovrättens meningomfattas av bestämmelsen. Det förefölle vidare oriktigt att använda ordet "muta"om belöning till en förutvarande ämbetsman. Hovrätten ville slutligenifrågasätta, huruvida icke i ett annat avseende en utvidgning av det straffbaraområdet vore påkallad. Enligt de föreslagna bestämmelserna torde hinder ickemöta att åt någon,som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenadbefattning men väntades göra detta, lämna eller utlova muta, avseende hansframtida tjänsteutövning. Sådana mutor kunde uppenbarligen innebära likastora faror som annan bestickning. Mången tjänsteman uppehölle tid efterannan begränsade förordnanden. Det vore stötande, om bestickningsfall undertid, då han icke innehade förordnande, skulle lämnas utan beivran.Föreningen Sveriges häradshövdingar åter har, liksom i fråga om uttryckssätteti kommittéförslagets 4 §, funnit att orden "otillbörlig förmån" i den avkommittén föreslagna brottsbeskrivningen icke vore ägnade att skapa en klargräns mellan det straffbara och det icke straffbara området. Rådhusrätten iMalmö slutligen har funnit, att det nu ifrågavarande stadgandet bordeutsträckas till att avse även otillbörlig förmån till ämbetsmannen närståendepersoner. Lagrummet skulle eljest lätt kunna kringgås, t. ex. genom attförmåner erbjödes icke åt ämbetsmannen själv utan åt hans hustru. Sammasynpunkter ha anlagts av stadsfiskalen i Malmö, vilken anfört att i praktikenfall torde ha förekommit, då en otillbörlig förmån lämnats ämbetsmanshustru eller annan tillhörande hans familj.

Departementschefen.I överensstämmelse med kommittén har jag funnit, att straff bör inträdaoavsett om befattningshavaren vid tidpunkten för den otillbörliga förmånenslämnande eller erbjudande fortfarande innehar sin befattning eller ej. Detär nämligen tydligt, att de synpunkter, utifrån vilka bestickning straffas,göra sig med i huvudsak samma styrka gällande inför risken att tjänstemän [ 165 ]i sin tjänsteutövning skulle låta sig påverka av möjligheten att efteravskedstagandet komma i åtnjutande av otillbörliga förmåner från personereller företag, vilkas intressen berörts av tjänsteutövningen i fråga.

Då den av kommittén föreslagna formuleringen "muta eller annanotillbörlig förmån" kan tänkas misstolkad på det sättet att båda uttrycken skulleåsyfta före tjänsteutövningen lämnade förmåner, har jag återgått till gällandelags uttryck "muta eller annan otillbörlig belöning". Det torde ändå vara klart,att, såsom kommittén framhållit, under straffbudet falla ej blott kontantabelöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag.

Vad angår ordet "otillbörlig", mot vilket häradshövdingföreningen riktatkritik, finner jag i likhet med kommittén, att icke varje gåva såsom erkänslaför det sätt varpå en tjänsteplikt fullgjorts bör föranleda straff. Att istrafflagen angiva den härav betingade begränsningen av det straffbara områdetannorledes än genom att uppställa villkoret att fråga skall vara om enotillbörlig belöning torde icke låta sig göra. Den närmare bestämningen av vadsom i detta hänseende är tillbörligt eller ej blir beroende av sed och allmänuppfattning i varje särskilt fall eller för tjänsten meddelade föreskrifter ochlåter sig icke inskriva i en lagtext. Lika naturligt som det för närvarandeanses att exempelvis en präst erhåller någon obetydlig minnesgåva av en årgångkonfirmander, lika otillbörligt skulle det te sig om en domare mottogegåvor – större eller mindre – av dem som ha rättegångar inför honom. Enligtmin mening är varje gåva till befattningshavare som här avses otillbörlig,om förmånen i fråga eller förväntan att erhålla den kan tänkas påverkatjänsteutövningen.

I fråga om brottsbeskrivningen i övrigt synes, med beaktande av vadhovrätten över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten och stadsfiskalen i Malmöuttalat, böra vidtagas den ändringen att straff skall inträda så snart någonlämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning förutövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Härigenominbegripes även det fallet att någon söker muta den som ännu ej tillträttbefattningen i fråga, varjämte ställes utom tvekan att paragrafen omfattar ävenotillbörliga förmåner till befattningshavaren närstående personer. Liksomenligt kommittéförslaget ingår även belöning som lämnas i efterhand. Detavgörande är, om förmånen lämnats, utlovats eller erbjudits för utövning avbefattningen. Har förmånen lämnats någon närstående tillbefattningshavaren, kan straff inträda även om den sistnämnde icke hade kännedom omförmånen.

7 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §, varestkommittén i ett första stycke under rubriceringen "otillbörligt verkande vidröstning" upptagit en bestämmelse om straff för den som vid Val till allmänbefattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindraomröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka påomröstningen. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter i [ 166 ]normalfallen samt fängelse eller straffarbete i högst två år för det fall attbrottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljestär att anse som grovt. I ett andra stycke av paragrafen har kommitténinrymt stadgande, att den som mottager, låter åt sig utlova eller begärotillbörlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende skalldömas till böter eller fängelse.

Paragrafen motsvaras i nu gällande strafflag av 10: 16, enligt vilketlagrum det är straffbelagt att sälja eller köpa röst vid val till allmänt värv,störa valfriheten genom hot eller tubbande eller eljest obehörigen verka ival. I förhållande till gällande rätt innebär kommittéförslaget, attstraffskyddet utsträckts till att omfatta även andra omröstningar i allmännaärenden än val, exempelvis folkomröstning och omröstning vidkommunalstämma eller i annan beslutande statlig eller kommunal församling.Kommittéförslaget giver vidare mera vägledning än gällande lag vid angivandet av dehandlingsformer som skola anses innefatta otillbörligt verkande.

Mot de i kommittéförslagets lagtext här ingående uttrycken "otillbörligeninverka på omröstningen" och "otillbörlig förmån" har föreningen Sverigeshäradshövdingar gjort samma principiella anmärkning angående oklarhet ifråga om det straffbara områdets gräns som beträffande de likartadeuttrycken i de stadganden i kommittéförslaget, vilka motsvara 2 och 6 §§ idepartementsförslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot uttalat, attstraffskyddets utsträckande enligt kommitténs förslag i stort sett vore väl ägnatatt avlägsna den ovisshet på området som hittills gjort sig gällande.Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke förslaget bordeytterligare fullständigas genom ett särskilt straffbud mot att påverkaöverläggning i allmänna ärenden, detta dock mera till förebyggande av framtidamissbruk; hittills förelåge åtminstone icke i större utsträckning någonerfarenhet av sådan påverkan. Fångvårdsstyrelsen slutligen har ansett, attbrottsbeteckningen "otillbörligt verkande vid röstning" icke osökt leddetanken i avsedd riktning.

Departementschefen.Icke heller i nu förevarande paragraf finner jag det möjligt att undvikasådana uttryck som "otillbörligen" eller liknande. Att här uttömmandeuppräkna alla de olika slag av förfaranden och förmåner som kunnatänkas komma i fråga torde nämligen icke låta sig göra. Åt domstolarna måstedärför anförtros att i de uti lagtexten icke särskilt beskrivna fallen avgöravad som får anses vara tillbörligt eller motsatsen. Jag ansluter mig likaledestill kommitténs uppfattning, att något särskilt straffbud mot att påverkaöverläggning i allmänna ärenden icke torde vara påkallat. Den av kommitténföreslagna brottsrubriceringen "otillbörligt verkande vid röstning" synes migböra godtagas.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommittéförslaget. Kommittén har därupptagit ett stadgande, att om någon obehörigen söker förskaffa sig [ 167 ]kännedom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skallhållas hemligt, han skall för brott mot rösthemlighet dömas till böter.Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har icke blivit föremål förnågra anmärkningar i yttrandena. Då den måste anses vara välbetänkt,förordar jag dess antagande i den lydelse kommittén föreslagit.

9 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna harkommittén upptagit stadgande om straff för ett såsom övergrepp i rättssakbetecknat brott, varmed förstås att någon med våld eller annan otillbörligåtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller med hot omsådan åtgärd angriper någon för det han vid domstol eller annan myndighetgjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivitutsaga eller ock för att hindra honom därutinnan. Straffet har föreslagitsskola vara högst straffarbete i två år.

Vad här föreslagits har i gällande rätt en motsvarighet i 11: 8. Enligt dettalagrum föreligger emellertid en olikhet i fråga om straffskyddetsutsträckning mellan å ena sidan parter och därmed jämställda samt å andra sidanvittnen och dem som: eljest vid förhör inför myndigheter avgiva utsagor.För den förra kategorien avser skyddet endast våldsgärningar och hot omvåld, för den senare dessutom åtgärder, som föranleda lidande, förlust ellerannan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. Utom den ändring iförhållande till gällande rätt som sålunda består i att alla av lagrummetskyddade likställts innebär kommittéförslaget, enligt vad kommittén uttalat,vidare den utvidgningen av straffskyddet att detta ej blott såsom förnärvarande omfattar parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redananhängig sak utan även avser att utgöra skydd mot otillbörliga åtgärderriktade mot själva anhängiggörandet av en sak genom anmälan till domstol,polis eller annan myndighet. Kommittén har nämligen funnit, att det justvore den som toge initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främstbehövde skydd, men att, sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljestinför behörig myndighet, sådana övergrepp som här vore ifråga speladejämförelsevis mindre roll.

Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet anmärkt, delsatt här syntes ha straffbelagts även handlingar, beträffande vilka intetstarkare behov av kriminalisation gjort sig gällande, dels också att paragrafensbrottsbeskrivning vore vagare och till följd därav också tänjbarare än vadför närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar harfunnit paragrafens brottsbeskrivning alltför svävande, beroende på detsvårtolkade uttrycket "otillbörlig åtgärd". Föreningen har vidare uttalat, att vadföreningen anfört angående räckvidden av bestämmelsen om straff förförgripelse mot ämbetsman i 10: 4 i kommitténs förslag även ägde tillämpningpå nu förevarande paragraf däri.

[ 168 ]Departementschefen.Kommittén har icke anfört någon närmare motivering för sitt förslag attlåta även den som själv gör anmälan eller för talan hos domstol eller annanmyndighet åtnjuta straffskydd – förutom mot våld och hot därom –jämväl mot annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljestolägenhet liksom mot hot om sådan åtgärd. Skyddet mot annat änvåldsgärningar och hot därom är i gällande rätt förbehållet vittne och den som eljestavgiver utsaga vid förhör inför myndighet. Jag har icke funnit tillräckligaskäl föreligga att göra ändring i denna del. Det dagliga livet kanuppenbarligen erbjuda många tillfällen att åstadkomma förtretligheter av olika slagför en motpart, och att straffbelägga allt sådant, utan annan begränsningän att det skall vara fråga om en otillbörlig åtgärd, synes mig icketillfredsställande. I departementsförslaget har därför nu förevarande paragraf, ianslutning till gällande rätt, uppdelats i stadganden om straff dels för den sommed våld eller hot därom angriper någon antingen för det han hos domstoleller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål ellereljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller också för att hindrahonom i sådan sak, dels ock för den som med annan åtgärd, som medförlidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någonför det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hosmyndighet eller för att hindra honom i sådan sak. Under det senare ledetkommer emellertid även att falla angrepp med anledning av partsutsaga undersanningsförsäkran.

10 §.

Kommittén har i 9 § första stycket upptagit en bestämmelse om straffför bevisförvanskning. Sådant brott "föreligger enligt kommittéförslaget, därnågon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredningeller :inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet har föreslagitsskola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen medhänsyn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljestär att anse som grov, straffarbete i högst sex år. I paragrafens andra styckehar kommittén intagit ett stadgande, att den som föregriper brottsutredningoch därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis skall straffasmed böter. I 10 § har kommittén därefter placerat bestämmelser om straffför döljande av brottsling. Sådant brott består enligt första stycket iparagrafen i att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, främjar hansflykt eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till dom ellerverkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. Som straffför döljande av brottsling har föreslagits fängelse eller böter, dock att omstraffarbete i åtta år eller däröver kunde följa å det brott, till vilketdöljandet hänförde sig, straffet för det senare skulle få höjas till straffarbetei högst fyra år. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagitbötesstraff för den som vid förövandet av nu ifrågavarande handlingar icke insågmen hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Slutligen hari ett tredje stycke av samma paragraf upptagits ett stadgande, att straff efter [ 169 ]paragrafen ej skall få ådömas make, trolovad, syskon, skyldeman i rättupp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad medden brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar ellerfosterbarn.

Dessa båda paragrafer i kommittéförslaget motsvara nuvarande 10: 18 a,varest stadgas, straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige,främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sättmotverkar den brottsliges befordran till ansvar. Lagrummet föreskrivervidare även straff för den som icke insåg men hade skälig anledning antagaatt den andre var brottslig. Straffrihet är medgiven för den brottsligesnärmaste, dock icke vid uppsåtligt undanröjande av bevis om gärningen.

I förhållande till gällande rätt innebär sålunda kommittéförslaget till enbörjan den ändringen att undanröjande av bevis upptagits i en särskildparagraf och återstoden av innehållet i nuvarande 10: 18 a i en annan. Vidarehar emellertid förstnämnda brottsbegrepp "utbyggts till att omfatta icke blottbevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan ävenbevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning isistnämnda syfte straffas för närvarande enligt 16: 2 på samma sätt som falskangivelse. Denna uppdelning av bevisförvanfskning på två särskilda brott,allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad,har kommittén funnit mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad somgagnar en person vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på enannan. Icke heller har kommittén ansett det böra vara tillåtet att förebringafalsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den mantror vara oskyldig. Kommittén har tvärtom funnit bevisförvanskningsbrottethöna uppfattas såsom väsentligen riktat mot statens brottsutredandeverksamhet. Såsom förutsättning för straffbarheten har därför endast uppställtsatt det bevis som förvanskas eller undanröjes skall vara av betydelse förbrottsutredning. Vad angår bevisförvanskning av oaktsamhet harkommittén genom att i andra stycket av 9 § i förslaget begränsa ansvaret till densom föregriper brottsutredning främst velat inrikta straffbudet mot demsom, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till straff,verkställa egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenomförsvåra eller störa polisutredningen. Lika litet som i gällande rätt harkommittén vid bevisförvanskning låtit straffrihet inträda för den brottsligesnärmaste.

10 § i kommittéförslaget innefattar – utöver att bevisförvanskningutbrutits – icke några större ändringar i förhållande till motsvarandebestämmelser i nuvarande 10: 18 a. Om den här föreslagna brottsbeteckningen"döljande av brottsling" har kommittén uttalat, att varken "döljande" eller"brottsling" finge fattas i alltför snäv bemärkelse.

I fråga om 9 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet framställtsamma anmärkningar som mot 8 § i kommittéförslaget, vilken svarar mot9 § i departementsförslaget. Härutöver har ämbetet uttalat, att det i [ 170 ]paragrafens andra stycke upptagna stadgandet om straff för den, som föregrepebrottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskade eller undanröjdebevis, visserligen vore ägnat att motverka missbruk från utomståendes sidavid förundersökning rörande brottsfall och på den grund torde varavälkommet för polismyndigheterna, men att det likväl vore möjligt att ettsådant straffhud, vars innebörd nog icke klart framträdde för lekmannen,icke komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan skapairritation och därigenom göra mera skada än nytta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att det enligtförslaget icke för straffbarhet erfordrades att något brott begåtts eller ens attutredning om brott påbörjats eller sedermera ägde rum, utan endast attförvanskningen vore av betydelse för brottsutredning. Mot en så betydandeutvidgning av det nuvarande brottsområdet, som begränsades av att gärningenskulle ha skett sedan brott timat, kunde enligt föreningens mening åtskilligainvändningar göras. Det torde sålunda icke kunna anses lämpligt att, på sättgenom den föreslagna bestämmelsen skulle ske, kriminalisera många, ävenskäligen betydelselösa gärningar som avsåge att undanröja spåren eftermindre svåra brott, såsom fylleri, förargelseväckande beteende, äventyrligtspel, åverkan, olovligt tagande av väg och andra brott av motsvarandesvårhetsgrad, eller att med straff belägga undanröjandet av bevis om straffbarförberedelse, även om åtgärden i själva verket varit ägnad att hindrafortsatt brottslig verksamhet. Det kunde icke anses rimligt att av den brottsligesnärmaste eller överhuvudtaget av allmänheten kräva, att den skulle avstå fråndylika i det dagliga livet ofta vanliga åtgärder, endast därför att därigenomundanröjdes bevis som skulle kunna vara av betydelse för enbrottsutredning, om en sådan komme till stånd. Att i dylika fall, på sätt i paragrafensandra stycke föreslagits, bestraffa även den som av oaktsamhet förvanskadeeller undanröjde bevis syntes föreningen orimligt. Här liksom på åtskilligaandra ställen i förslaget hade under gemensam straffsats sammanförts svåra ochrelativt oskyldiga brott. Härigenom och särskilt på grund av de från 16: 2 hitöverförda fallen hade straffmaximum för normalfallen, vilket i nuvarande 10:18 a vore fängelse i sex månader, måst höjas till straffarbete "i två år, någotsom med hänsyn bl. a. till lagrummets vidsträckta tillämpningsområde voreotillfredsställande. Nu nämnda förhållande, i förening med denomständigheten att den föreslagna paragrafen skulle äga tillämpning oavsettsvårhetsgraden av det brott vartill bevisförvanskningen hänförde sig, medfördevidare att straff för bevisförvanskning i åtskilliga fall skulle kunna utkrävasäven efter det att förstnämnda brott blivit preskriberat, vilket måste ansesoriktigt. Föreningen anslöte sig slutligen till det av Thyrén framställdaförslaget, att straffrihet för den brottsliges närmaste skulle införas även vidbevisförvanskning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har åter funnit detinnebära en icke önskvärd lucka i brottsbeskrivningen att straffbarbevisförvanskning skulle föreligga endast där någon förvanskade eller undanröjdeäkta bevis eller inför myndighet åberopade falskt bevis, men däremot ickeom någon tillskapade falskt bevis utan att åberopa det inför myndighet. Den [ 171 ]som exempelvis på en brottsplats åstadkomme falska spår, där inga spårfunnits, kunde varken sägas ha förvanskat redan existerande bevis eller haåberopat falska bevis, men hans åtgärd vore likväl ägnad att påverkautredningen om brottet.

Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt, huruvida icke detstraffbara området blivit alltför inskränkt därigenom att nu förevarande paragrafi förslaget endast avser förvanskning av bevis, som äro av betydelse förbrottmålsutredning. Även vid andra polisutredningar än sådana som avsågebrottmål syntes nämligen otillbörligt förvanskande eller undanröjande avbevis kunna förekomma. Bevisen kunde vara av betydelse i administrativprocess eller i ärende\, som eljest ankomme på prövning av administrativmyndighet. Måhända borde lagrummet därför avse även bevis av betydelse förvissa sådana polisutredningar. Landsfogden i Gotlands län har funnit detkunna ifrågasättas, huruvida icke även en sådan påverkan av allmänverksamhet borde straffbeläggas, som yttrade sig däri att någon hos polismyndighetanmälde uppdiktat brott och därigenom föranledde onödig brottsutredning.Denna synpunkt har länsstyrelsen i Gotlands län funnit värd att överväga,dock att en förutsättning för straffbarhet givetvis borde vara ett klartådagalagt uppsåt eller okynne, så att ej allmänheten avskräcktes från att varapolismyndigheterna behjälplig vid uppdagandet av brott. T. f. förstestadsfiskalen i Stockholm har ansett att i sådana fall, då bevisförvanskningenbidragit till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvisundergått, straffet för bevisförvanskningen i anslutning till nuvarande 16: 3borde bestämmas i relation till det straff, som ådömts den oskyldige.Slutligen har i fråga om den språkliga avfattningen av paragrafen föreningenSveriges stadsdomare uttalat att, eftersom fråga endast vore omförvanskning av bevis beträffande brott av annan person än bevisförvanskaren själv,detta borde komma till uttryck i lagtexten genom att efter "brottsutredning"tillades "beträffande annan".

Vad angår 10 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet motbrottsbeteckningen "döljande av brottsling" anmärkt, att om i ett utslag upptogessåsom utrett att A främjat B:s flykt genom att tillhandahålla honom sincykel, man knappast väntade sig att A skulle dömas för döljande av B utansnarare för främjande av hans flykt. Länsstyrelsen i Hallands län harlikaledes framhållit, att vissa i paragrafen angivna förfaranden icke inneburedöljande av brottslingen. Länsstyrelsen funne därför, att brottsbeteckningenborde ändras till att täcka samtliga de avsedda förfarandena eller, om någothärför lämpligt uttryck icke kunde utfinnas, helt utgå. Föreningen Sverigeshäradshövdingar slutligen har uttalat, att det icke kunde anses riktigt attenligt den föreslagna paragrafens andra stycke för döljande av brottslingdöma den, om vilken det vore utrett att han icke vetat att den andre varbrottslig.

Departementschefen.I likhet med häradshövdingföreningen hyser jag vissa betänkligheter moten så vittomfattande straffbestämmelse för förvanskning av bevis somkom [ 172 ]kommittén föreslagit. Det av kommittén i 9 § första stycket upptagnastadgandet synes omfatta ett stort antal handlingar av olika slag som detknappast kan vara påkallat att straffbelägga. Särskilt när det gäller närståendetorde det vara alltför strängt att stadga straff för varje slag avbevisförvanskning, helst som enligt 10 § närstående icke skola kunna straffas förandra åtgärder i syfte att skydda en brottsling. Jag har därför funnitnödvändigt att begränsa ifrågavarande stadgande i kommitténs förslag. Det hardärvid synts mig mest praktiskt att straffbelägga en del gärningar under 13kap. och vissa andra gärningar i samband med bestämmelserna i 10 § ikommittéförslaget.

Bevisförvanskning i syfte att ådraga någon straff har sålunda idepartementsförslaget straffbelagts i 13: 8. I fråga om annan bevisförvanskning harjag, i anslutning till gällande rätt, i första stycket av 10 § låtit upptaga straffjämväl för den som undanröjer bevis om straffbelagd gärning. Av sistastycket i paragrafen följer att sådant straff ej skall drabba make, trolovad,syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller vissa andranärstående. Förstnämnda stycke i kommittéförslaget har i samband härmedjämkats något i redaktionellt hänseende, varjämte den föreslagnabrottsbeteckningen ändrats till "skyddande av brottsling". Jag vill framhålla, attförvanskning av bevis i syfte att hjälpa en brottsling, som sker på annat sätt ängenom undanröjande av bevis, faller under det i 10 § angivna alternativet"på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff". Det har icke syntsbehövligt att särskilt omnämna motverkande av den brottsliges befordrantill dom. Detta får nämligen anses innefattat i vad därefter upptagits ommotverkande av hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarandeåtgärd. Understrykas må, att den brottslige som allmän regel icke kan ansesstraffbar för det han sökt skydda sig själv genom att undanröja bevis.Straffet för skyddande av brottsling har i departementsförslaget bestämtstill högst straffarbete i två år. Den av kommittén föreslagna möjligheten attgå upp till fyra år, om å den skyddades brott kunde följa visst högre straff,har alltså borttagits. Hur grovt sistnämnda brott är, bör emellertid beaktasvid straffmätningen.

I andra stycket av 10 § i departementsförslaget har upptagits stadgandeom straff för den som begår sådan gärning som avses i första stycket ochdärvid icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre varbrottslig. En saklig utvidgning av denna bestämmelse i förhållande tillkommittéförslaget följer av att paragrafens första stycke i departementsförslagethandlar även om undanröjande av bevis om straffbelagd gärning. Enligtkommittéförslaget skulle undanröjande av bevis. för att hjälpa den mantrodde vara oskyldig straffas enligt huvudstadgandet om bevisförvanskningi 9 § första stycket. Ett sådant förfarande blir enligt departementsförslageticke hänförligt under 10 § första stycket, som ju endast handlar omuppsåtligt skyddande av den som är brottslig, men kan komma att falla underden nu ifrågavarande lindrigare straffbestämmelsen i paragrafens andrastycke.

I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till den av [ 173 ]kommittén i 9 § andra stycket införda. bestämmelsen om bötesstraff förden som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskareller undanröjer bevis. Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt kan ett sådantstadgande visserligen vara ägnat att motverka missbruk från utomståendessida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund varavälkommet för polismyndigheterna, men det torde knappast uppbäras av detallmänna rättsmedvetandet utan kan befaras skapa irritation och därigenomgöra mera skada än nytta.

I departementsförslaget har som tredje stycke i 10 § upptagits det påsamma plats i kommittéförslaget införda stadgandet om straffrihet för denbrottsliges närmaste. Stadgandet har erhållit ett i förhållande tillkommittéförslaget vidgat användningsområde till följd av att i paragrafens förstastycke inryckts även undanröjande av bevis. För dessa brott hade nämligenicke i kommittéförslagets 9 § upptagits någon bestämmelse om straffrihetför närstående. Icke heller gällande rätt har något stadgande om straffrihetför närstående som undanröjer bevis. Samma synpunkter som föranlett, attnära anhöriga som hjälpa en brottsling att undkomma gå fria från straff,synas emellertid böra få göra sig gällande också med avseende åundanröjande av bevis. Så har även på sin tid föreslagits av Thyrén och nu påyrkatsav häradshövdingföreningen. I överensstämmelse härmed hardepartementsförslaget utformats.

11 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en "bestämmelse om straff förhjälp till rymning. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någontager lös fånge eller annan som är anhållen, häktad eller eljest lagligenberövad friheten, döljer honom eller annorledes främjar hans rymning. Straffethar föreslagits i normalfallen skola vara fängelse eller straffarbete i högstfyra år. För det fall, att gärningen att anse såsom ringa med hänsyn tillatt rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarligbeskaffenhet, hjälpåtgärden. av mindre farlig art eller eljest, har uppställtsstraffskalan böter eller fängelse. I ett andra stycke stadgas straff för försök.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 10: 17, som emellertid endasthandlar om befriande medelst våld eller list av den som är kvarhållen såsommisstänkt för brott eller häktad eller fånge. Kommittéförslaget innebärsålunda en utvidgning av brottsområdet i två hänseenden, nämligen delsgenom att stadgandet gjorts tillämpligt icke blott på direkt löstagande utanpå varje form av hjälp till rymning, dels ock genom att brottet kan begåsicke endast med avseende på de för närvarande uppräknadepersonkategorierna utan i fråga om envar som lagligen är berövad friheten. Sistnämndabestämning omfattar enligt kommitténs motiv bl. a. dem som undergåtvångsuppfostran ävensom straffriförklarade och andra på sinnessjukhusintagna, för vilkas utskrivning särskilda regler gälla, skyddshemselever,sådana som omhändertagits för alkoholism samt andra som i administrativordning tagits i förvar eller eljest på grund av eller utan beslut av myndighetberövats friheten, exempelvis personer som jämlikt epidemilagen [ 174 ]omhändertagits på epidemisjukhus. Även i fråga om straffsatsens anordnande innebärkommittéförslaget en omläggning, i det att straffskalan för närvarande ärdifferentierad med hänsyn till huruvida löstagandet sker med eller utanvåld, varjämte enligt 10: 18 synnerligt avseende även skall fästas påbeskaffenheten av det brott, för vilket den befriade var kvarhållen, häktadeller dömd.

I anledning av förevarande paragraf i förslaget har Göta hovrätt funnit detoklart, vilka som i kommitténs nyss återgivna motiv åsyftades med dem som"utan beslut av myndighet berövats friheten". I varje fall förefölle dethovrätten som om uttrycket avsåge en alltför vid krets personer; de ilagtexten använda ordalagen vore tvivelsutan riktigare. Mot de i paragrafenförekommande uttrycken "rymning" och "rymling" funne hovrätten ätervara att anmärka, att de knappast förde tanken på exempelvis enscharlakansfeberpatient, som genom obehörig persons mellankomst fått tillfälle attlämna sjukhuset. För övrigt kunde det ifrågasättas, huruvida icke hjälp avifrågavarande slag åt epidemipatient hellre borde straffbeläggas iepidemilagen, som ju innehölle ett besläktat stadgande om straff för den somtredskades att hörsamma beslut om någons intagande å sjukvårdsinrättning.Föreningen Sveriges stadsdomare har åter funnit, att det, oaktat vad i motivenuttalats, icke torde överensstämma med gängse språkbruk att under uttrycket"berövad friheten" hänföra den som jämlikt epidemilagen omhändertagitspå epidemisjukhus, även om han saknade rörelsefrihet. Med anledning av atti motiven även omnämnts skyddshemselever har socialstyrelsen erinrat omatt 74 § barnavårdslagen redan med avseende å sådana innehölle ettstadgande om straff för hjälp till rymning. Straffet vore där bestämt till dagsbötereller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sexmånader. Kommittéförslaget skulle alltså innebära en strängare bestraffning avrymningshjälp åt skyddshemselever, men det vore därvid att märka attbrottsbeskrivningen i 74 § barnavårdslagen vore mera omfattande än den ikommittéförslaget, varför en del fall alltjämt skulle bliva att bestraffa efternyssnämnda lagrum i speciallagstiftningen. Styrelsen hade vidare intet atterinra mot att nu förevarande stadgande i kommittéförslaget blevetillämpligt även i fråga om dem som omhändertagits för alkoholism. Därvid fingeblott anmärkas, att bestämmelsen givetvis även borde gälla med avseende åpersoner som frivilligt ingått på alkoholistanstalt och jämlikt 50 §alkoholistlagen kunde kvarhållas på sådan anstalt. Fångvårdsstyrelsen har funnitotillfredsställande, att förslaget icke upptoge något stadgande om straff förannan olovlig kommunikation med fånge än som kunde rubriceras, somhjälp till rymning. Styrelsen har därvid erinrat om att styrelsen i yttrandeden 15 januari 1945 över strafflagberedningens betänkande angåendeverkställigheten av frihetsstraff m. m. förordat införande avansvarsbestämmelser för den som lämnade vapen eller annat sådant föremål elleralkoholhaltiga drycker åt den som vore intagen å fångvårdsanstalt oavsett vilkenkategori han tillhörde. I fråga om brottsbeteckningen "hjälp till rymning" harjustitiekanslersämbetet anmärkt att upptagandet av detta brottsnamn skulle [ 175 ]medföra att, enligt de i 3 kap. föreslagna bestämmelserna om medverkan,den som annorledes än genom anstiftan medverkat till nu ifrågavarandebrott skulle dömas för "medhjälp till hjälp till rymning"; en sådanrubricering syntes emellertid icke fullt lämplig. I språkligt hänseende har vidarehovrätten över Skåne och Blekinge påpekat, att i den av kommitténföreslagna lagtexten orden "döljer honom" kommit att syfta på "fånge ellerannan, som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten", vilketvore en oegentlighet. Då döljande av rymmare utan vidare torde ingå undergeneralklausulen "eller annorledes främjar hans flykt", syntes den bästalösningen vara, att orden "döljer honom" finge utgå.

Departementschefen.Att i enlighet med kommitténs förslag i strafflagen införa en generellbestämmelse om straff för hjälp till rymning i fråga om alla sådana personersom kunna sägas vara lagligen berövade friheten synes mig innebärauppställande av ett brottsbegrepp utan tillräcklig enhetlighet. Olikheten mellanå ena sidan en fånge, som undergår frihetsstraff, och å andra sidan enpatient på ett epidemisjukhus är alltför stor för att det icke skulle verkastötande, om den som hjälpte den senare att avvika skulle anses ha begåttsamma brott som den vilken medverkade vid fångens rymning. Jag anserdärför att nu förevarande lagrums tillämplighetsområde bör begränsas tillhuvudsakligen rymningshjälp åt sådana personer som omhändertagitsantingen i samband med en brottsutredning eller såsom påföljd av att de avdomstol befunnits ha förövat någon med straff belagd gärning. I det förrahänseendet ifrågakomma anhållna och häktade, i det senare dels fångar somundergå straffarbete eller fängelse ävensom tvångsarbetare, förvarade ochinternerade, dels också de som undergå tvångsuppfostran ellerungdomsfängelse. Med de nu nämnda få tydligen likställas sådana som avmotsvarande anledningar berövats friheten genom myndighets beslut, t. ex. sådanalandsflyktiga utlänningar som måst interneras, ävensom straffriförklaradeoch med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits påsinnessjukhus, ehuru i sistnämnda fall formellt icke förutsättes någotbeslut av myndighet. Med anhållna i den mening, vari ordet här tagits, tordeemellertid böra jämställas även de som anhållits för fylleri. Såsomsammanfattande bestämning för alla de nu nämnda synes mig kunna användas attde ej äga vistas på fri fot. I den mån det kan befinnas behövligt attstraffbelägga rymningshjälp även i fråga om andra kategorier än nu sagts tordedetta böra ske inom speciallagstiftningen, på sätt som redan är falletexempelvis beträffande skyddshemselever.

I fråga om själva handlingsbeskrivningen finner jag i anledning av denav hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkningen, att orden"döljer honom" böra utgå. Vidare har i fortsättningen avbrottsbeskrivningen ordet rymning, som synes böra förbehållas krigslagsbrottet med dettanamn, utbytts mot flykt. Som följd härav har även såsom brottsbeteckning istället för "hjälp till rymning" införts "främjande av flykt".

Fångvårdsstyrelsens önskemål är redan tillgodosett i den nya lagen omverkställighet av frihetsstraff m. m.

[ 176 ]12 §.

I 12 § i kommittéförslaget har upptagits stadgande om straff för "ingreppi myndighets verksamhet". Detta brott har beskrivits sålunda att någonbryter mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgivaannans gods, olovligen skadar eller borttager myndighets anslag, rubbar ikvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppnar vad myndighettillslutit, vägrar inträde som förrättningsman äger fordra eller på annat dyliktsätt motverkar myndighets åtgärd. Straffet har föreslagits skola vara bötereller fängelse.

De här särskilt angivna brottsfallen motsvara i stort sett de gärningar somför närvarande äro belagda med straff i 10: 19, 21, 22 och 23. Uteslutits haremellertid det i 10: 23, jämte vägran av inträde som förrättningsman ägerfordra, upptagna fallet att man vägrar lämna honom handräckning, där hanäger begära sådan Kommittén har nämligen funnit att det i de sällsyntafall, där skyldighet att lämna handräckning föreskreves, vore lämpligast attstadgandet därom i mån av behov åtföljdes av särskild straffbestämmelse.Beträffande skadande eller borttagande av myndighets anslag föreligger enutvidgning i förhållande till gällande rätt därigenom att den i 10: 19 gjordabegränsningen till kungörelse eller underrättelse som anslagits till allmänkännedom bortfallit. Det bör nämligen enligt kommittén icke heller varatillåtet att borttaga en underrättelse eller stämning som anslagits i och fördelgivning med viss person. En annan utvidgning är att, medan i 10: 21är tal om brytande av offentlig myndighets insegel, varmed saker ellerskrifter äro tillslutna, motsvarande punkt i förslaget avser öppnande av vadmyndighet tillslutit. Ändringen har av kommittén motiverats med att det måsteanses straffvärt, ej blott att bryta den försegling varmed ett rum, enförvaringspersedel eller någonting annat tillslutits utan även att medkringgående av förseglingen bereda sig tillträde till vad som tillslutits. En nyhetinnebär slutligen även den sist i förslagets brottsbeskrivning ingåendegenerella bestämningen "eller på annat dylikt sätt motverkar myndighetsåtgärd".

Angående denna paragraf i förslaget har hovrätten över Skåne ochBlekinge funnit, att här sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringainbördes sammanhang. Hovrätten har vidare framställt anmärkning motbrottsbeteckningen "ingrepp i myndighets verksamhet". FöreningenSveriges stadsdomare har, på sätt under 10: 4 omtalats, ansett att enligtkommittéförslaget gränsdragningen mellan 10: 2 och nu förevarande stadgande stundomsyntes bliva subtil. Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att de flestahär upptagna fall visserligen vore lindriga men att ingreppet i myndighetensverksamhet under vissa omständigheter kunde vara ett allvarligt brott, ickeminst under allvarliga tider, varför förslaget om straff i form av böter ellerfängelse vore väl avvägt. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit,att kommittén här straffbelagt endast handlingar, för vilka vore utmärkandeatt de innefattade ett åsidosättande av ett förbud, ett beslut eller en [ 177 ]befallning som meddelats av därtill behörig myndighet. Andra härmed ickejämförliga ingrepp i myndighets verksamhet bleve däremot icke straffbaraenligt paragrafen. Ett vidsträcktare straffskydd än vad sålunda föreslagitskunde emellertid understundom vara av behovet påkallat. I sådanthänseende ville föreningen bringa i erinran ett fall då en utomstående, sompå en polisstation råkat få se konceptet till ett telegram vari begärdesefterspaning av två för rånmord misstänkta personer, egenmäktigt delgav entidning vad han sålunda uppsnappat. Som följd härav kommo de i radioutsända dagsnyheterna att, innan de ifrågavarande båda "personerna ännugripits, innehålla ett meddelande om spaningsarbetets inriktning på dem, någotsom uppenbarligen kunnat få allvarliga skadeverkningar. Föreningen villedärför ifrågasätta, huruvida icke det föreslagna stadgandet borde erhålla envidare tillämpning, så att det jämväl omfattade fall då någon på nu angiveteller liknande sätt grepe en myndighet i ämbetet. Till förekommande avmissförstånd ville föreningen emellertid betona, att en utvidgning avstraffbudet icke borde rikta sig mot ett för tidigt publicerande av nyheter. Detklandervärda vore, att man så att säga hos en myndighet stule vissauppgifter som man sedan obehörigen utnyttjade. Generaltullstyrelsen har medtillfredsställelse hälsat, att det föreslagna stadgandet omfattade även detfallet att någon beredde sig tillgång till ett med tullplomb förseglatförvaringsrum utan att bryta förseglingen. När en tullmyndighet förseglade ettlastrum å fartyg, kunde emellertid i regel icke göras någon närmareundersökning av lasten. Om förseglingen sedermera befunnes ha blivit bruten, kundedet därför vara svårt för tullmyndigheten att avgöra, huruvida någon delav lasten bortförts eller ej. Under sådana förhållanden kunde det även varasvårt att bevisa, att själva förvaringsrummet öppnats. Av kommitténsmotiv syntes visserligen framgå, att meningen även vore att liksom förnärvarande straff skulle ådömas då försegling brutits utan att det kunde styrkasatt själva förvaringsrummet eller persedeln öppnats. Då detta emellertidej klart framginge av den föreslagna lagtexten, hemställde styrelsen attdenna måtte förtydligas.

Departementschefen.Såsom i ett yttrande framhållits har kommittén i förevarande paragrafsammanfört brott av "ganska olikartad beskaffenhet. För att avhjälpa dettahar straffbudet för vägran att lämna förrättningsman tillträde idepartementsförslaget upptagits i ett särskilt stycke, därvid straffet bestämts tillböter. Vidare har paragrafen i övrigt begränsats till fall med större inbördessammanhang genom att slutorden i den av kommittén föreslagnabrottsbeskrivningen "eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd"ändrats till "eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud". Härmedavses att begränsa det straffbara området till fall som helt kunna jämställasmed de här uttryckligen nämnda, exempelvis de i 27: 15 nyarättegångsbalken angivna, beträffande vilka processlagberedningen förutsatt ettstraffbeläggande i detta sammanhang. I sistnämnda lagrum nämnes, att byggnadeller rum tillstänges, tillträde till visst område förbjudes, förbud meddelas [ 178 ]mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtages försäkerställande av utredning om brott. Överträdande av en länsstyrelses vitesförbudkan däremot tydligen icke bedömas enligt förevarande paragraf. De idepartementsförslagets första stycke kvarstående fallen synas lämpligen kunnasammanfattas under beteckningen "överträdelse av myndighets bud".

I fråga om den närmare utformningen av brottsbeskrivningen ha vidarei departementsförslaget gjorts några redaktionella jämkningar av vadkommittén föreslagit. I stället för kommittéförslagets "förbud att skingra ellerföryttra löst eller fast gods" har sålunda omnämnts "förbud att sälja ellerskingra gods" vilket uttryck ger samma mening men bättre överensstämmermed terminologien i 180 och 181 §§ utsökningslagen. Vidare har i anledningav den utav generaltullstyrelsen framställda anmärkningen som ettsjälvständigt fall upptagits att någon skadar eller borttager myndighets insegel.I anledning av stadsdomarföreningens anmärkning angåendegränsdragningen mellan 2 och 12 §§ i kommittéförslaget må hänvisas till den omredigeringsom den förra paragrafen, 4 § i departementsförslaget, undergått och vad jagdärom uttalat.

13 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen utövarvad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar,han för obehörig tjänsteutövning skall dömas till fängelse eller böter. Fördet fall att brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sigobehörig vinning eller eljest är att anse såsom grovt föreslås straffet skola varastraffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits innefattar icke något sakligt nytt i förhållandetill vad som redan för närvarande "gäller enligt 10: 24 första stycket utomsåtillvida att det i sistnämnda lagrum använda uttrycket "allmän befattning"preciserats till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar.Den av kommittén föreslagna paragrafen, mot vilken icke någraanmärkningar framkommit i yttrandena, har utan sakliga ändringar upptagits idepartementsförslaget.

14 §.

I första stycket av denna paragraf har kommittén föreslagit, att den som,utan att fall är för handen som i nästföregående paragraf sagts, obehörigengiver sig ut för att innehava där avsedd befattning, skall för föregivande avallmän ställning dömas till böter eller fängelse. Detsamma föreslås skola gälladär någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig skenav att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kårvars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende medvatten, ljus, värme eller kraft. I ett andra stycke av paragrafen harkommittén upptagit stadgande, att även den som obehörigen giver sig ut föradvokat skall dömas såsom i första stycket sägs..

Kommittéförslaget ansluter sig i denna del nära till nuvarande 10: 24 andra [ 179 ]stycket. Liksom i nästföregående paragraf i förslaget har emellertiduttrycket "allmän befattning" utgått och ersatts med en hänvisning till befattningvars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Såvitt angår bärande avuniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra kår varsverksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten,ljus, värme eller kraft, har uttrycklig bestämmelse upptagits ikofmmittéförslaget, som torde överensstämma med vad som var avsett vid tillkomsten avdet nuvarande stadgandet. Förslaget om införande av skydd föradvokattiteln är däremot helt och hållet en nyhet i förhållande till gällande rätt. Medadvokat förstås enligt nya rättegångsbalken 8: 1 den som är ledamot avSveriges advokatsamfund. I motiven till sistnämnda lagrum harprocesslagberedningen uttalat, att straff för den som obehörigen utgåve sig för advokat tordeböra upptagas i strafflagen. Detta önskemål har kommittén sålundatillgodosett.

Mot den här föreslagna paragrafens första stycke har icke gjorts någonannan anmärkning än att hovrätten över Skåne och Blekinge anförtbrottsbeteckningen ""föregivande av allmän ställning" som exempel på enligthovrättens förmenande mindre lyckliga brottsbenämningar i förslaget.Med anledning av paragrafens andra stycke har föreningen Sverigesstadsdomare uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattitelni och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fallordet "advokat" inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkasinnehavare icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verkahårt för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, attnödgas ändra en kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen iUppsala län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff förobehörigt begagnande av advokattiteln komme att äga stöd i det allmännarättsmedvetandet. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig motdet ifrågavarande stadgandet, i det föreningen funnit att, även omledamotskapet av Sveriges advokatsamfund komme att regleras genombestämmelser i nya rättegångsbalken, det likväl syntes främmande för svenskrättsuppfattning att på detta sätt skydda ett enda privat yrke, vars utövare icke voreunderkastade ämbetsansvar. Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilligaprivata yrkesutövare vilka skulle. hava en viss kompetens, t. ex.trafikchaufförer, biografmaskinister och montörer för elektriska anläggningar. Även dessakunde ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hadeframstötar skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel ellerviss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelsetill länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, att beteckningen köpman ipolisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kundeanses vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagnabestämmelsen skulle utsträckas att gälla även för andra yrken, vilketsannolikt icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads län har,med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat att man kunde frågasig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav [ 180 ]uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan,huruvida andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar skulleberöras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett sammanhang.

Departementschefen.Den av kommittén i första stycket av paragrafen föreslagnabrottsbeteckningen "föregivande av allmän ställning" synes mig väl svara mot de därupptagna förfarandena och har därför bibehållits i departementsförslaget.

I fråga om paragrafens andra stycke ansluter jag mig till tanken att nuinföra straffskydd för advokattiteln. Advokatyrkets centrala betydelseför rättegångsväsendet liksom det förtroende, som även i många andra församhällslivet viktiga förhållanden bör kunna sättas till advokattiteln, låter ettsådant skydd framstå såsom välmotiverat. Emellertid finner jag, att straffethär bör stanna vid böter. Stadgandet har vidare även omformulerats så, attdet däri upptagna brottet icke omfattas av den i första stycket av paragrafeninförda brottsbeteckningen "föregivande av allmän ställning", vilken fåranses mindre lämplig i nu förevarande fall. I likhet med kommittén anser jagslutligen, att frågan om motsvarande skydd för andra yrkesutövare änadvokater torde få övervägas i andra sammanhang.

11 KAP.Om brott mot allmän ordning.

I anledning av att kommittén för detta kapitel föreslagit rubriken "Ombrott mot allmän ordning" har Göta hovrätt anmärkt, att eftersom vissa avde i kapitlet upptagna brotten uttryckligen betecknades som fridsbrott, detsyntes lämpligt att redan i rubriken utmärka detta genom att benämnakapitlet "Om brott mot allmän ordning eller frid". Någon förväxling med denav kommittén föreslagna rubriken till 15 kap. "Om brott mot annans friheteller frid" funne hovrätten ej vara att befara, då av den senare rubrikenframginge att enskildas frid åsyftades.

Även om den av hovrätten anförda synpunkten har visst fog, tordetillräckliga skäl ej föreligga att vidtaga någon ändring i den av kommitténföreslagna rubriken, "eftersom alla i 11 kap. upptagna brott, även exempelvisbrotten mot trosfrid och griftefrid, kunna betecknas som brott mot allmänordning.

1 och 2 §§.

Kommittén har såsom första stycke i 1 § upptagit ett stadgande, att därfolksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sigupp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annatdylikt brott, deltagare som anslutit sig till folksamlingens förehavande skallför upplopp dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse, dock attstraffet för den som under upploppets fortgång avlägsnar sig må nedsättastill böter. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit, att var som [ 181 ]med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, skallför upplopp dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt,från och med två till och med tio år. Detsamma har föreslagits skola gällaför deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å personeller egendom eller begår annat dylikt brott. Kan å detta enligt lag följastraffarbete, skall 4 kap. äga tillämpning.

Vad kommittén sålunda föreslagit innebär en betydande omläggning avgällande lags bestämmelser om uppror och upplopp. Enligt nuvarande 10: 7föreligger uppror, då folkmängd samlar sig tillhopa och lägger det uppsåtå daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentligmyndighets bud eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga eller att försådan åtgärd hämnas. Upplopp åter består enligt 10: 13 däri att folkmängdsamlar sig tillhopa och stör lugnet eller allmänna ordningen utan att dockådagalägga sådant uppsåt som i 10: 7 sägs. För uppror är straffet enligt 10:7–10 graderat efter de tre olika fallen, att upprorsmännen skingra sig påoffentlig myndighets befallning, att de icke skingra sig utan visa trotsighetmot sådan befallning samt att de göra våld å person eller bryta eller förstörahus eller plundra eller fördärva annan egendom. I det förstnämnda falletstraffas endast anstiftare och anförare, medan i de båda övriga fallen straffetär olika för anstiftare och anförare, å ena sidan, samt annan deltagare iupproret, å den andra. Vid upplopp inträder enligt 10: 13 straff först omfolkmängden ej skingrar sig på offentlig myndighets befallning utan visartrotsighet däremot. Vid övergång till våld å person eller egendom blir enhögre straffskala tillämplig. Även här är i båda fallen straffet olika föranstiftare och anförare, å ena, samt annan deltagare i upploppet, å andrasidan.

Vid behandlingen av det nu ifrågavarande brottsområdet har kommitténsålunda till en början övergivit den i nuvarande 10: 7 och 13 gjordadistinktionen allteftersom en folksamlings uppträdande innebär ett angrepp motmyndighet eller ej. Kommittén har nämligen funnit, att det ur detallmännas synpunkt vore tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktade sitt angreppdirekt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp avsina myndigheter sökte upprätthålla. Att skilja det ena fallet från det andravore så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnade bruka våld, iallmänhet även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Medangrepp mot myndighet har kommittén därför funnit böra likställas fall, därfolksamlingen syftade till våld å person eller egendom eller annat dyliktbrott. Det sålunda till sin omfattning bestämda brottet har upptagits i 11: 1i förslaget, medan återstående fall där en folksamling stör allmän ordninginrymts under en mildare straffbestämmelse i 11: 2.

För brottet i 11: 1 i förslaget har kommittén förordat rubriceringen"upplopp", medan beteckningen "uppror" i anslutning till vanligt språkbrukreserverats för det mot statsskicket eller statsledningen riktade brottet i 9: 1i förslaget. Enligt 11: 1 i kommittéförslaget behöver icke, såsom enligt detnuvarande stadgandet i 10: 7 till synes fordras, folksamlingen ha bildats [ 182 ]med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då enfolksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framläggaönskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med uttrycket "sätta sigupp emot myndighet" avses enligt kommitténs motiv vad som i nuvarande10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet avoffentlig myndighets bud eller tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Detpraktiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighetsämbetsutövning torde, enligt vad kommittén uttalat, vara tydligare inbegripetunder det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade.Kommittén har icke upptagit det beträffande annan deltagare än anstiftare ochanförare för närvarande i 10: 8 uppställda villkoret för straffbarhet attfolksamlingen icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning däromutan visar trotsighet mot befallningen; kommittén har nämligen icke funniti allo lämpligt att tillägga sådan vikt åt myndighets skingringsbefallning.Enligt vad kommittén framhållit kunde det inträffa, att en folksamlinguppträdde på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hunne meddelaskingringsbefallning. En sådan befallning kunde vidare icke heller alltiduppfattas av alla deltagare i folksamlingen, lcke heller vore det tillfredsställandeatt, såsom enligt nuvarande 10: 9, deltagare i folksamling bleve förfallen tillansvar, där folkmassan skrede till våld å person eller egendom, även omhan endast närvarit i folksamlingen. Kommittén har därför somförutsättning för deltagares straffbarhet i stället upptagit, att han anslutit sig tillfolksamlingens förehavande. Paragrafen är sålunda avsedd att vinnatillämpning endast i fråga om sympatisörer och icke på dem som tillfälligtvis ellerav nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i enfolksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande krävesenligt kommitténs motiv, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genomrop eller stenkastning. Då kommittén därefter i paragrafens andra styckeföreslagit straff efter en strängare straffskala dels för den som med råd ellerdåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, och dels fördeltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person elleregendom eller begår annat dylikt brott, är att märka att stadgandet i detförra hänseendet, i motsats till vad förhållandet torde vara enligt gällanderätt, icke är begränsat till deltagare i folksamlingen. Även den anstiftare,som ej själv är närvarande i folksamlingen, har nämligen synts kommitténböra drabbas av den här ifrågavarande straffskärpningen i förhållande tillstraffet enligt första stycket i paragrafen.

Angående denna paragraf har justitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvidaicke den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen skulle medföra atttill upplopp komme att hänföras även sådana gärningar, som icke för denallmänna meningen tedde sig som upplopp. Enligt förslaget hade sålundabl. a. straffbelagts att en folksamling störde allmän ordning genom attådagalägga uppsåt att öva våld å person eller egendom eller begå annat dyliktbrott, enligt motiven exempelvis löstagande av fånge. Om en dansbanepublik [ 183 ]på ett sätt som innebure trängande fara hotade en förhatlig person blandpubliken med våld eller sökte löstaga en berusad anhållen, torde stadgandetsålunda bliva tillämpligt. Att ett så strängt straffbud skulle komma tillanvändning å sådana uppträden syntes ämbetet vara att gå för långt.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att begränsningen avstraffbestämmelsen till att avse endast deltagare i folksamlingen som på något sättådagalagt aktivitet liksom den utvidgning av brottsområdet, som läge däri attoffentlig myndighets skingringsbefallning icke längre skulle vara förutsättningför straffbarhet, vilade på skäl som ur straffrättsteoretisk synpunkt kundesynas ganska tungt vägande. Om man emellertid toge hänsyn till depraktiska förhållandena och särskilt bevisningssvårigheterna, torde gällande rättsreglering av straffbarheten vara att föredraga. Först och främst hade en avoffentlig myndighet meddelad skingringsbefallning en mycket storpsykologisk betydelse. Den omständigheten att en person med oomtvistlig auktoritetmanade folkmassan till besinning och befallde den att skingras hade, enligtvad erfarenheten givit vid handen, många gånger lett till att faran förallvarliga förvecklingar undanröjts. En sådan ordning borde därför bibehållas.Skingringsbefallningen bleve av särskild psykologisk vikt just därför att dessåtlydande eller icke åtlydande tillerkändes avsevärd betydelse istraffrättsligt hänseende. Vidare syntes det klart, att den av kommittén föreslagnaändringen vore ägnad att i hög grad öka bevissvårigheterna. För polismännen– och det vore väl främst dessa som i nu avsedda fall komme att åberopassom vittnen – vore det relativt lätt att fastslå, att en viss deltagare ifolksamlingen icke åtlytt skingringsbefallningen, medan det av lätt insedda skälmåste vara praktiskt taget omöjligt att fastställa vem som kastat en steneller höjt ett rop. Förslaget ökade därför väsentligt svårigheten att fastställaden individuella straffbarheten i en stor folkhop. På nu anförda skäl villesamfundet sålunda förorda, att den gällande ordningen i angivnahänseenden bibehölles.

I anledning av den i paragrafens första stycke ingående bestämmelsen omstrafflindring för deltagare i upploppet, som under dettas fortgång avlägsnadesig, har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det syntes oklart när dennastrafflindring skulle inträda och att detta ej sällan torde bliva svårt attavgöra. Vidare torde även för annan deltagare sådana förmildrandeomständigheter kunna föreligga, att ett ådömande av frihetsstraff icke skulle hatillräcklig grund i rättsmedvetandet. Sålunda kunde det i upploppssituationervara förenat med stora svårigheter för en deltagare som ångrat sin anslutningtill folksamlingens förehavande att avlägsna sig från upploppsplatsen. Vidarekunde en person av en tillfällighet ryckas med i en folkhops förehavandeutan att själv ha för sig klargjort hopens avsikter. Det syntes därförlänsstyrelsen böra övervägas att upptaga ett allmänt stadgande om strafflindring försådan deltagare i upplopp, för vilken förmildrande omständigheter förelåge.Angående straffskärpningsfallen i paragrafens andra stycke har länsstyrelseni Hallands län uttalat, att skärpningen icke syntes böra drabba deltagare iupplopp, vilken endast gjort ringa skada å egendom; det syntes nämligen [ 184 ]kunna ifrågasättas, huruvida icke ett minimistraff av straffarbete i tvåmånader vore för högt för den som endast förbrutit sig på nu ifrågavarandesätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har, med samma motivering som vid9: 3 i förslaget, uttalat sig för att den sist i nu förevarande paragrafs andrastycke upptagna särskilda konkurrensregeln borde utgå.

Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att sammanföra denuvarande upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering.Jag har därvid ansett lämpligt att uppdela det straffbara området på tvåskilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp.

Vid utformningen av brottsbegreppet upplopp synes, på sätt kommitténföreslagit, såsom första förutsättning för straffbarhet böra uppställas, attfolksamling stör allmän ordning. Däremot finner jag, att det skulle vara attgå alltför långt att till upplopp hänföra varje störande av ordningen somsker genom att folksamling ådagalägger uppsåt att sätta sig upp motmyndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. Enfolkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intagaen hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stannahärvid, synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av denförhållandevis stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för dettabrott synes mig, i viss anslutning till brottsbeskrivningen i nuvarande 10: 7,böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sättasig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Ävenframtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda börainbegripas. Vidare synes, med beaktande av de synpunkteradvokatsamfundet anfört, straffbarheten för vanliga deltagare böra göras beroende av denytterligare förutsättningen att folket ej åtlyder myndighets befallning attskingra sig. Det måste nämligen från praktisk synpunkt anses värdefullt atthär alltjämt låta straffbarheten inträda först vid ett yttre, för alla förståeligtmoment. Att skingringsbefallningen har en speciell straffrättslig verkantorde också ha trängt in i folkmedvetandet. Å andra sidan synes, om folketej skingrar sig, straff böra kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen,som kan anses ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kanvisas att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. Att visa vemi folkhopen som kastat sten e. dyl. är i allmänhet omöjligt.

Straffskalan synes böra vara straffarbete i högst fyra år för anstiftare ochanförare samt högst straffarbete i två år för annan deltagare ifolksamlingens förehavande. Genom att den sistnämnda straffskalan innefattar jämvälböter bortfaller behovet av en straffmildringsregel för deltagare, som underupploppets fortgång avlägsnar sig, och även andra lindriga fall kunnabehandlas i likhet med detta. I anslutning till kommitténs förslag förstås härmed anstiftare och anförare även den som själv icke är närvarande påplatsen för upploppet utan exempelvis dirigerar detta från någon skyddad plats.För det fall att folksamlingen skingrar sig torde straffbarheten böra [ 185 ]inskränkas till anstiftare och anförare, såsom i nuvarande 10: 7. Straffsatsensynes mig för sådant fall böra bestämmas till högst straffarbete i två år.

De hittills behandlade brottsfallen har jag funnit böra upptagas för sig ien paragraf. Av de under 1 § i kommittéförslaget i övrigt upptagna fallen haallenast sådana synts mig böra bibehållas som straffbara, i vilka enfolksamling, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet ellereljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person elleregendom. I sådana fall synes straff böra inträda, oavsett huruvidamyndighet var tillstädes eller ej. Dessa fall ha i departementsförslaget upptagits i ensärskild paragraf, 2 §. Straffskalan för dessa mera kvalificerade fall föreslåsskola vara straffarbete i högst tio år för anstiftare och anförare samt högststraffarbete i fyra år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. Förbrott enligt denna paragraf föreslås, som jag förut antytt, beteckningenvåldsamt upplopp.

Av liknande skäl, som angivits under 9: 3 i förslaget, har den i gällandelag upptagna och av kommittén i förändrad form bibehållna särskildakonkurrensregeln icke upptagits i departementsförslaget. Huruvida våld ellerannan brottslig gärning, som begås vid upplopp, skall föranleda tillämpningav förutom upploppsbestämmelsen jämväl annat straffstadgande, fårbedömas efter allmänna regler.

Då upplopp och våldsamt upplopp även innefatta handlingar som till sinnatur äro försökshandlingar, kunna särskilda försöksbestämmelser undvaras.Jag har ej heller ansett mig böra föreslå någon straffbestämmelse motförberedelse till upplopp eller våldsamt upplopp.

3 §.

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i kommittéförslaget. I denna harkommittén upptagit ett stadgande, att om deltagare i folksamling som störallmän ordning underlåter att efterkomma för ordningens" upprätthållandemeddelad befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlystseller avspärrats, han skall för ohörsamhet mot ordningsmakten dömas tillböter eller fängelse, där ej gärningen är att anse som upplopp.

Paragrafen är avsedd att tillämpas dels på sådan deltagare i upplopp, somicke skulle drabbas av bestämmelserna i 1 § i kommittéförslaget, och delspå deltagare i sådan folksamling som stör allmän ordning utan att likvälupplopp föreligger. Paragrafen ersätter närmast 10: 13 i gällande lag, i denmån denna ej uppgått i förslagets 1 §, men även det i sista punkten avnuvarande 10: 15 upptagna stadgandet om straff för den som underlåter atthörsamma myndighets bud om upplösning av sammankomst varvid företagesnågot som strider emot lag eller som stör allmän ordning. Förslaget företer iförhållande till gällande rätt den olikheten att brottsbeskrivningen omfattarohörsamhet icke endast mot skingringsbefallning utan även mot annan förordningens upprätthållande meddelad befallning, varjämte upptagits äveninträngande på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats. [ 186 ]En annan olikhet är att befallningen eller förbudet icke såsomskingringsbefallningen enligt nuvarande 10: 13 behöver ha meddelats av offentligmyndighet. Enligt förslaget fordras sålunda blott, att befallningen eller förbudethärrör från någon som för ordningens upprätthållande är utrustad medbehörighet att vidtaga sådan åtgärd, t. ex. underordnad polisman, till varsåligganden hör att vaka över ordningen.

Närmast i anslutning till denna paragraf i förslaget har föreningen Sverigeslandsfogdar erinrat om att föreningen i yttrande över förslaget till särskildordningsstadga (SOU 1944: 48) ifrågasatt huruvida icke en därstädesupptagen bestämmelse om skyldighet för envar att hörsamma tillsägelse som förupprätthållande av allmän ordning meddelades av polisman bättre skulleförsvara sin plats bland strafflagens bestämmelser om brott mot offentligmyndighet. Föreningen ville därför nu väcka frågan, huruvida icke i 11 kap.borde inflyta ett stadgande om straff för den som vägrade att efterkommatillsägelse som för upprätthållande av allmän ordning meddelats av polisman.

Departementschefen.Utmärkande för de brott mot allmän ordning som upptagits i de förstaparagraferna i 11 kap. är, att de avse situationer, i vilka den allmännaordningen störes av folksamling. Väsentligt mindre farliga te sig de fall,då endast en eller ett par enstaka personer i en folksamling uppträdaordningsstörande. Att, på sätt landsfogdeföreningen ifrågasatt, här upptagaäven sådana fall finner jag därför icke lämpligt. Mot den nu ifrågavarandeparagrafen i kommitténs förslag har jag heller icke i övrigt funnit något atterinra och den har därför, med endast en mindre redaktionell jämkning,upptagits i departementsförslaget.

4 §.

Paragrafen har i kommittéförslaget sin motsvarighet i 3 §. Kommitténhar därstädes under beteckningen "störande av förrättningsfrid" föreslagitstraff av böter eller fängelse för den som genom våldshandling eller oljudeller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst ellerannan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstolsförhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomstför överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag.

Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget behandlar motsvarigheter tillde i nuvarande 11: 1–3, 5, 6, 9 och 9 a straffbelagda gärningarna. Iåtskilliga hänseenden har emellertid straffskyddet vidgats i förhållande tillgällande rätt. Vad angår de sammankomster och förrättningar som skyddasupptar nuvarande 11: 1–3 gudstjänst och gemensam andaktsövning, dockendast inom svenska kyrkan eller främmande, till offentlig religionsutövningberättigad församling. Kommittén har funnit, att skydd borde lämnas allareligionssamfund, oavsett huruvida de vore erkända eller ej. Vidare harkommittén ansett sådana förrättningar som begravningar, dop och vigslarböra skyddas, även där de såsom t. ex. borgerlig begravning icke kunde [ 187 ]hänföras till gudstjänst. Skydd har därför utan någon inskränkning föreslagitsför allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning ellerdylik akt. Därnäst har i förslaget upptagits domstols förhandling ellerannan statlig eller kommunal förrättning, vilket svarar mot de nuvarandeuttrycken "å rum där rikets ständer eller deras avdelningar eller utskottförsamlade äro, eller inför sittande rätt, Konungens befallningshavande ellerannat allmänt ämbetsverk" i 11: 5 samt "vid valförrättning, uppbörds-,kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning eller annansådan offentlig sammankomst eller då allmänt ärende eljest förehaves" i 11: 9.Däremot har kommittén icke funnit vara behövligt att såsom i nuvarande11: 5 särskilt upptaga Konungens slott i huvudstaden samt annorstädesbeläget slott, hus eller gård, där Konungen vistas. Slutligen motsvarasgällande lags "allmän sammankomst för överläggning eller för åhörande avföredrag" i 11: 9 a av förslagets "sammankomst för överläggning, undervisningeller åhörande av föredrag". En utvidgning har här sålunda skett genom attdet i förslaget icke kräves, att sammankomsten skall vara allmän.Kommittén har nämligen funnit, att skydd erfordrades även för sammankomstervilka vore att anse såsom enskilda på grund av att tillträde stode öppetendast för personer tillhörande en sluten krets, t. ex. medlemmarna av visstpolitiskt parti eller viss förening. Den ytterligare utvidgningen att jämtesammankomster för överläggning eller åhörande av föredrag upptagitssammankomster för undervisning, har av kommittén motiverats med atterfarenheten givit vid handen att störande uppträden med politisktdemonstrationssyfte förekommit vid sådana sammankomster. I fråga om själva gärningenutgör denna enligt gällande lag vid de i 11: 1–3, 5, 6 och 9 avsedda fallenatt man gör våldsgärning å annan eller uppträder störande genom svordomeller oljud eller eljest kommer förargelse å stad samt vid de i 11: 9 a avseddafallen att man genom våld å person eller egendom, genom oljud elleroväsende eller på annat förargelseväckande sätt söker hindra hållandet avsammankomst, som där är i fråga. I kommittéförslaget har i stället upptagitsden sammanfattande handlingsbeskrivningen att någon genomvåldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindrasammankomst eller förrättning, som här skyddas. Att såsom i gällande lag särskiltnämna att våld skall ske å annan har synts kommittén obehövligt, då sådangärning otvivelaktigt inbegripes under våldshandling.

Denna paragraf i förslaget har av hovrätten över Skåne och Blekingeanförts bland exemplen på stadganden, i vilka enligt hovrättens meningsammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.Beträffande utvidgningen av det nuvarande skyddet för allmännasammankomster i 11: 9 a till att avse även enskilda sammankomster har sammahovrätt uttalat, att även om en sådan utvidgning syntes påkallad av vissaskäl, den likväl enligt hovrättens förmenande icke vore tillrådlig. Denföreslagna bestämmelsens tillämpningsområde syntes sålunda bliva alltförobestämt. Efter ordalagen skulle det omfatta störande av vanliga [ 188 ]affärssammanträden och undervisning som av en lärare enskilt bedreves medett fåtal elever. Det syntes icke böra komma i fråga att i dessa falltillämpa en bestämmelse given till skydd för församlingsfriheten. Attuppdraga en gräns mellan enskilda sammankomster av olika slag tordeemellertid icke låta sig göra. Den gällande rättens begränsning av straffskyddet tillallmänna sammanträden syntes hovrätten därför vara att föredraga.Justitiekanslersämbetet åter har mot den av kommittén föreslagnabrottsbeteckningen "störande av förrättningsfrid" anmärkt att denna rubricering skullekomma att användas även då någon stört en sammankomst för åhörande avett föredrag, något som vore mindre adekvat.

Departementschefen.Beträffande sammankomster har jag ansett mig böra föreslå denändringen i kommittéförslaget, att liksom enligt gällande rätt endast allmänsammankomst skall omfattas av straffskyddet. I likhet med hovrätten överSkåne och Blekinge har jag nämligen funnit att det straffbara området skullebliva alltför vidsträckt, om däri skulle ingå störande exempelvis av ettprivat affärssammanträde eller en enskild lektion. Även beträffandeandaktsövning torde en sådan begränsning som nu sagts vara påkallad.

Då i paragrafen avses ej blott statliga och kommunala förrättningar utanjämväl andaktsövningar och sammankomster, har den av kommittén iparagrafen föreslagna brottsbeteckningen "störande av förrättningsfrid"ändrats till "störande av förrättning eller allmän sammankomst".

5 §.

Förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget. Där harupptagits ett stadgande, att var som, muntligen inför menighet eller folksamling, iskrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande tillallmänheten, genom uppmaning, prisande av brottslig gärning ellerannorledes söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldigheteller till ohörsamhet mot myndighet, skall dömas för uppvigling till bötereller fängelse. För det fall att han sökte förleda till brott, varå enligt lag kanfölja straffarbete, har vidare föreslagits, att straffet skall kunna blivastraffarbete i högst fyra år. Slutligen har kommittén här även infört enbestämmelse, att om den skyldige i följd av uppmaningen är förfallen till straff förförberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Paragrafen motsvarar nuvarande 10: 14. Innehållet i detta lagrum haremellertid i förslaget undergått vissa jämkningar. Med spridande av skrift harsålunda jämställts. utlämnande av skrift för spridning. Kommittén harnämligen funnit önskvärt, att stadgandet bleve tillämpligt även om skriften medstöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdades av postverket innan spridningskett. Också den som t. ex. i ett väntrum lägger fram en skrift att läsas avallmänheten har synts kommittén böra kunna straffas. Vidare harkommittén med muntlig och skriftlig framställning likställt annat meddelande tillallmänheten, i syfte att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning [ 189 ]genom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift.Paragrafen har även utformats så, att det blivit obehövligt att såsom förnärvarande uttryckligen utsäga, att den är tillämplig oavsett huruvida den somsprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Kommitténhar vidare funnit överflödigt, att brottsbeskrivningen jämte spridande avskrift omfattade jämväl att låta sprida sådan, eftersom gärning av detsenare slaget i allt fall vore straffbar såsom anstiftan. Slutligen har i förslageticke såsom i gällande lag, vid sidan om huvudfallet att man på något avde i stadgandet angivna sätten söker förleda till brott, såsom ett därmedjämställt fall upptagits att man söker förleda till ohörsamhet mot lag eller lagamyndighet. Ett så långtgående stadgande har nämligen förefallit kommitténägnat att ingiva betänkligheter. Kommittén har sålunda funnit, att straff ickeborde drabba uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslignatur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, och icke helleruppmaning till en, låt vara avtalsstridig, strejk, där ej de till vilka uppmaningenriktades vore underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgjorde brottmot 25 kap. strafflagen. Att med strafflagen ingripa reglerande iförhållandena på arbetsmarknaden mötte nämligen starka betänkligheter. Kommitténhar därför begränsat straffbarheten för nu :ifrågavarande fall till att avseallenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet ellerohörsamhet mot laga myndighet. Enligt vad kommittén uttalat faller med dennaavfattning under bestämmelsen icke uppmaning till brytande av avtalsenligförpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk ellervärnpliktsvägran.

I anledning av denna paragraf har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit,att det kunde ifrågasättas huruvida i handlingsbeskrivningen alltjämt bordeingå prisande av brottslig gärning. Justitiekanslersämbetet har ansett, attdet skulle te sig främmande att använda den föreslagna brottsbeteckningen"uppvigling" för ringare brott av här ifrågavarande slag. Slutligen harhovrätten över Skåne och Blekinge funnit, att den sist i paragrafen upptagnakonkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom utsades ändockframginge av allmänna regler.

Departementschefen.De jämkningar i fråga om det straffbara områdets utsträckning, somkommittén i förhållande till gällande rätt här föreslagit, finner jag varavälmotiverade. I fråga om brottsbeskrivningen synes emellertid icke varabehövligt att såsom i förslaget och den nuvarande lagen särskilt nämnahandlingsformen prisande av brottslig gärning. Även utan uttryckligtomnämnande måste detta nämligen anses ingå under att söka förleda till sådangärning. Brottsbeteckningen uppvigling finner jag kunna godtagas även förmindre svåra fall av brottslighet enligt paragrafen. Den av kommitténupptagna särskilda konkurrensregeln, vilken har sin motsvarighet i gällandelag, har här ansetts böra bibehållas.

[ 190 ]6 §.

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 6 §, varest i första stycketupptagits stadgande om straff för samhällsfarlig ryktesspridning. Sådant brottföreligger enligt förslaget, där någon bland allmänheten sprider falskt rykteeller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergrävaaktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmännaangelägenheter. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år.Såsom andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse, att omgärningsmannen ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt, han ändockskall dömas till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och stegför att förvissa sig om dess sanning.

Paragrafen motsvaras i nu gällande lag av 8: 21 och 10: 14 a, av vilkabåda lagrum det förra bestraffar den som uppsåtligen giver allmän spridningåt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara förrikets säkerhet, och det senare den som gör sig skyldig till enahandaförfarande beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade attframkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt föroffentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter.Att det nuvarande uttrycket "allmän spridning" i kommittéförslaget utbyttsmot "bland allmänheten sprider" har förestavats av att kommittén velatvinna överensstämmelse med motsvarande uttryck i stadgandet om straffför svindleri i 21: 9. Den sålunda ändrade formuleringen innebär emellertidenligt kommittén lika litet som den nuvarande något krav på att varjeuttalande skall rikta sig omedelbart till en större krets. Det är tillräckligt attett rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid enserie privata samtal. Att såsom exempel på fara, vilken uttalandet skall varaägnat att framkalla, angivits jämväl fara för medborgerlig trygghet, har avkommittén motiverats med att ett utspritt rykte kunde framkalla fara förexempelvis viss medborgares säkerhet utan att den allmänna ordningensattes i fara genom ryktet. Det sist i nuvarandie 10: 14 a upptagna fallet attryktet eller uttalandet är ägnat att framkalla förakt för offentlig myndigheteller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter har kommitténfunnit innebära en allför stark begränsning av det straffbara området.Avfattningen har därför i förslaget ändrats så, att det skall vara tillräckligt attuttalandet år ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.

Det i andra stycket av den av kommittén föreslagna paragrafennytillkomna stadgandet om straff för vissa oaktsamhetsfall har motiverats medatt det för närvarande vore en förutsättning för straffbarhet attgärningsmannens uppsåt även omfattat ryktenas falskhet eller uttalandenaslögnaktighet, men att erfarenheten givit vid handen att det stundom vore svårt attbevisa förhandenvaron av uppsåt i detta hänseende, ehuru förhållandenavore sådana att ett straff syntes vara på sin plats. Kommittén har ansett [ 191 ]det vara ett rimligt krav, att innan någon toge på sitt ansvar att blandallmänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon månsökte kontrollera meddelandets riktighet.

Om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet uttalat, att deti systematiskt hänseende beträffande flertalet av de här avsedda brottenmöjligen kunde ifrågasättas, huruvida de borde upptagas i ett kapitel om brottmot allmän ordning, eftersom sistnämnda uttryck närmast syntes föra denyttre ordningen i tankarna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett avseende funnit paragrafensbrottsbeskrivning alltför snäv, i det hovrätten framhållit att erfarenheterfrån krigsåren visat att ryktesspridning kunde få allvarliga följder även förfolkhushållningen. Rykten om knapphet på viss vara framkallade nämligenlätt hamstringspanik. Då den föreslagna lydelsen av paragrafen endastundantagsvis syntes "omfatta utspridandet av sådana rykten, hemställdehovrätten om en utvidgning av brottsbeskrivningen till att avse även nuifrågavarande fall. Föreningen Sveriges häradshövdingar har bland exemplen påbrottsbeskrivningar i förslaget av det svävande slag, varemot föreningenfunnit sig böra göra en principiell erinran, anfört det här använda uttrycket"påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning ellermedborgerlig trygghet". Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätteni Göteborg ha båda funnit önskvärt, att den i paragrafen avseddagärningen klarlades bättre än som skett genom att ryktesspridningen sades skola ägarum "bland allmänheten". Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasattbehovet och lämpligheten av den utvidgning av det straffbara området sombestode "däri att även rykte eller påstående ägnat att undergräva aktningenför myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheterinförts i paragrafen i stället för att för närvarande endast vore fråga omrykten eller uttalanden ägnade att väcka förakt för myndigheten eller organet.Samma länsstyrelse har vidare funnit, att den föreslagna utformningen avförevarande straffbestämmelse överhuvud vore alltför vag och vittgående.Betänkligheterna i anledning härav förstärktes till följd av bestämmelsen omstraff för oaktsamhetsfall i paragrafens andra stycke. Rådmannen A. Cervinhar uttalat, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen voreägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheter ochdärför icke borde upptagas i lagen. Mot det föreslagna andra stycket iparagrafen har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att det i det enskilda falletsyntes skola bliva synnerligen svårt att avgöra vad som skulle anses utgöraskäliga mått och steg för att förvissa sig om ett ryktes eller påståendessanning. Länsstyrelsen funne att här borde användas en formulering, enligtvilken blott grov underlåtenhet i ifrågavarande hänseende bestraffades.Hovrätten över Skåne och Blekinge har beträffande samma stadgande ansett, attuttrycket "skäliga mått och steg" lämpligen kunde utbytas mot "skäligåtgärd". Sveriges advokatsamfund har däremot förklarat sig vilja rikta enbestämd gensaga mot utvidgningen av det straffbara området till att omfatta [ 192 ]även oaktsamhetsfall. Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridningstundom kunde innebära en viss samhällsfara, vore samfundet likväl av denuppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning ellerförebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utanvederhäftig upplysning. På grund härav ville samfundet förorda, att paragrafenupptoges till förnyat övervägande och att man därvid, i stället för att föreslåen utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna attavskaffa hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka desstillämplighetsområde. Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla enstraffbestämmelse i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligenerforderligt att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformningän som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagnaöverensstämde icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området bordeavsevärt inskränkas. Straff för oaktsamhetsfall borde icke införas. Sådantstraff funnes icke i gällande rätt, och kommitténs huvudskäl för förslageti denna del vore endast att det stundom kunde vara svårt att bevisaförhandenvaron av uppsåt, vilket skäl samfundet icke kunde godtaga. Att vid vissabrottstyper, där för straffbarhet borde fordras uppsåt, kriminaliseraoaktsamhet därför att det ibland kunde vara svårt att styrka uppsåtet voreenligt samfundets mening oniktigt. Lika bestämt reagerade samfundet motförslaget att såsom fara, vilken uttalandet skulle vara ägnat att framkalla,utöver vad gällande rätt innehölle jämväl upptaga fara för medborgerligtrygghet. Av motiven framginge, att kommittén härmed avsåge även sådana fall,där ett rykte kunde framkalla fara för viss medborgares säkerhet. Såvittsamfundet kunde förstå hörde ett stadgande med sådant syfte alls ickehemma i kapitlet om brott mot allmän ordning. Ansåges en dylik bestämmelseerforderlig, syntes frågan därom böra upptagas vid revisionen av de kapiteli strafflagen som handlade om brott mot person. Slutligen ville samfundetsåsom sin uppfattning uttala, att rekvisitet "bland allmänheten" voredunkelt. Goda skäl syntes kunna anföras för den åsikten att, därest enstraffbestämmelse i ämnet överhuvud skulle bibehållas, straffbarhetenborde inskränkas till sådana fall, där uttalandet riktade sig omedelbart till enstörre krets.

Departementschefen.Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider,kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ettstadgande häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledeskommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ medbeslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endastryktesspridning ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnadatt undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Att låtastraffbarheten inträda först då ryktet utsätter statsorganen för medborgarnas föraktkan nämligen icke anses vara tillräckligt. Förakt torde i allmänhet förutsättaatt den mot vilken föraktet riktas antages ha gjort sig skyldig till något [ 193 ]ohederligt eller eljest vanärande, t. ex. tagit emot mutor eller av rädsla givitefter för obehöriga påtryckningar. Även mot falska beskyllningar som syftatill att allvarligt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmännaomdömesförmåga torde skydd behövas. Med hänsyn till att uttrycket"allmän ordning eller medborgerlig trygghet" i kommittémotiven fått enutläggning, som kunde leda till den uppfattningen att här skulle vara fråga ombrott mot enskild, har det åberopade uttrycket i departementsförslagetändrats till "allmän ordning och säkerhet". Det skall alltså här vara fråga omsådant, för vars upprätthållande polisen i det allmännas intresse har attsörja. Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osannryktesspridning bör stadgas även för folkförsörjningen. På sätt hovrättenöver Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvisrykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik ochdärigenom kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.

Med hänsyn till att den här föreslagna paragrafen avser att skydda såolika intressen som rikets säkerhet, folkförsörjningen, den allmännaordningen och aktningen för statsorganen kan det givetvis, på sätt i vissayttranden skett, ifrågasättas huruvida icke en uppdelning av paragrafensinnehåll borde ske på olika kapitel i strafflagen. Det må därvid erinras om attett speciellt fall av ryktesspridning är utbrutet till behandling i 8: 2 iförslaget, varest av mig föreslås straff bl. a. för den som genom osannframställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kanavsevärt försvåras. Frånsett detta fall, som på grund av sin särskilt allvarligabeskaffenhet sålunda upptagits som en form av krigsförräderi, har jag ansettatt ryktesspridning på grund av det enhetliga i själva brottsbilden börbehandlas i ett gemensamt stadgande och att detta på grund av de mest: typiskafallens karaktär bör få sin plats i kapitlet om brott mot allmän ordning.Vad angår själva handlingsbeskrivningen har i departementsförslagetbibehållits det av kommittén uppställda rekvisitet att ryktet skall ha spritts"bland allmänheten". Det är härvid att märka, att ett straffbart spridandebland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannensuppsåt omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså ickeinträda, om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även omdenna krets varit vidsträckt. Att såsom advokatsamfundet påfordrat begränsastraffbarheten till sådana fall, då ett "uttalande riktat sig direkt till en störrekrets har jag däremot icke funnit vara möjligt. En i det fördolda verkandekampanj, vars medel äro endast i enskilda samtal framförda antydningar, kanmången gång tänkas vara minst lika farlig som en propaganda som framträder meraöppet och därför också kan lättare gendrivas. Man bör hålla i minnet attdet endast är fråga om direkt osanna rykten och att gärningsmannen skallha handlat uppsåtligen.

Att här införa straff jämväl för oaktsamhet har jag, i likhet medadvokatsamfundet, funnit betänkligt. Andra stycket i kommitténs förslag hardärför fått utgå.

13 Bihang till riksdagens protoico1II948. 1 saml. Nr 80. [ 194 ](Kommittéförslagets 7 §.)

I kommittéförslagets 7 § har upptagits ett stadgande, att den som hotar,förtalar eller offentligen smädar någon gmpp av befolkningen med visshärstamning eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp dömas till bötereller fängelse.

Bestämmelsen i fråga saknar motsvarighet iden nu gällande rätten.Lagstiftning i ämnet har emellertid påfordrats i motionerna l: 179 ochli: 233 vid 1942 års riksdag samt I: 90 och II: l37 vid 1943 års riksdag. Medhänsyn till det av straffrättskommittén inledda arbetet föranledde motionernalikväl icke någon riksdagens åtgärd. Inom justitiedepartementet verkställdessedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober 1943 dagtecknadpromemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I denna föreslogs, atti 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf betecknad 14 a § avinnehåll att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten ellerlögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp avbefolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock,muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede ellerläte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffasmed böter eller fängelse. Över promemorian inhämtades yttranden av olikamyndigheter och sammanslutningar. Av dessa tillstyrkte flera i princip detframlagda förslaget. I några yttranden uttalades emellertid tvekan,huruvida ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke fråganhellre borde upptagas i samband med den revision av strafflagen, varmedstraffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslagetunder åberopande av kommitténs pågående arbete, och i andra yttrandenslutligen avstyrktes det av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att någotmera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna ickeframträtt i vårt land, att straffrättsligt ingripande mot dem i vissutsträckning vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, somavsåge att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning ellerreligion, innebure en privilegiering, vilken lätt kunde komma att motverkasitt syfte. Promemorian har därefter icke föranlett någon vidare åtgärd avstatsmakterna.

I motiven till den nu förevarande paragrafen i kommittéförslagetframhålles till en början, att vissa yttringar av propaganda eller hets motgrupper av befolkningen fölle under andra stadganden i förslaget.Straffbestämmelsen mot samhällsfarlig ryktesspridning i 11: 6 i kommittéförslagetträffar sålunda bl. a. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, somär ägnat att framkalla fara för den allmänna ordningen eller medborgerligatryggheten. En hets, som riktar sig till allmänheten och vars syfte är attförleda till brottslig gärning, drabbas av straffbudet mot uppvigling i 11: 4i kommittéförslaget, svarande mot 11: 5 i departementsförslaget. I vissutsträckning falla hithörande företeelser även under 11: 11 ikommittéförslaget, motsvarande 11: 10 i departementsförslaget, varest behandlas [ 195 ]förargelseväckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med gällande lag, 11: 15,kan nämligen denna paragraf komma till användning, när propagandanutövas på allmän plats och är ägnad att väcka förargelse. Nuvarande 11: 15har sålunda tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skyltmed bl. a. texten "judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare" eller ibutikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med inskriften "judar ochhalvjudar äga icke tillträde" eller "endast svenskar äga tillträde (alltså ingajudar och halvjudar även om de äro svenska medborgare)". På sådana yttringarav ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunnavidare även bestämmelserna om straff för ärekränkning i 16 kap. strafflagenvara tillämpliga.

Vid övervägandet, huruvida härutöver straffrättsligt skydd bordeanordnas mot sådan hets, varom nu är fråga, har kommittén funnit börauppmärksammas. ej blott huruvida ett behov av sådant skydd förelåge utanäven om skyddet kunde anordnas. på sådant sätt att det icke genom sinaföljder motverkade sitt syfte. I förstnämnda hänseende vore att märka, attden företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slagpåyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast iringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremotkunde komma i fråga. Folkmeningen hade icke visat tecken till att låtasig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan vorestraffbelagda eller av dem som kunde straffrättsligt åtkommas. genom enutvidgning av straffskyddet. Kommittén funne därför att, såvitt förhållandena förnärvarande kunde bedömas, det icke vore att befara att propagandan inomen nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck. Beträffandedärefter verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarandeföreteelserna borde beaktas att, på sätt i många av yttrandena över dentidigare promemorian framhållits, införandet av ett straffskydd särskilt förvissa grupper av befolkningen i så måtto vore en tveeggad åtgärd, som denomständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke åt andra grupper avbefolkningen lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de förstnämnda.Av en riktning, som gjorde gällande att dessa grupper förstått att redan förutbereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lättkunna användas som argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven imindre anstötliga men icke mindre farliga former. Det syntes därförkommittén, att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skulle ägarum, den borde erhålla en såvitt möjligt generell utformning och såledesicke begränsas till att avse allenast den antisemitiska propagandan. Enutsträckning av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp mötteemellertid betänkligheter i den mån därigenom skulle göras inskränkningari friheten till politisk eller social debatt. Agitation mot en befolkningsgrupp,som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke, kundesålunda ha det lojala syftet att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikteller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare. Propagandamot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning kunde emellertid [ 196 ]mera sällan fylla motsvarande funktion. Med härstamning syntes i dennadel kunna jämställas tros/bekännelse. Att utsträcka det särskildastraffrättsliga skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper än sådana, somutmärktes av viss härstamning eller trosbekännelse, vore däremot ägnat attingiva betänkligheter från den förut berörda synpunkten.

Då i den föreslagna lagtexten själva handlingen beskrivits som hotande,förtalande eller smädande, har kommittén framhållit att förtal innebureett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisasvara osant, skall därför kunna "drabbas av bestämmelsen om det genomsin form eller eljest är av smädlig natur. Under stadgandet falla såvälsmädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställningi bild. Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligtkommitténs mening bör icke här såsom vid samhällsfarlig ryktesspridning varatillräckligt att ett uttalande sprides bland allmänheten vid upprepadeprivata samtal. I stället skall sålunda fordras att uttalandet liksom viduppvigling på ett mera direkt sätt vänder sig till allmänheten. Detta kan skegenom att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skriftsom sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Däremot harkommittén icke funnit påkallat att här såsom vid uppvigling straffbelägga ickeblott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning.Ehuru grunden för straffbestämmelsen är det anstötliga och församhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sinhärstamning eller trosbekännelse, har kommittén vidare icke funnit lämpligt attuppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt skallavse härstamningen eller trosbekännelsen. Även uttalanden som innefattakränkande beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättandehandlingar men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelseäro därför avsedda att falla under bestämmelsen. Enligt kommitténs meningskulle det i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, somriktade sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning ellertrosbekännelse, från smädelser som allenast avsåge befolkningsgruppensegenskaper och uppträdande. Paragrafen åsyftar endast hets som riktar sig motbefolkningsgrupper inom vårt eget land. Att hetsen avser jämvälbefolkningsgrupper i andra länder skall emellertid ej utesluta dess straffbarhet.Den som i Sverige helt allmänt smädar dem som tillhöra en viss ras ellertrosbekännelse, vilken är företrädd i Sverige, kan sålunda bliva att straffaenligt paragrafen om, såsom i regel torde vara fallet, smädelsen framstårsåsom riktad även mot den svenska befolkningsgruppen. Såsom exempel påbefolkningsgrupper, vilka bestämmelsen avser att skydda, har kommittén,förutom judar, nämnt zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykttill Sverige samt sekterister av skilda slag. Kommittén har slutligenframhållit, att stadgandet icke avser att hindra ett sakligt dryftande av despörsmål; till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka välvore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristikav dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett [ 197 ]vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måstesålunda anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktatendast mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgiftereller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att ansesom smädelser.

För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtillupptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag ickeomfattar en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag tillnågon sådan bestämmelse.

I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrättifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot härifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller omnågon sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopadehovrätten dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hadeanledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på dettaområde, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört omatt en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dyliktsnarare kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna tillmissbruk samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpaspå andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, påsätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propagandaeller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål förstraffrättsligt ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även voreenligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess itryckfrihetsförordningen upptagits en motsvarighet till den här föreslagnabestämmelsen, denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten överSkåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över denförutnämnda promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasätta lagstiftningen, i vadden avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt.Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrktantagandet, att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelsernasyntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion.Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna "bestämmelsen omhets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformningi och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran.Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen iyttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarandeslag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandetvore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte.Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika hållframställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra haåstadkommit tillräcklig motivering för att frågan härom icke skulle återupptagas.Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen enfolkgrupp, måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att [ 198 ]det föreslagna stadgandet vore överflödigt och att det torde kunna befarasatt det skulle motverka sitt syfte. Även länsstyrelsen i Malmöhus län haravstyrkt förslaget i nu förevarande del. För att man skulle kunna tagaståndpunkt till frågan, huruvida förekommande rashets intoge någonsärställning i den politiska propagandan erfordrades enligt länsstyrelsensmening närmare kännedom om rashetsens natur. Såvitt länsstyrelsen med sinbegränsade kunskap på detta område kunnat finna grundade sig denantisemitiska propagandan i regel icke på det förhållandet, att judarna vore avannan härstamning eller hade annan religion än huvudparten av landetsbefolkning. I stället syntes ifrågavarande propaganda väsentligen rikta sig motjudarna såsom en intressegrupp i samhället och därför hava alldeles sammakaraktär som propagandan mot andra intressegrupper av ekonomisk-politisknatur. Om denna länsstyrelsens uppfattning vore riktig, syntes iverkligheten icke föreligga någon skillnad mellan å ena sidan judarna och å andrasidan övriga befolkningsgrupper, som behandlades i den politiska debatten,och under sådana förhållanden skulle ett genomförande av den föreslagnalagstiftningen innebära, att judarna såsom en befolkningsgrupp bereddes etträttsskydd mot obehöriga angrepp som icke tillkomme andrabefolkningsgrupper i det politiska livet. Även om i nuvarande läge dylikt rättsskyddkunde anses behövligt och önskvärt, komme sannolikt ett sådant avsteg frånprincipen om fri kritikrätt att uppfattas såsom ett gynnande av judarnaframför andra jämförliga grupper. Fara uppkomme då, att man genom denföreslagna lagstiftningen – i stället för att såsom avsett dämpa denantisemitiska propagandan – komme att giva ny näring åt densamma. Medhänsyn till förhandenvaron av denna fara ställde sig länsstyrelsen myckettveksam till lämpligheten av ifrågavarande lagstiftning. Dessa synpunkter hadelänsstyrelsen anfört redan i yttrande över 1943 års promemoria och hadeicke funnit anledning att frånträda dem. Därutöver ville länsstyrelsentillfoga, att det enligt länsstyrelsens mening låge nära till hands, attfolkgrupper i ett land, som hölle samman på grund av gemensam härstamning ellertrosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreveverksamhet, som fölle inom politikens råmärken. Uteslutet vore icke att man inomdessa minoritetsgrupper komme att syssla med frågor och företagahandlingar, som kunde vara av största betydelse för landets frihet ochsjälvständighet. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang peka på de ödesdigraerfarenheter som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiskaverksamhet inom olika europeiska länder. Dessa minoriteter hade på flerahåll utgjort en farlig propagandamaskin med uppgift att sprida nazistiskaidéer samt uppluckra motståndsviljan inom de länder där de haft sitthemvist. Att dylika intressegrupper skulle få intaga en privilegierad ställning iden politiska debatten, ansåge länsstyrelsen i hög grad stötande och farligt.Kommittén hade i motiven anfört att, medan agitation mot enbefolkningsgrupp, som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke,kunde fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändraåsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, så kunde [ 199 ]propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning merasällan fylla motsvarande funktion. Detta vore nog riktigt, men man fingeenligt länsstyrelsens mening icke förglömma att en politisk agitation, ävenom den icke ginge ut på att omvända den angripne i vad gälldehandlings- eller tänkesätt, ändock kunde ha ett mycket lojalt syfte, nämligen att fästamedborgarnas uppmärksamhet på en farlig politisk utveckling. Det vorefrämst av detta skäl som länsstyrelsen ansåge, att en politisk agitation motbefolkningsgrupper av nu ifrågavarande slag borde vara tillåten, även omdärvid skulle förekomma förlöpningar och kränkande uttalanden av sammaslag som i den politiska debatten i övrigt. Även länsstyrelsen iVästmanlands län har uttalat sig mot den föreslagna lagstiftningen, i detlänsstyrelsen anfört att, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma, förhållandena i vårtland näppeligen utvecklat sig så, att något egentligt behov kunde ansesförefinnas av en särlagstiftning av nu ifrågavarande art. Vid bedömandet avskäl och motskäl för en sådan lagstiftning kunde man nog icke undgå attfråga sig, om icke därmed skulle skapas en viss privilegierad ställning fören del av befolkningen som icke komme övriga till godo. Länsstyrelsen hadeen känsla av att en lagstiftning av denna art kunde komma att på mångahåll anses såsom icke överensstämmande med en demokratisk uppfattningom lika rättsskydd åt statens samtliga medborgare. Därmed skulle ocksärlagstiftningens syfte bliva förfelat. Om däremot syftet med lagstiftningenvore att söka förebygga uppkomsten av en eventuell omfattande rörelseinom landet för att påverka den allmänna folkmeningen i antisemitiskriktning, syntes lagstiftningen vara berättigad. I fråga om lagtextens avfattningvore länsstyrelsen dock betänksam rörande dess konsekvenser i visstavseende ur tillämpningssynpunkt. "Smäda" vore ett så tänjbart uttryck, attlagtillämpningen kunde komma att vålla svårigheter, då det väl i de flestafall bleve fråga om ett rent subjektivt omdöme om vad som i det ena ellerandra fallet vore smädelse eller icke. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har,under hänvisning till att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupperav befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande med stödav gällande rätt och av andra bestämmelser i förslaget än den nuförevarande, funnit att en utsträckning av kriminaliseringen av sådan verksamhetuppenbarligen icke borde äga rum, med mindre ett mera påtagligt behovdärav framträtt. Enligt länsstyrelsens uppfattning förelåge emellertid förnärvarande icke några sådana förhållanden som motiverade införandet avdet nu föreslagna straffskyddet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremoti och för sig icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.Länsstyrelsen har emellertid velat framhålla, att vid den instruktions- ochupplysningsverksamhet som från det allmännas sida förekomme inomsocialvårdens vidsträckta arbetsfält stundom ansetts nödvändigt att användaomdömen som i varje fall tangerade vad som enligt förslaget skullekriminaliseras. Som ett exempel kunde hänvisas till den av socialstyrelsen utgivnahandboken för mödrahjälpsverksamheten, varest på s. 24 uttalades, attzigenare och tattare, som förde ett typiskt nomadliv, ofta torde vara att [ 200 ]hänföra till miljöbetingat asociala och då ej borde tillerkännas mödrahjälp.Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes, ehuru med tveksamhet,tillstyrkt förslaget, i det föreningen såsom eget yttrande åberopat vad somanförts av landsfogden i Hallands län. Denne har bl. a. ifrågasatt giltighetenav vad kommittén i sina motiv uttalat om att den antisemitiskapropagandan, för vars bekämpande lagstiftningen i fråga främst påyrkats, endast iringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremotkunde komma i fråga, och uttalat, att det knappast kunde bestridas, attmed förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarandepropaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att deninom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån. Systematiskthade denna propaganda även vänt sig till och riktade sig alltjämt tillungdomen. Särskilt på grund härav kunde – även om de tänkesätt somdirigerade propagandan för närvarande av känd anledning icke hade sammamöjlighet att göra sig gällande som ännu för något år sedan – ingalunda faranav propagandans verkningar och uttryck lämnas å sido. Enligt landsfogdensmening skulle en kriminalisering av den ifrågavarande propagandan ickeinnebära en privilegiering av den befolkningsgrupp som därigenom avsågesskyddad. Däremot saknades ingalunda fog för den av kommittén ävenuttalade tanken, att lagstiftningen skulle kunna utsättas för medvetenvantolkning. Utifrån denna synpunkt och med den uppfattningen att denföreteelse, varom fråga vore, lämpligen borde bekämpas med andra medel änstraffrättsliga, vore det med stor tveksamhet som landsfogden tillstyrktelagstiftning i ämnet. Om emellertid en sådan ansåges böra komma till stånd,syntes det ytterligt angeläget att den kompletterades med bestämmelser itryckfrihetsförordningen. Landsfogden i Uppsala län har däremot funnit,att man icke kunde bortse från, att det föreslagna straffskyddet lätt skulleuppfattas som en privilegiering av de skyddade befolkningsgrupperna. Detförefölle därför som om en lämplig upplysningsverksamhet skulle kunna givabättre resultat än införandet av ett sådant straffskydd. Yttringar av sådanolämplig propaganda som väckte förargelse bleve ändock straffbara såsomförargelseväckande beteende enligt 11: 11 i förslaget. Även stadsfiskalen iHälsingborg har avstyrkt förslaget och har därvid särskilt vänt sig mot vadkommitténs motivering innehåller om att med straffskyddet avsåges –förutom judar – zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt tillSverige samt sekterister av skilda slag. För lapparnas vidkommande saknadenämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då deticke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma någotsom gjorde ett sådant skydd för dem behövligt. Detsamma syntes vara falletbeträffande zigenarna, vilkas förhållanden här i landet redan i stort settreglerats och vilka, såvitt stadsfiskalen hade sig bekant. icke varit utsattaför förföljelse eller angrepp av sådant slag, varom nu vore fråga. Det syntesicke heller vara anledning befara, att utlänningar som tagit sin tillflykt tillSverige och härifrån i regel snart återvände till sina hemländer skulle idenna sin egenskap och utan särskild anledning bliva föremål för angrepp [ 201 ]av ifrågakomna slag. Icke heller hade det spårats några tendenser till attsekterister här i riket skulle för sin religiösa uppfattning tillfogas lidandegenom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen. Detåterstode då endast judarna, för vilka det föreslagna straffskyddet kunde varaav betydelse. Därmed finge emellertid stadgandet karaktär avundantagsbestämmelse, varigenom judarna tillförsäkrades en privilegierad ställning,och kunde sålunda komma att leda till något helt annat än som avsågesmed detsamma. Sveriges advokatsamfund har funnit det förefalla i höggrad tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa enstraffbestämmelse av det innehåll som här föresloges. De skäl som talade däremot ochför vilka kommittén redogjort vore enligt samfundets mening tungt vägande.Även om kommittén sökt att genom en generell utformning av bestämmelsenundvika att den uppfattades såsom väsentligen riktad mot den antisemitiskapropagandan, hade man med hänsyn till de förhållanden som föranlettkravet på lagstiftning i ämnet anledning antaga, att bestämmelsen allmäntkomme att uppfattas såsom privilegierande en viss bestämdbefolkningsgrupp, nämligen svenskar av judisk härkomst. Med avseende å de övrigabefolkningsgrupper, vilka i betänkandet nämndes som exempel, nämligenzigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samtsekterister av skilda slag, syntes nämligen föga eller intet ha förekommit avbeskaffenhet att kunna tänkas motivera en lagstiftning av förevarande art.Det syntes därför fullt befogat att vid övervägande av förslagets lämplighetväsentligen göra avgörandet beroende av å ena sidan huruvida denantisemitiska propagandan tagit eller kunde befaras taga sådana former att ettsärskilt straffskydd däremot kunde anses erforderligt, och å andra sidanhuruvida straffbestämmelsen kunde anses ägnad att verkligen gagnasvenskar av judisk härstamning. Samfundet vore böjt för att besvara bådadessa frågor nekande och kunde därvid instämma i vad kommittén anförtom att anledning saknades att befara att propagandan inom nära framtidskulle taga sig alltför elakartade uttryck och att ett straffskydd av nuifrågavarande slag lätt kunde uppfattas som en privilegiering av debefolkningsgrupper, som man ville skydda, och därmed kunde tjäna som argument ien fortsatt propaganda mot dem. Särskilt ville samfundet understryka densynpunkten att en straffbestämmelse av föreslaget innehåll skulle vara ägnadatt underhålla och stärka föreställningen om de svenska judarna som enspeciell, från befolkningen i övrigt skild grupp, ett föreställningssätt somenligt samfundets mening borde på allt sätt motarbetas.

Departementschefen.Tanken att för befolkningsgrupper med viss härstamning ellertrosbekännelse införa straffrättsligt skydd mot hetspropaganda är värd allvarligtövervägande. Ett i strafflagen klart uttalat fördömande därav kan bidraga tillatt förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda får tillfälle att på dyliktsätt breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att andramotsvarande företeelser, t. ex. lögnkampanjer mot katolska kyrkan ellerandra särskilda trossamfund, växa upp. Vad särskilt angår frågan. huruvida [ 202 ]den antisemitiska propagandan i Sverige hittills tagit sig sådana uttryck atten särskild straffbestämmelse däremot framstår såsom erforderlig, harkommittén uttalat sig med en viss försiktighet men synes närmast anse, att såhittills icke visat sig vara förhållandet. När kommittén ändock upptagitbestämmelsen, torde det alltså bero mera på allmänna överväganden rörandedet principiellt stötande i propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp pågrund av dess härstamning eller trosbekännelse. För egen del har jagnärmast funnit, att erfarenheterna ådagalagt ett visst behov av lagstiftning iämnet. Även i vårt land har sålunda förekommit en i grovt vulgära formerarbetande antijudisk propaganda. Vilka skadeverkningar den haft är svårt attbedöma. Vårt folks överväldigande flertal torde icke ha tagit intryck därav,men alldeles utan menlig verkan kan den likväl icke antagas ha varit,särskilt icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig.Oavsett vilken verkan propagandan haft på dem till vilken den riktat sig, ärdet uppenbart, att den befolkningsgrupp det här gäller måste lida av den.

Å andra sidan synes det mig med hänsyn till de invändningar somframställts i yttrandena synnerligen tveksamt, om det kan vara lämpligt attinförliva en bestämmelse av förevarande natur med strafflagen. Jag villframhålla, att om ett ingripande enligt lagrummet skulle ske, det lätt kan görasgällande, att ingripandet skett mot en sakligt berättigad kritik, oaktatlagrummet ingalunda är riktat däremot. Måhända är det icke heller helt uteslutet,att bestämmelsen verkligen skulle genom sin existens kunna kännas somett hinder att framföra en saklig kritik då sådan är berättigad, t. ex. motreligiösa sekter med seder och bruk som ur samhällets synpunkt äroförkastliga. Det vore naturligtvis mycket olyckligt om den uppfattningen med ellerutan fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats motkritik som ostraffat får riktas åt andra håll. Man synes av dessa skäl haanledning befara, att det föreslagna stadgandet skulle kunna giva näring åtpåståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårtland erhållit en privilegierad ställning och att det fördenskull kunde kommaatt skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid isammanlevnaden.

Det är måhända icke visst, om dessa invändningar ha den tyngd att deböra utgöra ett ovillkorligt hinder mot att upptaga bestämmelsen. Jag haremellertid vid övervägande av skälen för och emot stannat för att det ejvore klokt att biträda förslaget. Härvid vill jag erinra, att redan enligtgällande lag vissa anstötliga yttringar av hetspropaganda kunna åtkommas medstraff för förargelseväckande, beteende. Ansvar härför har sålunda ådömts densom på allmän plats burit eller uppsatt skylt med hetsande innehåll. Deyttringar av hetspropaganda, som hittills förekommit utan att kunnaåtkommas med något nu gällande straffbud, ha i allmänhet bestått ikringsändande av tryckta skrifter, företrädesvis bland ungdom. Det torde böraundersökas, huruvida icke i tryckfrihetsförordningen skulle kunna införasnågon motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff sombestämmelserna om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda. Om ett [ 203 ]stadgande härom begränsas till sådana grova fall som väcka allmän anstöt,torde några avgörande principiella betänkligheter icke behöva möta. 1944års tryckfrihetssakkunniga ha erhållit i uppdrag att överväga möjlighetenatt förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer ellermindre pornografiskt innehåll, varvid såväl möjligheten att förbjudautsändandet som andra utvägar att förhindra spridningen skola undersökas.. Dåden förekommande propagandan av antisemitiskt och annat hithörande slag,som ofta är av sadistisk natur, står pornografien nära, synes det lämpligtatt de tryckfrihetssakkunniga utsträcka sina undersökningar till att avse ävenhithörande fall.

7 §.

Paragrafen svarar mot 8 § i kommittéförslaget, varest upptagits ettstadgande att den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift ellerannat som av erkänt trossamfund hålles heligt, skall för brott mot trosfriddömas till böter eller fängelse.

I kommittéförslaget är denna paragraf den enda motsvarigheten tillstadgandena Li det nuvarande om religionsbrott handlande 7 kap. strafflagen.Enligt detta straffas, i 1 § den som genom att häda Gud eller genom att lastaeller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmänförargelse, i 2 § den som gör gäckeri av gudstjänsten så att allmän förargelse däravkommer samt i 3 § den som under sabbatstid idkar arbete som uppskov tålakan. Slutligen skall enligt 4 § den omständigheten att brott begås undersabbatstid anses som försvårande.

Kommittén har funnit att av dessa stadganden bestämmelserna omsabbatsbrott i 7: 3 och 4 icke borde upptagas i en ny strafflag. Bestämmelsen i7: 3 hade på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetslagstiftningen hadeövertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtalnågon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att denicke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen avdomstolarna givits en mycket begränsad innebörd. Kommittén har emellertidpåpekat, att straffbudet mot förargelseväckande beteende utgjorde ett skyddjämväl för sabbatsfriden. Ett beteende som under andra förhållanden skullegå straffritt kunde nämligen, om det förekomme under sabbatstid eller istörande närhet av pågående gudstjänst, bliva att anse såsom förargelseväckandebeteende och därmed straffbart. Enligt kommitténs mening kunde därför deintressen, som bestämmelsen i 7: 3 under nutida förhållanden hade att skydda,tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt tillgodoses genomstadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke hellerbestämmelsen i 7: 4 syntes böra bibehållas.Däremot har kommittén ansett, att 7: 1 och 2 borde erhålla enmotsvarighet i den nya strafflagen. Kommittén har därvid funnit, att straffskyddetborde värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkändareligionssamfund. Att med straffskydd omhägna trosläror såsom sådana voreemellertid icke lämpligt, utan vad som borde skyddas ansåge kommittén vara sådant [ 204 ]varpå människors religiösa känsla vore riktad. Då för att uttrycka dettaanvänts orden "den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hållesheligt", har kommittén i motiven vidare uttalat att härunder rymdes, förutomGud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösakänslan såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande.Genom att själva den brottsliga handlingen beskrivits som ett offentligthånande eller skymfande har enligt motiven från det straffbara områdetuteslutits en kritik vilken, om än skarp i sak, framföres i värdig form.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke blivit föremål för annanerinran än att Göta hovrätt mot uttryckssättet "den heliga skrift eller annat somav erkänt trossamfund hålles heligt" anmärkt, att här bibeln nämndes iförsta hand medan det centrala för den religiösa känslan, Gud, inrymdesunder det därefter följande, allmänt hållna uttrycket. Hovrätten hemställdedärför om någon jämkning av lagtexten, t. ex. genom att den heliga skriftej särskilt nämndes.

Departementschefen.I likhet med kommittén anser jag tiden nu vara mogen att avskaffabestämmelserna om sabbatsbrott, vilka icke längre uppbäras av den allmännarättsuppfattningen i vidare mån än som kan tillgodoses genom stadgandet omstraff för förargelseväckande beteende. Icke heller har jag funnit något isak vara att erinra mot det av kommittén här föreslagna stadgandet omstraff för brott mot trosfrid. I fråga om utformningen av lagtexten har jagemellertid, med beaktande av Göta hovrätts anmärkning, ansett att vidangivandet av föremålet för brottet den heliga skrift icke bör särskiltskjutas i förgrunden, varför i departementsförslaget brottsobjektetendast betecknas såsom sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfundhålles heligt. Att här i motsats till kommittéförslaget kyrkan särskilt omnämneshar föranletts av att det i första hand är den svenska statskyrkan som avsesoch att det därför förefaller naturligt att nämna denna. Slutligen har självahandlingsbeskrivningen i departementsförslaget inskränkts till att omfattaendast offentligt skymfande, varmed liksom i 9: 4 och 10: 5 åsyftasanvändande av en skymflig form men ej en saklig kritik. Ett medtagande avdet i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligt håna skullemåhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritikvilken såsom vapen använder ironien omfattades av straffbestämmelsen.Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.

8 §.

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 9 §. Kommittén har därföreslagit straff för den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligenbehandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofogpå grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För brottet som skallkunna föranleda fängelse eller böter har föreslagits beteckningen brott motgriftefrid.

[ 205 ]Paragrafen motsvarar nuvarande 11: 4 men utsträcker straffskyddet längreän nämnda lagrum som endast bestraffar den som olovligen upptager ellereljest misshandlar gravlagt lik samt den som misshandlar obegravet lik.Enligt kommittéförslaget skall skyddet härutöver gälla även för grav somsådan ävensom avlidens aska och dess förvaringsrum, såsom urna ellerkolumbarium.

Departementschefen.Mot vad kommittén här föreslagit, vilket icke blivit föremål för någraanmärkningar i yttrandena, har icke heller jag funnit anledning till erinran.

Det må erinras, att paragrafen icke har avseende på fornlämningar, vilkaskyddas genom särskild lagstiftning.

9 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. Enligt kommittéförslagetskall dömas för fylleri, om någon uppträder berusad på plats där hanstillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. Straffet skall vara böter, högstfemhundra riksdaler.

Enligt 18: 15 i gällande rätt straffas för fylleri den som överlastar sig avstarka drycker så att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattningsynbarligen märkas kan att han är drucken. Angående platsen där fylleri ärstraffbart hänvisas till beskrivningen i nuvarande 11: 15 av platsen förstraffbart förargelseväckande beteende. Enligt sistnämnda lagrum förutsättes atthandlingen försiggår å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten förallmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares, eller där allmänmarknad eller auktion hålles, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annatdylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt, eller å rum däroffentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där mateller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållastill salu för allmänheten, eller å annat ställe, som, mot eller utan avgift, ärför allmänheten upplåtet. Fylleribrott föreligger, åtminstone efter lagens ord,så snart någon överlastar sig på nyss angivet sätt och i sådant tillståndpåträffas på plats som nu sagts, oavsett huruvida han själv begivit sig dit ellericke. Straffet för fylleri är enligt gällande lag efter straffskärpning år 1925penningböter om högst 100 kronor; vid försvårande omständigheter ärstraffet emellertid böter från och med 25 till och med 500 kronor. Före år 1925var straffet för fylleri högst 50 kronors böter.

Att i kommittéförslaget brottsplatsen bestämts endast såsom plats där dendrucknes tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående, har kommitténmotiverat med att de straffvärda fallen därmed skulle angivas merasakenligt än genom platsbeskrivningen i gällande lag. Enligt förslaget kommer deticke an på om platsen är upplåten för allmänheten utan blott på omutomstående kunna iakttaga vad där försiggår. En berusad som uppehåller sig påett inhägnat område, dit allmänheten icke har tillträde, men som är fulltsynlig exempelvis från allmän väg skulle sålunda kunna fällas för fylleri. [ 206 ]Förslaget innebär emellertid såtillvida en inskränkning av det straffbaraområdet i förhållande till gällande rätt, som det icke skall vara tillräckligt attplatsen varest den druckne uppehåller sig är upplåten för allmänheten utanoberoende härav fordras att han lätteligen kan iakttagas av utomstående. Attmärka är likväl, att det blott kommer an på huruvida han kan blivaiakttagen och sålunda icke kräves att någon verkligen iakttagit honom. Ävensjälva handlingsbeskrivningen har i kommittéförslaget förenklats, så attbrottet endast angives bestå i att någon uppträder berusad på plats som avses iparagrafen. Att kommittén undvikit att använda ordet överlasta beror på attkommittén funnit detta ord lätt kunna uppfattas såsom angivande en högregrad av alkoholpåverkan än som är avsedd. Enligt kommitténs motivinnebär förslaget vidare i motsats till gällande rätt att för straffbarhet icke blottkräves att någon är berusad på plats som angives i paragrafen, utan ävenatt han själv begivit sig dit.

I fråga om straffet för fylleri har kommittén nämnt att enligt enutredning som framlagts angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU1944: 3) många domstolar visat sig bedöma fylleri alltför milt. I anslutninghärtill har kommittén uttalat, att även om möjligheterna att genom straffmotverka alkoholmissbruk måste anses begränsade och större värde fingetillerkännas andra medel, främst upplysande. och uppfostrande verksamhet,det likväl icke torde vara betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringastraff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk, somfylleri på allmän plats utgjorde. Det kunde från denna synpunkt förtjänaövervägas att såsom straff för fylleri stadga icke såsom nu penningböter utandagsböter. I betraktande av att de som ådraga sig ansvar för fylleri tillalldeles övervägande del vore i små ekonomiska omständigheter skulleemellertid en övergång till dagsbotssystemet i realiteten utan tvivel medföra ensänkning av de utdömda bötesbeloppen, såvida ej här tillika stadgades ett högreminimum än det vanliga. Reformen skulle vidare medföra att i varjefyllerimål skulle krävas utredning angående den tilltalades ekonomiskaförhållanden. Med hänsyn till det stora antalet fyllerimål, på senaste tid omkring40 000 om året, ansåge sig kommittén icke kunna föreslå denna ändring.Kommittén hade icke heller funnit sig beredd att för framtvingande av enskärpt straffmätning föreslå en höjning av bötesstraffets minimum. Denutredning som genom det berörda betänkandet framlagts och som numera,bl. a. genom offentliggörande i fackpressen, kommit till domstolarnaskännedom, kunde nämligen även utan lagändring väntas komma att resultera iskärpta fylleristraff på håll där dessa förut varit alltför låga. Då kommitténsåsom maximistraff föreslagit ett bötesbelopp av 500 kronor, har kommitténfunnit obehövligt att såsom i gällande lag stadga särskilda straffsatser förnormalfall och för fall, där omständigheterna äro försvårande. Enligt vadkommittén i detta sammanhang uttalat borde det i gällande lag förnormalfallen upptagna bötesmaximum av 100 kronor kunna överskridas framförallt vid flera gånger upprepad förseelse.

En ytterligare ändring i förhållande till gällande rätt är att enligt förslaget [ 207 ]straff för fylleri och för förargelseväckande beteende icke vidare skola kunnaådömas jämsides, vilket för närvarande i stor utsträckning sker. Enligtkommitténs mening är det lämpligast att fylleri regelmässigt kan bliva till fullobestraffat med tillämpning av den för detta brott avsedda bestämmelsenallena. Detta uppnås enligt förslaget genom att stadgandet angåendeförargelseväckande beteende placeras omedelbart efter bestämmelsen angående fyllerioch begränsas till fall där de föregående bestämmelserna i kapitlet icke ärotillämpliga.

Vad först angår den föreslagna ändringen av självahandlingsbeskrivningen har justitiekanslersämbetet funnit uttrycket "berusad" vara mindretydligt än den nuvarande beskrivningen på den som gjorde sig skyldig tillfylleri. Svea hovrätt har uttalat, att kommittén enligt motiven icke syntes hahaft för avsikt att beträffande själva handlingen göra någon ändring iförhållande till gällande rätt, men att det likväl av ordalagen att dömaförefölle som om kommitténs brottsbeskrivning förutsatte en mindre grad avalkoholpåverkan än det nuvarande uttryckssättet i 18: 15. Ordet "berusad"syntes i varje fall vara alltför obestämt. Hovrätten ansåge därför ettförtydligande erforderligt. Vidare funne hovrätten det böra komma till ett klarareuttryck, att med bestämmelsen avsåges endast missbruk av starka dryckeroch således icke missbruk av andra berusningsmedel. T. f. förstestadsfiskalen i Stockholm har likaledes funnit det icke vara fullt klart vad somskulle förstås med "berusad". Även om det i nuvarande 18: 15 användauttrycket "överlastad" i och för sig kunde ge anledning till någon tveksamhetvid tolkningen, framginge likväl av lagrummets fortsatta lydelse "så, att avhans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, dethan drucken är" klart och tydligt vilken grad av alkoholpåverkan somavsåges. Med den av kommittén föreslagna formuleringen skulle säkerligentolkningssvårigheter komma att uppstå. Till undvikande härav bordelagtexten förtydligas, så att handlingsbeskrivningen komme att lydaexempelvis "uppträder så berusad av starka drycker, att det synes på hans åtbördereller framgår av hans orediga sinnesförfattning". I anslutning tillsistnämnda yttrande har även överståthållarämbetet understrukit önskvärdheten avatt i brottsbeskrivningen närmare angåves vilken grad av alkoholpåverkansom avsåges. Den av kommittén föreslagna bestämmelsens avfattningantydde visserligen, att berusningen skulle ha påverkat vederbörandesuppträdande på ett sätt som kunde iakttagas av utomstående utan någonnärmare undersökning, men för att undanröja tveksamhet syntes likväl varaönskvärt att detta komme till direkt uttryck i lagen genom att manbibehölle den nuvarande bestämmelsen att berusningen skulle märkas påvederbörandes åtbörder eller orediga sinnesförfattning. Däremot hade ämbeteticke något att erinra mot att "överlastad" utbyttes mot "berusad". Ocksålänsstyrelsen i Kopparbergs län har, under åberopande av yttrande från t. f.landsfogden i samma län, påfordrat en tydligare beskrivning av själva denbrottsliga handlingen i närmare överensstämmelse med nuvarande 18: 15. [ 208 ]Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Gävleborgs län.Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att det med nuvarande lag kunnatvisa sig mycket svårt att i vissa fall avgöra, huruvida en personsspritpåverkan varit så hög att han kunnat anses ha gjort sig skyldig till fylleri. En vissledning hade man dock haft däri, att för fylleri ansetts vara utmärkande attden druckne skulle förråda sig genom sina åtbörder eller sin oredigasinnesförfattning. De i gällande lag använda uttrycken "överlastad" och"drucken" finge emellertid enligt allmänt språkbruk anses innefatta ett krav påhögre spritpåverkan än det av kommittén föreslagna ordet "berusad". Urdenna synpunkt förefölle kommitténs förslag sålunda vara att föredraga. Åandra sidan vore icke sistnämnda ord entydigt, utan samma svårighetersyntes alltjämt i tveksamma fall uppkomma, då det gällde att avgörahuruvida en persons spritpåverkan kunde betecknas som fylleri. Det kundedärför ifrågasättas, huruvida man icke alltjämt bonde för straffbarhetuppställa det kravet att berusningen skulle ha tagit sig uttryck i vissa åtbördereller i en oredig sinnesförfattning. Sveriges advokatsamfund har i fråga omhandlingsbeskrivningen såsom sin mening uttalat, att kommittén ickeförebragt tillräckliga skäl för ändring av det sakliga innehållet i nuvarande18: 15.

Beträffande därefter kommittéförslagets bestämning av brottsplatsen vidfylleri har justitiekanslersämbetet funnit, att uttrycket "plats där hanstillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående" syntes kunna giva anledningtill invändningar i så måtto, att det straffbara området därigenomutvidgades till att omfatta även fall mot vilka straffrättsligt ingripande icketorde böra ske. Detta kunde ej sällan vara förhållandet beträffande fylleripå rent enskilt område. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit detkunna ifrågasättas, huruvida i detta hänseende någon utvidgning iförhållande till gällande lag vore påkallad. Ordningsmakten borde visserligenkunna ingripa mot sådant fylleri på enskild plats vilket vore störande föromgivningen, men möjlighet härtill syntes ha skapats genom den av kommitténi det följande föreslagna bestämmelsen om straff för förargelseväckandebeteende. Där denna icke bleve tillämplig, syntes fylleri på enskild platsicke böra bestraffas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit detoriktigt att göra frågan om straff beroende av att någon lätteligen kunnatiakttaga gärningsmannens tillstånd eller beteende, oberoende av var dennebefunnit sig. Detta skulle nämligen medföra, att straff även kunde ådömasden som uppträdde berusad i sitt hem, så snart förhållandet lätt kundeiakttagas av förbipasserande, exempelvis genom en dörr eller ett fönster, ochdetta oberoende av huruvida någon verkligen sett honom. En sådankonsekvens vore icke tillfredsställande. Överhuvudtaget syntes alldeles särskiltolämpligt att utan tvingande skäl utvidga straffbarheten i fråga ombrottsgrupper såsom denna, vilken, jämte förargelseväckande beteende,innefattade det ojämförligt största antalet begångna brott och dessutom så näraberörde medborgarnas privata liv. Sveriges advokatsamfund har även i frågaom brottsplatsen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt [ 209 ]tillräckliga skäl för den föreslagna ändringen i förhållande till gällanderätt. Förslaget innebure, att man under vissa förhållanden flyttadebrottsplatsen in i hemmen, vilket lätt kunde leda till trakasserier och störandeingrepp i hemfriden. Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört attplatsbeskrivningen i gällande lag visserligen vore något omständlig, men att likvälbrottsplatsen därigenom bleve nära nog fullständigt fixerad. Detta bleve ejförhållandet enligt kommitténs förslag. Att angiva brottsplatsen såsom platsdär den drucknes tillstånd lätteligen kunde iakttagas av utomstående, synteskunna leda till trakasserier mellan grannar och till ständigapolisingripanden. Visserligen vore fylleriet ett ont som borde bekämpas, menlänsstyrelsen funne icke polisanmälningar och bestraffningar vara det lämpligastesättet. Trivseln i ett samhälle befordrades" icke av att grannar finge störremöjligheter att anmäla varandra för polisen. Medborgarnas skyddande istörsta möjliga utsträckning mot polisingripanden på enskilt område borde förövrigt väga tyngre än det önskvärda i att alkoholister i större utsträckningnu skulle kunna anhållas av polisen. Länsstyrelsen avstyrkte därförkommitténs förslag till beskrivning av brottsplatsen. Länsstyrelsen i Jönköpingslän har ävenledes avstyrkt den föreslagna utvidgningen av begreppet fyllerivilken, såvitt länsstyrelsen kunde förstå, knappast omfattades av en meraallmän rättsuppfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att dennuvarande begränsningen av brottsplatsen till allmän plats vore för snäv,och med hänsyn härtill förordat en utsträckning av straffbudet till att avseäven visst enskilt område. Förslagets formulering i detta hänseende syntesemellertid lämna rum för tveksamhet vid tolkningen. Länsstyrelsenhemställde därför om en omarbetning av förslaget på denna punkt.Länsstyrelsen i Gävleborgs län har funnit att den föreslagna nya bestämningen avbrottsplatsen, såsom kommittén framhållit, mera sakenligt än dennuvarande beskrivningen angåve de straffvärda fallen. Vissa farhågor syntes dockkunna uppstå för att ändringen skulle ge anledning icke blott tilltolkningssvårigheter utan även till trakassering. En tydligare bestämning avbrottsplatsen borde därför eftersträvas. Föreningen Sveriges landsfogdar harifrågasatt huruvida icke genom kommitténs bestämning av brottsplatsenstraffbudet skulle få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Det vore visserligenotillfredsställande att enligt gällande lag fylleri endast kunde straffas dådet ägde rum å allmän plats. Att utsträcka ansvaret även till fall, där denberusade uppehölle sig på enskild plats, med den enda förutsättningen atthan där lätteligen kunde iakttagas, syntes dock föreningen vara att gå förlångt. Då ordet "plats" otvivelaktigt icke innefattade något krav på attplatsen skulle vara belägen utomhus, skulle alltså enligt förslaget en personkunna straffas för fylleri i sitt hem, under förutsättning att man kunde sehonom från gatan. Så vore ju ofta fallet, om en bostad vore belägen pånedre botten, belysningen tänd och gardinerna uppdragna. I många fallkunde det icke heller anses tillfredsställande, om en person skulle straffasför fylleri på sin egen tomt eller i sin egen trädgård, oberoende av hurudenna vore belägen. Måhända vore den berusade där skyddad för insyn från

14 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 210 ]gatan men kunde iakttagas från övre våningen i någon grannfastighet. Iandra fall kunde ju platsen vara belägen vid en föga trafikerad väg pålandet. Vidare fordrades enligt förslaget icke, att den berusade verkligen skulleha blivit iakttagen av utomstående. Det skulle blott behöva föreligga en faraför att så skulle kunna ha skett. Utreddes det att en person vid någottillfälle varit berusad och att han i sådant tillstånd en längre eller kortarestund uppehållit sig utanför sin bostad, skulle alltså åklagaren blivatvungen att skrida till åtal, oaktat ingen vid tillfället i fråga iakttagit denberusade. Föreningen fruktade, att en bestämmelse av denna räckvidd lätt skullekunna missbrukas i trakasserande syfte. Liknande synpunkter ha anlagtsav t. f. landsfogden i Kopparbergs län och av poliskammaren. i Jönköping.

Med anledning av den av kommittén föreslagna straffsatsen harsocialstyrelsen uttalat, att det starkare än i kommitténs betänkande bordeunderstrykas att det otillfredsställande i nuvarande praxis vid utmätande av straffför fylleri framför allt vore att det på olika håll i landet dömdes efterskiftande normer. Kommitténs förslag innefattade uppenbarligen icke någrasådana ändringar av gällande straffbestämmelser som kunde vara ägnade attåstadkomma ändring i denna del. Styrelsen kunde vidare icke delakommitténs optimistiska uppfattning att en ändring av praxis även utan lagändringskulle kunna åvägabringas blott genom offentliggörandet av den tidigareverkställda utredningen angående straffmätningen vid fylleri. I yttrandeangående denna hade styrelsen funnit det böra tagas under övervägande att ifråga om fylleri införa ett modifierat dagsbotsystem, innebärande att straffprincipiellt skulle utgöras av dagsböter, dock minst 25 kronor. För denhändelse att detta förslag icke kunde godtagas – och styrelsen ville medgivaatt visst fog funnes för de erinringar däremot som framförts i kommitténsbetänkande – ifrågasatte styrelsen emellertid en annan anordning förbefrämjande av en mera rationell utmätning av straff för fylleriförseelser,nämligen att domstolen ålades att till sin ledning vid straffmätningen införskaffautdrag ur kontrollstyrelsens särskilda straffregister för fylleri och vissa andrabrott. Borgmästaren i Malmö Th. Munck af Rosenschöld har likaledesbetvivlat, att skärpta fylleristraff skulle inträda utan höjning av straffminimumgenom lagändring. Det kunde tvärtom befaras, att den nya lagstiftningenstundom skulle leda till minskade straff, eftersom det kunde förbises att detnya fylleribrottet även innefattade förargelseväckande beteende i denna termsgamla mening. Med hänsyn härtill förordades att bötesminimum sattes till25 kronor. Lägre straff för fylleri syntes nämligen icke i något fall motiverat,såvida icke allmänna straffnedsättningsgrunder kunde tillämpas. Ävenlänsstyrelsen i Gotlands län har här förordat ett lagstadgat bötesminimum av 25kronor, dock med tillägg av en bestämmelse om att vid synnerligenmildrande omständigheter nedsättning av straffet under detta bötesbelopp skullekunna ske. Länsstyrelsen i Blekinge län åter har förklarat sig delakommitténs uppfattning att det vore obehövligt att beträffande fylleri uppställasärskilda straffsatser för normalfall och för fall, där omständigheterna voreförsvårande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat att, då det gällde icke [ 211 ]förhärdade fyllerister, fylleristraffet hade stor betydelse genom deskamkänslor det vore ägnat att uppväcka, men att därutöver beivrandet avfylleriförseelser hade sin kanske största betydelse genom att fylleristernauppmärksammades av samhällets nykterhetsvårdande organ, vilka sålunda sattes itillfälle att ingripa på ett ganska tidigt stadium av begynnandealkoholmissbruk. De samhällsreaktioner i form av ingripande från nykterhetsnämndenssida, indragning av motbok samt indragning av körkort, som en fylleristutsatte sig för, torde enligt länsstyrelsens mening ofta vara långt kännbarareän själva straffet och av fylleristen betraktas som ett tillägg till detta. Enskärpning av fylleristraffet syntes å andra sidan vara ett föga effektivtmedel för bekämpande av alkoholmissbruk. Däremot skulle en sådan skärpningkunna medföra ökad försiktighet från fylleristernas sida då det gällde attundvika upptäckt. Skärpningen skulle därigenom motverka samhälletsintresse av att i så stor utsträckning som möjligt få alkoholmissbrukare underkontroll av de nykterhetsvårdande organen.

Slutligen ha föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg ochMalmö samt landsfogden i Värmlands län ifrågasatt, huruvida icke i nuförevarande paragraf vid angivandet av straffmåttet ordet miksdalter" bordeutbytas mot "kronor".

Departementschefen.Vad angår själva handlingsbeskrivningen i nu förevarande paragraf finnerjag det vara lämpligt, att kommittén i stället för att från gällande lag upptagauttrycket "överlastar sig" har infört ordet "berusad". Å andra sidan kanemellertid, såsom i flera yttranden framhållits, sistnämnda ord icke ensamt givatillräcklig vägledning. I departementsförslaget har därför ett förtydligandeskett genom att det utmärkts, att berusningen skall framgå av vederbörandesåtbörder eller orediga tal. I överensstämmelse med kommitténs förslag anserjag att det saknas anledning att begränsa paragrafen till sådana fall dåberusningsmedlet varit starka drycker.

I fråga om brottsplatsen anser jag, i överensstämmelse med synpunkter somframförts i ett stort antal yttranden, att det skulle vara att gå alltför långtatt, på sätt kommittén föreslagit, bestraffa fylleri på varje plats där denberusades tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. En naturligbegränsning av straffbarheten finner jag vara att såsom i gällande rätt kräva,att fylleriet skall ha försiggått på plats som är upplåten för eller eljestfrekventeras av allmänheten. Detta har i departementsförslaget uttryckts medorden "på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus". Beskrivningenavser att i sak överensstämma med den nu i 11: 15 givna. En skillnad iförhållande till gällande lag är däremot, att det uttryckligen kräves ickeendast att den berusade anträffats på sålunda angiven plats utan att han däruppträtt på sådant sätt att han genom åtbörder eller oredigt tal uppenbaratsitt tillstånd.

Beträffande straffsatsen för fylleri finner jag de av kommittén anfördaskälen för att icke övergå till dagsböter vara övertygande. Vad kommitténframhållit om de praktiska svårigheterna att infordra utredning om de [ 212 ]tilltalades ekonomiska förhållanden i ett så stort antal mål som det här gällersynes göra det uteslutet att införa dagsböter för fylleri. Fyllerimålens storaantal talar även mot socialstyrelsens förslag att ålägga domstolarna att i varjesådant mål inhämta uppgift från kontrollstyrelsens straffregister. Icke hellerhar jag funnit mig böra tillmötesgå det i några yttranden framförda kravetpå införandet av ett högre straffminimum med avseende å penningböternaför fylleri. Höjningen av bötesmaximum till att även i normalfallen vara500 kronor, i förening med de påpekanden som gjorts angående detotillfredsställande i hittillsvarande praxis, torde nämligen berättiga till antagandet,att de låga bötesbelopp, mot vilka kritiken riktats, i fortsättningen icke skolakomma till användning annat än i sådana enstaka fall då omständigheternaäro synnerligen förmildrande.

I detta sammanhang har ordet "riksdaler" i denna liksom övrigaparagrafer i strafflagen där det förekommer ansetts lämpligen kunna utbytas mot"kronor".

Frågan i vad mån straff för fylleri kan ersättas med en rationellarealkoholistvård kan icke prövas i nu förevarande sammanhang utan endasti samband med en omläggning av alkoholistvården.

10 §.

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets 11 §. I denna har kommitténupptagit ett stadgande, att den som, i annat fall än förut i kapitlet är sagt, påplats, där hans uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående, föroljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse, skall förförargelseväckande beteende dömas till böter, högst trehundra riksdaler.

I gällande lag stadgas straff för förargelseväckande beteende i 11: 15. Ifråga om själva handlingsbeskrivningen innebär förslaget i förhållande tillnämnda lagrum den ändringen, att medan det för närvarande kräves att mangör oljud eller oväsende eller eljest kommer förargelse åstad, det enligtförslaget skall vara tillfyllest att beteendet till sin beskaffenhet är sådant att detenligt gängse uppfattning är förargelseväckande, oavsett huruvida i detsärskilda fallet någon förargelse blivit åstadkommen eller ej. Ändringen" har avkommittén motiverats med att det nuvarande kravet på att förargelse skallha åstadkommits vore av föga värde, då det enligt rättstillämpningenansåges uppfyllt så snart någon, ofta en polisman, intygade att han käntförargelse på grund av vederbörandes beteende. Vad angår brottsplatsenförutsättes enligt gällande lag att brottet begåtts å ställe som mot eller utan avgiftär upplåtet för allmänheten. Till närmare bestämning av vilka platser somhärmed avses lämnas i lagen vidare den exemplifiering, för vilken redogjortsunder nästföregående paragraf i förslaget. Kommittén har beträffande nuförevarande brott föreslagit samma ändring i fråga om beskrivningen avbrottsplatsen som beträffande fylleri. Förargelseväckande beteende skallsålunda enligt kommitténs förslag vara straffbart, om det förövas på plats där [ 213 ]gärningsmannens uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående.Kommittén har i sammanhang härmed framhållit, att iakttagandet ickenödvändigtvis behöver ske genom synsinnet. Att låta radion i en privat bostad ljudaför öppet fönster kan alltså vara att straffa som förargelseväckande beteendeenligt förslaget, om den kan höras av dem som bo i husen bredvid eller avtrafikanter på gatan utanför och ljudet är så störande att beteendet är ägnatatt väcka förargelse. I fråga om straffet, vilket för närvarande och alltsedanstrafflagens tillkomst år 1864 är penningböter om högst 100 kronor, harkommittén föreslagit en bl. a. av penningvärdets fall betingad höjning avbötesmaximum till 300 kronor. Såsom berörts under nästföregående paragraf, skallenligt kommittéförslaget den som väcker förargelse genom fylleri bestraffasendast för fylleri och icke såsom för närvarande dessutom särskilt förförargelseväckande beteende. Även i förhållande till de övriga tidigare i kapitletupptagna bestämmelserna utgör nu förevarande paragraf i förslaget enreservbestämmelse. Slutligen må nämnas, att förslaget saknarmotsvarighet till det i nuvarande 11: 15 andra stycket upptagna stadgandet attvåldförande av annan å ställe som i paragrafen avses skall anses utgöra enförsvårande omständighet vid bestämmandet av straffet för våldet.Kommittén har härom anfört, att tillbörlig hänsyn till platsen för brottet kundetagas utan särskilt stadgande.

I fråga om handlingsbeskrivningen enligt kommitténs förslag harlänsstyrelsen i Kronobergs län funnit anledning till erinran mot att kravet på attförargelse skall ha åstadkommits utbytts mot att beteendet skall vara "ägnat"att väcka förargelse. Länsstyrelsen ansåge, att förslaget härigenom bereddeökade möjligheter för polisingripanden, och ifrågasatte om detta kunde varaerforderligt. Enligt länsstyrelsens mening vore den föreslagna formuleringenav lagrummet i varje fall så löslig och ägnad för en så subjektiv tolkningatt nu gällande bestämmelse torde vara att föredraga. Länsstyrelsen iJönköpings län har angående samma fråga uttalat, att lämpligheten av att göraen brottsbestämning avhängig av något så allmänt och vagt som begreppetgängse uppfattning kunde ifrågasättas. Med fog kunde nämligen frågas vadsom härutinnan skulle anses vara gängse uppfattning och hur man skullebilda sig ett omdöme härom. Rörande frågan, vad som skulle anses ägnatatt väcka förargelse, kunde nämligen i ett konkret fall råda mycket olikameningar. Med tanke härpå funne länsstyrelsen det böra övervägas,huruvida icke större avseende borde fästas vid omständigheterna i det konkretafallet än som syntes bliva förhållandet med den innebörd, stadgandeterhållit enligt kommitténs lagtext med tillhörande motiv. Föreningen Sverigeslandsfogdar har uttalat, att om ingen person blivit utsatt för annansförargelseväckande beteende, straff knappast torde böra ifrågakomma.

Vad därefter angår brottsplatsen har den föreslagna utvidgningen till varjeplats där beteendet lätteligen kan iakttagas av utomstående givit anledningtill anmärkning från justitiekanslersämbetet, föreningen Sverigeshäradshövdingar, länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län, föreningen Sveriges [ 214 ]landsfogdar och t. f. landsfogden i Kopparbergs län vilka framställt sammaerinringar som mot beskrivningen av brottsplatsen i nästföregåendeparagraf i kommittéförslaget. Justitiekanslersämbetet har vidare särskiltframhållit, att den farhågan icke syntes helt kunna uteslutas, att nu förevarandeparagraf med den av kommittén föreslagna lydelsen kunde komma attutnyttjas i trakasseringssyfte, exempelvis av grannar. Föreningen Sverigeslandsfogdar har vidare understrukit, att det i vissa fall syntes vara alltförsträngt att bestraffa ett beteende som ägt rum på enskilt område, även omdet iakttagits av utomstående. I andra fall syntes en sådan gärning dock varaförtjänt av straff, nämligen om den direkt riktat sig mot utomstående. Hadeen person exempelvis något hyss för sig inomhus men glömde att draga nedgardinerna så att han kunde iakttagas från gatan, syntes det hårt attstraffa honom. Sutte han däremot i ett fönster och riktade sitt hyss motförbipasserande syntes straff böra inträda. Ordalagen att vederbörandes"uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående" syntes föreningen ävenvara mindre väl valda. Som kommittén framhållit behövde nämligeniakttagandet icke ske uteslutande genom synsinnet. Ordet "iakttaga" fingeemellertid enligt vedertaget språkbruk anses syfta blott på synförnimmelser,varför det icke förefölle vara det riktiga i detta sammanhang. Det vore ejheller fullt tillfredsställande att det sades vara en persons uppträdande somskulle iakttagas. Om någon satte på sin radio för fullt vid ett öppet "fönsteroch sedan ginge hemifrån, syntes man icke kunna säga att han uppträddepå den plats där oljudet försigginge.

Stockholms rådhusrätt har, beträffande den föreslagna paragrafensbegränsning till att avse andra fall än förut i kapitlet sagts, anmärkt, att manav lagtextens formulering kunde få den uppfattningen att exempelvis enperson som i berusat tillstånd genom oljud störde en teaterföreställning skullestraffas blott för fylleri, vilket icke kunde vara meningen.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha ansett,att straffskalan för förargelseväckande beteende borde vara densamma somför fylleri.

Liksom vid närmast föregående paragraf ha slutligen föreningen Sverigesstadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö samt landsfogden iVärmlands län ifrågasatt, huruvida icke här vid angivandet av straffsatsen ordet"riksdaler" borde utbytas mot "kronor".

Departementschefen.Brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf har omformulerats för attklargöra att det straffbara,området icke bör anses vara så vidsträckt somkommitténs förslag i vissa yttranden befarats kunna föranleda. Till enbörjan bör den som beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse ickestraffas för förargelseväckande beteende med mindre det sker offentligen,d. v. s. inför allmänheten. Häri ligger en begränsning jämväl beträffandebrottsplatsen. Tydligen bör man icke för förargelseväckande beteende straffaden som befinner sig på enskilt område och där uppträder på ett sätt somväcker förargelse hos någon som befinner sig på ett annat enskilt område, [ 215 ]t. ex. någon som genom oljud i sin bostad stör en granne i dennes bostad.Ett dylikt beteende faller icke under nu förevarande stadgande i kapitlet ombrott mot allmän ordning utan kan bliva att bedöma som ett hemfridsbrottenligt 15 kap. i förslaget. Såsom förargelseväckande beteende böra däremottill en början behandlas sådana fall, då någon på allmän plats beter sig påsätt som är ägnat att väcka förargelse hos andra, vare sig de befinna sig påallmän eller enskild plats, t. ex. i angränsande hus. Såsom ett huvudexempelhärpå nämnes i departementsförslaget att föra oljud på allmän plats. Vidarebör emellertid även här inbegripas ett beteende som sker på enskild platsmen inför offentligheten, t. ex. i ett "fönster åt gatan. För att begränsa detstraffbara området till de nu nämnda fallen användes idepartementsförslaget beskrivningen "offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väckaförargelse hos allmänheten". Härunder torde även ingå, att någon på enskildplats genom radio, grammofon e. dyl. för oljud som stör dem som uppehållasig på allmän plats.

I likhet med kommittén finner jag, att nu förevarande paragraf bör varaen reservbestämmelse till de föregående paragraferna i kapitlet, vilketemellertid icke utesluter att den understundom kan bliva att åberopa jämsidesmed någon av dessa. Om den som uppträder berusad på allmän plats ickeväcker förargelse annat än genom att han är berusad, skall han sålundaendast straffas för fylleri. Skulle han däremot åstadkomma förargelse ävenpå annat sätt, exempelvis genom att antaista förbipasserande, bör han jämvälådömas särskilt ansvar för förargelseväckande beteende.

I enlighet med stadsdomarföreningens hemställan har idepartementsförslaget upptagits samma straffsats för förargelseväckande beteende som förfylleri, alltså högst 500 kronors böter. Vid angivandet av bötesbeloppet haräven här ordet "riksdaler" utbytts mot "kronor".

11 §.

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets 13 §. I "dennas första punkthar upptagits ett stadgande att den som för allmänheten/ anordnaräventyrliga spel om penningar eller penningvärde, skall för hållande av spelhusstraffas med penningar eller böter. I en andra punkt har inrymtsföreskriften, att om den som upplåter lokal åt allmänheten tillåter att sådant speldär bedrives, han skall dömas till böter. Slutligen har i en tredje och sistapunkt föreslagits, att även den som i de förut nämnda fallen deltager iäventyrligt spel skall straffas med böter.

Den sålunda föreslagna paragrafen motsvarar i gällande rätt 18: 14. Enutvidgning av det straffbara området består emellertid däri, att det enligtförslaget icke såsom för närvarande fordras att det äventyrliga speletanordnas i ett hus. Kommittén har nämligen funnit, att även anordnande avspel i det fria borde vara underkastat ansvar, om spelet vore tillgängligtför allmänheten. Vidare har ansvaret för tillåtande av äventyrligt spel [ 216 ]utsträckts till att icke blott såsom för närvarande omfatta innehavare avnäringsställe utan envar som upplåter lokal åt allmänheten.

I anledning av denna paragraf har Göta hovrätt anmärkt, att den avkommittén föreslagna lydelsen i ett hänseende syntes vara snävare än dennuvarande. I ett för hovrätten känt fall hade det förekommit, att en personmot betalning låtit sin bostad användas av en obestämd krets personer förbedrivande av spel utan att bostadens innehavare deltagit i spelet eller påannat sätt uppträtt som anordnare av detta. Ett dylikt förfarande hade ipraxis ansetts medföra ansvar enligt nu gällande lag, "som talade om attnågon håller hus, där äventyrliga spel om penningar eller penningvärdeallmänneligen bedrives. Det syntes däremot icke omfattas av första punkteni den av kommittén föreslagna paragrafen. Tvivelaktigt syntes vidare, omdet inrymdes under den andra punkten, som närmast förefölle att haavseende på "den som uppläte lokal åt allmänheten för annat ändamål än spel.Hovrätten hemställde därför, att de sålunda anförda synpunkterna måttebeaktas vid den slutliga utformningen av paragrafen. Hovrätten för ÖvreNorrland har mot avfattningen av sista punkten i den föreslagnaparagrafen invänt, att enligt denna ansvar för deltagande i äventyrligt spel syntesförutsätta att det funnes att bestraffa någon anordnare av sådant spel ellernågon som upplåtit lokal för allmänheten och tillåtit att "spel där bedrivits.Motsvarande bestämmelse i gällande lag upptoge icke någon dylikförutsättning utan föreskreve helt allmänt straff för envar som "å ställe som nusagt är" deltoge i äventyrligt spel. Någon jämkning härutinnan synteshovrätten knappast vara påkallad. Länsstyrelsen i Jönköpings län harförklarat sig förutsätta, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap förbedrivande av kortspel ej skulle "drabbas av ansvar enligt nu förevarandeparagraf.

Mot den i första punkten föreslagna brottsbeteckningen "hållande avspelhus" har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt att denna rubriceringicke vore lämplig för alla därmed avsedda fall, eftersom bland dessa äveninginge anordnande av spel utomhus. Från samma synpunkt harrådhusrätten i Malmö föreslagit brottsbeteckningen "anordnande av äventyrligtpenningspel".

Departementschefen.Då det i paragrafens första punkt upptagna brottet innefattar jämvälanordnande av spel utomhus, synes den av kommittén här föreslagnabrottsbeteckningen "hållande av spelhus" icke vara träffande Det har synts migicke vara nödvändigt att åsätta de i paragrafen upptagna brotten någonsärskild beteckning.

Brottsbeskrivningen har i departementsförslaget jämkats så att i förstapunkten vid sidan om anordnande av äventyrligt spel för allmänhetenomnämnts att någon tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åtallmänheten. Det torde vara klart att under en sådan brottsbeskrivning faller delsatt innehavare av allmänt näringsställe tillåter äventyrligt spel därstädes, [ 217 ]dels ock att någon upplåter en eljest privat lokal åt allmänheten för sådantspel. Den av Göta hovrätt framställda anmärkningen torde härigenom fåanses tillgodosedd. Beträffande det av länsstyrelsen i Jönköpings län gjordauttalandet, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap förbedrivande av kortspel icke komme att drabbas av ansvar, må framhållas att,för den händelse värdshusvärden tillhandahåller rum för bedrivande avsådant kortspel som är att betrakta såsom äventyrligt, förutsättningarotvivelaktigt föreligga för tillämpning av nu ifrågavarande punkt. I dettasammanhang kan erinras om att i ett nyligen av högsta domstolen avgjort mål (N. J.A. 1944: 256) poker ansetts utgöra äventyrligt spel. Vad angår den avhovrätten för Övre Norrland gjorda anmärkningen, torde sista punkten iparagrafen böra ändras så att den som deltager i äventyrligt spel på någon lokal,vartill allmänheten har tillträde, straffas, även om ingen kan dömas tillansvar enligt föregående punkt i paragrafen.

Då skillnaden kan vara svår att fastställa mellan att anordna spel förallmänheten och att allenast tillåta spel i lokal som man upplåter åtallmänheten, har straffsatsen i departementsförslaget bestämts lika för dessa bådafall.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 1.2 § i kommittéförslaget, varest inrymts ettstadgande att den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård ellerannorledes, utsätter djur för otillbörligt lidande, skall för djurplågeridömas till böter eller fängelse.

Stadgandet är ordagrant likalydande med nuvarande 18: 16 i den lydelsebestämmelsen erhållit genom lag den 19 maj 1944.

Mot paragrafen har i yttrandena icke framställts någon erinran.

När frågan om djurskydd behandlades vid 1944 års riksdag anfördeförsta lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 28, attdjurplågeribrott i vissa fall kunde vara av sådan grovhet att straffarbete snarare änfängelse kunde ,synas vara den riktiga reaktionsformen. Med hänsyn till denavsevärda skärpning av straffet för djurplågeri som 1944 års lagändringändå innebar föreslog utskottet emellertid icke då en ytterligare skärpningutan förklarade därmed böra anstå i avbidan på erfarenheterna av den nyadjurskyddslagstiftningens tillämpning. Då de hittillsvarande erfarenheternaicke givit något stöd för behovet av en ytterligare straffskärpning, harstadgandet i oförändrad lydelse upptagits i departementsförslaget. Paragrafenhar i enlighet med kommitténs förslag placerats i kapitlet om ordningsbrottmen efter paragrafen om äventyrligt spel därför att brottet är mera artskiltfrån de i det föregående behandlade brotten mot allmän ordning.

[ 218 ]12 KAP.Om förfalskningsbrott.1 §.

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagitstadgande om straff för urkundsförfalskning. Sådant brott skall enligt vad därsägs föreligga, om någon, genom att skriva annans namn, falskeligenförskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund ellerock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund samt åtgärden innebär farai bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete i högst tvåår eller fängelse. Enligt paragrafens andra stycke skall såsom urkund ansesprotokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, vare sig denupprättats till bevis eller innehållet eljest är av betydelse såsom bevis, likasåbiljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis ochdylikt bevismärke.

Vad sålunda föreslagits innebär en betydande omläggning av nu gällandelags bestämmelser om förfalskningsbrott. Beträffande först de olikaföremål som skyddas mot förfalskning, har kommittén övergivit dennuvarande uppdelningen på olika slag av handlingar.

I sådant hänseende gäller för närvarande, att i 12: 1 skyddas domstolsoch annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronansräkenskapsböcker samt andra sådana handlingar och skrifter som tillallmän nytta eller efterrättelse äro. Efter dessa s. k. allmänna arkivhandlingarupptages i 12: 2 allmän expeditionshandling, d. v. s. sådan som är utgiveni offentlig myndighets eller ämbets- eller tjänstemans namn uti ärende somtill hans ämbete eller tjänst hörer. I 12: 3 är inrymt ett särskilt stadgande,med lägre straff, för vissa fall av förfalskning av expeditionshandlingar avmindre vikt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt.Därefter behandlas förfalskning av enskilda handlingar, vilka fördelas på tvåparagrafer, 12: 4 och 5. Det förra lagrummet, med strängare straff, avserhandlingar av omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev,testamente, skuldebrev, växel och handelsbok. Det senare belägger medlindrigare straff förfalskning av andra enskilda handlingar, såsom arbetsbetygoch vissa andra intyg. Denna detaljerade uppdelning av de handlingar somskola skyddas mot förfalskning har kommittén i åtskilliga hänseendenfunnit otillfredsställande. Framför allt medförde den på många punkterosäkerhet och tvekan i rättstillämpningen. Ur lagens stadganden läte sig välhärleda vissa allmänna kännetecken, som måste vara uppfyllda för att ettbevismedel skulle vara hänförligt under någon av de ifrågavarandestraffbestämmelserna. Sålunda skulle det framträda i en bestämd språklig formi skrift eller på därmed likvärdigt sätt, t. ex. helt eller delvis i tryck; dennabestämning finge anses ligga i själva ordet handling. Vidare skulle enligt [ 219 ]härskande uppfattning handlingen med hänsyn till avfattning ochutstyrsel framträda i sådant skick, som gåve vid handen att den i ändamål atttjäna till bevis framställts av en åtminstone relativt bestämd ellerbestämbar person som dess utställare. Alla handlingar som uppfyllde dessa kravåtnjöte emellertid icke skydd mot förfalskning enligt de ifrågavarandelagrummen. Lagen hade nämligen icke själv uppställt något enhetligt begreppav skyddade handlingar utan endast i de olika paragraferna straffbelagtförfalskning av särskilda grupper av handlingar. Det kunde sålunda erinrasom att allmänna expeditionshandlingar vilka avsåges i 12: 2 och 3 måstevara "utgivna" i något offentligt rättssubjekts namn; handlingar av dennaart, som ännu icke blivit utgivna, åtnjöte alltså icke skydd. Enskildaräkenskaper, protokoll och liknande handlingar, som upprättats inom ekonomiskaföretag eller inom enskilda sammanslutningar av annan art, omnämndesingenstädes såsom straffskyddade, försåvitt de icke vore hänförliga tillhandelsböcker. Detsamma gällde om avskrifter, vare sig de upprättats av någonmyndighet eller tjänsteman eller av enskild person. Enskilda intyg ochdärmed jämförliga handlingar, vilkas utställare med hänsyn till den ihandlingen intagna förklaringen icke vore opartisk utan uppträdde i egen sak,hade endast med svårighet låtit sig inordna under någon av lagensbestämmelser. Av dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, framginge att denmed lagens uppställning följande begränsningen av straffskyddet till endastvissa grupper av handlingar ofta måste anses godtycklig och omotiverad.

Kommittén har därför föreslagit en övergång till ett mera enhetligtbegrepp straffskyddade handlingar, på det sättet nämligen att till en börjanalla handlingar, som upprättats till bevis, skulle erkännas såsomförfalskningsföremål. Till klargörande av denna allmänna begreppsbestämning haemellertid i den föreslagna lagtexten även angivits några typiska exempelpå hithörande handlingar. Redan medtagandet av alla till bevis upprättadehandlingar eller s. k. avsiktsurkunder torde, såsom av det förut sagdaframgår, på några punkter innebära en utvidgning av straffskyddet i förhållandetill gällande rätt. Även en annan utvidgning av större principiell betydelsehar kommittén emellertid funnit påkallad, i det förslaget utsträckerstraffskyddet till handlingar, vilkas innehåll i det särskilda fallet är av betydelsesåsom bevis men vilka icke framträda såsom tillskapade för att tjäna tillbevis. Detta innebär en principiell nyhet, eftersom enligt nuvarande laghandlingar som icke äro upprättade till bevis, s. k. tillfällighetsurkunder,icke i något fall åtnjuta skydd mot förfalskning. Tillfällighetsurkundernasutestängande från straffskyddet har kommittén funnit oegentligt redan avdet skälet att i fråga om avsiktsurkunder gällande rätt låter straff förförfalskning inträda icke blott då den falska produkten begagnas för sådanbevisning för vilken en handling av ifrågavarande slag upprättas, såsomdå ett skuldebrev åberopas för att styrka en fordran eller ett testamente föratt stödja ett anspråk på del i kvarlåtenskap, utan även då handlingenanvändes för helt annan bevisning, t. ex. för att styrka ett alibi i brottmål,ett släktskapsförhållande eller eljest någon omständighet, som alls icke [ 220 ]varit beaktad vid handlingens tillkomst. Detta visar enligt kommittén hån påatt behovet av straffskydd för bevisning med handlingar icke är begränsattill sådan bevisning, för vilken handlingen framstår såsom tillskapad.Vidare har kommittén funnit böra beaktas sådana fall, i vilka en handlingväl i verkligheten år tillkommen för att tjäna till bevis men detta ickeframgår av handlingen. Som exempel härpå har kommittén anfört bl. a., attett avtal kommer till stånd genom brevväxling mellan två privatpersoner,varvid dessa finna behov av att skriftlig bevisning skall vara tillgänglig förframtiden men avstå från att upprätta särskilt kontrakt, därför att de ansesig ha nog av den bevisning som möjliggöres av de utväxlade breven, låtvara att dessa även avhandla andra, rent personliga angelägenheter och i sinyttre form icke på något sätt framträda såsom affärshandlingar.Kommittén har som sin mening uttalat, att det icke funnes någon anledning attfrån straffbarhet undantaga förfalskning av sådana handlingar som dessa.Emellertid har kommittén funnit, att också andra tillfällighetsurkunderborde komma i betraktande. Även om den som exempelvis avsände ett brevicke därvid tänkte sig att brevet skulle tjäna något bevisningssyfte, hindradedetta nämligen icke att brevet kunde så användas, ej heller att det kundeförfalskas och i sitt förändrade skick begagnas för att vilseleda i någon viktigangelägenhet. Vilket brev som helst kunde innehålla upplysningar om faktasom vore av en avgörande betydelse i någon rättslig angelägenhet, vare sigmellan korrespondenterna eller mellan andra personer, såväl i privataförhandlingar som inför rätta. Förfalskning av en sådan handling ibevisförvanskande syfte skulle väl i viss utsträckning kunna bestraffas ur andrasynpunkter än förfalskningsbrottens, men det skulle likväl ofta förefallakonstlat att särskilja dylika gärningar från förfalskning, ochbestämmelserna om andra brott skulle ingalunda alltid visa sig tillämpliga, då straffsyntes erforderligt. För den stora allmänhetens uppfattning syntesframställande av ett oäkta skriftligt bevis av det slag som nu vore i fråga ickenämnvärt skilja sig från förfalskning av en avsiktsurkund. Oavsett omen handling vore av det ena eller andra slaget, voreförfalskningsåtgärden både till sin yttre sida och till uppsåtet skäligen likartad. Även denstraffrättsliga behandlingen borde därför enligt kommitténs mening varaenhetlig. Härtill komme att genomförandet av en gränsdragning mellandenna och den närmast föregående gruppen av handlingar i många fall måstebereda avsevärda svårigheter för rättstillämpningen. Kommittén har på dessagrunder föreslagit utsträckandet av straffskyddet mot förfalskning till attomfatta handlingar överhuvudtaget, vilkas innehåll vore av betydelse såsombevis.

Med handlingar har kommittén vidare här jämställt vissa slag av märken.Märken kännetecknas till skillnad från handlingar därav att de icke ha denbestämda språkliga form som möjliggör att genom läsning taga del av enhandlings innehåll. Även märkena förmedla visserligen ettföreställningsinnehåll, men detta sker genom enstaka bokstäver eller siffror eller genom andratecken, som i förening med själva märkets utstyrsel göra detta ägnat att [ 221 ]tjäna till bevis för dem som känna till detsamma och den funktion för vilkendet är avsett. I fråga om deras uppgift inom omsättningen och rättslivetkunna tre olika grupper av märken urskiljas. En grupp kännetecknas av attdithörande märken utsäga något om ett förhållande som ligger utanförmärket eller det föremål, varmed detta förbundits, t. ex. att en person äger någonviss rättighet eller att en viss prestation eller annan åtgärd blivit verkställd.Sådana märken, bl. a. tryckta järnvägsbiljetter och kassaregisterkvitton,kunna benämnas bevismärken. En annan grupp märken fullgör en liknandefunktion, men endast under förutsättning att de anbragts på ett annatföremål.. Denna grupp, till vilken bl. a. höra guld- och silverstämplar samtjusteringsmärken på mått och vikter, kan lämpligen betecknas såsomkontrollmärken. För en tredje grupp märken slutligen är utmärkande, att de, friståendeeller på visst sätt anbragta, omedelbart medföra en viss rättslig eller ekonomiskverkan, som i omsättningen är knuten till själva märket. Dessa märken, vilkaäro att beteckna som värdemärken och på vilka frimärken utgöra exempel,äro ofta bärare av ett bestämt penningvärde.

Enligt den gällande rätten, 12: 7 och 8, åtnjuta alla dessa märkenstraffskydd mot förfalskning, endast om de äro allmänna, d. v. s. utgivna ellerframställda som ett led i statlig eller kommunal verksamhet. Till följd häravhar gränsdragningen mellan handlingar och märken blivit av stor betydelseför straffskyddet för enskilda bevismedel. Kommittén har emellertidframhållit, hurusom gränsen mellan handlingar och vissa märken, särskiltbevismärken, enligt sakens natur icke är skarp. En handlings språkliga form kannämligen alltmera förenklas, så att handlingen slutligen övergår till att bliva ettmärke. Vidare har det icke kunnat undvikas, att bevismedel med närainbördes frändskap blivit föremål för olika behandling. Biljetter vid enskildajärnvägar ha t. ex. ibland erhållit straffskydd såsom handlingar, iblandblivit oskyddade såsom enskilda märken. Även kassakvitton utgöra iblandhandlingar, ibland märken. Också beträffande allmänna bevismedel, t. ex.ransoneringskort och statens järnvägars biljetter, har det inträffat att de i vissafall hänförts till handlingar och i andra till märken. För att undanröja deolägenheter, som sålunda äro förbundna med gällande rätts ståndpunkt idenna del, har kommittén likväl icke funnit erforderligt att med handlingarsåsom förfalskningsföremål jämställa alla enskilda märken. Ett behov häravhar kommittén nämligen endast ansett föreligga beträffande bevismärken ochhar därför föreslagit, att märken såsom förfalskningsföremål uppdelassålunda att bevismärken sammanföras med handlingar och liksom dessaerhålla skydd vare sig de äro allmänna eller enskilda. Den exemplifiering avhithörande märken som upptagits i lagtexten är avsedd att giva vid handenatt stadgandet åsyftar märken som på ett typiskt sätt fylla samma funktionsom handlingar, nämligen att förmedla ett icke alltför obetydligtföreställningsinnehåll. Med biljett har kommittén här avsett ej blott biljetter tilljärnvägar och andra transportmedel utan även inträdesbiljetter till teatrar,muséer och liknande platser. Legitimationstecken kunna utfärdas av såvälmyndigheter som enskilda företag; även om sådana tecken icke äro handlingar [ 222 ]utan blott märken skola de alltså enligt kommittéförslaget åtnjuta sammastraffskydd. Ransoneringskort har kommittén funnit böra särskilt nämnas,eftersom deras behandling i praxis vållat starka tvivelsmål. Likartade meddem äro, enligt vad kommittén vidare uttalat, de irusdrycksförsäljningsförordningen stadgade motböckerna i de delar, i vilka införas anteckningar ominköpsrättens begagnande. Kassakvitton och mottagningsbevis äro enligtkommittén ofta att anse som handlingar men ha, enligt vad kommitténvidare framhåller, i många fall ingen språklig form i egentlig mening, särskiltom de framställts på mekanisk väg. De i lagtexten sålunda anfördaexemplen äro icke avsedda att vara uttömmande utan endast vägledande.Exemplen ha av kommittén valts på sådant sätt, att det av dem får anses framgå,att i fråga om märken här kräves att de skola ha karaktären avavsiktsurkunder. Härigenom har kommittén ansett sig ha begränsat det nuifrågavarande straffskyddet för märken till vad som med bestämdhet kundebetraktas som nödvändigt.

Såsom sammanfattande beteckning för de i 12: 1 i kommittéförslagetbehandlade förfalskningsföremålen har införts ordet "urkund". Dåspråkbruket icke har något bestämt urkundsbegrepp, har kommittén ansett sigoförhindrad att bestämma begreppet så att det omfattar de här upptagnaföremålen. Med urkunder försrtås alltså i kommittéförslaget handlingar medbetydelse som bevismedel, även om de ej blivit särskilt framställda för dettaändamål, samt sådana med handlingar nära överensstämmande bevismärken,som förut sagts.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om straff förurkundsförfalskning göra icke någon skillnad mellan inländska och utländska urkunder.Även detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt. I dennaupptages en särskild bestämmelse om förfalskning av handling, som utfärdasav offentlig [myndighet i främmande stat, varemot bestämmelserna omenskilda handlingar avse både inländska och utländska sådana samt skyddetför allmänna märken gäller utländska sådana endast i den mån särskiltförordnande därom meddelats för viss främmande stat.

Vad härefter angår det stadium på vilket urkundsförfalskning blirstraffbar, innebär förslaget en viktig ändring i förhållande till gällande rätt.Enligt denna kräves nämligen vid förfalskning av andra handlingar änallmänna arkivhandlingar i 12: 1 för straffbarhet att den skyldige begagnat denfalska handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra.Vid märkesförfalskning inträder däremot enligt nuvarande 12: 7 straff, ävenom bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Denna den gällande rättensståndpunkt i fråga om handlingsförfalskning har kommittén icke funnittillfredsställande. Kommittén har härom uttalat, att det visserligen vore uppenbartatt i många fall ett inskridande mot en handlingsförfalskning icke kundekomma i fråga förrän det förfalskade blivit begagnat, helt enkelt därför attförfarandet dessförinnan ej bleve känt för någon annan än förfalskaren själv,men att lika tydligt i andra fall ett inskridande på ett tidigare stadium vorebåde möjligt och påkallat. Som exempel härå kunde nämnas en i stor skala, [ 223 ]kanske yrkesmässigt, bedriven förfalskning av pass eller dylikalegitimationshandlingar eller ock av sådana värdepapper som statsobligationer i mindrevalörer. Vidare märktes att förfalskning i många fall medförde en fulltdefinitiv skada, innan något begagnande skett. Detta vore oftast händelsen, dåförfalskning skedde genom förändring av ett förut existerande äktabevismedel. I överensstämmelse med flera utländska lagar har kommittén därförföreslagit, att i fråga om all urkundsförfalskning brottet skall ansesfullbordat i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.

I fråga om förfalskningsåtgärden anknyter kommittéförslaget i huvudsaktill gällande rätt. De först i förslaget nämnda handlingsformerna att skrivaannans namn och att falskeligen förskaffa sig annans underskrift ha sålundadirekt motsvarighet i den nuvarande lagen. Något uttryckligt påpekande avatt här med "annan" avses såväl verklig som diktad persons namn harkommittén icke ansett erforderligt. Med det i förslaget därefter upptagna fallet,att falsk urkund framställes "annorledes", avses framför allt förfalskning avhandlingar som icke äro försedda med namnunderskrift och avbevismärken, vilka ju mycket ofta sakna signatur eller dylik skriven beteckning avutställaren. Avgörande för huruvida en sådan urkund skall anses såsom falskblir huruvida den framställts av någon därtill behörig person eller ej. Desist upptagna båda fallen, att äkta urkund falskeligen ändras eller utfylles,innefatta icke någon saklig nyhet i förhållande till gällande rätt.

Den utsträckning av det straffbara området som i kommittéförslaget skett,såväl därigenom att kretsen av föremål som skyddas mot förfalskning vidgatssom därigenom att straff skall kunna inträda redan i och med attförfalskningsåtgärden vidtagits, har krävt en motvikt för att icke verkningarna avde nya bestämmelserna skola bliva alltför vittgående. Kommittén har därförknutit straffbarhetens inträde till den förutsättningen attförfalskningsåtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Häri ligger till en början ettkrav på den falska produktens yttre beskaffenhet, nämligen att detförfalskade skall ha sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är någotså när sannolikt att en förväxling kan ske eller det förfalskade eljest tagasför äkta. Framför allt är emellertid rekvisitet fara i bevishänseende avsettatt ersätta den nuvarande lagens krav på att den brottslige skall ha begagnatförfalskningen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. Dennaförutsättning för straffbarhet anses innebära, att den brottslige utöver det atthan har vanligt uppsåt skall handla för att åstadkomma nytta eller skada.Kommittén har i stället funnit, att den som med vilja och vetskapåvägabringar en farlig situation bör vid urkundsförfalskning liksom vid mangaandra brott, t. ex. bedrägeri och förskingring, straffas även om det ickekan bevisas att han haft syfte att åstadkomma skada. Däremot harkommittén icke ansett påkallat att i den motsatta situationen såsom nuvarande lagstraffa den blotta onda viljan. Kommittén har vidare även framhållitsvårigheten av att åstadkomma tillförlitlig utredning om ett särskilt syfte vid sidanom uppsåtet. Genom att i stället införa kravet på fara i bevishänseendehar kommittén ansett sig uppställa en objektiv bestämning av brottet, vilkenpå vanligt sätt skall omfattas av det brottsliga uppsåtet. [ 224 ]Med anledning av de genomgripande förändringar i fråga omförfalskningsbrottets konstruktion som kommittén sålunda föreslagit har Götahovrätt uttalat, att den ville giva förslaget sin principiella anslutning.Kriminalpolisintendenten i Stockholm har funnit förslaget innebära en synnerligenvälbehövlig och till synes mycket lycklig revidering av gällande stadgandenom förfalskningsbrott. Föreningen Sveriges landsfogdar har såsom denviktigaste nyheten i förslaget framhållit, att förfalskningsbrottet skall anses varafullbordat i och med att ett oäkta bevismedel framställts och innan någotbegagnande därav skett. Föreningen har härom uttalat att, ehuru dennabetydande utvidgning av det straffbara området teoretiskt läte sig väl försvara,man likväl måhända kunde hysa en viss tvekan om det praktiskt lämpligai att giva straffansvaret en så vid utsträckning. Då emellertid olägenheternadärav motverkades av att i 12 § i förslaget upptagits en bestämmelse omstraffrihet för vissa lindrigare fall, ansåge föreningen sig icke böra framställanågon erinran mot kommitténs principiella utformning avförfalskningsbrotten.

Justitiekanslersämbetet har däremot, under hänvisning till att enligtförslaget fullbordat brott skulle föreligga så snart själva förfalskningsåtgärdenslutförts och att såsom nytt rekvisit uppställts fara i bevishänseende, uttalatatt denna nya utformning av förfalskningsbrottet innebure en väsentligändring av gällande rätt, vars konsekvenser icke syntes kunna överblickas iönskvärd omfattning. Gränsdragningen mellan straffbart och icke straffbartsyntes ämbetet icke heller bliva så klar och bestämd som den nuvarande, tillföljd varav en viss fara för osäkerhet vid rättstillämpningen icke kundeuteslutas. Huruvida behov yppat sig av så vittgående ändringar som förslagetinnefattade, förefölle tveksamt.

Sveriges advokatsamfund har funnit kommittéförslaget i hithörande delarinnebära en förenkling, ägnad att undanröja åtskilliga i rättstillämpningenyppade svårigheter och har särskilt uttalat, att ganska starka skäl onekligensyntes tala för att slopa den gällande rättens krav på att det förfalskade skallha begagnats. Mot att i stället införa rekvisitet fara i bevishänseende harsamfundet emellertid framfört de principiella erinringar, vilka tidigareåtergivits i redogörelsen för huvuddragen i yttrandena över förslaget. Underhänvisning till vad samfundet anfört härom har samfundet hemställt, att denföreslagna lagtexten måtte förses med ett förtydligande tillägg av innehåll attgärningsmannen själv måste ha insett att hans förfarande innebar sådan farasom i lagtexten sades. Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar har motrekvisitet fara i bevishänseende framställt principiella anmärkningar,angående vilka hänvisas till den inledningsvis lämnade redogörelsen förhuvuddragen i yttrandena.

Vad angår förfalskningsobjekten i 1 § har justitiekanslersämbetet funnitdet väcka betänkligheter att såsom urkundsförfalskning straffa jämvälförfalskning av här avsedda bevismärken. Att benämna sådana märken somgaspolletter urkunder syntes alltför främmande för språkbruket för att kunnaaccepteras av den allmänna uppfattningen och för övrigt också mindre [ 225 ]lämpligt ur juridisk synpunkt. Måhända kunde brottsbeteckningen förförfalskning av dessa bevismärken bliva "såsom för urkundsförfalskning".Hovrätten för Övre Norrland har likaledes uttalat, att det för vanlig uppfattningsyntes främmande ur rent terminologisk synpunkt att rubricera även biljett,legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dyliktbevismärke såsom urkund. Även om språkbruket icke särskilt fixeratinnebörden av uttrycket "urkund", syntes hovrätten dock så mycket varauppenbart, att bevismärken icke enligt allmänt språkbruk innefattades blandurkunder. Brottsrubriceringen syntes därför här böra vara "förfalskning avbevismärke". Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att eftersomgränsen mellan olika märkeskategorier finge betecknas såsom tämligenflytande, det straffbara området för märkesförfalskning enligt förslaget skullekomma att bliva delvis obestämt. Föreningen ansåge emellertid, attkommitténs förslag till gränsdragning vore att beteckna såsom riktigt och att manfinge överlåta åt rättstillämpningen att avgöra de tveksamma fallen.

Departementschefen.Den enhetlighet som utmärker förfalskningsbrottens konstruktion enligtkommitténs förslag finner jag innefatta ett betydande framsteg i förhållandetill den splittring som kännetecknar gällande rätts behandling av dettabrottsområde. Kommittén synes mig även ha förebragt övertygande skäl för attförfalskningsbrotten böra anses fullbordade redan i och medförfalskningsåtgärden och sålunda oberoende av om det förfalskade begagnats eller ej.Det av kommittén till begränsning av det straffbara området i stället infördarekvisitet fara i bevishänseende, som kritiserats av häradshövdingföreningenoch advokatsamfundet, finner jag i olikhet mot dessa båda remissinstansericke innebära någon förkastlig konstruktion och hänvisar i denna del till vadjag tidigare anfört i anledning av de i yttrandena framkomnahuvudsynpunkterna på kommittéförslaget. Den i paragrafens första stycke upptagnagärningsbeskrivningen har därför bibehållits i sak oförändrad. För tydlighetsskull har jag emellertid upptagit det i nuvarande 12: 4 gjorda påpekandet,att en förfalskning kan avse såväl en verklig som en diktad persons namn.

I fråga om de handlingar som skulle kunna bliva föremål förförfalskning har jag i likhet med kommittén funnit, att icke endast handlingar somupprättats för att tjäna till bevis böra ifrågakomma såsom föremål förurkundsförfalskning utan att även tillfällighetsurkunder böra medtagas. Dettainnebär icke så mycket en utvidgning av det straffbara området somfastmer en övergång till ett nytt system för bestämmande av dess gränser.Under det att enligt gällande lag straffbarheten är beroende av om handlingenhör till någon av de skyddade handlingstyperna, t. ex. kontrakt och intyg,eller till en icke skyddad typ, t. ex. brev, så bliva enligt förslagetomständigheterna i det enskilda fallet avgörande. Att förfalska ett brev blir enligtförslaget straffbart endast om brevet i det enskilda fallet hade en rättsligbetydelse såsom bevis, t. ex. framstod som avgörande för utgången av ett mål.I exempelvis skilsmässomål kunna ofta brev spela en vida större roll änintyg.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80.chefen [ 226 ]I detta sammanhang bör nämnas att, medan kommittéförslaget varföremål för överarbetning inom justitiedepartementet, till mig ingivits enframställning från svenska tidningsutgivareföreningen av den 29 december 194.5,vari föreningen fäst uppmärksamheten på att justitiekanslersämbetet iskrivelse till förste stadsfiskalen i Stockholm den 6 december 1945 framhållitatt ämbetet ansåge en med oriktigt namn undertecknad missivskrivelse tillen insändare till tidningen Arbetaren icke utgöra sådan handling somavsåges i 12 kap. 5 § strafflagen eller annat stadgande i nämnda kapitel;ämbetet hade vidare förklarat, att följaktligen åtal i anledning avmissivskrivelsen icke borde äga rum. Detta ämbetets uttalande syntes föreningeninnebära, att undertecknandet av brev med oriktiga namn icke lagligen kundebeivras, något som innebure allvarlig olägenhet för bl. a. tidningspressen.Föreningen har framhållit, att tidningar som stode i nära kontakt med sinläsekrets regelmässigt mottoge skrivelser från denna, ofta i form av inläggi dagens frågor. Vanligen bleve dessa skrivelser föremål för redaktionensbehandling endast om de vore försedda med namn. Skulle det emellertidnu konstateras, att ingen laga påföljd kunde drabba den som undertecknadeett sådant brev med oriktigt namn, skulle risken för missbruk av annansnamn betänkligt ökas. Redan nu funnes exempel på sådant missbruk i brevtill tidningar, vilket vållat såväl enskilda som mottagarna av breven obehag.

Det är måhända tvivelaktigt, huruvida förfalskning av sådana skrivelser,som föreningen avser, kan bestraffas enligt gällande lag. Någon tvekan attstraff för förfalskning kan inträda enligt kommittéförslaget torde däremoticke råda, ty även om den som förfalskat en insändare icke själv uppfattarhandlingen såsom upprättad till bevis, måste han regelmässigt inse att denför mottagaren skall tjäna till bevis om vem som står för insändaren.Motsvarande tolkningsspörsmål uppkommer i en mängd andra fall, t. ex. närnågon i falskt namn gör anmälan till myndighet. Uppenbarligen måste dåstraff för förfalskning kunna inträda. Det avgörande är, om handlingen förmottagaren har betydelse som bevis om vem som ingivit handlingen elleri något annat hänseende och gärningsmannen insett detta.

Kommittén har beskrivit här avsedd tillfällighetsurkund såsom handlingvars innehåll – utan att handlingen upprättats till bevis – är av betydelsesom bevis. I motiven angives att därmed avses att utmärka bl. a. atthandlingen skall vara av betydelse som bevis genom vad däri förklaras ellerupplyses, icke genom den rent yttre beskaffenheten. Det torde dock icke fördetta syfte vara erforderligt att särskilt utmärka att det är innehållet somskall vara av betydelse som bevis. Ett sådant krav kan möjligen föranledaden misstolkningen att handlingar, i fråga om vilka det ur bevissynpunktuteslutande är av intresse att underskriften är äkta, icke skulle inbegripas.Underskriften kan väl i sådana fall sägas vara ett intyg i och för sig, mendenna tolkning blir med kommitténs formulering måhända icke så lätt attutläsa. Jag vill därför förorda, att ordet "innehållet" får utgå och att deti stället allenast kräves att handlingen är av betydelse som bevis. Härvidförutsättes, att handlingen i sin egenskap av handling och icke på grund av [ 227 ]sådana yttre omständigheter som papperets beskaffenhet e. dyl. är avbetydelse ur bevissynpunkt.

Vad slutligen angår frågan, om jämväl förfalskning av bevismärken börbestraffas som urkundsförfalskning, föreligga, såsom kommittén framhållit,ofta betydande vanskligheter att draga en gräns mellan handlingar ochmärken. En järnvägsbiljett framställes exempelvis vanligen helt med maskinoch är då att anse som ett märke, men när biljetten, såsom stundom sker,delvis skrives för hand skulle den enligt doktrinär uppfattning vara enhandling. Tydligen bör en biljettförfalskning behandlas lika vare sig biljetten ärav ena eller andra slaget. Detsamma gäller exempelvis legitimationskort.Jag anser därför, i likhet med kommittén, att med handlingar böralikställas legitimationskort, biljetter och dylika bevismärken. Följaktligen börahit hänföras även ransoneringskort, vilkas nuvarande ställning iförfalskningshänseende varit föremål för mycken tvekan i praxis. Detta torde blivaklart utan särskilt stadgande. Man kan alltså undvika att i lagtexten nämnaransoneringskort, vilka synas mig vara av alltför krisbetonad natur för attpassa såsom exempel i nu förevarande sammanhang. För att framhålla attbevismärkena, vilka ofta röra förhållanden av mindre vikt, givetvis ickeöverlag böra anses i straffbarhetshänseende likställda med betydelsefullahandlingar ha icke heller kassakvitton och liknande mottagningsbevis nämntssom exempel i definitionen av urkundsbegreppet i 1 §. Sådana bevismärken hai stället angivits i 2 § såsom exempel på fall, där en förfalskning i regel börbedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Att märka är också attförfalskning av bevismärken överhuvud bör anses falla inom det straffbaraområdet allenast i den mån märket må anses jämförligt med en handling.Detta framgår i lagtexten av uttrycket "dylikt bevismärken".

2 §.

I kommittéförslagets 2 § har inrymts en bestämmelse, att därurkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse somringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse eller böter.Vid bedömandet, huruvida urkundsförfalskning är ringa, skall särskiltbeaktas, om urkunden är av mindre vikt eller gärningen skett för att förhjälpanågon till hans rätt.

Det överensstämmer med den indelning, som kommit till användning i denya strafflagskapitlen angående förmögenhetsbrott, att i kommittéförslageturkundsförfalskning blivit föremål för en gradindelning, sålunda att 1 §avser normalfallen, 2 § ringa fall och 3 § grova fall. Avgörande för huruvidaen gärning skall anses falla under den ena eller andra paragrafen, är såsomvid förmögenhetsbrotten en värdering av brottsfallet i dess helhet och ickenågot särskilt enstaka kännetecken därpå. Bland omständigheter som skolabeaktas vid denna prövning har i kommittéförslaget även framhållits denförfalskade urkundens större eller mindre vikt.

[ 228 ]I fråga om 2 § i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stadsdomareoch rådhusrätten i Göteborg funnit brottsbeteckningen ringaurkundsförfalskning mindre tillfredsställande. Rådhusrätten har tillika uttalat, att det ejsyntes vara omöjligt att här finna ett brottsnamn som motsvaradebeteckningarna snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt. Angåendeparagrafens innehåll i övrigt har samma rådhusrätt förmenat, att det voresjälvklart att urkundsförfalskningen skulle anses som" ringa, om urkunden voreav mindre vikt, samt att det likaledes vore onödigt att särskilt utsäga attvid brottets bedömande skulle beaktas om gärningen skett för att förhjälpanågon till hans rätt.

Departementschefen.På skäl som anförts vid 1 § har i denna paragraf i departementsförslagetangivits, att förfalskning av kassakvitto, pollett eller dylikt mottagningsbevisföreträdesvis bör bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Med dettatillägg torde exemplifieringen av ringa fall bliva ganska upplysande ochalltså icke kunna, såsom stadsdomarföreningen och rådhusrätten i Göteborgifrågasatt, utgå såsom självklar. Brottsbeteckningen ringaurkundsförfalskning synes mig kunna godtagas.

3 §.

Enligt 3 § i kommitténs förslag skall, om urkundsförfalskning medhänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov, för grovurkundsförfalskning dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år,och skall vid bedömande, huruvida urkundsförfalskning är grov, särskiltbeaktas, om den avser domstols, ämbetsverks eller annan statlig ellerkommunal myndighets arkivhandling av vikt eller ock urkund som är särskiltbetydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev ellerinteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.

Beträffande 3 § har hovrätten över Skåne och Blekinge' uttalat sig för attvid angivandet av exempel på handlingar, vilkas förfalskande vore attbetrakta som grov urkundsförfalskning, jämte myndighets arkivhandling avvikt borde nämnas även expeditionshandling av vikt, detta särskilt medtanke på utgående domar och utslag, vilka finge stor betydelse därigenomatt de läge till grund för verkställigheten och även, i fall dåkonceptexemplaret gått förlorat, kunde träda i dettas ställe.

Departementschefen.Beträffande denna paragraf har i departementsförslaget icke företagitsannan ändring än en formell förkortning. Vid omnämnandet av myndighetsarkivhandling har det nämligen ansetts onödigt angiva, att med myndighetavses såväl domstol som ämbetsverk eller annan statlig eller kommunalmyndighet. Då expeditionshandlingar ej så ofta torde vara av särskilt storbetydelse, har det icke funnits påkallat att, såsom hovrätten över Skåne ochBlekinge ifrågasatt, tillägga några expeditionshandlingar som exempel.

[ 229 ]4 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Kommittén hardärstädes upptagit ett stadgande om straff för undertryckande av urkund.Sådant brott föreligger enligt kommitténs förslag, där någon förstör, görobrukbar eller undanskaffar urkund, varöver han ej äger förfoga, samt åtgärdeninnebär fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara högststraffarbete i två år eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst fyra år.

Någon enhetlig bestämmelse som svarar mot det sålunda föreslagnastadgandet finnes icke i gällande rätt. I 12: 1 stadgas straff för den som, sig ellerannan till nytta eller att därmed skada göra, förstör allmän arkivhandling;härtill ansluta sig bestämmelser i 8: 18 och 19 om straff för att undanhållaeller fördärva vissa statshandlingar av betydelse för rikets förhållande tillfrämmande makt. Dessutom finnes i 12: 5 a ett stadgande om straff för densom uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara dehandlingar, å vilka den grundar sig.

Kommittén har funnit, att detta straffskydd hör utvidgas därhän att allabevismedel, som omfattas av bestämmelserna om urkundsförfalskning, ocksåbliva skyddade mot angrepp i form av förstörande och andra åtgörandensom medföra att de icke längre kunna användas till bevis. Brottsområdet äremellertid begränsats genom att som förutsättning för straffbarhet uppställts,att fråga skall vara om en urkund, varöver gärningsmannen ej ägerförfoga. Innebörden av denna bestämning hänför sig enligt kommitténs motivnärmast till frågan huruvida den handlande på grund av äganderätt ellerdylik materiell rätt är herre över urkunden. Enligt vad kommittén vidareanfört vore emellertid att märka, att även den som ägde en urkund kundepå grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga överurkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motparti rättegång; de närmare reglerna härom vore likväl icke av straffrättslignatur utan tillhörde processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Liksom i råga omurkundsförfalskning har kommittén vidare även här såsom brottsrekvisituppställt fara i bevishänseende och under hänvisning härtill avstått från attupptaga det nuvarande kravet på särskilt uppsåt hos den brottslige. De avkommittén i nu förevarande paragraf föreslagna straffsatserna av högststraffarbete i två år för normalfallen och straffarbete i högst fyra år förgrova fall innebära en väsentlig sänkning av straffen enligt motsvarandelagrum i gällande rätt. Maximistraffet är sålunda i 8: 18 livstids straffarbete,i 12: 1 straffarbete i åtta år och i 12: 5 a straffarbete i fyra år. Så strängastraff har kommittén icke funnit erforderliga. I fråga om de sällsynta fallenav förfalskningsbrott som vore farliga för rikets säkerhet har det sålundasynts kommittén, att vid deras bestraffning i egenskap av förfalskningstraffet icke borde utmätas med hänsyn till deras farlighet ur annansynpunkt.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha föreningenSveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framställt sammain [ 230 ]invändningar mot brottsrekvisitet fara i bevishänseende som berörts under12: 1 i departementsförslaget. Förstnämnda förening har i anslutninghärtill uttalat att, eftersom nu förevarande stadgande i förslaget gjortstillämpligt på samma vidsträckta kategorier av förfalskningsföremål sombestämmelserna om urkundsförfalskning, brottsbeskrivningen i vissa fall måstegiva synnerligen otillfredsställande resultat. Den, som exempelvis för annansräkning verkställt betalning och i stället för att överlämna erhållet kvittotill uppdragsgivaren uppsåtligen förstörde detsamma utan tanke på attnågon fara i bevishänseende kunde uppstå därav, skulle sålunda blivaförfallen till ansvar för undertryckande av urkund. Detsamma skulle gälladen som förstörde en bestyrkt avskrift av kontrakt eller dylikt i denoriktiga tron att handlingen ej vore av vikt i bevishänseende. Med det allmännaåskådningssättet överensstämde säkerligen icke att anse att härigenomförövats ett förfalskningsbrott, varå skulle kunna följa straffarbete i två år.En begränsning av stadgandets räckvidd syntes därför föreningenofrånkomlig. Därvid vore förtjänt att övervägas, huruvida icke en återgång bordeske till den art av brottsbeskrivning, med handlingens syfte angivet, somkommit till användning i nuvarande 12: 5 a. Även föreningen Sverigeslandsfogdar har ifrågasatt huruvida icke den av kommittén här föreslagnastraffbestämmelsen erhållit en alltför vidsträckt utformning. I sådant hänseendeförtjänade att särskilt uppmärksammas vad kommittén i motiven uttalatom att även den, som ägde en urkund, på grund av dennas betydelse förbevisning kunde sakna rätt att fritt förfoga däröver, i varje fall utansamtycke av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång. Enligt 38 kap. 2 § nyarättegångsbalken vore skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handlingmycket vidsträckt. Innehade någon brev som kunde vara av betydelse förrättegången och stode han icke i sådant nära förhållande till part somomförmäldes i 36 kap. 3 § rättegångsbalken, skulle han sålunda vara skyldigatt förete brevet i fråga. Vore nu brevets ägare god vän till en av parterna ochmisstänkte han att parten skulle råka i process, skulle han följaktligen kunnastraffas för undertryckande av urkund, därest han före rättegången avhänsyn till sin vän parten skulle förstöra breven. Detta kunde näppeligenöverensstämma med svensk rättsuppfattning. Straffskyddet syntes i detta fall ickeböra inträda vid tidigare tidpunkt än den, då vederbörande finge del avrättens beslut, varigenom det ålades honom att förete handlingen.

Mot den föreslagna brottsbeteckningen "undertryckande av urkund" haföreningen Sveriges stadsdomare och Stockholms rådhusrätt invänt, "attdenna rubricering mindre väl ägnade sig för ett brott som skulle kunna beståäven i förstörande av handling.

I fråga om straffsatserna enligt kommitténs förslag harjustitiekanslersämbetet funnit otillfredsställande, att vid sidan om straffskalorna förnormalfall och för grova fall icke upptagits en särskild straffskala för ringafall. Även för ett ringa fall av nu förevarande brott skulle nämligen till följdhärav preskriptionstiden bliva fem år, medan däremot vid ringa fall avurkundsförfalskning preskription skulle inträda redan efter två år, eftersom [ 231 ]kommittén för sådant brott föreslagit "den särskilda straffskalan fängelseeller böter. Vidare skulle det i 12: 12 i förslaget upptagna stadgandet omstraffrihet vid tillbakaträdande i fall, där faran vore ringa och brottet ickevore belagt med strängare straff än fängelse, icke kunna tillämpas vidundertryckande av urkund men väl vid urkundsförfalskning. Vad nu påpekatsstode icke i överensstämmelse med kommitténs uttalande om "attundertryckande av urkund i allmänhet borde bedömas mildare änurkundsförfalskning. Frånvaron av en särskild straffskala för ringa fall skulle vidare,sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft, medföra den processuellaolägenheten att nämnd i rådhusrätt bleve nödvändig även vid ringa fall avundertryckande av urkund. Slutligen kunde nämnas att av förslagets ståndpunkti nu förevarande avseende även följde, att i straffregistret skulle införasuppgift om den som gjorde sig skyldig till ett undertryckande av urkund, vilketvore att beteckna såsom ett ringa fall, och därför med tillämpning av 5: 2dömdes till böter, varemot så ej bleve förhållandet beträffande den somgjorde sig skyldig till ringa urkundsförfalskning. Landsfogden iKristianstads län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämt, har funnit det avkommittén för grova fall av undertryckande av urkund föreslagnastraffmaximum av straffarbete i fyra år vara för lågt och i stället här förordatsamma straffmaximum som vid grov urkundsförfalskning eller straffarbetei sex år.

Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt, att bestämmelsernaangående urkundsförfalskning motsvaras av ett straffskydd även motförstörande och andra åtgärder, som medföra att en urkund icke längre kananvändas till bevis. Med anledning av vad som anförts i yttrandena vill jagframhålla, att paragrafen förutsätter att den som förstör eller eljestundanskaffar urkunden har insikt om att han ej äger förfoga över densamma. Ifråga om den inskränkning i förfoganderätten som följer av editionsplikt irättegång är tydligt, att editionsplikten måste ha aktualiserats för att straffför undanskaffande av urkunden skall kunna inträda. Detta torde ske genomrättegångens anhängiggörande men subjektivt kräves för straffansvarockså, att vederbörande insett att handlingen var av betydelse som bevis irättegången.

I fråga om straffet har, med beaktande "av den utavjustitiekanslersämbetet gjorda anmärkningen, tillfogats en bestämmelse att i ringa fall straffetskall vara fängelse eller böter. I samband därmed har böter uteslutits urnormalskalan. Däremot har jag icke funnit skäl att, på sätt i ett yttrandepåfordrats, förorda höjning av det utav kommittén föreslagna straffmaximum förgrova fall.Som brottsbeteckning har jag ansett den av kommittén föreslagnabenämningen "undertryckande av urkund" kunna godtagas.

5 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna harkommittén upptagit ett stadgande om straff för signaturförfalskning, vilket [ 232 ]brott skall föreligga där någon utan lov anbringar namnteckning ellerannan signatur på konstnärligt eller dylikt verk och därigenom ger sken av attannan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Straffet har föreslagitsskola vara högst straffarbete i två år.

Den sålunda föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i den nugällande strafflagen. Enligt 8 a § lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk avbildande konst gäller däremot att, utan tillstånd av konstnären själv, annanicke må å konstverk anbringa hans signatur; är verk av grafisk konsttillkommet genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material,må signering ej verkställas av annan, även om konstnären samtycktdärtill. Vidare stadgas förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fallanbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkommaförväxling mellan efterbildningen och originalverket. Överträdelse avbestämmelserna i 8 al § är enligt 19 § samma lag belagd med bötesstraff. De nuåtergivna stadgandena syfta till att bereda både konstnären och allmänhetenskydd mot att kopior – i första hand sådana som tillkommit på lovligt sättmen även olovligen framställda – skulle kunna utgivas som originalverkoch att mindervärdiga kopior skulle komma att anses" som fullgoda. Detförbjudna förfarandet uppfattas såsom oegentligt ur auktorrättsligasynpunkter och, enligt vad det låga straffet ger vid handen, nära nog såsomallenast en ordningsförseelse. Kommittén har emellertid framhållit, att enobehörig signering av en efterbildning kan vara ett led i en brottsligverksamhet av mycket allvarlig karaktär. Saluförande "såsom original avefterbildningar av kända konstnärers verk underlättades högst väsentligt, om deförsetts med signatur såsom originalverk. Därigenom kunde stor skadatillskyndas köpare och – i synnerhet om förfarandet ägde rum i störreutsträckning – även de konstnärer vilkas signaturer missbrukades.. Häremoterbjöde de nuvarande stadgandena i konstverkslagen icke etttillnärmelsevis effektivt straffskydd. Att märka vore jämväl, att de endast hänfördesig till obehörigt anbringande av en konstnärs signatur å originalverk avhonom eller efterbildningar därav. Den ur vissa synpunkter grövrekränkning som skedde därigenom att en konstnärs signatur anbragtes på enprodukt, som icke ens utgjorde efterbildning av något verk av honom,medförde icke någon påföljd enligt konstverkslagen.

Kommittén har vidare funnit, att bestämmelser i ämnet borde ha sinplats i allmänna strafflagen. Anbringande av oriktig signatur på ettkonstverk utgjorde nämligen i regel inledningen till ett förfarande, som syftadetill bedrägeri. Emellertid kunde det, särskilt om sådan signaturförfalskningskedde i större omfattning, vara av praktiska skäl angeläget att kunnainskrida straffrättsligt innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökteller utan att något dylikt brott kunde ledas i bevis, ehuru t. ex. ett lager avfalska konstverk påträffats. Vidare vore det otvivelaktigt att anbringandeav falska signaturer på konstverk av allmänheten uppfattades såsomhögeligen förgripligt, oavsett om något bedrägeribrott komme till stånd. Omsådant missbruk finge gripa omkring sig, kunde också tilltron till [ 233 ]konstnärssignaturer överhuvud undergrävas. Kommittén ansåge därför, attförfarandet borde vara straffbart såsom ett förfalskningstbrott. Då signatur åkonstverk icke läte sig inordna varken under begreppet handlingar ellerbland de grupper av märken, som enligt kommittéförslaget i övrigt skulleåtnjuta straffskydd mot förfalskning, funne kommittén vidare attbestämmelser om signaturförfalskning borde upptagas i en särskild paragraf.

I det av kommittén föreslagna stadgandet straffbelägges endastobehörigt anbringande av signatur. Utnyttjande av falsk signatur genomsalubjudande av konstverket har kommittén funnit kunna erhålla entillfyllestgörande reaktion genom bestraffning enligt 21 kap. Kommittén har vidareuttalat, att särskilda straffbestämmelser mot förstörande av en äkta signaturicke torde påkallas av något praktiskt behov. Genom attförfalskningföremålet angivits såsom "konstnärligt eller dylikt verk" har straffskyddet ickebegränsats till att gälla endast konstverk i egentlig mening. Kommittén harhänvisat till att lagstiftningen om rätt till verk av bildande konst numeraäven omfattade alster av konsthantverk och konstindustri, med undantagav beklädnadsartiklar och vissa vävnader. Enligt vad kommittén vidareuttalat borde jämväl hantverks- och industriprodukter med viss konstnärligkaraktär, iden mån de försåges med upphovsmannens signatur, blivahänförliga under det nu föreslagna stadgandet. Då själva den brottsligahandlingen av kommittén angivits såsom att någon utan lov anbringarnamnteckning eller annan signatur, undantages från det straffbara området attnågon med konstnärens tillstånd anbringar hans signatur, vilket särskiltförekommer i fråga om verk som framställas i större antal exemplar. Förden som med konstnärens samtycke men i strid mot 8 a § i konstverkslagenanbringar hans signatur å där omnämnda, genom avtryck tillkomna verkav grafisk konst skall sålunda icke inträda straff för signaturförfalskningutan alltjämt endast det i 19 § nyssnämnda lag stadgade bötesstraffet.Angående det fallet åter att en konstnär skulle anbringa eller låta anbringasin signatur å ett verk, som härrör från någon annan såsom upphovsman,har kommittén uttalat, att detta utgjorde s. k. intellektuell förfalskningd. v. s. framställande av ett äkta bevismedel med oriktigt innehåll och ickebleve straffbart enligt den förevarande paragrafen, som endast avsågemateriell förfalskning, d. v. s. åstadkommandet av ett bevismedel som icke voreframställt av :den person från vilken det hade sken av att härröra.

En förutsättning för straffbarhet är enligt kommittéförslaget vidare, attgärningsmannen genom signaturens anbringande givit sken av att annanbestyrkt sig vara upphovsman till verket. Häri innefattas enligt ett uttalandei kommitténs motiv även ett krav på fara i bevishänseende. Huruvidasignaturens rätte innehavare är upphovsman till verket eller ej skall sålundasakna avgörande betydelse, liksom också anledningen till att upphovsmannenkan ha underlåtit att själv ombesörja signering. Så snart en skenbart äktasignatur blivit anbragt utan lov skall följaktligen straffbarsignaturförfalskning föreligga.

[ 234 ]Det sålunda föreslagna stadgandet har hälsats med stor tillfredsställelseav akademien för de fria konsterna och Sveriges allmänna konstförening.Båda dessa remissinstanser ha emellertid vidare förklarat det varaangeläget, att skydd bereddes icke endast för en konstnärs egen signatur utanäven för sådant signerande av en avliden konstnärs verk som skedde genomde efterlevande eller boutredningsmannen i fall då konstnären icke självmedhunnit att anbringa sin signatur på verket. Sådant signerande genomarvingarna eller boutredningsmannen brukade, enligt vad konstföreningenuppgivit, ske genom anbringande av konstnärens namn i typografisktutförande eller facsimile och åstadkommas med gummistämpel eller dylikthjälpmedel. Samtidigt brukade i vissa fall på baksidan av konstverketlämnas. intyg av dödsboet, att konstverket vore äkta. För den händelse tvekanskulle råda, huruvida signerande av nu ifrågavarande slag täcktes avuttrycket "namnteckning eller annan signatur" i den föreslagna lagtexten,hemställdes om ett förtydligande av denna i sådan riktning. Akademien harvidare vänt sig mot vad kommittén uttalat därom att den konstnär somanbringade sin signatur på ett verk som härrörde från någon annan såsomupphovsman icke skulle straffas enligt nu förevarande paragraf. Detförefölle akademien svårt att förstå, varför i detta fall vederbörande icke isamma grad finge anses ha gjort sig skyldig till brott mot allmänheten som omhan obehörigen signerat verket med någon annans namn. En kompletteringav paragrafen i denna del syntes därför akademien vara behövlig. Till falsksignering av nu ifrågavarande slag finge emellertid icke hänföras fall, dåden signerande konstnären i större eller mindre omfattning anlitatmedarbetare för genomförande av en fysiskt krävande uppgift. Konsthistorienlämnade många vittnesbörd om sådant samarbete, som ofta även varitformen för en pedagogisk gärning och varvid konstnärens rätt att signeraresultatet av arbetet icke ifrågasatts. I fråga om brottsbeskrivningen har vidareSvea hovrätt anmärkt, att det av den föreslagna lagtexten icke klartframginge att den omständigheten, att man genom anbringande av den falskasignaturen gåve sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, skullepå sätt kommittén i motiven uttalat innefatta ett krav på fara ibevishänseende.

Beträffande paragrafens straffskala ha akademien för de fria konsternaoch Sveriges allmänna konstförening hemställt, att denna måtte begränsasnedåt genom införandet av något straffminimum.

För akademiens synpunkter på huru det borde förfaras med konstverksom blivit föremål för signaturförfalskning har redogjorts under 2: 17 idepartementsförslaget.

Departementschefen.Huruvida förfalskning av konstnärers signaturer å sina verk kanbestraffas såsom förfalskningsbrott eller ej, har varit föremål för åtskilligtvekan. I domstolspraxis har signatur å målning ansetts vara ett intyg ochansvar enligt nuvarande 12: 5 ådömts (N. J. A. 1942 s. 559). Det [ 235 ]lämpligaste synes mig vara att, såsom kommittén föreslagit, i strafflagensförfalskningskapitel nu upptaga ett särskilt stadgande om straff förförfalskning av signaturer på konstverk och därmed jämförliga föremål.Stadgandets plats anser jag emellertid böra vara redan omedelbart efterparagraferna om urkundsförfalskning och förfalskning av bevismärken, med vilkabrottstyper signaturförfalskning synes förete närmare släktskap än med delängre fram i kapitlet behandlade brotten.

I fråga om brottsbeskrivningen finner jag straff böra inträda, förutomför anbringande av falsk signatur, för att någon förändrar en signatur så,att den ger sken av att annan signerat konstverket, eller att någon t. ex.borttager ordet kopia och därigenom ger en tavla sken av att vara ettsignerat original. Detta har i departementsförslaget uttryckts genom tillägg avorden "eller eljest förfalskar". Det av konstakademien och Sverigesallmänna konstförening särskilt framhållna fallet, att förfalskning sker av sådansignering av en avliden konstnärs verk som utföres genom dödsboetsförsorg, omfattas även utan uttryckligt omnämnande av den föreslagnalagtexten, såvitt fråga om en form av signering som är ägnad att hos den medförhållandena obekante uppväcka föreställningen att signaturen härrör frånkonstnären själv. En principiellt mera tilltalande form för signering genomdödsboet är emellertid, att signeringen framstår såsom ett intyg avboutredningsmannen eller dödsbodelägarna om att konstverket utförts av denavlidne. Förfalskning av en sådan signering blir att bedöma såsom förfalskningav andra intyg, d. v. s. såsom urkundsförfalskning enligt 1 §. Akademienoch föreningen ha vidare påfordrat, att paragrafen måtte göras tillämpligäven på den konstnär som med sitt eget namn signerade ett verk som hadeen annan upphovsman. Liksom kommittén finner jag emellertid att, iöverensstämmelse med det sätt varpå övriga i förfalskningskapitlet upptagnabrott konstruerats, under signaturförfalskning böra ingå endast sådana fall,där någon olovligen förfalskar annans signatur. En konstnär måste, såsomakademien och föreningen själva påpekat, anses ha rätt att signera ett verkäven om han i viss omfattning anlitat medarbetare. Har åter någon heltoberättigat signerat en annans verk med sitt namn och innebär åtgärden farai bevishänseende, kan ansvar ifrågakomma för osant intygande enligt 13: 11i departementsförslaget. Vad härefter angår Svea hovrätts påpekande, attlagtexten icke gåve vid handen att en förutsättning för straffbarhet vore farai bevishänseende, synes mig denna förutsättning framgå av kravet, attnågon genom signaturförfalskningen ger sken av att annan bestyrkt sig varaupphovsman till verket. I departementsförslaget framgår detta även indirektav 12 §.

I fråga om straffskalan har jag, i betraktande av de många allvarligafall av signaturförfalskning som under senare år inträffat på den svenskakonstmarknaden, funnit att straffmaximum bör sättas högre än det avkommittén föreslagna maximum av straffarbete i två år. Jag förordar därför istället ett högsta straff av straffarbete i fyra år. För ringa fall har skalanemellertid synts mig kunna begränsas till fängelse eller böter. [ 236 ]Konstakademiens och Sveriges allmänna konstförenings hemställan om ett särskiltstraffminimum har såtillvida tillgodosetts, att normalskalan icke upptager lägrestraff än fängelse.

Till frågan om utbjudande eller saluhållande av verk med falsksignatur återkommer jag vid 9 §.

6 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §. I dennas förstastycke har kommittén upptagit ett stadgande, att var, som eftergör inomeller utom riket gällande penningsedel eller mynt, minskar mynt ellerannorledes förfalskar sedel eller mynt, skall för penningförfalskning dömastill straffarbete från och med ett till och med åtta år. För det fall, att hanej hade uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas eller brottet eljest. äratt anse såsom ringa, har straffet emellertid föreslagits skola varastraffarbete i högst två år eller fängelse. Vad i första stycket sägs skall enligtandra stycket också gälla, där någon utprånglar falsk sedel eller falsktmynt. Har utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, skallemellertid straffet blott vara fängelse eller böter.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt 12: 12–17. I förhållande till dessastadganden, vilka på ett detaljerat sätt skilja mellan olika slag av mynt ochsedlar samt mellan olika former av förfalskning av dessa föremål, innefattarkommittéförslaget ett förenhetligande av brottsbegreppet. I motsats tillförhållandet vid urkundsförfalskning har kommittén icke i fråga ompenningförfalskning uppställt något krav på att åtgärden skall ha medfört farai bevishänseende. I denna del föreligger överensstämmelse med gällande rätt.Kommittén har "härom uttalat, att det måste anses att varje förfalskning avpenningar erbjuder en viss fara för missbruk, bland annat därför attpenningarna till skillnad från urkunder äro användbara i var mans hand ochatt det, även om tillverkaren någon gång icke haft för avsikt att sätta detförfalskade i omlopp, så gott som alltid förelåge någon risk för att så skulleske genom någon annan. För förfalskningsansvar förutsattes emellertid härsom eljest, att den vidtagna åtgärden vore ägnad att vilseleda. Den somsloge hål i ett mynt för att begagna det som prydnad skulle sålunda ickekunna dömas till ansvar för minskande av mynt, eftersom den verkställdaförändringen utan vidare kunde iakttagas.

Liksom enligt den gällande rätten inträder enligt kommittéförslagetstraffbarheten redan i och med själva förfalskningsåtgärden. Beträffande desubjektiva förutsättningarna för straffbarhet reglerar gällande rätt olika fallpå olika sätt. I fråga om eftergörande av mynt eller sedel ävensomsedelförfalskning genom förändring av riktig sedel kräves för straffbarhetendast vanligt uppsåt, men om av omständigheterna framgår, att det ej sketti bedräglig avsikt, skall endast bötesstraff inträda. I fråga om minskande avmetalliskt mynt erfordras däremot för straffbarhet, att gärningen skett ibedräglig avsikt. Att kommittéförslaget ej bibehållit denna olikhet, har avkommittén motiverats med att varje fullbordad penningförfalskning syntes i [ 237 ]subjektivt hänseende vara i så hög grad förkastlig och även vara så farlig, attstraff borde inträda även om gärningsmannen icke haft för avsikt attsvikligen utprångla det förfalskade. Den gällande rätten låter slutligen enligt12: 15 i ett fall straffrihet inträda på grund av en senare åtgärd från denskyldiges sida, nämligen då eftergörande m. m. prövas ej ha skett i bedrägligavsikt och den skyldige av egen drift förstört det eftergjorda ellerförändrade eller förebyggt all skadlig verkan därav. Kommittén har funnit denhärunder liggande tanken vara, att gärningsmannen genom sinefterföljande åtgärd visat att någon fara icke förelåg. Varje myntförfalskning voreemellertid enligt kommitténs mening att anse såsom farlig, och någonrimlig anledning, varför den ändock skulle få företagas strafflöst, läte sig ickepåvisa. Kommitténs förslag upptager därför icke någon bestämmelse omstraffrihet i det nu ifrågavarande fallet.

Vad angår straffen för olika slag av penningförfalskning enligt gällanderätt äro dessa mycket stränga. För förfalskning av guldmynt ärmaximistraffet sålunda åtta års straffarbete, för sedelförfalskning straffarbete i tioår; det normala minimistraffet i dessa fall är straffarbete i fyra år. Dessastraffsatser ha synts kommittén onödigt stränga. Ett så högt minimumkunde i vart fall icke bibehållas om man i ett sammanhang behandladeförfalskning av alla slags penningar och alla därvid förekommandegärningsformer. För normala fall av penningförfalskning har kommittén därförföreslagit en straffsats av straffarbete i lägst ett och högst åtta år. Tillsträngare bestraffning av grova fall har kommittén ej funnit tillräcklig anledning.Däremot har kommittén ansett erforderligt att för ringa fall av brottetuppställa en lindrigare straffskala, omfattande straffarbete i högst två år ellerfängelse. Då därvid såsom exempel på ett ringa fall angivits, attgärningsmannen ej hade avsikt att det förfalskade skulle utprånglas, har en vissanslutning skett till den gällande rättens lindrigare behandling av vissafall, i vilka den brottslige ej handlat i bedräglig avsikt. Kommittéförslagethar däremot, i den mån det endast gäller de subjektiva förutsättningarna,såsom villkor för strafflindringen uppställt frånvaron av varje slagsuppsåt att utprångling skulle komma att ske; även eventuellt uppsåt kommersålunda här i betraktande.

Angående denna paragraf i kommittéförslaget ha fullmäktige iriksbanken uttalat, att de här upptagna, i förhållande till gällande rätt väsentligenförenklade bestämmelserna om penningförfalskning icke givit fullmäktigeanledning till erinran. Stockholms rådhusrätt har framhållit, attenligt kommittéförslaget den som eftergjorde ett gällande mynt för nöjes skull ellerför att låta det ingå i sin myntsamling skulle dömas lägst till fängelse, ochdetta även om han strax efter myntets färdigställande förstörde detsamma.Då jämlikt nuvarande 12: 15 penningförfalskning utan bedräglig avsiktbestraffades endast med böter och, om gärningsmannen frivilligt förstördedet förfalskade, lämnades straffri, ifrågasatte rådhusrätten huruvida ickenu berörda fall av penningförfalskning i kommittéförslaget bedömts välsträngt.

[ 238 ]Departementschefen.Den förenklade konstruktionen av brottet penningförfalskning somkommittén föreslagit synes mig innebära betydande fördelar i jämförelse medden mångfald bestämmelser rörande olika hithörande brottsfall, som finnesi den nu gällande rätten. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningenhar såtillvida ytterligare förenklats i departementsförslaget, att minskandeav mynt icke särskilt omnämnes. I den mån minskande av mynt ännuförekommer såsom förfalskningsåtgärd, vilket förr kunde ske i form av filande ellerklippande av guldmynt, kan det gå in under "annorledes förfalskar". Jagvill framhålla, att något straff för penningförfalskning ej bör inträda omnågon slår hål i ett mynt endast för att begagna det som prydnad eller görannan åverkan som ej är ägnad att vilseleda. En sådan åtgärd lärer ickeenligt allmänna språkbruket kunna hänföras till förfalskning (jfr även 12 §).

I fråga om straffsatserna har jag funnit, att den av kommittén förnormalfallen föreslagna skalan av straffarbete från och med ett till och med åttaår bör begränsas till att gälla för grova fall av brottet. För normalfallenhar i stället upptagits en straffsats av straffarbete i högst fyra år. Härtillansluter sig liksom i kommittéförslaget även en särskild skala för ringa fall.Med hänsyn till att under paragrafen kunna, på sätt Stockholms rådhusrättframhållit, ingå även jämförelsevis ofarliga förfalskningsåtgärder har dennaskala emellertid icke såsom i kommittéförslaget bestämts till straffarbetei högst två år eller fängelse utan till fängelse eller böter. Att såsom exempelpå ringa fall särskilt nämna, att gärningsmannen ej hade uppsåt attutprångla det förfalskade, har synts onödigt.

Vad kommittén i den nu förevarande paragrafens andra styckeföreslagit om utprånglings jämställande med penningförfalskninghar i departementsförslaget sin motsvarighet i 9 §.

7 §.

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagit enbestämmelse om straff för märkesförfalskning. Sådant brott skall enligtförslaget föreligga, där någon eftergör inländskt eller utländskt frimärke,stämpelmärke eller annat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke ellerock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,handling eller annat, eller där någon anbringar falskt sådant märke ellerfalskeligen äkta märke eller någon eljest förfalskar märket eller det märkta.Förutsättning för straffbarhet är vidare att åtgärden innebär fara ibevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara, i normalfallenstraffarbete i högst två år eller fängelse, i ringa fall fängelse eller böter samt igrova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. I paragrafensandra stycke har kommittén upptagit stadgande, att vad första stycketsägs ock skall gälla den som begagnar eller för begagnade utlämnar någotsom blivit förfalskat på sätt där sägs.

I gällande rätt meddelas bestämmelser om märkesförfalskning i 12: 7 och10. Enligt huvudstadgandet, som upptagits" i 12: 7 första stycket, straffas [ 239 ]den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, å papper,vara, mått, vikt eller annat, som med statens. eller andra allmänna stämplareller märken tecknas, falskeligen anbringar dylika stämplar eller märken såock den som förfalskar eller missbrukar sådan stämpling eller märkning,som är rätteligen gjord, eller förfalskar det som i behörig ordning blivitstämplat eller märkt. Enligt 12: 10 jämställas främmande stats allmännastämplar och märken med motsvarande svenska, där Konungen förordnatatt de skola njuta samma skydd. De nu återgivna stadgandena i gällanderätt skydda märken av alla de tre slag som jag tidigare beskrivit under 12: 1i departementsförslaget, nämligen bevismärken, kontrollmärken ochvärdemärken. Sedan de förstnämnda av kommittén upptagits blandförfalskningsföremålen i 12: 1 i kommittéförslaget, har kommittén i den nuförevarande paragrafen haft att taga ställning endast till frågan, vilka slag avmärken i de båda övriga kategorierna som borde erhålla straffskydd motförfalskning. Såsom förut erinrats tjäna kontrollmärken till att, anbragta på ettvisst föremål, om detta utsäga ett visst rättsläge eller styrka att föremålet ärav en viss rättsligt betydelsefull beskaffenhet, varit föremål för viss åtgärdeller dylikt. Värdemärken åter kännetecknas därav att de, fristående eller påvisst sätt anbragta, medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan, oftasåsom bärare av ett bestämt penningvärde. Såsom exempel på märken avden senare kategorien, vilka borde åtnjuta straffskydd mot förfalskning, harkommittén nämnt postverkets frimärken, stämpelmärken för uttagande avarvs- och gåvoskatt och andra stämpelavgifter, postsparbankens.kvittenskuponger samt polletter och liknande märken, som av olika företag ochinrättningar utlämnades för att användas för fullgörande av smärre likvider,t. ex. för inköp av biljett till spårvägar eller liknande trafikinrättningar ellerbetalning genom automatapparater av gas eller liknande förnödenheter.Kommittén har vidare uttalat, att utan tvivel de flesta av de härifrågakommande inrättningarna, åtminstone i vårt land, vore statliga ellerkommunala, men att det icke syntes vara av någon avgörande betydelsehuruvida så vore fallet eller icke. Huruvida exempelvis ett spårvägsföretagdreves av en kommun eller av ett åtminstone till formen enskilt aktiebolag, voresålunda utan intresse för frågan, huruvida de av företaget utställda märkenaav förevarande art borde åtnjuta straffskydd. Den nuvarandebegränsningen till allmänna märken förefölle därför att vara alltför snäv, såvitt angingevärdemärken. Behovet av straffskydd för enskilda värdemärken kundeemellertid icke anses sträcka sig längre än till märken som vore avsedda förallmänheten.

I fråga om kontrollmärken har kommittén däremot ansett, att skyddliksom för närvarande borde tillkomma endast märkning som handhaves avstat eller kommun. Kommittén har härom anfört, att ett kontrollförfarandeför att böra utrustas med straffskydd enligt den nu förevarandeparagrafen måste erbjuda sådana garantier beträffande noggrannhet ochtillförlitlighet, som endast kunde tillskapas genom att förfarandet voreoffentligrättsligt reglerat. Den av kommittén föreslagna lagtexten upptager [ 240 ]följaktligen endast offentlig kontrollmärkning. Härmed förstås, enligt vad ikommitténs motiv vidare uttalats, sådan märkning som handhaves antingen avoffentliga funktionärer eller av enskilda med stöd av offentligauktorisation, t. ex. S-märkningen av elektriska apparater genom enskildanäringsidkare.

Att märka är vidare, att kommittéförslaget icke gör någon skillnad mellanin- och utländska värde- eller kontrollmärken. Denna ståndpunkt har avkommittén motiverats med att uppgiften för straffbestämmelsen här liksomvid förfalskningsbrotten överhuvud vore att bereda skydd, icke åt något slagsensamrätt för de subjekt som rätteligen hade att handhavamärkningsförfarandet utan åt allmänhetens intresse av att kunna hysa tilltro tillmärkena; även om detta intresse praktiskt sett vore mest betydande i fråga ominhemska märken, bestode likväl ett intresse av alldeles samma artbeträffande utländska märken, i den mån dessa eller med dem märkta föremålvunne utbredning härstädes.

I fråga om beskrivningen av själva den brottsliga handlingen föreliggerenligt kommittéförslaget den skillnaden i förhållande till gällande rätt attbeträffande värdemärken straffbarhet för förfalskning skall inträda redan i ochmed att ett sådant märke eftergjorts och sålunda icke såsom för närvarandegjorts beroende av om det falska märket blivit anbragt på något sådantföremål, för vilket märken av ifrågavarande art äro avsedda. Kommittén harnämligen funnit att i fråga om värdemärken förfalskningsbrottet bordeanses fullbordat på samma stadium som vid penningförfalskning, eftersomblotta förekomsten av exempelvis falska frimärken, i synnerhet om deframställts i stort antal, kunde innebära ett allvarligt avbräck för tilltron till deäkta märkena ävensom risk för att de falska märkena kunde komma tillanvändning för likvider och därvid föranleda ekonomisk skada.Beträffande kontrollmärken har kommittén däremot bibehållit gällande rätts:ståndpunkt att vid eftergörande av sådant märke förfalskningsbrottet ärfullbordat först när märket anbragts på något föremål. Att tillverka ett friståendekontrollmärke blir sålunda enligt kommittéförslaget i regel att bedömaendast såsom en jämlikt bestämmelserna i 3 kap. straffbar förberedelse tillfalsk kontrollmärkning. Med eftergörande är enligt kommitténs motiv attlikställa att ett märke, som en gång blivit åsatt ett föremål och därmedupphört att rätteligen kunna användas för märkning, överflyttas till ettannat föremål. Såsom exempel härå har kommittén nämnt, att ett redanunder postbefordran makulerat frimärke överflyttas till en ännu ickepostbehandlad försändelse, en kvittenskupong från en postsparbanksbok till enannan eller kontrollstämpling från ett föremål av ädel metall till ett annat.Om i hithörande fall ett äldre makuleringstecken avlägsnades, utgjordeemellertid redan detta förfarande i och för sig förfalskning.

Med hänsyn till införandet av rekvisitet fara i bevishänseende harkommittén liksom i fråga om urkundsförfalskning funnit sig även beträffandemärkesförfalskning kunna avstå från att i subjektivt hänseende kräva meraän vanligt uppsåt hos gärningsmannen.

[ 241 ]Straffet för märkesförfalskning är enligt nuvarande 12: 7 normaltstraffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Om bruk ej gjorts. avdet förfalskade eller om omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,kan likväl tiden för straffarbetet nedsättas till två månader eller dömas tillfängelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå såväl ett lägrestraffminimum som ett högre maximum. Å ena sidan vore det nämligen enligtkommitténs mening uppenbart, att hithörande brott kunde vara skäligenobetydliga, särskilt i fråga om de värden som stode på spel, såsom då ettenstaka frimärke ånyo begagnades efter makuleringens utplånande. Å andrasidan kunde här en brottslig verksamhet som skedde yrkesmässigt ellereljest i större omfattning och kanske med vidlyftig teknisk utrustningframstå som ett mycket farligt brott. På dessa grunder och även därför attgränsen mot urkundsförfalskning, som ju enligt kommittéförslaget omfattadeäven förfalskning av bevismärken, ibland kunde vara svår att draga,föresloge kommittén samma straff som för detta brott. Kommittéförslagetupptar därför även vid märkesförfalskning såsom straff för normalfallenstraffarbete i högst två år eller fängelse, för ringa fall fängelse eller böter och förgrova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. Anmärkas måslutligen. att i nuvarande 12: 7 andra stycket sista punkten upptages enbestämmelse om straffrihet vid tillbakaträdande, vilken i kommittéförslagetfått sin motsvarighet först i 12: 12.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha till en börjanföreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framförtsamma principiella erinringar mot rekvisitet fara i bevishänseende som vid deföregående paragrafer i vilka kommittén infört denna förutsättning förstraffbarhet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den nuförevarande paragrafens brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig och harvidare ifrågasatt, huruvida lagtexten verkligen omfattade det imotiven omnämnda fallet att någon flyttade ett makulerat frimärke från en postbehandladförsändelse till en icke postbehandlad. Hovrätten för Övre Norrland haruttalat, att brottsbeteckningen "märkesförfalskning" här syntes mindrelämplig, då denna rubricering vid jämförelse med brottsbenämningen"förfalskning av fast märke" i 12: 10 i kommittéförslaget icke kunde ansesindividualisera brottet på avsett sätt. Hovrätten funne "därför lämpligare, att detnu förevarande brottet betecknades såsom förfalskning av värdemärkerespektive kontrollmärke.

Beträffande paragrafens andra stycke har Stockholms rådhusrätt funnittveksamt, huruvida den som överlämnade ett av annan person förfalskatmärke till någon tredje för att av denne begagnas, borde bedömas väsentligtsträngare än den som innehade ett av annan förfalskat märke och med entredje person överenskomme om gemensamt begagnande därav; sistnämndafall täcktes nämligen icke av den föreslagna lagtexten.

16 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 242 ]Departementschefen.De av kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna bestämmelsernaom märkesförfalskning har jag i huvudsak funnit böra godtagas. Vad angårdet av hovrätten över Skåne och Blekinge uppmärksammade fallet, attnågon flyttar ett makulerat frimärke från en postbehandlad försändelse tillen icke postbehandlad, synes det mig väl vara tveksamt huruvida, såsomkommittén anfört, eftergörande av frimärke föreligger, men då förfarandeti allt fall är att hänföra under någon av de i paragrafen beskrivna brottsligagärningsformerna saknar frågan praktisk betydelse. Beträffande straffskalanhar jag icke funnit skäl att avvika från kommitténs förslag.Brottsbeteckningen märkesförfalskning har bibehållits, då den torde föra tanken just påvärde- och kontrollmärken och icke på fasta märken.

Bestämmelser om begagnande av vad som blivit förfalskat ha idepartementsförslaget inrymts i 9 §.

8 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. I denna har kommitténupptagit ett stadgande om straff för förfalskning av fast märke. Sådantbrott skall enligt förslaget föreligga, där någon falskeligen anbringar märkeeller annat föremål, som kan tagas för gällande gränsmärke eller varaktigtmärke för plan- eller höjdmätning, vattenmärke, fixpunkt ellerobservationsrör, eller ock flyttar, borttager eller förstör något sådant. Såsomförutsättning för straffbarhet har vidare uppställts fara i bevishänseende. Straffethar föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är attanse som ringa, fängelse eller böter.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12: 11, vareststadgas straff för den som i bedrägligt uppsåt river, flyttar eller vrider rå ochrör eller annat gränsmärke, märke av varaktig beskaffenhet som blivitutsatt vid plan- eller höjdmätning, eller märke, som till betecknande avbestämd vattenhöjd satt är; härmed är jämställt att falskeligen sätta sådantmärke. Vidare finnes i vattenlagen 13: 14 ett stadgande om straff för den somuppsåtligen borttager eller fördärvar vattenmärke eller observationsrör ellersärskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut ombyggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering ellerrörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför sig. Dettasistnämnda stadgande är avsett att tillämpas, därest gärningsmannen ickekan överbevisas att ha handlat i sådant syfte eller eljest under sådanaförhållanden att straff enligt strafflagen 12: 11 kan ådömas. Skadande avhithörande märken kan också bliva straffbart såsom skadegörelse enligtnuvarande 19: 20 eller någon gång 19: 15.

I fråga om vattenrättsliga märken innebär förslaget, att samtliga märken,som upptagas i vattenlagen 13: 14, medtagits. Vidare har uttryckligenangivits, att endast gällande märken avses. Uteslutits ha sålunda bl. a.provisoriska märken, som under en lantmäteriförrättning anbringas för att tjäna [ 243 ]till ledning vid fortsättande av förrättningen. I fråga om de straffbaragärningsformerna avviker kommittéförslaget icke i sakligt hänseende frånnuvarande 12: 11. Däremot har kommittén icke, såsom i sagda lagrum skett,avgränsat det nu ifrågavarande förfalskningsbrottet från skadegörelse ochfrån förseelse mot vattenlagen genom att uppställa ett krav på bedrägligtuppsåt. I stället har kommittén här liksom vid urkundsförfalskning medflera tidigare i förevarande kapitel behandlade brott såsom en ytterligareobjektiv förutsättning infört kravet på fara i bevishänseende.

Vad angår straffet är detta enligt gällande rätt straffarbete från och medsex månader till och med fyra år. Med hänsyn till att kravet på bedrägligtuppsåt bortfallit har kommittén funnit straffminimum böra sänkas tillstraffarbete i två månader för normalfallen, varjämte för ringa fall upptagits ettstraff av allenast fängelse eller böter.

Att nu förevarande paragraf i förslaget endast har avseende åförfalskning av definitiva märken har föranlett rådhusrätten i Malmö att uttala, attskydd otvivelaktigt erfordrades även för motsvarande provisoriska märkenunder pågående förrättning. Kartläggningar, legala mätnings- ochjorddelningsförrättningar, av tjänstemän eller enskilda företagna utstaknings- ochavvägningsarbeten för uppförande av husbyggnader, dammbyggnader ochstängsel eller för väg-, gatu- och ledningsarbeten m. m. medförderegelmässigt utsättande av märken, vilkas rubbande kunde medföra synnerligen storaolägenheter. Härvid torde icke alltid annan straffbestämmelse kunnatillämpas. Det förefölle med hänsyn härtill och till vikten av att dylika märkenskyddades lämpligt att för dessa fall tillskapa en särskild brottskategori,vilken syntes böra upptagas i en särskild paragraf, förslagsvis i 11 kap.

Departementschefen.Att förfalskningsskyddet för fasta märken endast avser definitiva märkentorde, såsom rådhusrätten i Malmö framhållit, kunna leda till mindretillfredsställande resultat. Förfalskningsansvar synes vara på sin platsexempelvis om någon rubbar vid en lantmäteriförrättning utsatta provisoriskamärken på sådant sätt att det medför fara för att förrättningsmannen skallutsätta de definitiva märkena på oriktiga platser. Med hänsyn härtill har idepartementsförslaget kravet på att märkena skola vara av varaktigbeskaffenhet borttagits ur paragrafen och förfalskningsskyddet sålunda utsträckts tillatt gälla jämväl provisoriska märken.

Medan kommittéförslaget var föremål för behandling i departementet hartill mig den 9 maj 1945 från Sveriges lantmätareförening inkommit enframställning, vari föreningen framhållit såsom önskvärt att all uppsåtligskadegörelse på nu ifrågavarande märken belades med straff. Under hänvisninghärtill hemställde föreningen om ett uttalande varav framginge att sådanskadegörelse, i fall då brottsrekvisitet fara i bevishänseende icke voreuppfyllt, städse vore att hänföra under stadgandet om straff för skadegörelsei 24: 1 i kommittéförslaget. Därest detta icke ansåges möjligt, funne [ 244 ]föreningen böra tagas under övervägande, huruvida icke åt samtliga i nuförevarande paragraf av förslaget omnämnda märken borde genom en särskildbestämmelse beredas samma straffrättsliga skydd som för närvarande pågrund av stadgandet i 13: 14 vattenlagen tillkomme de vattenrättsligamärkena. I anledning härav vill jag framhålla att, då fara i bevishänseende ickeföreligger och straff enligt 12: 8 i förslaget sålunda icke skall inträda,möjlighet finnes att i stället ådöma straff enligt 24 kap., därest märkenaförstörts eller förändrats på ett sådant sätt att nyttan av dem gått helt ellerdelvis förlorad. Att beträffande andra här ifrågavarande märken änvattenrättsliga införa ett mot 13: 14 vattenlagen svarande subsidiärt stadgande omstraffskydd finner jag däremot icke påkallat. Till följd av den utvidgning avdet straffbara området i nu förevarande stadgande i strafflagen, som skettdärigenom att kravet på bedrägligt uppsåt utgått, har nämligen denpraktiska betydelsen av nämnda lagrum i vattenlagen blivit synnerligen ringa.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har, frånsett den förutangivna ändringen, bibehållits i sak oförändrad. Då det icke synes nödigt atti strafflagen uttryckligen nämna de vattenrättstekniska termernavattenmärke och observationsrör, har emellertid såsom föremål för skyddet heltallmänt angivits dels gällande gränsmärke eller fixpunkt, dels ock annat märkeför plan- eller höjdmätning å land eller i vatten.

Med hänsyn bl. a. till att paragrafen i departementsförslaget utsträckts tillatt gälla även provisoriska märken har i straffskalan för normalfallupptagits fängelse vid sidan om straffarbete i högst fyra år.

9 §.

I 4 § av detta kapitel har kommittén upptagit ett stadgande, att densom begagnar eller för begagnande utlämnar falsk urkund skall, däråtgärden innebär fara i bevishänseende, straffas för brukande av falskurkund såsom hade han förfalskat urkunden. Enligt 6 § andra stycket ikommittéförslaget skall ansvar för penningförfalskning inträda jämväl därnågon utprånglar falsk sedel eller falskt mynt. Har utprånglaren mottagit detförfalskade i tro att det var äkta, skall emellertid straffet blott varafängelse eller böter. Slutligen skall enligt 7 § andra stycket i kommittéförslagetansvar för märkesförfalskning drabba den som begagnar eller förbegagnande utlämnar något som blivit förfalskat på sätt i 7 § sägs.

Motsvarande bestämmelser finnas i gällande lag i 12: 6, 8, 16 och 17.Enligt 6 § straffas den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skadagöra, brukar handling den han vet falsk vara, enligt 8 § den som, medvetskap om märkesförfalskning, i bedräglig avsikt begagnar det förfalskadeoch enligt 16 § den som utprånglar falskt mynt eller falsk penningsedel.Straffet är i samtliga fall detsamma som om han själv gjort förfalskningen.Enligt 17 § blir straffet allenast fängelse eller straffarbete i högst två år eller [ 245 ]i ringare fall böter, om utprånglaren själv blivit med falskt mynt eller falskpenningesedel bedragen.

I fråga om brukande av falsk urkund och motsvarande fall vidmärkesförfalskning har gärningsbeskrivningen i kommittéförslaget utbyggtsdärigenom att med begagnande likställts utlämnande för begagnande. Detta harav kommittén motiverats med att enligt vanliga regler om flerasmedverkan till brott ett fullbordat begagnande icke förelåge, om urkunden ellermärket endast överlämnats till en person som kände dess egenskap avfalsk och alltså icke själv skulle vilseledas men som enligt brottsplanenskulle använda urkunden eller märket för att vilseleda en tredje person.Först i och med sistnämnda användning skedde här ett begagnande. Bådade i kommittéförslaget här upptagna handlingsformerna krävde, att denfalska urkunden eller det falska märket i bokstavlig mening handhaves av denbrottslige eller någon som därtill föranletts av honom. I fråga omarkivhandlingar och andra inneliggande urkunder vore det alltså icke tillfyllest atturkunden åberopades utan att den företeddes eller att eljest någonhänvisades därtill. Först då sådana åtgärder föranlett, att någon undersökturkunden eller åtminstone låtit förflytta den för undersökning skulle straffkunna inträda. Kommittén hade icke ansett av behovet påkallat att igärningsbeskrivningen inrymma även förstnämnda ganska sällsynta fall; de bleveofta att bedöma såsom straffbara försök enligt den föreslagna särskildaförsöksparagrafen i kapitlet. Icke heller att åberopa en urkund genom attförete en avskrift därav vore att anse såsom ett brukande av självaurkunden.

Liksom beträffande det egentliga förfalskningsbrottet har kommittén ifråga om det nu förevarande brottet, i stället för gällande lags rekvisit attgärningsmannen skall ha handlat sig eller annan till nytta eller att därmedskada göra, såsom villkor för straffbarhet uppställt att det skall haförelegat fara i bevishänseende. Även här fordras sålunda, enligt vad kommitténi motiven uttalat, endast vanligt uppsåt vilket emellertid skall omfatta alladelar av det objektiva rekvisitet och sålunda bland annat innebära insiktom att det begagnade är falskt.

Vid signaturförfalskning och förfalskning av fast märke har kommitténicke föreslagit några särskilda bestämmelser om begagnande. Kommittén harnämligen ansett att bestämmelserna om bedrägeri och bedrägeriförsökvore tillfyllestgörande i dylika fall.

Med avseende å 4 § har Stockholms rådhusrätt funnit det tveksamt,huruvida det här bl. a. avsedda fallet, att någon med vetskap om en urkundsegenskap av falsk överlämnar handlingen till en annan om förfalskningenlikaledes underkunnig "person för att av denne begagnas, borde bedömasväsentligt strängare än det av paragrafen icke täckta fallet att innehavarenav en utav annan person förfalskad urkund överenskomme med en tredjeperson om gemensamt begagnande av urkunden, som emellertid fingekvar [ 246 ]kvarstanna hos innehavaren och sedermera ej användes. Rådhusrätten harframställt motsvarande anmärkning beträffande 7 §.

Departementschefen.De i kommittéförslaget i skilda sammanhang upptagna stadgandena omstraff för den som begagnar falsk urkund eller falskt märke ellerutprånglar falsk sedel eller falskt mynt ha i departementsförslaget sammanförts inu förevarande paragraf. Då såvitt jag kan finna behov av motsvarandebestämmelser föreligger vid signaturförfalskning och förfalskning av fastmärke, har i denna paragraf även stadgats straff för den som utbjudereller håller till salu verk med falsk signatur eller åberopar falskt fastmärke. I paragrafen har alltså stadgats straff för den som överhuvud görbruk av något som förfalskats.

Vad brottsbeskrivningen angår har jag funnit stadgandets räckvidd börabegränsas till brukande och sålunda icke, såsom kommittén föreslagitbeträffande falska urkunder och märken, omfatta jämväl utlämnande tillbrukande. En sådan åtgärd innefattar nämligen förberedelse till brukande ochkan följaktligen straffas enligt 11 § i departementsförslaget, vilket synesvara tillräckligt. Å andra sidan har jag ansett, att även ett brukande somsker i form av enbart åberopande bör drabbas av straffbudet. Huruvidaexempelvis en falsk urkund företetts i original eller endast åberopats iavskrift eller eljest utan originalets uppvisande, synes mig nämligen icke böravara avgörande för det straffbara områdets gräns. Även ett åberopande sombestår i att någon hänvisar annan t. ex. till en arkivhandling eller enfixpunkt som han vet vara förfalskad bör enligt min mening kunna bestraffassåsom fullbordat brott.

Den av kommittén beträffande utprångling av falska penningar föreslagnasärskilda bestämmelsen att, därest utprånglaren mottagit det förfalskade itro att det var äkta, straffet skall vara fängelse eller böter har kunnatutgå ur departementsförslaget såsom obehövlig. I 6 § har nämligen stadgats,att straffet för penningförfalskning i ringa fall skall vara fängelse ellerböter och nu förevarande paragraf hänvisar beträffande straffet bl. a. till6 §. Tydligt är att nämnda fall av utprångling i regel bör bedömas såsomringa, men det kan å andra sidan icke anses särskilt önskvärt att 1 självalagtexten understryka att ett vidarebefordrande av falska penningar kanväntas bliva milt bedömt.

Straffskalan för brukande av det förfalskade skall i varje särskilt fall varadensamma som för förfalskning av ifrågavarande slag. Brottet får efteromständigheterna betecknas såsom brukande av falsk urkund, falsk signatur,falsk sedel o. s. v. Någon sammanfattande brottsbeteckning har ickelämpligen kunnat angivas.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar i kommittéförslaget 8 §. I denna harupptagits ett stadgande, att den, som i annat fall än i paragraferna ompenningförfalskning och märkesförfalskning sägs bland allmänheten sprider föremål [ 247 ]som lätt kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligtvärdemärke, skall för spridande av efterbildning av sådant föremål dömastill böter.

I gällande rätt finnes icke någon annan motsvarighet till vad sålundaföreslagits än lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildningav penningsedel. Där är stadgat att om någon sprider föremål, vilket utgöreller å vilket, honom veterligen, finnes anbragt efterbildning av gällandepenningsedel, och efterbildningen är sådan att förväxling lätt kan äga rum,han skall straffas med böter från och med fem till och med etthundrakronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag.

Angående behovet av en särskild straffbestämmelse mot spridande avföremål, som kunna förväxlas med bevismedel vilka åtnjuta skydd motförfalskning, har kommittén anfört att ett föregivet bevismedel för att kunna ansesvara eftergjort eller förfalskat måste ha sken av äkta, i det att det i frågaom sitt yttre skick skall ha en sådan grad av likhet med det äkta bevismedletatt det är ägnat att vilseleda. Av vissa bevismedel framställdes emellertidibland efterbildningar, som i nu berörda hänseende icke vore sådana att någonegentlig förfalskning kunde anses föreligga. I tidningar och andrapublikationer förekomme exempelvis färglagda avbildningar av sedlar eller frimärken;även såsom fristående föremål tillverkades och spriddes sådana. Avsikten voreicke, att förväxling med äkta bevismedel skulle äga rum, utan ginge «i regelut på reklam i en eller annan riktning. Spridande av sådana efterbildningarav allmänt brukade bevismedel vore likväl icke helt ofarligt. En i en skrifttryckt avbildning av en penningsedels ena sida kunde klippas ut och undersärskilt gynnsamma förhållanden med framgång utgivas som en äkta sedel,exempelvis om "sedeln" i vikt tillstånd under mörker erbjödes som betalningför en bilfärd eller vid annan brådskande uppgörelse. Man finge också räknamed att dylika efterbildningar med ganska små förändringar kundeanvändas för ett verkligt eftergörande av äkta bevismedel. När en efterbildningblivit missbrukad genom att användas såsom äkta bevismedel, vore detemellertid ofta svårt att anträffa den skyldige eller att mot honom åstadkommatillräcklig bevisning. Möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium voredärför påkallad, lämpligen i form av ett stadgande om straff för självaspridandet av efterbildningar av ifrågavarande slag. Av huvudsakligen dessa skälhade också i talrika länder stadgats förbud mot tillverkning och spridningav sådana efterbildningar, om vilka nu vore fråga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har kommittén uttalat, att deti 1927 års lag stadgade förbudet mot spridande av efterbildning avpenningsedel alltjämt borde upprätthållas, och att det syntes lämpligt att det infördesi strafflagen i nu förevarande kapitel.

Kommittén har vidare haft att taga ställning till en efter föranledande avfullmäktige i riksbanken tillkommen skrivelse från justitieombudsmannentill Konungen den 16 september 1936, vari hemställts att straffsatsen i 1927års lag måtte skärpas och förbudet utvidgas till att avse alla de fall dåförväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av om förväxlingen [ 248 ]kunde ske lätt eller ej; det hade nämligen visat sig att missbruk av det slagsom avsåges i lagen alltjämt förekomme och att domstolarna i vissa fallställt så höga krav för att förväxling skulle anses lätt kunna äga rum, attlagens förbud icke syntes tillräckligt effektivt. Beträffande det förstnämndaönskemålet har kommittén funnit att ett bötesstraff av högst etthundra kronoricke vore tillräckligt med hänsyn till den vinning, som reklam av nuförevarande slag kunde beräknas medföra. Straffet har därför av kommitténföreslagits till dagsböter utan särskild begränsning. Däremot har kommitténansett det icke vara tillräckligt motiverat att straffbelägga även spridning avsådana efterbildningar, som icke lätt kunde förväxlas med äktapenningsedel. Enligt kommitténs mening skulle nämligen härigenom även helt lojalaförfaranden kunna bliva straffbara.

Emellertid har kommittén i två andra hänseenden föreslagit utvidgande avförbudet, nämligen till att avse även efterbildningar av mynt och av offentligtvärdemärke. Som motivering till det förra har kommittén anfört attefterbildningar av mynt visserligen syntes förekomma i mindre omfattning men skullekunna erhålla ökad användning, om förbudet mot efterbildning av sedlargjordes mera effektivt, och att de i och för sig vore ägnade att medförasamma olägenhet. Förslaget att utsträcka stadgandet till att omfatta ävenefterbildningar av offentligt värdemärke har åter föranletts av skrivelser frångeneralpoststyrelsen till Konungen den 6 december 1929 och den 13 november1942, i vilka styrelsen hemställt om skydd i nu förevarande hänseende försådana värdetecken som tillhandahölles genom postverket. Då dennahemställan synts kommittén. befogad, har kommittén ansett sig böra föreslå attfrimärken och andra offentliga värdemärken, som enligt kommittéförslagetskulle åtnjuta skydd mot förfalskning, även inrymdes under straffskyddet inu förevarande paragraf.

Slutligen har kommittén även haft att taga ståndpunkt i anledning aven till kommittén överlämnad skrivelse till Konungen från fullmäktige iriksbanken den 11 april 1942, däri påyrkats straff även för den som uppsåtligenskadade av riksbanken utgiven sedel så, att den till följd därav borde dragasur den allmänna rörelsen. Fullmäktige ha anfört, att sådant förfarandeförekommit sedan riksbanken i december 1941 börjat utgiva tiokronesedlar avny typ och att riksbanken därigenom lidit viss förlust. Kommittén har häromanfört att det, såsom ock av fullmäktige förmenats, vore tydligt att strafficke kunde ifrågakomma för varje åtgärd att å en riksbankssedel anbringaskrift eller teckningar utan endast för åtgärder, genom vilka en sedels skickmera allvarligt försämrades. En gränsdragning måste här med nödvändighetbliva ganska godtycklig. Då förövaren av ofoget i allmänhet måste antagasvara ägare till sedeln och alltså icke kränkte någon annans rätt, förefölle ettstadgande om straff böra ifrågakomma endast om förfarandet tagit sådanspridning, att mera betydande olägenhet föranletts. Så syntes emellertid ickevara fallet. Kommittén funne därför icke skäl föreslå införande i strafflagenav någon bestämmelse iämnet.

[ 249 ]I anledning av denna paragraf i förslaget ha fullmäktige i riksbankenförklarat sig vidbliva den av kommittén bemötta uppfattningen, att förbudetmot spridande av efterbildning av penningsedel borde utvidgas till att avsealla de fall, då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoendeav huruvida förväxlingen kunde ske lätt eller ej. Till ytterligare utvecklingav denna mening ha fullmäktige anfört, att det med skäl torde kunna fordrasatt firmor och enskilda avhölle sig från sådan efterbildning av sedlar somkunde leda till förväxling, samt att det syntes fullmäktige knappast troligtatt en bestämmelse härom skulle, såsom kommittén funnit, kunna göra ävenhelt lojala förfaranden straffbara. Däremot borde en sådan bestämmelsekunna utöva en icke obetydlig preventiv verkan. Med hänsyn till att tolkningenav gällande bestämmelser varit i hög grad växlande hade fullmäktige undersenare är i allmänhet inskränkt sig till att under hänvisning tillstraffbestämmelserna söka förmå vederbörande firmor att avstå från efterbildning ireklamsyfte. Att detta ej kunde anses helt tillfredsställande vore uppenbart.

Fullmäktige ha likaledes vidblivit sitt önskemål om en straffbestämmelseför den som uppsåtligen skadade av riksbanken utgiven sedel, så att dentill följd därav borde indragas. I denna del ha fullmäktige anfört, att sådanåverkan visserligen icke hittills förekommit i den omfattning fullmäktigebefarat vid avlåtandet av sin tidigare framställning i ämnet, men att detta ickeinnebure några garantier för framtiden. Skulle någon taga sig före att i störreomfattning anbringa reklamtext på sedlar, vore detta oåtkomligt mednuvarande bestämmelser. Att viss ekonomisk förlust därigenom skulle kunnaåsamkas riksbanken genom nödvändigheten att indraga och förstöra sedlarna samtersätta dem med nya, vore uppenbart. Därtill komme, att det icke kunde vararimligt att den enskilde skulle ostraffat kunna genom dylika åtgärderåsidosätta aktningen för ett statligt betalningsmedel. Fullmäktige ville emellertidbegränsa sitt förslag om straffbeläggning till att avse endast sådanaförfaranden som skedde i större omfattning.

Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det icke tillrådligt att, på sättfullmäktige i riksbanken påfordrat, utsträcka den nu ifrågavarandestraffbestämmelsen till att omfatta spridandet även av andra efterbildningar avpenningsedlar än sådana som lätt kunna förväxlas med riktiga sedlar. Att ett företagi reklamsyfte utdelar presentkort som förete en mycket avlägsen likhet medgällande penningsedlar, synes mig sålunda icke böra få föranleda straff. Ifråga om ett straffstadgande av nu ifrågavarande typ kan det icke anses varalagstiftningens uppgift att giva ett straffskydd som sträcker sig längre än somerfordras för att komplettera det skydd, medborgarna själva böra bereda siggenom iakttagande av normal vaksamhet.

Även i fråga om det av fullmäktige likaledes framförda önskemålet omstraff för skadande av riksbankens sedlar så att de måste indragas finnerjag, att kommittén förebragt övertygande skäl för att icke upplaga någonSådan straffbestämmelse. Icke heller i övrigt har jag funnil anledning till [ 250 ]någon erinran mot utformningen av nu förevarande paragraf ikommittéförslaget.

11 §.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 11 §, varest upptagitsbestämmelser om straff för försök till brott enligt förevarande kapitel. Isådant hänseende har kommittén föreslagit att straff på försöksstadiet skulleinträda beträffande normalfall och grova fall av urkundsförfalskning, såvittförsöket avser urkund varöver gärningsmannen ej äger förfoga, så ockbeträffande penningförfalskning ävensom andra än ringa fall av brukande avfalsk urkund, undertryckande av urkund, märkesförfalskning samtförfalskning av fast märke.

Härigenom innebär kommittéförslaget i förhållande till gällande rätt enbetydande utvidgning av området för försöksstraff vid förfalskningsbrotten.För närvarande straffas sålunda endast försök till förfalskning ellerförstörande av allmänna arkivhandlingar och av fasta märken samt försök tillutprångling av falska penningar. Däremot avvisades i de sakkunnigas motivtill 1942 års lagstiftning om försök (SOU 1940: 19 s. 67 f.) att införa straffför försök till vissa andra förfalskningsbrott. Beträffande förfalskning avandra handlingar än allmänna arkivhandlingar anfördes sålunda, att densom t. ex. experimenterade med att eftergöra en annans namnteckningunder något kontrakt eller dylikt endast sällan kunde väntas bliva ertappadoch att, även där så skedde, ovisshet ofta skulle råda om han haft det förstraffbarhet erforderliga uppsåtet. Att stadga straff särskilt för försök attbegagna en falsk handling skulle sakna större praktisk betydelse. Vadanginge penningförfalskning syntes det ej erforderligt att stadga straff förförsök med hänsyn till att sådan förfalskning vore straffbar såsom fullbordatbrott så snart ett mynt eftergjorts eller annan hithörandeförfalskningsåtgärd blivit verkställd, ävensom därtill att vissa förberedelser vore särskiltkriminaliserade enligt 12: 18.

Kommittén har däremot uttalat, att det på grund av förfalskningsbrottensvanligen ganska grova beskaffenhet vore närliggande att bestraffa demredan på försöksstadiet. Väl kunde ett skäl mot bestraffning av försök tillförfalskning synas ligga däri, att brottet vanligen vore fullbordat innan ännunågon skada åstadkommits, nämligen om man tänkte på förmögenhetsskadagenom bedrägeri eller liknande brott. Denna uppfattning innebureemellertid enligt kommitténs mening ett misskännande av förfalskningsbrottetsväsen. Detta bestode nämligen icke i kränkningen av någon särskildrättighet utan i brottets egenskap att innebära en fara för de samhällsviktigabevismedlens funktion i allmänhet.

Vad därefter angår behovet av försöksstraff vid de särskilda slagen avförfalskningsbrott har kommittén till en början beträffande förfalskning ochförstörande av handlingar funnit, att det icke syntes böra ifrågakomma attbegränsa bestraffningen av försök till att såsom för närvarande gälla endasti fråga om allmänna arkivhandlingar, även om dessa i främsta rummet finge [ 251 ]anses vara i behov av detta mera omfattande straffskydd. En begränsningav det straffbara området vid försök till urkundsförfalskning ochundertryckande av urkund vore emellertid påkallad, men avgränsningen syntes ickelåta sig genomföra på grundval av ett särskiljande mellan olika grupper avurkunder.

I stället funne kommittén till en början att, i överensstämmelse med vadsom enligt 1942 års lagstiftning gällde för de viktigare förmögenhetsbrotten,försök till ringa urkundsförfalskning icke borde bestraffas. Vidare bordestraff icke inträda för ett försök till urkundsförfalskning, vid vilketgärningsmannen begagnar sig av material som icke utgjorde någon urkund,exempelvis ett oskrivet papper, eller som åsyftade förändring av en urkund, varöverhan själv ägde förfoga. Motsvarande begränsning vore självklar beträffandeundertryckande av urkund, eftersom enligt förslaget detta brott även såsomfullbordat endast kunde avse urkund, varöver den skyldige icke ägdeförfoga. Vad anginge brukande av falsk urkund syntes följdriktigheten kräva,att även försök till sådant brott bleve straffbart. Även här borde emellertidringa fall undantagas. Penningförfalskning ansåge kommittén likaledes börabestraffas redan såsom försök. Utom brottets svåra beskaffenhet taladehärför, att försöksstadiet ej sällan vore långt utdraget och att det brottsligauppsåtet ofta därunder framträdde med mycken tydlighet. Av vikt vore också,att försök ej sällan kunde lättare ledas i bevis än det fullbordade brottet.Den sista synpunkten gjorde sig med särskild styrka gällande beträffandeden i kommittéförslaget i paragrafen om penningförfalskning även upptagnagärningsformen utprångling av falska penningar. På grund avpenningförfalskningens höggradiga farlighet funne kommittén, att även ringa fall avbrottet borde vara inbegripna under försöksbestraffningen. I viss månsamma synpunkter som beträffande penningförfalskning krävde att ävenmärkesförfalskning bestraffades på försöksstadiet, dock att här syntskommittén kunna göras undantag för ringa fall. I fråga om förfalskning av fastmärke borde tydligen det nuvarande försöksstraffet bibehållas, men ävenhär funne kommittén att ringa fall syntes" böra undantagas, vilket innebureen begränsning i förhållande till gällande rätt. I

Vad slutligen angår de nuvarande bestämmelserna om straff för vissaförberedelseåtgärder till penningförfalskning i 12: 18 ha dessa enligtkommittéförslaget blivit överflödiga till följd av de allmänna reglerna omförberedelsestraff i 3 kap.

I anledning av förslaget att försök till urkundsförfalskning skullestraffas endast där det avsåge urkund varöver gärningsmannen ej ägde förfoga,har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit det betänkligt att bl. a.försök att tillverka helt nya urkunder skulle falla utanför det straffbaraområdet. Hovrätten har i denna del framhållit, att urkundsförfalskning oftakrävde ingående förberedelser och en vidlyftig utrustning, särskiltbeträffande i regel tryckta handlingar, såsom aktiebrev och obligationer. Hadetillverkning av dylika handlingar påbörjats, förefölle gärningsmannen så [ 252 ]tydligt hava manifesterat sin brottsliga vilja, att han icke borde gå fri frånstraff för försök. I fråga om sådana gärningar gjorde sig sammasynpunkter gällande, som föranlett att penningförfalskning enligt förslaget städsegjorts straffbar på försöksstadiet. Det syntes därför böra övervägas, om ickeden ifrågavarande begränsningen beträffande försök till urkundsförfalskningkunde bortfalla. Några egentliga olägenheter härav kunde icke anses varaatt befara. De fall som kommittén i första hand ansett böra undantagasfrån det straffbara området syntes sålunda ändock med hänsyn till kravetpå tjänlighet hos försökshandlingen ofta komma att gå fria från straff.Samma verkan kunde väntas inträda i ytterligare ett antal fall, emedanden åsyftade gärningen skulle ha varit att bedöma såsom ett ringabrottsfall.

Departementschefen.Till vad kommittén här föreslagit beträffande området för försöksstraffvid förfalskningsbrotten har jag i stort sett kunnat ansluta mig. Jag hardock från de synpunkter, som anlagts av hovrätten över Skåne ochBlekinge, funnit, att beträffande urkundsförfalskning straffbarheten icke bordebegränsas till fall, i vilka försöket avsett en urkund varövergärningsmannen icke ägde förfoga. Vidare har jag med hänsyn till den allvarligabeskaffenhet som ofta utmärker signaturförfalskning ansett, att försöksstraffbör stadgas jämväl i fråga om detta brott. I fråga om penningförfalskningoch utprångling av falska penningar har jag åter funnit, att liksom vidövriga förfalskningsbrott ringa fall synas kunna undantagas från detstraffbara området vid försök.

Vidkommande frågan i vilken utsträckning straff bör inträda förförberedelse till brott enligt nu förevarande kapitel torde med hänsyn till dessastyp vara påkallat, att förberedelse straffas i samma omfattning som försök.Vad särskilt angår det i departementsförslagets 9 § upptagnabrukandebrottet torde det vara av behovet påkallat att såsom förberedelse därtill kunnastraffa utlämnande av falsk urkund till begagnande, införande av falskapenningar till riket och dylika gärningar. Sitämpling torde icke behövastraffbeläggas. På grund av vad sålunda anförts har här upptagits stadgande omstraff för försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8och 9 §§ i departementsförslaget, dock att straff ej må ådömas, om brottetskulle vara att anse såsom ringa.

I paragrafen har slutligen upptagits ett stadgande om straff förunderlåtenhet att avslöja brott, vilket emellertid ansetts kunna begränsas till attavse allenast penningförfalskning.

12 §.

Paragrafen svarar mot 12 § i kommittéförslaget. I denna har upptagits ettstadgande, att där någon, som ådragit sig ansvar enligt nu förevarandekapitel för det han framkallat fara i bevishänseende, innan avsevärd olägenhetuppkommit frivilligt avvärja denna, straffet må nedsättas under vad eljest [ 253 ]bort följa å gärningen. Om faran var ringa och brottet icke belagt medsträngare straff än fängelse, har straffrihet föreslagits skola inträda.

Detta stadgande har av kommittén avsetts skola i viss mån utgöra enmotvikt till att förfalskningsbrotten enligt förslaget genomgående skola ansessåsom fullbordade på ett så tidigt stadium, att förfalskningen icke behöverha medfört någon rättsförlust eller ens ha lett till att någon blivit vilseleddeller till att bevisning blivit hindrad eller givit oriktigt resultat. Kommitténhar härom uttalat, att det likväl vore obestridligt att straffbarhetens gradrönte inflytande av hur långt ett missbruk med bevismedel hunnit fortskrida.Om gärningen bleve upptäckt och avbruten på ett tidigt stadium, skulleofta ett jämförelsevis lindrigt straff befinnas tillräckligt. De av kommitténföreslagna straffsatserna medgåve i allmänhet, att denna synpunkt kundevinna beaktande vid straffets utmätande inom den för brottet, eventuellt förringa fall, stadgade istraffskalan. I vissa fall syntes denna utväg emellertidicke vara tillräcklig, nämligen då den brottslige själv avbrutit sittförehavande och vidtagit sådana åtgärder, att några ytterligare menliga verkningardärav icke vore att befara. Då kunde nämligen straffnedsättning ellerfullständig befrielse från straff skäligen anses påkallad i den utsträckningkommittén här föreslagit. Till stöd härför kunde ytterligare anföras detangelägna i att bestraffningen av hithörande brott utformades så, att denbrottslige, även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brottförelåge, såvitt möjligt föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten,innan den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar. Då stadgandetgjorts tillämpligt endast på sådana förfalskningsbrott, i fråga om vilka farai bevishänseende uppställts såsom brottsrekvisit, omfattade det ickepenningförfalskning eller spridande av efterbildning av gällande penningsedel, mynteller offentligt värdemärke.

I anledning av paragrafen har Sveriges advokatsamfund vänt sig mot attstraffrihet vid tillbakaträdande föreslagits skola inträda endast då faran varringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse. Samfundethar härom anfört, att det väl kunde synas betänkligt, främst måhända urgeneralpreventiva synpunkter, att låta tillbakaträdande från fullbordat brottgrunda straffrihet, men att kommittén likväl redan accepterat denna tankeför de fall, där faran var ringa och brottet endast belagt med fängelsestraffeller böter. Ett särskilt skäl till att ,utsträcka straffriheten även till grövrefall läge i vad kommittén i motiven anfört om det angelägna i attbestraffningen av förfalskningsbrotten utformades så, att den brottslige, även sedanen gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge, såvittmöjlig föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan den hunnitframbringa mera kännbara skadeverkningar. På sätt kommittén vidareantytt kunde avvärjandet av faran stundom icke ske på annat sätt än att denbrottslige lämnade upplysning om förhållandet till andra personer.Härigenom bleve emellertid det redan fullbordade brottet i viss mån uppdagat.Man hade anledning antaga, att om verkan av ett dylikt avvärjande icke [ 254 ]bleve annan än en måhända minimal straffnedsättning, den brottsligemången gång skulle föredraga att icke avvärja faran i förhoppning att hans brottskulle förbliva oupptäckt. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordadesamfundet, att paragrafen omarbetades så att frivilligt avvärjande av farani samtliga fall skulle kunna medföra straffrihet.

Departementschefen.Vad kommittén här föreslagit har jag funnit vara en sakligt välmotiveradkomplettering till de tidigare stadgandena i kapitlet. En omredigering avden föreslagna lagtexten har emellertid vidtagits. Att såsom kommittén avsettfrån paragrafens tillämpningsområde undantaga något eller några av brotteni kapitlet har nämligen icke synts erforderligt. Även vid de brott där kravpå fara i bevishänseende icke uttryckligen omnämnts i lagtexten bör, såsomvid 6 § framhållits. ett sådant krav anses förutsatt och stadgandet i nuförevarande paragraf alltså kunna bliva tillämpligt. Såsom förutsättning förstadgandets tillämplighet har därför i departementsförslaget angivits att någonsom ådragit sig ansvar enligt 1–10 §§ frivilligt avvärjt den fara ibevishänseende som gärningen innebar, innan avsevärd olägenhet uppkommit.

Advokatsamfundets önskemål om utvidgning av möjligheten tillstraffrihet har icke föranlett någon ändring i nu ifrågavarande paragraf men hari viss utsträckning beaktats på det sättet, att särskilda straffskalor medfängelse eller böter för ringa fall införts i flera av de föregående paragraferna.

13 KAP.Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.1 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall straff för mened drabbaden som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osannuppgift eller förtiger sanningen. Straffet "föreslås av kommittén tillstraffarbete från och med sex månader till och med fyra år, dock att om menedmed hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov – såsomdå menedaren har uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller atteljest synnerlig skada tillfogas annan – straffet skall vara straffarbete frånoch med två till och med åtta år. Vidare har i 4 § av kommitténs förslagupptagits ett stadgande om straffnedsättning eller i ringa fall straffrihet, dånågon i hithörande fall avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen omsådant varom han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liteneller ingen betydelse för saken.

I fråga om det straffbara områdets omfattning överensstämmerkommittéförslaget i huvudsak med gällande rätt. För att med klara ord angivaomfånget av den straffrättsligt sanktionerade sanningsplikten har kommitténemellertid med osann uppgift uttryckligen jämställt förtigande av sanningen. [ 255 ]Vad angår de fall, i vilka enligt 4 § av kommitténs förslag straffnedsättningeller straffrihet kan inträda, torde gällande rätt innebära straffrihet för densom undandrager sig att meddela sanningsenliga uppgifter vilka skulleangiva att han själv gjort sig skyldig till brott., detta även om han avgivit osannpositiv utsaga för att freda sig. Likaså torde oriktiga uppgifter om sådant somsaknar betydelse för saken anses straffria. Däremot torde gällande rätt förövriga i 4 § avsedda fall icke medgiva vare sig straffrihet ellerstraffnedsättning under eljest gällande straffminimum. Anmärkas må, att enligt 36: 6 nyarättegångsbalken vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, varsyppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sättnärstående förövat brottslig eller vanärande handling, eller att avgiva utsagavarigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledningförekommer att vittnet höres därom.

Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete,mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år medmöjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sexmånader. Då erfarenheten under den tid som förflutit efter lagändringen år1937 givit vid handen att mened i tämligen stor utsträckning funnits börabestraffas med ett straff som understiger den för normalfall uppställdaminimigränsen av ett års straffarbete, har kommittén föreslagit en enhetligstraffskala för normalfall av mened med sex månaders straffarbete somminimum. Maximum föreslår kommittén sänkt från sex till fyra årsstraffarbete. Den föreslagna särskilda skalan för grova fall ersätter stadgandet i13: 2 i gällande lag enligt vilket menedare som bidragit till att oskyldig fåttundergå straff skall dömas till ett efter detta straff graderat strängttilläggsstraff.

Justitiekanslersämbetet har för sin del funnit betänkligt att nu, så snartefter den betydande straffsänkning som skedde 1937, ytterligare mildrastraffet för ifrågavarande ur skilda synpunkter allvarliga brott, och t. f. förstestadsfiskalen i Stockholm har förordat, att i sådana fall då meneden bidragittill att någon oskyldig dömts till straff, som han helt eller delvis undergått,straffet för meneden alltjämt borde bestämmas i relation till det straff somådömts den oskyldige. Föreningen Sveriges häradshövdingar har däremotuttalat, att enligt en allmän erfarenhet alltför stränga straffsatser oftaföranledde en strävan vid rättstillämpningen att söka giva brottet annanrubricering eller, om detta ej lyckades, att göra tolkningen av det rätteligentillämpliga lagrummet så snäv som möjligt. Att även det år 1937 till sex månadersstraffarbete nedsatta straffminimum vilket enligt förslaget skulle utgöraminimum i lindriga och normala fall, från nyss anförda synpunkt vore förhögt för de lindrigaste fallen framginge av den straffminskningsgrund somföreslagits i 4 §. Ville man undvika en framtida misstolkning av hithörandeparagrafer med tillämpning av 2 och 4 §§ i stället för 1 §, syntes detnödvändigt att för de lindrigaste fallen ytterligare sänka minimum i 1 §. Dettatorde lämpligen kunna ske genom en uppdelning av brottet i tre brottstyper, [ 256 ]normalfall, lindriga fall och grova fall. Därest så skedde, ifrågasatteföreningen om behov funnes att bibehålla stadgandena i 4 §.

Vad angår det i 4 § av kommitténs förslag avsedda fallet att någon underedsansvar lämnar oriktiga uppgifter för att freda sig från straff för brott harjustitiekanslersämbetet förklarat sig icke kunna undgå att hysa tvekan omlämpligheten av den ändringen i gällande rätt, att straffansvar kunde drabbaett vittne som lämnade sådana uppgifter. Även om det icke kunde förnekas,att fall kunde inträffa där straffrihet för beedigade oriktiga uppgifter ickevore motiverad, kunde den ståndpunkt förslaget intoge enligtjustitiekanslersämbetets mening komma att leda till obillighet mot vittnen. Hovrätten överSkåne och Blekinge har likaledes funnit denna förändring icke varamotiverad. Förelåge en sådan situation, att vederbörande på grund av reglerna ompliktkollision icke borde göras ansvarig för att ha lämnat oriktig uppgift,borde han också gå helt fri från straff. Det vore önskvärt, att paragrafenutformades så att dylik tillämpning av allmänna regler icke uteslötes. Även Sverigesadvokatsamfund har funnit önskvärt, att stadgandet med bibehållande iövrigt av förslaget komme att innehålla en kodifiering av nu gällanderättspraxis, enligt vilken straffrihet torde inträda vid allvarligareintressekollisioner. Göta hovrätt har för sin del funnit välgrundat att stadgastrafflindring och, i ringa fall, straffrihet för den som avgivit osann utsaga om sådantvarom han ägt vägra yttra sig. Beträffande motsvarande bestämmelser omden som förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra yttra sig harhovrätten ifrågasatt, huruvida i dylikt fall straffpåföljd över huvud bordeinträda. Ett blott förtigande av omständighet varom man ej varit pliktigatt uttala sig syntes icke vara likartat med lämnande av positivt felaktigauppgifter; straffansvar i det förra fallet torde ej heller äga stöd i detallmänna rättsmedvetandet. Även föreningen Sveriges häradshövdingar haransett, att man icke skäligen kunde grunda skillnaden mellan straffbarhet ochicke straffbarhet på den omständigheten, att vederbörande tege i stället för attanvända sin rätt att vägra uttala sig, särskilt som det mycket ofta tordeförekomma att han saknade kännedom om denna rätt.

I fråga om det fallet, att någon avger osann utsaga eller förtiger sanningenom sådant som är av liten betydelse för saken, har förslaget i allmänhetlämnats utan erinran. Föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertidifrågasatt, om icke detta fall lämpligen borde utformas som en särskildlindrigaste grad av menedsbrottet.

Departementschefen.Kriminaliseringen av mened spelar en mycket stor roll för rättsskipningen.Det år därför icke utan vissa betänkligheter att, såsom kommittén ifrågasatt,sänka straffet därför. Jag har dock kommit till den uppfattningen att dettai viss utsträckning låter sig göra och kan i denna del i stort sett ansluta migtill kommitténs förslag. Beträffande bestämmelserna om straffnedsättningeller straffrihet har jag emellertid funnit viss omarbetning av förslagetönskvärd.

Det av kommittén i 4 § föreslagna stadgandet om straffnedsättning eller [ 257 ]straffrihet avser osanna utsagor eller förtigande av sanningen angåendesådant, varom den hörde ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten elleringen betydelse för saken. Vad först angår sådant varom vederbörande ägtvägra att yttra sig har det sedan länge i rättspraxis ansetts straffritt attavgiva oriktigt vittnesmål för att undgå upptäckt av att vittnet själv gjort sigskyldig till brott. Tydligen bör ingen vara pliktig att under vittnesansvar yttrasig om huruvida han själv är skyldig eller ej. I överensstämmelse härmedstadgas också i 36: 6 nya rättegångsbalken, att vittne må vägra yttra sigangående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honompå visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling.Därmed är emellertid icke sagt, att det bör stå den brottslige fritt att, omhan blir hörd som vittne, lämna positivt oriktiga utsagor för att avvändamisstankarna från sig själv. Ett sådant förfaringssätt är ofta ägnat att ställanågon oskyldig i misstänkt dager och synes mig därför principiellt böra varastraffbart men beläggas med ett vida lindrigare straff än vanlig mened. Idepartementsförslaget har därför detta fall upptagits i en särskildbestämmelse om fängelse- eller bötesstraff för ringa fall, till vilken bestämmelse jagåterkommer i det följande. Det av kommittén gemensamt härmedbehandlade fallet att någon förtiger sanningen om sådant, varom han ägt vägraatt yttra sig, synes mig böra bedömas på ett annat sätt. Ett förtigande bör isådant fall enligt min mening vara straffritt, och detta synes böra komma tilluttryck icke i en undantagsbestämmelse utan i själva beskrivningen påmenedsbrottet. Detta brott beskrives därför i departementsförslaget så, att någonunder laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgifteller förtiger något, varom han är pliktig yttra sig. Klart är, att härvidvittnets egen uppfattning om vittnespliktens omfattning icke får tillmätasavgörande betydelse. Att ett vittne på grund av rättsvillfarelse trott sig varabefriat från skyldighet att yttra sig om vad han förtigit kan icke i och för sigfritaga honom från ansvar.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § jämväl behandlade fallen, attden osanna utsagan varit av liten eller ingen betydelse för saken, har för detsistnämnda av dessa båda fall upptagits en regel om straffrihet idepartementsförslagets 4 §. För det återstående fallet, nämligen att någon avgivitosann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft en viss men ringabetydelse för saken, synes det riktigt att medgiva straffnedsättning. Detta kanemellertid, såsom föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, ske genomatt generellt uppställa en särskild lindrigare straffskala för ringa fall avmened.

Beträffande den närmare utformningen av straffsatserna för mened torde,såsom kommittén föreslagit, den normala straffskalan böra omfattastraffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Emellertid finner jag,såsom redan i det föregående antytts, en ytterligare lindring påkallad genominförande av en särskild straffskala, omfattande fängelse eller böter, för ringafall. Denna straffskala är bland annat avsedd för sådana fall, där någonlämnat osann uppgift om sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller ock

17 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 87). [ 258 ]avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft ringabetydelse för saken. Förstnämnda fall har uttryckligen angivits i lagtexten,varemot det sistnämnda fått ingå i det allmänna uttrycket att brottet eljest äratt anse som ringa. För de grova fallen finner jag den av kommittén här someljest använda metoden med en särskild straffskala givet vara att föredragaframför den i gällande lag tillämpade, att straff för mened som bidragit tillatt oskyldig blivit straffad skall bestämmas i relation till det straff somådömts den oskyldige.

2 §.

Enligt 37 kap. nya rättegångsbalken kan part i tvistemål höras undersanningsförsäkran. Processlagberedningen förutsätter, att i strafflagen skallstadgas straff för medvetet oriktig sådan uppgift, lägre än straffet för mened menför vinnande av straffhotets syfte icke med lägre minimum än fängelse.

I överensstämmelse härmed föreslår straffrättskommittén i 3 § av sittförslag, att part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran lämnar osannuppgift eller förtiger sanningen skall för osann partsutsaga dömas tillstraffarbete i högst två år eller fängelse. Enligt 4 § i kommitténs förslag, vilken avsersåväl vittnes- som partsutsagor, skall emellertid straffnedsättning ellerstraffrihet inträda, när uppgiften eller förtigandet avsett sådant varom den hördeägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller ingen betydelse för saken.För innebörden av sistnämnda undantagsbestämmelse har närmareredogörelse lämnats under 1 §.

Mot den föreslagna straffbestämmelsen om osann partsutsaga har ickegjorts annan erinran än att Stockholms rådhusrätt och Sverigesadvokatsamfund ifrågasatt ändring av ordningsföljden mellan straffarterna, så attstraffet skulle bliva fängelse eller straffarbete i högst två år.

Departementschefen.Bestämmelsen om osann partsutsaga har i departementsförslaget ickeundergått andra förändringar än som erfordras för att uppnå överensstämmelse medutformningen av menedsbrottet i 1 §. Den brottsliga gärningen har sålundabeskrivits såsom lämnande av osann uppgift eller förtigande av något, varomden hörde är pliktig yttra sig. Vidare har en särskild straffskala tillagts förfall, där någon lämnat osann uppgift om sådant, varom han ej var pliktigyttra sig, eller brottet eljest är att anse som ringa. Straffet för ringa fall,vilket vid mened föreslagits till fängelse eller böter, har här satts till bötereller fängelse.

3 §.

I samband med straffbestämmelserna för mened och osann partsutsaga hai kommittéförslaget föreslagits stadganden om straff för motsvarandegärningar av grov oaktsamhet. Enligt 2 § i kommittéförslaget skall den som avgrov oaktsamhet begår gärning som i 1 § sägs dömas för ovarsam edsaga till [ 259 ]fängelse eller böter; och samma straff skall enligt en andra punkt i 3 § inträdaför partsutsaga av grov oaktsamhet.

För närvarande är allenast uppsåtlig mened straffbar. Såsom motiv för attstraffbelägga även oriktiga utsagor eller förtiganden som ske av grovoaktsamhet har kommittén åberopat bland annat den påtagliga svårigheten attbevisa, att en objektivt oriktig utsaga avgivits med uppsåt att förvränga ellerdölja sanningen. Denna svårighet föranledde säkerligen i många fall, attuppsåtligen oriktiga utsagor måste lämnas utan straff. Helt säkert förövades menedi betydligt större utsträckning än som framginge av de i förhållande tillantalet beedigade utsagor fåtaliga fall, på senare tid något tiotal årligen, ivilka menedsstraff ådömts. Belysande vore att åtal för mened i mycket storutsträckning ledde till frikännande; under de senaste åren hade föga mer änhälften av åtalen för mened lett till fällande dom. Infördes straff för osannutsaga under edsansvar som ej avgivits uppsåtligen utan blott av grovoaktsamhet, syntes kommittén en motsvarande straffbestämmelse vara påkalladäven för partsutsagor.

Mot att vid edsutsagor straffbelägga grov oaktsamhet har erinran gjortsallenast av Sveriges advokatsamfund, som hemställt att paragrafen måtte utgå.Tanken att tillskapa ett nytt brott av något lägre valör för att med straffkunna komma åt personer, som man misstänkte för ett grövre brott men ickekunde överbevisa därom, vore enligt samfundets mening icke tilltalande.Härtill komme, att brottsrekvisitet grov oaktsamhet vore tänjbart och lämnaderum för godtycke. Vad särskilt anginge vittnen måste beaktas, att de, när deinför domstol skulle avgiva sina berättelser, kunde begå även ganska grovamisstag under inflytande av spänning, nervositet m. m. Det kunde icke vararimligt, att de skulle löpa risken att en domstol efteråt bedömde ett misstagsåsom grov oaktsamhet.

Vad sålunda anförts om edsutsagor har samfundet ansett i än högre gradgälla partsutsagor. Kommittén hade enligt samfundets mening icke tillräckligtbeaktat det förhållandet, att uppgiftslämnarens egenskap av part mednödvändighet gjorde honom benägen att se saker ensidigt, varför det vore ettorimligt krav att han vid straffansvar skulle tillse att han icke gjorde sigskyldig till något misstag. Stockholms rådhusrätt har ansett tveksamt,huruvida osann partsutsaga borde bestraffas vid fall av grov oaktsamhet, samterinrat om att processlagberedningen icke uttalat annat än att straff bordestadgas för medvetet oriktig partsutsaga.

Vidkommande straffsatsen ha justitiekanslersämbetet och Stockholmsrådhusrätt erinrat, att den vid edsutsagor föreslagits till fängelse eller böter, samtifrågasatt om den icke, då osann partsutsaga vore ett lindrigare brott än mened,borde vid partsutsagor bestämmas till böter eller fängelse.

Departementschefen.Ehuru jag anser särskild försiktighet böra iakttagas vid straffbeläggandeav culpösa handlingar, har jag i likhet med kommittén kommit till denslutsatsen. att införande av straff för oriktiga utsagor i fall av grov oaktsamhet [ 260 ]är påkallat. Det av Sveriges advokatsamfund som skäl mot straffbeläggandeanförda exemplet, att ett nervöst vittne under inflytande av spänningen vidförhöret begår ett misstag, synes mig icke övertygande, eftersom i dylikt fallgrov oaktsamhet icke kan anses föreligga och straff alltså är uteslutet enligtförslaget. Om straffvärd grov oaktsamhet kan man däremot tala, när ensakkunnig under vittnesansvar bestämt uttalar sig rörande förhållanden, somhan i själva verket ej har reda på, och därvid lämnar felaktig uppgift. Ikravet på att oaktsamheten skall vara grov får även inläggas, att det skallvara fråga om någon uppgift av större betydelse.

Liksom kommittén anser jag vidare edsutsagor och partsutsagor såtillvidaböra behandlas lika, att grov oaktsamhet straffbelägges i båda fallen.Processlagberedningen saknade vid avgivande av sitt förslag anledning att ingåpå denna fråga, eftersom straffbeläggande av oaktsamhetsfall vid edsutsagordå ännu icke ifrågasatts. Vad angår den av Sveriges advokatsamfundberörda omständigheten, att en part lätt kan misstaga sig på grund av sinnaturliga partiska inställning, bör den givetvis beaktas vid bedömandet och oftaleda till att en oriktig partsutsaga anses straffri, men den synes icke varanågot avgörande argument mot straffbestämmelslen.

Brottsbeskrivningen i departementsförslaget överensstämmer i sak medkommitténs förslag. Emellertid har det synts, lämpligt att i en särskildparagraf upptaga en för eds- och partsutsagor gemensam bestämmelse. Brottethar därvid benämnts. ovarsam utsaga och straffet bestämts till böter ellerfängelse.

4 §.

Kommittéförslagets 4 § upptager regler om straffnedsättning eller i ringafall straffrihet för vissa fall av oriktiga eds- eller partsutsagor. Dessa habehandlats vid departementsförslagets 1 § med undantag av det fallet, att någonförtiger eller lämnar oriktig uppgift om förhållande som saknar betydelse försaken.

Beträffande sistnämnda fall har föreningen Sveriges häradshövdingarfunnit något behov av straff icke föreligga, då någon allmän fara icke inträffat.Sveriges advokatsamfund har likaledes förordat bibehållande av gällanderätt om straffrihet vid lämnande av irrelevanta uppgifter.

Departementschefen.I fråga om oriktiga eds- eller partsutsagor, som icke varit av betydelse försaken, ansluter jag mig till den av häradshövdingföreningen ochadvokatsamfundet uttalade meningen, att något behov av straff icke föreligger. Att lämnaoriktiga uppgifter angående helt betydelselösa omständigheter synes mig böra,liksom hittills, vara straffritt. Detta är i gällande rätt underförstått. Idepartementsförslaget har ett uttryckligt stadgande därom upptagits i nuförevarande paragraf i stället för den av kommittén föreslagna regeln omstraffnedsättning eller straffrihet. För att understryka att vittnets eller partens egenuppfattning om vad som är av betydelse för saken icke är avgörande harregeln erhållit den utformningen, att straffrihet inträder om utsagan prövasvara utan betydelse för saken.

[ 261 ]5 §.

I denna paragraf föreslår kommittén bestämmelser om falskt åtal.Brottet beskrives så, att någon åtalar den som är oskyldig. Straffet föreslås förnormalfall till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen medhänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avsersvårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall straffet enligtförslaget vara straffarbete i högst sex år, i ringa fall däremot fängelse ellerböter.

Motsvarande bestämmelser upptagas i gällande lag i 16 kap., som handlarom falsk angivelse och annan ärekränkning. Straffet för falskt åtal varierarmellan straffarbete på livstid och böter efter dels straffsatsen för det brottåtalet avser, dels den framgång åtalet haft, dels ock om åtalet skett av argtuppsåt eller av obetänksamhet.

Kommittén har ansett, att falskt åtal icke borde upptagas bland brottenmot enskild utan lämpligen kunde sammanföras med menedsbrottet.Straffets storlek har kommittén funnit böra bestämmas efter mera allsidigtövervägande av omständigheterna vid brottet än enligt gällande lag.Gränsdragningen mellan argt uppsåt och obetänksamhet, som vållat osäkerhet vidtolkningen, har kommittén icke bibehållit utan blott krävt att gärningen skeruppsåtligen, ett krav vilket här som eljest ansetts överflödigt att upptaga ilagtexten.

Mot förslaget har icke framställts någon erinran annat än beträffandefrågan, huruvida kravet på uppsåt borde uttryckligen upptagas i lagtexten.Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit önskvärt att så skedde genominförande av ordet "falskeligen" i lagtexten. Länsstyrelsen i Malmöhus länhar föreslagit formuleringen: "Åtalar någon den, som han vet varaoskyldig." Samma förslag har framförts av föreningen Sveriges landsfiskalerunder framhållande av att kravet på uppsåt vore uppenbart för fackmannenmen icke för lekmannen, vilken av paragrafens formulering kundeföranledas att sätta likhetstecken mellan ogillat och falskt åtal samt därigenomanimeras till rekonventionstalan mot åklagaren.

Departementschefen.På grund av de framställda anmärkningarna har i departementsförslagetangivits, att ansvar för falskt åtal skall ådömas allenast den som väckeråtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld.

6 §.

Enligt 6 § i kommitténs förslag skall den som väcker åtal, ehuru han ickehar sannolika skäl därtill, dömas för obefogat åtal till fängelse eller böter.

Bestämmelsen svarar i gällande lag närmast mot 16: 4. Åtal som prövas haskett av obetänksamhet och utan argt uppsåt skall i olika fall medförastraffarbete i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter; dock att den [ 262 ]som haft sannolika skäl till åtalet, enligt 6 § i samma kapitel, skall vara frifrån straff.

Även enligt kommittén skall den, som väcker åtal, för att gå fri från straffha i det hela haft sannolika skäl till att anställa åtalet. Att han haft någongrund att anse den tilltalade skyldig fritoge honom icke från ansvar, om detborde ha stått klart för honom att de av honom kända omständigheterna ickeskulle vara tillräckliga för en fällande dom och han icke hade anledningräkna med att under målets gång skulle yppa sig andra omständighetertillräckliga för att utfylla bevisningen. I ett annat sammanhang uttalarkommittén att det icke hjälpte den åtalande, om han under målets gånglyckades förebringa omständigheter som i och för sig tydde på den tilltaladesskuld, t. ex. lyckades uppspåra ett dittills okänt vittne eller skriftligt bevisangående någon för den tilltalade besvärande omständighet.

Mot förslaget har icke gjorts annan erinran än att Sverigesadvokatsamfund förordat omkastning av straffarterna i skalan så att straffet skulle blivaböter eller fängelse. Enligt samfundets mening torde nämligen för nuifrågavarande brott straffet i allmänhet rimligen böra utgöras av böter.

Departementschefen.Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om obefogat åtal har i sakoförändrad upptagits i departementsförslaget. I fråga om straffsatsen har jagicke funnit skäl att, utöver den av kommittén föreslagna strafflindringen,ytterligare nedsätta straffet på sätt advokatsamfundet föreslagit genomomkastning av straffarterna. Vad angår det straffbara områdets omfattningvill jag i anledning av kommitténs nyss citerade motivuttalanden framhålla,att den som väckt åtal enligt min mening bör vara straffri ej blott då de avhonom vid åtalets väckande kända omständigheterna skäligen kunde ansestillräckliga för en fällande dom utan även då av senare under målets gångframkomna omständigheter kan anses framgå att vid åtaletsanhängiggörande objektivt sett förelågo sannolika skäl därtill, låt vara att dessa skäl ej dåvoro kända för den åtalande.

7 §.

Enligt 7 § i kommitténs förslag skall straff för falsk tillvitelse inträda, därnågon inför allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, somhar att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitarannan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekarfriande eller mildrande omständighet. Straffet föreslås vara högst straffarbetei två år, vilket innebär att även fängelse eller böter kunna ådömas. Förstraffbarhet anser kommittén i regel böra krävas uppsåt. Den som ej insåg atthan for med osanning skall enligt kommittéförslaget kunna straffas allenasti undantagsfall, nämligen under den dubbla förutsättningen att han dels självgjort anmälan eller eljest tagit initiativet till utredningen dels ock underlåtitskäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.

Tillvitelser bedömas i 16 kap. av gällande lag olika allteftersom frågan är [ 263 ]om falsk angivelse, varmed likställes förebringande av besvärandeomständigheter så att åtal följer eller för att få tilltalad dömd till straff, eller omannan tillvitelse. Ansvar för falsk angivelse drabbar den som icke haft sannolikaskäl till angivelsen, och brottet bestraffas i stort sett lika med falskt åtal. Atttillvita någon ett brott annorledes än genom angivelse bedömes däremot somärekränkning och kan medföra ansvar för förtal enligt 7 §. Ansvar för förtalförutsätter, att beskyllningen skett uppsåtligen, men det behöver icke styrkas,att den varit osann. Tvärtom gäller, att den som framställt beskyllning ombrott drabbas av ansvar därför, såvida han ej kan bevisa att den var sann,och bevisning därom får endast föras genom särskild rättegång angående detbrott beskyllningen avsåg.

Enligt kommitténs uppfattning böra påståenden om brott, vilkaannorledes än genom åtal göras hos offentlig myndighet som har att sörja för attlagöverträdare befordras till ansvar, underkastas en enhetlig regleringoavsett om de ske genom formlig angivelse eller ej. För att de som ägdekännedom om brott icke skulle genom straffhot avskräckas från att begäramyndigheternas hjälp eller att för myndigheterna omtala vad som kunde leda tillbrottets beivrande, borde för ansvar fordras att en bevisligen osann uppgiftlämnats. Det torde, säger kommittén, vara motiverat att på detta sätt i vissmån privilegiera en beskyllning om brott inför myndighet, till varstjänsteåligganden det hörde att sörja för att lagöverträdare befordrades till ansvar,i jämförelse med motsvarande beskyllning inför någon som ej hade medsaken att göra.

I subjektivt avseende vill kommittén göra skillnad mellan fall, i vilkauppgiftslämnaren själv tagit initiativet, och sådana, i vilka han lämnat sinuppgift på begäran av myndighet. I sistnämnda fall bör enligt kommitténsmening allenast den som själv insåg att han for med osanning drabbas av straff.Beträffande initiativtagaren synes det kommittén rimligt att sträckastraffbarheten längre, dock ej så långt att han, såsom gällande lag fordrar, måstevid äventyr av straff visa sannolika skäl för sitt påstående. För ansvar anserkommittén därför böra fordras, att uppgiftens sanningslöshet är täckt avuppsåt eller att, där uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallatutredning, han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig omsanningen.

Den föreslagna privilegieringen av beskyllning inför vissa myndigheter motannan för brott här synts justitiekanslersämbetet i så måtto ägnad att ingivabetänkligheter, att möjligheten att ostraffat tillvita personer brott härigenomökades. Ä andra sidan vore det önskvärt, att medborgare som kände tillnågot brottsligt förfarande av vikt icke avhölles från anmälan till vederbörligmyndighet av rädsla för straff, om de icke kunde styrka brottet. Huruvidade olägenheter, som nuvarande lagstiftning kunde medföra, vore större ände som kunde befaras av de föreslagna reglerna, vore vanskligt att avgöra.En ändring torde icke böra ske utan att behov diirav i verkligheten framträtt.Kriminalpolisintendenten i Stockholm har däremot med tillfredsställelse [ 264 ]hälsat, att straff för tillvitelse icke längre skulle inträda annat än om denvisades vara osann. Erfarenheten hade nämligen visat att allmänheten i storutsträckning avhölle sig från mera bestämda uppgifter beträffande ett angivetbrotts art och eventuella gärningsmän av fruktan för ett rekonventionsvisväckt åtal. Denna obenägenhet att i anmälan lämna mera exakta uppgifterförsvårade ofta i hög grad den av polismyndigheterna bedrivna efterforskandeoch utredande verksamheten. Kommitténs redogörelse för förhållandena pådetta område vore sålunda, sedd ur erfarenhetsmässig synpunkt, fulltriktig.

Justitiekanslersämbetet har vidare uttalat, att en skarpare gräns voreönskvärd mellan de myndigheter, inför vilka en beskyllning om brott i viss månprivilegierats, och andra. Uttrycket "myndighet, som har att sörja för attlagöverträdare °befordras till ansvar" avsåge enligt motiven icke blottmyndighet som hade att utföra polisutredningar eller åtal utan även andramyndigheter, om till dem framfördes en uppgift av sådan beskaffenhet, att det ålågemyndigheten att föranstalta om förfarande för utkrävande av ansvar idisciplinär väg eller att överlämna saken till polis- eller åklagarmyndighet;huruvida detta vore förhållandet berodde på brottets beskaffenhet ochmyndighetens tjänsteåligganden. En begäran om utredning hos en departementschef isamband med påstående om brott borde väl t. ex. bedömas enligt detföreslagna lagrummet, men strängt taget torde dock knappast departementschefvara en myndighet.

Departementschefen.I anledning av att förevarande paragraf icke straffbelägger lämnandet avsådana osanna uppgifter, som äro till förmån för en misstänkt person, harkriminalpolisintendenten i Stockholm förklarat det ur åklagar- ochpolissynpunkt vara beklagligt, att uppgiftsskyldighet under straffansvar vidpolis eller åklagarutredningar icke kunnat införas.

Departementschefen.I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i detta sammanhangbehandla såväl falsk angivelse som andra tillvitelser om brott inför myndighet.Då nya rättegångsbalken räknar med särskilda straffrättsliga bestämmelserom falsk angivelse, synes det mig emellertid lämpligt att begreppet falskangivelse bestämmes för sig. Paragrafen har därför uppdelats i tre stycken, avvilka det första under namn av falsk angivelse upptager det fallet att någongör angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Övrigauppsåtliga fall behandlas under beteckningen falsk tillvitelse i andra stycket. Vadangår frågan vilka myndigheter som böra medtagas i detta sammanhangtorde, såsom justitiekanslersämbetet anmärkt, det av kommittén användauttrycket "myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar"vara alltför obestämt. Det är ovisst, i vilken utsträckning myndigheter haskyldighet att disciplinärt ingripa eller verka för åtal mot underlydandeför tjänstefel eller mot annan person för förseelser inom myndighetensförvaltningsområde. Klart är att åklagare och polismyndigheter böra föras hit.Ofta kan det emellertid framträda som naturligt och mindre bryskt att ickestrax gå till polisen utan vända sig till annan myndighet. En anmälan om [ 265 ]att en skollärare uppträtt otillbörligt mot barnen riktas sålunda lämpligentill skolans rektor, en anmälan mot en tjänsteman i ett verk för olämpligtuppträdande mot allmänheten till verkschefen o. s. v. Det torde icke varamöjligt att uppräkna vissa slag av myndigheter beträffande vilka stadgandetkan bliva tillämpat. Den nödiga begränsningen har därför idepartementsförslaget gjorts på det sättet, att stadgandet angivits gälla endast därmyndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak varom fråga är. Härigenomkommer tydligen att under paragrafens tillämpningsområde falla det avjustitiekanslersämbetet anförda exemplet, att en begäran om brottsutredningriktas till en departementschef. Såsom en följd av förslaget i denna deltorde böra övervägas att, i analogi med vad som i 10 § lagen om rätt attutbekomma allmänna handlingar stadgas om polismyndighets och allmänåklagares handlingar, bereda möjlighet att vägra utlämnande avanmälningar som ingivits till annan myndighet. Denna fråga lärer komma attupptagas av 1943 års sekretessutredning.

Beträffande beskrivningen på den brottsliga gärningen ansluter jag mig tillkommitténs förslag. Det kan icke vara riktigt att, såsom i gällande rätt,påståenden om brott riktade till vederbörlig myndighet jämställas medäreröriga beskyllningar som meddelas andra personer och ansvar förärekränkning inträder, om den som lämnat uppgiften ej kan i särskild rättegångbevisa dess sanning. När en uppgift om brott riktar sig just till det samhälletsorgan, som har att upptaga anmälan i sådan sak, framträder den som vidamer legitim, och ansvar bör därför, såsom kommittén föreslagit, inträdaallenast om uppgiftslämnaren bevisligen farit med osanning. Erfarenhetenbestyrker, att det nuvarande straffhotet avskräcker allmänheten från att lämnaåklagare och polismyndigheter önskvärda upplysningar om brott. En annansak är att, såsom kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekat, allmänhetengenom oriktiga uppgifter till förmån för den som är misstänkt för brott kanvilseleda polismyndigheten. Jag har, i likhet med kommittén, icke ansettmig kunna förorda. att det straffbara området utsträckes till att omfattasådana uppgifter.

Beträffande uppsåtligt brott är jag alltså i sak ense med kommittén. Defarhågor som i justitiekanslersämbetets yttrande yppats mot att ökamöjligheten att ostraffat tillvita annan brott synas mig emellertid; beaktansvärda ifråga om oaktsamma gärningar. Kommittén synes mig gå för långt, då denicke vill straffa oaktsamhet annat än om uppgiftslämnaren själv gjortanmälan eller påkallat utredning samt underlåtit skäliga mått och steg för attförvissa sig om uppgiftens sanning. Varje osann angivelse eller tillvitelse börenligt min mening föranleda straffansvar och följaktligen ävenskadeståndsskyldighet, såvitt den sker av grov oaktsamhet. Jag förordar alltså å enasidan en utvidgning till alla osanna angivelser eller tillvitelser som ske hosvederbörlig myndighet men vill å andra sidan föreslå en begränsning i frågaom oaktsamhetsgraden så att allenast grov oaktsamhet inbegripes. Isistnämnda hänseende ansluter departementsförslaget till vad som i 3 §föreslagits beträffande ovarsam utsaga. Kravet på att oaktsamheten skall vara [ 266 ]grov jämte de i brottsbeskrivningen använda starka uttrycken tillvita,föregiva o. s. v. ådagalägger tillräckligt tydligt, att ansvar icke skall inträda förvarje oursäktlligt misstag vid ett polisförhör beträffande en för den misstänkteoförmånlig detalj.

8 §.

En bestämmelse om straff för bevisförvanskning har av kommitténupptagits under 10: 9 i dess förslag. Bevisförvanskning föreligger enligtkommittéförslaget, där någon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse förbrottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffethar föreslagits skola vara högst straffarbete i två år eller, ombevisförvanskningen med hänsyn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må blivasakfälld eller eljest är att anse som grov, straffarbete i högst sex år.

Motsvarande bestämmelser i gällande lag äro fördelade på två skilda brott,allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad.Den som, sedan brott timat, genom att undanröja bevis om gärningenmotverkar den brottsliges befordran till ansvar straffas enligt 10: 18 a på sammasätt som för annat skyddande av brottsling. Den som, för att ådraga annanstraff, undanröjer bevis för hans oskuld eller falskeligen förebringarbesvärande omständigheter mot honom kan däremot enligt 16: 2 straffas såsomför falskt åtal.

Redogörelse för remissyttrandena över kommittéförslaget i denna del harlämnats vid 10: 10 i departementsförslaget.

Departementschefen.På skäl som anförts vid 10: 10 i departementsförslaget har jag, ianslutning till gällande rätt, ansett i 10 kap. böra bibehållas straffbestämmelse förden som motverkar en brottslings befordran till straff, skyddsåtgärd ellermotsvarande åtgärd genom att undanröja bevis om gärningen. Ett sådantförfarande skall enligt nyssnämnda paragraf i departementsförslaget medförastraff för skyddande av brottsling. Vid sidan härom sfynes böra upptagasstraff för förvanskande eller undanröjande av bevis med uppsåt att oskyldigmå bliva sakfälld eller åberopande av falskt bevis med sådant uppsåt. Enligtnu förevarande paragraf i departementsförslaget skall ett sådant brott undernamn av bevisförvanskning medföra samma straff som falskt åtal.

9 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har kommitténupptagit ett stadgande av innehåll, att den som i fall varom förut i kapitletförmäles genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall blivaoskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter atttill farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, skall, såvida han ej ärförfallen till straff enligt vad förut stadgats, dömas till böter eller fängelse.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har av kommitténmotiverats med att det icke vore tillfredsställande, om t. ex. ett vittne som igod tro avgivit en utsaga varigenom annan med orätt påbördats ett brott [ 267 ]skulle, efter vunnen insikt om sitt misstag, kunna strafflöst underlåta atträtta vittnesmålet och därigenom orsaka att den oskyldige bleve fälld tillstraff. Enahanda synpunkt gjorde sig gällande i andra fall av osann utsaga.I alla förut i kapitlet behandlade fall av sådan förelåge ett behov av attgenom en ansvarsbestämmelse öva press på uppgiftslämnaren att rättamöjligen felaktiga uppgifter innan de orsakade skada. En sådanansvarsbestämmelse hade icke synts kommittén behöva ingiva betänkligheter, om denbegränsades till sådana fall, där den oriktiga uppgiften framkallat fara för attannan skulle bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärtförfång och det icke fordrades mera av uppgiftslämnaren än att han till faransavvärjande gjorde vad skäligen kunde begäras. För den allmännarättsuppfattningen torde det te sig som ett rimligt krav, att om någon, låt vara i godtro, inför myndighet lämnat en oriktig uppgift ägnad att lända annan tillavsevärt förfång, han sedermera skulle rätta uppgiften, därest han funneatt den var oriktig.

I anledning av denna paragraf har hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt,huruvida icke vid ifrågavarande brott, som stundom skulle kunna te sig mycketursäktligt, straff borde kunna bortfalla, då faran vore obetydlig eller brotteteljest vore att anse såsom ringa. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm harfunnit att jämväl parter och rättegångsombud, som fått kännedom om att ettvittnesmål eller annan utsaga av jämförbart slag varit oriktig, borde understraffansvar vara pliktiga att förebygga skada därav. Med den ringa insiktallmänheten hade i fråga om de rättsvårdande myndigheternas organisationoch arbetsordning torde det nämligen förefalla naturligast för vittne ellerannan, som fått klart för sig att en lämnad utsaga vore oriktig, att vända sigtill den advokat eller part som åberopat honom och hos denne beriktigautsagan. I motsvarande situation torde part vända sig till sin advokat. I sådanhändelse måste det sägas att vittnet eller parten för sitt vidkommande gjortvad skäligen kunde begäras för skadans avvärjande. Syftet med detföreslagna lagstadgandet bleve emellertid ändock icke uppnått, om partenrespektive advokaten icke vidarebefordrade beriktigandet till den det vederborde.Det borde därför vid äventyr av straff åligga även part och rättegångsombudatt tillse, att utsaga, som enligt vad de fått veta vore oriktig, rättades tillhos vederbörlig myndighet. Behovet av en sådan föreskrift syntes vara såmycket större som det enligt förarbetena till nya rättegångsbalken förefölleatt vara synnerligen tveksamt huruvida dylik skyldighet enligt processuellaregler ålåge försvarsadvokat (SOU 1938: 44 s. 276). Att någon skyldighet idetta hänseende icke ålåge tilltalad framginge tydligt av samma förarbeten(s. 407).

Departementschefen.Det av kommittén här föreslagna stadgandet synes mig i huvudsakvälmotiverat. Kommittén har emellertid som brottsrekvisit uppställt, att den som avgivit den osanna utsagan efteråt skall ha kommit till insikt om att handärigenom framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd [ 268 ]eller eljest lida avsevärt förfång. Härav synes bl. a. skola följa, att om någoni efterhand kommit till insikt om att han avgivit en osann vittnesutsaga,skyldighet att beriktiga denna icke skulle föreligga, därest vittnet av annan orsaktrodde sig kunna utgå ifrån att den person, mot vilken den osanna utsagantalade, i allt fall vore skyldig. Detta kan icke anses tillfredsställande, utanvittnet bör vara pliktigt att beriktiga sin osanna utsaga, så snart hosvittnet uppkommit insikt om att utsagan varit oriktig och att den kan föranledafällande dom mot någon, alldeles oberoende av huruvida vittnet möjligensjälv anser den andre skyldig eller ej. På grund härav och då det avredaktionella skäl torde böra undvikas att nämna åtalsfallet har uttrycket "blivaoskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång" utbytts mot"utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång". Under förfång ingårgivetvis även obefogat åtal.

I redaktionellt hänseende synes. den av kommittén föreslagna lagtexten ickeklart giva vid handen, att paragrafen är avsedd att tillämpas, då en gärningblivit begången, som ej från början är straffbar men eljest faller under någonav de föregående paragraferna i kapitlet, samt gärningsmannen senarekommit till insikt om rätta förhållandet. Brottsbeskrivningen har därföromformulerats till att uttryckligen avse den som, utan att vara förfallen till straffenligt 1–8 §§, genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse ellerbevisförvanskning, varom där förmäles, framkallat fara för att annan skall blivautan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång och som, efter att havakommit till insikt därom, underlåter att till farans avvärjande göra vad somskäligen kan begäras.

I fråga om straffet har jag icke funnit lämpligt att här, på sätt hovrättenför Övre Norrland förordat, medgiva straffrihet i fall då faran är obetydligeller brottet eljest är att anse såsom ringa. Det må emellertid nämnas att15 § i departementsförslaget gjorts tillämplig å samtliga i kapitlet upptagnabrott. En följd härav blir, att om någon gjort sig förfallen till ansvar enligtdet nu förevarande stadgandet genom att han icke inom skälig tid beriktigaten oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihetskall inträda, där faran var ringa.

Vad åter angår den av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm framfördasynpunkten, att straff även borde drabba part eller rättegångsombud, somunderlåter att till vederbörande myndighet vidarebefordra ett vittnesberiktigande av sitt vittnesmål, synes det mig knappast påkallat att införa enstraffbestämmelse för sådant fall. Om parten eller ombudet själv medverkat till atträttelsen icke blivit framförd, blir han enligt de allmännamedverkansreglerna förfallen till ansvar. Sådant ansvar torde sålunda inträda t. ex. om hanmotarbetat en avsikt hos den som avgivit utsagan att rätta denna.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i kommittéförslaget, i vilken kommitténupptagit en bestämmelse om straff för osann försäkran. Sådant brott skallenligt förslaget föreligga, där någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller [ 269 ]författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete,lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen samt åtgärden innebär fara ibevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter eller, ombrottet är grovt, straffarbete i högst två âr. I ett andra stycke av paragrafenhar kommittén föreslagit, att den som av grov oaktsamhet begår sådangärning, som nyss sagts, skall straffas med böter eller fängelse.

Det är redan enligt gällande rätt vanligt, att osann uppgift, som lämnasunder edlig förpliktelse eller på heder och samvete, medför straffansvar. Inuvarande 12: 22 stadgas sålunda straff för falsk utsaga i sådan skriftligförsäkran på heder och samvete, som avgives jämlikt 3: 2 eller 6: 9 giftermålsbalken,nämligen försäkran om frihet från äktenskapshinder och försäkranangående vilken make viss egendom tillhör. Vidare stadgas i skattestrafflagenansvar för den som i deklaration för fastställande av skatt lämnar oriktiguppgift ägnad att för honom eller den han "företräder leda till frihet från skatteller till för låg sådan. I ett flertal andra specialförfattningar finnasbestämmelser om ansvar för oriktig anmälan, ofta oavsett formen för anmälningen.Som exempel härå kunna nämnas stadgan den 8 juni 1917 angåendehotell- och pensionatrörelse samt utlänningslagen den 15 juni 1945.

Det nu föreslagna stadgandet har av kommittén motiverats med att, omi strafflagen upptoges en bestämmelse om ansvar för oriktig uppgift iskriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgåves under edlig förpliktelseeller på heder och samvete, möjlighet skulle beredas att allenast genom attföreskriva sådan form för viss uppgift åstadkomma straffrättslig garanti föruppgiftens sanningsenlighet. Kommittén har emellertid icke ansett sig böragranska de redan givna speciella straffbestämmelserna av hithörande slagför att pröva, huruvida de vore motiverade av särskilda förhållanden ellerutan olägenhet skulle kunna ersättas av den nu föreslagna paragrafen. Dessabestämmelser skulle därför enligt förslaget kvarstå och, såsom varande avspeciell natur, äga tillämpning på de förhållanden de avsåge att reglera meduteslutande av den nu ifrågavarande allmänna bestämmelsen i strafflagen.På grund av de inskränkningar i det föreslagna nya stadgandetstillämpningsområde som sålunda föranleddes av andra ansvarsbestämmelser bleve dessräckvidd till att börja med icke stor. Under paragrafen komme emellertidatt falla bl. a. sådan osann försäkran, som för närvarande bestraffadesenligt 12: 22 strafflagen.

Angående det i förslaget uppställda rekvisitet fara i bevishänseende harkommittén anfört, att på grund härav en oriktighet icke skulle kunnamedföra ansvar annat än om den avsåge något för den avgivna utsaganväsentligt. Ansvar skulle alltså icke inträda t. ex. för angivande av oriktigt datumför underskriften, där dagen för utsagans avgivande saknade betydelse fördet ändamål utsagan skulle tjäna. Genom kravet på fara i bevishänseendeuteslötes vidare från ansvar oriktiga uppgifter angående förhållanden somblott hade historiskt eller vetenskapligt intresse. Huruvida åtgärden inneburefara i bevishänseende, bleve att bedöma med hänsyn till omständigheternavid densamma.

[ 270 ]Om den sålunda föreslagna paragrafen har kriminalpolisintendenten iStockholm uttalat att den fyllde ett påtagligt behov. Länsstyrelsen iÄlvsborgs län har med tillfredsställelse hälsat, att stadgandet skulle komma attäga tillämpning även beträffande handlingar som ingåves tillförvaltningsmyndigheterna. Emellertid syntes det länsstyrelsen kunna ifrågasättashuruvida icke på detta område behov förelåge av längre gåendestraffbestämmelser. De förvaltande myndigheternas avgöranden byggde ofta på ettmaterial, som sakägarna själva tillhandahölle, utan att myndigheterna blevei tillfälle att kontrollera dess tillförlitlighet. Enligt kommittéförslaget skulleökad straffrättslig garanti härför kunna åstadkommas genom att i fleraförfattningar än för närvarande intoges föreskrifter om att uppgifter iansökningar och liknande handlingar skulle lämnas under edlig förpliktelse ellerpå heder och samvete. Denna möjlighet torde dock icke komma att utnyttjasi större omfattning. Föreskrifter av det angivna innehållet syntes nämligenförutsätta, att det samtidigt närmare angåves vad ansökningen ellerhandlingen i fråga skulle innehålla. Detta läte sig emellertid icke görabeträffande stora grupper av ärenden. I förvaltningsärenden, som ur det allmännassynpunkt vore av mindre vikt och i vilka myndigheterna därför icke kundemedhinna att nedlägga något arbete på kontroll av sökandenas uppgifter,komme det nuvarande osäkerhetstillståndet att i stor utsträckning kvarstå.Påpekas kunde också att, även om ett ärende ur det allmännas synpunktvore att anse såsom mindre viktigt, utgången därav likväl kunde vara av detstörsta intresse för sökanden. Tillstånd av olika slag vore sålunda ofta irealiteten fullt jämförbara med nyttigheter av förmögenhetsvärde. Att enperson med osanna uppgifter tillskansade sig ett tillstånd företedde vidsådant förhållande stora likheter med ett bedrägeribrott. Slutligen kundeifrågasättas huruvida icke ett skarpt särskiljande i strafflagen mellan å ena sidanutsagor under edlig förpliktelse eller på heder och samvete samt å andrasidan övriga utsagor kunde medföra rent negativa verkningar beträffande desenare. Om man genom ett nytt stadgande i strafflagen vid straffhot tillhölleallmänheten att hålla sig till sanningen i vissa ansökningar men icke iandra, kunde nämligen följden lätt bliva den, att många komme att säga sigatt det icke behövde vara så noga med sanningen i de sistnämnda.Generaltullstyrelsen har, under hänvisning till att i åtskilliga tullförfattningarstadgades skyldighet att avgiva intyg eller försäkran på tro och heder,framhållit det önskvärda i att även utsagor med detta innehåll bleve omfattade avden nu föreslagna strafflagsparagrafen.

I anledning av kommitténs uttalande i motiven att paragrafen icke skalltillämpas i fall, då straff för osann försäkran finnes stadgat i någonspecialförfattning, såsom exempelvis i skattestrafflagen, har justitiekanslersämbetethemställt, att detta måtte komma till synligt uttryck i lagtexten, och hardärvid till jämförelse åberopat 25: 4 i kommittéförslaget. Svea hovrätt harlikaledes funnit, att paragrafen borde erhålla sådan lydelse, att därav framgingeatt den icke vore tillämplig då något speciellt straffbud funnes. I annat fallskulle enligt hovrättens mening tvekan kunna uppstå om vilket lagrum som [ 271 ]skulle tillämpas. Enahanda anmärkning har framställts av föreningenSveriges stadsdomare och av rådhusrätten i Malmö.

Slutligen ha föreningen Sveriges häradshövdingar och Sverigesadvokatsamfund mot det av kommittén här upptagna rekvisitet fara ibevishänseende gjort samma principiella erinringar som mot enahanda brottsbestämningi 12: 1.

Departementschefen.Det av kommittén här föreslagna stadgandet om straff för osann försäkran finner jag väl motiverat. I likhet med kommittén anser jag vidare, attstraffbudet i fråga icke bör drabba oriktiga utsagor i andra fall än då frågaär om en försäkran som skall avgivas i särskilt förpliktande form. Med denståndpunkt länsstyrelsen i Älvsborgs län intagit går man enligt minuppfattning för långt i fråga om kriminaliserande av oriktiga utsagor, genomvilka någon betygar något om sina egna angelägenheter. Liksom kommitténanser jag nämligen starka skäl tala för att icke annat än under särskildaförhållanden straffbelägga utsagor av detta slag. Den lämpligaste regleringenanser jag därför vara att såsom kommittén föreslagit knyta straffansvarettill den förutsättningen att utsagan enligt lag eller författning skall avgivas ihögtidlig form. Med beaktande av vad generaltullstyrelsen påpekat omförekomsten av uttrycket "på tro och heder" i vissa författningar har jagemellertid vid sidan av försäkran under edlig förpliktelse eller på heder ochsamvete upptagit "annan dylik försäkran".

Liksom kommittén finner jag icke erforderligt att i lagtexten särskiltutsäga, att paragrafen icke skall komma till användning, då något specielltstraffbud av nu ifrågavarande typ är tillämpligt. En bestämmelse som frånexakt samma synpunkt för vissa fall straffbelägger ett förfarande måstenämligen anses sätta en" mera allmän bestämmelse i ämnet ur tillämpning. Härvidförutsättes, att specialbestämmelsen tillkommit i sådan ordning att den ejenligt statsrättsliga grunder får vika för en bestämmelse i lag.

Av enahanda skäl som utvecklats vid 12: 1 har i lagtexten bibehållits denav kommittén föreslagna förutsättningen för straffbarhet, att åtgärdeninnebär fara i bevishänseende. I övrigt har brottsbeskrivningen idepartementsförslaget jämkats så att den i överensstämmelse med bl. a. uttryckssättet i1 § kommer att avse, att någon i skriftlig utsaga som han avgiver underförsäkran som nyss nämnts lämnar osann uppgift eller förtiger något som hanär skyldig uppgiva.

11 och 12 §§.

Förevarande paragrafer motsvara i kommittéförslaget 10 och 11 §§. I denförra av dessa har kommittén till en början infört en bestämmelse, att därnågon i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis" lämnar osannuppgift om amiat än egna angelägenheter eller om vem han är, han skall förosant intygande dömas till böter eller fängelse, om åtgärden innebär fara ibevishänseende. Därnäst har upptagits ett stadgande att detsamma skall gälla,om någon upprättar skriftlig rättshandling för skens skull. Slutligen har i [ 272 ]paragrafen tillagts ett stadgande, att om brottet med hänsyn till att detinnefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest är att anse såsom grovt,straffet skall vara fängelse eller straffarbete i högst två år. I 11 § ikommittéförslaget åter har upptagits en bestämmelse om straff för missbruk avurkund. Sådant brott skall anses föreligga, när någon åberopar eller utlämnarosann urkund, varom i 10 § förmäles, eller ock sanningslöst utgiver handling,som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dyliktsätt, för riktig kopia av viss urkund. Vidare har under detta brottsbegreppäven hänförts, att någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss personutställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnarurkunden att sålunda missbrukas. Förutsättning för straffbarhet skall ävenenligt denna paragraf vara fara i bevishänseende. Straffet har föreslagitsskola vara fängelse eller böter.

Den förra av de sålunda föreslagna båda paragraferna har i gällande rätticke annan motsvarighet än 12: 21, varest stadgas straff för den som iarbetsbetyg eller intyg om fattigdom, sjukdom eller annat dylikt uppger vadhan vet vara osant, om annan kan vilseledas eller skadas därav. Icke heller11 § i kommittéförslaget har annat än delvis en motsvarighet i gällande rätt,i det nuvarande 12: 6 a stadgar straff för den som svikligen begagnar sig avpass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis som är utgivet för annan, samt förden som utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den, för vilkenbeviset är utfärdat.

I motiven till 10 § i kommittéförslaget har kommittén uttalat, att vidövervägandet av vilka osanna utsagor, som borde beläggas med straff, tillräckligaskäl icke synts föreligga för en begränsning till de i nuvarande 12: 21uttryckligen omnämnda intygen av rent personlig natur; även andra urkundersom upprättades till bevis borde sålunda medtagas. Däremot har kommitténav skäl, för vilka redogjorts under nästföregående paragraf idepartementsförslaget, funnit att oriktiga utsagor, genom vilka någon betygade något omsina egna angelägenheter, icke annat än under särskilda förhållanden bordekriminaliseras. Så har kommittén i nu förevarande sammanhang ansett böraske endast beträffande den som skriftligen lämnar osann uppgift om vemhan är. Enligt vad kommittén i denna del uttalat bleve visserligen den somundertecknade en handling med falskt namn i många fall att straffa förförfalskning, men härför fordrades likväl att handlingen till följd avunderskriften vore ägnad att vilseleda angående undertecknarens person. I annat fall,t. ex. om undertecknandet blott innebure att handlingens utställare uppgåvefalskt namn, vore förfalskningsbestämmelserna icke tillämpliga. Den somexempelvis öppnade en bankräkning i diktat namn torde sålunda icke, ävenom han sedermera gjorde uttag med begagnande av samma namn, kunnafällas för förfalskning, men väl syntes det otillbörliga i förfaringssättet böraföranleda straff för den skriftliga osanning, vartill han gjort sig skyldig.Kommittén har vidare ansett att här borde medtagas även skenavtal och andrarättshandlingar för skens skull vilka, även om de ej kunde räknas till deosanna utsagorna, i allt fall bildade en grupp som stode dem nära. Det vore [ 273 ]givet att upprättande av ett skenavtal i vissa fall kunde vara ägnat attvilseleda och att därigenom orsaka skada.

I fråga om den nu förevarande paragrafens förhållande tillspecialstraffrätten har kommittén i motiven uppmärksammat, att i specialstraffrätten förvissa fall förekomma bestämmelser om ansvar för den som vid fullgörandeav anmälningsskyldighet lämnar oriktig uppgift om vem han är. Exempelhärå erbjuda stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samtutlänningslagen. Kommittén har härom uttalat, att dessa bestämmelser på grund avsin natur av specialstadganden bleve att tillämpa i stället för det avkommittén föreslagna stadgandet, i den mån de icke, såsom fallet vore medbestämmelsen i hotellstadgan, själva angåve sig vara subsidiära i förhållande tillallmänna strafflagen.

I fråga om straffet för osant intygande har kommittén för de grova fallenupptagit samma straffskala som är normalskala för allmänt straff enligt25: 1 i förslaget. Detta sammanhänger med att såsom ett grovt fall av osantintygande nämnts att brottet innefattar missbruk av tjänsteställning.

Vad härefter angår 11 § i kommittéförslaget ha däri sammanförts åtskilligaslag av gärningar, vilka ha det gemensamt att de innebära missbruk avurkund utan att denna likväl förfalskats. Angående det först upptagna falletatt någon åberopar eller utlämnar osann urkund, varom förmäles i 10 § ikommittéförslaget, har kommittén framhållit, att här icke fordras att någonkan straffas för urkundens utfärdande. Även om urkundens utfärdare gårstraffri, t. ex. emedan han lämnat den osanna uppgiften i god tro, skallsåledes den som åberopar eller utlämnar urkunden kunna ådraga sig ansvarenligt nu förevarande paragraf. Detsamma gäller exempelvis den som skriverett osant intyg i god tro och sedermera, efter att ha kommit till insikt omdess oriktighet, utlämnar eller åberopar det.

Det därnäst upptagna fallet, att någon sanningslöst utgiver handling, somtillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt,för riktig kopia av viss urkund, utmärkes av att här är fråga om handlingarsom, i olikhet mot vanliga avskrifter, äro ägnade att till följd av det sättvarpå de tillkommit ingiva föreställningen att de äro riktiga kopior. Envanlig avskrift framstår. enligt vad kommittén i detta sammanhang uttalat, ickesåsom trovärdig, med mindre avskriftens riktighet betygats. En attestvarigenom så skedde fölle, om den vore oriktig, under 10 § i kommittéförslaget.Om en kopia framställts genom ett tekniskt förfarande, sådant somgenomslag på skrivmaskin, fotografering, kopiering medelst kopiepapper ellerdylikt, ansåges den däremot förtjäna viss tilltro även utan sådan attest.Detsamma gällde en stencilerad handling som förefölle att ha tillkommit medbegagnande av samma stenciler som originalet. Kommittén hade därför funnitdet önskvärt, att straffskydd uppställdes mot missbruk av handlingar sompå detta sätt genom själva sitt utseende syntes giva vid handen att de voreriktiga.

Det tredje i paragrafen medtagna fallet, att någon missbrukar pass, betygeller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan

18 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 274 ]ut för denne eller att någon utlämnar urkunden att sålunda missbrukas,ansluter sig nära till nuvarande 12: 6 a men innefattar i förhållande till dettalagrum likväl en utvidgning såtillvida som straffbudet föreslagits skolaomfatta även den som utger annan för att vara den person för vilken urkundenutställts. Kommittén har nämligen funnit det vara anledning att straffbeläggaäven sådana fall som att någon utger en sin följeslagare för att vara en ilegitimationshandling angiven person eller att någon för att få en personavlägsnad från en befattning åberopar ett ofördelaktigt betyg som i självaverket avser en annan.

Även angående nu ifrågavarande båda paragrafer i kommittéförslaget harkriminalpolisintendenten i Stockholm funnit, att de fyllde ett påtagligt behov.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har om båda paragraferna uttalat, attdäri sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördessammanhang, samt har ifrågasatt huruvida icke paragraferna skulle vinna iklarhet och överskådlighet genom en omarbetning och uppdelning i särskildastycken. Beträffande lagtexten i 10 § har samma hovrätt funnit, att iparagrafens första punkt orden "om annat än egna angelägenheter" lämpligenborde byta plats med "om vem han är". Hovrätten för Övre Norrland harupplyst att inom hovrätten uppkommit tveksamhet huruvida i samma paragrafsandra mening, varest vore tal om upprättande av skriftlig rättshandling förskens skull, orden "vare lag samma" syftade tillbaka endast på straffskalani första meningen eller jämväl på den däri angivna förutsättningen fara ibevishänseende och på brottets rubricerande såsom osant intygande. Även ommotiven syntes ge vid handen att den senare tolkningen vore avsedd,erfordrades enligt hovrättens mening möjligen ett förtydligande i lagtexten.Hovrätten funne emellertid att det finge anses oegentligt och missvisande, om ävenupprättande av skriftlig rättshandling för skens skull bleve rubricerat såsomosant intygande, och att det vore bättre om någon rubricering av brottet ickeskedde. Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund hamot det i båda paragraferna uppställda rekvisitet fara i bevishänseendeframfört samma principiella erinringar som vid de paragrafer i 12 kap., varestkommittén även infört detta villkor. Justitiekanslersämbetet har i fråga om10 §, liksom beträffande den närmast föregående paragrafen om osannförsäkran, funnit önskvärt att stadgandets förhållande till specialstraffrättenuttryckligen klarlades i lagtexten.

Vad angår straffskalorna i de båda paragraferna har hovrätten över Skåneoch Blekinge uppmärksammat, att enligt vad kommittén föreslagit brukandeav osann urkund skulle förskylla fängelse eller böter, medan förupprättande av sådan urkund ordningen mellan nämnda straffarter vore den motsatta.Samma hovrätt har vidare ansett att, till åstadkommande av samklangmellan paragrafernas straffskalor, en särskild skala för grova fall bordeupptagas icke enbart i 10 § utan även i 11 §. Detta motiverades även därav attde fall, som omnämndes sist i 11 §, kunde vara av den svårhetsgrad attstraffarbetsstraff vore påkallat.

[ 275 ]Departementschefen.De av kommittén i nu förevarande båda paragrafer föreslagna stadgandenaha synts mig huvudsakligen böra undergå endast redaktionella jämkningar.Sålunda har till en början i ett första stycke av 11 § upptagits stadgandet omstraff för osant intygande, vari bestämmelsen om upprättande av skriftligrättshandling för skens skull inskrivits. Vidare har, med beaktande av denanmärkning hovrätten över Skåne och Blekinge framställt mot stadgandetslydelse i kommittéförslaget, ordningsföljden vid beskrivningen av det osannaintygandet ändrats. Med anledning av vad kommittén uttalat omtillämplighetsområdet för stadgandet om straff för oriktig uppgift "om vem han är"och vad därmed äger samband vill jag anmärka, att kommittén därvid synesha givit straffbestämmelserna i 12 kap. om förfalskning en alltför snävinnebörd. Att t. ex. hos en bank i diktat namn skriftligen begära en bankbokoch göra uttag i samma namn synes mig vara att hänföra under 12: 1 eller 2i förslaget. Av samma skäl som utvecklats under 12: 1 har idepartementsförslaget upptagits den av kommittén såsom villkor för straffbarhetföreslagna förutsättningen fara i bevishänseende. Däremot har det icke ansettspåkallat att här, i motsats till i 12: 1, till urkundsbegreppet knyta den särskildabestämningen att urkunden upprättats till bevis.

Som ett andra stycke av 11 § har upptagits stadgandet om straff för densom åberopar eller eljest begagnar osann urkund av sådant slag som i detföregående berörts. Det har nämligen befunnits lämpligt att anslutastraffbestämmelsen mot brukande av den oriktiga urkunden omedelbart tillhuvudstadgandet om straff för dess tillskapande. Straffet har härvid iöverensstämmelse med regleringen i förfalskningskapitlet angivits genom enhänvisning till huvudstadgandet tidigare i paragrafen. Härigenom har även i vissutsträckning beaktats den anmärkning, som hovrätten över Skåne ochBlekinge framställt i anledning av olikheten mellan straffskalorna i 10 och11 §§ i kommittéförslaget.

Det återstående innehållet i 11 § i kommittéförslaget har därefterupptagits i 12 § i departementsförslaget. Missbruk av pass, betyg eller dylik förviss man utställd urkund har därvid såsom det viktigaste fallet nämnts först.I andra hand har upptagits sanningslöst utgivande av handling, somtillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, förriktig kopia av viss urkund. Brottsbeteckningen missbruk av urkund harfunnits användbar för båda fallen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i kommittéförslaget, varest upptagits ettstadgande att där någon förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats tillbevis, han försåvitt åtgärden innebär fara i bevishänseende, skall för nekandeav hand dömas till böter eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12: 5 b, som stadgarstraff för den som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning.Utvidgningen av det straffbara området till att omfatta förnekande av egenunderskrift icke blott å förskrivning, d. v. s. ett skuldebrev, kontrakt eller dylikt, [ 276 ]utan å urkund överhuvud som upprättats till bevis har av kommitténmotiverats med att även den som förnekade sin underskrift under ett kvitto, ettintyg eller annan dylik urkund syntes böra drabbas av straff.

I anledning av att i kommittéförslaget här såsom förutsättning förstraffbarhet upptagits fara i bevishänseende ha föreningen Sverigeshäradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framfört samma principiellainvändningar som mot enahanda brottsbestämning i 12: 1. Den av kommitténföreslagna brottsrubriceringen "nekande av hand" har rådhusrätten i Malmöfunnit böra utbytas mot "förnekande av underskrift" såsom bättre svarande motparagrafens brottsbeskrivning.

Departementschefen.I departementsförslaget bygger brottsbeskrivningen, liksom i 11 och 12 §§,direkt på det i 12: 1 angivna urkundsbegreppet. Skälen för begränsningen avstraffbarheten till fall, där fara i bevishänseende förelegat, ha angivits vid12: 1. Med hänsyn till brottets ganska allvarliga beskaffenhet har fängelsenämnts först i straffsatsen. Brottsbeteckningen har, på sätt rådhusrätten iMalmö föreslagit, ändrats till "förnekande av underskrift" i stället för"nekande av hand".

14 §.

Förberedelse till mened skall enligt den allmänna bestämmelsen i 3: 2 avkommittéförslaget vara straffbar vare sig den har formen av befattning medförlag, vederlag eller hjälpmedel eller av förbindelse med annan för attförbereda, möjliggöra eller underlätta att mened framdeles må förövas.

Motsvarighet härtill i gällande lag finnes allenast i stadgandet i 13: 6 omstraff för försök att anstifta mened.

Departementschefen.Försök att anstifta mened bör tydligen liksom för närvarande varastraffbart. Dock synas mig från det straffbara området kunna undantagas sådanafall, där menedsbrottet skulle vara att anse som ringa. Att någon åtager ellererbjuder sig att begå mened eller eljest i samråd med annan beslutar ombegående av mened synes mig däremot icke behöva straffbeläggas annat än omvederlag för brottet lämnats eller mottagits eller fråga eljest är om befattningmed förlag, vederlag eller hjälpmedel. En straffbestämmelse, varigenomförberedelse till mened med den i departementsförslaget valda teknikenstraffbelägges i denna omfattning, har upptagits i första stycket av paragrafen.

I övrigt synas de i förevarande kapitel upptagna brotten icke börastraffbeläggas redan på försöks- eller förberedelsestadiet annat än såvitt angårförsök till bevisförvanskning. Ett stadgande om sistnämnda fall har upptagitsi andra stycket.

15 §.

Förevarande paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 13 §. I denna harkommittén föreslagit ett stadgande, att där någon, som ådragit sig ansvarenligt nu ifrågavarande kapitel, innan avsevärd olägenhet uppkommitfrivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet, straffet må [ 277 ]nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen; för det fall att faran var ringaoch å brottet enligt lag ej kunde följa högre straff än fängelse harstraffrihet föreslagits.

Häremot svarar i gällande rätt 13: 3, enligt vilket stadgande menedare, somav egen drift återkallar falskt vittnesmål eller annan falsk utsaga förr änannan därav lidit skada, kommer i åtnjutande av straffminskning. Underframhållande av det kriminalpolitiska intresset att anordnastraffbestämmelserna vid de i detta kapitel behandlade osanna utsagorna så, att denbrottslige uppmuntrades till att rätta den osanna utsagan innan den hunnit ledatill allvarligt men, har kommittén funnit att en mot nuvarande 13: 3svarande bestämmelse borde få tillämpning beträffande alla brott som upptagitsi kapitlet. Angående den uppställda förutsättningen att tillbakaträdandetskall ha skett, innan avsevärd olägenhet uppkommit, har kommittén imotiven uttalat, att vad med avsevärd olägenhet skulle förstås finge bedömasmed hänsyn till beskaffenheten av det brott som vore i fråga. Vid menedoch falskt åtal syntes sålunda icke ens fällande straffdom böra anses somsådan olägenhet, om den oriktiga utsagan rättades tillräckligt tidigt för attändring i domen skulle stå att vinna genom ett överklagande. Däremot måstegivetvis ett undergående av frihetsstraff, häktning eller anhållande ansessom avsevärd olägenhet och likaså verkställighet av en dom på skadeståndtill avsevärt belopp eller annan civil påföljd av större betydelse, såsom t. ex.vräkning ur bostad. Vid falsk eller obefogad tillvitelse syntes icke redan denomständigheten, att den därför utsatte under någon tid bleve föremål förstarka misstankar att ha begått brott, få anses såsom avsevärd olägenhetmen väl att han bleve anhållen, häktad eller åtalad. Vid osann fönsäkran ellerosant intygande syntes kraven på olägenhet böra sättas lägre. Redan att pågrund av den osanna uppgiften ha under någon längre tid blivit misstänktför brott eller vanhedrande beteende eller att ha blivit föranledd att anskaffavidlyftig motbevisning syntes få anses såsom avsevärd olägenhet, liksomnaturligtvis också att ha blivit förbigången vid tillsättande av en befattning.Vid nekande av hand syntes det få anses såsom en sådan olägenhet att underen ej obetydlig tid ha blivit hindrad att göra sin rätt gällande.

Angående lagtexten i denna paragraf har Stockholms rådhusrätt uttalatsig för att stadgandet borde erhålla samma lydelse som motsvarandebestämmelse om tillbakaträdande i 12: 12 i förslaget och har särskilt vänt sig motförekomsten av orden "enligt lag" i föreskriften att, om faran var ringaoch å brottet enligt lag ej kunde följa högre straff än fängelse, straffrihetskulle inträda. I fråga om det för straffnedsättning uppställda villkoret, attavsevärd olägenhet ej skall ha hunnit uppkomma, har rådhusrätten i Malmöfunnit anledning till erinran mot vad kommittén i motiven uttalat därom attvid mened och falskt åtal icke ens fällande straffdom syntes böra anses somavsevärd olägenhet, om den oriktiga utsagan rättades tillräckligt tidigt för attändring i domen skulle stå att vinna genom överklagande. Enligtrådhusrättens mening vore den generella avfattningen av detta uttalande icke riktig. [ 278 ]En fällande straffdom, som avsåge ett vanhedrande brott eller annat brott avej lindrig beskaffenhet, finge nämligen anses innebära en avsevärd olägenhetför den dömde även innan domen vunnit laga kraft, i all synnerhet omdensamma genom pressen eller annorledes blivit allmänt bekant. Sverigesadvokatsamfund har, under hänvisning till stadgandet i 3 § skattestrafflagen, attden som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff, och underåberopande i övrigt av samma synpunkter som vid 12: 12 i kommittéförslaget,funnit det böra övervägas huruvida icke även här straffrihet vidtillbakaträdande kunde medgivas i större utsträckning än kommittén föreslagit.

Departementschefen.Förevarande paragraf i kommittéförslaget har icke synts mig giva anledningtill några sakliga erinringar. Med hänsyn till att den 1 departementsförslagetinförda 14 § endast upptager bestämmelser om förberedelse och försök samtatt verkan av tillbakaträdande därifrån är reglerad i 3 kap. har emellertiddet nu förevarande stadgandets tillämplighet begränsats till 1–13 §§. Föratt tillgodose den av Stockholms rådhusrätt framställda anmärkningen havidare orden "enligt lag" borttagits ur bestämmelsen o1n straffrihet i vissafall. Det av advokatsamfundet framförda önskemålet om större möjlighettill straffrihet vid tillbakaträdande har utan ändring i nu förevarandeparagraf tillgodosetts genom att särskilda straffskalor för ringa fall med högstfängelse som straff införts i flera av de föregående paragraferna. Beträffandedet av rådhusrätten i Malmö berörda spörsmålet, huruvida redan en fällandedom kan anses innebära avsevärd olägenhet, synes mig kommittén ha uttalatsig väl kategoriskt. Denna tolkningsfråga torde emellertid få överlåtas åträttstillämpningen.

14 KAP.Om mord, dråp och annan misshandel.

Detta kapitel hör till dem som icke upptagits till revision i nu förevarandesammanhang. Strafflagens 14–18 kap. ha i kommittéförslaget berörts ihuvudsak endast för att få deras omfattning helt sammanfallande medbrottsgruppen brott mot person. I sådant syfte föreslår kommittén, att hitöverföras brott mot person som nu behandlas i andra kapitel. Å andra sidanskola i 14–18 kap. upptagna brott, som kommittén ansett riktade motstaten eller allmänheten, enligt dess förslag flyttas till andra kapitel.

Utöver nu berörda frågor ha i departementsförslaget på grund av den därvalda tekniken för reglering av frågorna om straff för förberedelse ochunderlåtenhet att avslöja brott även sistnämnda frågor måst upptagas tillbehandling vid särskilda brott i de strafflagskapitel, som i övrigt icke äroföremål för revision. För att icke föregripa den slutliga revisionen ha nyakriminaliseringar införts allenast i den mån en oavvislig konsekvens med de nuslutligt reviderade kapitlen ansetts bjuda.

[ 279 ]2 §.

Då förberedelse till och underlåtenhet att avslöja brott göras straffbara vidvissa brott, måste detta givetvis i första hand gälla mord. Bestämmelserhärom ha i departementsförslaget införts i denna paragraf. Därvid har ävenstämpling straffbelagts.

Däremot föreslås inga motsvarande bestämmelser för dråp, barnamordeller fosterfördrivning, ehuru försök till dessa brott enligt 3, 22 och 28 a §§äro straffbara.

7 §.

Den av kommittén i anslutning till de nya medverkansreglerna föreslagnajämkningen av denna paragraf har i departementsförslaget upptagits i sakoförändrad.

10 §.

Bestämmelser om förberedelse till och underlåtenhet att avslöja brott skolaenligt departementsförslaget införas för den i denna paragraf avsedda svåramisshandeln. Även stämpling har straffbelagts.

18 §.

Förberedelse att skada annan till liv eller hälsa medelst gift eller dyliktär redan för närvarande i viss utsträckning straffbar enligt tredje stycketi denna paragraf. Bestämmelsen har sammanförts med andra stycket ochomformulerats till överensstämmelse med de nya reglerna i 3 kap., varvidäven en regel om straff för underlåtenhet att avslöja brottet tillagts. Jämvälhär har stämpling straffbelagts.

De i gällande lag under 19, 20 och 20 a §§ upptagna bestämmelserna omspridande av gift och dylikt ha ansetts röra allmänfarliga brott och därföri förslaget inarbetats i 19 kap. Den i 21 § upptagna bestämmelsen omframkallande av fara för könssjukdom, vilken enligt kommittéförslaget jämvälskulle flyttas till 19 kap., har däremot på skäl som utvecklas vid 19: 6 idepartementsförslaget bibehållits på sin nuvarande plats.

38 §.

Det här behandlade duellbrottet förekommer visserligen ytterst sällan,men i den mån det förekommer erfordrar det särskilda förberedelser. Jag hardärför ansett det riktigt att införa straff för förberedelse till ellerunderlåtenhet att avslöja brottet. Stämpling har liksom förut i kapitlet straffbelagts.

45 §.

Här har i förslaget upptagits regeln, att misshandelsbrott lyder underallmänt åtal där det blivit förövat å allmän plats. Detta överensstämmer ihuvudsak med gällande lag, som emellertid uttryckt motsvarande regel genomhänvisning till vissa enligt förslaget upphävda lagrum. Enligt [ 280 ]kommittéförslaget skulle brottet falla under allmänt åtal, om det "blivit förövat å platssom är tillgänglig för envar" l departementsförslaget har regeln begränsatstill det fallet att brottet förövats på allmän plats. Innebörden av begreppet"allmän plats" har angivits vid 11: 9 av departementsförslaget.

Den i sista stycket upptagna åtalsregeln, vilken enligt kommittéförslagetskulle upphävas, har i departementsförslaget bibehållits av skäl som angivasvid 19: 6.

15 KAP.Om brott mot annans frihet eller frid.

Emedan 11 kap. i förslaget begränsats till att omfatta brott mot allmänordning, föreslås att bestämmelserna om hemfridsbrott och andra brott motenskild frid överflyttas till 15 kap. I dess överskrift skall därför enligtförslaget jämte brott mot amians frihet även nämnas brott mot annans frid.

25 §.

I denna paragraf äro bestämmelserna om straff för försök till brott enligt15 kap. sammanförda. I "enlighet med den i departementsförslaget valdaordningen föreslås tillägg av bestämmelser om straff för förberedelse till ellerunderlåtenhet att avslöja de i 5–8 §§ upptagna grova frihetsbrotten, varvidäven stämpling skall anses såsom förberedelse. Beträffande våldtäkt ochliknande brott ha däremot motsvarande fall icke synts vara av så praktiskbeskaffenhet, att några straffbestämmelser föreslagits i detta sammanhang.

26–31 §§.

Dessa enligt förslaget i slutet på 15 kap. tillagda paragrafer äro likalydandemed 11: 10–14 i gällande lag.

I anledning av att bestämmelserna om hemfridsbrott sålunda skola flyttasfrån 11 till 15 kap. har kriminalpolisintendenten i Stockholm efterlyst meratidsenliga bestämmelser, så att såsom straffbelagt tydligt framstode detalltmer tilltagande ofoget att trakassera och störa annan i hans hemfridgenom missbruk av telefonen. Stadsfiskalen i Hälsingborg har såsom sinuppfattning uttalat, att 30 och 31 §§ i förslagets förevarande kapitel, vilkaparagrafer svarade mot nuvarande 11: 13 a och 11: 14, borde byta plats.

Departementschefen.Tydligt är att bestämmelserna om hemfridsbrott i flera hänseenden ickeäro tidsenliga. Då straffrättskommittén erhållit uppdrag att behandla dennabrottsgrupp vid sin fortsatta utredning, synes det emellertid icke lämpligt attupptaga några sakliga ändringar av bestämmelserna, som allenast avsystematiska skäl flyttats från ett kapitel till ett annat.

[ 281 ]16 KAP.Om ärekränkning.

Enligt förslaget skola falskt åtal och liknande brott behandlas i 13 kap. Pågrund härav föreslås, att de nuvarande bestämmelserna i 16: 1–6 upphävasoch att överskriften till 16 kap. begränsas till att avse ärekränkning. Dennuvarande bestämmelsen i 16: 14 flyttas enligt förslaget till 6: 3.

(18 KAP.)

Då straffbestämmelser om äventyrliga spel, fylleri och djurplågeri iförslaget upptagas i 11 kap., föreslås upphävande av 18: 14–16.

Ehuru vissa brott enligt detta kapitel äro straffbara på försöksstadiet, hardet icke ansetts föreligga något tillräckligt praktiskt behov av att i dettasammanhang införa bestämmelser om straff för förberedelse till ellerunderlåtenhet att avslöja brott.

19 KAP.Om allmänfarliga brott.1 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit huvudstadgandet om straff förmordbrand, vilket brott bestämts sålunda att någon anlägger brand, sominnebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse avegendom. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete från och med tvåtill och med åtta år.

I gällande rätt behandlas mordbrandsbrottet i 19: 1 och 2. Såsom föremålför sådant brott angives i 19: 1 människoboning och lokal, där det är vanligteller veterligt att människor eljest vistas. Någon fara för människoliv behövericke föreligga i det särskilda fallet. Till mordbrandsföremål hänföras vidareenligt 19: 2 andra stycket vissa slags byggnader, med vilka stor eldfarligheteller explosionsrisk är förbunden, ävensom vissa andra genom exempelangivna byggnader och därmed jämförliga föremål, vilka ansetts särskiltvärdefulla, såsom kyrkor, fästningar samt kronans förrådshus och fartyg; ickeheller här kräves att fara för människor föreligger i det särskilda fallet.Slutligen räknas i båda paragraferna till mordbrandsobjekt även föremål,varifrån elden lätteligen kan sprida sig till objekt som nu nämnts. Vidarestraffas enligt nuvarande 19: 3, som icke använder brottsbeteckningenmordbrand, den som sätter eld på uthus eller annan byggnad, fartyg, skog,halmstack, brädhög eller dylikt, som tillhör annan och ligger så avlägset frånmänniskors boningar eller vistelserum eller egendom som avses i 19: 2 andrastycket, att branden ej är att betrakta som mordbrand. Straffet förmordbrand är enligt gällande lag i normalfall straffarbete från och med sex till [ 282 ]och med tio år. I vissa fall kan straffet emellertid uppgå till livstids straffarbete och under särskilda förutsättningar, däribland att ingen människa utsatts för fara, sättas så lågt som till två års straffarbete.

I överensstämmelse med den ledande synpunkten att de i förevarandekapitel upptagna brotten främst bestraffas på grund av den allmänfara deinnebära har kommittén ej funnit det lämpligt att såsom i gällande lagangiva mordbrandsobjektet genom en uppräkning av vissa kategorier avegendom. I stället har kommittén ansett, att såsom mordbrandsobjekt vore attgodtaga vilken egendom som helst, om elden framkallade sådan fara somborde vara utmärkande för nu ifrågavarande brott. Denna fara har avkommittén bestämts såsom fara för annan till liv eller lem eller för omfattandeförstörelse av annans egendom; huruvida branden anlagts i egen eller annansegendom har däremot befunnits vara likgiltigt. Genom dennabrottsbeskrivning har i mordbrandsbrottet upptagits vissa fall, som enligt gällande rättäro straffbara efter 19: 3 och således icke utgöra mordbrand, nämligen falli vilka fara uppstått ej för människor eller människors boningar ellervistelserum eller för egendom som avses i 19: 2 andra stycket utan föromfattande förstörelse av annan tillhörig egendom av annat slag. Kommittén harnämligen funnit, att även i dessa fall gärningen vore av så allvarlig art, attden väl förtjänade att bestraffas såsom mordbrand. Å andra sidan innebärkommittéförslaget även en inskränkning av det för närvarande såsommordbrand straffbara området i det, till skillnad från vad som gäller enligtnuvarande 19: 1 och 2, enligt förslaget fordras att fara skall föreligga i detsärskilda fallet. Ett anläggande av brand som ej innebär fara har sålunda ickesynts kommittén böra medföra straff efter den för mordbrand stadgadestränga straffskalan.

I fråga om straffet har sänkningen av skalan för normalfallen tillstraffarbete från och med två till och med åtta år av kommittén motiverats genomen jämförelse med straffen för andra grova brott, såsom rån, vilket inormalfall bestraffas med straffarbete från och med ett till och med åtta år.Kommittén har i detta sammanhang även framhållit, att på grund av denförr vanliga täta trähusbebyggelsen i samhällena mordbrand i äldre tidertedde sig som ett farligare brott än nu.

Till den omläggning av bestämmelserna rörande mordbrand som sålundaföreslagits har Göta hovrätt uttalat sin principiella anslutning. Någraerinringar i anledning av kommittéförslagets innehåll i denna del ha ickeframställts.

Departementschefen.Kommittéförslagets här upptagna bestämmelser om mordbrand synas migsakligt välgrundade. I brottsbeskrivningen har endast uttrycket "liv eller lem"synts mig böra utbytas mot "liv eller hälsa", vilket uttryck senare i kapitletanvänts i samma betydelse som den här åsyftade.

[ 283 ]2 §.

Kommittén har föreslagit att, om mordbrand med hänsyn tillomständigheterna vid brottet är att anse som grov, för grov mordbrand skall dömas tillstraffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Vidbedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden anlagtsi tättbebyggt samhälle, där den lätteligen kunde sprida sig, eller eljestinneburit fara för flera människor eller egendom av särskild betydenhet.

I 19: 2 av gällande lag stadgas enahanda straff bl. a. om mordbrandförövas under farsot, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd ellerfara eller å hus, byggnad eller fartyg, där mycket folk blottställes för fara,eller i stad, köping, by eller annat sådant ställe, där många sammanbo, ellerom mordbrännaren gör våld å någon för att åsätta elden eller hindra desssläckning.Kommitténs förslag har i sak oförändrat upptagits i departementsförslaget.

3 §.

Kommittén har i förevarande paragraf upptagit bestämmelser om straffför ett såsom härverk betecknat brott, vilket enligt förslaget skall föreligga,där någon åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott,flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara förannan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom.Straffet har föreslagits skola vara straffarbete från och med två till och medåtta år. Enligt ett andra stycke i paragrafen skall dock, om brottet är grovt,för grovt härverk dömas till straffarbete på livstid eller från och med sextill och med tio år.

Det sålunda föreslagna stadgandet motsvaras i gällande rätt av 19: 6 och7, i vilka lagrum meddelas bestämmelser om straff för framkallande avexplosion genom sprängämne och för framkallande av skeppsbrott. Dessafall ha av kommittén här sammanförts med framkallandet av andrajämförbara katastrofsituationer. Den sammanhållande synpunkten har därvid varit,att gärningarna ifråga skola ha förorsakat fara för annan till liv eller lemeller för omfattande förstörelse av annans egendom. I denna del föreliggersålunda full överensstämmelse med mordbrandsbrottet, sådant dettakonstruerats i kommittéförslaget. Att mordbrand emellertid behandlats såsom ettsärskilt brott och icke upptagits såsom ett fall jämte andra i nu förevarandeparagraf har av kommittén motiverats genom en hänvisning till historiskaoch folkpsykologiska skäl. Om det som brottsbeteckning föreslagna gamlanordiska ordet "härverk" har kommittén uttalat, att det gåve ett målandeuttryck för gärningens karaktär; i den danska strafflagen användes ordetför att beteckna grov skadegörelse. –

Det sakliga innehållet i den sålunda föreslagna paragrafen har icke blivitföremål för någon annan anmärkning än att landsfogden i Gävleborgs länfunnit, att vissa konflikter skulle kunna uppstå vid gränsdragningen mellan [ 284 ]härverk och det i nästföljande paragraf upptagna brottet sabotage; härverksyntes nämligen i vissa fall jämväl kunna anses såsom sabotage. Sverigestrafikbilägares riksorganisation åter har uttryckt tillfredsställelse över attbrottsbeskrivningen erhållit en så vid avfattning att därunder kunde falla jämvälangrepp mot biltrafikföretag drivna av enskilda, även om på sätt kommitténi motiven framhållit bilolycka endast undantagsvis torde vara av denomfattande beskaffenhet som krävdes för att paragrafen skulle bliva tillämplig.

I fråga om brottsrubriceringen har justitiekanslersämbetet funnittvivelaktigt, huruvida den från Danmark hämtade benämningen "härverk" kundekomma att vinna burskap här i riket, helst som brottet i fråga vore ovanligt.Göta hovrätt har, likaledes under framhållande av att ordet vore främmandeför svenskt språkbruk, funnit tvivelaktigt huruvida det för gemene manförmådde åskådliggöra brottets art. Hovrätten ville därför föreslå, att en annanbeteckning valdes, exempelvis "nidingsverk" eller "allmänfarlig skadegörelse".Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges advokatsamfund,länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen och landsfogden i Kristianstads länsamt landsfogden i Uppsala län ha uttalat sig mot införandet avbrottsbeteckningen "härverk".

Departementschefen.Mot det av kommittén här föreslagna stadgandet har jag icke funnitanledning till någon saklig erinran. Det är väl riktigt att, såsom i ett yttrandeanmärkts, fall kunna tänkas, vilka uppfylla förutsättningarna för straff såvälefter nu förevarande stadgande som efter nästföljande straffbestämmelse försabotage, men detta torde icke innebära någon olägenhet eftersom, på sättkommittén även i motiven framhållit, kapitlets uppställning ochstraffsatserna för de olika brotten giva vid handen att stadgandet om straff försabotage är subsidiärt i förhållande till de föregående paragraferna. Vad angården språkliga utformningen av lagtexten har däremot av samma skäl somangivits under 1 § uttrycket "liv eller lem" ansetts böra utbytas mot "liveller hälsa". Vidare har den kritik, som i flera yttranden riktats mot den avkommittén föreslagna brottsbeteckningen "härverk" synts mig böraföranleda att denna icke upptages i lagen. I departementsförslaget har därför istället insatts rubriceringen "allmänfarlig ödeläggelse".

Det grova fallet har i departementsförslaget, utan angivande av särskildbrottsbeteckning, upptagits i samma stycke som huvudstadgandet.

4 §.

I denna paragraf upptages straff för sabotage. Brottet har av kommitténbeskrivits sålunda att någon genom skadegörelse eller annan åtgärd, som ejinnefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill,allvarligt hindrar eller stör för den allmänna samfärdseln betydelsefull trafiktill lands eller vatten eller i luften eller annan sådan verksamhet, såsom vidtelegraf eller radio, eller användandet av anläggning för allmänhetensförseende med vatten, ljus, värme eller kraft eller av egendom med avsevärdbetydelse för "rikets försvar, folkhushållning, rättsskipning eller förvaltning [ 285 ]eller för upprätthållandet av allmän ordning eller säkerhet i riket. Straffethar föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Ombrottet är grovt, skall emellertid enligt ett andra stycke i paragrafen för grovtsabotage dömas till straffarbete från och med två till och med tio år eller pålivstid; vid bedömandet huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, omdärigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv ellerför egendom av särskild betydenhet.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt dels av strafflagen 19:10–16 och dels av lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage.Förstnämnda lagrum innefatta bestämmelser om straff för skadegörelse ochliknande gärningar beträffande skilda slags anläggningar av betydelse för denallmänna samfärdseln, för belysning, kraftförsörjning m. m. I sina huvuddraghärrörande från strafflagens ursprungliga lydelse av år 1864 förete dessabestämmelser för nutida förhållanden kännbara luckor. Elektriska ledningaräro sålunda medtagna men däremot icke själva kraftverken. Bland egentligaindustrianläggningar omfattas endast gruvor av straffskyddet. Detta gällervidare icke för radiostationer eller för luftfarten och ej heller för förråd avförnödenheter. Till komplettering av stadgandena i 19: 10–16 har emellertidden förutnämnda särskilda sabotagelagen införts. Enligt denna, som vid sintillkomst var avsedd som ett av krisförhållandena föranlett provisorium ochalltjämt endast har tidsbegränsad giltighet, bestraffas med avsevärt högrestraff än som stadgas i 19: 10–16 den som med uppsåt att skada försvareteller folkförsörjningen eller störa förvaltningen eller den allmänna ordningenförstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål av betydelse förförsvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen eller som vid tillverkning,leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer fel hosföremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller som eljest förhindrareller försvårar användande av anläggning, inrättning eller föremål som nyssnämnts eller som gör annat därmed jämförligt sabotage.

I kommittéförslaget ha till en början i 8: 2, vilket lagrum skall gälla för tiddå riket är i krig eller Konungen ändock förordnat om stadgandetstillämplighet, upptagits vissa mot sabotagelagen svarande bestämmelser, i det att såsomkrigsförräderi straffbelagts bl. a. att någon genom sabotage eller eljestfördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller ock hindrar ellerförsvårar dess användande. I nu förevarande paragraf ha däremot inrymtsstraffbestämmelser angående sabotage under annan tid än krigstid och därmedjämställd tid. Eftersom de här föreslagna bestämmelserna ha större räckviddän 8: 2, skola de emellertid, i den mån gärningen i fråga icke faller undersistnämnda lagrum, kunna komma till användning jämväl under krigstid.Kommittén har enligt motiven här sökt att till ett brott sammanfatta dethuvudsakliga innehållet i nuvarande 19: 10–16 och i sabotagelagen. Dendetaljerade och delvis föråldrade regleringen i förstnämnda lagrum har därvidutbytts mot mera enhetliga och för moderna förhållanden avpassadebestämmelser. Vid bearbetningen av sabotagelagen har beaktats, att den nuförevarande paragrafen i motsats till sabotagelagen är avsedd att äga tillämpning [ 286 ]även under normala förhållanden. Enligt kommitténs mening är emellertidparagrafen jämte 8: 2 i förslaget tillfyllest även under krigsförhållanden,varför kommittén föreslagit att sabotagelagen upphäves.

Såsom objekt för sabotage har i främsta rummet nämnts för den allmännasamfärdseln betydelsefull trafik till lands eller vatten eller luften eller annansådan verksamhet, såsom vid telegraf eller radio. Enligt kommitténs motivskall härunder ingå trafiken på vägar, järnvägar och spårvägar, vidomnibuslinjer och hamnanläggningar, reguljär båttrafik, telefon m. m.Sabotageföremålen i denna grupp liksom de i den därnäst nämnda, anläggningar förallmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft, skyddas av denföreslagna paragrafen, sådan den enligt motiven är att förstå, oavsett om deäro belägna i Sverige och även om de ej skulle avse att betjäna den svenskaallmänheten utan allmänheten i något annat land. Detta innebär enligtkommittén en utvidgning i förhållande till gällande rätts bestämmelser i ämnet,förestavad av att det vore önskvärt att ej genom en allt för snäv avfattningav paragrafen avskära svenska myndigheter från möjligheten att straffainternationellt verksamma sabotörer. Genom utvidgningen vunnes nämligen,under förutsättning tillika att kommitténs förslag angående straff förförberedelse till brott antoges, att en i Sverige utförd förberedelse till sabotagebleve straffbar även om gärningen skulle vara avsedd att drabba utländsktintresse. För den återstående gruppen av sabotageobjekt, egendom avavsevärd betydelse för försvaret, folkhushållningen, rättsskipningen, förvaltningensamt upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, har däremot ihuvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt skett en begränsning tillsvenska intressen. Det har nämligen icke synts kommittén påkallat att genomparagrafen anordna straffskydd även för andra staters försvar, förvaltningeller övriga statsfunktioner.

Då den brottsliga handlingen i förslaget beskrivits endast såsom attallvarligt hindra eller störa trafik eller annan sådan verksamhet eller användandetav anläggning eller egendom av här ifrågakommande slag, fordras sålundaej ovillkorligen att en skadegörelse äger rum, utan sabotage kan tänkas skegenom vilken åtgärd som helst. Genom att undantag gjorts för åtgärd somallenast innefattar undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill skolaemellertid stridsåtgärder på arbetsmarknaden icke bliva straffbara i den månde icke undantagsvis skulle falla under bestämmelsen om krigsförräderi i8: 2. Det har nämligen icke synts kommittén tillrådligt att, frånsettkrigstillstånd och därmed jämförliga förhållanden, söka genom en allmänstraffbestämmelse framtvinga arbetsprestationer eller leveranser. Kommittén har idenna del vidare uttalat, att det icke heller vid sabotagelagens tillkomstavsetts att med straffhot ingripa i avtalsförhållanden på arbetsmarknaden ochinom näringslivet. Erforderliga reglerande ingrepp på dessa områden hadeansetts hellre böra ske på annan väg, nämligen med stöd av allmännaförfogandelagen, rekvisitionslagstiftningen, tjänstepliktslagen, maximiprislagenoch prisregleringslagen. Ansvar för sabotage syntes icke heller böra inträdaens om undanhållandet av arbetskraft innefattade brytandet av avtalsenlig [ 287 ]förpliktelse, såsom vid avtalsstridig strejk eller underlåtenhet att fullgöraavtalad leverans. De som vore underkastade ämbetsansvar ådroge sigemellertid naturligtvis ansvar enligt 25 kap. genom underlåtenhet att fullgöra sintjänstgöring. Förbehållet för undanhållande av arbetskraft avsåge endast denrena passiviteten och föranledande därtill genom uppmaning och således påövertygelsens väg. Att genom våldsamma eller svikliga medel hindra andrafrån att arbeta kunde däremot falla under paragrafen.

I fråga om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet, medanledning av vad kommittén i motiven uttalat om att de först i paragrafennämnda båda grupperna av sabotageobjekt skyddades även om de vorebelägna utom Sverige, uttalat att det vid en läsning av lagtexten i och för sigtorde ligga närmast till hands att tänka på svenska anläggningar och svenskallmänhet. En sådan uppfattning syntes ock få stöd av den omedelbarafortsättningen av den föreslagna texten, varest talades om egendom med avsevärdbetydelse för rikets försvar, folkhushållning och rättsskipning m. m. Medhänsyn härtill kunde ifrågasättas, huruvida icke ett förtydligande av lagtexten idenna del vore lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnitparagrafens brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig. Telegrafstyrelsen harfunnit önskvärt att, vid angivandet av exempel på verksamhet som kundeutsättas för sabotage, jämte verksamhet vid telegraf och radio även medtogesverksamhet vid telefon såsom varande den största och viktigaste av styrelsensverksamhets«grenar. T. f. chefen för försvarsstaben har, med sammamotivering som återgivits vid 8: 2, hemställt, att antingen ordet "avsevärd" måtteutgå ur lagtexten eller paragrafen eljest utvidgas till att avse jämväl sabotagesom vore av särskilt farlig natur, ändå att objektet därför ej kunde anses haavsevärd betydelse.

Angående brottsrubriceringen i paragrafen ha landsfogden i Gävleborgs länoch t. f. landsfogden i Norrbottens län funnit brottsbeteckningen "sabotage"mindre tillfredsställande.

Departementschefen.Mot nu förevarande stadgande i kommittéförslaget har jag i stort sett ickefunnit något att erinra. Då emellertid den föreslagna brottsbeskrivningenonekligen lider av en viss svåröverskådlighet, har en uppdelning avdensamma på två punkter befunnits böra ske. Därvid har den viktigaste gruppenav tänkbara föremål för sabotage – egendom av avsevärd betydelse förrikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller förupprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket – skjutits i förgrundengenom att upptagas i första punkten. Att, på sätt t. f. chefen förförsvarsstaben påyrkat, medtaga all egendom av betydelse för försvaret har jag, avsamma skäl som angivits vid är 2, icke funnit erforderligt. I andra punktennämnas såsom sabotageföremål den allmänna samfärdseln samtanvändningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller avanläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.Härvid har med tillmötesgående av telegrafstyrelsens önskemål såsom [ 288 ]föremål för sabotage uttryckligen omnämnts även användningen av telefon.Meningen är att i första punkten skydda statens eller det allmännas och i andrapunkten allmänhetens intresse, låt vara att de i andra punkten angivnaföremålen ofta tillika ha sådan betydelse som sägs i första punkten. I sak göresmellan de båda punkterna den skillnaden, att i andra punkten förstraffbarhet alltid kräves att allvarligt hinder eller allvarlig störning uppkommit,medan i första punkten ett sådant krav icke uppställes beträffandeskadegörelse utan blott beträffande annan åtgärd.

Vad härefter angår frågan, huruvida straffskyddet mot sabotage skallomfatta även samfärdsel och anläggningar i utlandet, har jag icke kunnat finnapåkallat att utsträcka skyddet till dessa. Det synes nämligen icke vara enuppgift för svensk lagstiftning att skydda utländska objekt av hithörandebeskaffenhet i vidare mån än som följer av bestämmelserna om straff förskadegörelse i 24 kap., vilka inom ramen för de allmänna reglerna om svenskstrafflags tillämplighet gälla även i fråga om skadegörelse på egendom iutlandet. Av den omformulering paragrafen i departementsförslaget undergåtttorde framgå, att den genomgående icke åsyftar utländska förhållanden.

I fråga om brottsbeteckningen i paragrafen torde ordet sabotage kunnagodtagas.

5 §.

Paragrafen svarar mot en del av 8 § i kommittéförslaget. Därstädes harkommittén till en början upptagit ett stadgande av innehåll att där någongenom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligeneller av oaktsamhet framkallar fara att annan skall, på sätt i paragrafernaom mordbrand och härverk sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbasav omfattande förstörelse av egendom, han för allmänfarlig vårdslöshet skalldömas till böter eller fängelse. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla,där någon av oaktsamhet begår gärning, som sägs i paragrafen om sabotage,så ock där någon överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande avsmittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenom avoaktsamhet framkallar fara som sägs i 5–7 §§ i kommittéförslaget.

Enligt de tidigare behandlade paragraferna i kapitlet är, såsom i allmänheti strafflagen, en underförstådd förutsättning för straffbarhet, att de objektivaförutsättningarna för ansvar äro täckta av uppsåt. I fråga om mordbrandoch härverk fordras därutöver, att en viss primäreffekt skall ha uppstått,nämligen i det förra fallet att brand uppkommit och i det senare attexplosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller dylikkatastrof inträffat. Om det brister beträffande uppsåtet i något avseende eller omprimäreffekten icke kommit till stånd, bliva paragraferna i fråga icketillämpliga. Kommittén har emellertid ansett, att det även för vissa sådana fallerfordrades straffbestämmelser till skydd mot framkallande av fara somavsåges i paragraferna.

Allmänna bestämmelser av sådant innehåll finnas för närvarande dels ibrandlagen den 15 juli 1944 och dels i strafflagen 19: 22. Enligt 12 § [ 289 ]förstnämnda lag gäller att ingen må så handhava eld eller eldfarligt föremål, attbrand därav lätt kan uppstå; för åsidosättande av denna bestämmelse stadgasi 19 § samma lag dagsböter. I strafflagen 19: 22 meddelas bestämmelser omstraff bl. a. för den som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsiktighet ellerförsummelse är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelsedärå genom explosion medelst sprängämne eller till skeppsbrott eller tillskada å anläggningar av vissa slag såsom staten tillhöriga och därmedjämställda kanaler, slussar, järnvägar, spårvägar och elektriska ledningar ellertill fara för begagnandet av dessa anläggningar eller till skada å allmännavattenledningar, gasledningar, vägar, farleder och flottleder m. m.

Kommittén har till en början funnit, att det erfordrades en generellstraffbestämmelse till komplettering av stadgandena om mordbrand och härverk.Den farlighet som utmärkte eld och likaså de i paragrafen om härverkavsedda händelserna vore nämligen enligt kommitténs uppfattning så stor, attstraffskyddet icke syntes böra begränsas till att gälla allenast mot gärningar,som bleve att bestraffa såsom mordbrand eller härverk. Då vid utformningenav denna generella straffbestämmelse i första punkten av nu förevarandeparagraf i kommittéförslaget stadgandet gjorts tillämpligt, där någon genom attumgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligen eller avoaktsamhet framkallarfara att annan skall, på sätt i mordbrands- ellerhärverksparagrafen sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbas avomfattande förstörelse av egendom, ha sålunda här sammanförts uppsåtliga falloch oaktsamhetsfall. I fråga om de uppsåtliga fallen gäller emellertid, enligtvad förut sagts, den begränsningen, att om det åstadkommes brand,explosion, skeppsbrott eller annan primärefffekt av sådant slag som nämnes inågon av 1–3 §§, denna blir tillämplig i stället för nu förevarandebestämmelse, under förutsättning att såväl faran som primäreffekten framkallatsuppsåtligen. Eftersom till följd härav i de uppsåtliga fall, som avses i dennu ifrågavarande paragrafen, gärningen i förhållande till effekten ärouppsåtlig, har kommittén funnit det naturligt att behandla dessa fall underett med oaktsamhetsfallen. Emedan vidare gärningen, vare sig den sker avoaktsamhet eller med uppsåt, innefattar vårdslöshet i förhållande till deneffekt straffbudet avser att förebygga, har kommittén såsom brottsbeteckninghär föreslagit allmänfarlig vårdslöshet.

Gärningar som uppfylla förutsättningarna för straffbarhet enligt det nubehandlade stadgandet i kommittéförslaget ske, enligt vad kommittén ävenframhållit, ej sällan genom överträdelse av någon ordnings- ellersäkerhetsföreskrift. Kommittén har ej ansett nödigt att genomgå alla dessaförfattningar för att undersöka i vad mån däri innefattade straffbestämmelserskulle bliva överflödiga till följd av den nu föreslagna bestämmelsen i strafflagen.Endast det förut berörda allmänna stadgandet i brandlagen har kommitténfunnit böra upphävas, vilket även vid dess tillkomst förutsattes skola ske isamband med revisionen av strafflagen. I övrigt har kommittén uttalat, attom straff i särskild författning finnes utsatt för överträdelse som fallerunder den nu föreslagna bestämmelsen och det ej tillika gjorts undantag för

19 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 290 ]det fall att överträdelsen är straffbar enligt allmän lag, straffbestämmelseni specialförfattningen skall bliva att tillämpa jämte förevarande stadgande istrafflagen, i motsats till vad förhållandet i regel är då uppsåtligt brott enligtstrafflagen föreligger. Vid straffmätningen kunde emellertid enligtstrafflagen 4: 1 och 2 ett gemensamt straff utmätas för gärningen, varförtillämpningen av ett flertal straffstadganden icke behövde medföra strängare straffän om endast den strängaste straffskalan tillämpades.

Vad därefter angår det övriga innehållet i nu ifrågavarande paragraf ikommittéförslaget har främst i andra punkten upptagits en bestämmelse,varigenom brottet sabotage gjorts straffbart även i oaktsamhetsfall. Emedandetta brott icke såsom mordbrand och härverk förutsätter en uppsåtligenframkallad primäreffekt, har här icke såsom beträffande dessa brotterfordrats en kompletterande bestämmelse avseende också vissa uppsåtliga fall.Slutligen har kommittén i senare ledet av samma punkt funnit sig böra, ianslutning till 5–7 §§ i kommittéförslaget, införa ett stadgande om straff förden som av oaktsamhet framkallar där beskrivna faresituationer genom attöverträda föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosamsjukdom bland människor, djur eller växter.

Första punkten i nu förevarande paragraf i kommittéförslaget har avföreningen Sveriges häradshövdingar anförts som exempel på olämplighetenav att under ett gemensamt sftraffbud sammanföra uppsåtliga brott ochoaktsamhetsbrott, varjämte föreningen funnit att det här beskrivna brottetåtminstone delvis syntes sammanfalla med mordbrand och härverk.Föreningen har angående denna punkt i paragrafen vidare anfört, att det i allmänhetsäkerligen måste anses vara riktigare att i specialförfattningarna för varjefall stadga det straff som erfordrades än att, som här skett, i strafflagenupptaga ett självständigt brott, bestående i framkallande av fara förmordbrand eller härverk, d. v. s. fara för fara för skada. I en dylik inveckladbrottskonstruktion. vore avståndet mellan den straffbelagda gärningen och deneffekt, man ytterst avsåge att förhindra, alltför stort. I regel torde det ocksåöverstiga den enskildes förmåga att bedöma, huruvida brottsrekvisitet voreför handen, och det kunde därför icke anses riktigt att å den osakkunnigeenskilde överflytta ansvaret för att icke något farligt företoges. Att förbehållaspeciallagstiftningen ifrågavarande avgörande, på sätt för övrigt skett isenare ledet av den föreslagna paragrafens andra punkt, hade däremot denbestämda fördelen att därigenom i varje särskilt fall sakkunnigt avgjordes,vilka åtgärder som kunde medföra fara och därför borde genom särskildaföreskrifter förbjudas. Av nu anförda skäl ifrågasatte föreningen, huruvida ickeparagrafen borde omredigeras till att avse dels vållande till brand, explosionoch andra i paragrafen om mordbrand och härverk omnämndaprimäreffekter och dels överträdande av föreskrifter, givna till förebyggande av fara förskada genom eld, sprängämne eller gift eller till förebyggande eller hämmandeav smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter. Jämväl Sverigesadvokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anfört angående [ 291 ]8: 8 i kommittéförslaget, uttalat sig mot att i nu förevarande paragraf tillgemensam behandling sammanförts uppsåtliga och ouppsåtliga gärningar.Föreningen Sveriges stadsdomare har ansett, att i lagtexten borde intagasen erinran om att, på sätt i kommitténs motiv uttalats, paragrafen i vissafall skulle tillämpas jämsides med straffbestämmelser i specialförfattningar.Samma uppfattning har framförts av rådhusrätten i Malmö, som föreslagitatt för nu ifrågavarande fall en hänvisning till stadgandena i 4 kap. infördesi lagtexten. Hovrätten över Skåne och Blekinge slutligen har funnit denföreslagna brottsbeteckningen "allmänfarlig vårdslöshet" oegentlig, eftersom inu förevarande paragraf även vore fråga om uppsåtliga brott.

Departementschefen.Från systematisk synpunkt har jag funnit lämpligast, att innehållet i nuförevarande paragraf i kommittéförslaget uppdelas så att de bestämmelsersom syfta till en komplettering av stadgandena om mordbrand, allmänfarligödeläggelse och sabotage följa omedelbart efter dessa paragrafer, medanbestämmelsen om straff för oaktsamt framkallande av fara för smittosamsjukdom bland människor, djur eller växter upptages efter de paragrafer,som handla om uppsåtligt framkallande av sådan fara.

Vad angår den komplettering av stadgandena i 1–3 §§ om mordbrandoch allmänfarlig ödeläggelse som får anses erforderlig, finner jag till enbörjan, att i förgrunden bör ställas det fall att någon av oaktsamhet vållarsådan brand, explosion eller annan primäreffekt som anges i nämnda treparagrafer. Därigenom vinnes även att gränsdragningen mellan dessaparagrafer och den nu förevarande blir tydligare än i kommittéförslaget,såtillvida som det klarare framgår att uppsåtligt åstadkommande avprimäreffekten blir att bedöma såsom mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse, medanouppsåtligt men oaktsamt framkallande därav faller under nu ifrågavarandestadgande. Detta synes vidare böra omfatta även sådana fall, då någonoaktsamt framkallar fara för primäreffekten. Som ett typiskt exempel härpåkan anföras, att någon med tänd pipa beger sig in i en lagerlokal föreldfarliga ämnen. Det kan här tänkas, antingen att vederbörande medunderskattande av brandfaran fullt avsiktligt medför den tända pipan eller atthan av ren glömska underlåter att släcka eller lägga ifrån sig denna närhan beträder den eldfarliga lokalen. I det förra fallet åstadkommer hanuppsåtligen en situation, som efter en mera objektiv värdering än hans egeninnefattar fara för brand; i det senare fallet framkallar han däremot endastav oaktsamhet samma situation. Kommittén har, för att båda fallen skullebliva inbegripna under stadgandet, föreslagit formuleringen "uppsåtligen ellerav oaktsamhet framkallar fara". Härtill kan emellertid sägas, att även detförra av de båda fallen i förhållande till den effekt, branden, som paragrafenytterst är avsedd att förebygga, icke innefattar uppsåt utan endastoaktsamhet. Från denna synpunkt bliva sålunda båda de nu ifrågavarandefallen att betrakta såsom oaktsamhetsfall. Ett häremot svarande uttryckssättanser jag även med fördel kunna komma till användning i lagtexten.

I överensstämmelse med kommitténs förslag upptager [ 292 ]departementsförslaget under förevarande paragraf även straff för den som av oaktsamhetbegår gärning, som därest den varit uppsåtlig skolat hänföras till sabotage.

Vad härefter angår stadgandets förhållande till närståendestraffbestämmelser i olika specialförfattningar, må först framhållas att, såsom jagtidigare utvecklat, svaret på frågan om strafflagens tillämplighet på områden därspeciallagstiftning föreligger är att söka inom specialstraffrätten. Att, på sätti några yttranden påfordrats, här upptaga en bestämmelse i ämnet torde ickevara lämpligt. I stället torde åt praxis få överlämnas att avväga förhållandetmellan nu ifrågavarande stadgande och specialförfattningarna. Vägledandesynes härvid böra vara, huruvida i det särskilda fallet en bestämmelse i enspecialförfattning stadgar straff för överträdande av en ordningsföreskrifteller för vållande av just sådant slag, varom i nu förevarande sammanhang ärfråga. Om det senare är förhållandet, torde specialbestämmelsen, därest denej enligt statsrättsliga grunder blivit försatt ur kraft genom ifrågavarandestadgande i strafflagen, böra komma till användning utan samtidigtillämpning av sistnämnda stadgande. En specialstraffrättslig bestämmelse av dennatyp är det förut omnämnda stadgandet i brandlagen om straff för den somhandhar eld eller eldfarligt föremål så, att brand därav lätt kan uppstå. Ilikhet med kommittén anser jag emellertid att detta stadgande bör upphävas.Häradshövdingföreningens förslag, att i fråga om framkallandet av faraför mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse straffbarheten skulle begränsastill sådana fall då någon i särskild författning meddelad ordnings- ellersäkerhetsföreskrift överträtts, finner jag mig icke kunna upptaga. De mesttypiska av de faresituationer, vilka det här gäller, äro nämligen av detlättfattliga slag att det torde kunna begäras av medborgarna att de avhålla sigfrån att framkalla dem, även om några vägledande säkerhetsföreskrifter ispecialförfattningar icke skulle finnas.

I fråga om straffskalan har jag, då hithörande brott kunna tänkasrelativt ofta framträda i mera svårartade former, funnit fängelse böra nämnasförst i den normala skalan samt en särskild strängare skala för grova falltilläggas. Jag vill som exempel på fall som ofta äro grova nämna att entjänsteman vid trafikinrättning åsidosätter vad honom till förekommande avolycksfall åligger (jfr nuvarande 25: 15, som enligt förslaget skall upphöra attgälla) eller att någon handskas vårdslöst med eld eller annat isprängämnes- eller ammunitionsfabriker o. dyl. (jfr 99 § strafflagen för krigsmakten, somhärefter torde kunna upphävas).

Den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "allmänfarligvårdslöshet" har synts kunna bibehållas för de i denna paragraf avdepartementsförslaget upptagna fallen.

6 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget. I denna har kommitténupptagit stadgande om straff för allmänfarlig förgiftning. Sådant brott skall ansesföreligga om någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten eller annateller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider sjukdomssmitta [ 293 ]samt därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.Straffet har föreslagits skola vara straffarbete i högst sex år. Om brottet är grovt,skall emellertid enligt förslaget för grov allmänfarlig förgiftning dömas tillstraffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vidbedömandet, huruvida brottet är grovt skall. särskilt beaktas, om det skett meduppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor utsattsför fara.

I gällande strafflag finnas i viss utsträckning bestämmelser om straff förgärningar av nu ifrågavarande slag. Enligt 14: 19 straffas sålunda den somi uppsåt att skada andra till liv eller hälsa förgiftar varor som hållas till salueller vad som helst, så att allmän fara för människors liv eller hälsa däravkommer. I 14: 20 stadgas straff för den som säljer eller utlämnar gift utanatt vara därtill berättigad eller säljer gift utan att iakttaga föreskrifterna omsådan handel, med påföljd att någon av giftet får döden eller svårkroppsskada. I 14: 20 a slutligen finnas bestämmelser om straff för den som säljer,utlämnar eller utbjuder förfalskade livsmedel eller läkemedel, som ärofarliga för människors liv eller hälsa. Dessa bestämmelser i nuvarande 14 kap.motsvaras av det i den nu ifrågavarande paragrafen i kommittéförslaget förstupptagna fallet att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten ellerannat eller eljest sprider, gift eller dylikt. I förhållande till 14: 19 föreliggeremellertid här den utvidgningen, att det icke kräves uppsåt att skada andratill liv eller hälsa utan endast ett uppsåt som täcker de objektivaförutsättningar, vilka grunda allmän fara för människors liv eller hälsa. Kravet påsådan fara innefattar å andra sidan en inskränkning av brottsområdet enligtsåväl 14: 20 som 14: 20 a, vilka båda lagrum icke för sin tillämpninguppställa någon fordran på allmän fara. Kommittén har emellertid funnit, atti den mån straffskydd är erforderligt mot spridande av gifter samt otjänligalivs- och läkemedel i andra fall än då allmän fara för människors liv ellerhälsa framkallas, stadgandena härom böra ha sin plats ispeciallagstiftningen. I sådant hänseende har kommittén hänvisat till de nuvarandebestämmelserna i giftstadgan och hälsovårdsstadgan samt tilllivsmedelslagstiftningssakkunnigas år 1941 framlagda betänkande (SOU 1941: 22).

Det av kommittén här vidare upptagna fallet att någon genom att överföraeller sprida sjukdomssmitta framkallar allmän fara för människors liv ellerhälsa saknar i gällande strafflag motsvarighet, frånsett bestämmelsen omkönssjukdom i 14: 21. Kommittén har emellertid funnit, att de allmännabestämmelserna om straff för dödande eller orsakande av kroppsskada i 14 kap.icke kunde anses tillräckliga i nu ifrågavarande fall, eftersom de icke alltidmedgåve att straffet utmättes med tillbörligt beaktande av att gärningenutsatte andra personer än den, mot vilken den i första hand riktades, för fara attbliva smittade. Ännu mera otillräckliga vore straffbestämmelserna iepidemilagen den 19 juni 1919, i det dessa endast stadgade dagsböter för överträdelseav föreskrift för förebyggande eller bekämpande av epidemier.Oavsett den generella utformningen av nu förevarande paragraf i förslagethar kommittén ansett, att framkallande av fara för överförande av [ 294 ]könssjukdom alltjämt borde behandlas såsom ett särskilt brott. Bestämmelserhärom ha upptagits i 6 § av kommittéförslaget. I förhållande till detnuvarande stadgandet i 14: 21 har därvid i lagtexten bl. a. gjorts den ändringen attsåsom förutsättning för straffbarhet uttryckligen angivits att den person, medvilken gärningsmannen övar könsumgänge, icke själv lider av denkönssjukdom varom fråga är.

I fråga om straffsatserna i de nu omnämnda båda paragraferna innebärkommittéförslaget en förenkling i förhållande till de nuvarande straffskalornai 14: 19–21, vilka äro differentierade med hänsyn till den effekt som denbrottsliga gärningen i det särskilda fallet haft. I 5 § i förslaget ha sålundaupptagits allenast två skalor, en för normalfall och en för grova fall, medani 6 § införts en enhetlig straffsats av högst straffarbete i två år.Kommittéförslaget saknar vidare motsvarighet till den i nuvarande 14: 20 a förhandlande stadgade särskilda påföljden mistande av näringsrätt.

I nu förevarande sammanhang har kommittén slutligen föreslagitupphävande av 14: 45 sista stycket, enligt vilket framkallande av fara förkönssjukdom är angivelsebrott i den mån gärningen riktar sig mot maka.

I anledning av 19: 5 i förslaget har Göta hovrätt vänt sig mot att paragrafensyntes ha avseende även å överförande av sjukdom, som ehuru ejbagatellartad dock icke vore av alltför svår natur. Ansvar skulle sålunda kunnadrabba en tjänsteman som, oaktat han lede exempelvis av influensa, i renttjänstenit inställde sig vid en förrättning och därvid sprede smitta. Medhänsyn härtill hemställde hovrätten dels, att straffbudet inskränktes till attavse överförande eller spridande av smitta som hänförde sig till svåraresjukdom, dels ock att det kompletterades med en särskild straffskala,innefattande även böter, för ringa fall eller där omständigheterna eljest voremildrande. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit anledning tillerinran mot att spridande av sjukdomssmitta i förslaget kriminaliserats utannågon begränsning med hänsyn till svårhetsgraden av den sjukdom, somöverföres. Föreningen har funnit en sådan begränsning erforderlig, särskiltmed hänsyn till den föreslagna straffsatsens stränghet.

Mot den här upptagna brottsbeteckningen "allmänfarlig förgiftning" haföreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg invänt attrubriceringen syntes alltför snäv med hänsyn till de förfaranden som i förslagetförts in under nu förevarande straffbestämmelse.

I fråga om 19: 6 i förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge funnitotillfredsställande, att straffbarheten uttryckligen knutits till denförutsättningen, att könsumgänget övats med någon som icke själv lider av denkönssjukdom varom fråga är. Hovrätten har härom anfört att det föreslagnastadgandet, tolkat efter ordalagen, innebure att det för straffrihet voretillräckligt att de personer som övade könsumgänge båda lede av samma slagskönssjukdom men att kommittén likväl torde ha avsett endast det fallet attbådas sjukdom vore i smittsamt skede. I vilket fall som helst bordeförutsättningen, som icke upptagits i gällande lag, utgå. I utlåtande, omnämnt i [ 295 ]rättsfall i Svensk Juristtidning 1945 s. 12, hade medicinalstyrelsen yttrat, attpersoner, som båda lede av samma, ungefär samtidigt diagnosticeradekönssjukdom i smittosamt skede, genom könsumgänge utsatt varandra för faraatt sjukdomstillståndet förvärrades eller förlängdes. Då nu brottet främstskulle bestraffas såsom allmänfarligt, borde den omständigheten att bådapersonerna vore smittoförande icke vara straffriande. Om enderaexempelvis vore en prostituerad kvinna, vars smittofarlighet genom läkarbehandlingi det närmaste hävts, framträdde detta särskilt tydligt. En annan sak voreatt nu ifrågavarande omständighet borde beaktas vid straffmätningen.

Den föreslagna brottsrubriceringen "framkallande av fara förkönssjukdom" har av samma hovrätt anförts bland exemplen på brottsbeteckningari förslaget vilka enligt hovrättens förmenande syntes mindre lämpliga påden grund att de vore klumpiga eller dubbeltydiga. Föreningen Sverigesstadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha åter funnit den här föreslagnarubriceringen otillfredsställande för sådana fall, där könssjukdomenöverförts.

I anledning av kommitténs förslag att upphäva bestämmelsen inuvarande 14: 45 sista stycket om att nu ifrågavarande brott är angivelsebrott i denmån det riktar sig mot maka har justitiekanslersämbetet uttalat, attanledning till någon saklig ändring på denna punkt icke torde föreligga Sverigesadvokatsamfund har likaledes hemställt att, enär det till upphävandeföreslagna stadgandet vore synnerligen välgrundat, en därmedöverensstämmande föreskrift om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt måtte upptagas idet nya 19 kap., varvid samtidigt ordet "maka" lämpligen kunde utbytasmot "make". Föreningen Sveriges landsfogdar ävensom landsfogdarna iHallands och Västmanlands län ha ifrågasatt, huruvida icke den nuvarandeinskränkningen i allmän åklagares åtalsrätt borde bibehållas.

Departementschefen.Den av kommittén såsom 5 § upptagna bestämmelsen om spridande av gift eller smitta synes, med beaktande av vad Göta hovrätt ochhäradshövdingföreningen anfört, böra såvitt gäller överförande eller spridande avsjukdomssmitta begränsas till mera svårartade sjukdomar, alltså exempelvisicke omfatta de vanliga s. k. förkylningssjukdomarna. För att klargöra dettahar brottsbeskrivningen omformulerats till att, förutom spridande av gifteller dylikt, avse överförande eller spridande av allvarlig sjukdom.

Då här sålunda är fråga om ett uppsåtligt brott av ganska storallmänfarlighet, anser jag icke, att någon sänkning av den av kommittén föreslagnastraffskalan bör ifrågakomma. Beträffande brottsbeteckningen har jagdäremot funnit, att den av kommittén föreslagna rubriceringen "allmänfarligförgiftning" icke är ägnad att täcka även spridande av smitta. Enligtdepartementsförslaget skall brottet därför alltefter omständigheterna betecknasantingen som spridande av gift eller som spridande av smitta. Någon särskildbrottsbeteckning för de grova fallen har icke synts erforderlig.

Beträffande härefter det av kommittén i 6 § upptagna brottetframkallande av fara för könssjukdom anser jag, att detta brott icke har sin plats bland [ 296 ]de allmänfarliga brotten i 19 kap. Brottet framstår nämligen enligt minmening såsom i främsta rummet riktat mot den enskilda person, som i detsärskilda fallet utsättes för handlingen. Om bestämmelsen får, såsom jag villförorda, kvarstå i 14 kap., kan emellertid, i motsats till vad kommittén medsitt förslag avsåg, tillämpning även på könssjukdomar undantagsvisförekomma i fråga om 19: 6 i departementsförslaget, nämligen i den månförutsättningen att vederbörande framkallar allmän fara genom överförandeeller spridande av allvarlig sjukdom är uppfylld. Frågan om en eventuellomredigering av det nuvarande stadgandet i 14: 21 får upptagas först isammanhang med den förestående översynen av 14 kap. i dess helhet. Detsammagäller den särskilda åtalsregeln i 14: 4–5 sista stycket.

7 §.

I denna paragraf har kommittén ett stadgande, att den som framkallarallmän fara för djur eller växter som ej tillhöra honom själv, medelst gifteller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta eller sprida skadedjureller ogräs eller på annat dylikt sätt, skall för förgöring straffas högst medstraffarbete i två år. För det fall att brottet är grovt innebär förslagetvidare att för grov förgöring skall dömas till straffarbete i högst sex år. Vidbedömande, huruvida brottet är grovt, skall enligt förslaget särskilt beaktas,om det skett med uppsåt att skada eller egendom av betydande värde utsattsför fara.

Gällande strafflag innehåller vissa bestämmelser om straff för den somframkallar allmän fara för annans kreatur. I 19: 17 stadgas sålunda ansvarför uppsåtligt spridande av smittsam och farlig kreaturssjuka samt föröverträdelse av föreskrifter som äro givna till förekommande eller hämmandeav kreaturssjuka, och enligt 19: 18 bestraffas förgiftande, i uppsåt att skadaannans kreatur, av foder eller vad annat som helst, så att allmän fara däravkommer. För motsvarande gärningar, som äro riktade mot andra djur änkreatur, finnes däremot icke någon bestämmelse i gällande strafflag. Ickeheller innehåller lagen någon bestämmelse om straff för framkallande avallmän fara för andras växter.

Kommittén har funnit det motiverat att utsträcka straffskyddet till attomfatta djur och växter överhuvud taget, som ej tillhöra gärningsmannensjälv. Stadgandet är, enligt vad kommittén vidare uttalat, avsett att ägatillämpning även beträffande fisk och villebråd som icke äro föremål förnågons äganderätt; även vilda djur på ett område, varest gärningsmannenensam har jakträtten, skola sålunda omfattas av bestämmelsen.Utvidgningen till växter har av kommittén motiverats med en hänvisning till de storavärden som kunna gå förlorade genom spridande av växtsjukdomar, såsompotatismögel och mjöldagg. Med överförande eller spridande avsjukdomssmitta har kommittén funnit böra jämställas spridande av skadedjur ellerogräs. Kommittén har här erinrat om de stora skador som kunnaåstadkommas exempelvis genom spridande av en insekt sådan som nunnan. Attutrotande av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning eller på annat [ 297 ]dylikt sätt under erforderliga försiktighetsmått ej skall vara straffbart harkommittén ansett vara tydligt utan uttryckligt stadgande därom. I nuförevarande paragraf har kommittén icke upptagit någon motsvarighet tillbestämmelsen i nuvarande 19: 17 om ansvar för överträdelse av föreskrifter, givnatill förekommande eller hämmande av kreaturssjukdom. Härom haemellertid bestämmelser inrymts i 8 § i kommittéförslaget.

I anledning av denna paragraf har hovrätten över Skåne och Blekingefunnit, att tolkningen av uttrycket "allmän fara" syntes kunna vålla svårighetervid stadgandets tillämpning. I förgiftningsfallen kunde exempelvisuppkomma fråga huruvida förutsättningarna för paragrafens tillämpning voreuppfyllda, då någon viss kreatursbesättnings foder förgiftats, eller huruvidadet skulle krävas att fara uppstått för ett flertal besättningar. Motparagrafens utformning kunde vidare erinras att orden "som ej tillhöra honomsjälv" förefölle onödiga. Allmän fara syntes nämligen icke kunna föreligga,så länge endast gärningsmannen själv tillhörig egendom hotades. Götahovrätt har ansett, att i lagtexten borde komma till uttryck att, såsom i motivenuttalats, utrotande av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning ellerdylikt ej vore straffbart. En liknande synpunkt har anlagts av föreningenSveriges häradshövdingar, vilken som sin mening uttalat att, då med stadgandetväl endast torde avses att skydda husdjur och villebråd samt nyttigaväxter för skada i stor skala, uttrycket "allmän fara för djur eller växter"knappast riktigt klargjorde vad som åsyftades.

Den av kommittén här föreslagna brottsrubriceringen "förgöring" hargivit anledning till erinringar från flera håll.Justitiekanslersämbetet harsålunda uttalat, att beteckningen i fråga syntes passa mindre väl för engärning, som bestode i framkallande av allmän fara för djur eller växter ochsåledes icke i något förgörande. Hovrätten över Skåne och Blekinge harlikaledes framhållit, att ordet "förgöring" hade en klar innebörd av fullbordadförstörelse och att det därför syntes oegentligt att använda detsamma om engärning, som väsentligen bestode i framkallande av fara för sådan effekt.Även föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg haansett ordet vara av väl kraftig valör med hänsyn till de uppställdabrottsrekvisiten. Stockholms rådhusrätt har funnit brottsbeteckningen i fråga icke varasärskilt väl motiverad. Däremot har landsfogden i Värmlands län uttalat,att ordet "förgöring" syntes gå väl in även i den moderna lagtexten.Landsfogden i Gävleborgs län har ävenledes givit uttryck åt tillfredsställelse överden föreslagna brottsrubriceringen.

Departementschefen.Det karakteristiska för det i denna paragraf behandlade brottet är, attdet innebär allmän fara för djur eller växter. Med att faran är allmän börhär liksom eljest i kapitlet förstås, att den hotar en stor eller obestämd krets.Härigenom torde en tillfyllestgörande begränsning av det straffbara områdetvara angiven. Den i kommittéförslaget upptagna ytterligare begränsningen attdjuren eller växterna ej skola tillhöra gärningsmannen själv torde, såsom i [ 298 ]ett yttrande framhållits, kunna utgå såsom onödig. I övrigt har den avkommittén föreslagna brottsbeskrivningen allenast jämkats på liknande sätt somi departementsförslagets nästföregående paragraf, varvid som motsvarighettill det där använda uttrycket "allvarlig sjukdom" här talas om "elakartadsjukdom" i likhet med kommittén finner jag obehövligt att i lagtextensärskilt utsäga, att utrotande av skadedjur och skadeväxter, som sker underiakttagande av erforderliga försiktighetsmått, icke faller under paragrafen. Ifråga om brottsbeteckningen synes mig hinder icke möta mot att här upptagadet gamla lagordet "förgöring".

8 §.

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 8 § till den del däri, påsätt omtalats under 5 § i departementsförslaget, upptagits en bestämmelseom straff för den som överträder föreskrift till förebyggande ellerhämmande av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenomav oaktsamhet framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa ellerallmän fara för djur eller växter.

Som motivering till detta stadgande har kommittén anfört, att det oftakunde vara svårt att avgöra huruvida inträffade fall av smittosam sjukdomorsakats av viss överträdelse av säkerhetsföreskrifterna i epidemilagen den19 juni 1919, epizootilagen den 12 april 1935 eller annorstädes. Dettamedförde att de allmänna bestämmelserna om straff för åstadkommande avkroppsskada i 14 kap. strafflagen och för skadegörelse i 24 kap. samma lagendast i begränsad utsträckning stode till förfogande för att bestraffaöverträdelser av de nämnda säkerhetsföreskrifterna. Det vore likväl avsynnerlig vikt att sådana hithörande gärningar, som framkallade allmän fara förmänniskors liv eller hälsa eller för djur eller växter, träffades av betryggandestraffsanktion. Eftersom det funnes jämförelsevis ingåendesäkerhetsföreskrifter mot spridande av sjukdom syntes emellertid straffbarheten härkunna begränsas till fall där en föreskrift överträtts. Såsom exempel påöverträdelser som kunde bliva att bestraffa enligt bestämmelsen kunde nämnasöverträdelse av föreskrift om isolering, förbud mot att beträda visstområde eller viss ladugård och förbud mot att släppa kreatur på bete. Förbestämmelsens tillämplighet fordrades ej, att gärningsmannen insettsmittofaran men väl att han bort inse denna. Huruvida själva överträdelsen måstevara uppsåtlig, berodde på den föreskrift som vore i fråga; avsåge dennaendast uppsåtligt handlande förelåge ej överträdelse, med mindregärningsmannen uppsåtligen åsidosatt föreskriften. I vad mån okunnighet omföreskrift kunde lända till ursäkt finge här som eljest bedömas efter allmännagrundsatser. Att, såsom i nuvarande 19: 17 andra stycket skett, särskilt idetta sammanhang uttryckligen stadga att överträdelse skall ha skettveterligen hade kommittén icke ansett lämpligt. I epidemilagen funnesstraffbestämmelser avseende överträdelser av föreskrifter enligt lagen. För gärningsom innefattade sådan överträdelse och som därjämte på grund avoaktsamt framkallande av fara jämväl fölle under nu förevarande stadgande, [ 299 ]skulle dömas till straff såväl enligt epidemilagen som enligt strafflagen,varvid 4 kap. sistnämnda lag bleve att tillämpa. I epizootilagen åter, 12 §,hänvisades för närvarande beträffande straffet till 19: 17 andra stycketstrafflagen. Då emellertid i förhållande till sistnämnda lagrum den nu föreslagnabestämmelsen såtillvida hade mindre räckvidd som den för sin tillämplighetförutsatte att genom överträdelsen vållats allmän fara, vore den icketillfyllest såsom straffsanktion för epizootilagen. Kommittén föresloge därför,att i den förutnämnda paragrafen i epizootilagen skulle stadgas samma straffsom i epidemilagen. Där jämväl nu förevarande lagrum i strafflagen voretillämpligt, bleve epizootilagens straffbestämmelse liksom motsvarandebestämmelse i epidemilagen att tillämpa i konkurrens med strafflagen.

I anledning av vad kommittén i denna del föreslagit har Göta hovrätt väntsig mot att, medan i 5 § i kommittéförslaget straffbelagts varje uppsåtligtöverförande av allmänfarlig sjukdom, det nu förevarande stadgandet iförslaget endast hade avseende å speciella fall av oaktsamhet, nämligen sådanadär särskilda säkerhetsföreskrifter överträtts. Härigenom syntes ett ickeobetydligt område lämnas straffritt. Hovrätten ifrågasatte med hänsyn härtill,huruvida icke i nu förevarande sammanhang borde upptagas en generellregel om straff för oaktsam gärning av det slag, som avsåges i 5 §. En sådanregel skulle också fylla en uppgift som reservstadgande till 5 § i sådanafall, där gärningsmannen ej kunde övertygas. om uppsåt. En liknandetankegång har framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län, enligt vilkenerfarenheten, särskilt under senare tid i samband med omhändertagandet avflyktingar, visat att även utanför könssjukdomarnas område förelåge behov aven bestämmelse om straff för åstadkommande genom grov oaktsamhet avallmän fara för människors liv eller hälsa medelst spridande avsjukdomssmitta.

Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag, att de nästföregående bådaparagraferna böra kompletteras med ett stadgande om straff jämväl för vissaoaktsamhetsfall. Emellertid anser jag, att stadgandet icke såsom ikommittéförslaget bör begränsas" till att gälla framkallande av fara för smittosamsjukdom. Tillräckliga skäl synas nämligen icke föreligga att i nu förevarandeavseende göra skillnad mellan detta och övriga i 6 och 7 §§ idepartementsförslaget upptagna fall, exempelvis förgiftande av livsmedel eller spridandeav skadedjur. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt att utsträckastraffbudets tillämplighet längre än till gärningar, som förövas av grovoaktsamhet. Jag har vidare icke funnit lämpligt att göra frågan omstraffbarhetens inträde beroende av om någon i speciallagstiftningen meddeladsäkerhetsföreskrift överträtts eller ej. Även om i regel förutsättningarna förtillämpning av ett straffbud av nyss angivet innehåll skulle vara för handendå en dylik särskild säkerhetsföreskrift överträtts, måste det likväl ansesmindre tillfredsställande att åt speciallagstiftningen överlåta att närmarebestämma tillämplighetsområdet för ett sådant stadgande i strafflagen som detnu ifrågavarande. På grund av vad sålunda anförts har i [ 300 ]departementsförslaget upptagits ett allmänt stadgande, att den som av grov oaktsamhetframkallar allmän fara som i 6 eller 7 § sägs skall straffas med fängelse ellerböter. Konkurrensfrågor i förhållandet mellan denna bestämmelse ochstadganden i specialförfattningarna bliva att bedöma enligt de riktlinjer som i detföregående angivits under 5 §.

9 §.

Kommittén har i denna paragraf upptagit ett stadgande, att där någonsom genom handhavande av eld, spridande av gift eller överförande ellerspridande av sjukdomssmitta framkallat fara för annan till liv eller hälsaeller för omfattande förstörelse av egendom som "ej tillhör honom själv,underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, han skalldömas till fängelse eller böter, om skada timat.

Motsvarigheter till vad sålunda föreslagits finnas i gällande strafflag delsi 14: 19 tredje stycket och dels i 19: 19. I det förra lagrummet stadgassålunda straff, där någon, som utan uppsåt orsakat förgiftning så att allmänfara för människors liv eller hälsa därav uppkommit, underlåter att, om hanblivit det varse, genast avvärja faran där så ske kan. I 19: 19 gives enmotsvarande straffbestämmelse beträffande den som genom förgiftningåstadkommit allmän fara för annans kreatur. Enligt båda lagrummen kräves,att underlåtenheten är uppsåtlig.

Kommittén har funnit lämpligt att upptaga en till samtliga föregåendeparagrafer i kapitlet knuten straffbestämmelse för den som genomhandhavande av eld, spridande av gift eller överförande eller spridande avsjukdomssmitta framkallat sådan allmän fara som där avses. Stadgandetstillämplighetsområde begränsas enligt vad kommittén framhållit till en börjanav att en underlåtenhetshandling ofta vore att anse som likvärdig med ettpositivt handlande och på grund härav fölle under någon av de tidigareparagraferna. En banvakt som underläte att lägga om en växel, där så skulleske, kunde sålunda uppenbarligen vara lika straffbar som om han lagtväxeln fel. Likaså kunde den, som vore satt att vakta en eld men begåvesig därifrån med påföljd att elden sprede sig, bliva ansvarig som om hanvidtagit positiva åtgärder för att sprida elden. Vidare förutsättes för den nuifrågavarande bestämmelsens tillämplighet att vederbörande icke redanådragit sig ansvar genom något sitt handlande, exempelvis genom oaktsamhet iförhållande till farans framkallande. Som exempel på situationer, därparagrafen skulle bliva tillämplig, har kommittén nämnt, att eld sprider sig frånen med iakttagande av erforderlig försiktighet antänd avfallshög eller attvara som släppts ut i handeln sedermera befinnes vara giftig ellersmittoförande.

I denna del har förslaget icke givit anledning till någon annan erinran änatt föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit att, därest på sättföreningen påfordrat tillämplighetsområdet för 19: 5 i förslaget inskränktes medhänsyn till svårhetsgraden av den sjukdom som överfördes, motsvarandeändring måste företagas i nu förevarande paragraf.

[ 301 ]Departementschefen.Liksom i 12 och 13 kap. bör även i detta kapitel upptagas ett stadgandeför det fall att någon, efter att ha åstadkommit fara utan att därigenomådraga sig ansvar, sedermera, då han har kommit till insikt därom,underlåter att göra vad skäligen kan begäras till farans avvärjande.Kommittén har begränsat stadgandet till vissa speciella fall som synts särskiltpraktiska. Några bärande skäl för en sådan begränsning synas dockknappast föreligga. Det torde sålunda exempelvis vara svårt att förstå, varför densom råkat sprida skadedjur ej skulle straffas om han underlåter att sökaavvärja därmed följande allmän fara för djur eller växter. Då gränsen mellanoaktsamhetsbrotten och det brott som avses i förevarande paragraf ärflytande, kan förslaget också genom nämnda begränsning vålla svårigheteri tillämpningen. Framkallande av fara genom sabotagehandlingar torde dockicke i detta sammanhang behöva medtagas. Å andra sidan är bestämmelseni kommitténs förslag något för vidsträckt, i det att den enligt ordalagen ejförutsätter att allmän fara uppkommit i de fall som motsvara 6 och 7 §§ idepartementsförslaget. Såsom kommittén förutsatt bör underlåtenhet attavvärja individuell fara icke behandlas i samband med allmänfarliga brott. Jaghar låtit omarbeta paragrafen i enlighet med de synpunkter, som jag nuframhållit. Därvid har jag även ansett, att det för straffbarheten uppställdavillkoret att skada skall ha timat bör utgå. Inträdet av en utav den brottsliges viljaoberoende effekt bör icke få vara av avgörande betydelse för straffbarheten,låt vara att rekvisitet i praktiken icke torde ha någon nämnvärd betydelse.

10 §.

Under denna paragraf i kommittéförslaget ha inrymts bestämmelser omförsöksstraff vid brott mot förevarande kapitel. I sådant hänseende harkommittén såsom straffbara på försöksstadiet upptagit brotten mordbrand,härverk (motsvarande allmänfarlig ödeläggelse i departementsförslaget),sabotage, allmänfarlig förgiftning (motsvarande spridande av gift eller smittai departementsförslaget) och förgöring.

Även i nu gällande rätt äro hithörande brott i jämförelsevis storutsträckning straffbelagda redan på försöksstadiet. Så är enligt 19 kap. fallet medmordbrand, explosionsbrott, åstadkommande av skeppsbrott, fördärvandeav fyr eller annat sjömärke, skadande av kanaler, slussar, spårvägar ochdylikt, skadande av gruva, utspridande av smittosam kreaturssjukdom ochförgiftande av kreatursfoder. Detsamma gäller enligt 14: 19 andra stycketom förgiftning som medför allmän fara för människors liv eller hälsa.Mot vad kommittén här föreslagit har i yttrandena icke gjorts någonannan erinran än att föreningen Sveriges stadsdomare uttalat sig för attförsök till förgöring endast borde straffbeläggas såvitt fråga vore om försök tillgrovt sådant brott.

Departementschefen.Kommitténs förslag till reglering av straffbarheten vid försök till brottsom avses i kapitlet synes mig riktigt avvägt och har utan ändring upptagits [ 302 ]i departementsförslaget. Vidare har här, på grund av brottens farliga natur,straff för förberedelse, stämpling därunder inbegripen, och underlåtenhetatt avslöja brott föreslagits skola inträda i samma utsträckning som straffför försök.

11 §.

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget upptager stadgande, attdär någon, som ådragit sig ansvar enligt förevarande kapitel för det hanframkallat fara, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna,straffet må nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock att tilllägre straff än straffarbete ej må dömas, om lägsta straff för brottet eljestär straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är icke brottetbelagt med strängare straff än fängelse, skall dock enligt förslagetstraffrihet inträda.

En motsvarighet till det sålunda föreslagna stadgandet finnes förnärvarande i fråga om eldsåsättande. I 19: 5, vari stadgas nedsatta straff för olika fallav eldsåsättande vid vilka elden blivit släckt innan den utbrett sig och gjortskada, föreskrives nämligen, att om gärningsmannen av egen drift själveller genom tillkallad hjälp släckt elden, straffet efter omständigheterna måytterligare nedsättas. Kommittén har ansett" sig böra föreslå, att en dylikgrund för straffnedsättning eller straffrihet införes beträffande alla brotti kapitlet, vid vilka förutsättes att fara uppkommit. Bestämmelsen kommerdärigenom att omfatta alla brott i kapitlet utom sabotage. Eftersomsistnämnda brott förutsätter att hinder eller störning åstadkommits, finnesnämligen icke i fråga om detta brott utrymme för tillämpning av stadgandet.

Justitiekanslersämbetet har uttalat sin tillfredsställelse med det i den härföreslagna paragrafens andra punkt upptagna stadgandet om straffrihet vidfall av ringa fara. Emellertid har ämbetet vidare med anledning av blandannat detta stadgande funnit, att det till främjande av en enhetliglagtillämpning syntes böra övervägas sådana instruktionella föreskrifter attöveråklagarna erhölle antingen ett bestämmande eller ett rådgivande inflytande vidprövningen av hithörande åtalsfrågor.

Sveriges advokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anförtrörande de likartade stadgandena i 12 och 13 kap. av förslaget, uttalat att det,om bestämmelsen skulle kunna få den ur kriminalpolitisk synpunktönskvärda effekten att stimulera den brottslige till frivilligt avvärjande av faran,syntes önskvärt att utsträcka möjligheten till straffrihet även till andra fallän sådana där faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straffän fängelse. Bibehölles stadgandets av kommittén föreslagna lydelse, syntesstraffrihet icke kunna ifrågakomma vid andra i kapitlet upptagnafullbordade brott än allmänfarlig vårdslöshet. Det förefölle dock icke uteslutet attäven i fråga om andra hithörande brott fall kunde förekomma, där det skullevara rimligt att låta frivilligt tillbakaträdande medföra straffrihet. Det lägeändock i sakens natur, att varken straffrihet eller straffminskning kunde [ 303 ]ifrågakomma vid de grövsta av brotten annat än möjligen i någotsällsynt undantagsfall. Den för brotten utmärkande primäreffekten tordenämligen praktiskt taget undantagslöst innebära avsevärd olägenhet.

Departementschefen.Såsom justitiekanslersämbetet anfört torde särskilda instruktioner föråklagarmyndigheterna böra övervägas för att såvitt möjligt säkerställa enenhetlig tillämpning av det nu förevarande och andra liknande stadganden iförslaget. Vad åter angår det av advokatsamfundet framförda önskemålet omutvidgning av den föreslagna straffriheten vid tillbakaträdande har jag förutansett detta böra beaktas vid utformningen av de särskilda straffskalorna.I 12 och 13 kap. har jag tillgodosett önskemålet genom att vid de särskildabrotten i stor utsträckning upptaga straffskalor med högst fängelsestraff förringa fall. De i förevarande kapitel upptagna brotten äro emellertid, medundantag av oaktsamhetsbrotten i departementsförslagets 5 och 8 §§, alltförgrova för att några motsvarande stadganden skulle kunna meddelas.

I redaktionellt hänseende har förslaget jämkats något. Härvid har bl. a.synts lämpligt att, i överensstämmelse med kommitténs motiv, uttryckligenangiva, att paragrafen icke äger tillämpning beträffande brottetsabotage i 4 §.

20 KAP.Om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande.

I detta kapitel, som erhöll helt ny lydelse genom 1942 års lagstiftning omförmögenhetsbrott, föreslås endast några smärre följdändringar.

3 §.

På grund av att den allmänna återfallsregeln i 4: 14 föreslås omformulerad,så att däri ej längre direkt talas om bodräkt utan blott om fall i vilka brottär ringa, har till paragrafen om bodräkt i förslaget fogats ett stadgande,att bodräkt i fråga om straff för återfall skall räknas som ringa stöld.

8 §.

Enligt kommittéförslaget skall, där någon utan rätt eller med missbruk avsin rätt från fastighet avskiljer och tager något som hör till denna, vad i 20kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, såvida ej brottet är attanse allenast såsom åverkan enligt 24: 2 i förslaget. Avhyser någon annanfrån fastighet eller rubbar eljest annans besittning av fastighet, såsom genomatt anbringa eller bryta stängsel, genom att bygga, gräva, plöja, låta kreaturbeta eller genom att upptaga väg, skall vad som stadgas om egenmäktigtförfarande eller självtäkt äga tillämpning.

I gällande lag stadgas i 20: 8, att tillgrepp av de viktigasteskogsprodukterna blir stöld, om värdet går över trettio kronor. Denna sedan 1875 gällande [ 304 ]regel infördes här vid 1942 års riksdag. Kommittén hade i sitt betänkande omförmögenhetsbrotten föreslagit, att 24 kap. skulle upphävas. Riksdagenbeslöt emellertid, att de nuvarande reglerna om åverkan å fast egendomtillsvidare skulle bibehållas i huvudsak oförändrade. Första lagutskottet anfördei sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande (nr 18), att kommittén,som vid sitt fortsatta arbete hade att behandla skadegörelse, lämpligen isamband därmed kunde upptaga 24 kap. till förnyat övervägande.

Nu föreslår kommittén, att tillgrepp av de viktigaste naturprodukternaskall bedömas som den lindrigaste graden av skadegörelse, vilken i förslagetbenämnes åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde ochövriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Annars skola enligtförevarande paragraf i förslaget de vanliga bestämmelserna om stöld ochandra tillgreppsbrott gälla. I förslagets 24: 2 angives vilka naturprodukter detär förbjudet att taga. Därav skall enligt kommitténs mening slutas, att det ärlovligt att taga andra naturprodukter, exempelvis vilda bär, blommor ochsvampar.

Genom den här föreslagna paragrafen ersättes flertalet av de nuvarandesärbestämmelserna om åverkansbrott med regeln, att fast sak skall behandlaslika som lös. Denna grundsats skall gälla ej blott tillgrepp från fastighet utanjämlikt andra punkten i paragrafen även andra besittningsrubbningar. Isistnämnda punkt angivas exempel på några särskilt i fastighetsförhållandenpraktiska fall. Det framhålles, att gärningen kan ske genom att anbringa ellerbryta stängsel. Vidare nämnes uttryckligen såsom ett vanligt fall avegenmäktigt förfarande, att någon avhyser annan från fastighet.

Mot den i första punkten upptagna bestämmelsen om tillgrepp avnaturprodukter har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den efter ordalagen syntesbliva tillämplig å samtliga till en fastighet hörande naturprodukter, alltsåäven bär, blommor och svampar. Även föreningen Sveriges häradshövdingarhar funnit en omredigering erforderlig, då det icke vore avsett att utvidgastraffbarheten för olovligt tagande från fastighet till att avse andraprodukter än de nu i 20: 8 och i den föreslagna 24: 2 uppräknade.

Mot det i andra stycket förekommande uttrycket "avhyser" har Götahovrätt anmärkt, att orden avhysa och avhysning i regel begagnades, då någonpå grund av myndighets beslut tvunges att avträda fastighet eller lägenhetoch icke vid fall av egenmäktigt förfarande eller självtäkt; en jämkningav uttrycket syntes därför lämplig. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen haransett i andra punkten böra angivas, att vad där omtalades skulle ha skettolovligen, på samma sätt som exempelvis i 22: 7 i förslaget utsagts.

Departementschefen.På sätt nedan vid 24 kap. skall närmare utföras ansluter jag mig tillförslaget att i huvudsak upphäva de nuvarande särbestämmelserna om åverkanå fast egendom. Att taga sådana naturprodukter som äro förbehållnajordägaren skall emellertid enligt förslagets 24: 2 i ringa fall bedömas somåverkan. I andra fall skola, enligt första stycket i förevarande paragraf, på [ 305 ]tillgrepp av sådana naturprodukter som nyss nämnts tillämpas de vanligareglerna i stöldkapitlet. Nämnda stycke har i departementsförslaget begränsatstill att avse de i 24: 2 andra stycket uppräknade naturprodukterna för attmarkera att tagande av andra naturprodukter, exempelvis vilda bär,blommor och svampar, alls ej faller under strafflagens bestämmelser. Tagandeav kulturprodukter faller direkt under de allmänna reglerna om stöld.

Att andra stycket allenast avser olovliga besittningsrubbningar har idepartementsförslaget klargjorts genom en omformulering.

10 §.

Enligt 20: 10 i gällande lag är försök straffbart vid stöld, grov stöld, rån,olovlig kraftavledning och egenmäktigt tillgrepp av fortskaffningsmedel. I 11§ samma kapitel upptagas bestämmelser om straff för förberedelse samt omförverkande av hjälpmedel.

Kommittén föreslår, att 11 § upphäves. Stadgandena däri skola nämligenenligt kommittéförslaget uppgå i de allmänna bestämmelserna omförberedelse till brott och om förverkande.

Även departementsförslaget upptager sådana allmänna regler omförverkande, att de därom i 11 § givna särskilda reglerna kunna utgå. Däremoterfordras med den i departementsförslaget valda tekniken särskilda regler omförberedelse. Dessa ha här som eljest inrymts i samma paragraf somförsöksbestämmelserna, alltså 10 §, varför 11 § även enligtdepartementsförslaget upphäves. Bestämmelser om straff för förberedelse ha ansettserforderliga vid stöld, grov stöld, rån och olovlig kraftavledning, dock attförbedelse i form av stämpling skall vara straffbar endast vid rån.Departementsförslaget upptager slutligen i paragrafen straff för underlåtenhet att avslöjarån.

21 KAP.Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning, ocker och häleri.6 §.

Bland de inledningsvis återgivna yttrandena angående straffsatserna rördet av Stockholms rådhusrätt avgivna särskilt häleri. Rådhusrättenframhåller, att stöld av obetydligt belopp regelmässigt bedömes som snatteri, förvilket brott straffet är böter eller fängelse, medan häleri beträffande sammabelopp bestraffas högst med straffarbete i två år. Härigenom blirpreskriptionstiden för tjuven två år men för hälaren fem år, varjämte för densistnämndes bestraffning vid rådhusrätt efter nya rättegångsbalkensikraftträdande fordras medverkan av nämnd.

På grund av denna anmärkning har i departementsförslaget för ringa fallav häleri upptagits en särskild straffskala, omfattande böter och fängelse.

20 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 306 ]8 §.

I enlighet med den i departementsförslaget valda tekniken förbestraffning av förberedelser har i förevarande paragraf upptagits stadgande omatt förberedelse, dock ej i form av stämpling, skall vara straffbar vidbedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning och ocker.

Den redan i gällande lag i andra stycket upptagna bestämmelsen omstraff för viss förberedelse har allenast såtillvida jämkats, att beträffandestraffet hänvisats till förberedelse i stället för försök.

22 KAP.Om förskingring och annan trolöshet.

I enlighet med kommitténs förslag har i 7 §, som handlar om olovligtbrukande, upptagits en regel om fastighetsförhållanden, svarande mot 20: 8 iförslaget men avseende det fall att det är fastighetens innehavare som görsig skyldig till missbruk. Vad angår det fall att brukare från fastighetolovligen bortför gödsel, stråfoder, husbehovsvirke eller annat som han ägertillgodogöra sig allenast för fastighetens behov, bestraffas detta enligt 24: 7i gällande lag såsom överskridande av nyttjanderätt men torde efterförslagets genomförande utan särskilt stadgande regelmässigt bliva att bedömasåsom olovligt förfogande enligt 22: 4.

Några särskilda bestämmelser om straff för förberedelse ha icke ansettspåkallade i detta kapitel. Förberedelse till förskingring eller trolöshet harvanligen formen av förfalskning eller liknande brott och kan då straffasenligt förslagets 12 eller 13 kap.

24 KAP.Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg.

Eftersom 19 kap. i kommittéförslaget handlar om allmänfarliga brott, harsådan skadegörelse som ej innebär någon allmänfara flyttats från 19 till 24kap. Skadegörelsebrottet har fördelats på tre grader, av vilka den lindrigastebenämnes åverkan.

De nu i 24 kap. givna särreglerna om åverkan å fast egendom skola enligtförslaget i huvudsak upphöra att gälla. I stället skola mera allmänt hållnaregler meddelas. Enligt 24: 2 i förslaget skall tillgrepp av de viktigastenaturprodukterna bedömas som åverkan, alltså den lindrigaste graden avskadegörelse, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övrigaomständigheter vid brottet är att anse som ringa. Annars skall enligt 20: 8 iförslaget vad i 20 kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, varigenompå sätt vid sistnämnda lagrum anmärkts flertalet av de nuvarandesärbestämmelserna om åverkansbrott ersättas med allmänna regler. Av de nu i 24kap. upptagna brotten bibehållas i kommittéförslagets 24 kap. allenastolovligt tagande av väg och olovligt fiske.

[ 307 ]I systematiskt hänseende har hovrätten över Skåne och Blekinge, somförut omtalats, bland exemplen på en enligt hovrättens mening alltförschematisk kapitelindelning anfört, att skadegörelse som icke innebär allmän faraskall bedömas efter 24 kap., medan förefintligheten av allmän fara gör19 kap. tillämpligt. Sveriges trafikbilägares riksorganisation har däremotfunnit kommitténs motivering för den föreslagna ändrade fördelningen av vissabrott mellan 19 och 24 kap. vara övertygande. Föreningen Sverigesstadsdomare har ansett, att bestämmelserna om olovligt fiske borde i likhet medmotsvarande bestämmelser om jakten överföras till specialstraffrätten.

Departementschefen.Då jag biträtt förslaget att upptaga allmänfarliga brott i ett särskiltkapitel, 19 kap., måste även enligt min mening skadegörelse som icke innebärallmän fara flyttas till ett annat kapitel. Med hänsyn till sambandet mellandet allmänna skadegörelsebrottet och de nuvarande särreglerna om åverkanå fast egendom synas dessa båda frågor lämpligen kunna regleras i 24 kap.Jag ansluter mig alltså i huvudsak till den av kommittén föreslagnasystematiken. Sedan bestämmelserna om olovligt jagande överflyttats tilljaktlagen, synes det emellertid ej vara skäl att ens tillsvidare låtabestämmelserna om olovligt fiske kvarstå i 24 kap. Enligt departementsförslaget skolade därför överflyttas till fiskelagen och olovligt fiske följaktligen utgå ävenur kapitelrubriken.

1 §.

Paragrafen innehåller huvudstadgandet om skadegörelse. Enligtkommittéförslaget skall var som förstör eller skadar sak till men för annans rätt tillsaken dömas för skadegörelse. Straffet är för normalfall fängelse eller böter.

Gällande lags allmänna skadegörelsebestämmelse i 19: 20 avser var somuppsåtligen förstör eller skadar annans egendom, fast eller lös. Straffet ärför normalfall böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt kommittéförslaget förutsättes icke, såsom enligt gällande rätt, attsaken tillhör annan. Ägaren bör nämligen enligt kommitténs åsikt ickestrafflöst kunna skada saken till men för någon, till vilken han, upplåtitexempelvis panträtt eller nyttjanderätt. Med sak åsyftar kommittén ej blott lös utanäven fast sak.

Under framhållande av att tillämpligheten av bestämmelserna i 19 kap.blivit snävt begränsad har Sveriges trafikbilägares riksorganisation förklaratsig finna skadegörelsebrottets reglering väl avvägd; särskilt vore det av värdeatt normalstraffet i 1 § föreslagits till fängelse eller böter i stället förgällande lags böter eller fängelse.

Departementschefen.Med hänsyn bl. a. till att de föreslagna bestämmelserna om skadegörelse även avse att i väsentlig man ersatta gällande lags särskllda regler omåverkan å fast egendom synes det mig lämpligt att i lagtexten uttryckligenangiva att skadegörelse kan avse både lös och fast egendom. I övrigtöverensstämmer departementsförslaget med kommitténs förslag.

[ 308 ]2 §.

I denna paragraf behandlas under namn av åverkan dels den lindrigastesvårhetsgraden av det i 1 § beskrivna skadegörelsebrottet, dels ock vissatillgrepp av naturprodukter. Enligt kommittéförslagets första stycke skallskadegörelse, om den med hänsyn till skadans obetydlighet och övrigaomständigheter vid brottet är att anse som ringa, bedömas som åverkan och straffasmed böter. Enligt andra stycket skall den som å skog eller mark olovligentager växande träd eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast,ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som ej ärupphugget eller berett till bruk, dömas för åverkan, om brottet med hänsyn till dettillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa.

Bestämmelsen i förslagets första stycke har ingen direkt motsvarighet igällande lag. Såsom vid 1 § framhållits nämnas dock i nuvarande 19: 20böter först i straffskalan för skadegörelse.

Tillgrepp av vissa naturprodukter bestraffas enligt 24: 3 och 4 i gällandelag som åverkan. I 24: 3 nämnes, att någon tager ris, gren, näver, bark,löv, bast, ollon, nötter eller kåda av växande träd. Tillgrepp härav skallbestraffas som åverkan endast om värdet av det tillgripna ej går över 30 kr.;eljest skall, såsom vid 20: 8 framhållits, 20 kap. tillämpas. Enligt 24: 4 skalltillgrepp av vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget ellerberett är, straffas som åverkan oavsett det tillgripnas värde. Enligt 24: 6 och7 skall även en delägare eller brukare som tillägnar sig något av vad i 3 eller4 § angives, oavsett dess värde, straffas för åverkan; på en förvaltare tordedäremot de allmänna förskingringsbestämmelserna vara att tillämpa.

Enligt förslaget skola särbestämmelserna om åverkan å fast egendomsåtillvida bibehållas, att den som å skog eller mark olovligen tager något avvad nyss uppräknats skall straffas för åverkan, om brottet med hänsyn tilldet tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse somringa. Vid ringa brott likställas alltså sådana fall som endast innefattaskadegörelse å skogen eller marken och sådana i vilka gärningsmannentillägnar sig något. Är brottet icke ringa, måste man däremot på vanligt sättskilja mellan skadegörelse- och tillgreppsfall. I de förra fallen blivabestämmelserna om skadegörelse och grov skadegörelse att tillämpa. Förtillgreppsfallen åter gälla, såsom 20: 8 i förslaget utvisar, bestämmelserna om stöldoch andra brott i 20 kap. Tillämpning av snatteribestämmelsen är emellertidutesluten; åverkan har såvitt dessa produkter angår trätt i stället för snatteri.

I nuvarande 24: 3 stadgas ansvar jämväl för den som olovligen fäller,syrer eller bläcker träd å annans skog eller mark i uppsåt att trädet ellernågot därav sig eller annan tillägna eller olovligen tager där växande gräseller torv. I denna del saknar stadgandet annan motsvarighet ikommittéförslaget än att tagande av växande träd jämställts med tagande av ris,grenar m. m. från växande träd. I övrigt skola de angivna gärningarnabedömas efter allmänna regler. Vad angår tillgrepp av växande gräs- eller torvhar det emellertid synts kommittén motiverat av dessa naturprodukters värde [ 309 ]under nutida förhållanden att tillgrepp därav liksom tillgrepp avkulturprodukter bestraffas såsom stöld eller snatteri.

Av den i andra stycket bibehållna uppräkningen av naturproduktervilkas tagande är förbjudet bör liksom hittills slutas, att det är lovligt atttillägna sig andra jämförliga naturprodukter, såsom vilda bär, blommor ochsvampar.

Straffet för åverkan är enligt 24: 3 och 4 i gällande lag böter eller fängelsei högst sex månader, vilket är samma straffskala som den nu enligt 19: 20för skadegörelse normala. Under synnerligen försvårande omständigheterkan ådömande av straffarbete ifrågakomma enligt 24: 3 liksom enligt 19: 20.Enligt förslaget är straffet för åverkan allenast böter. Den föreslagnaåverkansbestämmelsen avses emellertid skola få en mera begränsad räckvidd ände angivna lagrummen i gällande rätt. Synes gärningen förskyllafrihetsstraff, bör brottet icke anses ringa och förevarande paragraf alltså icketillämpas.

Mot avfattningen av första stycket i kommittéförslaget ha föreningenSveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg anmärkt, att i uttrycket "medhänsyn till skadans obetydlighet" ordet "obetydlighet" borde utbytas mot"omfattning".

Vad andra stycket angår, har föreningen Sveriges stadsdomare ansett detmest rationella vara att genom civilrättsliga regler fastslå, var gränsen gårmellan lovligt och olovligt tillägnande av skogens produkter och därefteröverföra alla de olovliga tillägnelserna till 20 kap., där straffskalan försnatteri lämnade möjlighet till ett milt bedömande av de verkligt obetydligafallen. Föreningen Sveriges häradshövdingar åter har förordat, att jämväl24: 1 och 3 i förslaget skulle kunna med konsumtion av tjuvnadsmomentettillämpas på tillgrepp av naturprodukter i sådana fall, då värdet av dettillgripna vore obetydligt men skadan å skogen betydande, t. ex. om någon ibestånd av ungskog toge ett stort antal toppar till prydnad eller förförsäljning. Slutligen har Göta hovrätt ansett tillgrepp av gräs eller torv icke börabedömas strängare än tillgrepp av; övriga i paragrafen upptagnanaturprodukter; skäl syntes exempelvis saknas att bedöma en olovlig grästäkt avbegränsad omfattning, som företogesl av en kaninägare, såsom snatteri ochdärmed bringa brottet under allmänt åtal.

Departementschefen.Det synes mig lämpligt att, såsom förslaget innebär, uppdela skadegörelsebrottet i tre grader och benämna den lindrigaste åverkan.

I fråga om tillgrepp av naturprodukter synes anslutning till gällanderätt lämpligen kunna vinnas genom att, såsom kommittén föreslagit,hänföra ringa fall till åverkan i förslagets mening. Detta innebär, att tillgrepp iskog eller mark, varigenom gärningsmannen tillägnar sig något, skall, ombrottet är ringa, likställas med sådana fall som endast innefatta skadegörelseå skogen eller marken. Härigenom bibehålles den hittillsvarande ordningenatt behandla tillgrepp av naturprodukter lindrigare än tillgrepp av andra [ 310 ]saker på det sättet, att man i ringa fall bortser från gärningens egenskap avtillgrepp och blott fäster sig vid att den innebär skadegörelse. Däremot kanjag icke finna tillräckliga skäl att, såsom häradshövdingföreningenframkastat, nu införa nya specialregler om förhållandet mellan tjuvnads- ochskadegörelsemomentet i mera allvarliga fall.

I paragrafens uppräkning av naturprodukter, vilken är av betydelsefrämst ur den synpunkten att därav kan utläsas den envar tillkommanderätten att taga andra naturprodukter än de uppräknade, ha idepartementsförslaget medtagits även gräs och torv som uteslutits i kommittéförslaget.Därjämte ha sten och grus, som enligt rättspraxis höra hit, uttryckligenomnämnts.

3 §.

I denna paragraf regleras det fall att skadegörelse med hänsyn tillomständigheterna vid brottet är att anse som grov. För grov skadegörelse skallenligt förslaget dömas till fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Vidbedömande huruvida skadegörelse är grov skall enligt förslaget särskiltbeaktas om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa ellerom den övats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse ellerom skadan eljest är synnerligen kännbar.

Stadgandet motsvarar i gällande lag närmast den i 19: 20 givnaföreskriften, att straffarbete i högst två år må ådömas, om av skadegörelse kommitsynnerlig fara för någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom ellergärningen eljest är förenad med synnerligen försvårande omständigheter.Emellertid omfatta de i begynnelseparagraferna av gällande lags 19 kap.meddelade föreskrifterna om mordbrand och andra strängt bestraffade brott ävenfall, i vilka ingen allmän fara föreligger. Förslagets 19 kap. är däremotbegränsat till allmänfarliga brott. I fall, där det icke föreligger någon sådanfara som 19 kap. i förslaget förutsätter men avsevärd skada skett, böraeldsåsättanden och liknande gärningar enligt förslaget i regel bedömas som grovskadegörelse. Straffmaximum har därför föreslagits till fyra års straffarbete.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har anfört, att biltrafikföretagensdyrbara vagnmateriel, som ofta nog måste lämnas utan omedelbar tillsyn,vore utsatt för särskilda risker samt att skadegörelse därå vore till förfångäven för den trafikerande allmänheten. Riksorganisationen har därförhemställt att antingen sådana fall tillfördes förslagets 19 kap. eller ock ettförtydligande tillägg gjordes till förevarande paragraf.

Departementschefen.Paragrafen har utan någon saklig ändring upptagits idepartementsförslaget. På de skäl Sveriges trafikbilägares riksorganisation anfört tordeskadegörelse å biltrafikföretagens dyrbara vagnmateriel ofta böra bedömas somgrov skadegörelse. Någon föreskrift härom kan emellertid icke lämpligenupptagas i själva lagtexten.

[ 311 ]4 §.

"Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall den, som olovligen tagerväg över annans tomt eller plantering eller över andra ägor vilka kunnaskadas därav, dömas för olovligt tagande av väg till böter.

Motsvarande stadgande i gällande lag, 24: 11, innehåller att den som tagerolovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andraägor, vilka därav kunna skadas, skall böta högst femtio kronor.

Genom den föreslagna ändringen av brottsbeskrivningen avser kommitténatt klargöra, att olovligt tagande av väg över tomt eller plantering skall varastraffbart oavsett om skada kunnat ske men beträdande av andra ägor endasti den mån de kunnat skadas. Dagsböter skola enligt förslaget användas viddetta liksom alla övriga brott i strafflagen utom fylleri ochförargelseväckande beteende.

Departementschefen.Liksom skadegörelse enligt förslaget är straffbar vare sig den avser annansegendom eller eljest är till men för annans rätt synes olovligt tagande av vägböra straffas oavsett om äganderätten till marken tillkommer annan. Idepartementsförslaget har paragrafen jämkats i enlighet härmed. Att tagandeav väg för att vara straffbart måste vara till men för annans rätt till markenframgår tillräckligt tydligt av uttrycket "olovligen". I övrigt innebär den idepartementsförslaget vidtagna jämkningen av lydelsen ingen ändring i sak.

5 §.

Enligt 6 § i kommitténs förslag skall försök till grov skadegörelse straffasenligt vad i 3 kap. stadgas.

Försök till det allmänna skadegörelsebrottet är för närvarande ickestraffbart. Däremot stadgas straff för försök till mordbrand, åstadkommande avförödelse medelst sprängämne och åtskilliga andra i det nuvarande 19 kap.upptagna brott. Såsom vid 3 § framhållits bliva enligt förslaget åtskilligabrottsfall av sistnämnda slag att bedöma icke efter förslagets 19 kap. utansåsom grov skadegörelse. Med hänsyn bl. a. till sådana fall har kommitténföreslagit, att försök till grov skadegörelse straffbelägges.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har uttalat, att intet vore atterinra mot det av kommittén föreslagna stadgandet.

Departementschefen.På grund av att åtskilliga i gällande lag såsom mordbrand, åstadkommande av explosion eller därmed jämförliga brott straffbara fall enligt förslagetbliva att bedöma såsom grov skadegörelse anser jag såväl försök somförberedelse till sådant brott böra vara straffbart. Att även förberedelse, dock eji form av stämpling, skall kunna straffas har i departementsförslaget på grundav den valda tekniken omnämnts här, medan i kommittéförslaget av denallmänna regeln i 3: 2 framgick att förberedelse kunde straffas imotsvarande omfattning. I departementsförslaget har även underlåtenhet att avslöjagrov skadegörelse straffbelagts under förevarande paragraf.

[ 312 ]6 §.

Enligt 7 § i kommittéförslaget må åverkan eller olovligt tagande av väg,där brottet endast förnärmat enskilds rätt, ej åtalas av "allmän åklagaremed mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtalvara ur allmän synpunkt påkallat. I samma paragraf har kommittén ävenföreslagit en åtalsregel beträffande olovligt fiske. –Skadegörelse, olovligt tagande av väg och annan åverkan äro enligt 19: 20och 24: 15 i gällande lag, i den mån de endast förnärma enskilds rätt,målsägandebrott.

I stället skall enligt förslaget sådan överåklagarprövning som nu stadgasi 21: 11 och 22: 10 införas" för olovligt tagande av väg och åverkan, såvälåverkan i form av tillgrepp i skog eller mark som lindrig skadegörelse iallmänhet. I sina båda svårare grader har skadegörelsebrottet, vilket i denföreslagna utformningen även omfattar många allvarliga brottsfall,föreslagits skola ligga under allmänt åtal.

I anledning av att enligt denna paragraf åverkan, som endast förnärmarenskilds rätt, ej utan vidare får åtalas av allmän åklagare har Sverigestrafikbilägares riksorganisation uttalat, att skadegörelse å biltrafikföretags irörelsen använda egendom alltid borde anses falla under allmänt åtal, enärdels ett sådant brott regelmässigt borde anses som grov skadegörelse ellerskadegörelse, dels ock, om tillämpning allenast av åverkansbestämmelsenundantagsvis skulle ifrågakomma, åverkan å exempelvis ett busslinjeföretagshållplatsskylt förnärmade ej blott ägarens rätt utan även den trafikerandeallmänhetens rätt till upplysning om trafikförhållandena.

Departementschefen.Med hänsyn till den utformning skadegörelsebrottet i förslaget erhållitsynes det lämpligt att dess båda svårare grader utan vidare förläggas underallmänt åtal men att åverkan, som endast förnärmar enskilds rätt, icke fåråtalas av allmän åklagare annat än om överåklagare finner det påkallat urallmän synpunkt. Jag kan icke dela Sveriges trafikbilägares riksorganisationsmening att åverkan å trafikföretags egendom alltid skulle falla underallmänt åtal, men allmänhetens intresse i dylika fall kan givetvis "ofta vidöveråklagarprövningen leda till att allmänt åtal finnes påkallat.

Åtalsregeln beträffande olovligt fiske har, liksom straffbestämmelsendärom, överflyttats till fiskelagen.

25 KAP.Om ämbetsbrott.1 §.

I kommittéförslagets 25 kap., som handlar om ämbetsbrott, upptager 1 §ett såsom tjänstemissbruk betecknat brott. Brottet består i att ämbetsmanmissbrukar sin myndighet eller eljest sin ställning genom att företaga eller [ 313 ]underlåta tjänsteåtgärd med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någonenskild skada eller förfång. Från paragrafens tillämpningsområde göresundantag för sådana fall, där gärningen utgör förskingring eller annan trolösheteller eljest är särskilt belagd med straff. Straffet är avsättning ellersuspension. Om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbetei högst två år. I ringa fall skall straffet vara allenast böter.

2 § i kommittéförslaget behandlar grovt tjänstemissbruk, för vilket straffetskall vara avsättning jämte straffarbete i högst sex år. Till ledning förbedömandet huruvida brottet är grovt angives i den av kommittén föreslagnalagtexten, att det skall särskilt beaktas, om ämbetsmannen vid rättsskipningvrängt lag eller vid påläggande eller uttagande av allmän utskyld, avgift ellersportel för egen vinning tillfogat annan synnerlig skada.

Dessa paragrafer jämte 5 § i kommittéförslaget, som handlar omtjänstefel, innehålla de grundläggande bestämmelserna om generella ämbetsbrottoch motsvara 16 och 17 §§ i gällande lag. Det mot tjänstemissbruk svarandebrottet behandlas nu i 16 §. Det beskrives där så, att ämbetsman uppsåtligenförbryter sig i sitt ämbete för egen fördel eller för att annan gynna eller skadaeller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet eller ock,i sådan avsikt, uppsåtligen underlåter sin ämbetsplikt.

Kommittén har uteslutit det flertydiga och obestämda uttrycket "i sittämbete" och till grund lagt allenast bestämningen åsidosättande avtjänsteplikt. Denna för de generella ämbetsbrotten gemensamma förutsättning hardirekt uttalats i lagtexten beträffande tjänstefel i 5 § av kommitténs förslag.I 1 § framgår motsvarande fordran av brottsbeskrivningens uttryck attämbetsmannen missbrukar sin ställning genom att företaga eller underlåtatjänsteåtgärd. Vad angår skillnaden mellan tjänstemissbruk och tjänstefel, göresdenna icke som i gällande rätt beroende av förhandenvaron av visst syfte.I stället fordras i 1 § objektivt, att ämbetsmannen missbrukar sin myndigheteller eljest sin ställning, vilket avser att vara en motsvarighet till den förtrolöshet mot huvudman gällande bestämningen att någon missbrukarbehörighet att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning. Liksom vidtrolöshet åsyftas i första hand rättsliga förfoganden, t. ex. att en domaremeddelar vrång dom eller en överordnad myndighet ger sina underordnadeoriktiga instruktioner. Vid sidan därav avser bestämmelsen att omfatta sådanaåtgärder av faktisk karaktär vartill möjlighet öppnats för ämbetsmannengenom hans ställning, t. ex. att använda tjänstebil till en nöjesresa.

Enligt 25: 18 i gällande lag skola allmänna brott i ämbetet föranleda straffefter dels annat lagrum än 25 kap., dels ock 25: 16 eller 17. Enligtkommittéförslaget skall i stället en ämbetsmans allmänna brott, vare sig det sker i ellerutom ämbetet, föranleda – förutom allmänt straff – avsättning ellersuspension allenast i fall som angivas i 7 §. Från kommittéförslagets 1 och 5 §§äro alltså uteslutna alla sådana fall då ämbetsmannen genom att föröva ettallmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. I 1 och 5 §§ uttryckes dennabetydande begränsning av tillämpningsområdet genom undantag för gärningar som [ 314 ]eljest äro särskilt belagda med straff, varvid i 1 § såsom praktiskt viktigaexempel tillfogats förskingring och trolöshet, Emedan tjänstemissbruk gjortssubsidiärt i förhållande till trolöshet, kommer missbruk i ekonomiskthänseende av tjänsteställning i stor utsträckning att hänföras undertrolöshetsbrottet. Straff för tjänstemissbruk skall emellertid enligt förslaget inträda, omgärningen icke medför förmögenhetsskada eller denna träffar annan änhuvudmannen.

Straffsatsen i nuvarande 25: 16 upptager endast ämbetsstraff med tilläggav böter såsom lägsta straffart. Förslaget, som för ringa fall stadgar allenastböter, öppnar för svårare fall möjlighet att till det primära ämbetsstraffetlägga ett frihetsstraff, fängelse eller straffarbete i högst två år. Dettamotiveras med dels en jämförelse med straffet för trolöshet, dels ock attstadgandet även ersätter vissa speciella ämbetsbrott vid vilka straffet redan nu kanuppgå till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, t. ex. uttagande av förhöga utskylder eller olaga avkortning av utskylder enligt 25: 9 och 10.

Av samma skäl som föranlett skärpning av straffsatsen i 1 § i förhållandetill nuvarande 25: 16 har förslaget uppställt grovt tjänstemissbruk såsom ettsvårare brott. Liksom vid ett flertal centrala brottstyper angivas i förslagetslagtext några exempel på grovt brott vilka allenast äro vägledande och ickeuttömmande. Exemplen äro hämtade från ett par speciella ämbetsbrott inuvarande 25 kap., nämligen lagvrängning vid rättsskipning i 1 § och obefogatuttagande av allmän utskyld m. m. för egen fördel i 9 §.

Med avseende å 1 § har hovrätten över Skåne och Blekinge, som funnitbrottsbeteckningen "tjänstemissbruk" mindre lyckad, anmärkt, atttjänstemissbruk icke borde beskrivas med orden "genom att företaga ellerunderlåta tjänsteåtgärd", då även användande av tjänstebil till nöjesresa enligtmotiven fölle under bestämmelsen. Landsorganisationen i Sverige harifrågasatt, huruvida icke brottseffekten borde tillmätas större betydelse iansvarshänseende än genom faktiskt beaktande vid straffmätningen.

Att enligt kommittéförslaget från tillämpningsområdet undantagits sådanafall, där gärningen utgör förskingring eller trolöshet eller eljest är särskiltbelagd med straff, har i allmänhet icke mött någon erinran i de avgivnaremissyttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län har såsom känt förhållandeanfört, att det nuvarande bedömandet av allmänna brott i ämbetet ickekunde anses tillfredsställande med hänsyn till den i förekommande fallföreliggande faran för dubbelbestraffning. Mot den av kommittén valdautvägen för frågans lösning finner länsstyrelsen ingen principiell erinran böragöras. Landsfogden i Värmlands län har särskilt såsom en förtjänst hosförslaget framhållit, att kommittén därigenom sökt motverka risker fördubbelbestraffning. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit denföreslagna principen i stort sett lämplig. Emellertid borde den enligthovrättens mening icke tillämpas så strikt som lagtexten och motiven syntesåsyfta. Det vore önskvärt, att bestämmelserna om tjänstemissbruk ochtjänstefel kunde användas när gärningen väsentligen framstode såsom ett [ 315 ]ämbetsbrott. Ett sådant fall förelåge, då en ämbetsman uppträddeförolämpande mot person som sökte honom i tjänsten. Handlingssättet syntesfrämst innefatta tjänstefel. Den omständigheten att han tillika förbrutitsig mot 16 kap. framstode såsom så oväsentlig, att tillämpning allenast avsistnämnda kapitel jämte 8 § i kommittéförslagets 25 kap. förefölle konstlad.

Vidkommande straffbestämmelserna har landsorganisationen i Sverigeuttalat, att någon meningsskiljaktighet knappast kunde råda om behovet avskärpt straffansvar för ämbetsmän. Det vore ett obestridligt allmänt intresse,att lojalitet och effektivitet så långt möjligt garanterades i den offentligatjänsten. Vad man kunde ifrågasätta vore, om det syfte de hithörandelagreglerna fullföljde verkligen krävde att ämbetsstraffen vid de självständigaämbetsbrotten bibehölles såsom primära och obligatoriska straffarter ellerom de icke genomgående borde erhålla karaktären av skyddsåtgärder. Nuföresloges att ämbetsstraff skulle tillämpas i första rummet och att allmäntstraff skulle tilläggas "om brottet det förtjänar". Varken avkriminalpolitiska skäl eller med hänsyn till oavsättlighetsregeln i § 36 regeringsformensyntes det vara påkallat att avsättning bibehölles som primärt straff. Frånsynpunkten av det allmännas intresse vore det tillräckligt, att lagen gåvemöjlighet att från tjänsten skilja en olämplig eller ovärdigbefattningshavare. Det riktiga syntes landsorganisationen vara, att det allmänna straffetäven för de självständiga ämbetsbrottens del uppställdes såsom primärtstraff med ämbetsstraff som alternativ eller som fakultativ påföljd, omsådan i tjänstens intresse vore påkallad. För att icke upptaga ämbetsstraffsåsom obligatoriskt och primärt straff talade också det förhållandet, attämbetsansvar i många fall åvilade även arbetstagare utanför. den offentligatjänsten, varvid avsättning och suspension undandroge sig statligmyndighets verkställighet.

De i 2 § angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk ha synts hovrättenför Övre Norrland knappast vara lämpliga. Ett angivande exempelvis avlagvrängning såsom grovt tjänstemissbruk kunde ingiva den felaktigaföreställningen, att dylikt brottsfall vore mera typiskt för brottet i fråga, vilketförvisso icke vore händelsen. Exemplifieringen syntes därför hovrätten börahelt utgå. i

Departementschefen.Det synes mig lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, inleda kapitletom ämbetsbrott med det svårare av de generella ämbetsbrotten, vilket igällande lag behandlas först i 16 §. Vid sidan om detta brott, i förslagetbenämnt tjänstemissbruk, och det lindrigare generella ämbetsbrottet tjänstefelupptager förslaget blott två speciella ämbetsbrott, nämligen tagande av mutaoch brott mot tystnadsplikt. Erfarenheten visar, att de nu i 1–15 §§ av 25kap. upptagna bestämmelserna om speciella ämbetsbrott sällan komma tillanvändning. Detta gäller i ännu mycket högre grad än förut, sedan desärskilda reglerna om ämbetsmannaförskingring i 11 och 12 §§ upphävts isamband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Enligt dennaskall ämbetsmannaförskingring medföra ansvar dels för förskingring [ 316 ]enligt de allmänna reglerna i 22 kap. och dels för ämbetsbrott enligt 25: 16.Häremot har endast framställts den invändningen att, enär den brottsligesställning av ämbetsman skall beaktas såsom en försvårande omständighetredan vid utmätande av straffet för förskingring, det i viss mån innebure endubbelbestraffning att vid sidan därav jämväl tillämpa ansvar förämbetsbrott. I förslaget har därför till alla brott utsträckts den beträffandeförskingring genomförda ordningen, att allmänna brott i tjänsten icke skolabestraffas enligt särskilda straffbestämmelser i 25 kap. utan enligt de vanligareglerna i andra kapitel. Vid sidan därav skall emellertid enligt förslagettillämpas en i en senare paragraf i kapitlet given regel om möjlighet att i månav behov avsätta eller suspendera den brottslige. Då det ofta är svårt attavgöra, huruvida ett allmänt brott skett i eller utom tjänsten, har sistnämndaregel gjorts tillämplig även på brott utom tjänsten och ersätter alltsåjämväl den i nuvarande 2: 18 givna regeln om avsättning eller suspensionav den som dömes till straffarbete. Med vissa undantag, till vilka jagåterkommer i det följande, ansluter jag mig, såsom jag redan inledningsvisframhållit, till den av kommittén sålunda föreslagna nya systematiskaordningen för behandling av ämbetsbrotten. Att i 25 kap. inrymts även vissastadganden om påföljder av ämbetsmäns brott, som förut upptagits istrafflagens allmänna del, synes mig enbart vara till fördel och jag vill i dettahänseende gå ännu något längre än kommittén.

Beträffande brottsbeskrivningen vid tjänstemissbruk torde bestämningenatt det kan ske "genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd" icke ledatanken i rätt riktning. Den är, såsom i ett yttrande framhållits, ägnad att vållatvekan t. ex. för det fall att någon använder tjänstebil till en nöjesresa. Idepartementsförslaget har därför endast angivits, att tjänstemissbruk kan ske"genom handling eller underlåtenhet". Som exempel på tjänstemissbrukgenom underlåtenhet kan nämnas, att en åklagare underlåter att åtala brottsom någon vän till honom begått. I redaktionellt hänseende torde även böravidtagas den ändringen att uttrycket "sin myndighet eller eljest sin ställning"förenklas så att alternativet "sin myndighet" får utgå.

Utöver att missbruk av tjänsteställning skall föreligga fordrar kommittén"uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång". Ilikhet med landsorganisationen i Sverige anser jag emellertid större avseendeböra fästas vid huruvida den av gärningsmannen åsyftade skadan inträffateller ej. Ansvar för tjänstemissbruk synes mig lämpligen böra begränsas tillsådana fall då "förfång verkligen uppkommit. På grund härav har brottet idepartementsförslaget beskrivits så, att ämbetsman missbrukar sin ställningtill förfång för det allmänna eller någon enskild. Att uppsåt förutsättesbehöver icke särskilt angivas.

Vad angår det i paragrafen upptagna förbehållet för det fall, att gärningeneljest är särskilt belagd med straff, torde det vara lämpligt att på detta sättangiva att de generella ämbetsbrotten äro subsidiära i förhållande tillallmänna brott i strafflagen och i författning utanför denna lag. Då enstraffbestämmelse i särskild författning enligt vad där sägs är tillämplig [ 317 ]allenast om gärningen icke kan medföra straff enligt allmän lag, föreliggeremellertid intet hinder att tillämpa ansvar för tjänstemissbruk.Bestämmelserna om tjänstemissbruk och tjänstefel torde också kunna användas dåett klart ämbetsbrett föreligger och gärningen visserligen tillika innefattaröverträdelse av bestämmelse gällande även för andra än ämbetsmän mendenna överträdelse vid sidan om ämbetsbrottet framträder som så obetydligatt man kan helt bortse därifrån. I det av hovrätten över Skåne och Blekingeberörda fallet, att en ämbetsman förolämpar någon som söker honom itjänsten, synes det mig emellertid naturligt, att gärningen skall, såsom följer avförslaget, medföra i första hand allmänt straff för ärekränkning, vartill iandra hand lägges avsättning eller suspension i den mån sådan påföljdfinnes påkallad.

I och för sig kunde det vara tilltalande att fullfölja denna ordning överhela linjen och, såsom landsorganisationen i Sverige ifrågasatt, belägga ävende egentliga ämbetsbrotten i första hand med allmänt straff samt låtaavsättning och suspension vara skyddsåtgärder, vilka domstolen aldrig skulle varapliktig utan blott ha möjlighet att tillämpa i andra hand. Mistning avtjänsten för alltid eller på viss tid framträder emellertid såsom den naturliga ochenda behövliga reaktionen mot ämbetsbrott i så många fall, att det skulleverka konstlat att frångå den nuvarande ordningen enligt vilken avsättningoch suspension äro verkliga och i första hand stadgade ämbetsstraff. Jag hardärför stannat vid kommitténs förslag, att tjänstemissbruk i första hand skallstraffas med avsättning eller suspension, vartill i andra hand, om skäl därtilläro, kan läggas fängelse eller straffarbete i högst två år.

Slutligen ha de av kommittén angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk,i enlighet med vad hovrätten för Övre Norrland anfört, ansetts varaalltför speciella och därför fått utgå ur lagtexten. Vid sådant förhållande harden kvarvarande bestämmelsen om grovt tjänstemissbruk icke synts böraupptagas i en särskild paragraf utan inrymts i ett andra stycke av 1 §.

3 §.

I 3 § av kommitténs förslag upptages ett stadgande om straff förämbetsman eller f. d. ämbetsman som mottager, låter åt sig utlova eller begär mutaeller annan otillbörlig förmån för sin tjänsteutövning. Brottet benämnestagande av muta. Beträffande straffsatsen hänvisas till 1 §.

Paragrafen motsvarar första stycket av 5 § i gällande lag. Där stadgasstraff för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sigutlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning. Kommittén föreslår,att straffbarheten utsträckes till fall där ämbetsmannen lämnat sin tjänst.Vidare betecknas det vederlag, som förutsättes för brottet, icke belöningutan förmån, varmed avses att tydligare utmärka att det kan vara frågaom annan förmån än ekonomisk belöning.

Straffet är enligt gällande lag avsättning eller sådant straff jämtefängelse eller straffarbete i högst två år; vid mildrande omständigheter må dock [ 318 ]dömas till suspension eller böter. Då denna straffsats väsentligenöverensstämmer med den för tjänstemissbruk föreslagna, har kommittén härupptagit en hänvisning till 1 §.

Angående det straffbara området har hovrätten över Skåne och Blekingehär liksom vid bestickningsbrottet i 10 kap. ifrågasatt en utvidgning tillden som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad befattning menväntades göra detta.

Justitiekanslersämbetet har anmärkt, att benämningen tagande av mutaicke vore fullt egentlig för det fall att någon läte åt sig utlova muta.

Landsorganisationen i Sverige har funnit, att en differentiering avstraffsatsen i paragrafen syntes böra ske med hänsyn till om den avseddaämbetsåtgärden varit rättsstridig eller ej; endast i det förra fallet syntesuppsåtet nog kvalificerat att motivera tillämpning av straffet i 1 §.

Departementschefen.På enahanda skäl som anförts vid 10: 6 i förslaget finner jag vid tagandeav muta liksom vid bestickning lämpligt att som beskrivning på denotillbörliga förmånen bibehålla gällande lags uttryck "muta eller annanotillbörlig belöning". Vad angår det av hovrätten över Skåne och Blekinge berördafallet att någon tager muta för utövningen av en befattning som han ännuej tillträtt, skall bestickning i dylikt fall vara straffbar enligt 10: 6 idepartementsförslaget. Jag föreslår i analogi härmed i nu förevarande paragraf etttilläggsstadgande, enligt vilket straff skall drabba även den som tagit mutaför sin tjänsteutövning innan han erhöll befattningen. Tilläggsstadgandet äralltså tillämpligt på den som tagit muta innan han blivit förordnad ellervald och som sedermera verkligen erhållit befattningen.

Då redan i gällande lag med muta som lämnas för att påverkatjänsteutövning likställes efterföljande belöning, synes det följdriktigt att, såsomförslaget innebär, utsträcka det straffbara området även till det fall attämbetsmannen mottagit belöningen först efter det han lämnat sin tjänst. Isådant fall kan emellertid det för ämbetsbrott i första hand stadgadestraffet av avsättning eller suspension från tjänsten icke tänkas komma tillanvändning, och det synes mig därför icke så lämpligt att hänföra falletunder samma straffskala som övriga fall. Jag har fördenskull upptagitstadgandet om förutvarande ämbetsman som gör sig skyldig till gärning somhär avses i ett särskilt andra stycke med uttryckligt angivande att endastallmänt straff i sådant fall skall tillämpas.

Som brottsbeteckning torde "tagande av muta" kunna godtagas.

Straffsatsen har i kommittéförslaget angivits genom en hänvisning till 1 §.Även departementsförslaget hänvisar, frånsett det redan berörda fallet medförutvarande ämbetsmän, beträffande straffsatsen allenast till 1 §, mendenna upptager i departementsförslaget i motsats tillkommittéförslaget även straffskalan för grova fall av tjänstemissbruk. Den skärpning avstraffet för tagande av muta som härigenom sker synes påkallad medhänsyn till att sistnämnda brott ofta kan framträda såsom det allvarligaste av [ 319 ]alla ämbetsbrott. Den av landsorganisationen i Sverige efterlystadifferentieringen allteftersom den avsedda ämbetsåtgärden varit rättsstridig eller ejfår regelmässigt ske vid straffmätningen. Har muta tagits för rättsstridigtjänsteutövning, kan detta vara ett skäl att tillämpa straffskalan för grovtbrott, men det torde icke vara lämpligt att göra tillämpning av ensträngare straffsats obligatorisk då fråga är om rättsstridig tjänsteutövning. Engränsdragning mellan rättsstridig och icke rättsstridig tjänsteutövning iförevarande fall bjuder nämligen ofta betydande svårigheter. Om en ämbetsmantagit muta för att förorda en viss kandidat vid en utnämning, är detexempelvis vanligen svårt att avgöra, huruvida själva förordet är rättsstridigt ellerom det skäligen kan antagas att ämbetsmannen skulle ha utan muta förordatsamma person såsom den mest meriterade. Om ämbetsmannen finnes ha gjortsig skyldig till oriktig tjänsteutövning, bör han dömas till ansvar för bådetagandet av muta och tjänstefelet.

3 §.

I 4 § av kommittéförslaget stadgas straff för ämbetsman ellerförutvarande ämbetsman som yppar vad han är pliktig att hemlighålla ellerolovligen utnyttjar sådan hemlighet. Brottet benämnes brott mot tystnadsplikt,och paragrafen skall, liksom bestämmelserna om tjänstemissbruk ochtjänstefel, tillämpas allenast där ej gärningen eljest är särskilt belagd medstraff. Straffet är suspension eller avsättning. Om skäl äro därtill, tilläggesfängelse. I ringa fall ådömas allenast böter.

Brytande av tystnadsplikt upptages icke såsom särskilt brott istrafflagens nuvarande 25 kap. men kan straffas enligt de allmännabestämmelserna i 16 och 17 §§. Kommittén har ansett en särskild bestämmelsepåkallad dels därför att sekretessplikten bör gälla flera offentligafunktionärer än som eljest äro underkastade ämbetsansvar, dels ock därför attstrafflatituden bör vara mildare än för tjänstemissbruk men strängare än förtjänstefel.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att det förefölle som om man iparagrafen hade anledning till en differentiering med hänsyn tillvederbörandes uppsåt, möjligen också, även här, med hänsyn till den skada someventuellt förorsakats av brottet; att endast uppsåtliga brott avsåges framgingeav motiveringen men syntes lämpligen böra komma till uttryck också ilagtexten. Landsfogden i Värmlands län har i anledning av paragrafen funnitförtjänt av påpekande, att tystnadsplikt borde kunna brytas i samband medvittnesutsaga eller vid skyldighet att avslöja brott, vilket syntes böraframgå tydligare än den föreslagna lagtexten gåve vid handen. Mot rubriceringen"brott mot tystnadsplikt" har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt,att denna benämning icke kunde anses utgöra en riktig beteckning för alladärmed avsedda gärningar, eftersom här skulle ingå icke blott yppande avhemlighet utan även obehörigt utnyttjande av sådan.

[ 320 ]Departementschefen.I den av kommittén föreslagna paragrafen har jag icke funnit skäl göraannan ändring än att bestämmelsen om förutvarande ämbetsmän här,liksom i nästföregående paragraf, upptagits i ett särskilt stycke. Vederbörlighänsyn till uppsåtet vid och skadan av brottet får tagas vid straffmätningen.Det torde icke vara lämpligt att här särskilt angiva, att för straffbarhetförutsättes uppsåtlig gärning samt att straffbarhet kan vara utesluten därför attgärningen på särskild grund är rättsenlig. Ett angivande i vad månvittnesplikt och andra processuella skyldigheter upphäva tystnadsplikt hör t. ex.hemma i rättegångsbalken och icke i strafflagen.

Som brottsbeteckning synes mig uttrycket "brott mot tystnadsplikt" varaanvändbart, då även den som utnyttjar en hemlighet för egen del i viss månkan sägas begå ett brott mot sin tystnadsplikt.

4 §.

Kommittén har i 5 § av sitt förslag under beteckningen tjänstefel upptagitdet enkla generella ämbetsbrottet. Brottet, vilket liksom tjänstemissbrukgjorts subsidiärt i förhållande till särskilda allmänna brott, beskrives så, attämbetsman åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annanförfattning, särskild befallning eller tjänstens beskaffenhet, evad det skermed uppsåt eller av oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet.

Brottsbeskrivningen motsvarar den i nuvarande 17 § givna attämbetsman visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sittämbete. Kommittén har emellertid ansett det vara mera upplysande att hänvisatill att brottet innefattar åsidosättande av tjänsteplikt än till att det sker iämbetet. Då icke alla uppsåtliga generella ämbetsbrott äro tjänstemissbruk,har i förslaget angivits att tjänstefel kan ske med uppsåt eller avoaktsamhet. Genom att under oaktsamhet i nuvarande 25: 17 hänföras icke blottsåsom eljest i strafflagen vårdslöshet och försummelse utan även oförstånd ochoskicklighet straffbelägges jämväl uraktlåtenhet att sörja för kunskaper,insikter och färdigheter som erfordras för tjänstens utövning. Denna utvidgadebegreppsbestämning, som tjänar att framtvinga viss standard hosämbetsmännen och som visat sig väl motsvara det praktiska behovet, har iförslaget bibehållits genom den i sak oförändrade beskrivningen oaktsamhet,oförstånd eller oskicklighet.

Straffsatserna i förslaget överensstämma i stort sett med gällande lags. Ianslutning till rättspraxis har emellertid kommittén föreslagit ett uttryckligtstadgande att, om felet är ringa, domstolen må utan att döma till straffförklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt.

Mot förslaget har landsorganisationen i Sverige anmärkt, att åtskillnadborde göras mellan uppsåtligt tjänstefel och dylik förseelse av oförstånd elleroskicklighet. Om "uraktlåtenhet att sörja för kunskaper, insikter ochfärdigheter" över huvud kriminaliserades i syfte "att framtvinga viss standardhos ämbetsmännen", vore det knappast rimligt eller välbetänkt att likställa [ 321 ]321

dylika försummelser med medvetet och uppsåtligt åsidosättande avtjänsteplikt.

I anledning av att kommittéförslaget för grovt tjänstefel icke upptagerannat straff än avsättning har justitiekanslersämbetet anmärkt, att vidsådant förhållande beträffande detta brott icke funnes något utrymme förtillämpning av stadgandet i 6 § om den som ej längre innehade sin tjänstoch att den avgångne ämbetsmannen alltså skulle gå helt fri från straff. ÄvenStockholms rådhusrätt har funnit, att förslaget borde kompletteras inämnda hänseende.

Den i kommittéförslagets sista punkt upptagna bestämmelsen att, därfelet är ringa, domstolen må utan att döma till straff förklara attämbetsmannen förfarit felaktigt har Sveriges advokatsamfund ansett böra utgå.Självfallet borde icke varje fel i tjänsteutövningen bedömas och bestraffas såsomtjänstefel, men detta borde framgå av brottsrekvisiten och framginge även iförslaget av kravet på oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet. Huruvidaen icke straffbar tjänsteåtgärd vore riktig eller ej, finge fastställas i annanordning än en brottmålsprocess. Liknande synpunkter ha framförts avlandsorganisationen i Sverige, vilken funnit nu rådande rättspraxis problematisk.Förslaget vore väl ur tjänstemännens synpunkt att föredraga framför dennuvarande praxis, vilken betydde att svaranden betoges möjlighet att fåfelförklaringen underställd prövning av högre rätt. Om åklagaren skulle fåmöjlighet att inskränka sig till en "fastställelsetalan", vilken han senareeventuellt utvidgade till ett yrkande om ansvar, måste landsorganisationenemellertid bestämt motsätta sig kommitténs förslag. Även eljest vore dettaoegentligt. Innebure icke "felet" åsidosättande av tjänsteplikt eller kundeicke svaranden tillvitas vare sig oförstånd eller oskicklighet, förelåge allsicke något förfarande om vilket domstol hade att uttala sig. Svenskalandskommunernas förbund har däremot ansett det enbart vara till fördel attgenom förslaget skapades ett medel att i sådana fall, då den administrativabesvärsrätten av olika anledningar vore ineffektiv, med de allmännadomstolarnas hjälp bringa klarhet i tvivelaktiga rättsfrågor.

I anledning av ett uttalande av kommittén att domstolen vid förklaringallenast att ämbetsmannen förfarit felaktigt icke vore förhindrad men åandra sidan icke heller alltid skyldig att utdöma skadestånd har Sveahovrätt ifrågasatt, huruvida man kunde undgå att alltid utdöma skadestånd pågrund av det kategoriska stadgandet i strafflagen 6: 1, vilket därför bordeomredigeras.

Departementschefen.Kommitténs brottsbeskrivning har i departementsförslaget bibehållits ifråga om gärningens objektiva sida utom såtillvida att ordet "föreskrift"insatts i stället för "befallning". Sistnämnda ord för nämligen tanken påmilitära förhållanden, i vilka emellertid underlåtenhet att lyda befallningbetraktas som ett från det allmänna tjänstefelet skilt brott. Vad angår densubjektiva sidan har det icke ansetts lämpligt att angiva att brottet kan skeuppsåtligen, eftersom de utpräglade uppsåtsfallen såsom tjänstemissbruk

21 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 322 ]hänförts till 1 §. Beträffande oaktsamhetsfallen torde särskilt böra nämnasfel som begås av oförstånd och oskicklighet. Då oaktsamhet brukaranvändas som sammanfattande beteckning på culpösa fall, synes det icke varalämpligt att, såsom kommittén gjort, samordna oaktsamhet med oförståndoch oskicklighet. I stället synes ordet försummelse, varunder vårdslöshet kananses inbegripen, kunna användas. Brottets subjektiva sida beskrives därföri departementsförslaget med att åsidosättandet av tjänsteplikten sker avförsummelse, oförstånd eller oskicklighet. Denna beskrivning torde icke uteslutasådana uppsåtliga fel i tjänsten som undantagsvis icke skola bestraffasenligt 1 §.

I straffsatsen har suspension införts som alternativ även för grovttjänstefel, varjämte, med tanke på sådana fall i vilka tjänstefelet är mycket grovtmen befattningen av föga värde för innehavaren, tillagts en möjlighet attådöma, förutom avsättning eller suspension, även fängelse. Härigenomtillgodoses också den av justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrättframförda anmärkningen, att tillämpligt straff eljest skulle saknas för densom ej längre innehade sin befattning.

För kommitténs förslag, att domstolen beträffande ringa fel må utan attådöma straff förklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt, kunnaotvivelaktigt vissa skäl anföras. Därigenom skulle tillgodoses det emellanåtföreliggande praktiska behovet av att kunna erhålla ett domstolsavgörande, huruvidaen tjänsteåtgärd varit riktig eller oriktig. I rättspraxis har detta behovföranlett domstolarna att i domskälen uttala, att en ämbetsman förfarit felaktigtmen att felet icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar; domslutetutmynnar sedan i att talan om ansvar lämnas utan bifall. Det av kommitténföreslagna stadgandet innebär, att domstolens förklaring av detta innehåll skulleflyttas från domskälen till domslutet. Detta skulle medföra, att förklaringenensam för sig skulle kunna dragas under högre rätts prövning. Emellertidkunna, såsom landsorganisationen och advokatsamfundet framhållit, ävenskäl mot förslaget anföras. Ett domstolsförfarande, som icke skulle avsefrågan om en tjänsteåtgärd är straffbar utan om den i och för sig är oriktig,är icke förutsett i nya rättegångsbalken. Såsom Svea hovrätt påpekat skulleett sådant stadgande som kommittén föreslagit också nödvändiggöraföljdändringar i skadeståndsreglerna. Det har därför synts mig rådligast att ickeupptaga frågan till behandling i lag utan liksom hittills överlämna desslösande åt praxis.

5 §.

I 8 § av kommittéförslaget upptages ett stadgande för det fall attämbetsman genom allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Stadgandet innebär– förutom en åtalsregel – att fängelse intill två år må ådömas, oaktat såhögt straff eljest ej kunnat följa å brottet. –Enligt 25: 18 i gällande lag skola allmänna brott i ämbetet föranleda straffefter dels annat lagrum än 25 kap., dels ock 25: 16 eller 17. Såsom vid 1 §framhållits skola däremot enligt förslaget bestämmelserna om [ 323 ]tjänstemissbruk och tjänstefel icke tillämpas, när allmänt brott föreligger. Förutom attavsättning eller suspension enligt senare paragraf i förslagets 25 kap. i vissafall kan inträda såsom påföljd skola de allmänna straffbestämmelsernatillämpas, och sambandet med ämbetet beaktas blott såsom en försvårandeomständighet eller sålunda som grund för straffskärpning. Kommittén haransett detta vid högre straffskalor i stort sett kunna ske inom de vanligastraffsatserna samt därför i denna paragraf upptagit allenast en till lägrestraffskalor begränsad möjlighet till straffhöjning, innebärande att maximumav böter eller fängelse under två år höjes till fängelse i två år.

Den av kommittén föreslagna principen har, såsom vid 1 § anförts, iallmänhet icke mött någon erinran i de avgivna remissyttrandena. Hovrättenöver Skåne och Blekinge har funnit principen i stort sett lämplig ochlänsstyrelsen i Blekinge län samt landsfogden i Värmlands län ha som enförtjänst hos förslaget framhållit, att risker för dubbelbestraffning därigenomundanröjdes. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har emellertid påpekatsvårigheten för rättsskipningen att utan ledning av utfärdade instruktioner ellerandra föreskrifter kunna bedöma, om ett allmänt brott innebureåsidosättande av tjänsteplikt, eftersom tjänstepliktens innehåll vore synnerligenvarierande för olika funktionärskategorier.

Mot kommitténs utformning av paragrafen har hovrätten över Skåne ochBlekinge erinrat, att en åtalsbestämmelse och en straffbestämmelse ickeborde stå i samma mening.

Departementschefen.I likhet med flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar har jaganslutit mig till kommitténs förslag att begränsa tillämpningsområdet förbestämmelserna om självständiga ämbetsbrott till sådana fall, då endastämbetsman – eller likställd – kan vara gärningsman. Har åter en ämbetsmanbegått en gärning vilken innefattar brott även för andra än ämbetsmän, börden omständigheten att han därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt i första handinverka på straffet för det allmänna brottet. Denna princip har synts migså viktig, att stadgandet därom i departementsförslaget upptagits omedelbartefter bestämmelserna om de självständiga ämbetsbrotten, alltså före reglernaom möjlighet att använda avsättning eller suspension såsom påföljd vidsidan om det allmänna straffet.

I fråga om stadgandets utformning håller jag, i likhet med kommittén,före att den försvårande omständigheten att tjänsteplikt åsidosatts iallmänhet kan beaktas inom de vanliga straffsatserna – häri inbegripnastraffskalorna för grova fall. Ett särskilt stadgande torde erfordras allenast föratt giva möjlighet att vid de lägsta straffskalorna gå upp till ett maximumav två års fängelse. Såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit kandet stundom vara svårt att avgöra, om en ämbetsman genom ett allmäntbrott åsidosatt sin tjänsteplikt. Denna svårighet är en kännbar olägenhet igällande rätt, där gränsdragningen är avgörande för frågan om ansvar förämbetsbrott skall ådömas eller ej. I förslaget, där den endast är avgörande [ 324 ]för en fakultativ möjlighet att skärpa straffet, behöver svårigheten icketillmätas större betydelse. I tveksamma gränsfall kan domstolen alltid stannavid att utmäta straffet inom den vanliga straffsatsen. Endast då den vanligaskalans maximum överskrides behöver förevarande paragraf åberopas.

Den av kommittén i detta sammanhang upptagna åtalsregeln har idepartementsförslaget flyttats till 12 §.

6 §.

Denna paragraf svarar mot paragrafen med samma ordningsnummer ikommittéförslaget. Därstädes har upptagits ett stadgande, att om den somenligt bestämmelserna i de föregående paragraferna i kapitlet förskylltavsättning eller suspension ej längre innehar sin tjänst och mistning däravalltså ej kan ådömas, hänsyn därtill skall tagas vid prövning av frågan,huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas,och att i sådant fall fängelse skall kunna ådömas i "stället för böter. Vidarehar kommittén här föreslagit en bestämmelse, att om den brottslige förskylltavsättning, detta skall utsättas i domen.

Den sålunda föreslagna paragrafens innehåll är betingat av attkommittén i de flesta fall bestämt straffsatserna för de självständiga ämbetsbrottensålunda, att ämbetsstraff användes i första rummet och att allmäntfrihetsstraff tillagts i andra rummet, om brottet det förtjänar. Såsom komplementtill dessa straffsatser har en särskild straffmätningsregel blivit erforderligför den händelse att ämbetsmannen, då han skall dömas till straff, ickelängre innehar sin tjänst. För sådana fall har kommittén här, i stället förden nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmänt ersättningsstraff avböter eller fängelse i högst sex månader, föreslagit att det i latituden förämbetsbrotten upptagna allmänna straffet direkt utmätes på sådant sätt, attdetta straff ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden vid ämbetsbrottet.Denna straffmätning innebär enligt kommitténs motiv, att om ämbetsstraffskulle varit tillfyllest för brottet, i stället skall dömas till ett likvärdigtallmänt straff och att, om brottet förskyllt både avsättning och frihetsstraff,i stället skall tillämpas ett i samma mån svårare allmänt straff. Den tillagdaföreskriften att fängelse skall kunna ådömas i stället för böter har motiveratsmed att, därest straffsatsen för ämbetsbrottet såsom i fråga om tjänstefelendast innehåller ämbetsstraff jämte dagsböter, sistnämnda straffart ickealltid skulle lämna utrymme för att utmäta ett mot avsättning ellersuspension svarande straff. Den sist i paragrafen upptagna bestämmelsen omutsättande i domen av att den brottslige förskyllt avsättning är avsedd attmöjliggöra, att enligt pensionsförfattningarna förlust av pensionsrätt anknytestill sådan förklaring i dom liksom för närvarande till dom enligtstrafflagen 2: 17.

Paragrafen är i kommittéförslaget avfattad uteslutande med tanke på detfall att ämbetsmannen icke innehar mer än en allmän befattning. För denhändelse att han innehar flera sådana befattningar skola enligt förslaget de [ 325 ]regler tillämpas som uppställts i 2: 16. Enligt vad kommittén där föreslagitskall, om den som förskyllt avsättning innehar flera befattningar, han dömasförlustig var och en av dem, där ej domstolen beträffande viss befattningfinner skäl förklara att han ej avsättes därifrån; i sådant fall skall, omskäl äro därtill, kunna dömas till suspension från den befattningen. Vidarehar upptagits ett stadgande, att om den som förskyllt suspension inneharflera befattningar, domstolen skall pröva vilka av dessa suspensionen skallavse. De nu ifrågavarande stadgandena ha avseende även å befattningar somden brottslige erhållit efter begåendet av brottet men före domen. Vadsålunda föreslagits innebär en omläggning av de nuvarande bestämmelserna.Enligt 2: 16 i gällande strafflag innebär nämligen ämbetsstraff principielltendast mistning av den befattning, vari ämbetsbrott förövats. Därutövergäller emellertid enligt nuvarande 2: 18 att, om någon förbrutit sig i vissbefattning och för det brottet förskyllt avsättning, han tillika skall dömasförlustig annan allmän befattning, som han innehaft vid brottets begående.Därest omständigheterna det föranleda, må han dock bibehållas ibefattningen; i sådant fall kan, såvitt fråga är om ämbete eller tjänst, dömas tillsuspension. Under hänvisning till de i 2: 16 föreslagna reglerna harkommittén uttalat, att vid den i nu ifrågavarande paragraf föreskrivnastraffmätningen hänsyn skall tagas till alla de befattningar vilka regelrätt skolatomfattas av ämbetsstraffet men vilka ämbetsmannen frånträtt så att de ej kunnainbegripas däri. För det fall åter att en ämbetsman visserligen lämnat dentjänst han innehade vid tiden för ämbetsbrottet men i stället före domenbefordrats eller eljest övergått till en annan befattning innebäranyssnämnda bestämmelser i kommittéförslagets 2: 16, att såsom ämbetsstraff iallmänhet bör ådömas mistning av den nya befattningen. Jämväl sådana fallomfattas av den nu förevarande paragrafen.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget harjustitiekanslersämbetet anmärkt att det, eftersom den avgångne ämbetsman, som gjort sigskyldig till ämbetsbrott, under alla omständigheter borde drabbas av straff,icke syntes riktigt att hänsyn till avgången skulle tagas vid prövning avfrågan "huruvida" annat straff än ämbetsstraff skulle ådömas. FöreningenSveriges stadsdomare ävensom rådhusrätten i Göteborg ha med tillfredsställelsehälsat borttagandet av den nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmäntersättningsstraff men ha likväl funnit, att en viss bristfällighet syntes vidlådaäven kommittéförslaget i nu förevarande hänseende. Det hade nämligen vidtillämpningen av de nuvarande bestämmelserna ofta tett sig som en orättvisa,att den som genast tagit följderna av sina brottsliga gärningar genom attfrivilligt avgå från sin tjänst och därför icke kunde dömas till avsättning, skullefå sitt allmänna straff skärpt, medan den som kvarstode i tjänsten ochdömdes till avsättning icke drabbades av sådan skärpning. Under åtal ställdaämbets- och tjänstemän hade i regel ej heller kunnat tänka sig, att en dylikomständighet kunde inverka på deras straff. Det vore i belysning härav icketillfredsställande, att det av kommittén föreslagna stadgandet uppenbarligen [ 326 ]syftade till en straffhöjning i hithörande fall. Socialstyrelsen åter har, underuttalande att förslaget innebure en erkännansvärd förenkling av de nugällande, ganska otillfredsställande bestämmelserna om ersättningsstraff,framhållit betydelsen av att ändamålsenliga och rättvisa principer bleve gällandepå detta område, icke minst med hänsyn till de fall där en ämbetsman somförbrutit sig frivilligt lämnade sin tjänst innan åtal blivit väckt.

I anledning av 2: 16 har icke i yttrandena gjorts någon annan anmärkningän att Göta hovrätt påfordrat jämkning av lagtexten med hänsyn till att vidavsättning ej, såsom kommittéförslaget efter orden medgåve, borde få görasundantag för den befattning vari det brott förövats som förskylltavsättningsstraffet.

Departementschefen.I anslutning till gällande lag men i olikhet mot kommittén finner jag, attämbetsstraffen vid egentliga ämbetsbrott i första hand böra avse endastmistning av den befattning, vari ämbetsmannen förbrutit sig. Det synes nämligenmest överensstämma med ett naturligt betraktelsesätt, att ett ämbetsbrotticke utan särskilda skäl skall få draga med sig mistning av även andrabefattningar än den, till vilken brottet hänför sig. Endast i den mån ämbetsmannengenom brottet visat sig olämplig att fortsätta utövandet av andra befattningar,som av. honom innehavas, torde föreligga anledning att låta ämbetsstraffetutsträckas till att avse även sådana befattningar. I departementsförslaget harföljaktligen den i 2: 16 av kommittéförslaget upptagna regeln utgått. I ställetha i ett första stycke av nu förevarande paragraf upptagits regler om sådanafall, då ämbetsmannen innehar annan eller andra befattningar än den varihan förbrutit sig. Till en början behandlas i första punkten det fallet attden som enligt bestämmelserna i 1–4 §§ förskyllt avsättning eller suspensionfrån tjänsten har i dennas ställe fått högre tjänst med likartadearbetsuppgifter eller annan likartad befattning. För detta fall föreslås, att avsättningeller suspension från den nya befattningen skall ådömas. Med den befattningvari ämbetsbrottet skett jämställes alltså annan likartad befattning som denbrottslige erhållit i dennas ställe. Ämbetsbrottets inverkan på andrabefattningar blir däremot väsentligen att bedöma ur samma synpunkter som böraanläggas i fråga om verkan av ämbetsmans allmänna brott på hansbefattningar överhuvud. Den brottslige torde böra avsättas från en sådan befattning,om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att utövabefattningen, och suspenderas, om han eljest i avsevärd mån skadat detanseende innehavaren av den befattningen bör äga. En regel av detta innehållhar upptagits i andra punkten av nu förevarande paragraf. Enligtdepartementsförslaget skall det alltså icke såsom enligt 2: 18 i gällande lag vararegel, att avsättning från den tjänst vari brottet skett utan vidare leder tillavsättning även från andra av den brottslige innehavda befattningar. Omväntöppnar förslaget möjlighet att låta suspension från den tjänst vari brottetskett leda till avsättning från annan befattning, vilket stundom kan varapåkallat. En suspenderad tjänsteman kan t. ex. böra avsättas från enkommunal förtroendesyssla.

[ 327 ]Med att någon innehar eller erhållit en befattning förstås, såsom framgårav 25: 13 i departementsförslaget, att han blivit förordnad eller vald. Detalltså icke nödvändigt, att han tillträtt befattningen.

I paragrafens andra stycke har därefter inrymts det fallet attämbetsmannen ej innehar befattning från vilken han bort skiljas och att det således ejkan dömas till avsättning eller suspension jämlikt bestämmelserna i 1–4 §§.För detta huvudfall har jag funnit den av kommittén föreslagna regelnsakligt välgrundad och upptager följaktligen här bestämmelsen att hänsyn tillomöjligheten att ådöma ämbetsstraffet skall tagas vid prövning av. frågan,huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas.Justitiekanslersämbetets anmärkning mot att denna formulering förutsatte,att prövningen även skulle kunna utmynna i att intet allmänt straff ådömdes,har jag icke funnit mig kunna tillmötesgå. I vissa fall, särskilt då denfelande ämbetsmannen föregripit åtalet genom att själv begära sitt avsked ochdå brottet icke varit av beskaffenhet att böra medföra annat straff vid sidanom ämbetsstraffet, skulle det nämligen otvivelaktigt vara obilligt, omvederbörande bleve dömd till allmänt straff som skulle ha uteblivit om han ickeavgått från tjänsten. Det synes därför vara önskvärt att öppna en möjlighetför domstolen att icke ådöma allmänt straff. Detta lärer kommittén även haavsett med förslaget, ehuru stadsdomarföreningen och rådhusrätten iGöteborg såsom en brist i förslaget anmärkt att så ej vore fallet.

I departementsförslaget har icke upptagits den av kommittén föreslagnaregeln att, när möjligheten att ådöma ämbetsstraff bortfallit, skalan för detallmänna straffet utvidgas att inrymma även fängelse där i det föregåendeendast stadgats böter. En sådan regel har nämligen blivit överflödig genomatt i departementsförslagets 4 § upptagits möjlighet att ådöma fängelse förgrovt tjänstefel. Slutligen har, med tanke på det eventuella behovet av att ipensionsförfattningarna kunna anknyta förlust av pensionsrätt till en domvarigenom konstateras att en ämbetsman som redan avgått från sinbefattning förskyllt avsättning därifrån, här liksom i kommittéförslaget upptagitsföreskriften, att om den brottslige förskyllt avsättning, detta skall utsättas idomen. Även i nu förevarande sammanhang må emellertid understrykas vadjag förut uttalat om önskvärdheten av sådan ändring ipensionsförfattningarna, att avsatta befattningshavare kunna bevaras vid intjänadepensionsförmåner.

7 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit bestämmelser rörande denutsträckning i vilken en ämbetsmans allmänna brott skall medföra att han föralltid eller på viss tid skiljes från innehavd befattning. Enligt detta stadgandei kommittéförslaget skall till en början ämbetsman, vilken dömes tillstraffarbete för annat brott än mot 25 kap., tillika avsättas; därest särskilda skälföranleda det, skall han dock kunna bibehållas i tjänsten och i sådant fallkunna dömas till suspension. I fortsättningen har upptagits en föreskrift,att om ämbetsmannen förskyllt fängelse eller böter och han genom brottet [ 328 ]visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utövatjänsten, avsättning eller suspension skall ådömas. Slutligen har tillagtsbestämmelsen, att i nu ifrågavarande båda fall den förlust ämbetsmannen lidergenom avsättningen eller suspensionen skall beaktas vid bestämmandet avannat straff för brottet och att böter som eljest skolat följa å brottet kunnabortfalla.

Vad kommittén sålunda föreslagit i 25: 7 motsvaras i gällande rätt av 2: 18samt av två särskilda stadganden i 8: 31 och 25: 20.

Enligt 2: 18 skall den som för allmänt brott dömes till straffarbete tillikadömas till avsättning från ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, somhan vid brottets begående innehade. Därest omständigheterna föranleda det,skall han dock kunna bibehållas i befattningen och skall i sådant fall kunnadömas till suspension från ämbete eller tjänst men icke från annan allmänbefattning. I denna del innebär kommittéförslaget sålunda icke några andraändringar än att bestämmelsen utvidgats till att omfatta även den som efterbegåendet av ett allmänt brott men före domen erhållit ställningen avämbetsman samt att möjligheten att tillämpa suspension utsträckts till allaallmänna befattningar. Genom den i förslaget använda redaktionen avsesemellertid enligt kommitténs motiv att tydligare än i den nuvarande lagtextenutmärka att ämbetsmannens bibehållande i tjänsten skall tillämpas allenastsom ett undantag vilket skall vara påkallat av särskilda skäl.

I nuvarande 8: 31 och 25: 20 finnas åter upptagna bestämmelser om att ivissa fall ämbetsstraff skall inträda som påföljd även då befattningshavareför allmänt brott dömes till lägre straff än straffarbete. Enligt 8: 31 skallsålunda vad i 2: 18 stadgas gälla även där någon för brott mot 8 kap. dömestill fängelse. I 25: 20 föreskrives, att ämbetsman, till vars ämbete hörer attundervisa eller uppfostra ungdom, skall dömas till avsättning ellersuspension, om han enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömes till fängelse förotukt med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade tillundervisning eller uppfostran, eller enligt 18 kap. 13 § dömes till ansvar förnågon tukt och sedlighet sårande gärning, därav synnerlig fara för sådanungdoms förförelse kom. Påföljden avsättning eller suspension skall också,om det med hänsyn till hans ämbetsuppgift finnes påkallat, kunna ådömas,där han i annat fall än nu sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. Kommitténhar ansett, att det krav på oförvitlighet som sålunda i den nuvarandestrafflagen anknutits till vissa speciella brottstyper borde utbyggas till en generellregel. En förebild för denna har kommittén funnit i 8 § lagen om straffför ämbetsbrott av präst, varest bl. a. stadgas, att om präst för brott utomämbetet blivit genom laga kraft ägande utslag dömd till böter eller fängelseoch brottet är sådant att hans prästerliga anseende därigenom fläckas ellerspilles, han särskilt skall dömas till varning, mistning av ämbetet på visstid eller avsättning. På motsvarande sätt har kommittéförslaget öppnatmöjlighet att, när ämbetsman för allmänt brott dömes till fängelse eller böter,därjämte ådöma avsättning eller suspension. Ämbetsstraffet skall emellertidi dessa fall icke tillämpas som regelmässig påföljd utan allenast efter [ 329 ]särskild prövning, att ämbetsmannen genom brottet visat sig vara ovärdig ellereljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.

Eftersom vid allmänna brott, även sådana som förövas i samband medtjänsten, ämbetsstraff enligt förslaget helt betingas av uppgiften att skyddaden offentliga tjänstens integritet, uppkommer här icke något behov aversättningsstraff för det fall att ämbetsmannen icke längre innehar tjänsten.Den som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten och avgått från dennaföre domen skall sålunda icke erhålla strängare straff än om han alltjämthaft kvar befattningen och i domen kunnat avsättas därifrån. Däremot harkommittén funnit erforderligt att upptaga den sist i förevarande paragrafinrymda särskilda regeln om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vidutmätandet av det allmänna straffet. Till motivering härav har kommitténanfört, att det allmänna straffet enligt förslaget i första hand skullebestämmas av svårhetsgraden hos det allmänna brottet, därvid ett möjligenföreliggande samband med tjänsten skulle komma i betraktande såsom enförsvårande omständighet. Härav följde, att när ämbetsmannens ställningdessutom påkallade ett särskilt ingripande med avsättning eller suspension, dessasenare påföljder av brottet icke obetingat borde få karaktär av ett tilläggtill strafflidandet. Tvärtom överensstämde det med principerna förtillämpningen av andra skyddsåtgärder i straffrätten att beakta den förlustämbetsstraffet innebure vid bestämmandet av straffet för, brottet. Härigenomvunnes också överensstämmelse med grunderna för straffmätningen vid desjälvständiga ämbetsbrotten. Emedan vid dem såsom straff användes i förstarummet ämbetsstraff och därutöver i mån av behov allmänt straff, komme isistnämnda fall den straffreaktion som svarade mot brottslighetsgraden attutgöras av ämbetsstraff och allmänt straff i förening. På motsvarande sättkomme enligt den föreslagna regeln, sedan domstolen avgjort vilken inverkandet allmänna brottet måste medföra på ämbetsmannens ställning, straffetatt bestämmas genom en enhetlig straffmätning. Därvid kunde förekomma,att ett mera ingripande ämbetsstraff, som påkallades av hänsyn till tjänstensintegritet, funnes vara tillfyllest ur straffsynpunkt. Med hänsyn till sådanafall hade upptagits föreskriften att allmänt straff, som stannade vid böter,skulle. kunna bortfalla. Någon anledning att göra skillnad mellan allmännabrott med och utan samband med tjänsten förelåge därvid enligtkommitténs mening icke. Om en fylleriförseelse, exempelvis på grund av upprepadeåterfall, ansåges böra föranleda avsättning eller suspension, bordefylleriböterna kunna bortfalla, oavsett huruvida förseelsen ägt "rum undertjänsteutövning eller utom tjänsten.

I anledning av denna paragraf ha till en början justitiekanslersämbetet,Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund förordat, att iparagrafens första punkt uttrycket "dömes till straffarbete" utbyttes mot "förskylltstraffarbete". Eljest skulle nämligen med hänsyn till bestämmelsen iparagrafens andra stycke om ämbetsstraffets reducerande inverkan på detallmänna straffet tvekan kunna uppkomma rörande lagrummets rätta tillämpning [ 330 ]i sådana fall, då en ämbetsman förskyllt straffarbete men den förlust hanskulle lida genom ett ådömande av ämbetsstraff befunnes böra medföra atthan i stället för straffarbete dömdes till fängelse.

Den ökade användning av ämbetsstraff, som föreslagits genomupptagande av möjligheten att ådöma sådant så snart en ämbetsman för allmänt brottförskyllt fängelse eller böter, har hälsats med tillfredsställelse avöverståthållarämbetet. Enligt ämbetets mening vore det nämligen önskvärt, attmöjlighet bereddes att i större utsträckning än för närvarande från tjänsten skiljaämbetsman som begått brott varigenom han visat sig uppenbart olämplig attutöva sin befattning. I samma riktning har generaltullstyrelsen uttalat sig.i det styrelsen framhållit att stränga krav på hederlighet och pålitlighet måsteställas beträffande tulltjänstemän som hade att bevaka fartyg och gods. Omen sådan tjänsteman bleve dömd till fängelse eller böter, kunde, även ombrottet förövats utom tjänsten, omständigheterna vid dess begående likvälgiva vid handen att vederbörande icke vore skickad att utöva sin tjänst.Styrelsen ansåge det därför vara av synnerlig vikt, att i sådana fall avsättningeller suspension skulle kunna ådömas. Även länsstyrelsen i Gotlands län haruttryckt tillfredsställelse med förslaget i nu ifrågavarande hänseende.

Justitiekanslersämbetet har däremot ifrågasatt, huruvida det icke vore välhårt att en ämbetsman som gjort sig skyldig till ett allmänt brott, vilketendast förskyllt böter, skulle kunna dömas till avsättning. För sådan händelsevore i varje fall önskvärt att domstolen finge möjlighet att skiljavederbörande från befattningen med rätt för honom att under vissa förutsättningarkomma i åtnjutande av pension. Även föreningen Sveriges häradshövdingar hargivit uttryck åt betänksamhet inför förslaget att ämbetsstraff skulle kunnatillgripas så snart en ämbetsman för allmänt brott förskyllt fängelse ellerböter. Föreningen har framhållit, att antalet straffstadganden utomstrafflagens område under senare år ständigt ökat. Enligt det nu förevarandeförslaget skulle även inträda en väsentlig ökning av straffbuden i strafflagen.Brottsstatistiken utvisade redan en tendens till stigande brottslighet, och detfinge numera antagas att även bland den stora krets personer, som enligtförslaget skulle inrymmas under begreppet ämbetsmän, funnes många somnågon gång gjorde sig skyldiga till brott, antingen mot strafflagen eller motnågon specialförfattning. Därest man överhuvudtaget ville bibehållaprincipen om ämbetsmäns oavsättlighet, måste man tveka inför det nuifrågavarande stadgandet i förslaget, som särskilt i tider av inre politiskamotsättningar kunde missbrukas och tjäna som en genväg för kringgående avgrundlagens bestämmelser i nämnda hänseende. Den uppställda förutsättningen attämbetsmannen skulle ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligenicke skickad att utöva tjänsten inrymde möjlighet till olika tolkningaralltefter tillfälliga skiftningar i åskådningssättet hos majoriteten avmedborgarna. I varje fall ansåge sig föreningen böra förorda, att stadgandets räckviddbegränsades till att avse sådana fall, då det allmänna brottet förskylltfrihetsstraff. Länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom landsfogden i Uppsala länha likaledes funnit, att avsättning enligt nu förevarande paragraf endast [ 331 ]borde följa på urbota straff. Om ytterligare möjligheter att på grund avolämplighet skilja en ämbetsman från sin tjänst ansåges erforderliga, syntesföreskrifter därom böra lämnas i administrativ ordning, varvid mistning avrätten till pension icke borde ifrågakomma. Länsstyrelsen i Kopparbergs länhar uttalat, att det föreslagna stadgandet om möjlighet att avsätta ellersuspendera ämbetsman, som genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter,borde mildras till att avse endast sådana fall, då ämbetsmannen med hänsyntill arten av tjänsten måste anses genom brottet ha visat sig olämplig att utövadensamma. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttryckt betänksamhetinför nu ifrågavarande stadgande och därvid hänvisat till svårigheten fördomstolarna att avgöra, när en ämbetsman genom ett begånget brott kundeanses ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad attutöva tjänsten. Jämväl landsorganisationen i Sverige har uttalat sig mot denföreslagna utökningen av möjligheten att ådöma ämbetsstraff.Landsorganisationen kunde icke finna tillräckliga skäl att frångå de nuvarande merarestriktiva reglerna, så mycket mindre som för tillämpning av det nuifrågavarande stadgandet i förslaget icke krävdes att det allmänna brott för vilketämbetsmannen dömdes ägde samband med tjänsten. Även om sådantsamband förelåge, måste den svävande förutsättning som uppställts förtillämpning av ämbetstraff i fängelse- och bötesfallen befaras leda till godtycklighetoch rättsosäkerhet.

Justitiekanslersämbetet har vidare funnit, att vissa betänkligheter kunderesas mot den i paragrafens första stycke andra punkten medgivnamöjligheten att låta straffet för en ämbetsman, som genom brott visat sigovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten, stanna vidsuspension. Samma erinran har framförts av hovrätten för Övre Norrland,som emellertid även uttalat att suspension otvivelaktigt borde kunnaådömas i fall, liknande dem kommittén här angivit. Såsom förutsättningsyntes exempelvis kunna angivas, att ämbetsmannen genom brottet iväsentlig mån skadat det anseende hans tjänst borde äga. Även socialstyrelsenhar i nu ifrågavarande hänseende funnit den föreslagna lagtexten givaanledning till anmärkning och har framhållit, att det av kommittén såsomförebild åberopade stadgandet i 8 § lagen om straff för ämbetsbrott av präst,varest talades om att brottet vore sådant att vederbörandes prästerligaanseende därigenom fläckades eller spilldes, icke obetingat förutsatte samma högagrad av olämplighet för tjänsten som de av kommittén använda ordalagen.Överståthållarämbetet har funnit, att i de av kommittén här beskrivnafallen ämbetsstraffet borde få stanna vid suspension endast om särskilda skälförelåge.

I anledning av den i paragrafens andra stycke föreslagna bestämmelsenom tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätande av det allmännastraffet har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke en sådan regel i vissa fallkunde komma att medföra privilegiering av ämbetsmans allmänna brott ijämförelse med sådant brott av befattningshavare i enskild tjänst utan ställningav ämbetsman. Skillnaden i behandlingen hade motiverats med att [ 332 ]avsättning innebure en vida allvarligare förlust än avskedande ur enskild tjänst.Med hänsyn till den trygga ställning som flertalet privata tjänstemännumera åtnjöte kunde emellertid ett avsked på grund av brott i tjänsten väljämföras med avsättning från allmän tjänst. Särskilt anmärkningsvärd skulleen olikartad straffrättslig bedömning te sig, där en enskildbefattningshavare och en ämbetsansvar underkastad tjänsteman i stort sett fullgjordesamma funktion, såsom fallet vore exempelvis med en kassör hos enenskild bank och motsvarande befattningshavare i riksbanken eller ihypoteksbank. Hovrätten förordade därför, att den föreslagna regeln gjordesfakultativ och att dess tillämpning sålunda finge bero av omständigheternai det särskilda fallet. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har, underframhållande av att även en i enskild tjänst anställd person kunde bliva avskedadpå grund av brott, uttalat att samma påföljd vid sidan av det egentligastraffet borde kunna drabba en ämbetsman, om domstolen med det allmännasintresse för ögonen prövade så vara skäligt. För det allmännarättsmedvetandet skulle det sannolikt te sig stötande, om ämbetsmannens egentligastraff bleve lägre därför att han samtidigt dömdes till avsättning ellersuspension. Den föreslagna regelns tillämpning skulle dessutom möta storasvårigheter, om i lagen icke upptoges något stadgande, som kunde tjäna tillledning vid bedömandet av relationen mellan ämbetsstraffet och detallmänna straffet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har å andra sidan givituttryck åt den uppfattningen att vid utmätandet av det allmänna straffetborde beaktas hela det lidande, som tillfogades ämbetsmannen genomavsättningen eller suspensionen. Det i detta sammanhang av kommittén användaordet "förlust" vore med hänsyn härtill icke tillfredsställande, eftersom detmöjligen kunde anses åsyfta endast ekonomisk förlust. Föreningen Sverigesstadsdomare ävensom rådhusrätten i Göteborg ha såsom en brist i förslagetanmärkt, att däri föreskrivits tillgodoräknande endast av ådömd avsättningeller suspension utan att sålunda den ämbetsman som frivilligt avgått ianledning av sitt brott skulle komma i åtnjutande av motsvarande avräkningå det allmänna straffet.

Departementschefen.Beträffande den i förevarande paragraf behandlade frågan, vilkaverkningar i fråga om ämbetsstraff som böra knytas till ett allmänt brott avämbetsman, har jag till en början i likhet med kommittén funnit, att endom å straffarbete på samma sätt som för närvarande bör medföraavsättning från allmän befattning, såvida icke särskilda skäl tala för denbrottsliges bibehållande i tjänsten, och att i sistnämnda fall bör kunna dömastill suspension. Vad härefter gäller frågan om inverkan av allmänt brott,varigenom en ämbetsman förskyllt endast fängelse eller böter, haotvivelaktigt beaktansvärda synpunkter anförts mot införandet av en så vidsträcktmöjlighet att här ådöma ämbetsstraff som kommittén föreslagit.Häradshövdingföreningen har befarat att principen om ämbetsmäns oavsättlighetskulle bliva alltför uttunnad, om alla av ämbetsmän begångna allmännabrott, även sådana som icke ägde samband med tjänsteutövningen, skulle [ 333 ]kunna medföra domar å avsättning eller suspension. Det är emellertid attmärka, att även andra allmänna brott än sådana som i det särskilda falletförskylla straffarbete kunna indicera en hög grad av olämplighet förfortsatt tjänsteutövning hos den ämbetsmän som gör sig skyldig till dem.Bötfälles en skollärare för sedlighetssårande beteende eller entaxeringstjänsteman för falskdeklaration, kan det exempelvis vara nödvändigt att denbrottslige avlägsnas från tjänsten. Att meddela speciella bestämmelser för allasådana fall synes knappast möjligt. På grund härav har jag i principanslutit mig till den av kommittén föreslagna utvidgningen av möjligheten atttillgripa ämbetsstraff vid ämbetsmans allmänna brott. Den nödiga garantienmot missbruk härav synes mig kunna vinnas genom att i anslutning till 6 §såsom närmare förutsättningar för tillämpning av ämbetsstraff, dåämbetsman genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter, uppställa, attämbetsmannen må dömas till avsättning allenast om han genom brottet visat siguppenbarligen icke vara skickad att utöva sin tjänst och till suspensionendast såvida han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavarenav hans befattning bör äga. Genom denna formulering undvikes det ikommittéförslaget använda uttrycket "ovärdig" att utöva tjänsten, vilket kan föratanken på ett mera abstrakt bedömande; bedömandet bör tydligen i varjesärskilt fall ske med hänsyn till beskaffenheten av den befattning varomfråga är. Vidare undanröjes den i några yttranden påtalade formellaoegentligheten, att det enligt ordalagen i kommittéförslaget skulle kunna stannavid suspension oaktat ämbetsmannen visat sig vara ovärdig eller eljestuppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.

Det må framhållas, att förevarande paragraf i departementsförslaget ärtillämplig jämväl, om någon, efter det han lämnat viss tjänst, dömes tillansvar enligt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket idepartementsförslaget och vid tiden för domen innehar annan befattning.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om tillgodoräknande avämbetsstraffet vid utmätandet av det allmänna straffet, har häremot i yttrandenaframförts kritik från skilda synpunkter. Å ena sidan har anförts, att ettsådant stadgande skulle innebära en opåkallad privilegiering av ämbetsmän iförhållande till befattningshavare i enskild tjänst, vilka även kunde väntasbliva avskedade till följd av brott. Å andra sidan har anmärkts, att ickeblott den som dömdes till avsättning eller suspension utan även ämbetsmänsom i anledning av begånget brott frivilligt avginge från sin tjänst bordekomma i åtnjutande av avräkning på det allmänna straffet. I anledninghärav må framhållas, att den föreslagna lagtexten endast utsäger att denförlust ämbetsmannen lider genom ådömandet av avsättning ellersuspension skall beaktas vid bestämmandet av annat straff för brottet och attdärvid böter som eljest skolat följa å brottet må bortfalla. Denna formuleringlämnar uppenbarligen domstolen stor frihet vid bedömandet vilkenreducerande inverkan ämbetsstraffet skall få utöva på det allmänna straffet. Detär sålunda icke nödvändigt, att någon sådan reduktion överhuvud äger rum.Tydligt är också, att domstolen, för den händelse ämbetsmannen före domen [ 334 ]skulle ha frivilligt avgått från sin befattning, är oförhindrad att låta ävendetta förhållande inverka på straffmätningen. Som skäl för att låta böterbortfalla, då avsättning eller suspension ådömes, må särskilt framhållas, attdet ofta måste te sig hårt med en ytterligare ekonomisk belastning för dem,vilkas lön indragits genom suspension eller som helt förlorat sitthittillsvarande levebröd genom avsättning. Stadgandet om böters bortfallande innebärsåtillvida icke heller någon fullständig nyhet i strafflagen, som åtskilligahithörande fall för närvarande äro att bedöma efter särskilda straffbestämmelseri 25 kap. med böter som lägre och avsättning eller suspension som högrestraff i en och samma skala. I betraktande härav har jag icke funnit dennyssnämnda kritiken böra föranleda någon ändring i vad kommitténföreslagit i nu förevarande hänseende. Icke heller synes mig det av kommitténhär använda ordet "förlust", såsom i ett yttrande gjorts gällande, kunnamissuppfattas som om det skulle avse endast ekonomisk förlust.

I några yttranden har även anmärkts, att det – sammanställt med densist berörda straffreduceringsregeln – tedde sig oegentligt att det först iparagrafen föreskreves att den som dömdes till straffarbete skulle avsättas. Omavsättningen skulle verka reducerande på det allmänna straffet, kunde detju tänkas att detta nedsattes till fängelse, varför det skulle vara riktigare atti den tidigare bestämmelsen använda uttrycket "förskyllt straffarbetenDenna anmärkning har jag icke funnit erforderligt att tillmötesgå, enär detknappast lär komma i fråga att, vid tillämpning av allmänt straff, medhänsyn till ämbetsstraffet övergå från straffarbete till fängelse.

8 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommittéförslaget. Kommittén har därupptagit ett stadgande, att om en ämbetsman, som dömes till straff efterstrafflagen, för gärningen ålagts bestraffning av förvaltningsmyndighet, beslutetdärom skall vara förfallet. Vidare har kommittén föreslagit, att omämbetsmannen jämlikt beslutet varit i mistning av tjänsten, hänsyn därtill må tagas vidbestämmande av det straff, som enligt lag skall följa å brottet, och att, omhan vidkänts mistning av lön eller erlagt böter, beloppet skall gå tillbetalning av ådömda böter eller, såvitt detta ej kan ske, utbetalas till honom.

I motiven till det sålunda föreslagna stadgandet har kommittén till enbörjan framhållit, hurusom för närvarande strafflagens bestämmelser omämbetsbrott och olika disciplinära ansvarsbestämmelser, vilkas tillämpningankommer på förvaltningsmyndigheterna, äro självständigt tillämpligaoberoende av varandra. Emellertid framginge tydligt av såväl förarbetena tillstrafflagen som bestämmelserna om förfarandet vid åläggande av disciplinstraff,att ett tjänstefel principiellt skulle medföra ansvar endast av ettdera slaget.Garantierna härför vore likväl uteslutande av processuell natur och ickeuttömmande. I detta avseende förelåge en skillnad allteftersomdomstolsförfarande eller disciplinärt förfarande först tillämpades. Därest åtal vid domstolanhängiggjorts först och frågan om ådömande av ämbetsansvar avgjorts i [ 335 ]detta förfarande, måste förvaltningsmyndighet anses förhindrad att ingå iprövning, huruvida samma gärning skulle medföra disciplinärt ansvar. Dettahinder förelåge vare sig domstolens avgörande gällt ämbetsstraffet såsomhuvudstraff eller såsom påföljd i samband med ådömande av allmänt straffför brottet. Däremot kunde disciplinär bestraffning ådömas, då domstol välådömt allmänt straff men icke ingått i prövning av fråga om tillämpning avämbetsstraff. Med hänsyn till innehållet i nuvarande 2: 18 förelåge sålundabeträffande brott i allmänhet möjlighet till efterföljande disciplinärbestraffning, dels då brottet icke förskyllt straffarbete och därför överhuvud ickekunnat medföra ämbetsstraff, dels också då straffarbete ådömts menyrkande om ämbetsstraff icke blivit framställt och prövat av domstolen. I dessafall inträdde emellertid icke någon dubbelbestraffning. Förhållandet voreallenast, att ett allmänt brott, för vilket allmänt straff ådömts, föranleddeåläggande av särskilt disciplinstraff på grund av brottets karaktär avklandervärt uppförande eller eljest angrepp på den offentliga tjänstensintegritet. Om däremot ett tjänstefel först föranlett disciplinär bestraffning, fingedomstol icke desto mindre anses oförhindrad att pröva gärningensbrottslighet enligt strafflagen och i överensstämmelse därmed ådöma straff.

Kommittén har därefter uttalat, att kommittén funnit sig icke böra rubbadet principiella förhållandet mellan ämbetsstraff enligt strafflagen ochbestraffning i disciplinär ordning. Enligt kommittéförslaget skall sålunda vidsammanträffande mellan domstolsförfarande och disciplinärt förfarandedubbelbestraffning vara utesluten, såvida domstolsförfarandet gått förut.Liksom för närvarande skall emellertid, om domstol sakfällt ämbetsman förallmänt brott utan att pröva frågan om ämbetsstraff som påföljd av brottet,förvaltningsmyndighet vara oförhindrad att enligt generella föreskrifter omdisciplinär bestraffning för klandervärt uppförande eller dylikt ålägga sådanbestraffning. Då åter sammanträffande uppkommer därigenom att etttjänstefel först blivit föremål för disciplinär beivran och därefter åtalas viddomstol, skall disciplinförfarandet alltjämt icke utgöra hinder mot att ävendomstol prövar ansvarsfrågan. Kommittén har härom anfört, att det vore enviktig garanti för rättssäkerheten att domstols bedömande av ett ämbetsbrotticke begränsades av vidtagna disciplinära åtgärder frånförvaltningsmyndighets sida. Då kommittén emellertid vidare funnit att den dubbelbestraffning,som därigenom kunde uppkomma, i gällande rätt gjort sig alltmer praktisktkännbar och enligt förslaget kunde förväntas komma att ytterligareaktualiseras genom utvidgandet av möjligheten att domstolsvägen ådömaämbetsstraff såsom påföljd av allmänt brott, har kommittén ansett angeläget attförebygga sådan dubbelbestraffning genom den här upptagna föreskriftenom återgång av beslut om disciplinär bestraffning för den händelseämbetsmannen för samma förseelse skulle dömas till straff enligt 25 kap.strafflagen.

I anledning av vad sålunda föreslagits har länsstyrelsen i Uppsala länfunnit, att enligt förslaget dubbelbestraffning skulle kunna uppstå i sådana fall, [ 336 ]då domstol icke ingått i prövning av frågan om ämbetsstraff ochförvaltningsmyndighet därefter ålägger disciplinär bestraffning. I dessa fall kundenämligen blotta möjligheten av en efterföljande disciplinär åtgärd ickeinverka på domstolens straffmätning.

Departementschefen.Att kommittén i 25 kap. inryckt ett stadgande, varigenom förhållandetmellan ämbetsstraff enligt strafflagen och disciplinär bestraffning genombeslut av förvaltningsmyndigheterna reglerats, finner jag tillfredsställande. Idetta sammanhang må till en början framhållas att, då i stadgandena omde speciella ämbetsbrotten förut i kapitlet säges att de ej skola gälla dågärningen är särskilt belagd med straff, härmed ej avses det fall att förseelsenenligt särskild bestämmelse må bestraffas av förvaltningsmyndighet idisciplinär ordning. Undantagen avse att för domstol klargöra, att den skall iförsta hand döma enligt den speciella straffbestämmelse som må finnas ochendast om sådan saknas tillämpa den mera generella bestämmelsen.

Ett stadgande om hänsynstagande till att ämbetsmannen för sammagärning dömts till bestraffning av förvaltningsmyndighet synes migvälmotiverat till undvikande av dubbelbestraffning. I ett yttrande har framhållits,att även enligt kommittéförslaget kunde sägas bestå en möjlighet tilldubbelbestraffning. Enligt 7 § i förslaget skall nämligen ämbetsstraff somådömes såsom påföljd av allmänt brott kunna inverka reducerande på detallmänna straff som i första hand skall följa på brottet. Om i något falldomstolen underläte att pröva frågan huruvida ett allmänt brott borde medföraämbetsstraff, kunde tydligen icke bliva tal om att reducera det allmännastraffet av hänsyn till möjligheten att disciplinär bestraffning senare avförvaltningsmyndighet kunde åläggas ämbetsmannen för den gärning varom imålet varit fråga. Skulle därefter sådan disciplinär bestraffning följa, kundealltså resultatet bliva, att ämbetsmannen gått miste om en reducering av detallmänna straffet vilken skulle ha inträtt om domstolen utmätt såväl dettastraff som ett mot disciplinstraffet svarande ämbetsstraff. Med anledninghärav vill jag framhålla, att domstolen skall, oberoende av om åklagarensärskilt yrkat det, ex officio pröva vilka påföljder som kunna komma i frågamed anledning av visst brott. Enligt 7 § i departementsförslaget, som i dennadel överensstämmer med kommittéförslaget, har domstol befogenhet att dömatill avsättning eller suspension, även om brottet ej föranleder högre allmäntstraff än böter. Frågan om avsättning eller suspension bör alltså städse haprövats av domstolen, när den dömer till ansvar. Härav torde följa, attadministrativ myndighet icke torde ha befogenhet att såsom disciplinstraffådöma avsättning eller suspension i något fall när brottet varit föremål fördomstols prövning. En annan sak är, att den administrativa myndighetenkan ha befogenhet att av annan anledning än såsom påföljd av brott skiljavederbörande från tjänsten.

Den av kommittén föreslagna avfattningen av stadgandet synes migemellertid mindre lycklig, enär den lätt kan ingiva föreställningen att här skullelösas ett större frågekomplex än som är avsett. Utgångspunkt för [ 337 ]stadgandet är, att den som redan bestraffats av administrativ myndighet pålämpligt sätt skall få räkna sig detta till godo, om åtal väckes vid domstol;däremot har man ej velat ge den bestraffade rätt att hos domstol sökaomprövning av straffet. Det av kommittén använda uttrycket, attförvaltningsmyndighetens beslut skall vara förfallet, synes emellertid till en början kunnaleda till den missuppfattningen, att verkställighet som ägt rum skulle gå återoch alltså exempelvis en person, som blivit avsatt, återinsättas i sin tjänst.Ett sådant radikalt avsteg från vad som nu gäller är jag icke beredd attförorda. Har avsättning enligt förvaltningsmyndighets lagakraftvunnabeslut verkställts, synes detta, såsom kommittén också torde ha åsyftat, börabestå och i sådant fall blir icke 8 § utan 6 § sista stycket idepartementsförslaget att tillämpa, Vad angår det fallet att administrativ myndighet ålagtsuspension, är kommittéförslaget såtillvida otydligt som det ej ger klart vidhanden att domstolen må avstå från att ådöma suspension, om den finnerdet tidigare suspensionsstraffet tillfyllest. En sådan befogenhet måsteemellertid tillerkännas domstolen.

Vad därefter angår det föreslagna stadgandet, att beloppet av disciplinärtinnehållen lön eller erlagda böter skall gå till betalning av senare av domstolådömda böter eller, såvitt det ej kan ske, återbetalas, kan detta stadgandetolkas så, att restitution alltid skulle ske, även i den mån domstolenfrikänner eller utmäter lägre straff. Frågan om ersättning åt oskyldigt dömdasynes mig emellertid ej lämpligen kunna upptagas i förevarande paragraf,som avser undvikande av dubbelbestraffning. Jag har därför uteslutitnämnda stadgande. Det torde vara tillfyllest, att domstolen må förklara att böter,som eljest skolat ådömas, skola bortfalla, Att detta kan inverka påbötesfördelningen synes mig vara av mindre betydelse.

I kommittéförslaget har det förslagna stadgandet mot dubbelbestraffninginskränkts till det fallet att domstolen ådömer straff enligt strafflagen. Dennabegränsning synes emellertid ej sakligt grundad. Motsvarande behov attundvika dubbelbestraffning uppkommer, när domstol skall döma till ansvarjämlikt något lagrum i specialstraffrätten.

Paragrafen synes på grund av det anförda först böra upptaga en regel,att domstol har att taga hänsyn till disciplinär bestraffning vidbestämmande av straff för samma brott. Såvitt angår frihetsstraff, torde dettahänsynstagande, liksom i 7 § sista stycket, böra vara begränsat tillstraffmätningen inom straffskalan. Däremot böra böter och suspension kunna heltbortfalla, så att domstolen i stället för att ådöma sådant straff blottförklarar redan ådömd disciplinär bestraffning vara tillfyllest. Sist i paragrafentorde böra upptagas stadgande, att verkställighet av disciplinärt straff ej fårske efter det domstols dom i målet vunnit laga kraft. Härav följer, att omdet disciplinärt ådömda straffet till äventyrs icke blivit verkställt närdomstolen dömer och icke heller kan antagas bliva verkställt innan domstolensdom vinner laga kraft, domstolen självfallet icke må taga hänsyn tilldisciplinstraffet vid straffmätningen. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt,

22 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 338 ]att om verkställighet av förvaltningsmyndighetens beslut påbörjats närdomstolens dom vinner laga kraft, den skall omedelbart avbrytas.

9 §.

I 10 § av sitt förslag har kommittén upptagit ett stadgande, attämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring och ejkunnat med kallelse träffas eller inställas, han skall dömas till avsättningfrån den tjänst från vilken han uteblivit, där han ej återkommer innan tremånader förflutit från det kallelse i allmänna tidningarna ågått.

Stadgandet överensstämmer med nuvarande 25: 19. I anledning av dessupptagande i förslaget har länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatt, huruvidastadgandet, som egentligen icke tillhörde strafflagstiftningen, rätteligen bordeupptagas i 25 kap. Måhända borde det i stället få sin plats iÖvergångsbestämmelserna till förslaget. Generaltullstyrelsen har som en brist i paragrafenframhållit, att det icke utsagts huruvida kallelsen i allmänna tidningarnaskulle utfärdas av domstol eller av den myndighet, varunder den försvunneämbetsmannen lydde. Styrelsen funne det böra ankomma på domstol attutfärda kallelsen. Även i övrigt syntes det styrelsen, att tvekan kunde rådaangående vad som erfordrades för att en ämbetsman skulle kunna avsättasenligt det ifrågavarande stadgandet,

Departementschefen.Det förekommer, om ock endast i sällsynta undantagsfall, att enämbetsman förfallolöst avhåller sig från tjänstgöring utan att han kan dömas tillansvar för tjänstefel. På grund av hans bortovaro kan det nämligen varaomöjligt att fastställa huruvida tjänstefel föreligger eller ej eller i allt fall attdelgiva honom stämning. Förevarande stadgande avser att tillgodose detpraktiska behovet av att från tjänsten kunna skilja en bortovarande ämbetsman,även om bortovaron icke kan beivras såsom ämbetsbrott. Stadgandet synesstå i ett tillräckligt samband med straffbestämmelserna om ämbetsbrott föratt liksom hittills få sin plats i 25 kap. I anledning av vad generaltullstyrelsenanmärkt har i departementsförslaget uttryckligen föreskrivits, att kallelsen åden försvunne ämbetsmannen skall utfärdas av domstolen.

10 §.

Enligt vad kommittén i sin 11 § föreslagit skall, där någon medverkat tilltjänstemissbruk, tagande av muta eller brott mot tystnadsplikt utan attåsidosätta egen tjänsteplikt, under iakttagande av medverkansreglerna i 3 kap.,dömas tillallmänt straff som stadgats för ifrågavarande ämbetsbrott. Fördet fall att den medverkande själv är ämbetsman har vidare föreslagits, attjämväl reglerna i 25 kap. om ämbetsstraff såsom påföljd till allmäntstraff skola träda i tillämpning. Slutligen har kommittén här även upptagiten bestämmelse om att för medverkan till tjänstefel endast den må straffassom därigenom själv åsidosatt tjänsteplikt.

Bestämmelserna i det nuvarande 25 kap. äro i princip tillämpliga blott påden som är underkastad ämbetsansvar. Härifrån utgör emellertid till en [ 339 ]början 25: 5 andra stycket ett. undantag. Enligt detta lagrum straffas nämligenden som till ämbetsman för hans ämbetsutövning lämnar, utlovar ellererbjuder muta eller annan otillbörlig belöning. Vidare har nyssnämnda i 25 kap.härskande grundsats i viss mån genombrutits genom 1942 års lagstiftning omförmögenhetsbrotten. Denna reform innebar nämligen, att gärning, somförutom att den innefattar ämbetsbrott varom förmäles i 25: 16 jämväl utgörallmänt brott, skall bestraffas med tillämpning av såväl 25: 16 som det lagrumvari stadgas straff för det allmänna brottet, exempelvis 22: 5. Eftersommedverkan till allmänt brott är straffbar, medförde reformen, enligt vadkommittén uttalat, en väsentlig utsträckning av medverkansansvaret. Ikommittéförslaget motsvaras 25: 5 andra stycket av 10: 5 (10: 6 idepartementsförslaget), varest upptagits stadgande om straff för bestickning. Någonmotsvarighet till den situation, som föreligger beträffande 25: 16, finnes åter ickei kommittéförslaget, eftersom enligt detta såsom ämbetsbrott behandlas endastsådana brott, vilka icke tillika utgöra allmänna brott.

Kommittén har nu bland de nya medverkansreglerna i 3 kap. upptagitden bestämmelsen att straff, som är stadgat för gärning av syssloman,gäldenär eller annan i särskild ställning, skall drabba jämväl den somjämte honom medverkat till gärningen. Frågan om den straffrättsligabehandlingen av medverkan vid ämbetsbrott har med hänsyn härtill förkommittén iklätt sig formen av ett spörsmål, huruvida skäl funnes att förämbetsbrottens del stadga undantag från nyssnämnda bestämmelse bland deallmänna medverkansreglerna. Ett sådant undantag har kommittén funnitböra uppställas för tjänstefel. I fråga om dessa de lindrigaste ämbetsbrottenskall sålunda enligt kommittéförslaget straffas endast sådan medverkan sominnebär åsidosättande av den medverkandes egen tjänsteplikt. Däremot harkommittén funnit motiverat att beträffande övriga ämbetsbrott bestraffaäven andra :medverkande än sådana vilka genom sin medverkan kränka egentjänsteplikt. I dessa fall skall emellertid enligt kommittéförslagetstraffmätningen för den medverkande ske endast utifrån det allmänna straff som.stadgats för ämbetsbrott av ifrågavarande slag. Skulle den medverkande varaämbetsman utan att han likväl genom sin medverkan åsidosatt någontjänsteplikt, skall härtill komma ämbetsstraff enligt samma regler som dåämbetsman sakfälles för allmänt brott.

Departementschefen.Såsom kommittén framhållit torde det vara motiverat, att den som anstiftartjänstemissbruk eller är behjälplig därvid, med vetskap om att gärningeninnebär sådant brott och med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någonenskild förfång, blir straffad härför även om han själv icke är underkastadämbetsansvar. Detsamma gäller den som förleder en ämbetsman till brottemot tystnadsplikt eller hjälper honom vid sådant brott. Den som enligt 10: 6i departementsförslaget gjort sig förfallen till ansvar för bestickning skallnaturligtvis ej straffas för medverkan till tagande av muta; detta framgår avatt den allmänna medverkansregeln i förslagets 3: 4 är tillämplig allenast därej annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. Om mutan icke [ 340 ]lämnats till ämbetsmannen själv utan till någon anhörig, kan det däremot varapåkallat att straffa den sistnämnde för medverkan till tagande av muta. Detsynes alltså föreligga behov av ett stadgande om straff för utomståendesmedverkan till tjänstemissbruk, brott mot tystnadsplikt och tagande av muta.Mot kommitténs förslag härom ha icke framkommit några anmärkningar iyttrandena. Då bestämmelserna synas mig innefatta en tillfredsställandereglering av medverkansansvaret vid ämbetsbrott, ha de utan några sakligaändringar upptagits i departementsförslaget.

11 §.

I 12 § av kommittéförslaget har inrymts bestämningen av vilkabefattningshavare som skola vara underkastade ämbetsansvar. I sådanthänseende har kommittén till en början upptagit ett stadgande, att med ämbetsmani strafflagen skall förstås domare, annan statens tjänsteman vilken endastmedelst rannsakning och dom kan avsättas från sin syssla samt den som harsådan förtroendesyssla varifrån Konungen må entlediga honom. Vad somsägs om ämbetsman skall enligt kommittéförslaget också gälla den som eljest,för stat eller kommun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst ellertjänsteärende, varmed är förenad arbetsledning eller annan självständigverksamhet, eller som är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordningeller säkerhet eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndigheteller delgivning. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla om den somvid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåteninrättning förestår verksamhet för vård av dem, som äro berövade friheten,eller för allmän samfärdsel eller är satt att deltaga i vården eller i driftenav samfärdseln. Därefter har upptagits en bestämmelse, att den som sitteri nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings- eller prövningsnämnd ellersom är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunalförsamling skall vara underkastad ämbetsansvar för tagande av muta ochbrott mot tystnadsplikt ävensom de i 7 och 8 §§ i kommittéförslagetupptagna reglerna om ämbetsstraff såsom påföljd till allmänt straff och omskärpt straff för allmänt brott, som tillika inneburit åsidosättande avtjänsteplikt. Slutligen har kommittén tillagt en föreskrift, att i övrigt ämbetsansvarskall gälla såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättningförordnar därom.

I den nu gällande strafflagen är begreppet ämbetsman bestämt i 10: 1 andrastycket, enligt vilket lagrum med ämbetsman förstås den som är förseddmed Konungens fullmakt å ämbetet eller innehar ämbete av lika värdigheteller är lagligen satt i sådan ämbetsmans ställe samt domare, ändå att hanej blivit förordnad av Konungen. Bestämmelserna om straff för ämbetsbrotti 25 kap. gälla emellertid enligt 22 § i samma kapitel utom för ämbetsmänäven för åtskilliga andra kategorier befattningshavare. Av statligabefattningshavare nämnas sålunda här tjänstemän som lyda underämbetsmyndigheterna och andra som äro förordnade att förrätta ämbets- ellertjänsteärende. I fråga om kommunala befattningshavare upptagas dels de som äro satta [ 341 ]att förvalta kommunernas angelägenheter, varmed avses förvaltningsorganeni motsats till de beslutande församlingarna, dels de tjänstemän som lydaunder dessa förvaltningsmyndigheter samt andra som äro förordnade attförrätta kommunal tjänst eller tjänsteärende. Vid tillämpningen av dessastadganden har i rättspraxis gränsen nedåt för ämbetsansvaret i fråga omstatliga och kommunala befattningshavare kommit att bestämmashuvudsakligen av två ledande synpunkter. För det första har ämbetsansvar icke ansettsföreligga då en tjänst uteslutande innefattar osjälvständig verksamhet såsomarbetare eller biträde i arbete under annans ledning eller biträde påexpedition eller i liknande göromål. Som exempel härpå kunna anföras fastanställd civilarbetare vid flottan, vaktmästare vid kyrka och vid folkskola,sjuksköterskebiträde och eldare. För det andra har tjänst med osjälvständigverksamhet likväl ansetts grunda ämbetsansvar, då verksamheten antingeninnefattar någon offentlig maktutövning eller inom kommunikationsverkenangår förhållandet till allmänheten. Ämbetsansvar har sålunda tillämpatspå bl. a., exekutionsbetjänt, polisman, brevbärarbiträde, stationskarl ochstationskarlsaspirant. Beträffande andra befattningshavare än sådana i statligeller kommunal tjänst gäller enligt 25: 22 ämbetsansvar i första rummet fördem som handha förvaltningen av allmänna, av Konungen stadfästadekassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter. Slutligengäller enligt samma lagrum ett partiellt ämbetsansvar vid vissa enskildakommunikationsinrättningar, nämligen kanal- eller slussverk eller annan sådanvattenbyggnad eller järnvägsanläggning. Förutsättning härför är, attKonungen förordnat om anläggningens fridlysning enligt 19: 11. Ansvaret ärbegränsat till det speciella ämbetsbrott som består i underlåtenhet eller försummelseav åliggande till förekommande av olyckshändelse (25: 15) och omfattar, ilikhet med vad som gäller vid motsvarande statliga och kommunalainrättningar, samtliga anställda.

Kommittén har såsom sin uppfattning uttalat att ämbetsansvaret, såvittangirnge det centrala område som avsåge befattningshavare i stat och kommun,borde bibehållas väsentligen vid den omfattning det erhållit enligt nuvarandelagstadganden och utvecklingen i rättspraxis efter strafflagens tillkomst. Ifråga om dessa befattningshavare är sålunda den av kommittén föreslagnalagtexten väsentligen avsedd endast att på ett mera bestämt och vägledandesätt än i nuvarande 25: 22 angiva vilka personalkategorier som skolaomfattas av ämbetsansvaret, Härvid har till en början upptagits en bestämningav begreppet ämbetsman, som ansluter sig till den för närvarande i 10: 1andra stycket meddelade. Därefter har med ämbetsman jämställts den someljest för stat eller kommun handhar förvaltningsuppgift. Vid angivandet,vilka slag av tjänster och tjänsteärenden för stat eller kommun som i övrigtskola medföra ämbetsansvar, har kommittén sökt giva en närmarebestämning i överensstämmelse med den förut beskrivna utvecklingen i rättspraxis.Medtagits har sålunda dels all tjänstgöring, varmed är förenad arbetsledningeller annan självständig verksamhet, dels också osjälvständig tjänstgöringinom vissa uppräknade områden, för vilka är utmärkande att den statliga [ 342 ]eller kommunala verksamheten riktar sig utåt mot enskilda medborgare ellermot allmänheten. I sistnämnda hänseende har först nämntsupprätthållande av allmän ordning eller säkerhet samt verkställighet av dom eller annatbeslut av myndighet eller delgivning. Därefter har upptagits vården avpersoner som äro berövade friheten samt driften av allmännakommunikationsinrättningar. Eftersom emellertid verksamhet av dessa båda slag även kanbedrivas av enskilda organisationer och kommittén ansett att jämväl isådant fall fullständigt ämbetsansvar borde föreligga, har nu förevarande punkti paragrafen gjorts tillämplig på envar som vid statlig, kommunal eller avKonungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet förvård av dem, som äro berövade friheten., eller för allmän samfärdsel ellerär satt att deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. I fråga om deenskilda kommunikationsinrättningarna innebär detta en utvidgning avämbetsansvaret till att omfatta driften i dess helhet och icke endast såsom enligtnuvarande 25: 22 den egentliga säkerhetstjänsten till förekommande avolycksfall. Vad åter angår befattningshavare hos andra enskildaorganisationer än nu nämnts har kommittén icke upptagit någon motsvarighet till detnuvarande allmänna stadgandet i 25: 22 om fullständigt ämbetsansvar förförvaltningen av allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks ellerandra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter. I stället har kommitténfunnit lämpligt att i hithörande fall göra ämbetsansvaret beroende påindividuell prövning genom det sist i paragrafen upptagna stadgandet, att utövervad förut i paragrafen sagts ämbetsansvar skall gälla såvitt Konungen förbefattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom.

Vad slutligen angår den av kommittén här även upptagna regeln om visstämbetsansvar för den som sitter i nämnd eller jury vid domstol eller itaxerings- eller prövningsnämnd eller är förordnad eller vald till ledamot avbeslutande statlig eller kommunal församling, motsvaras denna bestämmelsei nu gällande lag av 2: 18, enligt vilket lagrum ämbetsstraff såsom påföljdvid ådömande av straffarbete för allmänt brott skall inträda förutom förden som är underkastad ämbetsansvar enligt 25 kap. även för innehavare avannan allmän befattning, vare sig den beror av val eller av förordnande.Utan att avse någon saklig förändring beträffande den personkrets utanförde av nuvarande 25 kap. omfattade befattningshavarna, som sålunda förnärvarande är underkastad ett partiellt ämbetsansvar enligt 2: 18, harkommittén här sökt giva en direkt beskrivning av densamma. Iöverensstämmelse med den föreslagna nya systematiken beträffande ämbetsstraffen,vilken bl. a. innebär att nuvarande 2: 18 ersatts med de i 25 kap. upptagnareglerna om ämbetsstraff såsom påföljd till straff för allmänt brott och omskärpning av straff för allmänt brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sintjänsteplikt, har kommittén genom det nu ifrågavarande stadgandet gjortdessa regler tillämpliga på den här beskrivna kretsen av befattningshavaresom ej äro ämbetsman. Härutöver har kommittén emellertid även funnitpåkallat att låta dessa personer bliva underkastade jämväl ämbetsansvarenligt stadgandena om straff för tagande av muta och brott mottystnadsplikt.

[ 343 ]Vad kommittén i förevarande paragraf föreslagit har, som förutinledningsvis framhållits, givit anledning till åtskilliga erinringar med hänsyntill ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten.

Härutöver har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit oegentligt, attbegreppet ämbetsman i paragrafens första punkt bestämts såsombefattningshavare vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sintjänst. Eftersom bestämningen avsåge att klargöra just vilka som skullekunna dömas till ämbetsstraff, vore enligt hovrättens mening gällande lagsdefinition i 10: 1 andra stycket att föredraga.

Generaltullstyrelsen har ansett, att det i varje fall inom styrelsensverksamhetsområde kunde möta svårigheter att avgöra vad som skulle förståsmed att handhava förvaltningsuppgift och huruvida viss tjänst vore förenadmed självständig verksamhet. Framför dessa av kommittén föreslagnauttryckssätt föredroge styrelsen det i gällande lag använda uttrycket"tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda".

Vidare har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit oriktigt, attnämndeman hänförts till befattningshavare som endast underkastats begränsatämbetsansvar enligt den föreslagna paragrafens andra stycke. Attnämndemans ansvar i fråga om själva domfällandet vore inskränkt till sådana fall,då nämnd överröstade domaren, borde icke här få vara avgörande.

Beträffande avfattningen av lagtexten i paragrafen harjustitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvida av denna framginge att, på sätt kommitténi motiven uttalat, även för järnvägsdrift arbetande kraftverk vore hänförligatill inrättningar för allmän samfärdsel.

Departementschefen.Det straffrättsliga ämbetsansvaret har i åtskilliga viktiga hänseendentillagts betydelse vid utformningen av arbetsrätten. Sålunda utesluterämbetsansvar tillämpning av lagen den 11 september 1936 om förenings- ochförhandlingsrätt. Vidare anses även möjligheten att ingå kollektivavtal varaberoende av om de arbetstagare, som avtalet skulle avse, omfattas avämbetsansvar eller ej. Då från flera håll påyrkats en allmän översyn avämbetsansvarets återverkningar inom arbetsrätten och en sådan översyn även synesmig vara av behovet påkallad, har jag, såsom jag redan inledningsvisframhållit, i avvaktan härpå funnit riktigast att i fråga om kretsen av dem somäro underkastade ämbetsansvar icke för närvarande föreslå några ändringar,som kunna få återverkningar inom arbetsrätten. På grund av vad sålundaanförts upptager den nu förevarande paragrafen i departementsförslaget tillen början i ett första stycke dels en bestämning av begreppet ämbetsman somjag funnit kunna erhålla den lydelse kommittén föreslagit, dels ockhärutöver endast ett stadgande att vad som sägs om ämbetsmän även skall gällade personalkategorier som i gällande lag angivas i 25: 22 första stycket.Därefter har i ett andra stycke införts bestämmelser om partielltämbetsansvar för den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statligeller kommunal församling eller sitter i jury vid domstol eller itaxerings- eller prövningsnämnd. Däremot har här, med anledning av den av [ 344 ]häradshövdingföreningen framställda anmärkningen, nämndeman uteslutits.Nämndeman skall sålunda, i den mån ämbetsansvar för honom icke är uteslutettill följd av den särskilda regeln att endast nämnd som överröstar domarensvarar för sin dom, vara underkastad fullständigt ämbetsansvar (jfr nyarättegångsbalken 16: 7 och 29: 7). I fråga om det partiella ämbetsansvaretsinnehåll har jag icke funnit anledning frångå vad kommittén förordat. Dådet torde vara förenat med praktiska olägenheter att döma valdaförtroendemän till suspension, har jag emellertid upptagit ett särskilt stadgandehäremot beträffande dem som äro underkastade partiellt arbetsansvar (jfrvad som anförts under 2: 15 i departementsförslaget).

Slutligen har i paragrafens tredje stycke upptagits en bestämmelse, attom den, som är anställd vid av Konungen stadfästad, för allmän samfärdselavsedd inrättning, åsidosätter vad honom ålegat till förekommande avolyckshändelse, skall gälla vad i 5 och 7 §§ stadgas. Härigenom har tillgodosettsbehovet att tills vidare bibehålla motsvarighet till gällande lags stadgandeni 25: 15 och 25: 22 andra stycket.

12 §.

Enligt 8 § i kommittéförslaget må ämbetsmans allmänna brott varigenomhan åsidosatt sin tjänsteplikt städse åtalas av allmän åklagare.

Såsom vid 5 § i departementsförslaget erinrats har hovrätten över Skåneoch Blekinge framställt anmärkning mot att denna åtalsregel upptagits isamma mening som en straffbestämmelse.

Departementschefen.På grund av den framställda anmärkningen har bestämmelsen om attbrott varigenom gärningsmannen åsidosatt sin tjänsteplikt alltid hör underallmänt åtal flyttats till nu förevarande paragraf.

I motiven till det i paragrafen om brott mot tystnadsplikt gjordaförbehållet för det fall att gärningen vore särskilt belagd med straff harkommittén uttalat, att därav följde att den i specialstraffrättsliga bestämmelser ombrott mot tystnadsplikt flerstädes uppställda åtalsbegränsningen, enligt vilkenallmänt åtal berodde av målsägandes angivelse, komme att fortbestå. Enerinran om att sådana åtalsbegränsningar skola gälla även mot huvudregeln inu förevarande paragraf synes mig erforderlig och har därför tillagts som enandra punkt i paragrafen.

13 §.

I 2: 17 i kommittéförslaget har upptagits ett stadgande, att om den somblivit till straff dömd före domen blivit förordnad eller vald till en befattningoch denna ej blivit i domen nämnd, särskild talan om avsättning ellersuspension från befattningen må föras.

Departementschefen.För det fall att den som dömts till straff innehar befattning, från vilkenhan på grund av brottet kunnat bliva avsatt eller suspenderad, utan att likvälfrågan härom blivit prövad i domen, öppnar nu förevarande paragraf i [ 345 ]kommittéförslaget möjlighet att genom särskild talan i efterhand få dennafråga upptagen till bedömning. Särskild talan om avsättning eller suspensionskall emellertid uppenbarligen icke behöva väckas, om det mål i vilket denofullständiga domen meddelats är anhängigt i högre rätt och underrättensdom icke vunnit laga kraft i förevarande del. Överrätten bör i så fall varapliktig att till prövning upptaga jämväl frågan om den brottsliges avsättandeeller suspenderande från en i underrättens dom icke omnämnd befattning.Detta gäller även befattning, som den dömde erhållit efter det attunderrättens dom meddelades men innan den vunnit laga kraft. Då paragrafen i denav kommittén föreslagna lydelsen möjligen skulle kunna föranledamissförstånd, har en jämkning av lagtexten ägt rum. Vidare har en särskild regelom preskription av sådan talan om avsättning eller suspension som här äri fråga synts vara erforderlig och tillagts i stadgandet. Paragrafen harslutligen befunnits böra få sin plats icke i 2 kap. utan i 25 kap.

Övergångsbestämmelserna.

Den nya lagstiftningen kräver följdändringar i strafflagstiftningen förkrigsmakten. Då denna är föremål för en genomgripande omarbetning som ejkan genomföras förrän tidigast vid 1948 års riksdag, torde medikraftträdandet av nu förevarande förslag böra anstå till den 1 januari 1949. Jag harsålunda icke ansett mig böra upptaga det förslag till följdändringar jstrafflagen för krigsmakten som kommittén framlagt i särskilt betänkande (SOU1945: 28).

I övergångsbestämmelserna föreslås till en början under punkt 1upphävande av lagarna den 9 juni 1927 innefattande förbud att spridaefterbildning av penningsedel, den 15 juni 1934 om förbud mot vissasammanslutningar och den 13 december 1940 om straff för sabotage.

Även kommittén har föreslagit upphävande av de nämnda båda lagarnaav 1927 och 1940, vilkas innehåll i departementsförslaget motsvaras avstadgandena i 12: 10 och 19: 4. Beträffande lagen om förbud mot vissasammanslutningar har kommittén funnit, att det nu föreslagna stadgandet om straffför olovlig kårverksamhet i strafflagen 9: 7 ersatte bestämmelserna i 1934 årslag med undantag av vad där stadgades om förverkande och beslag. Ehurukommittén föreslagit allmänna bestämmelser om förverkande i 2 kap.strafflagen och ehuru beträffande beslag allmänna bestämmelser synts kommitténlämpligen böra meddelas i administrativ ordning, har kommittén likväl ansettatt de speciella bestämmelserna härom i 1934 års lag tills vidare bordebibehållas. Enligt 4 § i denna lag skall vapen, ammunition, utrustning ochdylikt, som påträffats hos någon som förbrutit sig mot lagen, vara förverkat.Enligt 6 och 7 §§ skall egendom, som skäligen kan antagas vara förverkadenligt lagen, tagas i beslag av polismyndigheten. Kan ägaren anträffas, skallåtal följa inom en månad; om så ej sker, går beslaget åter. Därest återägaren icke kan anträffas, skall ett kungörelseförfarande tillgripas ochlänsstyrelsen därefter avgöra, huruvida beslaget skall stå fast eller ej.

[ 346 ]Kommittén har erinrat om att processlagberedningen framlagt förslag tilländrad lydelse av 1934 års lag i vissa delar (SOU 1944: 9 s. 159 och 1944: 10s. 393). De av processlagberedningen föreslagna ändringarna ha föranlettsav att i 17 § promulgationslagen till nya rättegångsbalken såsom enhuvudregel upptagits, att talan om förverkande skall riktas mot ägaren av vadsom tagits i beslag. Beredningen har emellertid ansett, att i 1934 års lagalltjämt borde finnas möjlighet att förklara egendom förverkad i rättegångmot den som tilltalats för brott mot lagen, även om han ej är egendomensägare och denne ej instämts. Härvid torde processlagberedningen främst haåsyftat sådana situationer, då en ertappad ledare eller medlem av viss kårförnekar att han själv är ägare till anträffade vapen och i stället som ägareuppger någon okänd eller flyktad person. De av beredningen föreslagnaändringarna i 1934 års lag, vilka hänföra sig till 6 och 7 §§ däri, avse sålundaatt även efter ikraftträdandet av nya rättegångsbalken möjliggöra att detskulle kunna dömas till förverkande av egendom, varom nu är fråga, i måldär ansvarstalan riktas mot annan än egendomens ägare.

Enligt det nu föreliggande förslaget till ändringar i strafflagen ha i 2: 17upptagits allmänna bestämmelser om förverkande. Första stycket avparagrafen ger bl. a. möjlighet till förverkandeförklaring beträffande egendomsom använts såsom hjälpmedel vid brott, under förutsättning att ägarenförövat gärningen eller medverkat därtill. Enligt andra stycket kan även eljestdyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskildabeskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottsliganvändning, förklaras förverkat. Tydligt är att vid olovlig kårverksamhetvapen, som innehas av kårmedlemmarna, i allmänhet skola kunna förklarasförverkade med stöd av första stycket i den nu återgivnaförverkandeparagrafen. Skulle emellertid en kårmedlem icke själv äga hos honomanträffade vapen och dessa icke heller tillhöra någon annan som deltagit ikårverksamheten, kan fråga uppkomma om tillämpning av andra stycket iparagrafen. Det är emellertid att märka, att härför kräves att vapnet på grund avsin särskilda beskaffenhet skall vara ägnat för brottslig användning. Dettafår väl anses gälla t. ex. om en kulspruta eller handgranat i privat ägo mendäremot icke om ett vanligt skjutvapen. Jag vill emellertid framhålla, attvapenkungörelsen den 22 juni 1934 torde ge möjligheter att komma tillrättamed hithörande fall. Bland annat kan nämnas, att denna kungörelse stadgarett särskilt förfarande som medför egendomens förverkande i fall, då ettvapens ägare icke är känd eller kan anträffas (23 §).

I betraktande av vad nu anförts synes icke föreligga något behov avsärskilda förverkandebestämmelser beträffande vapen som kunna sättas isamband med olovlig kårverksamhet. Icke heller synes det vara erforderligt medprocessuella särregler för det fall att vapnens ägare icke själv kaninstämmas i målet. Jag har alltså funnit mig kunna förorda fullständigtupphävande av 1934 års lag om förbud mot vissa sammanslutningar. Annanutrustning för illegala kårer än vapen och ammunition, som omfattas avvapenkungörelsen, torde icke erbjuda några sådana praktiska problem attsärskilda förverkandebestämmelser därom erfordras.

[ 347 ]I övrigt ha de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna – medundantag för punkt 5 – i huvudsakligen oförändrat skick upptagits idepartementsförslaget. Under punkt 2 har kommittén föreslagit, att där i lageller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genombestämmelse i den nya lagstiftningen, denna i stället skall tillämpas. Iöverensstämmelse med vad kommittén uttalat i motiven torde uttryckligen börastadgas, att vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om attförbrytelse som där sägs skall anses enligt 8: 4 SL i stället skall avse 8: 10 nyalagen. I punkt 3 ha de icke straffrättsliga bestämmelserna om upprors ochupplopps stillande samt om församlingsfrihet i nuvarande 10: 12 och 10: 15upptagits i väsentligen oförändrat skick. Frågan om behovet av ändraderiktlinjer för bestämmelserna i dessa ämnen kan icke upptagas tillbehandling i detta sammanhang. På ett par punkter har emellertid lydelsen avförevarande ålderdomliga bestämmelser ansetts böra jämkas. I fråga om rättenför krigsmanskap att bruka våld har kommittén uteslutit kravet på attskingringsbefallning skall ha givits tre gånger i Konungens namn. Det skallsålunda vara tillfyllest att sådan befallning givits "ljudeligen". Jag har endastmoderniserat språket något. Sålunda har nyssnämnda ord utbytts mot "högtoch tydligt". Stadgandet i nuvarande 10: 10 andra stycket om attupprorsman, som dräpts, skall ligga ogill har synts mig så föråldrat att det bör utgå.Ett sådant fall bör icke behandlas annorlunda än då våld eljest brukats avpolismyndighet eller krigsmanskap. Såsom punkt 4 har upptagits det inuvarande 24: 1 givna civilrättsliga stadgandet, att vad någon olovligen såtteller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare. Vidare harkommittén i samma punkt upptagit en bestämmelse, avsedd att ersättastadgandet i nuvarande 25: 13 att förman i uppbördsverk skall straffas medavsättning eller suspension, om han av underordnad uppbördsman ellerredogörare lånar medel som ej höra till uppbörden. Då det icke kunde anseslämpligt att i allmänna strafflagen bibehålla ett så speciellt straffstadgande,förordade kommittén i stället en bestämmelse av instruktionell natur attförman i uppbördsverk ej må låna medel av underordnad uppbördsman ellerredogörare, ändå att medlen ej höra till uppbörden. Det föreslagnastadgandet synes emellertid med den nya uppbördsorganisationen knappastbehövligt. Iden mån behov av särskild föreskrift i ämnet yppar sig torde sådanlämpligen kunna meddelas i administrativ ordning.

Kommittén har slutligen såsom punkt 5 upptagit vissa bestämmelser, somsynts erforderliga med utgångspunkt från att förslaget skulle genomförasföre processreformen. Emellertid är avsett, att nya rättegångsbalken skallträda i kraft den 1 januari 1948 och således före kommitténs förslag. Dennapunkt skall sålunda utgå.

[ 348 ]

Följdförfattningar.

Förslag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om straffregister.

Då återfallsreglerna enligt 4: 14 SL i kommittéförslaget utsträckts tillatt gälla även brott mot 12 eller 24 kap. SL, har en motsvarande ändringav kommittén föreslagits i lagen om straffregister.

I det av rådhusrätten i Göteborg avgivna yttrandet över förslaget harrådhusrätten föreslagit upphävande av den i nu förevarande paragraf av lagenom straffregister ingående bestämmelsen, att uppgift till straffregistret skalllämnas angående den som med tillämpning av strafflindringsregeln förperson under 18 år i 5: 2 strafflagen dömes till böter för brott, varå enligt lagkan följa straffarbete. Någon rationell grund för detta stadgande syntesnämligen rådhusrätten knappast föreligga och det vore ägnat att leda tillegendomliga resultat. Följande exempel härå kunde anföras. En person undereller över 18 år tillgrepe 10 kronor och dömdes i anledning härav försnatteri till böter, understigande 60 dagsböter. Om han av det stulna skänkt enkrona till någon under 18 år, som ägt vetskap om tillgreppsbrottet, skulledenne kunna jämlikt 5: 2 och 21: 6 dömas för häleri. Eftersom å hälerienligt 21: 6 kunde följa straffarbete skulle i detta fall uppgift tillstraffregistret lämnas beträffande hälaren men icke beträffande förövaren avsnatteriet, eftersom straffet för snatteriet stannat under 60 dagsböter.

Departementschefen.Då 24 kap. strafflagen icke medtagits i 4: 14 i departementsförslaget, hardet fått utgå även här.

Vad rådhusrätten i Göteborg anfört har icke föranlett något förslag tillytterligare ändring i lagen om straffregister, eftersom frågan om vilkauppgifter som skola lämnas till registret angående personer, dömda medtillämpning av 5: 2 strafflagen, icke hör hemma i nu förevarande sammanhang. Detmå emellertid med anledning av det av rådhusrätten andragna exempletpåpekas, att de därmed åsyftade fallen komma i ett annat läge om, såsom jagvid 21: 6 strafflagen föreslagit, straffet för ringa fall av häleri bestämmes tillfängelse eller böter.

Förslag om ändrad lydelse av 3 § lagen angående utlämning av förbrytare.

Enligt förevarande stadgande i dess nuvarande lydelse må utlämning ejske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket.Begäres någons utlämnande för delaktighet i brott, vilket förövats utomlands,må dock i särskilt fall utlämning medgivas jämväl där delaktighetsbrottetär att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt fartyg utom riket. Enligtden föreslagna nya bestämmelsen i 1: 1 SL skall medverkan genom gärning1 Sverige till utomlands förövat brott anses begången både här och utrikes.Undantagsbestämmelsen i 3 § utlämningslagen har med hänsyn härtillbefunnits böra erhålla en formellt jämkad avfattning.

[ 349 ]Jag vill påpeka att någon ändring icke gjorts i lagens 4 §. I andra stycketav denna stadgas, att för gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles,utlämning ej må medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen iövrigt, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämliktbestämmelserna i den förevarande paragrafen må ske. Detta stadgande kommer efter denu föreslagna strafflagsändringarnas genomförande att avse endast brotteni det nya 10 kap. De från det äldre 10 kap. till 11 kap. överfördaupploppsbrotten skola sålunda i fortsättningen kunna föranleda utlämning i sammautsträckning som brott i allmänhet, såvida icke i det särskilda fallet hindermöter till följd av vad i 7 § av utlämningslagen stadgats om att utlämningej må ske för politiskt brott.

Förslag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om ungdomsfängelse.

Hänvisningen i detta lagrum till påföljd som avses i 2: 20 strafflagen hari anslutning till de nya bestämmelserna i 2 kap. strafflagen ändrats till attavse förverkande. Vidare har här uttrycket "förlust av ämbete, tjänst ellerannan allmän befattning" utbytts mot "avsättning eller suspension".

Förslag angående ändrad lydelse av 21 § lagen om tvångsuppfostran.

I detta stadgande ha vidtagits samma ändringar som i 27 § lagen omungdomsfängelse.

Förslag angående ändrad lydelse av 20 § lagen om förvaring ochinternering i säkerhetsanstalt.

I detta stadgande ha vidtagits samma ändringar som i 27 § lagen omungdomsfängelse och 21 § lagen om tvångsuppfostran. Det må anmärkas i dettasammanhang, att en motsvarande ändring blir erforderlig i 26 § lagen den22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom. Förslag till denna ändring hardock ej upptagits här, eftersom nämnda paragraf i lagen om villkorligdom ändock i en nära framtid torde bliva föremål för ändring i sambandmed omarbetningen av krigslagarna.

Förslag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen.

I förevarande paragraf av epidemilagen stadgas för närvarande, att densom i olika närmare angivna hänseenden bryter mot bestämmelser i lagenskall straffas med böter från och med fem till och med ettusen kronor, där"ej å förseelsen strängare straff är utsatt i allmänna strafflagen. I 19: 8 SL idepartementsförslaget har upptagits ett stadgande av innebörd att medfängelse eller böter skall straffas bl. a. den som av grov oaktsamhet framkallarallmän fara för människors liv eller hälsa genom att överföra eller spridaallvarlig sjukdom. Då den förut återgivna paragrafen i epidemilagen bestraffar [ 350 ]överträdelser, vilka närmast äro att betrakta såsom blott ordningsförseelser,bör paragrafen i enlighet med de synpunkter på förhållandet mellan strafflagenoch specialstraffrätten som jag utvecklat vid 19: 5 SL idepartementsförslaget kunna tillämpas i konkurrens med nyssnämnda i 19: 8 föreslagnastrafflagsbestämmelse. På grund härav förordar jag borttagandet ur 28 §epidemilagen av föreskriften om att paragrafen skall vara subsidiär i förhållandetill strängare bestämmelse i strafflagen. Samtidigt har straffet befunnits böraangivas till dagsböter. 7

Förslag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen.

Epizootilagen hänvisar för närvarande beträffande straff för överträdelseav lagen eller enligt densamma meddelade föreskrifter till allmännastrafflagen, varmed förstås 19: 17 andra stycket SL. Såsom vid 19: 8 SL idepartementsförslaget framhållits äro emellertid de där föreslagna nyastraffbestämmelserna så tillvida av mera begränsad räckvidd, att de för sin tillämplighetförutsätta att genom överträdelsen vållats allmän fara. I anledning avmotsvarande stadgande i kommittéförslaget har kommittén föreslagit, att iepizootilagen skulle stadgas särskilt straff i form av dagsböter för förseelsemot lagen, dock med tillägget "där ej å förseelsen strängare straff är iallmänna lagen utsatt".

Kommitténs förslag i denna del har givit generallullstyrelsen anledningerinra, att motsvarande ändringar syntes böra ske i 25 § kungörelsen den 9december 1898 (nr 127) angående vad iakttagas bör till förekommande avsmittosamma husdjurssjukdomars införande i riket, 8 § kungörelsen den 22juni 1911 (nr 57) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel av vissavaror från främmande land eller del därav, som förklarats smittat avsmittosam mul- och klövsjuka, 3 § kungörelsen den 11 oktober 1920 (nr 671)angående förbud mot införsel till riket av levande höns, gäss, ankor,kalkoner och duvor från land eller del därav, som förklarats smittat avsmittsam mul- och klövsjuka, samt 3 § kungörelsen den 23 november 1920 (nr728) angående förbud mot införsel till riket från land eller del därav, somförklarats smittat av smittsam mul- och klövsjuka, av levande djur,tillhörande hästsläktet.

Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag de föreslagna bestämmelserna i 19: 8strafflagen nödvändiggöra utsättandet av särskilt straff i epizootilagen. Dennastraffbestämmelse synes mig emellertid liksom motsvarande stadgande iepidemilagen böra kunna tillämpas i konkurrens med 19: 8. Något undantag fördet fall att å förseelsen utsatts strängare straff i allmänna strafflagen harföljaktligen icke gjorts i departementsförslaget. I anledning avgeneraltullstyrelsens påpekande om erforderligheten av följdändringar i åtskilligaadministrativa författningar må framhållas, att behovet av sådanaföljdändringar får tillgodoses i administrativ ordning.

[ 351 ]Förslag om ändring i brandlagen.

Bestämmelsen i 12 § brandlagen, att ingen må så handhava eld ellereldfarligt föremål att brand därav lätt kan uppstå, samt därtill hörandestraffstadgande i 19 § brandlagen ersättas av 19: 5 SL i departementsförslaget.Såsom vid sistnämnda lagrum framhållits, kan därför förstnämnda bestämmelsei brandlagen upphävas.

Förslag angående ändring i lagen om rätt till fiske.

Kommittén har i förslaget till ändringar i strafflagen under 24: 5 upptagitstadganden om straff för olovligt fiske. Härtill har i 24: 7 andra stycket avkommittéförslaget lagts en bestämmelse om att olovligt fiske skall liksom nuvara angivelsebrott.

I anledning av vad sålunda föreslagits har icke i yttrandena framkommitnågon annan anmärkning än att föreningen Sveriges stadsdomare förordat,att ifrågavarande bestämmelser, liksom förut skett med motsvarandestadganden om straff för olovlig jakt, överfördes till specialstraffrätten.

Departementschefen.Mot det sakliga innehållet i de av kommittén här föreslagna stadgandenahar jag icke funnit anledning till någon erinran. Med beaktande av den avstadsdomarföreningen anlagda synpunkten har jag emellertid ansettlämpligt att bestämmelserna om straff för olovligt fiske i likhet medstraffbestämmelserna mot olovlig jakt icke upptagas i allmänna strafflagen utan ispeciallagstiftningen, varest de befunnits lämpligen böra inrymmas i lagen den 27juni 1896 om rätt till fiske. De ha där upptagits i en ny paragraf, betecknad17 a §. Paragrafen torde ej i alla hänseenden ansluta så väl till fiskelagen iövrigt som önskvärt vore men jag har ej ansett behövligt att nu söka bättresamarbeta bestämmelserna, eftersom fiskelagen ändock är föremål förrevision.

Förslag angående ändrad lydelse av 37 § lagen om gemensamhetsfiske.

Straffbestämmelsen i förevarande paragrafs första stycke är enligt dessnuvarande lydelse tillämplig endast under förutsättning att den gärning,varom är fråga, icke är belagd med straff i allmänna strafflagen. Då det häråsyftade lagrummet i strafflagen, 24: 14, enligt departementsförslaget ersattsmed ett stadgande i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, harhänvisningen i 37 § lagen om gemensamhetsfiske ändrats i överensstämmelsehärmed.

Förslag angående ändrad lydelse av 29 § lagen om rätt till jakt.

I 29 § 2 mom. första stycket lagen om rätt till jakt hänvisas förnärvarande till 24: 6 SL. Då detta lagrum enligt det nu framlagda förslaget skallupphävas, föreslås att straffsatsen, dagsböter, direkt angives i jaktlagen.

[ 352 ]'Förslag angående iindrad lydelse av 15 § lagen om förvaltning avbysamfälliglneter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

En i 15 § denna lag ingående hänvisning till 24: 6 strafflagen har till följdav de nu föreslagna ändringarna i strafflagens 20 och 24 kap. ändrats tillatt avse dessa båda kapitel.

Förslag angående ändrad lydelse av 59 § lagen om ägofred.

Enligt 59 § första stycket i förevarande lag skall med dagsböter straffasden som uppsåtligen bryter antingen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycketom förbud att från fastighet med andel i gemensamt bete utsläppa flerahemdjur på betesmarken än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten ellermot betesförbud till skydd för skogsåterväxten varom förmäles i 11 §.Samma straff stadgas i 59 § andra stycket, där någon i strid mot bestämmelseni 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområdeingående mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utanatt erforderlig hägnad hålles omkring marken. I tredje stycket av 59 §stadgas därefter 5–50 kronors böter, om sådan förseelse sker av oaktsamhet.Fjärde stycket i paragrafen innehåller slutligen en regel om konkurrens medallmänna strafflagen.

I 24: 8 SL stadgas för närvarande straff för den som med uppsåtolovligen släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälldmark. Sådana brott skola enligt förslaget bedömas, om gärningsmannen ärannan än fastighetens innehavare, såsom egenmäktigt förfarande samt eljestsåsom olovligt brukande. Denna allmänna regel kan emellertid icketillämpas på oaktsamhetsfall, varför det erfordras en motsvarighet tillnuvarande 24: 9, varest stadgas straff för den som vållar att kreatur olovligeninkommer på annans ägor. Kommittén har därför föreslagit, att dettastadgande skulle flyttas till 59 § tredje stycket ägofredslagen och att i sambanddärmed vidtoges vissa jämkningar i sistnämnda paragrafs lydelse i övrigt.Vad angår uppsåtlig överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycketägofredslagen skulle, om särskild straffbestämmelse ej införts i lagen, brottetha varit underkastat straff enligt 24: 8 strafflagen. Enligt vad kommitténframhåller ansågs emellertid vid ägofredslagens tillkomst lämpligt att i dess59 § sammanföra föreskrifter om ansvar för dylikt missbruk av betesrättsåväl då det varit uppsåtligt som när det skett av vållande, varvid straffenbestämts i överensstämmelse med 24: 8 och 9 SL. Då enligt förslaget 24: 8för här ifrågavarande fall ersättes med den allmänna regeln i 20: 8, harkommittén ansett att också den särskilda straffbestämmelsen för uppsåtligöverträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket borde ersättas med enhänvisning till 20: 8. I sammanhang härmed har kommittén även funnit, attföreskriften om ansvar för brott mot betesförbud enligt 11 § lämpligenkunde överföras till andra stycket av 59 § samt att, då därefter endast dettastycke komme att avse förseelse som tillika kunde innefatta brott mot [ 353 ]strafflagen, konkurrensregeln i fjärde stycket borde hänföras endast till andrastyckets fall.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke föranlett annan erinran iyttrandena än att hovrätten över Skåne och Blekinge, med den motivering somåtergivits vid 9: 3 strafflagen i departementsförslaget, förordat borttagandetav den sistnämnda konkurrensregeln.

Departementschefen.Vad kommittén här föreslagit står i överensstämmelse med vad lagrådet år1941 förordat i samband med granskningen av förslaget till den nyalagstiftningen om förmögenhetsbrotten (prop. 4/1942 s. 199). Mot att i 59 §första stycket lagen om ägofred införa en hänvisning till 20: 8 strafflagentalar emellertid den omständigheten att enligt 60 § andra stycketförstnämnda lag böter som ådömas för förseelse mot 59 § i första hand skola tillfallaskogsvårdskassan och endast om skogsvårdsstyrelse ej övar tillsyn överskogsvården tillkomma kronan. Genom förslaget skulle böterna i ställetkomma att i vissa fall städse tillfalla kronan. Någon giltig anledning attgöra en sådan skillnad synes ej föreligga. På grund härav har jag funnitlämpligast att icke nu föreslå några ändringar i första och andra styckenai 59 § lagen om ägofred. I paragrafens tredje stycke förordar jag däremotsamma ändring som kommittén föreslagit. Jag har icke i anledning avvad hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt funnit tillräckliga skälatt borttaga den särskilda konkurrensregeln i paragrafens fjärde stycke,vilken klargör förhållandet mellan allmänna strafflagen ochspecialstraffrätten i nu förevarande fall.

Utöver de nu upptagna följdförfattningarna erfordras även ändringar istrafflagen för krigsmakten och lagen om straff för ämbetsbrott av präst.Beträffande den senare lagen kommer särskilt förslag att inom kortframläggas på grundval av ett betänkande som straffrättskommittén avgivit idenna del (SOU 1945: 29). Även i grundlagarna – särskilttryckfrihetsförordningen – torde böra företagas åtskilliga jämkningar med anledning avförslaget om ändring i strafflagen., f

Förhållandet till nya rättegångsbalken påkallar däremot icke nu slutligreglering, eftersom alla före dess ikraftträdande erforderliga lagändringartorde böra företagas i ett sammanhang. Anmärkas må emellertid här, atteftersom enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 2: 17 andra stycket SLbrott icke längre är förutsättning för där avsett förverkande, en utvidgningav den nuvarande bestämmelsen om beslag i 27: 1 nya rättegångsbalkensynes erforderlig.

Av processuella bestämmelser ha endast reglerna om forum privilegiatumberörts i yttrandena över det nu förevarande lagförslaget.Justitiekanslersämbetet har nämligen uppmärksammat, hurusom genom den nyautformningen av stadgandena om ämbetsbrott bestämmelserna om forumprivilegiatum för vissa slag av sådana brott erhållit en förändrad innebörd, i det

23 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 354 ]att sådant forum endast komme att tillämpas i fråga om de självständigaämbetsbrotten i 25 kap. Då emellertid bestämmelserna om forumprivilegiatum i vederbörande instruktioner för närvarande i allmänhet tordegälla generellt för "fel och försummelser i tjänsten", förefölle det ovissthuruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatum verkligenskulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde i instruktionerna.Beträffande behovet av följdförfattningar i övrigt har frågan om den nyalagstiftningens inverkan på landsfogdeinstruktionens fördelning av målenmellan landsfogdarna och distriktsåklagarna berörts i det av föreningenSveriges landsfogdar avgivna yttrandet. Föreningen har i detta hänvisat tillatt i samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten vissaändringar företogos i landsfogdeinstruktionen med avseende pådistriktsåklagarnas åtalsrätt. Tveksamhet hade emellertid uppstått, huruvidalandsfogden eller distriktsåklagaren i första hand skulle åtala grovt bedrägerimedelst förfalskning. Instruktionsändringarna hade även lett till vissainkonsekvenser. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 oktober 1943 hade föreningennämnare berört hithörande spörsmål samt bl. a. föreslagit att åtalsrätten församtliga förfalskningsbrott skulle överflyttas på landsfogde, liksom rättenatt åtala bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman, underförutsättning att gärningsmannen vid brottets utförande begagnat falskhandling eller vilseledande bokföring. Då den nu föreslagna lagstiftningen äventorde förutsätta ändringar i landsfogdeinstruktionen, ville föreningen föreslåatt av de enligt förslaget i 12 kap. strafflagen upptagna brotten endast grovurkundsförfalskning och penningförfalskning bleve s. k. landsfogdebrott.Samtidigt härmed borde dock stadgas, att grovt bedrägeri, grov förskingringoch grov trolöshet mot huvudman skulle åtalas av landsfogde, därestgärningsmannen vid brottets utförande begagnat sig av grovurkundsförfalskning eller vilseledande bokföring. I övrigt hänvisade föreningen till sinförenämnda skrivelse.

Departementschefen.I anledning av vad justitiekanslersämbetet anmärkt må framhållas, att denomläggning som nu föreslagits i fråga om ämbetsbrottens systematik ävenutan ändring av de processuella bestämmelserna synes medföra, attförskingring, trolöshet eller annan allmän förbrytelse i tjänsten oavsett denbrottsliges tjänsteställning skall upptagas vid vanligt brottmålsforum iunderrätt. En sådan tolkning överensstämmer bäst med ordalagen i 2 kap.2 § och 3 kap. 3 § nya rättegångsbalken, som omtala hovrätts och högstadomstolens behörighet att upptaga ämbetsbrott. Endast de självständigaämbetsbrotten, för vilka straff stadgas i det nya 25 kap. SL, kunnanämligen för framtiden anses omfattade av bestämmelserna om forumprivilegiatum för förbrytelser i tjänsten. Om en ämbetsman åtalas för flera brott,av vilka något skal omedelbart upptagas av högre rätt, må emellertidenligt 19 kap. 6 § nya rättegångsbalken åtal för samtliga brotten upptagas avden högre domstolen.

Vad landsfogdeföreningen anfört synes mig vara förtjänt av övervägande.

[ 355 ]Frågor om administrativa följdändringar till det nu föreliggande lagförslagetkunna emellertid, såsom förut framhållits, icke upptagas i förevarandesammanhang utan komma att behandlas i särskild ordning.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angåendeutlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)om ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75)om tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt tillfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)om gemensamhetsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor ochrättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)om ägofred.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarandelagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

[ 356 ]Förslag
till
Lagom ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20och 20a §§, 16 kap. 1–6 och 14 §§, 18 kap. 14–16 §§ samt 20 kap. 11 §strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften till2 kap., 2 kap. 8 och 15–18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§, 5 kap.13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8–13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18, 38 och45 §§, överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 19 kap.,20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och 25 kap.strafflagen skola erhålla ändrad lydelse^[7] på sätt nedan angives, dels ockatt i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. enparagraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26–31 §§, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.1 §.

Inländsk man – – – åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs eller någon förstraffbudets tillämplighet avgörande verkan av handlingen inträffade eller,vid försök, skulle hava inträffat.

3 §.

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket hanutom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss [ 357 ]tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff ellerskyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt.

2 KAP.Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottetsbeskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer avvad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från ochmed en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyntill den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet ochekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefterjämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning,varmed ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månadeller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter ochförmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medanden dömde undergår frihetsstraff.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annatdylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt medstraff, skall förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annatän penningar och finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklarasförverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat häravsedd egendom eller särskild rätt därtill. –

Har någon eljest av gärning, som i denna Jag är belagd med straff, haftvinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövasskäligt förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, som i denna lag är belagdmed straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren ellernågon som han satt i sitt ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkatdärtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat [ 358 ]till förebyggande av brott eller om eljest särskilda skäl föreligga och det ej äruppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklarasförverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, viarmed någon tagit befattning sominnebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott. Vad nu sagts gälledock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falsktmynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet ochomständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,förklaras förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande avmissbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 §av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förstestadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

3 KAP.Om försök, förberedelse och medverkan till brott.1 §.

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit tillfullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller"sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskiltutsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straffför det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2 §.

Den som, med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagdgärning, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlagför brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar,fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk,förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagenutsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff förmedverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskiltangivas straffas ock stämpling som förberedelse. Med stämpling förstås, attnågon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtagereller erbjuder sig att utföra gärningen.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen ochmå ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller däröver.

[ 359 ]3 §.

Straff för försök eller förberedelse till visst brott skall ej ådömas den somfrivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlettatt brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedelmå ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt denbrottsliga användningen av hjälpmedlet. Ej heller må straff för förberedelseådömas, om faran för brott var ringa.

Vad nu sagts skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda fall ärstadgat.

4 §.

Straff som är stadgat för viss gärning skall, där ej annat följer av vadnedan sägs eller för särskilda fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den somutfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd ellerdåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmåttannan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet somligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman,gäldenär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämtehonom medverkat till gärningen.

5 §.

Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk avhans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkatallenast i mindre mån, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa ågärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då frågaär att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas åannan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärningsom är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon avhans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhetatt avslöja brottet enligt vald som är stadgat för den som allenast i mindremån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högrestraff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andrauppfostrare eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som stårunder deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem självaeller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes förunderlåten tillsyn enligt vad i första stycket är stadgat, "dock må straffet ejsättas högre än till fängelse.

Ej må till. straff för underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåtentillsyn dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straffkan följa därå.

[ 360 ]7 §.

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sigvinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då gärningsmannenavsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.2 §.

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lagstadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpligastraffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffensammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelseeller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än tvåår. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsbötereller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är "stadgat förnågot av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av delägsta straffen.

6 §.

Vid tillämpning – – – räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följafängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff änböter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vidböternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensammastraff i dagsböter, där något av brotten belagt med böter omedelbart ipenningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika meden dagsbot.

Uppkommer vid – – – dagatal förfaller.

7 §.

Vad i 1–4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delargälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension frånsamma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas högsttill ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension ochallmänt straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25kap. 1–4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskylltavsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd förbrott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett brott,vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt eller attbrottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta [ 361 ]svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad,där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan demförflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen. Ej må dom å lägrebötesstraff sextio dagsböter tillräknas någon till sådan straffhöjning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsligeslivstid, ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav ävenunder hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skoladock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömasutan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som i 25 kap. 1–5 §§ sägs vare straffet förfallet, om åtgärd förbrottets beivrande ej blivit vidtalgen inom fem år och brottet icke är belagtmed svårare allmänt straff än straffarbete i två år.

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycketsägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottetbegicks.

6 KAP.3 §.

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genomärekränkande gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmäneller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §.

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en tillskadestånd.

8 KAP.Om brott mot rikets säkerhet.1 §.

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma ellereljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande [ 362 ]makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skallsålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtetsförverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skalltill straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen ellerhögsta domarmakten skall med utländskt bistånd framftvingas eller hindras,företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi somi första stycket sägs.

2 §.

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets ellermed riket förbunden stats krigsmakt eller del därav, förleder därtill hörandekrigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk,fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret,genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten attförsvaret kan avsevärt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som ärtill avsevärt men för försvaret eller ock åt främmande makt till men för riketanskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd, dömes för krigsförräderitill straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete från och medfyra till och med tio år dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, dåriket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden iverksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

3 §.

Förövas gärning som i 2 § sägs av oaktsamhet, dömes till fängelse eller,om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.

4 §.

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makteller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräderfrämmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sinförtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes förtrolös diplomati till straffarbete på livstid eller från och med två till och medtio år.

5 §.

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den hanbemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatiskangelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigtombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon somföreträder främmande makts intresse, dömes för egenmäktig diplomati tillfängelse eller straffarbete i högst två år. Var riket i krig, skall till straffarbetei högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredligaförhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett till [ 363 ]och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och medtio år eller på livstid.

6 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigenanskaffar, vidarebefordrar eller eljest för annan röjer uppgift rörandeförsvarsverk, vapen, förråd, import, export eller annat, vars uppenbarande förfrämmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vidkrig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest förrikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri tillstraffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma lag vare,där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tagerbefattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådanuppgift.

7 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse somgrovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och medtio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, omgärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krigeller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad sompå grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

8 §.

Förövas, beträffande uppgift av hemlig natur, gärning som i 6 § sägs utanuppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning medhemlig uppgift högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högsttill straffarbete i fyra år.

Röjer någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 6 § och som är avhemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till fängelse ellerböter eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i två år.

9 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagandeeller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter somröra annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlignatur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst tillstraffarbete i två år.

10 §.

Den som offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flaggaeller vapen eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hotdärom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande maktsrepresentant eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts [ 364 ]representation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, dömes förkränkande av främmande makt till fängelse eller till straffarbete i högst fyraår eller, om brottet är ringa, till böter.

11 §.

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmandekrigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligenbegiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning tillfängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

12 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intressemottager penningar eller annat understöd för att genom utgivande ellerspridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen omstatsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagandeav utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

13 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4, 6 eller 7 § eller 8 § förstastycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4, 6eller 7 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas tillstraffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordadebrottet. Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 § anses ockstämpling.

14 §.

Där någon., som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varningeller eljest bort inse att brott som i 1, 4, 6 eller 7 § sägs är å färde, medverkartill gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högstmed straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4, 6 eller 7 §är å färde, underlåter att avslöja vad som honom kunnigt, när det kan skeutan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

15 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avsesi 9–11 §§.

16 §.

Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra avkrig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungenförordna, att vad i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig skalläga tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.

[ 365 ]9 KAP.Om högmålsbrott.1 §.

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljestmed våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, därdet ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var faran ringa,skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

2 §.

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt iKonungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes förmajestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och medtio år.

Sker sådant brott mot annan medlem av konungahuset, dömes tillstraffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och med fyratill och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

3 §.

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest medmissfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes tillfängelse eller böter.

4 §.

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,Konungens statsråd eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes tillfängelse eller böter.

5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat riketshöghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse.

6 §.

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet ellermedborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller detsamlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylikutrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordningtill straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §.

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses varaavsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och [ 366 ]som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunitioneller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark försammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med penningar ellerpå annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med straffarbete itvå år.

8 §.

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längreeller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakteneller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom ellermedelst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet,dömes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, omriket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

9 §.

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brottsom i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffesefter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete pålivstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsomförberedelse anses ock stämpling.

10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs,med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ejheller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet attavslöja sådant brott.

10 KAP.Om brott mot allmän verksamhet.1 §.

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete ellerannan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är itjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifråneller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbetei högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lagvare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete ellerannan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjorteller låtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ockgälla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjutasamma skydd.

[ 367 ]2 §.

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, somåtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning ellerhämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medförlidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelsemot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straffarbetei högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämndaparagrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda däravsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt,genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen avbefattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse ellerböter.

5 §.

Den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ som ägerbesluta i allmänna angelägenheter, dömes för skymfande av myndighet tillböter eller fängelse.

Förgriper man sig, i annat fall än första stycket avser, med smädelse ellerannan missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, ochsker det i eller för hans befattning, straffes för missfirmelse av tjänstemansåsom i första stycket sägs.

6 §.

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörligbelöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffesför bestickning högst med straffarbete i två år.

7 §.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning avrösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgångeller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligtverkande vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att detinnefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skalltill fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för attrösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter ellerfängelse.

[ 368 ]8 §.

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angåendeutövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brottmot rösthemlighet till böter.

9 §.

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hosdomstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål ellereljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller för att hindra honom isådan sak, straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år.Samma lag vare om den som med annan åtgärd, som medför lidande, skadaeller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagtvittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för atthindra honom i sådan sak.

10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom attundkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sättmotverkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd,dömes för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre varbrottslig, straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, densom i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige,adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas tillstraff efter denna paragraf.

11 §.

Tager man lös den som år anhållen eller häktad, fånge eller annan somej äger vistas på fri fot, eller främjar annorledes hans flykt, dömes förfrämjande av flykt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Är gärningenatt anse som ringa, såsom med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig tillbrott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden avmindre farlig art, vare straffet böter eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgivaannans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest öppnar vadmyndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud,dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter.

[ 369 ]13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmedämbetsansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse ellerböter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörigvinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra åreller fängelse dömas.

14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sigut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmänställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bäruniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakteneller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avserallmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme ellerkraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter.

11 KAP.Om brott mot allmän ordning.1 §.

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, medförenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindraviss åtgärd och åtlyder folket ej myndighets befallning att skingra sig, straffesför upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år ochannan deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folkmängden på myndighets befallning, straffes anstiftare ochanförare högst med straffarbete i två år.

2 §.

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld åperson eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, förvåldsamt upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år ochannan deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning attefterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger påområde som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ejupplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt störeller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning,

24 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 370 ]begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunalförrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning, undervisningeller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning eller allmänsammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprideseller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänhetenuppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerligskyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till bötereller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må tillstraffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningenförfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, gälle vad i 4kap. stadgas.

6 §.

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osantpåstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen ellerallmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndigheteller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes församhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

7 §.

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänttrossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik elleravlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på grav ellerannat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot griftefrid tillfängelse eller böter.

9 §.

Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträderberusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömes för fylleritill böter, högst femhundra kronor.

10 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmänplats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelsehos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter, högstfemhundra kronor.

11 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar ellerpenningvärde eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten, [ 371 ]straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i äventyrligt spel somanordnats för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten hartillträde, dömes till böter.

12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter ellerfängelse.

12 KAP.Om förfalskningsbrott.1 §.

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn,falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falskurkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, däråtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning tillstraffarbete i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annanhandling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §.

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet äratt anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelseeller böter.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskiltbeaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, pollett eller dyliktmottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hansrätt.

3 §.

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet attanse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbetefrån och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskiltbeaktas, om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som ärsärskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebreveller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.

4 §.

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ejäger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, förundertryckande av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är [ 372 ]brottet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffetfängelse eller böter.

5 §.

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning ellerannan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt verkoch därigenom ger sken av att :annan bestyrkt sig vara upphovsman tillverket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år ellerfängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §.

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynteller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskningtill straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från ochmed ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse ellerböter.

7 §.

Eftergör någon inländskt eller utländskt frimärke, beläggningsstämpel ellerannat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller ock offentliginländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling ellerannat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen äkta märkeeller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta, straffes, däråtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning medstraffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall till straffarbetefrån och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare straffetfängelse eller böter.

8 §.

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagasför gällande gränsmärke eller fixpunkt eller annat märke för plan- ellerhöjdmätning å land eller i vatten eller ock flyttar, borttager eller förstörnågot sådant, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, förförfalskning av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Ärbrottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

9 §.

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk medfalsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falsktvärde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av någotsom förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär fara ibevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han själv gjortförfalskningen.

10 §.

Sprider någon i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten föremål som lättkunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

[ 373 ]11 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägsså ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.stadgas. Skulle brottet vara att anse som ringa, må dock ej dömas till straffenligt vad nu sagts.

12 §.

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt 1–10 §§, innan avsevärdolägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende som gärningeninnebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Varfaran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, varefri från straff.

13 KAP.Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.1 §.

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnarosann uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes förmened till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Ärbrottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, såsom då detsker med uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller eljestsynnerlig skada tillfogas annan, skall till straffarbete från och med två till ochmed åtta år dömas. Där någon lämnat osann uppgift angående sådant varomhan ej var pliktig yttra sig eller brottet eljest är att anse som ringa, varestraffet fängelse eller böter.

2 §.

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osannuppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes för osannpartsutsaga till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där någon lämnatosann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig ellerbrottet eljest är att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.

3 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömesför ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §.

Prövas utsaga som avses i 1–3 §§ vara utan betydelse för saken, skallej till straff dömas.

5 §.

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes förfalskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med [ 374 ]hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avsersvårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbetei högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter,

6 §.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes förobefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §.

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I ringafall vare straffet fängelse eller böter.

Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare,polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning,föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrandeomständighet, straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak,för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycketsägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §.

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt "att oskyldig må blivasakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes förbevisförvanskning såsom i 5 § sägs.

9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1–8 §§ sägs,genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse eller bevisförvanskning, varomdär förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömdeller eljest lida avsevärt förfång, och underlåter han, efter att hava kommittill insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras,dömes till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives underedlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylikförsäkran, lämnar osann uppgift eller förtiger något som han är skyldiguppgiva, dömes,, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osannförsäkran till fängelse eller böter eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högsttvå år.

Förövas gärning varom i första stycket förmäles av grov oaktsamhet, dömestill böter eller fängelse.

11 §.

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han äreller om annat än egna angelägenheter eller upprättar skriftlig rättshandling [ 375 ]för skens skull, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osantintygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att detinnefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall tillfängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i förstastycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande avosann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkundgenom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden attsålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommitmedelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktigkopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, förmissbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebärfara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter

14 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,där ej brottet skulle vara att anse som ringa. Lika som förberedelse ansessådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till gärningen.Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

15 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1–13 §§, innan avsevärdolägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat sätt avvärjt fara för vidareolägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Varfaran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare frifrån straff.

14 KAP.2 §.

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådantbrott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas tillstraffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §.

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skallen var,som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig själv [ 376 ]livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i föreningorsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honomåstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den dödegjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre straffbelagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

10 §.

Har någon – – – sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet attavslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelseanses ock stämpling.

Med svår – – – livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon – – – år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet attavslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelseanses ock stämpling.

38 §.

Hava tvenne – – – två år.

Förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att avslöjasådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ockstämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka,styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbondeeller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmänåklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivitförövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas avallmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, iStockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom – – – än målsägande.

Därest brott – – – till åtal.

Har brott – – – åtal angives.

15 KAP.Om brott mot annans frihet eller frid.25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 § 1 mom.sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott som i 5,6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök till brott, [ 377 ]som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete på livstiddömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal – – – 19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emothans vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägraratt därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller därgömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffesmed böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådanthemfridsbrott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat,till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olagaordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes medböter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;vare straffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat vålddärå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligenbryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat., somhonom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är;dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Skerdet eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligenförstör eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, sombrevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vårdhaver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjortvåld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara [ 378 ]tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hadelov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; vardeden omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårandeansedd.

16 KAP.Om ärekränkning.

19 KAP.Om allmänfarliga brott.1 §.

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa ellerför omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand tillstraffarbete från och med två till och med åtta år.

2 §.

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse somgrov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från ochmed sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, ombranden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljestinnebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott,flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara förannans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till ochmed åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller frånoch med sex till och med tio år.

4 §.

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse förrikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller förupprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annanåtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft elleruppmaning därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Sammalag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nysssagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln elleranvändningen av telegraf, telefon, radio- eller dylikt allmänt hjälpmedel eller avanläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

[ 379 ]Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och medtvå till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet ärgrovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för riketssäkerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld ellersprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs ellerframkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömesför allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt., dömestill straffarbete i högst två år eller fängelse.

6 §.

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider påannat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, ochframkallar han därigenom "allmän fara "för människors liv eller hälsa,dömes för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och medtio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskiltbeaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller ommånga människor utsatts för fara.

7 §.

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift ellergenom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att spridaskadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst medstraffarbete i två år. IÄr brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om detskett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts förfara.

8 §.

Framkallar någon av grov oaktsamhet allmän fara som i 6 eller 7 §sägs, dömes till fängelse eller böter.

9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1–8 §§ sågs, vidhandhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes framkallat fara forbrand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän fara som avses i 6eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, atttill farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till fängelseeller böter.

[ 380 ]10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ockunderlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.Såsom förberedelse anses ock stämpling.

11 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7 eller 8 § för dethan framkallat fara, frivilligt avvärjt denna innan avsevärd olägenhetuppkommit, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dockmå ej till lägre straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brotteteljest är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottetej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

20 KAP.3 §.

Stjäl någon – – – det tillgripna.I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §.

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom attolovligen anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg ellerlåta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastigheteller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande ellersjälvtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ockunderlåtenhet att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp avfortskaffningsmedel, som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ockstämpling.

Gör vid – – – livstid dömas.

21 KAP.6 §.

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogörsig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakensåterställande, straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse, [ 381 ]eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall varestraffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sigotillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen – – – eller fängelse.

8 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efterty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § första stycket sägs icke gällai fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som föratt bedraga. försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sigeller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåtsom nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadaninträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.7 §.

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållardärigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter.Samma lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annansrätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låtakreatur beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg.1 §.

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annansrätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

2 §.

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övrigaomständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kådaeller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett tillbruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värdeoch övriga omständigheter år att anse som ringa.

[ 382 ]3 §.

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att ansesom grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller tillstraffarbete i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om avgärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om denförövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller omskadan eljest är synnerligen kännbar.

4 §.

Tager någon olovligen väg över tomt eller plantering eller över annanäga som kan skadas därav, dömes för olovligt tagande av väg till böter.

5 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet attavslöja sådant brott straffes. efter ty i 3 kap. stadgas.

6 §.

Åverkan eller olovligt tagande av väg må ej, där brottet endastförnärmar enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogdeneller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunktpåkallat.

25 KAP.Om ämbetsbrott.1 §.

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställningtill förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningenutgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd medstraff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; omskäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högsttvå år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet attanse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning ochstraffarbete i högst sex år.

2 §.

Där ämbetsman mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annanotillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för tagande av muta såsomi 1 § stadgas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan hanerhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs,dömes till allmänt straff som i 1 § stadgas.

[ 383 ]3 §.

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighälla eller utnyttjar hanolovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagdmed straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; omskäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffetallenast böter. –

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straffsom i första stycket sägs.

4 §.

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vadhonom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskildföreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgörtjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till bötereller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; omskäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §.

Finnes ämbetsman hava genom brott, varom annorstädes än i dettakapitel förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse intill två år ådömas,ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa å brottet.

6 §.

Har den som enligt bestämmelserna i 1–4 §§ förskyllt avsättning ellersuspension från tjänsten i dennas. ställe erhållit befattning med likartadearbetsuppgifter, skall dömas till avsättning eller suspension från denbefattningen. Innehar han annan med ämbetsansvar förenad befattning, varde ockavsatt därifrån, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke varaskickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån skadat detanseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspensiondärifrån.

Innehar den som förskyllt avsättning eller suspension, ej befattning frånvilken han bort skiljas, skall hänsyn därtill tagas vid prövning av frågan,huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet måådömas. Har den brottslige förskyllt avsättning, skall det utsättas i domen.

7 §.

Där ämbetsman på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraffenligt vad förut i detta kapitel sägs, dömes till straffarbete, varde ock avsatt;om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, ochkan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter,skall dömas till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligenicke vara skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest [ 384 ]i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen böräga.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall denförlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annatstraff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §.

Har förvaltningsmyndighet ålagt ämbetsman bestraffning, har domstol atttaga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma brott, och måböter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla.Verkställighet av förvaltningsmyndighetens beslut må ej ske efter det domstols domi målet vunnit laga kraft.

9 §.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig fråntjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, därhan ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolenutfärdat å honom ågått i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan attdärigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägsefter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §sägs äga tillämpning.För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den somdärigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.

11 §.

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statensbefattningshavare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sintjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen måentlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro sattaatt förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästadekassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, omde tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda ochom andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig ellerkommunal församling eller sitter i jury vid domstol eller i taxerings- ellerprövningsnämnd skall ock vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och5–7 §§; dock må suspension ej ådömas.

Åsidosätter den som är anställd vid inrättning för allmän samfärdsel,som är stadfästad av Konungen, vad honom åligger till förekommande avolyckshändelse, gälle vad i 5 och 7 §§ stadgas.

[ 385 ]12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,under allmänt åtal. Vad nu sagts innebär dock ej ändring i bestämmelse ominskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärningsom i 3 § sägs och som är särskilt belagd med straff.

13 §.

Har den som blivit dömd till straff dessförinnan blivit förordnad ellervald till befattning utan att frågan om avsättning eller suspension därifrånjämlikt 6 eller 7 § prövats i domen, må särskild talan om avsättning ellersuspension från befattningen föras, såframt den väckes inom två år fråndet domen vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende däråiakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198)innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel, lagen den 15 juni 1934(nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar samt lagen den 13december 1940 (nr 995) om straff försabotage.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelsesom där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen skall i stället avse 8 kap.10 § nya lagen.Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, somersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för vad 10 kap. strafflagen innehållit med avseende å upprorsoch upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej ådeltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varandecivilmyndighet högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr attvapenmakt eljest användes. Övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, attcivilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndighetenförordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i någotfall vapen längre brukas, än civilmyndighet finner sådant, för upploppetsstillande, vara nödigt.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogdesamt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- ellertjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge påstället varande högste militärbefälhavare så förfara, som förcivilmyndigheten är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning omallmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde tillsammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av [ 386 ]myndigheten upplösas, såframt därvid ej företages något, som är stridande emotlag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vadnågon olovligen sätt eller planterat å annans jord tillfaller jordens lagligeinnehavare.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister^[8]skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol ellermyndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller medtillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej undersextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varåenligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapiteltill böter, eller

2. erhållit Villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men ianseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 387 ]Förslag
till
Lagom ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angåendeutlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämningav förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §.

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svensktfartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott,vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) omungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 1935^[9] omungdomsfängelse skall erhålla följande ändrade lydelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas istället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller ickeavsättning eller suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd somfinnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 388 ]Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75) omtvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 21 § lagen den 13 mars 1937 omtvångsuppfostran skall erhålla följande ändrade lydelse.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att tvångsuppfostran må användasi stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning ellersuspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd som finnesstadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) omförvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring ochinternering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering måanvändas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller ickeavsättning eller suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd somfinnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 389 ]Förslag
till
Lagom ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhållaändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt3 § angående någons intagande a sjukvårdsinrättning eller isolering ellerställlande under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma – – – 2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagom ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 1935^[10] skall erhållaändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelserstraffes med dagsböter.

Dömes någon – – – vara förverkad.

Innefattar förseelsen – tillfaller kronan.

Avskrift av – – – till medicinalstyrelsen.om ändrad lyde

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 390 ]Förslag
till
Lagom ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Härigenom förordnas, att 12 § brandlagen den 15 juli 1944 skall upphöraatt gälla samt att 19 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedanangives.

19 §.

Den som utan tillstånd eller giltigt skäl uteblir från övning ellerbrandsläckning, vartill han genom brandsignal eller annorledes kallats, ellerlämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och förtjänsten befallt eller som bryter mot föreskrift i 13 § eller som hindrar ellersöker hindra åtgärd, som i 14 § avses, straffes med dagsböter.

Arbetsgivare eller – – – med dagsböter.

Den som – – – sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt tillfiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skallinföras en ny paragraf, betecknad 17 a §, fav följande lydelse.

17 a §.

Den som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fastfiskeredskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genomgrävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängseleller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för olovligtfiske till böter eller., där brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader.Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med dagsböter.

Olovligt fiske må ej, där det endast förnärmar enskilds rätt, åtalas avallmän åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 391 ]Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) omgemensamhetsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 omgemensamhetsfiske skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt tillvisst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annatslag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, omej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom – – – av fisket.Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. Iagen den 3 juni 1938 (nr 274)Om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. Iagen den 3 juni 1938 om rätt till jaktskall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägsi 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämndaparagraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punktenav samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare – – – med dagsböter

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 392 ]Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning avbysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rattigheter skallerhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lagträffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sandeller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålundablivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, somär ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag
till
Lagangående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) omägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skallerhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

59 §.

Bryter någon – – – med dagsböter.

Lag samma – – – omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, avoaktsamhet eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andraskreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer påannans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmännastrafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 393 ]

Enligt lagrådet den 10 september 1946 tillhandakommet utdrag avprotokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen istatsrådet den 10 maj 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådetsutlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamåletinhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angåendeutlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)om ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75)om tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt tillfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)om gemensamhetsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägoroch rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)om ägofred.

[ 394 ]Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådetföredragits i vissa delar av hovrättsrådet numera justitierådet N. Beckman och iövrigt av e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Förevarande till lagrådets granskning överlämnade förslag till nylagstiftning om brott mot staten och allmänheten utgör andra ledet i den etappvisfortgående omarbetning av strafflagen som inleddes med den år 1942genomförda lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Den nu framlagda delenbehandlar skadegörelse, förfalskningsbrott, mened, falskt åtal eller annan osannutsaga ävensom brott mot staten, till vilka hänförts även ämbetsbrott. Isammanhang härmed ha även andra brottskategorier berörts, varjämte tillprövning upptagits vissa frågor som tillhöra straffrättens allmänna del.

Mot de allmänna principer som uppbära förslaget har lagrådet ej funnitanledning till erinran. Några verkliga omvälvningar innefattar dentillämnade lagstiftningen icke utan bygger i huvudsak på gällande rätt. Detta hindrarlikväl ej att betydelsefulla ändringar genomförts med beaktande av deerfarenheter som vunnits och den utveckling samhällsförhållandena ochrättsuppfattningen undergått sedan 1864 års strafflag utarbetades. Straffrättsligaproblem av stor räckvidd ha därigenom blivit lösta. I åtskilliga hänseendeninnebär, på sätt departementschefen framhållit, dessutom förslagetbetydande förenklingar. Såsom helhetsomdöme kan sägas, att förslaget i materielltavseende innefattar värdefulla förbättringar och även formellt väl fyller deanspråk som böra ställas på en lagstiftning inom detta viktiga och "centralarättsområde. De erinringar lagrådet framställer i det följande beröra såledesicke förslagets huvudgrunder eller allmänna utformning utan hänföra sig istort sett endast till spörsmål av jämförelsevis mindre omfattande art.

Lagrådet vill emellertid här understryka angelägenheten av att arbetet medden fortsatta revisionen av strafflagen får bedrivas utan avbrott så att detfullständiga lagverk som utgör strafflagsreformens slutmål må kunnafärdigställas inom en snar framtid.

I 3 kap. 3 § stadgas beträffande tillbakaträdande från försök ellerförberedelse, att den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande ellerannorledes, föranlett att brottet ej fullbordats ej skall dömas till ansvar samtatt den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej skall dömas förförberedelse, om "han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen avhjälpmedlet. Straffrättskommittén, vars förslag i fråga om tillbakaträdande frånförsök och "från olovlig befattning med hjälpmedel överensstämmer meddet remitterade, uttalade att, om av flera medverkande en avbrutit försök [ 395 ]så att något straffbart sådant ej kommit till stånd, detta ledde till frihet frånstraff för försök även för övriga medverkande, medan däremot vid befattningmed hjälpmedel för straffrihet fordrades, att den som tagit befattningdärmed själv förebyggde den brottsliga användningen därav.Departementschefen har i remissen framhållit att de nya medverkansreglerna innebära, attvarje medverkandes straffbarhet bör bedömas fullt självständigt och att iföljd därav tillbakaträdande medför straffrihet endast för dentillbakaträdande själv. Samtidigt uttalas emellertid att, om en av flera medverkandeföranlett att brott ej fullbordats, i regel jämväl annan medverkande, somdärefter frivilligt avstått från utförande av brottet eller medverkan därtill,måste anses ha tillbakaträtt, eftersom i sådan situation oftast utrymme ickefinnes för annan form av tillbakaträdande.

Det nu berörda spörsmålet har betydelse ej blott vid tillbakaträdandefrån försök eller förberedelse utan även vid tillbakaträdande från fullbordatbrott, där sådant enligt förslaget kan ske (13 kap. 15 § och 19 kap. 11 §).Enligt lagrådets mening torde de synpunkter, som kommit till uttryck idepartementschefens anförande – mot vilket lagrådet ej har någon erinran– föra något längre än som omedelbart framgår av yttrandet. Om den somanlagt en brand frivilligt vill hindra att elden medför skada, men därvid blirförekommen av en utomstående, synes konsekvensen fordra, att han ej blirsämre ställd än om en "medverkande förekommit honom. En sådanuppfattning torde liksom departementschefens vara väl förenlig med deifrågavarande lagrummens avfattning.

I det remitterade förslaget förekommer på några ställen (2 kap. 18 §, 14kap. 45 § och 24 kap. 6 §) uttrycket "landsfogden eller, i Stockholm, förstestadsfiskalen". Genom lagen den 10 juli 1947 (nr 616) om ändring irättegångsbalken den 18 juli 1942 har emellertid för dessa befattningshavareinförts den sammanfattande benämningen Statsåklagare. Tydligen bör dennabenämning användas vid ny lagstiftning. Beträffande strafflagen, i vilkenförstnämnda uttryck återfinnes även på andra ställen än de uppräknade,synes emellertid med genomförandet av den nya terminologien kunna anslåtill slutskedet av lagens omarbetning.

Straffrättskommittén har ansett, att någon ändring av gällandebestämmelser om forum privilegiatum vid ämbetsbrott ej borde föranledas däravatt dessa bestämmelser erhölle en ändrad innebörd genom den nyautformningen av straffstadgandena om ämbetsbrott. Enligt kommitténs mening voredet en fördel att nämnda bestämmelser inskränktes till att gälla blott desjälvständiga ämbetsbrotten.

Rörande denna fråga har justitiekanslern anmärkt att, då bestämmelsernaom forum privilegiatum i vederbörande instruktioner för närvarande iallmänhet torde gälla generellt för "fel och försummelser i tjänsten", detförefölle ovisst huruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatumverkligen skulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde iinstruktionerna. Departementschefen har emellertid ansett att den omläggning, som [ 396 ]föreslagits i fråga om ämbetsbrottens systematik, även utan ändring av deprocessuella bestämmelserna "syntes medföra att förskingring, trolöshet ellerannan allmän förbrytelse i "tjänsten oavsett den brottsliges tjänsteställningskall upptagas vid vanligt brottmålsforum i underrätt. En sådan tolkningöverensstämde bäst med de stadganden i nya rättegångsbalken som omtaladehovrätts och högsta domstolens behörighet att upptaga ämbetsbrott. Endastde självständiga ämbetsbrotten, för vilka straff stadgades i det nya 25 kap.strafflagen, kunde för framtiden anses omfattade av bestämmelserna. omforum privilegiatum för förbrytelser i tjänsten.

Enligt lagrådets mening måste "det anses ovisst huruvida bestämmelsernaom forum privilegiatum i ämbetsverks instruktioner och liknandeföreskrifter, i den mån de erhållit sådan formulering som justitiekanslern angivit,kunna anses till följd av ändringarna i strafflagen få det ändrade innehållatt de väl avse självständiga ämbetsbrott i eller utanför strafflagen men ickeallmänna brott varigenom tjänsteplikt åsidosättes. Det synes därför lämpligtatt, till undanröjande av motsägelse- mellan de i lag givna och deadministrativa föreskrifterna, de senare, exempelvis genom en generell administrativförfattning, ändras så att varje tvekan i angivna avseende undanröjes.

Slutligen erinras om att Kungl. Maj:t i en den 3 oktober 1947 dagtecknadremiss, som den 13 december 1947 kommit lagrådet tillhanda, infordratlagrådets utlåtande över åtskilliga lagförslag avseende ändrad strafflagstiftningför krigsmakten. Enligt ett av dessa, vilket innefattar förslag till lag omändring i strafflagen, skall den nu gällande "strafflagen för krigsmakten tillhuvudsakliga delar inarbetas i allmänna strafflagen, till vilken skulle fogastvå nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap. Därvid förutsättas vissaändringar i förevarande förslag. Lagrådet, som i det följande kommer att yttrasig om dessa ändringar, vill framhålla att, då de den 3 oktober 1947remitterade förslagen ej hunnit behandlas i övrigt, det icke är helt uteslutet attgranskningen därav kan få betydelse även för det föreliggande förslaget.

1 KAP.1 §.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innebär, att brott skall anses begånget här i riketej blott, såsom nu gäller, då den brottsliga handlingens omedelbara verkaninträffat har, utan även såväl då handlingen företagits här som då denslutliga effekt, som karakteriserar brottet, ägt rum inom landet. Mot den förrautvidgningen av den svenska strafflagens tillämpningsområde synes intetvara att erinra. Den senare utvidgningen, som ansluter sig till dansk ochnorsk lagstiftning, har föranletts av att man velat i möjligaste mån hindrauppkomsten av fall, i vilka intet lands lagstiftning är tillämplig. Dåanledningen till att dylika fall kunna förekomma oftast torde vara att söka isvårigheten att visa, att förutsättningarna för någon strafflags tillämpning äro för [ 397 ]handen – t. ex. om någon finnes död, då ett tåg från ett land når fram tillstation i ett annat land – avhjälpes denna olägenhet näppeligen genom denföreslagna regeln. En mera effektiv utväg vore måhända att å brott sombegåtts å vissa internationella "kommunikationsmedel tillämpa regler,liknande dem som gälla om brott begångna å fartyg, en väg som dock ickesynes böra beträdas utan förhandlingar med åtminstone våra grannländer. Enannan utväg kunde vara att för fall av denna art något utvidga Konungensrätt alt förordna om åtal. Det är emellertid ej känt, att något starkare behovutav föreskrifter av ifrågavarande innebörd gjort sig märkbart. Å andra sidanha erfarenheterna från senaste tid visat, att i vissa nu avsedda fall åtal vidsvensk domstol skulle te sig ganska opåkallat, exempelvis om en utomlandsmisshandlad utlänning efter kanske avsevärd tid reser till Sverige och härdör i följd av de lidna skadorna Det kan ock tänkas att i politiskt upprördatider rättsuppfattningen inom olika länder kan förete skiftningar, som manatill försiktighet i fråga om ett lands ingripande mot brottsliga gärningar,förövade utom dettas gränser. Lagrådet får därför hemställa, att här berördaregel icke genomföres. Härigenom skulle ock vinnas en i och för sigönskvärd överensstämmelse med nya rättegångsbalkens regler om forum ibrottmål. Stadgandet synes alltså böra i anslutning till 19 kap. 1 § sagda balkfå den innebörd, att brott anses begånget där den brottsliga handlingenföretogs, så ock där brottet fullbordades eller, vid försök, skulle havafullbordats. Från nyssnämnda lagrum avviker det sålunda förordade stadgandetdärutinnan, att det även innehåller en alternativ regel om var försök till brottskall anses förövat. Det synes böra tagas under övervägande huruvidaicke en däremot svarande bestämmelse bör upptagas i nya rättegångsbalken.

2 KAP.16 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslaget skulle i första stycket avsedd egendom kunnaförklaras förverkad, om skäl därtill. vore: enligt det remitterade förslaget äterär förverkandepåföljden obligatorisk utom beträffande annan egendom änpenningar, vilken ej finnes i behåll. Skälet till ändringen synes vara attsärskilt muta och vederlag för brott ansetts alltid böra vara förverkade. Förnormaltall finnes intet att erinra häremot. Men stadgandet avser också fall,då egendomen lämnats eller mottagits av omyndig eller någon, som handlatunder inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning avsjälsverksamheten. I dessa fall skulle en tillämpning av reglerna i 5 kap.lagen om förmynderskap, respektive i lagen den 27 juni 1924 om verkan avavtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, leda till attegendomen skulle helt eller delvis återbäras till den som utgivit densamma.Och om det är denne, som är omyndig eller handlat under inflytande avrubbning utav själsverksamheten, skulle ett förverkande ofta vara [ 398 ]otillfredsställande. Med hänsyn till svårigheten att på förhand med säkerhetöverblicka verkningarna av en bestämmelse om obligatoriskt förverkande synesockså försiktigheten bjuda, att även i andra fall än de nyss berörda lämnamöjligheten till en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet öppen.Ehuru lagrådet sålunda anser sig böra förorda ett återgående i sak tillkommitténs ståndpunkt, synes dock stadgandet böra avfattas så, att något stödför en alltför begränsad tillämpning av påföljden ej erhålles. Den härförordade ändringen medför också den fördelen att förlag för brott ej blirprincipiellt annorlunda behandlat än för brott anskaffat hjälpmedel.

Början av paragrafen torde böra något omredigeras för att bättre måklargöras, att relativsatsen hänför sig även till orden förlag och vederlag,varjämte vid avfattningen bör undvikas ett uttryck, som skulle förutsättaatt en gärningsman kan straffas för att han främjat sitt eget brott.

Godtages vad här förordats, skulle första stycket kunna inledas med enbestämmelse om att muta skall, i den mån det ej finnes oskäligt, förklarasförverkad till kronan samt att samma lag skall vara om förlag eller vederlagför brott och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i förevarandelag är särskilt belagt med straff.

Såsom i remissen framhållits kan belöning för ett redan fullbordat brottej förklaras förverkad på grund av första stycket, med mindre lämnandeteller mottagandet av sådan belöning är särskilt straffbelagt. Däremot syneshinder ej möta att hänföra dylik belöning till vinning, som avses i andrastycket.

Straffrättskommittén har i sin motivering till andra stycket uttalat, attmed vinning i regel finge förstås nettovinst samt att utgifter för inkomstensförvärvande således skulle avdragas i den mån de icke bestode i muta ellerdylik ersättning åt medbrottslingar eller eljest vore stridande mot lag ellergoda seder. Riktigheten av den gjorda begränsningen i vad som vidberäknandet av vinningens storlek bör få avdragas torde kunna ifrågasättas. Redanden omständigheten, att sådan ersättning efter åtal mot medbrottslingen kanförklaras i dennes hand förverka d, torde, då förverkande två gånger av sammapenningbelopp ej lärer böra ifrågakomma, utvisa, att ersättningen åtminstoneunder vissa förhållanden bör få avdragas. Som den föreslagna lagtextenemellertid ger utrymme för ett fritt bedömande av vinningens storlek – ochuppkommande frågor härom torde man kunna lämna åt rättspraxis. att avgöra –saknas anledning framställa erinran mot förslaget i denna del.

17 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd:

Enligt kommitténs förslag kräves för förverkande jämlikt första stycketantingen att den som var ägare till föremålet förövat gärningen eller medverkatdärtill eller också att någon som "var i hans ställe" gjort detta. Sistnämndauttryck har i remissen ansetts giva möjlighet till alltför vidsträckttillämpning och därför ersatts med uttrycket någon som "han satt i sitt ställe".Avsikten härmed har i första hand varit att – i anslutning till en erinran i [ 399 ]yttrande över kommittéförslaget – från stadgandets tillämplighetsområdeutesluta det fallet att en förmyndare begår brott med användande av någotmyndlingen tillhörigt föremål såsom hjälpmedel. Det i nämnda syfte valdauttrycket torde emellertid föranleda eliminering även av en del fall,beträffande vilka stadgandet bör få gälla, eller åtminstone oklarhet om hur därmedförhåller sig. Under vissa omständigheter skall exempelvis ledamot avstyrelsen för aktiebolag eller annan juridisk person tillsättas, icke av intressenternautan av någon utomstående, ofta offentlig myndighet. Att sådana fallinnefattas under den av kommittén föreslagna lydelsen är tydligt.Remissförslagets lagtext åter synes – även där bestämmelse om dylikt tillsättande finnes,på grund av lag eller eljest, intagen i vederbörande sammanslutnings egenförfattning, t. ex. en bolagsordning – vara i berörda avseende i allt fall ickeentydig. Och än svårare blir det att anse orden "någon som han satt i sittställe" omfatta jämväl en av rätten utsedd likvidator. För tillgodoseende avdet med omförmälda erinran avsedda önskemålet lärer det i själva verketknappast vara erforderligt att i denna del jämka kommitténs lagtext. Iremissförslaget har nämligen, utöver de i kommittéförslaget stadgadeförutsättningarna för förverkandeförklaring, upptagits även föreskrift om attpåföljden ej skall få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Det torde så myckethellre vara lämpligt att stanna vid detta kautel som det ej synes uteslutet attunder vissa om än säregna förhållanden föremålet bör förklaras förverkat,ändå att det tillhör myndlingen. På grund av det anförda hemställes, att åtförsta stycket måtte i nu förevarande del givas en med kommitténs lagtextöverensstämmande avfattning.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I formellt avseende erinras att uttrycket "ägare eller någon som han satti sitt ställe", såsom det infogats i sammanhanget, är svårt att förstå. Närmastsynes det syfta på den som ägaren satt att i sitt ställe föröva gärningen. Denavsedda innebörden synes framstå klarare, om i anslutning till kommitténsförslag i stället för de nämnda orden införes uttrycket "den som var ägaretill föremålet eller som han satt att i sitt ställe råda över detta".

Lagrådet:

Några uttryckliga bestämmelser återfinnas icke i kommitténs lagtextrörande det fall att vid brott använt hjälpmedel utgöres av föremål sombrottslingen förvärvat genom avbetalningsköp med äganderättsförbehåll. Men ikommitténs motiv nämnes såsom exempel på fall då den brottslige fingeanses vara i ägarens ställe – vid "sidan av dem där ägaren lånat ut elleruthyrt det ifrågavarande föremålet – också att denne sålt föremålet underäganderättsförbehåll och försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmåtttill förhindrande av brottslig gärning. Icke heller remissförslaget innefattarnågot uttryckligt stadgande i detta ämne. I samband med redogörelsen förden ändring av lagtexten varigenom kommittéförslagets uttryck "den somvar i hans ställe" ersatts av uttrycket "någon som han satt i sitt ställe" heter [ 400 ]det emellertid – vid exemplifieringen av fall som i följd av ändringenuteslutits från stadgandets tillämpningsområde – att det ej torde kunna om enavbetalningsköpare sägas att säljaren satt honom i sitt ställe. Vidareframhålles, att avbetalningsköparen ju förvärvat en självständig rätt och ejföreträder säljaren. Med stöld härav förklaras, att köparen icke bör genom attlåta det på avbetalning köpta föremålet komma- till brottslig användningkunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han självförvärvat genom avbetalningskontraktet. I enlighet härmed uttalas slutligen, attav de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande torde utan vidareframgå, att en avbetalningssäljares rätt till gods, som sålts medäganderättsförbehåll, ej kan bli förverkad genom köparens brottsliga förfarande medgodset. Även om viss oklarhet råder beträffande den juridiska innebördenav ett avbetalningsköp, torde likväl den härskande uppfattningen vara attintill dess köpeskillingen gäldats såväl säljaren som köparen har en villkorligäganderätt till godset. Och oavsett vilka verkningar som på grund härav iandra hänseenden följa av sakrättsliga regler lärer det i vad angår säljarensrätt böra med avseende å här förevarande spörsmål anses, att han sattköparen i sitt ställe; i den mån ej särskilda försiktighetsmått iakttagits harnämligen denne av säljaren satts i tillfälle att – likaväl som den till vilken ettföremål blivit utlånat eller uthyrt – utöva den omedelbara rådigheten överföremålet. Framhållas må, att denna uppfattning överensstämmer med vadsom i motiven till lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelserangående olovlig befattning med spritdrycker och vin uttalades beträffande detliknande uttrycket i 8 § 1 mom. andra stycket c) av samma lag. Vare siglagtexten i förevarande del avfattas i överensstämmelse med kommitténsförslag eller enligt remissförslaget torde därför en förverkandefönklaring,såvitt ej annat förbehåll sker, medföra upphävande av icke blottavbetalningsköparens utan också avbetalningssäljarens rätt till föremålet. En annan sakär att remissförslagets ståndpunkt i fråga om förutsättningarna förförverkande i de flesta fall lärer föranleda förbehåll som nyss sagts. Att hållajämväl den andra möjligheten öppen för domstolarna torde dock få anses riktigtmed hänsyn till angelägenheten av att förekomma missbruk.

Förverkandeförklaring innebar enligt kommittéförslaget, att ocksåbegränsade sakrätter – vartill kommittén hänförde såväl panträtt som den rättvilken tillkommer säljare med äganderättsförbehåll – upphävdes, såvitt ej vidförklaringen gjordes förbehåll för sådan särskild rätt till det förverkadeföremålet. Och uttrycklig föreskrift fanns i lagtexten om att domstolen kundeuppställa dylikt förbehåll. I remissförslaget åter saknas motsvarandeföreskrift. Någon saklig skillnad är dock ej åsyftad; sålunda framhålles imotiven, att jämväl utan uttryckligt stadgande förverkande bör, såsom kommitténföreslagit, kunna ske med förbehåll om den rätt annan person än denbrottslige har till föremålet.

Huruvida med dessa uttalanden avses också sjöpanträtter ochfartygsinteckningar synes ovisst. Även lagtexten torde giva anledning till tvekanhuruvida, i den mån annat förbehåll ej sker, jämväl rättigheter av detta slag [ 401 ]förfalla i och med att det föremål i vilket de gälla förklaras förverkat, Ettliknande spörsmål diskuterades under förarbetena till förut berörda lag medsärskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker ochvin. Nämnda lag upptog såsom 3 mom. i 1 kap. 8 § bestämmelser därom att,då farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. av samma paragraf stadgasskall vara förverkad, är intecknad, domstolen under närmare angivnaförutsättningar skall förklara, att panträtten i fartyget skall upphöra.Bestämmelser, motsvarande 3 mom., funnos icke i det till lagrådet remitteradeförslaget. Med anledning härav yttrades inom lagrådet, att det torde varatvivelaktigt, huruvida sjöpanträtter och inteckningar, som belastade ett fartyg,förfölle då fartyget bleve förverkat, samt att uttryckligt stadgande förhävande av nämnda tvekan borde meddelas. Vederbörande departementschefförklarade sig emellertid vara av den uppfattningen att, om ej uttryckligbestämmelse i annan riktning gåves, nu berörda rättigheter trots fartygetsförverkande bleve bestående; och då alltså införande av en bestämmelse häromicke syntes betingad av hänsyn till rättssäkerheten, hade departementschefenej utav vad i förevarande avseende inom lagrådet anförts funnit anledningvidtaga någon ändring i det remitterade förslaget. Propositionen i ämnetinnehöll icke heller någon motsvarighet till 3 mom. Detta insattes först efterförslag av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som i avgivetutlåtande anförde bl. a. att utskottet närmast anslöte sig till den avdepartementschefen uttalade uppfattningen att den omständigheten att ett fartygförverkades icke i sig själv medförde, att sjöpanträtter och inteckningar, somhäftade vid fartyget, förlorade sin giltighet, att emellertid den tveksamhet idetta hänseende som uttalats inom lagrådet måste uppmärksammas samt attbestämmelser icke borde införas angående förverkande av sjöpanträtter menväl beträffande förverkande av inteckningar i fartyg. Uppenbart är –såsom likaledes inom lagrådet erinrades vid granskningen av förslaget till 1924års lag – att en fartygsägare lätt skulle kunna göra en förverkandedomekonomiskt kraftlös genom missbruk av möjligheten att låta inteckna sittfartyg. Och enligt vad erfarenheten givit vid handen kan motsvarandeförhållande förekomma jämväl beträffande fordringar av beskaffenhet attgrunda sjöpanträtt. Med den tillämnade lagstiftningens syfte lärer därföröverensstämma, att förverkandet skall kunna drabba även sådana rättigheter. Avskäl som framgå av den under förarbetena till 1924 års lagstiftning fördadiskussionen torde emellertid detta böra uttryckligen fastslås genomlagtexten. I första stycket av 17 § synes alltså böra upptagas en bestämmelse avinnehåll att, om förverkandeförklaring avser fartyg som besväras avsjöpanträtt eller inteckning, domstolen ock må förklara, att panträtten ifartyget skall upphöra. Införes detta stadgande i förslaget, erfordras vissakompletterande bestämmelser med avseende å dödande av inteckning ävensomanteckning uti inteckningsbok, allt i ungefärlig överensstämmelse med vadutskottet påpekade i fråga om 1924 års lag. Sistnämnda bestämmelser tordedock lämpligen hava sin plats, icke i strafflagen utan i lagen ominteckning i fartyg. Förslag härutinnan torde följaktligen jämväl böra utarbetas. [ 402 ]I detta sammanhang må anmärkas, att 17 § andra stycket lagen den 20december 1946 om införande av nya rättegångsbalken torde bliva att tillämpaäven i det fall att innehavare av inteckning, som skall drabbas avförverkande, icke är känd (jfr 16 § andra stycket 1924 års lag, sådan denna lyderenligt lag den 20 december 1946).

Vad härefter angår det fall att någon eljest har särskild rätt till föremålsom förklaras förverkat torde väl, såsom i remissen antytts, domstolarnaäven i saknad av uttrycklig bestämmelse bliva pliktiga att vid prövningenhuruvida förverkande skall äga rum beakta deras intressen vilka habegränsad sakrätt i föremålet. Med hänsyn till den stora vikten av att så verkligensker synes det likväl vara till fördel om, på sätt kommittén föreslog,domstolarnas nämnda skyldighet omedelbart framgår av lagtexten. Och ettstadgande härutinnan lärer i tydlighetens intresse bliva än mer påkallat, därestvad lagrådet förordat beträffande sjöpanträtter och fartygsinteckningarvinner beaktande. Det hemställes således, att i slutet av första stycket intagesföreskrift att, då någon eljest har särskild rätt till föremål som förklarasförverkat och denna finnes böra oaktat förklaringen bestå, domstolen skallgöra förbehåll därom. Framhållas bör att, eftersom uttrycket "särskild rätt"kan avse jämväl den rätt en avbetalningssäljare må äga till föremålet,stadgandet kommer att innefatta erinran också om sådant förbehåll som eftervad i det föregående sagts kan ske rörande det fortsatta beståndet av dylikrätt.

Påpekas må att, enär förutsättningarna för förverkande äro annorlundaangivna i 1924 års lag, sådan åtgärd enligt sagda lag torde kunna ske i störreutsträckning än som blir möjligt vid brott mot strafflagen. Med hänsyn tillförstnämnda brotts särskilda karaktär och det alltjämt trängande behovet attstävja smuggeltrafiken torde denna skillnad vara befogad. Såsom kommitténframhållit, bliva bestämmelserna i första stycket heller icke tillämpliga inomspecialstraffrättens område.

3 KAP.2 och 3 §§.

Lagrådet:

Det kan ifrågasättas, huruvida det överensstämmer med allmänt språkbrukatt åt uttrycket "främja straffbelagd gärning" ge så vid innebörd att detkommer att omfatta själva utförandet av gärningen. I nu gällande 3 kap. 4–6 §§strafflagen har "främja" tagits i mera inskränkt mening och i varje fallsynes det lämpligt att i lagtext använda ordet endast i denna betydelse. Pågrund härav får lagrådet – med erinran att i den avfattning av 2 kap. 16 §lagrådet under sistnämnda paragraf föreslagit uttrycket "främjande av brott"uteslutits – hemställa, att i första punkten av 2 § ordet "eljest" och somföljd därav även ordet "själv" få utgå.

[ 403 ]Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Enligt stadgande i lörsta punkten av 2 § är straff för förberedelseuteslutet, där den som gjort förberedelsen förskyllt straff för medverkan tillfullbordat brott eller försök. Då den som ensam förövat ett brott svårligen kansägas hava medverkat därtill, skulle regeln enligt sin ordalydelse ej kommaatt omfatta det fall, som likväl är det närmast till hands liggande, nämligenatt den som gjort förberedelsen ensam utför brottet. Orden "medverkan till"torde därför böra utgå.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag att första punkten av2 § bör taga sikte på huvudfallet att endast en person är engagerad i denbrottsliga gärningen. Jag finner emellertid viss omformulering önskvärdutöver vad nämnda ledamöter förordat. Straffrättskommittén framhåller i sittbetänkande möjligheten att brottet visserligen kommit till fullbordan ellerförsök men att detta skett på ett sätt som icke omfattas av uppsåtet hosnågon som utfört eller medverkat vid en förberedelsehandling. Paragrafen harfått sin utformning med hänsyn till bland annat en sådan möjlighet; framförallt lärer uttrycket "ej förskyllt straff för" ha valts särskilt med tanke därpå.Om exempel överhuvud kunna anföras av den art som kommittén antagit –där alltså 4 § i 3 kap. enligt förslaget icke blir tillämplig – synes förhållandetlikväl ej äga den betydelse att det behöver särskilt beaktas vid paragrafensavfattning. Det ligger knappast nära till hands att vid angivande avrekvisiten för förberedelse beskriva avgränsningen mot fullbordat brott och försökpå det sätt att gärningsmannen "ej förskyllt straff" därför. Ett sådantuttryckssätt synes förutsätta att en gärning verkligen begåtts, för vilkengärningsmannen kunnat förskylla straff, men det utmärkande för förberedelseär just att den ifrågavarande gärningen – fullbordat brott eller försök –icke kommit till utförande. Om ej särskilda skäl av annat slag än det ovannämnda kunna anföras för förslagets formulering – och motiveringen geringen antydan om att så skulle vara fallet – vore det väl lämpligt attfullfölja den uppläggning som tillämpats i 1 §, exempelvis på det sätt att efter"hjälpmedel" inskjutes en sats "utan att det kommit till fullbordat brott ellerförsök", medan sista satsen i meningen utgår.

Lagrådet:

I 3 §, som huvudsakligen handlar om tillbakaträdande från försök ellerförberedelse, har därjämte upptagits en regel om straffrihet för förberedelseom faran för brott var ringa. Detta stadgande, som kan sägas innefatta enbestämning av begreppet straffbar förberedelse, nämligen den atthandlingen skall ha medfört ett visst högre mått av fara för brott, synes böra fåsin plats i 2 §, där nämnda begrepp definieras. Sista punkten i första stycketav 3 § torde därför, med någon redaktionell ändring, böra inskjutas somett andra stycke i 2 §, vilket i sin tur lär föranleda en jämkning jämväl isista stycket av 2 §.

[ 404 ]De i första punkten av 3 § förekommande orden "till visst brott" ha avdepartementschefen insatts till hindrande av sådan läsning av stadgandet, attden, vars syfte med förberedelsen icke enbart varit ett visst sedermera ejgenomfört brott, skulle gå fri från straff genom tillbakaträdande blott från dettabrott. Även utan de citerade orden torde det dock vara tydligt, atttillbakaträdandet för att leda till straffrihet måste avse all den åsyftade brottsligaverksamheten. Ä andra sidan medger den föreslagna ordalydelsen att stadgandetuppfattas så, att om en straffbar förberedelse av annan art än befattning medhjälpmedel icke åsyftar visst brott, ett tillbakaträdande från förberedelsenicke skulle medföra straffrihet. Stadgandets avsedda innebörd torde medhänsyn till det här anförda tydligare framgå, om ordet "visst" uteslutes.

Med andra stycket i 3 § lära åsyftas dels undantagsbestämmelsen i 21 kap.8 § första stycket dels ock de fall då såsom i 9 kap. 6 § samt 10 kap. 7 och8 §§ gärningar, vilka till sin natur innefatta allenast förberedelse eller försök,kriminaliserats som fullbordade brott. En erinran i förevarande paragraf omberörda undantagsbestämmelse är för praktiskt ändamål av föga vikt och ursystematisk synpunkt icke oundgänglig; att i strafflagens speciella delstadgats undantag från en regel given i något till allmänna delen hörandekapitel är ej exempellöst. Vad övriga här avsedda fall angår är det knappastriktigt att anse kriminaliserandet av vissa gärningar utav ovan antydd art somfullbordade brott innefatta undantag från regeln i första punkten av 3 §;dessa gärningar gå ej in under de definitioner på försök och förberedelse,som givits i 1 och 2 §§ och som utesluta de fall, då fullbordat brott föreligger.På nu anförda grunder hemställes, att ifrågavarande andra stycke får utgå.

4 §.

Lagrådet:Det i första stycket inskjutna förbehållet "där ej annat följer av vad nedansägs eller för särskilda fall är föreskrivet" lärer åsyfta, i sin förra del 5 § ochi sin senare del vissa stadganden i strafflagens speciella del. Det väsentligai detta förbehåll torde vara dess senare del; i motsats till vad som gällerbeträffande sista stycket i 3 §, vilket lagrådet ansett böra utgå, torde härförhållandet till de särskilda stadgandena i strafflagen ej alltid vara självklart.Emellertid bör förbehållet gälla även andra stycket; flera exempel på desstillämplighet även här kunna anföras. Lagrådet, som anser hänvisningen till5 § obehövlig, förordar att det erforderliga förbehållet med återgång tillkommittéförslagets uppställning och formulering upptages i ett sista stycke avparagrafen.

6 §.

Lagrådet:

Beteckningen "underlåten tillsyn" på det i andra stycket avhandladebrottet har en så omfattande innebörd, att det torde kunna föranledamissuppfattning. I analogi med uttryckssättet i första stycket föreslås därförbeteckningen "underlåtenhet att hindra brottet". En sådan jämkning bör leda till [ 405 ]att i sista stycket orden "för underlåtenhet att avslöja brott eller förunderlåten tillsyn" utbytas mot "för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott".

5 KAP.13 §.

Justitierådet Lawski:

Såsom av 2 kap. 17 § andra stycket framgår kan där avsett föremålförklaras förverkat även om det icke haft samband med något brott. För dylikförklaring blir alltså en föreskrift om att den kan meddelas utan hinder avförbrytarens död utan betydelse. Då emellertid i förevarande paragrafs andrastycke uppställas något strängare förutsättningar för förverkande än enligtförstnämnda stadgande, är den omständigheten att påföljd som där sägsenligt ordalagen omfattas av förevarande paragrafs andra stycke ägnad attåstadkomma oklarhet. Om i enlighet med det sagda detta uttryckligeninskränkes till att avse påföljd, varom i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycketsägs, lärer någon tvekan icke kunna råda om att det, i likhet med denföreslagna 19 a §, kommer att avse jämväl föreskrivande av – i stället förförverkande enligt 2 kap. 17 § första stycket – åtgärd till förebyggande avmissbruk; härom måste nämligen anses stadgat även i sistnämnda lagrum.

15 §.

Lagrådet:

För flertalet av de brott som av ämbetsman förövas i ämbetet, eller sådanabeträffande vilka i straffskalan ingår avsättning eller suspension, skulle ejkunna tillämpas de regler i 14 § som låta preskriptionstidens längd bero avdet för brottet stadgade "högsta" straffet. Redan av denna anledning haangående nämnda ämbetsbrott erfordrats särskilda bestämmelser omåtalspreskription. Dessa, som återfinnas i 15 §, ha nu tillämpning å samtliga brott avämbetsman, oavsett om en där given regel i något fall ändå skulle följa av14 §. I förslaget åter upptagas i förevarande paragraf endast bestämmelserrörande sådana brott mot tjänsteplikten vilka ej äro belagda med svårareallmänt straff än straffarbete i två år. Meningen är naturligen att beträffandeandra brott av ämbetsman i ämbetet – både de, vilka behandlas i 25 kap.1–4 §§, och sådana, som avses i 25 kap. 5 § – preskriptionstiderna skolabestämmas med ledning av föreskrifterna i 14 § och därvid hänsyn tagastill endast det allmänna straff som kan följa å brottet. Denna förslagetsståndpunkt torde böra direkt utsägas. Lagrådet hemställer alltså – underhänvisning till den avfattning som 14 och 15 §§ erhållit genom lagen den 20december 1946 (nr 856) om ändring i strafflagen – att åt 15 § måtte givasdet innehåll att för brott som avses i 25 kap. 1–5 §§ straffet, där brottet ejär belagt med svårare allmänt straff än straffarbete i två år, skall varaförfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal inom fem år, [ 406 ]samt att, då å brottet kan följa straff som i 14 § första, andra eller tredjepunkten sägs, skall gälla vad där stadgas.

6 KAP.5 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Av föredragande departementschefens yttrande rörande denna paragraf– vars avfattning i huvudsak överensstämmer med kommittéförslaget –synes framgå, att den egentligen icke varit avsedd att i förhållande tillgällande strafflag innefatta annat än en av de i 3 kap. upptagna nyamedverkansbestämmelserna påkallad redaktionell följdändring. Någon utvidgning avskadeståndsskyldigheten för det fall att flera äro delaktiga i ett brottmedförde icke kommittéförslaget. Den omarbetning nämnda kapitel enligtdepartementsförslaget undergått torde emellertid föranleda, att jämvälförevarande paragraf i visst hänseende får ändrad innebörd. I den uppräkningparagrafens gällande lydelse innehåller återfinnes icke någon hänvisning tilldet nuvarande stadgandet i 8 § av 3 kap., d. v. s. det fall att andrapersoner än föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, andra uppfostrare ellerförmyndare underlåta att avslöja brott. I enlighet härmed har i praxisperson som fällts till ansvar jämlikt berörda 8 § ansetts icke ha gjort sigskyldig till sådan brottslighet som enligt lag medför förpliktelse att utgivaskadestånd (se N. J. A. I 1891 s. 9). Det mot nyssnämnda lagrum svarandestadgandet i departementsförslaget utgör första stycket av 3 kap. 6 §. Redangenom kapitelrubriken hänföres alltså stadgandet tillmedverkansbestämmelserna. Och i departementschefsyttrandet framhålles uttryckligen, attunderlåtenhet av ifrågavarande art kan betraktas såsom en särskild form avmedverkan till brott, ett slags negativ delaktighet. Med hänsyn härtill tordeden föreslagna lydelsen av 6 kap. 5 §, vilken anknyter till samtliga fall avmedverkan till brott, svårligen kunna föranleda annan tolkning än attskadeståndsskyldighet som där sägs skall inträda även vid den i 3 kap. 6 § förstastycket omtalade underlåtenheten att avslöja brott. Att i motsats tillgällande lag här, utöver den straffrättsliga repressionen, föreskriva jämväl en i detsärskilda fallet måhända mycket betungande skadeståndsrättslig sanktionlärer emellertid icke vara tillrådligt. I själva verket synes det redan i och försig ägnat att ingiva betänkligheter att överhuvud i detta begränsadesammanhang ändra gällande skadeståndsregler. På grund av det anfördahemställes, att tillämpningsområdet för 6 kap. 5 § inskränkes till att avse falldå flera, på annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sägs, medverkat tillbrott.

Justitierådet Nissen:

På sätt lagrådets övriga ledamöter anfört torde paragrafen böra "tolkas så,att skadeståndsskyldighet som där sägs skall inträda även vid den i 3 kap. 6 § [ 407 ]första stycket omtalade underlåtenheten att avslöja brott. Mot den ändring iförhållande till nu gällande lagregler som förslaget i denna del får ansesinnebära torde emellertid intet vara att erinra, då en förutsättning förbrottslighet enligt sistnämnda paragraf torde vara, att omständigheterna föranleda tillantagande att ett avslöjande av det planerade brottet skolat leda till dessförhindrande, eller med andra ord att kausalsammanhang föreligger mellanunderlåtenheten att avslöja brottet och den inträffade skadan.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

En av de nyheter som följa av de föreslagna reglerna om behandlingen avmedverkan av annan än gärningsmannen är, att sådan medverkan imotsats mot den gamla delaktigheten straffas i culpa i samma utsträckning somom den medverkande vore gärningsman. Straffrättskommittén anför under 3kap. 4 § – motsvarande 5 § i det remitterade förslaget – såsom exempel påmedverkan, beträffande vilken straffrihet synes kunna ifrågakomma, attnågon oaktsamt medverkar till ett brott som gärningsmannen utför uppsåtligen.Är oaktsamheten icke stor eller brottet av grövre art, anses förhållandena härlätt kunna vara sådana att den oaktsamt medverkande utan våda kanlämnas straffri. Där på grund av straffrihetsregeln ett åtal får antagas leda tillfrikännande, bör enligt kommitténs mening allmän åklagare icke åtala denmedverkande.

Lämpligheten. av den allmänna omreglering som skett på ifrågavarandeområde ifrågasättes ej. Ändringen får likväl icke ske med bortseende frånde konsekvenser som framträda, om de regler, vilka gälla om gärningsmän,skulle genomgående tillämpas å fallen av delaktighet. Vad angår det nyssomnämnda, av straffrättskommittén anförda fallet att någon i culpamedverkar till ett brott, som gärningsmannen utför uppsåtligen, synes det iförslaget uppmärksammade behovet av särskild reglering i avseende å straffetuppenbart. Vad den som utfört en handling, vilken sedermera visat sig varaav sådan betydelse för ett utfört brott att objektivt sett medverkan kan ansesvara för handen, bort kunna förutse är även det förhållandet attgärningsmannens vilja skulle inriktas på brottets begående. Det måste ofta varasynnerligen svårt för den medverkande, när han företager sin handling, attförutse att ett händelseförlopp, som styres av en annan persons vilja, ligger ifarans riktning. Ofta är väl culpa ej för handen, men även där detta ärförhållandet måste orsakssammanhanget ej sällan vara så uttunnat att grundenför straffbarhet blir obetydlig eller helt bortfaller. Det är en sådaneventualitet som bland annat avses med kommitténs ovan återgivna uttalande ochsom skall anses inbegripen i uttrycket "medverkat allenast i mindre mån".

I förevarande paragraf upptages en helt generell regel att, om fleramedverkat till brott, de skola en för alla och alla för en svara till skadestånd.Därav att det är en nyhet att delaktighet i culpa gjorts straffbar behöverväl ej utan vidare följa att det också är en nyhet att den culpöst delaktige ärsolidariskt ansvarig för skadestånd. Skadeståndsskyldigheten sträcker sigenligt vedertagen uppfattning in på culpaområdet även där culpa ej är [ 408 ]straffbar. I vad mån den skall anses enligt gällande rätt vid culpa sträcka sig ävenin på området för den solidariska ansvarighet som stadgas i nu gällande 6kap. 5 § får väl dock anses oklart. Oavsett huru därmed må förhålla sigsynes mig oinskränkt solidarisk ansvarighet för skadestånd i de fall, därmera avsevärd straffnedsättning eller rent av straffrihet finnes börainträda, kunna verka i hög grad obillig. Och sådan ansvarighet skulle vidstraffrihet vara desto mera opåkallad som åtal ej skall äga rum. Det är välvanskligt att i detta sammanhang införa nyheter i fråga omskadeståndsskyldigheten, vilkas konsekvenser det kan vara svårt att överskåda. Då detemellertid ej lärer vara alldeles klart att den föreslagna regeln är ett uttryck förgällande rätt, kan det knappast behöva möta betänkligheter att för de fallvarom här är fråga beträffande skyldigheten att utgiva skadestånd införaen parallell till straffbestämmelserna i 3 kap. 5 §. Jag ifrågasätterfördenskull, att i ett andra stycket av paragrafen stadgas att skadestånd må jämkaseller bortfalla för annan medverkande än gärningsmannen, därest hansmedverkan berott allenast på oaktsamhet.

8 KAP.

Lagrådet:

Enligt förut berörda, den 3 oktober 1947 remitterade förslag till lag omändring i strafflagen skola ur förevarande kapitel uteslutas 2, 3 och 16 §§ävensom 13 och 14 §§, i vad de avse det i 2 § omförmälda brottet, och deämnen som dessa lagrum reglera i stället behandlats i den föreslagna nya delenav strafflagen. Lagrådet har ingen invändning mot att så sker men erinrarom att den av en sådan ändring föranledda omnumreringen av 4–15 §§nödvändiggör vissa jämkningar i de uti 8 och 15 §§ upptagna stadgandena.

4 och 5 §§.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mot de här upptagna brottsbeteckningarna synes kunna erinras, att ordetdiplomati knappast framkallar föreställningen om deltagande vid någotsärskilt tillfälle i mellanstatlig förhandling. Framför dem torde vara attföredraga de under lagärendets tidigare behandling föreslagna uttryckentrolöshet respektive egenmäktighet i förhandling med främmande makt.

6 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Med det allmänna språkbruket synes mindre väl förenligt att tala om attnågon "röjer uppgift", såframt därunder skall inbegripas lämnande avoriktig uppgift avseende visst sakförhållande. Det hemställes, att paragrafensförsta punkt måtte till avfattningen jämkas sålunda att paragrafen inledesmed orden "Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, [ 409 ]obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars".

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Bestämmelsen i förevarande paragraf avser uppgift rörande förhållande,vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men av visst slag. Detkräves ej att uppenbarandet av förhållandet i fråga är farligt, utan det räckeratt förhållandet är av sådan art att uppenbarandet därav kan medföra men.Närmare beskrives ifrågavarande men såsom avseende bland annat"folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden".Då man synes kunna befara den missuppfattningen att exempelvis uppgifterom sådana förhållanden som export och import, vilkas uppenbarande kundelända till men för folkförsörjningen, om det vore krig, av sådan anledningavses med straffbudet även i normala fredliga tider, finner jag förtydligandeav stadgandets innebörd önskvärd. Detta kunde ske så, att efter orden "vidkrig" införas orden "som hotar riket eller vari riket befinner sig" eller,kanske hellre, endast orden "vari riket befinner sig"; väljes sistnämndaformulering, får förutsättas att fall av "krigshot regleras genom den paragraf somkommer att motsvara 16 §.

Justitierådet Lawski:

Medan i 8 kap. 11 § gällande strafflag straff stadgas för den som lämnarupplysning om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga med hänsyn tillrikets försvar eller folkförsörjningen i riket, är i förevarande paragraf frågaom uppgift rörande förhållande, vars uppenbarande för främmande makt kanmedföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krigföranledda förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Att sålunda, i vissanslutning till 8 kap. 14 § strafflagen, kravet på att förhållandet skall varahemligt icke bibehållits beror, såsom av kommitténs motiv framgår, därpåatt man velat kriminalisera även sådant som uppgift om stämningen inomrikets krigsmakt eller om folkstämningen. Det kan emellertid ifrågasättas,om en dylik kriminalisering är av något egentligt värde; uppgifter av sådanart kunna knappast vara farliga om de äro oriktiga, och möjligheten attgenom straffsanktionen någon mera avsevärd tid förhindra att de verkligaförhållandena bliva kända bör icke överdrivas. Det är icke uteslutet, att dennakriminalisering blott leder till att i ett förtvivlat läge ett krig, som redan äravgjort, till skada för landet förlänges. Under sådana förhållanden synes varaatt föredraga att bibehålla kravet på att det skall vara fråga om förhållandesom bör hållas hemligt, i all synnerhet som det innefattar en någorlundakoncis begränsning av det straffbara området, medan vad som föreslagitsmöjliggör, att under uppförda tider paragrafen göres tillämplig förfaranden,som man nu ej avser. Jag förordar därför, att paragrafen skall avseförhållande, som bör hållas hemligt med hänsyn till försvaret ellerfolkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljestmed hänsyn till rikets säkerhet.

[ 410 ]8 §.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Då bestämningen "av hemlig natur" lärer vara att hänföra, icke till vissuppgift i och för sig utan till det förhållande uppgiften avser, torde iparagrafens första stycke uttrycket "uppgift av hemlig natur" böra utbytas mot"uppgift som rör förhållande av hemlig natur". Av enahanda skäl och medhänsyn till vad som anförts vid 6 § rörande uttrycket "röjer uppgift" lärervidare den enligt andra stycket straffbara gärningen lämpligen böra angivasvara att någon – av grov oaktsamhet – befordrar eller lämnar uppgift somavses i nyssnämnda paragraf och som rör förhållande av hemlig natur.

Justitierådet Lawski:

Godtages vad jag förordat vid 6 §, böra i förevarande paragraf orden"beträffande uppgift av hemlig natur" i första stycket och orden "och som ärav hemlig natur" i andra stycket utgå. Bibehålles 6 § oförändrad i det av migsärskilt berörda avseendet, instämmer jag i vad justitieråden Gyllenswärdoch Nissen anfört.

9 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I anslutning till den jämkning som förordats beträffande avfattningen av8 § lära i förevarande paragraf orden "och äro" framför orden "av hemlignatur" böra utgå.

12 §.

Justitieråden Lawski och Nissen:

Stadgandet i 8 kap. 22 § strafflagen avses, såsom av förarbetena framgår,skola innefatta ett straffbeläggande av varje mottagande av utländsktekonomiskt stöd för den i paragrafen omnämnda politiska agitationen.Avfattningen har, såsom likaledes framgår av förarbetena, gjorts något meromfattande än som motsvarar vad man i det väsentliga velat förebygga. Denmöjliggör därför en tillämpning även då penningar eller annat mottages ickesåsom understöd, utan såsom vederlag, t. ex. om en medarbetare i en tidningmottager ersättning från främmande makt för att i sina, avtidningsföretaget betalda artiklar insmyga förrädisk propaganda eller om en förmögenperson, som är i stånd att taga på sig alla kostnader för en viss propaganda,förmås därtill genom presenter.

Enligt det remitterade förslaget torde dylika förfaranden bliva straffriagenom att ordet understöd inskjutits i lagtexten. Anledningen härtill synesicke ha varit någon önskan att begränsa stadgandet i nu berördaavseenden, utan ändringen har motiverats med att man befarat, att understadgandet skulle kunna hänföras även mottagande av nyhetsmaterial och annattankeinnehåll, som skall användas i propagandaverksamheten. Emellertidär denna farhåga näppeligen befogad. Under penningar eller annat lärerkunna hänföras allenast sådant som är av direkt ekonomisk betydelse för [ 411 ]propagandan, t. ex. propagandamaterial, som skall distribueras, men däremoticke upplysningar och instruktioner, oavsett hur de lämnas (muntligen, ibrev eller i tryckt skrift).

På grund av det anförda hemställes, att ordet "understöd" måtte få utgå.Iakttages detta, måste jämväl brottsbeteckningen ändras, förslagsvis tillolovlig utländsk propaganda.

9 KAP.3 §.

Lagrådet:

Uttrycket "missfirmlig gärning" förekommer i bl. a. 16 kap. 9 och 11 §§i en mera inskränkt bemärkelse än som här avses. I enlighet med vaddepartementschefen vid 10 kap. 5 § framhållit torde förevarande paragraf böragälla även förtal. Med hänsyn härtill bör väljas ett uttryck som motsvararalla de brott som enligt det remitterade förslaget bibehållas i 16 kap. Såsomgemensam beteckning för dessa användes i den föreslagna nya överskriftentill kapitlet ordet "ärekränkning", vilket lämpligen synes böra i förevarandeparagraf ersätta uttrycket "missfirmlig gärning".

10 KAP.1 §.

Lagrådet:

Bland dem som i främsta rummet torde böra med tillämpning avparagrafens andra stycke beredas skydd äro de befattningshavare, som utsetts atthandhava säkerhetstjänsten vid anläggning som avses i 19 kap. 14 §strafflagen. Ett av Konungen med stöd av detta lagrum meddelat förordnandeatt sådan anläggning skall njuta lika skydd som statens kan emellertid ickeanses innefatta föreskrift att anläggningens befattningshavare skola åtnjutasamma skydd som enligt förevarande paragraf tillkommer innehavare avbefattning varmed ämbetsansvar är förenat. Det torde därför vara lämpligtatt genom en generell, i administrativ ordning utfärdad föreskrift skydd somi paragrafens första stycke sägs tillägges varje befattningshavare, somutsetts att handhava säkerhetstjänsten vid anläggning beträffande vilkenförordnande enligt 19 kap. 14 § meddelats.

Av de ytterligare personkategorier, beträffande vilka förordnande enligtandra stycket i förevarande paragraf skulle kunna ifrågakomma, nämnes iremissen den yrkesmässiga biltrafikens personal. Lämpligheten av attifrågavarande skydd beredes yrkesutövare av dylikt slag torde dock kunnaifrågasättas. Lagrummets grund lärer förnämligast vara att söka i angelägenhetenav personlig integritet hos dem som fullgöra för det allmänna viktigafunktioner, således först och främst ämbets- och tjänstemännen och med demlikställda. Därutöver bör, på sätt straffrättskommittén anfört, skyddet i [ 412 ]första hand utsträckas till sådan personal, som har att i förhållande tillallmänheten sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet. Att en visspersonkategori i sin yrkesutövning är särskilt utsatt för risken av övergrepptorde däremot knappast vara tillräckligt skäl för skydd enligt förevarandeparagraf. För övrigt äro de övergrepp mot biltrafikens personal, som kommai fråga, i allmänhet av allvarlig art, att stränga straff kunna utdömas ävenom förevarande paragraf ej kan åberopas; det ytterligare straffhot, somparagrafens tillämplighet skulle kunna innebära, lärer vara av ringa betydelsesom avhållande faktor.

Skulle emellertid andra stycket anses böra möjliggöra beredande av skyddåt sådan personal som nyss nämnts, får lagrådet påpeka, att uttrycket"befattning" svårligen passar in på alla ifrågavarande fall; sålunda kan entrafikbilägare, som själv tjänstgör som förare, icke sägas vara innehavare avnågon befattning.

5 §.

Lagrådet:

Av skäl som anförts vid 9 kap. 3 § torde även i andra stycket avförevarande paragraf ordet "ärekränkning" böra ersätta uttrycket "missfirmliggärning".

6 §.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Medan enligt denna paragraf lämnande, utlovande eller erbjudande av mutam. m. bestraffas såsom bestickning med straffarbete i högst två år, kanstraffet för den ämbetsman, som motager mutan, enligt 25 kap. 2 § vid grovt brottbliva, förutom avsättning, straffarbete upp till 6 år. Enligt 25 kap. 10 §kan medverkande i ämbetsbrottet, vilken ej är ämbetsman, ådömas likahögt allmänt straff, under det medverkan till bestickning enligt förevarandeparagraf ej kan föranleda högre straff än straffarbete i två år. Det lärerstundom kunna vara tvivelaktigt, om en medverkande, t. ex. den somförmedlar muta, medverkar till bestickningen eller till tagandet av mutan. Denstora olikheten i straffsatser om brottet bedömes enligt ena eller andraparagrafen lärer visserligen stundom utjämnas genom konkurrensreglerna mensynes icke i och för sig motiverad. Om en person söker att genom en anhörigtill en ämbetsman förmå denne att taga muta men misslyckas, blir denförstnämnde straffbar enligt förevarande paragraf men den anhörige kanstraffas för anstiftan enligt 25 kap. 10 §. Omständigheterna lära ej sällan kunnavara sådana, att bestickaren är förtjänt av högre allmänt straff änmottagaren, låt vara att denne är ämbetsman. Man kan måhända göra gällande attstraffsatsen enligt nu ifrågavarande paragraf i grova fall är för låg; meddenna uppfattning är en höjning av straffmaximum för sådana fall till 4års straffarbete motiverad. Å andra sidan kan kanske anses att det allmännastraff, som föranledes av att den brottslige handlar under ämbetsansvar, äralltför högt för den som icke är ämbetsman; en sådan mening bör föranledaatt i 25 kap. 10 § införes ett straffmaximum av 4 års straffarbete.

[ 413 ]7 §.

Lagrådet:

De skäl som föranlett departementschefen att i 6 § utbyta det avkommittén föreslagna uttrycket "otillbörlig förmån" mot "otillbörlig belöning"synas äga giltighet även beträffande förevarande paragrafs andra stycke.Lagrådet hemställer därför, att motsvarande ändring här vidtages.

9 §.

Lagrådet:

Liksom i 11 kap. 8 § strafflagen skyddas i förevarande paragraf den, sominför myndighet fört talan, gjort anmälan eller avlagt vittnesmål eller ockvid förhör inför myndighet avgivit utsaga eller som skall företaga sådanåtgärd, mot angrepp medelst våld eller hot därmed, varjämte den somavlagt eller skall avlägga vittnesmål eller avgivit eller skall avgiva utsaga införmyndighet skyddas även mot vissa andra angrepp.

Med uttrycket "den som vid förhör inför myndighet avgivit utsaga"avses enligt förarbetena den som i annan egenskap än vittne föråstadkommande av utredning höres av offentlig myndighet.

Efter det nya rättegångsbalken trätt i kraft kommer tydligen att underutsaga vid förhör hänföras ej blott utsaga av part under sanningsförsäkranutan även annan utsaga av part. Härom hänvisas till bl. a. 23 kap. 6 och9 §§, 43 kap. 6 § och 46 kap. 6 § nya rättegångsbalken. Om sålunda partvid förhör i mål lämnat eller skall lämna uppgifter om förhållanden avbetydelse för utredningen däri, kommer han liksom blivande part, vilken höresunder förundersökning, att genom bestämmelsen i paragrafens andra punktåtnjuta där stadgat skydd. Häremot synes intet vara att erinra.

För att överensstämmelse må vinnas mellan andra punkten och det, vadden brottsliga handlingen beträffar, likartade stadgandet i 2 §, synes ordet"åtgärd" böra utbytas mot uttrycket "otillbörlig gärning".

11 §.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Under straffbudet i paragrafen faller tydligen även rymningshjälp åtpenson som jämlikt 47 § sinnessjuklagen för vård förvaras åsinnessjukavdelning vid fångvården. En straffbestämmelse, avseende – förutomrymningshjälp åt den som år intagen å sinnessjukhus – jämväl det fall att någonförhjälper eller söker förhjälpa annan att avvika från sinnessjukavdelningvid fångvården, finnes emellertid i 54 § samma lag. Sistnämnda stadgandetorde därför böra erhålla sådan ändrad lydelse att det från och med den dagdå förevarande strafflagsändring träder i kraft kommer att avse endastden, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen åsinnessjukhus, att avvika därifrån. Och då även rymningshjälp åt en å sinnessjukhusintagen person under vissa förhållanden omfattas av det föreslagnastadgandet i 11 §, lärer samtidigt i berörda 54 § böra införas det förbehåll att [ 414 ]straff enligt paragrafen skall ådömas allenast där ej gärningen enligtallmänna strafflagen är belagd med högre straff.

Justitierådet Lawski:

I kommittéförslaget avser 11 § rymningshjälp åt fånge eller annan, somär anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten. Ett sådantstadgande skulle omfatta rymningshjälp ej blott åt personer som omhändertagitspå grund av att de begått brott utan även åt sådana som internerats enligtutlänningslagen, lagen om samhällets barnavård, fattigvårdslagen,lösdrivareförordningen, sinnessjuklagen och stadganden som åsyfta att förhindraspridning av smittosamma sjukdomar.

I det remitterade förslaget åter talas om anhållen, häktad, fånge ellerannan som ej äger vistas på fri fot. Enligt motiveringen avses med dessauttryck personer, som omhändertagits antingen i samband med enbrottsutredning eller som påföljd av att de av domstol befunnits hava förövat någonmed straff belagd gärning. Härunder antagas falla anhållna, häktade, fångar,å säkerhetsanstalt förvarade eller internerade, de som undergå tvångsarbeteeller ungdomsfängelse, internerade landsflyktiga utlänningar,straffriförklarade och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagitspå sinnessjukhus samt för fylleri anhållna. Efter det förslaget remitterats tilllagrådet har enligt lag den 30 juni 1947 lagen om tvångsuppfostran i vissutsträckning upphävts. Förevarande paragraf kommer på grund av nämndalagändring att avse ej sådana som undergå tvångsuppfostran utan sådanasom på grund av dom å tvångsuppfostran äro berövade friheten.

Till klarläggande av vad som menas med i fråga om utskrivning medstraffria likställda kriminella som intagits å sinnessjukhus må erinras omatt enligt 18 § sinnessjuklagen utskrivning i allmänhet må äga rum dåintagen kan vistas utom sinnessjukhus utan fara för annans personligasäkerhet eller eget liv även om behov av vård å sådant sjukhus förefinnes, menatt beträffande vissa kategorier intagna gäller att intagen ej må utskrivasså länge han är i behov av dylik vård. Dessa kategorier äro, förutomstraffriförklarade, sådana som enligt vad känt är någon gång – även om det ejföranlett intagning å sinnessjukhus – under inflytande av sinnessjukdombegått mot annans personliga säkerhet riktad straffbelagd gärning, som ejblivit beivrad, sådana som enligt domstols förordnande intagits i allmänuppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits frånanstalten samt de som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivningfrån straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring ellerinternering från säkerhetsanstalt. Har intagen, som nu nämnts, tidigare utskrivitspå den grund att han icke är i behov av vård å sinnessjukhus, gälla dock ejde skärpta reglerna om ej överinspektören för sinnessjukvården förordnardärom. Utskrivning av intagen, som ej får utskrivas så länge han är i behovav vård å sinnessjukhus, ankommer på sinnessjuknämnden. Lika medstraffriförklarade, som intagits å sinnessjukhus, behandlas enligt 50 §sinnessjuklagen de straffriförklarade som för vård förvaras å fångvårdsanstalt och vilka [ 415 ]ju, efter det straffriförklaringen vunnit laga kraft, icke kunna betraktas såsomhäktade eller fångar. Enligt 54 § sinnessjuklagen är det belagt med straffav böter eller fängelse att förhjälpa eller söka förhjälpa någon att avvikafrån sinnessjukhus eller från fångvårdsanstalt, där han efterstraffriförklaring förvaras för vård; är den intagne farlig för annans personliga säkerhet,kan straffet höjas till straffarbete i högst ett år.

Mot kommittéförslaget föreligger enligt min mening icke någon anledningtill erinran. Att även sådant som rymningshjälp åt den som intagits åalkoholistanstalt kriminaliseras synes mig befogat, och det jämväl omfrihetsberövandet är grundat på att den intagne frivilligt ingått å anstalten. Ochdå straffsatsen omfattar även böter, kan vederbörlig hänsyn tagas till artenav det frihetsberövande varom fråga är. Emellertid erfordras, därest dettaförslag godtages, att i promulgationsbestämmelserna intages föreskrift omupphävande av 54 § sinnessjuklagen.

Vad angår det remitterade förslaget bör framhållas, att uttrycket "ägervistas på fri fot" näppeligen enligt vanligt språkbruk innefattar vad därmedi förslaget åsyftas. I samtalsspråk torde det vara liktydigt med "ej ärberövad friheten" (jfr Svenska akademiens ordbok, F. s. 1240); i lagspråk synesdet närmast motsvara "är på fri fot", vilket betyder att ej vara häktad (jfr24 kap. 21 § nya R.B. samt 19 § 6 och 8 S.P.). Men även om uttrycket skullekunna betraktas såsom en språklig nybildning är det svårt att uppfatta detsåsom remissen avser. Överhuvud synes det föga konsekvent, att av tvåpersoner som på alldeles samma sätt äro berövade friheten den ene skall ansesäga vistas på fri fot och den andre icke. Detta skulle emellertid medförslagets motivering bliva fallet med sinnessjuka samt med elever å allmänuppfostringsanstalt eller, sedan lagen om tvångsuppfostran helt försatts ur kraft,vid skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården. På en och samma anstaltoch under alldeles lika förhållanden vårdas sålunda t. ex. farligakriminalpatienter och andra farliga sinnessjuka. Det synes också svårt att förstå attrymningshjälp åt en ofarlig kriminalpatient skulle kunna straffas med upptill fyra års straffarbete, medan rymningshjälp åt en på samma anstalt somkriminalpatienten förvarad farlig sinnessjuk, som exempelvis intagits efteratt före 1943 hava begått ett då ej straffbelagt försök till dråp, ej skullekunna straffas högre än med straffarbete i ett år. Enligt min mening börrymningshjälp åts sinnessjuka, som äro intagna för vård, liksom nubehandlas efter enhetliga regler, och om någon generell regel om straff förrymningshjälp ej nu skall meddelas, kan 54 § sinnessjuklagen, beträffande vilkennågot behov av ändring icke torde hava yppats, bibehållas oförändrad. Ävenrymningshjälp åt elever vid allmän uppfostringsanstalt eller skola tillhörandebarna- och ungdomsvården synes böra behandlas lika, oavsett om elevernaintagits för brott eller icke. I enlighet med det sagda kunde, om kommitténsförslag ej anses böra godtagas, ifrågavarande straffbestämmelse lämpligenfå omfatta rymningshjälp åt den som är anhållen, häktad eller fånge eller ärintagen å allmän uppfostringsanstalt eller eljest annat än för sjukvård ellerskyddsuppfostran berövad friheten. Med en sådan lokution skulle [ 416 ]paragrafen ej komma att avse rymningshjälp åt sinnessjuka, alkoholister,bacillbärare, i karantänsanstalt kvarhållna och för skyddsuppfostran ellertvångsuppfostran omhändertagna som intagits i skola tillhörande barna- ochungdomsvärden. Däremot skulle vad här förordats såsom redan antytts medföra,att rymningshjälp åt den som är intagen å allmän uppfostringsanstaltbehandlas lika oavsett om intagandet skett för tvångsuppfostran eller förskyddsuppfostran.

Anses slutligen paragrafen böra bibehållas i dess lydelse i det remitteradeförslaget, instämmer jag i vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

12 §.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I stället för av kommittén för brott enligt denna paragraf såsombrottsbeteckning ifrågasatta "ingrepp i myndighets verksamhet" har efter vissinskränkning av brottsbestämningen i remissen föreslagits "överträdelse avmyndighets bud". Då detta uttryck synes kunna avse snart sagt varjeförordnande av myndighet, synes det i och för sig olämpligt såsom beteckningför ett speciellt brott. Eftersom ordet "bud" vanligen torde nyttjas i positivbetydelse och sålunda snarast avse motsatsen mot "förbud", synes det ejtilltalande att, såsom här skett, låta det innefatta bl. a. ett uttryckligenangivet förbud. Då i varje fall en brottsbeteckning av ifrågavarande allmännaart är föga upplysande rörande brottets beskaffenhet, synes det bättre atthär utesluta den och låta domstol för varje fall välja den beteckning denmå finna lämplig. Skulle en brottsbeteckning i paragrafen anses nödvändig,kunde måhända – i viss anslutning till kommittéförslaget – beteckningen"ingrepp i myndighets åtgörande" kunna användas.

11 KAP.5 §.

Lagrådet:

I strafflagens speciella del förekommo tidigare på olika håll hänvisningartill särskilda paragrafer i lagens 4 kap. Dessa hänvisningar inneburo i någrafall avvikelser från vad eljest skulle gällt. Sålunda skulle enligt 20 kap. 8och 9 §§ å särskilda ställen och tider förövat snatteri, stöld eller inbrottbestraffas efter ty i 4 kap. 3 § stadgades (fortsatt brott) och icke enligtreglerna för realkonkurrens; å andra sidan skulle enligt 25 kap. 18 §konkurrensfall enligt 4 kap. 2 § anses föreligga, om förbrytelse som i 25 kap. 16 eller17 § sägs tillika innefattade annat uppsåtligt brott eller straffbelagtvållande. I andra fall åter, då hänvisning skedde till 4 kap. 1 eller 3 §, lärerdetta endast ha inneburit ett uttryckligt fastslående av vad som ändå skolatgälla. Så var förhållandet med 10 kap. 9 § (förslagets 11 kap. 2 §), 10 kap.14 § (förevarande paragraf i förslaget), 13 kap. 2 § (förslagets 13 kap. 1 §)samt.19 kap. 21 § (förslagets 19 kap. 10 §). I de tre förstnämnda lagrummenhänvisades till 4 kap. 1 §, och i det sistnämnda avsåg hänvisningen 4 kap. 3 §. [ 417 ]Genom 1938 års ändrade lagstiftning om sammanträffande av brottutbyttes hänvisningarna till 4 kap. 3 § i 20 kap. 8 och 9 §§ mot särskildakonkurrensregler, och på de övriga här berörda ställen, där hänvisningar till vissparagraf av 4 kap. förekommo, ersattes dessa med en hänvisning till 4 kap.i dess helhet. De nyssnämnda särskilda konkurrensreglerna i 20 kap. 8 och9 §§ försvunno vid 1942 års strafflagsändringar beträffandeförmögenhetsbrotten, och i det nu remitterade förslaget saknas motsvarigheter tillhänvisningarna i 10 kap. 9 §, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 § och 25 kap. 18 §. Kvarskulle således efter förslagets genomförande stå allenast stadgandet i sistapunkten av förevarande paragraf. Det kan ifrågasättas, om på detta endaställe i strafflagens speciella del bör bibehållas ett dylikt stadgande och omman icke hellre även här bör lita till allmänna grunder. Och skulle dessa inågot fall leda till annat resultat än att 4 kap. skall tillämpas, synastillräckliga skäl icke finnas att här stadga en avvikande regel. Det hemställes därför,att sista punkten i förevarade paragraf får utgå.

8 §.

Lagrådet:

Av motiveringen framgår, att uttrycket "eljest gör skada eller ofog på graveller annat de dödas vilorum" är avsett att innefatta även det fall att någonförövar sådan gärning å kista eller urna, vari lik eller avlidens aska förvarasmen som ännu ioke överförts till grav eller kolumbarium. Emellertid ärdet icke utan vidare klart, att ordet "vilorum" enligt mera allmänt språkbrukhar en sådan innebörd. I tydlighetens intresse torde därför lämpligen efterorden "ofog på" böra inskjutas "kista, urna".

9 §.

Lagrådet:

Gällande lags uttryck "överlastar sig av starka drycker" har iremissförslaget utbytts mot orden "uppträder berusad". Härigenom komma attunder stadgandet inbegripas jämväl fall där berusningsmedlet varit annat änstarka drycker, t. ex. droger eller farmaceutiska preparat. Dylikt slag avberusning lärer dock knappast kunna betecknas såsom fylleri i ordetshävdvunna bemärkelse. Även bortsett från detta förhållande synes lämpligare att,liksom hittills, låta straff i dessa fall inträda endast då gärningen kaninordnas under bestämmelserna om förargelseväckande beteende. Dethemställes alltså, att efter ordet "berusad" måtte tilläggas "av starka drycker".Eftersom understundom en persons tal torde kunna, ändå att det icke är oredigt,visa att han är berusad, förordas vidare, att ordet "orediga" får utgå urlagtexten.

27 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 418 ]12 KAP.2 §.

Lagrådet:

Då vissa slag av polletter – och bland dem sådana som detta uttrycknärmast för tanken på – böra hänföras till värdemärken som avses i 7 §,synes det icke lämpligt att som exempel på urkund av mindre vikt anförapollett; i stället lärer man kunna nämna kontramärke.

4 §.

Justitierådet Lawski:

Såsom förutsättning för straffbarhet upptages i förevarande paragraf blandannat att den kriminaliserade åtgärden skall avse urkund varöver denhandlande ej äger förfoga. Enligt kommitténs motiv åsyftas härmed närmast att denhandlande ej på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre överurkunden. De närmare reglerna härom förutsättas givna i processrätten,kontraktsrätten o. s. v. Det framhålles emellertid, att rätt att fritt – utansamtycke av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång – förfoga över urkundkan saknas för ägare därav på grund av urkundens betydelse ibevishänseende; och över handelsböcker skall deras ägare icke kunna förfoga med hänsyntill bokföringslagens föreskrifter om skyldighet att bevara dylika böcker.

Den distinktion, som sålunda göres i förslaget, överensstämmer näppeligenmed den sedvanliga uppfattningen om innebörden av förfoganderätt.Förfoganderätt över en urkund är icke alltid lika med fri eller obegränsadförfoganderätt över densamma. Om förfoganderätt enligt särskildalagbestämmelser är underkastad vissa inskränkningar i det allmännas intresse, innebärdetta icke en uppdelning av förfoganderätten emellan den eller dem som haen materiell rätt till urkunden och någon, som representerar det allmännasintresse. Den omständigheten att ägaren av en urkund enligt nyarättegångsbalken är pliktig att vid rättegång på begäran av någon av parterna företeurkunden torde sålunda icke innebära att förfoganderätten ej längre i desshelhet skall tillkomma ägaren. Han är oförhindrad att sälja eller pantsättaurkunden. Och den som driver rörelse lärer icke till någon del kunna ansesförlora förfoganderätten över sina handelsböcker på den grund att han ärpliktig att bevara dem under viss tid; beträffande handelsböcker bör särskiltuppmärksammas, att det icke finnes någon som jämte ägaren kan utövaförfoganderätt över böckerna. Då även i de nu särskilt berörda fallen enförstöring av urkunden synes böra bedömas såsom förfalskning, synes i fråga omdessa uttrycket "varöver han ej äger förfoga" komma att medföra en ickeavsedd begränsning av paragrafens tillämplighetsområde. Denna begränsningkan också medföra, att bestämmelserna rörande undanskaffande av urkundej bliva konsekventa. Ehuru det sålunda synes ligga i sakens natur attförstörande av urkund, varigenom fara i bevishänseende uppkommer för annan,bör bedömas enligt enhetliga regler, föranleder ifrågavarande begränsning,såsom av departementschefens anförande framgår, att den som förstör en [ 419 ]urkund, beträffande vilken editionsplikt åligger honom i en redan inleddrättegång, skall bedömas enligt förevarande paragraf, medan han, om hanförstör urkunden omedelbart före rättegångens inledande och med kännedomom att denna är förestående, icke kan straffas i vidare mån än åtgärdenfaller under 10 kap. 10 § i förslaget. Då berörda uttryck således synes ägnat attåstadkomma oklarhet och bristande följdriktighet, föreslås, att detsammafår utgå.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Vad som avsetts med uttrycket "varöver han ej äger förfoga" synes kommabättre till uttryck om före ordet "förfoga" inskjutes ordet "så".

7 §.

Lagrådet:

I förtydligande syfte torde böra uttryckligen angivas att fråga är allenastom gällande värde- eller kontrollmärken. Så bör exempelvis den som eftergörett icke längre gångbart frimärke ej straffas enligt denna paragraf.

8 §.

Lagrådet:

Bland de fasta märken, som här avses, anger kommittén uttryckligen ävenvattenmärke. Då det ej torde vara fullt tydligt att det i remissförslaget valdauttrycket "märke för höjdmätning i vatten" inbegriper jämväl sådant märke,hemställes att även vattenmärke omnämnes i paragrafen. Då ordet "förstör"vanligen brukas såsom närmast liktydigt med fullständigt tillintetgörandemen här avser även partiellt förstörande, synes ordet "skadar" lämpligenkunna införas efter "borttager".

10 §.

Lagrådet:

Då i beskrivningen av den brottsliga gärningen talas om "föremål", avsesdärmed den framställda efterbildningen; i brottsbeteckningen åter syftaruttrycket "sådant föremål" på det föremål – gällande penningsedel, mynt elleroffentligt värdemärke – som efterbildats. Detta språkligt mindretillfredsställande förhållande undvikes, om paragrafens avfattning jämkas därhän, attden som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något som lättkan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

11 och 12 §§.

Lagrådet:

Därest i enlighet med hemställan av lagrådet 14 och 15 §§ i 13 kap. få bytaplats, torde jämväl ordningen mellan förevarande paragrafer böra omkastas.

[ 420 ]13 KAP.1–4 §§.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mened beskrives i 1 § av straffrättskommitténs förslag såsom lämnandeav osann uppgift eller förtigande av sanningen. Genom bestämmelserna i 4 §enligt samma förslag öppnas emellertid möjlighet till straffminskning ellerstraffrihet i vissa fall, däribland det att någon avgivit osann utsaga ellerförtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig. Att generelltfritaga från ansvar i dylikt fall har synts kommittén betänkligt. I dettahänseende anför kommittén såsom exempel att någon för att undgå ansvar för enransoneringsförseelse bidragit till att en annan blivit oskyldigt fälld förförfalskning. Huruvida straff skall följa eller bortfalla har därför ikommittéförslaget gjorts beroende av omständigheterna i det särskilda fallet;

Den straffrättsliga behandlingen av menedsbrottet är således enligtnämnda förslag i princip densamma, oavsett om någon lämnat felaktiga positivauppgifter eller inskränkt sig till att förtiga en för honom besvärandeomständighet. I departementsförslaget åter har vid sanningspliktensstraffrättsliga sanktionerande en uppdelning ägt rum allteftersom åsidosättandet avsagda plikt skett positivt eller negativt. Sålunda har å ena sidan redangenom själva brottsbeskrivningen i 1 § det fall att någon förtiger sanningenom sådant varom han ägt vägra att yttra sig förts utanför menedsbrottet ochföljaktligen gjorts straffritt oavsett föreliggande omständigheter, medan åandra sidan, då någon lämnat positivt oriktig uppgift, överhuvud icke(bortsett från fall enligt 4 §) någon straffrihet utan endast straffminskning kaninträda, hur utpräglat hans tvångsläge i följd av intressekollisionen än måha varit.

Den formella uppläggning av menedsbrottet som "departementsförslagetsålunda innefattar synes mindre väl förenlig med den uppfattning rörandesanningspliktens innebörd som lärer hava legat till grund för nyarättegångsbalkens bestämmelser om vittne och förhör med part under sanningsförsäkran,enkannerligen 36 kap. 6 §, jämförd med 11, 12 och 14 §§ i samma kapitel,samt 37 kap. 5 §. För denna uppfattning torde uppdelningen i en obegränsadpositiv och en begränsad negativ sanningsplikt vara främmande. Ochutgångspunkten för förstnämnda stadgande lärer i första hand ha varit attingen bör anses underkastad en sanningsplikt varigenom han bleve nödsakadatt för brott angiva sig själv eller någon honom på visst sätt närstående.

Mot den principiellt olika behandlingen av positivt osann utsaga ochförtigande kunna även anföras betänkligheter av mera praktisk natur. Såsomkommittén erinrat skiljer sig förtigande ej alltid väsentligt från positivuppgift (jfr, beträffande tillämpningen av gällande rätt, bl. a. N. J. A. I 1945s. 263 och 1947 s. 273). Departementsförslagets genomförande i denna deltorde därför vara ägnat att ställa domstolarna inför en gränsdragning somkan bliva hart när omöjlig. Särskilt då den oriktiga uppgiften innebär allenastförnekande av kännedom rörande en viss omständighet synes skillnaden i [ 421 ]förevarande hänseende ganska betydelselös. T. o. m. när positivt oriktiguppgift innefattar mer än ett förnekande kan skillnaden te sig ringa, i det attvad som därutöver tillkommit icke behöver vara annat än sådant som varitoundgängligt för fullföljande av syftet med förnekandet. Vad rätteligen skallhänföras till ett blott förtigande blir desto ovissare då uttrycket såsom idepartementsförslaget ställes i direkt motsats till lämnande av osann uppgift.Vidare bör beaktas, att även förtigandet såtillvida städse innefattar ettpositivt moment som det genom att vilseleda rörande utsagans bevisvärde kankomma att påverka domstolens uppfattning och därmed målets utgång.

Ytterligare är att märka, att det ofta måste komma att bero av processuellatillfälligheter huruvida någon skall anses ha lämnat positivt oriktig uppgifteller gjort sig skyldig till allenast förtigande. Är processledningen noggranneller äro partsombuden tillräckligt uppmärksamma, torde redan genomställandet av helt allmänna frågor åtminstone i flertalet fall möjligheten att anseett rent förtigande föreligga kunna elimineras. Att i följd av det sagdadepartementsförslagets regel om straffrihet i den praktiska tillämpningen kan blivatämligen illusorisk synes desto mera betänkligt som, efter vad förut nämnts,detsamma (alltjämt bortsett från 4 §) – i olikhet med ej blottkommittéförslaget utan ock gällande lag enligt dess tillämpning i praxis – icke medgerannat än straffminskning, där gärningen ej kan rubriceras såsom förtigande.I en mängd fall är för övrigt förtigandet endast skenbart, därför att iprotokollet ej antecknas att ett vittne uttryckligen angivit sig hava sagt allt somhan har sig bekant i saken.

Därest man från dessa utgångspunkter vill i särskilda fall medgivastraffrihet för den som icke begagnar sig av rätten att vägra att uttala sigbeträffande viss omständighet utan avgiver oriktig utsaga därom, synes manej gärna kunna göra straffriheten så vidsträckt att sanningsplikten alltidbortfaller för dem som ha dylik rätt. Tvärtom bör åt lagstiftningen "givas sådantinnehåll att den hörde känner sig i första hand manad att använda rätten attvägra. Ä andra slidan måste största hänsyn tagas till att det ibland är omöjligtför honom att använda rätten till vägran utan att ådraga sig eller närståendemisstanke för brott. Detta gäller framför allt den som gjort sig skyldig tillmedverkan till brott och åberopas såsom vittne i mäl om åtal mot annan förjust detta brott. Härmed kan jämställas, att :målet rör annan påföljd avbrottet, t. ex. ett skadeståndsanspråk som göres gällande utan att tillika förestalan om ansvar. I sådana fall synes straffrihet motiverad, såframt den hördeej sagt mer än som erfordrats för att fria från misstanken; går han längre,t. ex. genom att söka "kasta misstanke på en oskyldig, bör gärningen ejlämnas strafflös, varemot strafflindring kan vara motiverad. I andra målkan den som har rätt till vägran ibland utan att göra sig skyldig tillbrott enligt 13 kap. avgiva en oriktig utsaga rörande det han vill dölja,nämligen om utsagan därutinnan saknar all betydelse för målet.Vanligare är att den hörde utan olägenhet kan vägra att uttala sig; att märka ärsålunda att domstolen i allmänhet måste godtaga en av den hörde på edeller sanningsförsäkran lämnad uppgift att han jämlikt 36 kap. 6 § nya [ 422 ]rättegångsbalken har rätt till vägran. Skall ej denna rätt bli helt illusorisk, måstenämligen domstolen godtaga den hördes uppgift härom, så snart ej särskildanledning föreligger till antagande att den hörde obehörigen sökerundandraga sig att avgiva utsaga. I detta sammanhang må framhållas, attmöjligheten att en mera allmänt hållen vägran kan avse att dölja, ej ett brott utan envanärande handling minskar olägenheterna av att framställa vägran, i allsynnerhet som det ej sällan är något för parterna alldeles okänt som denhörde vill dölja. Det sagda hindrar väl ej, att understundom även i annatmål än sådant som angår ansvar för brott eller annan påföljd därav envägran att yttra sig kan medföra misstanke för brott. En klart avgränsandesärregel för fall i vilka straffrihet skulle kunna tänkas är dock svår attfinna. Härvidlag kan bl. a. erinras om sådana fall där, såsom i t. ex, de utiN. J. A. I 1916 s. 451 och 1947 s. 140 refererade målen, den hörde redan vidföretagandet av den brottsliga handling, som han velat dölja genom sinosanna uppgift, åtminstone haft anledning räkna med att han skullekomma att höras på ed i saken och således den falska utsagan planerats såsomett led ii det ursprungliga brottsliga förfarandet. Och någon obillighet liggerdet näppeligen i att den som i nu avsedda fall genom sitt handlande sätterrättssäkerheten i fara erhåller straff härför, låt vara att straffet med hänsyntill den föreliggande intressekollisionen ofta kan sättas mycket lågt.

Gillas vad ovan förordats, synes följande bliva att iakttaga: l 1 § upptagasparagrafens två första punkter enligt departementsförslaget, därvidemellertid uttrycket "något varom han är pliktig yttra sig" utbytes motordet "sanningen". I 2 § bibehålles bestämmelsen i samma paragrafsförsta punkt enligt departementsförslaget, dock att även här ordet"sanningen" får ersätta uttrycket "något varom han är pliktig yttra sig".Härefter införas i 3 § dels såsom en första punkt föreskrift att, därest i fallsom i 1 eller 2 § sägs någon i mål angående ansvar för brott eller annanpåföljd därav lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen beträffandeomständighet varom han ägt vägra att yttra sig, och gärningen innefattadeallenast avvärjande av misstanke mot honom eller någon honom närstående förmedverkan till brottet, skall ej till straff dömas, dels såsom en andra punktstadgande att, där brottet eljest är att anse som ringa, straffet skall vara bötereller fängelse. Vidare upptages i 4 § bestämmelsen i 3 § enligtdepartementsförslaget, omedelbart följd av en föreskrift innehållande att, om förhållandeförelåg som enligt 3 § skulle hava föranlett straffrihet i där avsett fall, straffej skall ådömas. Slutligen införes i 5 § stadgandet i 4 § enligtdepartementsförslaget, dock med den redaktionella jämkningen att orden "i något fall"inskjutas mellan "ej " och "till straff" samt att uttrycket "1–3 §§" ändras till"1–4 §§". Omläggningen föranleder naturligen ock omnumrering av 5–15 §§i departementsförslaget jämte vissa ändringar i förslagets 8 och 14 §§.

Det kan anmärkas, att en reglering av menedsbrottet i enlighet med vadovan angivits i princip lärer stå nära den utformning hithörandebestämmelser erhållit i dansk och norsk lagstiftning, varifrån stadgandet i 36 kap.6 § rättegångsbalken synes närmast vara hämtat.

[ 423 ]Justitierådet Nissen.

Enligt det remitterade förslaget blir förtigande av något varom man ej ärpliktig att yttra sig städse straffritt, en ståndpunkt som synes stå i godöverensstämmelse med grunderna för 36 kap. 6 § och 37 kap. 5 § nyarättegångsbalken, varemot lämnande av osann uppgift alltid, bortsett från det i4 § avsedda fallet, skall bestraffas.

Att uppdraga gränsen mellan lämnande av osann uppgift och förtigandetorde väl understundom kunna te sig vanskligt. Särskilt lärer det kunnasynas ovisst huruvida ett osant förnekande arv kännedom om något man ej ärskyldig yppa kan likställas med förtigande. En sträng tolkning härutinnanskulle måhända kunna leda till att straffrihet bleve utesluten, ehuru denhörde kommit i sådant tvångsläge, att förnekande blivit nödvändigt om han ejskolat röja det förhållande han var berättigad förtiga. Det remitteradeförslagets ordalydelse synes dock ej i detta hänseende nödvändiggöra entillämpning, som skulle leda till stötande resultat.

Det kan emellertid ifrågasättas om man ej bör gå ett steg längre och lämnautanför det straffbara området även vissa fall av positivt osanna uppgifter,då det varit nödvändigt för den hörde att avvika från sanningen för att ickeådraga sig själv eller någon närstående misstanke för brott. I denna del kanjag instämma i vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

Jag vill alltså förorda, att i 1 § den sista punkten ersättes med stadgandendels att, om någon i mål angående ansvar för brott eller annan påföljd däravlämnat osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sigoch gärningen innefattade allenast avvärjande av misstanke mot honom ellernågon honom närstående för medverkan till brottet, skall till straff ej dömas,dels att, om brottet eljest är att anse som ringa, vare straffet fängelse ellerböter, samt att i 2 § den andra punkten "utbytes mot enahanda stadganden,dock att straffet när brottet eljest är att anse som ringa skall vara böter ellerfängelse. De ringa fallen skulle då i båda paragraferna|komma att omfattabland annat icke straffria fall av osann uppgift om sådant varomden hörde ejvar pliktig yttra sig. De nu förordade ändringarna i 1 och 2 §§ skulleföranleda ett tillägg till 3 § motsvarande det lagrådets övriga ledamöter föreslagit,varjämte i 4 § skulle erfordras den av samma ledamöter angivnaredaktionellahjämkningen, att orden "i något fall" inskjutas mellan "ej" och "tillstraff ".

6 och 7 §§.

Lagrådet:

I nya rättegångsbalken stadgas i 19 kap. 4 § att talan om ansvar för falsktåtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där brottetåtalats, samt i 20 kap. 8 § sista stycket att den som angivits eller åtalatsför brott må – utan hinder av viss i första stycket stadgad inskränkningi målsägares åtalsrätt – väcka talan om ansvar för falsk angivelse ellerfalskt åtal. Tydligen böra samma regler gälla om obefogat åtal, varom i detremitterade förslagets 6 § sägs. Vad angår falsk angivelse yttrade [ 424 ]straffrättskommittén, som i 7 § intagit bestämmelser om ansvar för falsk ochobefogad tillvitelse, avsedda att ersätta de hittillsvarande stadgandena om ansvarför falsk angivelse, att bestämmelserna i 20 kap. 8 § nya rättegångsbalken,om kommitténs förslag godtoges, borde hänföra sig till falsk eller obefogadtillvitelse samt att likaså bestämmelsen i 19 kap. 4 § nya rättegångsbalkensyntes böra avse tillvitelsebrottet. I det remitterade förslaget har visserligenbrottsbeteckningen falsk angivelse återinförts, men den avser där allenastsådan angivelse till åtal som någon gör med uppsåt att oskyldig må blivasakfälld. Vid sidan härav bibehålles för brott som omnämnas i 7 § andrastycket beteckningen falsk tillvitelse. De skäl som föranlett nyssnämndabestämmelser i nya rättegångsbalken synas emellertid äga giltighet ävenbeträffande falsk tillvitelse, varå åtal följt, helst gränsen mellan falsk angivelse ochfalsk tillvitelse understundom torde bliva svår att uppdraga. Jämväl brottsom avses i 7 § sista stycket torde, där åtal följt, i fråga o.m forum ochmålsägares åtalsrätt böra jämställas med falsk angivelse, varå åtal följt. Medhänsyn till det sålunda anförda torde en omredigering av omförmäldastadganden i nya rättegångsbalken böra övervägas.

8 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Vid bifall till vad vi under 1–4 §§ förordat skall i förevarande paragrafhänvisningen till 5 § ändras att gälla 6 §.

10 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Därest i 1 och 2 §§ orden "förtiger sanningen" införas, bör i förevarandeparagraf uttrycket "något som han är skyldig uppgiva" ersättas med ordet"sanningen".

11 §.

Lagrådet:

Medan i kommittéförslaget de mot det remitterade förslagets 11–13 §§svarande stadgandena begränsade de urkunder, varom där är tal, tillurkunder som upprättats till bevis, har i sistnämnda förslag någon begränsning avurkundsbegreppet icke ansetts erforderlig. Det synes i anledning av dennaändring böra påpekas, att i förevarande paragrafs första stycke likvisstaldrig kan bliva fråga om osann uppgift i annan urkund än sådan somupprättas till bevis, eftersom gärningsmannens uppsåt skall gå ut på bl. a. atthans åtgärd innebär fara i bevishänseende.

14 och 15 §§.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Iakttages vad vi hemställt under 1–4 §§ – varigenom avfattningen av 1 §andras sålunda att dess sista punkt enligt lydelsen i departementsförslagetutgår – följer därav, att orden i första punkten av första stycket i 14 § "där [ 425 ]ej brottet skulle vara att anse som ringa" skola strykas. Härjämte bör underenahanda förutsättning i andra stycket av samma paragraf hänvisningen till8 § ändras att gälla 9 §.

Lagrådet:

Då det i 4 § stadgas att under där angiven förutsättning straff skall heltbortfalla, synes det oegentligt att i paragrafhänvisningen i 15 § medtagajämväl denna paragraf såsom avseende ett fall där någon ådragit sig ansvar.Olågenheten kan undgås exempelvis på det sätt att 14 och 15 §§ få bytaplats och uttrycket "enligt vad förut i detta kapitel är sagt" införes i ställetför "enligt 1–13 §§".

14 KAP.38 §.

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas straff för förberedelse till och underlåtenhet attavslöja duellbrott, varvid såsom förberedelse ock skall anses stämpling. Vissaslag av förberedelse till dylikt brott torde emellertid redan nu varastraffbelagda (se 14 kap. 39 och 41 §§). I övrigt torde med regleringen av dettahär i landet "knappast förekommande brott utan nackdel kunna anstå tillskapitlet systematiskt genomgås. Det hemställes därför, att det föreslagnatillägget till denna paragraf får utgå; härav skulle föranledas jämkning ilagförslagets ingress.

19 KAP.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Den "allmänfara", som 19 kap. avser att särskilt kriminalisera,representerar icke ett enhetligt begrepp. Det kan gälla fara för en persons liv ellerhälsa (1–3 §§, 5 §) eller allmän fara för flera människors liv eller hälsa(6 §), allmän fara för djur eller växter (7 §), fara för omfattande förstörelseav annans egendom (1–3 §§, 5 §), allt in concreto, eller för egendom, somhar avsevärd betydelse för rikets försvar etc. och som är av sådan art, att inabstracto allmänfara anses vara för handen om egendomen skadas (4 §).Enligt 24 kap. straffas i allmänhet skadegörelse där det ej kan påvisas attsådan fara föreligger, som utgör förutsättning för tillämpning av olikaparagrafer i 19 kap. (utom 4 §). Men även i 24 kap. förekommer det att faransärskilt beaktas. Enligt 24 kap. 3 § anses sålunda kvalificerad skadegörelseföreligga, om av annan gärning än sådan som bestraffas enligt 19 kap.kommit synnerlig skada för någons liv eller hälsa eller om den förövats på saksom har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest ärsynnerligen kännbar. Karaktären av de brott som hänföras under 19 kap.är följaktligen ej så klar, att man av sakens natur kan sluta att detta ochej 24 kap. "skall tillämpas. Frågan om de olika brottens hänförande till det [ 426 ]ena eller andra kapitlet äger likvisst praktisk betydelse. Framhållas måexempelvis att enligt 19 kap. oaktsamhet straffas, medan detta ej är falletenligt 24 kap. Det är i själva verket i vissa avseenden svårt att förstå varföruppdelningen gjorts på "sätt som skett, varför exempelvis anläggande avskogsbrand straffas såsom mordbrand vid fara för en större skogsmark, men somskadegörelse om det gäller en mindre skogsmark. En fastare indelning skulle,vill det synas, ha vunnits, om begreppet allmänfara enligt 19 kap. bestämts inärmare anslutning till den innebörd, som vanligen brukar inläggas i dettaord, och följaktligen vissa där avsedda brott överförts till 24 kap. Tillikasynes kunna ifrågasättas, huruvida icke oaktsamhet bör bestraffas ävenenligt 24 kap. åtminstone vid fara som avses i 3 § andra stycket.

Den till synes mindre klara indelningsgrunden har väl i sin mån ocksåbidragit till att brottsbeteckningarna i 19 kap. i regel blivit mindre expressiva.Även ur formellt språklig synpunkt synas några av dem ej tillfredsställande."Allmänfarlig ödeläggelse" syftar närmast på effekten, ej på handlingen."Allmänfarlig vårdslöshet" skiljer sig från andra beteckningar därigenom attbrottslighetsgraden (oaktsamheten) gjorts till huvudord i stället för tillattribut. Benämningen skulle kunna användas för många andra brott än deavsedda, bl. a. dem som beröras i 8 §. "Spridande av gift eller smitta" innefattarenligt sin egentliga innebörd även huvudparten av de brott varom 7 § (ochäven 8 §) handlar. "Förgöring" har enligt alltjämt levande språkbruk enannan och mera inskränkt betydelse än enligt förslaget och bör knappastanvändas där blott fara, ej skada föreligger. Därest ej lämpligare uttryck än denu angivna kunna utfinnas såsom beteckningar för de ifrågavarande brotten,böra de enligt mitt förmenande hellre utgå i avvaktan på att bättrebeteckningar småningom hinna utbildas,

10 och 11 §§.

Lagrådet:

Beträffande brott som avses i 13 kap. stadgas om frivilligt avvärjande i15 §. Denna paragraf hänvisar bl. a. till 9 § i samma kapitel, vilken avser detfall att någon som ej gjort sig skyldig till straff enligt vissa angivna lagrumframkallat fara som avses i paragrafen och underlåtit att, efter att havakommit till insikt därom, till farans avvärjande göra vad skäligen kanbegäras. I departementschefens motiv anföres att, om någon gjort sig förfallentill ansvar enligt 13 kap. 9 § genom att han icke inom skälig tid beriktigaten oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihetskall inträda där faran var ringa. Förevarande kapitels 9 § utgör ihuvudsak en motsvarighet till 13 kap. 9 §, men dess 11 § medtager ej paragrafenbland de fall, där frivilligt avvärjande av uppkommen fara kan föranledastraffminskning eller straffrihet. Det lärer likväl ej vara uteslutet att den somframkallat faran kan i efterhand avvärja denna, även där han från börjansaknat sådant uppsåt som normalt förutsättes för straffbarhet men efter vunneninsikt om faran gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet att straffbarhetenligt 9 § hunnit inträda. Följdriktigheten synes kräva att i 19 kap. dylikt [ 427 ]efterföljande avvärjande ej behandlas annorlunda och strängare än i 13 kap.Lagrådet hemställer därför, att straffrihet eller strafflindring på sättföreslagits i 11 § skall inträda, om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5,6, 7, 8 eller 9 §, frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhetuppkommit.

Ändras i enlighet med vad lagrådet förordat ordningsföljden mellan 14och 15 §§ i 13 kap., synas jämväl förevarande paragrafer böra byta plats.

21 KAP.8 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet hemställt, andra stycket i 3 kap. 3 § utgår, tordei förevarande paragraf orden "första stycket" få bortfalla.

24 KAP.

Lagrådet:

Under uttrycket "tager någon olovlig väg" i 11 § enligt kapitlets gällandelydelse torde ej vara att hänföra det fall att någon använder en förutupptagen väg (jfr N. J. A. II 1940 s. 336 o. ff.). Nämnda uttryck har iremissförslaget, liksom tidigare i kommitténs förslag, ersatts av orden "tagernågon olovligen väg" Att härigenom skulle straffbeläggas även begagnande aven redan befintlig väg synes icke vara avsett. Emellertid lärer det kunnabefaras, att med den sålunda tillämnade avfattningen osäkerhet i berördahänseende skulle uppstå vid stadgandets tillämpning. På grund häravhemställes, att – i anslutning till lydelsen av nuvarande 11 § – brottet i den nya4 § måtte beskrivas genom orden "tager någon olovlig väg" etc. Iakttagesdetta, bör tillika uttrycket "olovligt tagande av väg" i 4 och 6 §§ ävensom ikapitlets överskrift utbytas mot "tagande av olovlig väg".

25 KAP.1 §.

Lagrådet:

I remissen den 3 oktober 1947 om ändrad strafflagstiftning förkrigsmakten förklaras att vid den fortsatta behandlingen av förevarande förslag deti paragrafen avsedda brottet bör förses med benämningen tjänstesvek istället för tjänstemissbruk. Enligt lagrådets tanke skulle genom en sådanändring ifrågavarande brott :komma att karakteriseras ej såsom ett svikande avtjänsteplikt – vilket torde vara avsett – utan som ett svikligt förfarande.Då brottet ingalunda behöver hava sistberörda karaktär samt – om detanses nödvändigt att samma brottsbeteckning användes i paragrafen som i [ 428 ]26 kap. 17 § i det den 3 oktober 1947 remitterade förslaget – beteckningentjänstemissbruk på det senare stället ej är mindre användbar än tjänstesvek,hemställes, att förevarande paragraf bibehålles oförändrad.

2 §.

Lagrådet:

I den mån tagande av muta är särskilt belagt med straff, såsom i 8 kap.av förslaget, lärer vara avsett, att paragrafen icke skall vara tillämplig. Ilikhet med vad som skett i 1 samt 3 och 4 §§ torde emellertid detta börauttryckligen angivas.

5–7 §§.

Lagrådet:

I 5 § behandlas de ämbetsbrott som i motsats till de självständigaämbetsbrotten kunna begås även av annan än ämbetsman och genom att förövas avsådan i hans tjänst endast bliva särskilt kvalificerade. Till skillnad motgällande rätt tillämpar förslaget den principen att ett allmänt brott, även omden brottslige är ämbetsman, i första hand bör medföra straff allenast enligtannat "kapitel än 25 kap. Att brottet tillika innefattar åsidosättande av tjänsterplikt skall således beaktas endast såsom grund för «straffskärpning vidtillämpning av de allmänna straffbestämmelserna för brottet. Något uttryckligtstadgande härutinnan upptager icke förslaget. I och för sig är väl detta ejheller av nöden; att gärningsmannens missbruk av ansvarsfull ställning utgörförsvårande omständighet följer redan av allmänna straffrättsligagrundsatser. Förslaget inskränker sig alltså till att i förevarande paragraf beträffandebrott av ämbetsman vilket tillika innefattar åsidosättande av tjänstepliktstadga möjlighet till bestraffning enligt en skärpt latitud av fängelse i två år,ändå att den ordinära latituden stannar vid böter eller lägre fängelsestraff.Principen förklarar sig departementschefen dock ha funnit så viktig attstadgandet därom upptagits omedelbart efter bestämmelserna om de självständigaämbetsbrotten. Skillnaden i behandlingssättet i fråga om sistnämnda brott,å ena sidan, och de i 5 § avsedda ämbetsbrotten, å andra sidan, skulleemellertid framhävas än starkare, om i detta sammanhang gåves särskilt uttryckför den ovan omförmälda bestraffningsregeln med avseende å de allmännabrott som tillika innefatta åsidosättande av tjänsteplikt. Härigenom vunnesock den fördelen att innebörden av de i andra lagrum förekommandehänvisningarna till 5 § bleve tydligare. Framhållas må sålunda att, då det t. ex. i5 kap. 15 § talas om "brott som i 25 kap. 5 § sägs", tvekan kan, om förslagetsavfattning av sistnämnda paragraf bibehålles, uppstå huruvida meduttrycket, såsom meningen är, avses varje brott genom vilket ämbetsman åsidosatttjänsteplikt eller endast brott varå den i paragrafen angivnabestraffningsregeln i ett särskilt fall skolat träda i tillämpning. I enlighet med det sagda böri 5 § uttryckligen stadgas att, då ämbetsman finnes hava genom gärning somär annorstädes än i 1–4 §§ belagd med straff åsidosatt sin tjänsteplikt, denomständigheten skall beaktas vid bestämmande av straffet.

[ 429 ]I ett flertal lagar och författningar utanför strafflagen meddelasstraffbestämmelser som uteslutande avse ämbetsmän. Gärning som omfattas aven dylik specialstraffrättslig bestämmelse faller uppenbarligen utomtillämplighetsområdet för stadgandet i 5 §. Å andra sidan är det klart, att stadgandet– vilket kompletterar bestämmelserna i 4 kap. strafflagen (jfr förhållandetbeträffande 25 kap. 18 § strafflagen enligt nu gällande lydelse) – blir atttillämpa i fråga om en specialstraffrättslig bestämmelse som ej kan anses hakaraktären av en lex specialis för viss ämbetsförseelse som sådan.

6 § skulle vinna i tydlighet, om bestämmelserna i första styckets andrapunkt och i andra stycket byta plats. Gemensamt för de stadganden, somsålunda skulle sammanföras i första stycket, är att de båda behandlaföljderna av att förskylld avsättning eller suspension från den tjänst, i vilkenämbetsmannen förbrutit sig, ej kan ådömas därför att han lämnat dennatjänst. Medan första punkten kommer att behandla det fall att avsättningeller suspension kan ske från annan tjänst som han fått i stället, skulle andrapunkten avse det fall att ingen sådan tjänst finnes, varför enbart till allmäntstraff kan dömas. Enligt det remitterade förslaget lärer vara avsett att, omden brottslige eljest ej förskyllt frihetsstraff, varje straff skall kunnabortfalla. Ordalagen torde böra så jämkas att detta tydligt framgår.

Det nya första stycket kunde i enlighet härmed få den avfattningen att,om den som enligt bestämmelserna om ämbetsbrott förskyllt avsättning ellersuspension från viss tjänst ej längre innehar samma tjänst, men han i dessställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, han skalldömas till avsättning eller suspension från den befattningen samt att, om hanej i tjänstens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts det för brottetstadgade allmänna straffet skall ådömas enbart och vid straffetsbestämmande hänsyn tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension, dock attom han i detta senare fall eljest ej förskyllt frihetsstraff, varje straff måbortfalla. Såsom en slutpunkt i första stycket skulle vidare upptagasbestämmelsen att, om den brottslige förskyllt avsättning, det skall utsättas idomen.

I den till andra stycket överförda andra punkten i första stycket i detremitterade förslaget skulle ingen väsentlig ändring erfordras.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I 7 § behandlas frågan i vad mån en ämbetsman, som begått ett allmäntbrott, bör ådömas, förutom allmänt straff, jämväl avsättning eller suspension.Paragrafen är icke avsedd att tillämpas å ämbetsman som ådömes ansvarjämlikt 1 §, 2 § första stycket, 3 § första stycket eller 4 §, även om straffetendast utgöres av böter, men väl å den som efter att hava lämnat viss tjänstgör sig skyldig till brott emot 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket ochsom då dom rörande brottet meddelas innehar annan tjänst än den somföranlett tillämpning av något av dessa lagrum. Detta paragrafens avseddainnehåll synes dock icke hava kommit till "tydligt uttryck i lagtexten, då den [ 430 ]använda termen ämbetsstraff – särskilt om den sammanställes med den i 2 och3 §§ förekommande beteckningen allmänt straff – lätteligen kan uppfattasallenast som en sammanfattande benämning på avsättning och suspension.

Genom att 7 § gjorts tillämplig även å den som dömts jämlikt 2 § andrastycket eller 3 § andra stycket kommer han att få åtnjuta denstraffminskning varom paragrafens sista stycke handlar. Han skulle i detta hänseendebli gynnsammare ställd än den ämbetsman som efter brottet lämnat dentjänst vari han förbrutit sig och som jämlikt 6 § kan utan motsvarandestraffminskning ådömas avsättning eller suspension från annan tjänst. Fören sådan skillnad torde saknas bärande skäl.

Det föreslås därför – under erinran om vad lagrådet hemställt beträffandeuppställningen av 6 § – att till nämnda paragraf fogas ett tredje stycke avinnehåll att, om någon dömes till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 §andra stycket och han innehar med ämbetsansvar förenad befattning, skallvad i paragrafens andra stycke stadgas äga motsvarande tillämpning.Godtages detta, kunde till undvikande av termen ämbetsstraff i inledningen till7 § användas uttrycket "där ämbetsman på grund av annat brott än sådantvarom i 1–4 §§ sägs".

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Därest ämbetsman för brott, som avses i 1–4 §§, dömes allenast till böter– vilket i fråga om brott som omförmäles i 1–3 §§ skall ske, om brottet ärringa, och i fråga om brott som behandlas i 4 § är det vanligaste – kan hanenligt 6 § icke avsättas från annan av honom innehavd tjänst änden vari hanförbrutit sig. Att han genom brottet visat sig uppenbarligen icke skickad attinnehava denna andra tjänst – vilken kanske är hans huvudsakliga – elleri avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen böräga, kommer icke enbart för sig i betraktande; det fordras, att ämbetsbrottetsom sådant är av så allvarlig art, att det förskyllt avsättning ellersuspension. Dömes däremot ämbetsman till böter för allmänt brott, varigenomtillika tjänsteplikt åsidosättes, kan han jämlikt 7 § dömas till avsättning ellersuspension såväl från den tjänst vari han förbrutit sig som från annan tjänst;eventuellt kan mistning av en utav flera av ämbetsmannen innehavdatjänster ådömas.

Att förslaget beträffande ämbetsbrott, som tillika är allmänt brott, intarden ståndpunkten, att brottet skall bedömas såsom allmänt brott underbeaktande av den felandes ämbetsställning kan svårligen motivera den häromnämnda olikheten. Det är visserligen att antaga att domstolarna i praxiskunna förväntas genom en försiktig lagtillämpning i åtskilliga fallundanröja den sålunda förefintliga inkonsekvensen, men det torde icke varaförsvarligt att med hänvisning härtill låta denna kvarstå.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse, som en avsättning eller ensuspension i allmänhet har för en ämbetsman, synes den ordning, somenligt förslaget skall gälla då ämbetsman begått brott, varom stadgas i 1–4 §§,böra tillämpas på alla ämbetsbrott. Det sålunda förordade jämställandet kan [ 431 ]lämpligen ske på det sätt, att i 5 § upptages ett stadgande att vid där avseddabrott, om skäl därtill äro, suspension eller avsättning kan ådömas tillika medallmänt straff eller ock i stället för böter, samt att 6 § göres tillämplig pådem, som enligt bestämmelserna i 1–5 §§ förskyllt avsättning ellersuspension från tjänsten.

Iakttages vad sålunda förordats, torde det icke vara möjligt att i 7 §bibehålla föreskriften att den som för brott, varigenom han ej åsidosatt sintjänsteplikt, dömes till allenast böter skall kunna dömas till mistning av tjänsten.Skulle sådan påföljd kunna inträda även för brott av mindre allvarlig art,kan ej uteslutas, att vid bedömandet av frågan huruvida påföljden skallådömas ej blott den felandes genom brottet ådagalagda olämplighet kommeratt beaktas.

I enlighet med det sagda förordas, att 7 § göres tillämplig endast i fall dåämbetsmän för brott, varigenom han ej åsidosatt sin tjänsteplikt, dömestill straffarbete eller fängelse, varmed jämlikt 27 § lagen om villkorlig domsådan dom är likställd.

Av vad här förordats blir en följd att i "dom rörande brott, som begåtts avämbetsman, i allmänhet kommer att fastslås, om brottet innefattaråsidosättande av tjänsteplikt eller icke. Denna konsekvens innebär enligt minmening i och för sig en fördel; det skulle vara föga tillfredsställande om någonkategori av ämbetsmän skulle genom att detta spörsmål icke berörts imeddelade domar kunna få den oriktiga uppfattningen att de ej handla underämbetsansvar. Det «må visserligen vara riktigt, som departementschefenframhåller, att det emellanåt kan vara svårt att avgöra huruvida ett allmänt brottskett i eller utom tjänsten och att det därför kan medföra viss praktiskfördel att inrymma dem alla under ett gemensamt stadgande. En sådan fördelbör dock enligt mitt förmenande ej vinnas genom att låta begreppetämbetsbrott bliva blott en kapitelrubrik utan tydlig motsvarighet i lagtexten.

I detta sammanhang är att erinra om att 25 kap. i framtiden skall varatillämpligt å präst och att enligt 8 § i den nu gällande lagen om straff förämbetsbrott av präst m. m. präst kan dömas till avsättning eller suspension,om han för brott utom ämbetet dömes till böter och brottet är sådant att"därigenom hans prästerliga anseende fläckas eller spilles. I och för sig synesanledning saknas att i princip behandla präst på annat sätt än ämbetsmäni allmänhet. Däremot måste ifrågasättas, om man ej bör ålägga ämbetsmäni särskilt ömtålig ställning såsom en tjänsteplikt att uppträda på ett värdigtsätt även då de ej äro i tjänsteutövning (jfr 17 § polisreglementet för riket).

Vad lagrådets övriga ledamöter anfört rörande tillägg av ett nytt stycketill 6 § och ändrad formulering av inledningen till 7 § biträder jag, "dock attsåsom följd av vad jag ovan yttrat hänvisningen i nämnda inledning böravse ej 1–4 §§ utan 1–5 §§.

Den disposition av kapitlets bestämmelser, som erhålles om den nuifrågasatta ordningen i huvudsak följes, synes i och för sig innebära fördelar lförhållande till departementsförslaget. 25 kap. handlar om ämbetsbrott, ochdess mening lärer vara att såsom sådana skola betraktas ej blott de s. k. [ 432 ]speciella ämbetsbrotten, vilka avses i 1–4 §§, utan även de civila brott vilkatillika innefatta förbrytelse i tjänsten, exempelvis trolöshetsbrott. Detförefaller i och för sig naturligt, om dessa brott bliva föremål för ett särskiltlagstadgande, skilt från det som avser rent civila brott av sådan allvarligkaraktär att de anses böra föranleda avstängande från tjänst på viss tideller för alltid. Den ovan förordade uppställningen uppfyller just dettaönskemål. Tillika undvikes genom densamma den olägenheten att straffet för ettoch samma brott, såsom skett i departementsförslaget, fastställes i skildaparagrafer – 5 och 7 §§ – då grunden för bestraffningen är densamma.Jag förordar alltså att, även om ovan angivna förslag i sakligt avseende ejskulle godkännas, lagtexten likväl uppställes i huvudsalkligöverensstämmelse därmed.

I varje fall synes, om avsättning "skall kunna förekomma när någonförskyllt blott böter för det civila brottet, departementsförslagets 5 § böra påsätt skett i kommittéförslaget nedflyttas efter 7 §, då den förra paragrafenavser reglering i ett speciellt avseende av fall, beträffande vilka 7 § utgörhuvudstadgandet, och ej lämpligen bör föregå detta. 7 § kan under nyssangiven förutsättning tillämpas enligt sin lydelse oberoende av om tillämpningjämväl av 5 § ifrågakommer.

Lagrådet:

Departementschefen har i anslutning till 6 § funnit anledning attunderstryka önskvärdheten av sådan ändring i gällande pensionsförfattningar, attavsatta befattningshavare kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.Ehuru frågan härom kan förväntas bliva föremål för utredning på grund avriksdagens skrivelse den 13 juni 1945, nr 348, må framhållas, att de i 7 §upptagna utvidgade bestämmelserna om mistning av tjänst såsomskyddspåföljd vid brott synas böra medföra, att en sådan ändring avpensionsförfattningarna blir gällande vid den tidpunkt, då förevarande förslag skallträda i kraft. Härför talar även en annan omständighet. Om ämbetsmandömes till avsättning eller suspension enligt 7 §, medför detta enligtpensionsförfattningarna jämväl viss förlust av pensionsförmåner. Om emellertid dentilltalade, innan dom avkunnas, på egen begäran entledigats från sin tjänst,lärer liksom enligt gällande praxis någon pensionsförlust icke inträda; ochdetta blir fallet även om den tilltalade, sedan han dömts till avsättning,överklagar domen och innan den högre instansens dom meddelats lyckas fåavsked. Att en tilltalad sålunda skall kunna befria sig från en ipensionsförfattningarna förutsatt påföljd av brottet är uppenbarligen fögatillfredsställande. Vidtages den berörda ändringen i pensionsbestämmelserna. försvinnerdenna olägenhet. En följd av en sådan ändring blir också, att den i 6 § andrastycket andra punkten upptagna bestämmelsen skall utgå.

[ 433 ]8 §.

Lagrådet:

Genom bestämmelsen i 8 § kommer en bristfällighet i gällandelagstiftning att bliva avhjälpt. Förslaget förutsätter att domstolen vid straffetsutmätande skall kunna bedöma, i vilken mån av förvaltningsmyndighet ålagdbestraffning kommer att vara verkställd, då "domstolens dom därest den ejöverklagas vinner laga kraft. Vissa svårigheter uppkomma emellertid omförvaltningsmyndighetens beslut ej vunnit laga kraft vid tiden för domen. Isådana fall kan något bedömande av nyssnämnda fråga icke ske; domstolensbedömande kan f. ö. bliva oriktigt på den grund, att åtgärd ej i vederbörligordning vidtages för att bringa förvaltningsmyndighetens beslut tillverkställighet. För att undvika dessa svårigheter kan domstolen visserligen anlita denutvägen att låta med domens meddelande anstå, till dess klarhet vunnits ifrågan. Tydligt är ock att efter klagan av part högre rätt kan få möjlighetatt vederbörligen beakta lagakraftägande beslut i disciplinmålet. Intet avdessa alternativ synes dock fullt tillfredsställande, och båda alternativenmedföra den olägenheten, att spörsmålet om påföljd för ett och sammatjänstefel kan komma att samtidigt handläggas av såväl domstol som administrativmyndighet och det till och med i fall då den administrativa myndighetensbeslut kan – t. ex. på den grund att detta men ej domstolens domöverklagas – förväntas bliva utan någon som helst betydelse. För att undvika deangivna olägenheterna synes det naturligast att låtaförvaltningsmyndighetens beslut förfalla, därest ej disciplinär bestraffning såväl ådömts sombörjat verkställas, då åtal väckes. På sådant sätt riskeras ej att tjänstefel inågot fall lämnas obeivrat, medan å andra sidan den disciplinära bestraffningenalltid kan beaktas och evalverandet av disciplinstraff i straff enligt allmännastrafflagen – en evalvering, för vilken någon regel ej gives i förslaget –ofta kan undvikas. Uppenbart är att genom vad sålunda förordatsförevarande bestämmelse kommer att få en något större principiell räckvidd änenligt förslaget, men då redan detta bygger på att domstolsavgörandet börföljas, där det utan olägenhet kan ske, synes "häri icke ligga något skäl motden föreslagna ordningen. Godtages denna, skulle andra punkten iparagrafen få det innehåll att förvaltningsmyndighetens beslut «skall förfalla, omdet ej helt eller delvis verkställts då åtal för brottet väckes. Av ett sådantstadgande skulle klart framgå att disciplinförfarande, som ej lett till beslutvid sagda tidpunkt, skall omedelbart nedläggas, något som väl torde varaförutsatt jämväl i förslaget. Om förvaltningsmyndighets beslut avser fleratjänsteförseelser och i undantagsfall samtliga dessa ej bliva föremål för åtal,lärer av det föreslagna stadgandet följa att hinder ej föreligger att iadministrativ ordning ånyo upptaga fråga om påföljd för tjänstefel, för vilketåtal ej blivit väckt.

11 §.

Lagrådet:

Med taxerings- och prövningsnämnder förstås enligttaxeringsförordningens terminologi nämnder för årlig taxering. Då 11 § andra stycket torde böra

28 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 434 ]avse medlemmar av samtliga beskattningsnämnder, således ävenberedningsnämnder för allmän fastighetstaxering, synas orden "taxerings- ellerprövningsnämnd" böra utbytas mot den i taxeringsförordningen använda termenbeskattningsnämnd.

Tredje stycket avser att ersätta gällande stadganden i 25 kap. 15 § i denmån de genom 25 kap. 22 § andra stycket gjorts tillämpliga å där nämndapersoner. Det kan ifrågasättas om den lydelse det remitterade förslaget idenna del erhållit ger tydligt uttryck åt den avsedda innebörden. Iförevarande stycke skall uppenbarligen icke åsyftas sådan inrättning, som ärnämnd redan i andra punkten av första stycket. Det synes vidare så mycketmera ovisst vad som i detta sammanhang skall förstås med inrättning somär stadfästad av Konungen, som enahanda uttryck i första stycket användesi en betydelse som här icke kan vara avsedd. Förordnande enligt 419 kap.14 § kan näppeligen anses innefatta sådant stadfästande av en inrättning.En klarare regel synes kunna erhållas genom en föreskrift att där innehavareav befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt Konungensförordnande skall åtnjuta "skydd som i 10 kap. 1 § sägs, åsidosätter vadhonom åligger till förekommande av olyckshändelse, skall vad i detremitterade förslagets 5 och 7 §§ är stadgat gälla.

Lagrådet får här erinra om sitt under 10 kap. 1 § gjorda påpekande omlämpligheten därav, att genom en generell, i administrativ ordning utfärdadföreskrift skydd som i paragrafens första stycke sägs tillägges varje tillsäkerhetstjänstens handhavande utsedd befattningshavare vid inrättning,beträffande vilken förordnande enligt 19 kap. 14 § meddelats. Om en sådanföreskrift gives, bliva dessa befattningshavare underkastalde det ansvar varomförevarande stycke handlar.

12 §.

Lagrådet:

Paragrafen är avsedd att gälla även specialstraffrätten, och dess andrapunkt kan få tillämpning endast inom denna. Då emellertid stadganden iallmänna strafflagen av den innebörd varom här är fråga icke lära blivadirekt eller analogiskt tillämpliga å specialstraffrätten, förordas, att andrapunkten får utgå samt att i övergångsbestämmelserna upptages föreskrift omatt vad i första punkten stadgas skall vara tillämpligt jämväl å bestämmelserutanför strafflagen, dock med den modifikation som omnämnes i andrapunkten.

13 §.

Lagrådet:

Att frågan om tillämpning av 6 eller 7 § icke prövas av domstol, somdömer någon till straff, kan bero på att domstolen saknar kännedom om dentilltalades innehav av befattning, däri inbegripet det fall att sammanräkningefter ett val ännu ej skett vid tiden för domens meddelande. Erhåller den [ 435 ]tilltalade en befattning först efter domens meddelande men innan denvinner laga kraft – om senare erhållna befattningar är icke fråga – harspörsmålet alls icke kunnat komma upp vid domstolen. I båda dessa fall tordeenligt förslagets mening regeln i förevarande paragraf skola tillämpas. Föratt detta skall "tydligare framgå torde paragrafens inledningsord få någotjämkas. Det är ock tänkbart att domstolen utan giltig anledning underlåter attingå i prövning som här avses eller i allt fall att lämna uttryckligt besked idomen. Enligt förslagets ordalydelse skulle även då "särskild talan som iparagrafen sägs få föras. Under vissa omständigheter synes dock domstolenstystnad böra verka till den dömdes förmån. Sålunda lärer, om av domstolensakt i målet framgår, att "domstolen haft kännedom om innehavet avbefattningen – och en muntlig vid rätten lämnad upplysning om befattningentorde böra protokollföras – den dömde skäligen ej böra utsättas för attfrågan tages upp i ny rättegång utan domstolen presumeras hava tagit ställningtill frågan och funnit påföljd ej böra ådömas. För att göra en sådan tolkningav paragrafen möjlig kunde som förutsättning för särskild talan angivas, attdomstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension jämlikt 6eller 7 §.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Eftersom giltighetstiden för lagen om sabotage enligt lag den 14 mars 1947(nr 113) utgår den 31 december 1948, bör den ej upptagas bland de lagarsom jämlikt punkt 1 skola upphävas.

I fråga om punkt 2 första stycket torde det väl vara riktigt att, såsomredan straffrättskommittén framhållit, vad i § 3 mom. 9tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 §strafflagen bör, sedan nya lagen trätt i kraft, även utan uttryckligt stadgandei stället hänföras till dennas 8 kap. 10 §. I och för sig innebär alltsåförevarande stadgande endast en anvisning till domstolarna angående enrättstillämpning som dessa få antagas, oavsett samma stadgande, komma attiakttaga. Att, såsom här skulle ske, genom föreskrift i allmän lag åläggadomstolarna att på visst sätt tolka ett grundlagsbud synes likväl ej lämpligt.Någon bestämmelse i detta ämne upptogs heller icke i kommittéförslaget. Pågrund av det anförda hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte få utgå.Därest detta ej iakttages, bör den under 8 kap. berörda omnumreringen avbland annat 10 § i nämnda kapitel beaktas.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 25 kap. 12 § hemställes, attsåsom en femte punkt insättes en föreskrift om att vad i nämnda paragrafär stadgat icke innebär ändring vi bestämmelse i annan lag än strafflagen ominskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärningsom i 3 § samma kapitel sägs och som är särskilt belagd med straff.

[ 436 ]2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni1935 om ungdomsfängelse.

Lagrådet:

Genom att i förevarande paragraf orden "påföljd som avses i 2 kap. 20 §strafflagen eller liknande påföljd" utbytts mot "förverkande eller liknandepåföljd" "synes det bliva oklart om, liksom nu, sådan påföljd som förlust avrätt att idka handel med vissa begagnade föremål eller att förestå sådanrörelse (se 17 och 19 §§ förordningen den 28 maj 1918 angående handel medvissa begagnade föremål m. m.) inbegripes under stadgandet. Lagrådetförordar därför, att sistberörda uttryck utbytes mot "särskild påföljd för brott".

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars1937 om tvångsuppfostran.

Lagrådet:

Då förevarande lagrum enligt lag den 30 juni 1947 (nr 299) upphört attgälla från och med den 1 juli 1947, lärer förslaget böra utgå.

4. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Lagrådet:

Vad förut erinrats i avseende å förslaget till lag angående ändrad lydelseav 27 § lagen om ungdomsfängelse har tillämpning även å förevarandeförslag.

5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagenden 19 juni 1919.

Lagrådet:

Förslaget innebär att förevarande lagrum ej längre skall vara subsidiärti förhållande till allmänna strafflagen, där i denna är utsatt strängare straffför förseelsen. Såsom skäl härför åberopas i motiven, att lagrummetbestraffar överträdelser vilka närmast äro att betrakta såsom blottordningsförseelser, varför detsamma borde kunna tillämpas i konkurrens med 19 kap.8 § strafflagen. Man kan dock "svårligen komma ifrån att grunden förkriminaliseringen i 28 § epidemilagen, i den mån allmänfara vållas, och hithörandefall i 19 kap. 8 § strafflagen är densamma. Lagrådet hemställer därför, attparagrafen får förbli oförändrad.

6. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den12 april 1935.

Lagrådet:

Då på sätt straffrättskommittén framhållit innehållet i 19 kap. 8 §strafflagen bör begränsas till fall då vållande av allmän fara föreligger, är intetatt erinra mot att i förevarande lagrum straff av dagsböter utsättes. Lagrådetanser emellertid, att här på samma sätt som i fråga om epidemilagen lagbudet [ 437 ]bör vara subsidiärt i förhållande till allmänna strafflagen och att stadgandethärom bör avfattas i anslutning till den nuvarande lydelsen av 28 §epidemilagen.

Lagrådet:

Vid tillkomsten av brandlagen förutsattes stadgandet i 12 § kunna utgå,om straffrättskommitténs arbete ledde till att en föreskrift av motsvarandeinnehåll upptoges i 19 kap. strafflagen. Det föreslagna upphävandet av berörda12 § motiveras ock med att denna bestämmelse samt därtill hörandestraffstadgande i 19 § brandlagen ersättas av 19 kap. 5 § strafflagen idepartementsförslaget. Brottsbeskrivningen i denna paragraf täcker emellertid icketill fullo förstnämnda stadgandes tillämplighetsområde. För straffbarhetenligt den föreslagna 5 § i 19 kap. strafflagen fordras nämligen framkallandeav åtminstone fara för en sådan effekt som nämnes i kapitlets 1 eller 3 §.Den som begått gärning varom förmäles i 12 § brandlagen, «d. v. s. såhandhaft eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt kunnat uppkomma, ärföljaktligen ej utan vidare förfallen till ansvar enligt den nya 19 kap. 5 §strafflagen; härför kräves ytterligare, att branden inneburit fara för annansliv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Attupphäva stadgandet i 12 § brandlagen även i vad gäller förseelse som efter vadnu sagts ej omfattas av den tillämnade föreskriften i 19 kap. 5 § strafflagensynes knappast påkallat. På grund härav hemställes, att ändringen ibrandlagen måtte inskränkas därtill att i 19 § första stycket efter orden "straffesmed dagsböter" tillägges "där ej å förseelsen följer straff enligt allmännastrafflagen".

Lagrådet:

I första stycket av 17 a § ha utan saklig ändring upptagits bestämmelsernai 24 kap. 14 § strafflagen. Där omnämnda brott äro jämlikt 15 § i sammakapitel angivelsebrott. Ej heller i detta hänseende avses någon ändring.Åtalsregeln har upptagits i den nya paragrafens andra stycke. Emellertid torde, dåi förslaget beteckningen "olovligt fiske" förbehållits åt det i första punktenav första stycket straffbelagda brottet, andra stycket i sin föreslagnaavfattning icke komma att åsyfta det brott som avhandlas i andra punkten avförsta stycket. Det hemställes därför, att andra stycket inledes med orden"brott varom i denna paragraf sägs".

Lagrådet:

Dessa förslag föranleda icke någon erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

[ 438 ]

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsrådenWigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler eftergemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående vissaändringar i strafflagen samt anför därvid följande.

Angående ifrågasätta bestämmelser om kränkande av främmandemakt m. m.

I anledning av det förslag till tryckfrihetsförordning som den 30oktober 1947 framlagts av 1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947: 60)ävensom på grund av åtskilliga däröver avgivna yttranden har jag funnit,att vissa stadganden i det den 10 maj 1946 till lagrådet remitteradeförslaget till lag om ändring i strafflagen böra tagas under förnyat övervägande.

Sådana stadganden äro till en början 8: 10, 10: 5 första stycket samt 11: 6och 7 i sistnämnda förslag. I 8: 10 har upptagits ett stadgande att den, somoffentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga ellervapen eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot däromeller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts representanteller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts representationeller gör skada därå eller å egendom som där finnes, skall för kränkandeav främmande makt dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyraår eller, om brottet är ringa, till böter. Enligt 10: 5 första stycket harföreslagits straff av böter eller fängelse för ett såsom skymfande avmyndighet betecknat brott, vilket beskrivits såsom att någon offentligen skymfarmyndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter.I 11: 6 har föreslagits att den, som bland allmänheten sprider falskt rykteeller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för riketssäkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller attundergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta iallmänna angelägenheter, skall för samhällsfarlig ryktesspridning straffashögst med straffarbete i två år. Enligt det i 11: 7 upptagna stadgandet skall [ 439 ]den, som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänttrossamfund hålles heligt, för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse.

Enligt det nyssnämnda förslaget till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) skall tryckfrihetsförordningen icke innehålla några självständigabrottsbeskrivningar utan tryckfrihetsbrotten skola bestämmas genom attstrafflagens brottsbeteckningar få göra tjänst också i tryckfrihetsförordningen. I7: 4 i förslaget till tryckfrihetsförordning ha sålunda bl. a. inrycktsbrottsbeteckningarna skymfande av myndighet, kränkande av främmande makt,samhällsfarlig ryktesspridning och brott mot trosfrid.

I anslutning härtill ha de sakkunniga likväl (s. 243) angående det tilllagrådet remitterade strafflagsförslaget uttalat:

Härmed ha de sakkunniga emellertid icke tagit ståndpunkt till frågan,huruvida departementsförslaget uppfyller de fordringar som urtryckfrihetsrättslig synpunkt böra upprätthållas i fråga om yttrandefrihetens närmarereglering i den allmänna lagstiftningen. Bland de sakkunniga ha erinringarframställts beträffande vissa av de i departementsförslaget upptagnabrottsbeskrivningarna och det har gjorts gällande att dessa erhållit en såobestämd avfattning att de föreslagna straffbuden därigenom komme att verkahämmande på tryckfrihetens utövning. Ifrågavarande erinringar avsesärskilt de brott som i departementsförslaget betecknats som skymfande avmyndighet och kränkande av främmande makt. Stark tvekan har överhuvudtaget yppats om lämpligheten av att dessa straffbud i sin föreslagna formupptoges i strafflagen.

I flera av de remissyttranden som avgivits över tryckfrihetssakkunnigasförslag ha liknande tankegångar kommit till uttryck.

I Sveriges advokatsamfunds yttrande anföres sålunda, att desakkunnigas förslag i fråga om tryckfrihetsbrotten måste te sig föga tilltalande, omman i likhet med samfundet funnit straffrättskommitténs förslag tilllagstiftning om brott mot staten och allmänheten på flera punkter ägnat attingiva betänkligheter. Härefter har samfundet fortsatt:

Enligt samfundets uppfattning böra exempelvis brottstyperna skymfandeav myndighet och samhällsfarlig ryktesspridning över huvud taget ickeinföras i strafflagen och självfallet än mindre i tryckfrihetsförordningen. Deerinringar, som samfundet framfört mot straffrättskommitténs förslag,drabba visserligen icke i samma grad det till lagrådet remitterade förslaget,men i det remitterade förslaget kvarstå åtskilliga vaga och svävandebrottsbeskrivningar, vilka ur rättssäkerhetssynpunkt äro ägnade att skapa oroför framtiden.

Landsorganisationen har i sitt yttrande anfört, att i och för sig intetfunnes att anmärka mot att tryckfrihetsförordningens brottskataloginskränktes till att återge brottsbeteckningar ur strafflagen, men har därefteruttalat:

De betänkligheter som kunna framställas hänföra sig till att, på grundav konstruktionen i fråga, såsom tryckfrihetsbrott komma attkriminaliseras vissa gärningstyper, som enligt det föreliggandedepartementsförslaget rörande brott mot staten och allmänheten äro i påfallande grad allmäntoch oklart beskrivna – gärningstyper (t. ex. "skymfande av myndighet", [ 440 ]"kränkande av främmande makt", "samhällsfarlig ryktesspridning"), vilkajust från tryckfrihetsrättslig synpunkt äro av speciellt intresse. Det ärangeläget att vid den slutliga utformningen av dessa brottsbeskrivningarhänsyn tages till nu nämnda betänkligheter.

Publicistklubben har uttalat, att de brottsdefinitioner som provisorisktupptagits från strafflagsförslaget kunde vålla ungefär hur många olyckorför tryckfriheten som helst; åtminstone fyra av brottsdefinitionerna,"skymfande av myndighet", "kränkande av främmande makt", "samhällsfarligryktesspridning" och "brott mot trosfrid", kunde sålunda utan vidareanvändas till att undertrycka "fair comments on matters of public interest".

Svenska journalistföreningen har anfört:

Vad de särskilda brotten beträffar inger det s. k. departementsförslageti vissa delar farhågor. Det brott som betecknas "skymfande av myndighet"anges enligt föreningens mening alltför vagt i den föreslagna lagtexten,varför i rättstillämpningen vissa risker för den lojala kritiken kan uppkomma.Det hör nu till det offentliga meningsbytet i ett demokratiskt land, attmyndigheter och myndighetspersoner måste finna sig i en kritik, som, omden riktades mot enskilda eller rörde privatlivets förhållanden, med fogkunde anses "skymflig" och såsom sådan straffbar. Brottet "samhällsfarligryktesspridning" förutsätter att i rättstillämpningen strängt uppehålleskravet på att det åligger åklagaren att styrka att ett utspritt rykte verkligen är"falskt" eller ett påstående "osant". Vad slutligen straffbudet mot"kränkande av främmande makt" beträffar, synes det i och för sig rimligt attbland tryckfrihetsbrotten upptas kränkande uttalanden om t. ex. ettfrämmande lands statsöverhuvud, regering eller härvarande sändebud.Lagtexten måste emellertid i sådant fall vara i högsta grad stringent. Kritiken iutrikespolitiska sammanhang kan eljest bli otillbörligt hämmad. De svenskamyndigheterna kan också komma i en ur rikets synpunkt olyckligmellanställning, om vår lag är så skriven, att allsköns kritiska uttalanden kanuppfattas som enligt svensk lag straffbara med påföljd att åtgärder börvidtagas i enlighet med den "kränkta" maktens önskemål. Urutrikespolitisk synpunkt torde det vara värdefullt för svenska regeringen att hasnarare mycket begränsade än mycket vidsträckta befogenheter att i sådantfall ingripa mot pressen.

Slutligen har även Svenska tidningsutgivareföreningen uttalat, att fleraav de i förslaget till tryckfrihetsförordning antydda brottskategorierna ickevore godtagbara ur pressfrihetens synpunkt.

Departementschefen. Såsom inledningsvis berörts har jag under arbetetmed ett förslag till ny tryckfrihetsförordning funnit anledning att tillförnyad prövning upptaga vissa därmed sammanhängande bestämmelser i detden 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring istrafflagen. Detta gäller i första hand stadgandet om straff för skymfandeav myndighet i 10: 5 första stycket i sistnämnda förslag samtbestämmelsen om kränkande av främmande makt i 8: 10 i förslaget, till den del dettabrott tänkts kunna bestå i offentligt skymfande av främmande makt ellerdess regering. Vad till en början angår 10: 15 första stycket, innebär vaddär förordats en nyhet i svensk rätt, som för närvarande endast stadgar [ 441 ]straff för ärekränkning mot ämbetsmän såsom personer men däremot ickebestraffar kränkning av myndigheter såsom sådana. Bestämmelsen haremellertid begränsats till att gälla offentligt skymfande. Enligt vad jag vidremissen till lagrådet uttalat, innebär detta att beskyllningen skall ske ioffentlig handling eller eljest rikta sig till allmänheten samt att dess formskall vara skymflig. Saklig kritik, även om den innefattar oriktigauppgifter, skulle alltså lämnas straffri, såvitt den riktade sig mot ett organ ochicke mot någon viss person. Motsvarande begränsning av det straffbaraområdet är åsyftad i 8: 10 av förslaget, i det att den kränkning avfrämmande makt eller dess regering som där straffbelägges likaledes skall beståi offentligt skymfande. Straff för kränkande av främmande makt eller dessregering infördes i vår strafflag först 1940. Tidigare straffades endastförgripelser mot främmande stats regent eller sändebud här i riket.

Vad som framkommit under förarbetena till en ny tryckfrihetsförordningsynes ge vid handen, att frågan om kriminalisering av dessa slag avärekränkning behöver ytterligare utredas. Visserligen anser jag alltjämt, attgoda skäl tala för en sådan reglering av hithörande frågor som avsetts idet förut remitterade förslaget, under förutsättning att bestämmelsernabliva tillämpade i överensstämmelse med de motivuttalanden för vilka nyssredogjorts. De uttalanden angående dessa bestämmelser, som gjorts isamband med remissbehandlingen av förslaget till ny tryckfrihetsförordning,ha emellertid låtit det framstå såsom föremål för tvekan huruvidabestämmelserna fått en tillräckligt tydlig avfattning. Dessutom göra särskildabetänkligheter sig gällande, då det blir fråga om att införa en ny ochsnävare gränsdragning för tryckfriheten. Därvid måste behovet av skydd mototillbörliga framställningar mycket noga vägas mot intresset av attgarantera en fri och ohämmad kritik.

Vidare är att märka, att 16 kap. strafflagen för närvarande endastupptar bestämmelser om ärekränkning mot enskilda personer och icke i någotfall bestraffar ärekränkning mot kollektiva enheter. Den allmänna fråganhuruvida och i vilken omfattning sådan ärekränkning bör bestraffas, kanväntas bliva upptagen av straffrättskommittén vid den föreståenderevisionen av 16 kap. Vid sådant förhållande synes mig frågan om bestraffandetav de nu förevarande fallen av ärekränkning mot kollektiv böra upptagasförst i detta större sammanhang.

Nu angivna skäl ha föranlett mig att ur det remitterade förslaget avlägsna10: 5 första stycket liksom vad 8: 10 innehåller om skymfande avfrämmande makt eller dess regering. Till följd härav har i förslaget enomredigering fått ske av det förutvarande andra stycket i 10: 5, varjämtebestämmelsen i 8: 10 om den som med våld, hot därom eller missfirmlig gärningförgriper sig mot främmande makts representant utvidgats att omfatta ävensådant angrepp mot främmande statsöverhuvud.

Vid omredigeringen har vidare iakttagits att paragraferna i 8 kap. måsteomnumreras till följd av att enligt ett till lagrådet remitterat förslag tilländrad strafflagstiftning för krigsmakten två paragrafer i kapitlet skola [ 442 ]överflyttas till 27 kap.; stadgandet i 8: 10 har med anledning häravplacerats i 8: 8.

I yttrande den 14 januari 1948 har lagrådet förordat, att i bestämmelsernaom missfirmelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset i 9: 3och om missfirmelse mot tjänsteman i 10: 5 andra stycket uttrycket"missfirmlig gärning" måtte utbytas mot "ärekränkning". Anledningen härtill äratt jag vid remitterandet av förslaget anfört, att 10: 5 borde gälla ävenförtal mot tjänsteman. När emellertid numera behandlingen av förslaget tilltryckfrihetsförordning, på sätt i det föregående utvecklats, medfört att vissai det förevarande strafflagsförslaget förut behandlade spörsmål befunnitsicke längre böra upptagas förrän i samband med den blivande revisionenav ärekränkningsbestämmelserna, har jag ansett detta böra gälla ävenfrågan huruvida bestämmelserna i 9: 3 och 10: 5 skola omfatta jämväl förtal.Det må nämligen framhållas, att denna fråga lämpligen bör lösas först isamband med den hela ärekränkningsområdet berörande frågan, i vilkenutsträckning sanningsbevisning skall fria från straff. På grund av vadsålunda anförts har jag icke funnit skäl att i nu förevarande sammanhangvidtaga någon ändring beträffande uttrycket "missfirmlig gärning", somingår i de mot 9: 3 och 10: 5 andra stycket av förslaget svarandestadgandena i den för närvarande gällande strafflagen.

Vidare ha bl. a. av hänsyn till den blivande nya tryckfrihetsförordningeninförts särskilda brottsbeteckningar för de i 9: 3 och 4 av strafflagsförslagetupptagna brotten. I sådant hänseende har i 9: 3 insatts beteckningen"missfirmelse mot kunglig person" och i 9: 4 den av straffrättskommitténföreslagna beteckningen "statsmissfirmelse". I sistnämnda stadgande harytterligare vidtagits den sakliga ändringen att statsrådet borttagits iuppräkningen av de objekt som genom bestämmelsen skyddas. Att statsrådet härmedtagits var i förslaget en nyhet i förhållande till gällande rätt. Iöverensstämmelse med vad förut sagts om önskvärdheten av att frågor omärekränkning mot kollektiv såvitt möjligt komma under behandling först i ettstörre sammanhang, har detta tillägg nu befunnits böra utgå.

I motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena, har jag icke ianledning av förslaget till tryckfrihetsförordning och de däröver avgivnayttrandena funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11: 6 eller 7 istrafflagsförslaget. I det förra lagrummet är förutsättning för straffbarhet attnågon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av närmareangiven samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas, att denutspridda uppgiften var lögnaktig och att detta förhållande enligt vanligaregler täcktes av gärningsmannens uppsåt. Vad åter angår stadgandet om brottmot trosfrid i 11: 7 har detta brott bestämts endast såsom offentligtskymfande av sådant som svenska kyrkan eller erkänt trossamfund håller heligt,varvid med skymfande här såsom eljest i förslaget förstås användande av enskymflig form men ej en saklig kritik. Vid den tidigare remissen tilllagrådet framhöll jag, att förslagets avfattning ändrats för att klarlägga, atten kritik, vilken såsom vapen använde ironien, icke skulle omfattas av [ 443 ]straffbestämmelsen. Med de snäva begränsningar som sålunda skett av destraffbara områdena, synas mig alltjämt dessa båda stadganden ickekunna giva anledning till olägenheter i tillämpningen.

Angående skydd mot rashets.

Under senare tid har i olika sammanhang aktualiserats frågan om att isvensk rätt införa bestämmelser mot hetspropaganda. som riktar sig motvissa särskilda grupper av medborgare. Det viktigaste exemplet härpå ärden antisemitiska propagandan. Framhållas bör emellertid, att frågan ickeenbart rör denna. Vårt land är visserligen lyckligt lottat däri, att vi imodern tid undsluppit upprivande strider mellan olika nationella, språkligaeller religiösa grupper, men detta förhållande kan ändras. Anmärkas måvidare, att inom Förenta Nationerna nyligen tagits initiativ tillinternationella överenskommelser om lagstiftning mot ett såsom genocidium(folkmord) betecknat brott, vilket på förberedelsestadiet skulle kunna ta sigformen just av hets mot folkgrupp.

Rashets och liknande former av propaganda mot särskilda folkgrupperinom en stat kunna anses straffvärda ur tre olika synpunkter. Till enbörjan bör beaktas, att en sådan hatpropaganda kan leda till motsättningar ochlidelser, vilka äro ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet; pådenna väg kunna ytterst förutsättningar skapas för förföljande ochutrotande av den minoritet mot vilken propagandan riktar sig. För det andraär att märka, att eftersom det strider mot själva grundvalarna för vårcivilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull,en propaganda som går ut härpå måste antagas väcka förargelse inom devidaste kretsar; alldeles särskilt gäller detta om den, såsom ofta är fallet,ikläder sig en sadistisk. eller eljest särskilt anstötlig form. För det tredjeslutligen är det tydligt, att en propaganda av ifrågavarande slag är ägnadatt åstadkomma ett oförskyllt psykiskt lidande för de individer somtillhöra den förföljda folkgruppen.

Vissa speciella former av hetspropaganda falla redan understraffbestämmelserna i den nuvarande strafflagen eller i det till lagrådet remitteradeförslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Enpropaganda, som innefattar uppmaning till brott, omfattas sålunda avstraffbudet mot uppvigling i 11: 5 i det remitterade förslaget. Detta inbegripervidare i 11: 6 under samhällsfarlig ryktesspridning bl. a. spridande av falsktrykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara förallmän ordning och säkerhet. Gentemot en propagandaverksamhet, som ägerrum på allmän plats och som är ägnad att väcka förargelse hosallmänheten, kan bestämmelsen om straff för förargelseväckande beteende i 11: 10i förslaget vinna tillämpning. Om åter hetsen riktas mot bestämda enskildapersoner, kan straff följa enligt bestämmelserna om ärekränkning i detnuvarande 16 kap. strafflagen. Vidare är att märka, att därest propagandansker genom tryckt skrift, den ofta synes uppfylla betingelserna för [ 444 ]straffbarhet enligt tryckfrihetsförordningen § 3 12:o, vilket lagrum innehållerett allmänt stadgande om straff för lögnaktiga uppgifter och vrängdaframställningar till allmänhetens förvillande och förledande. Motsvarighet tilldetta stadgande saknas i strafflagen. En propaganda av nu ifrågavarandeslag, som icke sker genom tryckt skrift och som icke hemfaller undernågon av nyssnämnda speciella bestämmelser, blir därför straffri.

Ett allmänt stadgande om straff för hetspropaganda föreslogs tidigast ien inom justitiedepartementet upprättad, den 27 oktober 1943 dagtecknadpromemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I dennaföreslogs, att i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf av innehåll,att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten ellerlögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en gruppav befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock,muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede ellerläte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skullestraffas med böter eller fängelse. Efter remissbehandling föranleddepromemorian emellertid icke någon omedelbar åtgärd. Därefter upptog emellertidstraffrättskommittén i sitt förslag till lagstiftning om brott motstaten och allmänheten såsom 11: 7 strafflagen ett stadgande angående "hetsmot folkgrupp". Det föreslagna stadgandet (SOU 1944: 69 s. 21 samt 222ff.) hade följande lydelse: "Hotar, förtalar eller smädar någon offentligenen grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömesför hets mot folkgrupp till böter eller fängelse" Kommittén torde haansett, att det väsentliga i det sålunda straffbelagda brottet vore attdärigenom den allmänna ordningen bragtes i fara. Härför talar stadgandetsplacering i 11 kap., som handlar om brott mot allmän ordning.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag visade sig, attmeningarna voro delade i fråga om lämpligheten av det sålunda föreslagna nyastadgandet, och detta blev också uteslutet ur det sedermera till lagrådetremitterade förslaget. Min motivering härför (sistnämnda förslag s. 163 f.) varfrämst, att ett stadgande av ifrågavarande innehåll skulle kunna giva näringåt påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper ivårt land erhållit en privilegierad ställning, och att det fördenskull kundekomma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för attbefordra frid i sammanlevnaden.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag emellertid även, att antisemitiskoch annan dylik propaganda ofta är av sådant slag att den står pornografinnära, samt att frågan om dess kriminalisering därför borde undersökas isamband med ett åt 1944 års tryckfrihetssakkunniga lämnat uppdragangående lagstiftning mot spridning av skrifter med pornografiskt innehåll.

Denna syn på frågan har jag därefter närmare utvecklat i ett vid 1947års riksdag lämnat interpellationssvar (se andra kammarens protokoll den17 juli 1947 nr 36, s. 63 ff.). Enligt vad som därvid uttalats borde bl. a.övervägas att ersätta den nuvarande bestämmelsen i 18: 13 strafflagen omstraff för framställning som sårar tukt eller sedlighet med ett mera [ 445 ]allmänt hållet stadgande, som täckte icke blott pornografi utan också andra ividsträckt mening sedlighetssårande eller anstötliga framställningar. Underett sådant allmänt stadgande skulle exempelvis grövre former avantisemitisk propaganda ha sin naturliga plats.

Behovet av att i strafflagen införa en bestämmelse, under vilken meraanstötliga former av antisemitisk propaganda kunna hänföras, harsedermera än ytterligare aktualiserats. Från Sverige utgår nämligen förnärvarande en dylik propaganda, som enligt rapporter från svenska beskickningaroch konsulat ådrager vårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar avden civiliserade världen. Denna propaganda bedrives huvudsakligen medelsttryckta skrifter och torde för närvarande icke kunna beivras i vidare månän genom det förut Omnämnda straffbudet i tryckfrihetsförordningen § 312:o mot lögnaktiga och vrängda framställningar till allmänhetensförvillande och förledande. Enligt det förslag till ny tryckfrihetsförordning, som1944 års tryckfrihetssakkunniga nu framlagt, (SOU 1947: 60), återfinnesemellertid något mot nyssnämnda lagrum svarande stadgande icke i dennya författningstexten, vilken i fråga om brottsbeskrivningarna uteslutandehänvisar till strafflagen. Om de sakkunnigas förslag skall upphöjas till lag,måste följaktligen den förevarande frågan erhålla sin primära lösning inomstrafflagens ram, varjämte motsvarande tillägg bör göras tilltryckfrihetsförordningens därpå grundade brottskatalog.

Med anledning av dessa överväganden har inom justitiedepartementetfrågan om kriminalisering av hetspropaganda varit föremål för fortsattutredning. Denna har resulterat i en den 2 december 1947 dagtecknadpromemoria med förslag till lag om ändring i 18: 13 strafflagen. I dettalagrums första punkt stadgas för närvarande straff av böter eller fängelseför den som sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning,teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, medan i andra punktensäges att samma lag skall vara om man genom annan gärning sårar tukt ochsedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse däravkommer. Det nyssnämnda förslaget innebär, att genom ett tillägg i förstapunkten denna gjorts tillämplig även å skrift, målning, teckning eller bild,som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väckaallmän anstöt.

Motiveringen för förslaget innehåller till en början att då det gällde attfinna en bärkraftig grund för kriminalisering av den ifrågavarandepropagandan, avgörande vikt syntes böra tilläggas vad förut framhållits omatt det strider mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människorför deras härstamnings eller religions skull, och att därför en propagandamed sådant innehåll vore ägnad att väcka anstöt inom de storamedborgargrupper hos vilka medvetandet om detta förhållande är levande. Ettfullföljande av denna tankegång visade att det anstötliga i propagandan lågedäri att genom densamma själva människovärdet hos den förföljdagruppen kränktes. Dennas medlemmar stämplades nämligen såsommindervärdiga på grund av något som redan från början av deras tillvaro gåve dem [ 446 ]en viss prägel och som icke kunde föras tillbaka på något handlande avdem själva. Att av sådan anledning behandla människor såsom föraktligaeller mindervärdiga strede mot den för kristendomen och det demokratiskasamhället gemensamma grundåskådning, enligt vilken varje människaoberoende av sin härkomst hade ett eget värde, lika för alla, som det gälldeatt respektera och tillvarataga. Intet i den nu besegrade nazismens lärorhade därför mera upprört den svenska opinionen än att stora folkgrupperbetraktats som mindervärdiga i förhållande till s. k. herrefolk och ipropagandan rentav betecknats som "Untermenschen". En propaganda, somarbetade med sådana medel, syntes rymma ett så stort mått av anstötlighetatt det även med allt beaktande av yttrandefrihetens värde icke borde mötanågra principiella betänkligheter att på denna grund kriminaliseradensamma.

Vad angår placeringen av ett stadgande härom, har i den nu förevarandepromemorian uttalats, att denna fråga vore diskutabel. Närmast tordekomma i fråga 18 kap. strafflagen, i vilket hittills varit sammanfördabestämmelser av olika slag till skydd för vissa sedliga och moraliska normer avsådan betydelse, att ett brott mot dem väckte allmän anstöt och ansåges böradrabbas av straff. Kapitlet vore emellertid för närvarande under omarbetning.I det till lagrådet remitterade förslaget hade vissa brott i det nuvarande 18kap., vilka närmast kunde betraktas som brott mot allmän ordning,överförts till 11 kap., nämligen fylleri, hasardspel och djurplågeri. Återstodenav kapitlet hörde till straffrättskommitténs nästa arbetsetapp, och det voreovisst hur detsamma framdeles komme att disponeras. Som en provisoriskåtgärd borde dock det nu ifrågasätta stadgandet kunna placeras där.

Att detsamma infogats i 18 kap. 13 § har i promemorian motiveratsdärmed att det även vid den propaganda varom här är fråga vore för depraktiskt betydelsefulla fallen kännetecknande att det gällde utspridande,saluhållande eller utbjudande av skrift, målning, teckning eller bild. På grundhärav torde det straffskydd varav behov nu gjorde sig gällande enklastkunna åstadkommas genom att paragrafens första punkt utbyggdes till attavse även skrift, målning, teckning eller bild, som genom grov kränkningav andras människovärde vore ägnad att väcka allmän anstöt. Genom attstraffbarhetens inträde gjordes beroende av att det skulle vara fråga om engrov kränkning av människovärdet och att kränkningen skulle vara ägnadatt väcka allmän anstöt, torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den rätt tillfri kritik mot gruppbildningar och enskilda som i samhällsdiskussionensintresse borde finnas i ett demokratiskt samhälle.

Vad särskilt gäller angrepp mot enskilda personer, har i promemorianframhållits att enligt vad som följde av den nyss återgivna tankegångenendast sådana angrepp som toge sikte på någon konstitutiv, av de utpekadeseget handlande oberoende egenskap kunde falla under det föreslagna nyastraffbudet. Ett dylikt angrepp måste vidare antagas utom den eller denärmast berörda enskilda personerna träffa även den större grupp människor,som med dem hade den särskilt framhållna egenskapen gemensam. Om [ 447 ]exempelvis en enskild person grovt förhånades enbart därför att han vorejude eller katolik, ginge sålunda detta indirekt ut över alla andra judar ellerkatoliker. Det förhållandet att någon viss enskild person särskilt utpekadeskunde emellertid föranleda att jämte 18: 13 i dess föreslagna nyalydelse även tillämpligt lagrum i 16 kap. strafflagen bleve användbart. Ettangrepp mot enskild person på grund av något visst handlingssätt, vartilldenne påstodes ha gjort sig skyldig, kunde däremot icke sägas kränka denangripnes människovärde och komme sålunda icke att falla under 18: 13.Det kunde i detta sammanhang erinras om att enligt 24 § lagen den 21december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. den intagne skullebehandlas med aktning för hans människovärde. Här förutsatte sålundalagstiftaren att även den som förövat grova brott hade sitt människovärde ibehåll.

I promemorian har vidare understrukits att eftersom såväl 16 som 18kap. strafflagen stode inför sin revision, den nu förordade, av ett aktuelltbehov förestavade lösningen av frågan om kriminalisering av anstötlighetspropaganda icke behövde vara definitiv. Det finge ankomma påstraffrättskommittén att under det fortsatta arbetet med den påbörjadestrafflagsrcvisionen upptaga även denna fråga till ytterligare övervägande i sambandmed en allmän reformering av de kapitel i strafflagen, där andra gärningarav likartad beskaffenhet vore kriminaliserade.

Utlåtanden över promemorian ha efter remiss avgivits avjustitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne ochBlekinge, hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom straffrättskommittén.

Överståthållarämbetet har tillika överlämnat yttranden av t. f.polismästaren och av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, därvid t. f. polismästarensyttrande åtföljts utav yttrande av kriminalpolisintendenten i Stockholm.Länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Gävleborgs län ha envarbifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfogden i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts Sverigesadvokatsamfund och publicistklubben, av vilka advokatsamfundet inkommitmed yttrande.

Frågan huruvida lagstiftning mot den nuifrågavarande hetspropagandan vore erforderlig har av de flestasålunda hörda remissinstanserna besvarats jakande. Justitiekanslersämbetethar i denna del anfört.

Såsom i promemorian anförts har behovet av lagbestämmelser, sommöjliggöra ett effektivt ingripande mot den antisemitiska"propagandan.under senaste tiden framträtt med ökad styrka. På grund härav synes dettillfredsställande, att frågan om lagstiftning i ämnet ånyo upptagits tillövervägande.

Vad som i ärendet förekommit giver oförtydbart vid handen, huru svårtdet är att på förevarande område meddela bestämmelser, som ärotillräckligt klara och effektiva utan att samtidigt innebära risk för att andra [ 448 ]viktiga intressen trädas för nära. Om man ser frågan realistiskt, torde detknappast låta sig göra att giva stadganden i ämnet sådan form ellerinnebörd, att de icke allmänt komma att uppfattas såsom riktade motpraktiskt taget allenast den antisemitiska propagandan. Med andra ord varesig stadgandena placeras i ena eller andra kapitlet i allmänna strafflageneller meddelas i en fristående lag och vare sig bestämmelserna erhålla enmed hänsyn till syftet mera direkt precisering eller en allmän innebörd,kan den föreställningen svårligen tillbakavisas, att den nya lagen har sinverkliga betydelse för den judiska folkgruppen. Om man vill lagstifta pådetta område, måste man enligt justitiekanslersämbetets mening taganämnda konsekvens och därmed också acceptera faran av att berördafolkgrupp erhåller en privilegierad ställning med de vådor som tilläventyrs äroförenade därmed.

Frågan är då, om behovet av bestämmelser i ämnet får anses såframträdande, att hänsynen för eventuellt menliga verkningar bör få vika. Medframhållande av vanskligheten att göra mera bestämda uttalanden anserjustitiekanslersämbetet dock övervägande skäl tala för att denna frågabesvaras jakande. Visserligen har just nu domstol att pröva, huruvida deni promemorian åsyftade antisemitiska propagandan – den enda meraallmänt kända som väl nu bedrives i vårt land – står i strid med svensk lag,och det kan följaktligen te sig, som om det ännu så länge vore för tidigtatt yttra sig om möjligheterna att med gällande lag åtkomma sådanpropaganda. Emellertid är att märka, att brottsbeskrivningen i det lagrum itryckfrihetsförordningen, som åberopats i målet, icke är fullttillfredsställande för propagandans säkra bekämpande samt att det i lagrummetstadgade straffet, blott dagsböter, är alltför ringa för att möjliggöra ettverksamt ingripande. Ä andra sidan har denna propaganda bedrivits i såanstötliga former, att det framstår såsom ett allvarligt missförhållande, ägnatatt skada vårt land, att den ej med säkerhet kan på ett effektivt sättåtkommas. Visserligen äro de konsekvenser en lagstiftning på området kanmedföra, såsom esomoftast är fallet vid strafflagstiftning, ej heltöverblickbara, men justitiekanslersämbetet föreställer sig, att en lagstiftning sombegränsas till de verkligt grova formerna av antisemitisk propaganda ochnärstående företeelser skall uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet ochatt följaktligen åtminstone mera betydande olägenheter därav ej skolayppa sig.

Svea hovrätt har uttalat:

Det torde väl vara riktigt, att man för närvarande icke har att räkna mednågra allvarliga motsättningar inom samhället på ifrågavarande område. Engrovt vulgär antijudisk propaganda förekommer dock i viss utsträckning.Denna propaganda är särskilt motbjudande, som den genom trycktapamfletter ofta sprides bland skolbarn eller utom landets gränser. Det måstevara ett icke obetydligt samhällsintresse, att dessa grövre former avrashetsande och rasförföljande propaganda straffbeläggas. Tillskapandet av enlagstiftning med sådant innehåll utgör tillika en måhända nyttigberedskapsåtgärd mot den våg av antisemitism som för närvarande går framöver stora delar av världen. Med hänsyn härtill och med beaktande avde i promemorian uttalade önskemålen att brottskatalogen i den väntadenya tryckfrihetsförordningen måtte kunna tillföras en hänvisning tillstrafflagstiftning i ämnet biträder hovrätten förslaget att redan vid 1948års riksdag provisoriskt – i avbidan på den omarbetning av 16 och 18kap. strafflagen, varmed straffrättskommittén nu är sysselsatt –förbättra gällande lag för att möjliggöra ingripanden mot särskilt anstötligaformer av rashets.

[ 449 ]Uttalanden i samma riktning ha gjorts av Göta hovrätt, socialstyrelsen,skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet ävensom av länsstyrelserna iKronobergs samt Göteborgs och Bohus län.

Tvekan angående behovet av lagstiftning i ämnet har däremot uttalatsav länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län hartill en början uttalat, att länsstyrelsen helt delade uppfattningen att enhat- och hetspropaganda mot särskilda befolkningsgrupper borde undertryckasmed alla medel; särskilt anstötlig vore även enligt länsstyrelsens meningen propaganda som misskrediterade vårt land i utlandets ögon på sätt i denremitterade promemorian framhållits. Därefter har länsstyrelsen emellertidanfört, att den nu ifrågasatta lagstiftningen praktiskt taget hade sammainnebörd som det genom justitiedepartementets promemoria av den 27oktober 1943 framlagda förslaget angående lagstiftning mot rashets ochstraffrättskommitténs förslag till stadgande om straff för "hets mot folkgrupp",i anledning av vilka båda förslag länsstyrelsen i avgivna remissyttrandenifrågasatt lämpligheten av en dylik lagstiftning. Motiveringen för dennalänsstyrelsens ståndpunkt hade främst varit att vissa intressegrupper isamhället icke borde erhålla en privilegierad ställning i den politiskadebatten. Denna uppfattning hade länsstyrelsen icke nu funnit anledning attfrånträda. Med hänsyn särskilt till den misskreditering för vårt land somden härifrån emanerande antisemitiska propagandan i utlandet utgjorde,vore det emellertid möjligt att betänkligheterna mot lagstiftningen bordevika. Straffrättskommittén har framhållit, att vägande principiellainvändningar kunde göras mot att genom lagstiftning inskrida mot sådanhetspropaganda, som här vore i fråga, och hänvisat till att det på grund häravendast varit med tvekan som kommittén i sitt förslag till lagstiftning ombrott mot staten och allmänheten upptagit det förut Omnämnda stadgandetom straff för "hets mot folkgrupp". Advokatsamfundet har likaledes, underhänvisning till vad samfundet anfört i remissyttrande överstraffrättskommitténs förslag, ifrågasatt, huruvida lagstiftning vore ett effektivt sätt attkomma till rätta med de ifrågavarande företeelserna. Ett direkt avstyrkandeav lagstiftning i ämnet föreligger endast i det av länsstyrelsen i Gävleborgslän avgivna yttrandet, enligt vilket behovet av straffskydd mot rashetsoch dylikt redan får anses tillräckligt beaktat i det till lagrådet remitteradeförslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

Beträffande frågan ur vilken synpunkt hetspropagandafrämst bör anses straffvärd och den därmedsammanhängande frågan om utformningen och placeringen i strafflagen av ett stadgandei ämnet, ha i yttrandena framkommit olika meningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har tillstyrkt förslaget såsom väl ägnatatt möjliggöra effektivt ingripande mot de vanligast förekommandeformerna av förföljelse och förklenande propaganda mot vissa särskildamänniskogrupper för deras härstamnings eller religions skull. Skolöverstyrelsenhar icke funnit något att erinra mot förslaget.

29 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 450 ]Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att det nu framlagdaförslaget väsentligen skilde sig från tidigare ifrågasätta lösningar av detförevarande lagstiftningsproblemet. Även om lagbestämmelsens inplaceringi det sammanhang som nu föreslagits måhända ur principiell synpunktkunde bli föremål för en viss tveksamhet, syntes förslaget likväl rent praktisktsett ha så stora fördelar, att länsstyrelsen ansåge sig böra tillstyrkadetsamma.

Göta hovrätt har uttalat att på vilket sätt den ifrågavarande propagandanlämpligast borde kriminaliseras kunde vara föremål för olika meningar.Hovrätten, som icke delade de uttalade farhågorna beträffandeverkningarna av en lagstiftning i enlighet med straffrättskommitténs förslag, villeemellertid icke motsätta sig den nu föreslagna lösningen. Socialstyrelsen harsåsom sin mening uttalat, att det i justitiedepartementets promemoria av den27 oktober 1943 innefattade förslaget vore att föredraga framför det nuframlagda förslaget. Icke heller vore 18: 13 strafflagen en lämplig plats förden ifrågasatta straffbestämmelsen. Med hänsyn till att förutsättningar förnärvarande icke torde finnas att lösa frågan efter linjerna i förstnämndaförslag, ansåge sig styrelsen emellertid icke böra motsätta sig det nyaförslaget. Överståthållarämbetet har erinrat om att ämbetet i tidigareremissyttranden tillstyrkt nyssnämnda år 1943 inom justitiedepartementetupprättade förslag och heller icke haft något att erinra mot det avstraffrättskommittén föreslagna stadgandet om straff för "hets mot folkgrupp" Dåbehovet av dylik lagstiftning ytterligare aktualiserats genom därefterinträffade händelser, finge ämbetet i princip tillstyrka även det nu framlagdaförslaget. Det kunde visserligen vara tveksamt var i strafflagen ettstadgande om skydd mot rashets borde infogas, men ämbetet hade för sin delintet att erinra mot att stadgandet i avbidan på straffrättskommitténsfortsatta behandling av frågan inplacerades på sätt som nu föreslagits.

Åtskilliga remissinstanser ha funnit att, eftersom förslaget föranletts avbehovet att stävja den antisemitiska propagandan, detta syfte klarare bordekomma till uttryck i stadgandet. Justitiekanslersämbetet har sålunda redanmed hänsyn härtill ställt sig tveksamt till den föreslagna helt allmänt hållnabestämmelsen. Enligt ämbetets uppfattning vore vidare det däri beskrivnabrottet alltför artskilt från de gärningar som eljest behandlas i 18 kap.strafflagen för att lämpligen kunna erhålla ens en provisorisk plats i dettakapitel. I anslutning härtill har ämbetet funnit, att i rådande läge en lösningav det ifrågavarande lagstiftningsproblemet borde sökas enligt deriktlinjer som framlagts av straffrättskommittén, därvid emellertid till mötandeav risken att bestämmelserna skulle lägga hinder i vägen för tillbörlig kritikmöjligen utöver de av kommittén uppställda rekvisiten för straffbarhetkunde krävas, att gärningen skulle väcka allmän anstöt.

Svea hovrätt har funnit oriktigt att man, i avsikt främst att förekommapåståenden att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper skulle fåen privilegierad ställning, föreslagit att kriminalisera den ifrågavarandepropagandan allenast genom att med en generell bestämmelse utbygga första [ 451 ]punkten i 18: 13 strafflagen till att avse jämväl skrift, målning, teckningeller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnadatt väcka allmän anstöt. Hovrätten har härom vidare anfört:

Hovrätten finner det knappast riktigt, att en lagstiftningsprodukt –allrahelst en sådan av tillfällig natur – gives annat innehåll än vad som direktsvarar mot syftet med dess tillskapande. Därigenom förminskas ju ocksåbetydelsen av statsmakternas ståndpunktstagande för opinionsbildningeni landet. Man får heller icke överdriva faran för att de grupper avbefolkningen, som behöva skyddas, skulle anses otillbörligt gynnade eller blivapå ett olämpligt sätt uppmärksammade allenast därför att lagstiftningen iämnet erhölle en till personkretsen mera begränsad omfattning. Om mangenom lagstiftning vill motarbeta förföljelse mot en särskildbefolkningsgrupp, innebär ju detta endast att man försöker återställa den balans i frågaom rättsskydd, som håller på att gå förlorad på en viss punkt.

Vid avgörandet av vilka folkgrupper som kräva beaktande i här avsetthänseende finner hovrätten ett aktuellt skyddsbehov förefinnas allenast förvissa grupper med gemensam härstamning och då företrädesvis judarna.Större besinning och anständighet är emellertid stundom på sin platsjämväl när det gäller zigenare, tattare och kanske även de baltiska flyktingarna.Föga eller intet har däremot förekommit av beskaffenhet att motivera ettförstärkt skydd för religionsutövare. I stället kan det befaras, att ett sådantskydd kunde kännas som ett hinder mot att framföra en hård men likvälnyttig kritik av bizarra religiösa företeelser eller mot sekter med ursamhällets synpunkt förkastliga seder och bruk. Härvidlag angriper man jumänskliga handlings- och tänkesätt, vilka äro möjliga att påverka ochutveckla, vilket ju alls icke gäller angrepp som direkt avse vederbörandeshärstamning. – Man torde för övrigt restlöst komma till rätta med judehetsenäven om genom lagstiftningen beredes skydd allenast åt grupper avbefolkningen med gemensam härstamning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i yttrande över straffrättskommitténsförslag i här förevarande hänseende pekat på möjligheten av att folkgrupperi landet, som hölle samman på grund av gemensam härstamning ellertrosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet,som fölle inom politikens råmärken. Länsstyrelsen erinrade därvid om denödesdigra erfarenhet som man hade av exempelvis tyska minoritetsgrupperspolitiska verksamhet inom olika europeiska länder. Lika med länsstyrelsenvill hovrätten icke utesluta möjligheten av att utlänningar, som tagit sintillflykt till Sverige, komma att syssla med politisk agitation i den ena ellerandra riktningen. Enär emellertid allmän enighet lär råda därom, attstatsmakten bör iakttaga största återhållsamhet när det gäller ingrepp i denpolitiska debatten, torde detta böra medföra, att en lagstiftning till skydd förfolkgrupper med gemensam härstamning måste givas den begränsningen attåt dessa grupper icke gives någon privilegierad ställning såvitt avser rentpolitiska sammanhang.

Hovrätten finner ovan angivna synpunkter bliva bäst beaktade, därest hetsmot folkgrupp bleve straffbelagt i huvudsak på sätt straffrättskommitténangivit i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot statenoch allmänheten. Hovrätten håller dock före, att kriminaliseringen börinskränkas till att avse allenast de grövsta formerna av rashetsandepropaganda. Vidare bör undantag stadgas för de angrepp mot minoritetsgruppersom väsentligen hänföra sig till av dessa bedriven politisk verksamhet.Hovrätten ifrågasätter slutligen, huruvida icke rättsskyddet – med uteslutandeav de religiösa meningsriktningarna – bör begränsas till grupper med vissgemensam härstamning.

[ 452 ]Det är förvisso riktigt, att rasförföljande propaganda kan leda tillmotsättningar och lidelser, ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet,och att sådan propaganda ofta får antagas väcka allmän förargelse. Enligthovrättens mening avser lagstiftningen till skydd mot rashets dock i förstahand att befria den förföljda folkgruppen från oförskyllt lidande. Hovrattenförmenar därför, att brottet hets mot folkgrupp såsom en form av kollektivärekränkning har sin naturliga plats i 16 kap. strafflagen.

Därest statsmakterna emellertid skulle föredraga den lösning avforevarande lagstiftningsfråga, som rekommenderats i promemorian, vill hovrattenytterligare anföra följande.

Då avsikten nu är att till annat kapitel i strafflagen överfora de fornarvarande i 18 kap. avhandlade brotten hasardspel, fylleri och djurplågeri,kommer 18 kap. framdeles att innefatta kriminalisering av allenast renasexualdelikt. Den därmed vunna fördelen i avseende å strafflagenssystematik skulle emellertid på nytt spolieras, om 18 kap. 13 § utbyggdes på sättnu är föreslaget. Det ter sig härjämte i och för sig tämligen överraskandeatt finna det straffrättsliga skyddet för ett så fundamentalt intresse sommänniskovärdet undanstoppat i en paragraf som för övrigt endastavhandlar pornografi. I överensstämmelse med vad ovan utvecklats skullehovrätten förorda, att skyddet för människovärdet anknötes till 16 kap. istrafflagen.

Straffrättskommittén har funnit syftemålet med det remitteradeförslaget vara att på en annan väg uppnå samma kriminalpolitiska ändamålsom vore avsett i den av kommittén tidigare föreslagna bestämmelsen, d. v. s.att stävja hetspropaganda mot folkgrupper inom landet med särskildhärstamning eller trosbekännelse. Enligt kommitténs mening vore emellertiden lösning av denna lagstiftningsfråga efter de av kommittén uppdragnalinjerna alltjämt att föredraga framför vad som nu föreslagits. Genominplaceringen i 18: 13 strafflagen komme det föreslagna stadgandet att sprängadetta kapitels nyss vunna enhetlighet och därmed stå i strid mot densträvan efter en bättre systematik som utmärkte det pågående arbetet påstrafflagens reformering. På grund härav kunde bestämmelsens föreslagnaplacering i 18: 13 icke få betraktas annat än såsom provisorisk. Detta inneburebl. a. den olägenheten att eftersom stadgandet i fråga måste antagas blivaen av de bestämmelser i strafflagen till vilka tryckfrihetsförordningensbrottskatalog i någon form borde hänvisa, den blivande oundvikligaändringen av dess placering måste medföra även en ändring itryckfrihetsförordningen. Icke minst med hänsyn härtill borde ett stadgande i detta ämneredan nu erhålla en definitiv plats eller ock brottet en särskild benämning,varunder i tryckfrihetsförordningen hänvisning kunde ske till strafflagen.Advokatsamfundet har likaledes såsom sin uppfattning uttalat att, däresten lagstiftning i ämnet vore ofrånkomlig, straffrättskommitténs förslag, trotsde betänkligheter, som kunde anföras mot detsamma, dock i varje fallvore att föredraga framför en straffbestämmelse av det obestämda innehållsom nu föreslagits.

Enligt kriminalpolisintendenten i Stockholm borde brottsbeskrivningeni huvudsaklig anslutning till straffrättskommitténs förslag bliva att"någon, på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, hotar med brottslig [ 453 ]gärning, förtalar eller smädar grupp av befolkningen med viss härstamningeller trosbekännelse". T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har uttalat, atten kränkning av andras människovärde icke borde jämställas medpornografiska gärningar och att den ifrågasätta lagbestämmelsen därför syntesböra infogas i annat sammanhang än det föreslagna. Länsstyrelsen iSödermanlands län har funnit en motsättning föreligga mellan det nu föreslagnastadgandets motivering och dess utformning samt uttalar härom:

Det synes stå i mindre god överensstämmelse med lagförslaget, att mani motiveringen vill söka den teoretiska grunden därtill i den kränkning avmänniskovärdet, som därigenom med rätta anses ske. Man talar där tilleiiempel om en propaganda, som är ägnad att åstadkomma oförskylltpsykiskt lidande för vederbörande individer, och om att det anstötliga ipropagandan ligger i att en viss folkgrupps medlemmar stämplas såsommindervärdiga på grund av något som redan från början av deras tillvarogiver dem en viss prägel och som icke kan föras tillbaka till någothandlande av dem själva. Men samtidigt heter det, att avgörande vikt börtilläggas, att propagandan väcker anstöt inom stora medborgargrupper. I ochför sig är det givetvis tilltalande att söka bättre än den nuvarandestrafflagen förmår skydda själva människovärdet och hindra att människor avutanför dem själva liggande orsaker behandlas såsom föraktliga ellermindervärdiga. Men man måste ställa sig tveksam mot bärigheten av enmotivering sådan som den här antydda, när det ifrågasätta skyddet förmänniskovärdet icke slår vakt om de avsedda gruppernas eller individernas egetintresse utan inskränker sig till att slå ned på sådana former av kränkningav människovärdet, som väcka allmän anstöt; därmed är det ju deutomståendes intresse att de bevaras från kontakten med dylika anstötligahandlingar, som man tar tillvara.

I fråga om detaljutformningen av det nu framlagda förslageti och för sig har en del av remissinstanserna gjort vissa erinringar. Sålundahar justitiekanslersämbetet funnit brottsbeskrivningen vara väl obestämd,särskilt med hänsyn till uttrycket "människovärde". Ämbetet har häromanfört:

Även om det i och för sig är tilltalande att låta människovärdet erhålladen betydelse som utvecklats i promemorian, synes det likväl kunnaifrågasättas, om uttrycket är så klart och entydigt, att det lämpar sig att ingåsom väsentlig beståndsdel i en brottsbeskrivning. Ämbetet befarar for sindel, att ett sådant stadgande som det föreslagna skulle ge upphov tillåtskillig ovisshet och skilda meningar, huruvida en skrift etc. vorestraffbar eller icke och därigenom alstra en betänklig rättsosäkerhet. Detförefaller icke kunna uteslutas, att fall rymmas under bestämmelsen som ejtorde vara avsedda att komma därunder liksom att det motsatta kaninträffa. Sålunda torde beskrivningen av vissa politiska ytterlighetsmän, t. ex.nazister, kunna tänkas ske på sådant sätt att allt människovärdefrånkannes dem, och då synes bestämmelsen bliva tillämplig, ehuru detta val ickeär meningen. Å andra sidan torde propagandan mot judarna kunnabedrivas i sådana former, att den faller utanför brottsbeskrivningen. Så kanbliva förhållandet, om judarna utmålas exempelvis såsom krigshetsare pågrund av profitbegär; i propagandan ha dylika beskyllningar vid fleratillfällen riktats mot judarna.

[ 454 ]Svea hovrätt har i samma hänseende uttalat:

Vad sedan gäller begreppet människovärde synes promemorian utgå frånn bestämning därav som åtskilligt avviker från det gängse språkbruket.Sålunda anses nog angrepp mot förvärvade egenskaper eller mot en personsadliga och moraliska handlande som regel innefatta kränkning jämvälav hans människovärde. Detsamma gäller stundom också smädande medallenast okvädinsord. Detta medför emellertid, att den föreslagnastrafflagsändringen kommer att få verkningar långt utöver vad som svarar motdess ändamål.

Om däremot den i promemorian givna definitionen av människovärdetsåsom innefattande allenast vissa medfödda egenskaper skulle godtagas,bleve många straffvärda förfaranden uteslutna från kriminalisering. Dithöra exempelvis uttalanden såsom "Judarna äro ansvariga för mordet å– – –" eller "Judarna bedraga samhället". Man skulle dessutom ställasinför mycket svåra tolkningsfrågor. Det torde nämligen i praktiken varaogörligt att skilja kränkande uttalanden, som rikta sig mot enbefolkningsgrupp på grund av dess härstamning, från smädelser, som allenast avsegruppens uppträdande.

Straffrättskommittén har anfört:

Det synes kommittén att den föreslagna lagtexten å ena sidan icke medtillräcklig tydlighet klargör att skyddet mot kränkande framställningar skallgälla för folkgrupper, men å andra sidan är så avfattad att mera tordeingå därunder än som enligt motiven är avsett. I det förra hänseendet finnerkommittén, att ordet "människovärde" i första hand för tanken på detindividuella värde som varje människa besitter och icke på något för enhel folkgrupp gemensamt, kollektivt värde. I det senare hänseendet tordeden i motiven utlagda innebörden av ordet vara snävare än somöverensstämmer med vanlig språkuppfattning. Begreppet människovärde skullesålunda enligt motiven endast hänföra sig till medfödda egenskaper. Ävenangrepp som avse förvärvade egenskaper kunna emellertid sägas kränkaen persons människovärde. Om exempelvis någon genom strävan i livetutbildat sig för ett visst yrke, skulle ett hetsande till förakt och ovilja mothonom på grund av hans yrke kunna med vanligt språkbruk betecknassåsom kränkning av hans människovärde. Motsvarande skulle å andra sidanockså gälla därest individer och grupper i mindre gynnad ställningutsattes för nedsättande behandling (jfr orden "människovärdet vi fordratillbaka" i Arbetets söner). Anmärkas må även att med den i motiven givnadefinitionen av människovärde detta begrepp näppeligen täckerreligionstillhörigheten, som ingalunda behöver vara medfödd.

Hovrätten för Övre Norrland har funnit det kunna ifrågasättas huruvida,fråga om angrepp mot utpekade enskilda personer, de i motiven angivna,och enligt hovrättens mening berättigade begränsningarna av straffbudetsräckvidd med önskvärd tydlighet framginge av dess ordalag. Attåstadkomma en ur denna synpunkt fullt tillfredsställande avfattning möttetvivelsutan stora svårigheter. Därest till ledning vid rättstillämpningen gåvesklara och otvetydiga motiv till den nya lagstiftningen syntes emellertidmissbruk knappast behöva befaras. Hovrätten över Skåne och Blekinge haranmärkt, att det föreslagna stadgandet på grund av sin vaga avfattningsynes kunna giva anledning till vissa svårigheter i rättstillämpningen.Socialstyrelsen har likaledes funnit, att svårigheter kunde uppkomma vid [ 455 ]tillämpningen, särskilt när det gällde att fastställa vad som utgjorde grovkränkning av andras människovärde. Även kriminalpolisintendenten iStockholm har ansett, att det föreslagna stadgandet genom sinobestämdhet icke på ett tillfredsställande sätt droge upp gränsen mellan bruk ochmissbruk av tryckfriheten. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i fråga omuttrycket "människovärde" anfört, att lagtextens innebörd i denna del ickekunde förstås utan tillgång till och studium av motiven, något som ickekunde anses förenligt med god lagstiftning. Därest emellertid förslagetupphöjdes till lag och ordet "människovärde" därvid tilldelades den betydelsesom promemorian avsåge, kunde enligt länsstyrelsens mening ifrågasättashuruvida lagen komme att medföra tillräcklig effekt. Det torde nämligenkunna befaras, att den antisemitiska propagandan i så fall komme attmindre beröra judarnas konstitutiva egenskaper än deras påståddaamoraliska handlingar i vinningssyfte, exempelvis genom drivande av propagandaför vanföreställningen om judarnas ansvar för krig och andra världsolyckor.Med hänsyn härtill skulle det vara en fördel om den i viss mån oriktiga ochdärigenom vilseledande beteckningen "andras människovärde" i lagtextenutbyttes mot vad i verkligheten därmed avsåges eller "viss medborgargrupp".Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anmärkt, att den i förslaget givnaformuleringen av straffbestämmelsen endast torde hindra särskilt anstötligaformer av den antisemitiska propaganda, som aktualiserat frågan om detutökade straffskyddet, men däremot icke en antisemitisk propaganda i ochför sig. Advokatsamfundet har uttalat:

Vad som menas med att grovt kränka en människas "människovärde"kan vara föremål för mycket delade meningar. Samfundet har i olikasammanhang, bl. a. i sitt yttrande över straffrättskommitténs betänkande medförslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, starkt reageratmot tendensen att genom vaga och oklara brottsbeskrivningar sökatillgodose intresset av att allt som är "straffvärt" verkligen blir bestraffat. Attdylika brottsbeskrivningar innebära risk för godtycke och rättsosäkerhet ärnämligen enligt samfundets mening ovedersägligt.

Med anledning av att i motiveringen till det föreslagna stadgandet bl. a.hänvisas till en från Sverige utgående antisemitisk propaganda som ådragitvårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar av den civiliseradevärlden, har länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att i det avseddafallet tillvägagångssättet torde vara att här i landet tryckta skrifter genomposten spredes direkt till adressater i andra länder. Det torde enligtlänsstyrelsens mening knappast vara klart, att enligt allmänna rättsreglerförfarandet skulle anses straffbart i Sverige. Det kunde väl även ifrågasättas,huruvida icke den "allmänna anstöt", som omtalades i lagförslaget, därmåste förutses ha inträffat i Sverige, eftersom svenska strafflagen väl ickeavsåge att skydda utomlands boende personer för där begångna anstötligahandlingar. T. f. landsfogden i Malmöhus län åter har förmenat attstadgandet till undvikande av vissa källor till förvecklingar borde begränsas tillatt avse fall, ägnade att väcka allmän anstöt inom landet.

[ 456 ]En ojämnhet i förslaget har straffrättskommittén funnit vara att endastframställningar i skrift och bild omfattas därav och icke jämväl muntligaframställningar. Om kränkning av människovärdet skulle straffbeläggas i18: 13 strafflagen, syntes tillräckliga skäl icke föreligga att i dettaavseende göra någon skillnad i förhållande till vad paragrafen även för framtidenär avsedd att innehålla om sårande av tukt och sedlighet. Sammaanmärkning har framställts även av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt och Götahovrätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har, i anslutning till den av länsstyrelsenframförda kritiken mot det föreslagna stadgandets avfattning, vidare uttalat:

Ett korrektiv mot missbruk skulle vidare kunna införas genom föreskrift,att brott mot denna bestämmelse icke får åtalas av annan än avjustitiekanslern. Ifrågavarande brott torde väl huvudsakligen komma att beivrassom tryckfrihetsbrott och därest jämväl de hithörande brott, som ickeutföras med användande av tryckt skrift, få beivras endast av justitiekanslern,skulle överensstämmelse uppnås med de regler, som i fråga om åtalsanhängiggörande och utförande föreskrivits såväl i gällandetryckfrihetsförordning som i förefintligt förslag till ny tryckfrihetsförordning.

Slutligen ha åtskilliga remissinstanser understrukit, att det framlagdaförslaget enligt motiven endast får anses som ett provisorium i avbidan påstrafflagens fortsatta revision. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne ochBlekinge, överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus länha sålunda tillstyrkt det föreslagna stadgandet under uttrycklig hänvisningtill denna dess provisoriska karaktär.

Departementschefen. Av den i lagstiftningsfrågan förebragta utredningenliksom av innehållet i det stora flertalet remissyttranden framgår tydligt,att ett påtagligt behov av lagstiftningsmaktens ingripande mot denantisemitiska propagandan i vårt land för närvarande föreligger. Alldelessärskilt har detta behov aktualiserats genom de tryckta propagandaskriftersom i stor omfattning från Sverige spridas till främmande länder och därådraga oss pinsam uppmärksamhet. Det enda stadgande varigenom endylik propaganda medelst tryckta skrifter för närvarande kan beivras är,såsom i det föregående omtalats, tryckfrihetsförordningen § 3 12:o. I det nuframlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning återfinnes emellertid ickenågon motsvarighet till detta stadgande, i det att förslaget icke upptar någraandra tryckfrihetsbrott än sådana som angivas genom hänvisningar tillbrottsbeskrivningar i strafflagen. Därest något straffbud mothetspropaganda icke först införes i strafflagen, skulle det sålunda icke bliva möjligt attenligt tryckfrihetsförordningen beivra sådan propaganda genom trycktskrift. Eftersom vidare förslaget till ny tryckfrihetsförordning, som är avgrundlags natur, kan väntas bliva förelagt 1948 och 1949 års riksdagar,skulle – därest förslaget antages utan någon däri tillagd hänvisning tillett stadgande om straff för hetspropaganda i strafflagen – därefter ickekunna i tryckfrihetsförordningen införas någon bestämmelse i ämnet [ 457 ]förrän med verkan tidigast från år 1953. Detta skulle uppenbarligen i belysningav det förut sagda vara ett i hög grad otillfredsställande tillstånd.

Såsom jag förut framhållit erbjuder sig för en kriminalisering avhetspropaganda valet mellan tre vägar, i det man kan betrakta propagandan somett brott mot den allmänna ordningen, som ärekränkning av den eller degrupper, mot vilka propagandan är riktad, eller som ett uppväckande avallmän anstöt. Genom förslaget om ett stadgande angående "hets motfolkgrupp" i 11 kap. strafflagen har straffrättskommittén förordat denförstnämnda av dessa tre vägar. Som jag närmare utvecklat vid remitterandet tilllagrådet av förslaget angående lagstiftning om brott mot staten ochallmänheten, har jag emellertid funnit vissa skäl tala emot en lagstiftning efterdenna linje. Det främsta av dessa skäl är att en sådan lag skulle kunna bliuppfattad som en privilegiering av vissa grupper inom samhället ochdärigenom komma att motverka sitt syfte att befordra friden isammanlevnaden. Motsvarande invändning skulle kunna riktas mot ett stadgandevarigenom hetspropaganda straffbelades såsom ärekränkning mot den förföljdagruppen. Såsom jag förut framhållit, bestraffas nämligen för närvarande i16 kap. strafflagen såsom ärekränkning endast angrepp mot enskildapersoner och icke i något fall kränkningar mot kollektiva enheter. Att för ettspecialfall införa en regel om straff för ärekränkning av sistnämnda slag,skulle därför tydligen med lätthet kunna komma att uppfattas som enprivilegiering av de grupper som stadgandet avsåge att skydda. En annananledning till varsamhet vid beträdandet av denna väg är hänsynen till denfria samhällsdiskussionen, vilken förutsätter en vidsträckt rätt att kritiseragruppbildningar utifrån allmänna synpunkter. De nu gällandestadgandena om ärekränkning i 16 kap. strafflagen innefatta icke någon reglering avde intressekollisioner, som av denna anledning kunna uppkomma mellanden fria kritikrättens tillbörliga krav på rörelsefrihet och de enskildasintresse av att icke utsättas för angrepp, ägnade att skada deras anseende.Så länge ärekränkningskapitlet sålunda varken upptager någonbestämmelse om straff för ärekränkning mot kollektiv eller reglerarförhållandet till intressekollisioner av nyss angivet slag, finner jag icke lämpligtatt på det speciella område varom nu är fråga införa bestämmelser omett särskilt slags ärekränkningsbrott, och detta så mycket mindre somhärigenom det av straffrättskommittén påbörjade arbetet med en revision avbl. a. ärekränkningskapitlet skulle i viss mån föregripas. Tydligt ärdäremot, att i samband med genomförandet av detta lagstiftningsarbete ävenfrågan om hetspropagandans rätta straffrättsliga behandling kan komma ien ny dager.

Vad därefter beträffar den tredje av de förut angivna vägarna eller attkriminalisera hetspropaganda på grund av att den väcker allmän anstötinom ett land av demokratisk samhällstyp, så kan tydligen icke mot ensådan lagstiftning framställas den invändningen att därigenom någon vissgrupp i samhället skulle otillbörligt gynnas. Om gränsen motärekränkningsbrotten av angivna skäl måste hållas klar, synes man mig emellertid [ 458 ]vidare icke kunna komma ifrån att den anstötlighet varom här kan blivafråga skall hänföra sig allenast till det förhållandet att människordiskrimineras och förföljas på grund av medfödda, för någon hel gruppkonstitutiva egenskaper. I första hand gäller det här tydligen sådana faktorersom härstamning och språk, men även om religionstillhörighet kantydligen bliva fråga, nämligen då denna, såsom i vårt land mestadels är fallet,framstår såsom betingad av den miljö en person från födseln tillhör ochicke av ett senare träffat val mellan olika trosformer. Det kan visserligensägas, att även en beskyllning mot någon för ett visst handlingssätt skullekunna väcka allmän anstöt, såsom då beskyllningen är grov ochuppenbart obefogad. Dylika beskyllningar äro emellertid till sin naturärekränkningar och böra, såsom förut sagts, icke behandlas i det sammanhangvarom nu är fråga. För att utmärka den begränsning av det straffbaraområdet, som sålunda här påbjuder sig, har i den inom justitiedepartementetupprättade promemorian valts att karakterisera den brottsligaframställningen såsom grov kränkning av andras människovärde vilken är ägnad attväcka allmän anstöt. Särskilt uttrycket "människovärde" har iremissyttrandena blivit föremål för åtskillig kritik. I betraktande av de klarläggandemotivuttalanden som nu och tidigare under ärendets behandling blivitgjorda, finner jag emellertid att uttrycket i fråga bör kunna godtagas.

Några remissinstanser ha vidare ansett, att icke endast framställningar iskrift och bild utan även muntlig hetspropaganda borde beaktas i detföreslagna stadgandet. I anledning härav vill jag emellertid framhålla, att detaktuella behov av lagstiftning i ämnet som för närvarande föreligger ickehänför sig annat än till propaganda i skrift och bild. De av förhållandet tilltryckfrihetsförordningen betingade synpunkter, som tala för enstrafflagsändring redan vid innevarande riksdag, ha icke heller någon giltighetbeträffande annat än framställningar i skrift. På grund härav och medhänsyn till det föreslagna stadgandets provisoriska karaktär har jag icke funnittillräcklig anledning att på denna punkt göra någon ändring i förslaget.

Men anledning av att i ett remissyttrande ifrågasatts, huruvida skriftersom framställdes i Sverige men därefter skickades till utlandet omfattadesav den föreslagna bestämmelsen, må framhållas att redan skrifternasöverlämnande för befordran med posten får anses innefatta ett spridande avdem. Om skrifterna postas i Sverige, bör brottet följaktligen bliva att ansesåsom begånget här i landet. För de eventuella fall då spridningen tillutlandet sker på annat sätt kan, med de nya bestämmelser om medverkan tillbrott som upptagits i 3: 4 i det till lagrådet tidigare remitteradestrafflagsförslaget, framställandet av skrifterna i Sverige bli straffbart såsommedverkan till det utomlands förövade brottet.

Den i ett annat remissyttrande framförda tanken, att det nya brottetendast skulle få åtalas av justitiekanslern, har jag med hänsyn till brottetsbeskaffenhet icke funnit mig böra biträda.

Jag har alltså i likhet med flertalet remissmyndigheter funnit påkallat attnu vidtaga lagstiftningsåtgärd i detta ämne. Visserligen anser jag det [ 459 ]synnerligen tveksamt vilken väg som härvid bör väljas, men särskilt medhänsyn till att det stadgande varom nu är fråga endast får betraktas som ettav särskilda förhållanden nödvändiggjort provisorium, finner jag mig nuböra framlägga det i den förut omnämnda promemorian av den 2 december1947 framlagda förslaget till lag om ändring i 18 kap. 13 § strafflagen.Härvid har för samtliga i paragrafen beskrivna gärningar såsom brottsnamnföreslagits anstötligt förfarande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag tilllag om ändring i strafflagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarandelagförslag av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i§ 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag avprotokollet.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

[ 460 ]Förslag
till
Lagom lindring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 8 §, 9 kap. 3 och 4 §§, 10 kap. 5 § samt18 kap. 13 § strafflagen skola erhålla ändrad lydelse^[11] på sätt nedan angives.

8 KAP.8 §.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen ellerannat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom ellermissfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud ellerrepresentant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves avfrämmande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som därfinnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse ellerstraffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter.

9 KAP.8 §.

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest medmissfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömesför missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

4 §.

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för statsmissfirmelse tillfängelse eller, böter.

10 KAP.5 §.

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning motnågon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning.dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

[ 461 ]18 KAP.13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckningeller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andrasmänniskovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstötligtförfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annangärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara förandras förförelse därav kommer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 462 ]

Enligt lagrådet den 9 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokollöver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen istatsrådet den 23 januari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådetsutlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamåletinhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet ave. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Ordet "statsmissfirmelse", vilket rent språkligt är liktydigt medmissfirmelse mot staten, synes ha en alltför vidsträckt innebörd för att väl lämparsig såsom beteckning å brott som avses i 9 kap. 4 §. Med hänsyn härtillifrågasättes, om icke såsom brottsbeteckning i nämnda paragraf bör i ställetupptagas "missfirmelse mot riksstyrelse eller mot riksdagen".

Ur protokollet:

Bengt Larson.

[ 463 ]

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsrådenWigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga omändring i rättegångsbalken m. m. samt anför därvid följande.

Ändring i rättegångsbalken.

Ett den 10 maj 1946 till lagrådet remitterat förslag angående ändradlagstiftning om brott mot staten och allmänheten vilket, efter numeraverkställd överarbetning med ledning av lagrådets yttrande, är avsett attinnevarande år framläggas för riksdagen, innefattar åtskilliga ändringar istrafflagen, vilka befunnits böra få återverkningar inom rättegångsbalken.

I sådant hänseende märkes till en början, att enligt det nämndastrafflagsförslaget, sådant det slutligen utformats, till 1: 1 strafflagen, vilketlagrum anger förutsättningar för strafflagens tillämplighet med hänsyn tillett brotts gärningsort, skall fogas ett andra stycke av innehåll, att brottskall anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock därbrottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle havafullbordats. I bestämmelserna om laga domstol i 19 kap. rättegångsbalkenstadgas för närvarande i 1 § första stycket bl. a. att brott anses förövat å denort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om brottet fullbordades åannan ort, även å den orten. I lagrådets yttrande den 14 januari 1948 överstrafflagsförslaget har, för den händelse i 1: 1 andra stycket av förslagetupptoges en alternativ regel om var försök till brott skulle anses varaförövat, ifrågasatts huruvida denna icke borde få en motsvarighet irättegångsbalkens forumbestämmelser. Vad lagrådet sålunda anfört har föranlett migatt föreslå införande även i 19: 1 rättegångsbalken av en föreskriftinnebärande att, om vid försök till brott det tillämnade brottet skulle havafullbordats å annan ort än där försökshandlingen företogs, försöksbrottet skallanses vara förövat å båda orterna.

En annan ändring i rättegångsbalkens forumregler påkallas av att enligtdet förut omnämnda strafflagsförslaget den hittillsvarande principiella [ 464 ]skillnaden mellan gärningsmannen till ett brott och den som endast ärdelaktig däri bortfaller, i det att envar som medverkar till ett brott skall varaansvarig för vad han själv gjort, oberoende av vad andra medverkandeförbrutit. Bestämmelserna i 19: 3 rättegångsbalken om forum vid flerasmedverkan till brott äro emellertid avfattade i överensstämmelse med den nugällande strafflagens systematik. I paragrafens första stycke stadgas sålundadels, att åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, om det skersamtidigt, väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara, dels ock att,om åtalen väckas å olika tider, skall vid den rätt, som upptagit åtal motnågon av gärningsmännen, kunna väckas åtal även mot den eller de övriga.Därefter föreskrives i andra stycket av paragrafen, att åtal för delaktighet ibrott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot gärningsmannen. Iproposition nr 188 till riksdagen 1947 föreslogs bl. a., under hänvisning tillstrafflagsförslaget, att bestämmelsen i 19: 3 andra stycket rättegångsbalkenicke skulle bibehållas, och att i stället första stycket i paragrafen skulleutvidgas till att avse samtliga fall av åtal mot flera för medverkan till brott,oavsett om alla de brottsliga vore att anse såsom gärningsmän eller vissa avdem endast gjort sig skyldiga till anstiftan eller medhjälp. Samtidigtföreslogs, enär vad som förr brukade benämnas efterföljande delaktighet ickeingår under det nya medverkansbegreppet, att såsom ett nytt andra stycke iparagrafen skulle upptagas stadgande av innehåll att reglerna om lagadomstol vid åtal mot flera för medverkan till brott skulle erhållatillämpning även i fråga om åtal i andra fall mot flera för brott som ägde sambandmed varandra, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader ochandra omständigheter funne lämpligt att åtalen upptoges av sammadomstol. Vad sålunda föreslagits blev emellertid icke antaget av riksdagen, enärprövningen av den ifrågavarande lagändringen befanns böra anstå till dessriksdagen tagit ställning till strafflagsförslaget. I samband med attstrafflagsförslaget nu framlägges för riksdagen, har jag funnit mig böra ånyoföreslå den ändring i 19: 3 rättegångsbalken för vilken redogjorts. Av dennaändring föranledes att i 31: 6 första stycket rättegångsbalken föreskriften, attom för samma brott flera dömas såsom gärningsmän eller delaktiga, deskola svara för rättegångskostnaden en för alla och alla för en, bör ändrastill att avse att flera dömas för medverkan till samma brott eller för brottsom äga samband med varandra.

Ytterligare ändringar i rättegångsbalken ha blivit erforderliga i anledningav stadganden i 13 kap. av strafflagsförslaget. I 19: 4 rättegångsbalkenstadgas, att talan om ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt,må väckas vid den rätt, där brottet åtalats, samt i 20: 8 sista stycketrättegångsbalken, att den som angivits eller åtalats för brott må – utan hinderav viss i första stycket stadgad inskränkning i målsägares åtalsrätt – väckatalan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal. I strafflagsförslagetmotsvaras den nu gällande strafflagens bestämmelser om falsk angivelseoch falskt åtal av stadgandena i 13: 5–7. I 13: 5 föreslås sålunda straffför falskt åtal, vilket brott bestämmes såsom att någon väcker åtal med [ 465 ]uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Därefter behandlas i 13: 6 underbeteckningen obefogat åtal det fall att någon väcker åtal ehuru han icke harsannolika skäl därtill. I 1317 åter handlar första stycket om falskangivelse, varmed skall förstås att någon gör angivelse till åtal med uppsåt attoskyldig må bliva sakfälld, samt andra stycket om falsk tillvitelse, vilketbrott beskrives så att någon, i annat fall än första stycket avser, hosåklagare, polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annanbrottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friandeeller mildrande omständighet, allt under förutsättning att myndigheten haratt upptaga anmälan i sådan sak. I 1317 tredje stycket slutligen upptagesett stadgande att, om någon av grov oaktsamhet begår gärning som i förstaeller andra stycket sägs, han skall dömas till böter eller fängelse.I anledning härav har lagrådet i sitt yttrande över strafflagsförslagetfunnit, att en anpassning av stadgandena i 19: 4 och 20: 8 rättegångsbalkentill dem i 13: 5–7 i strafflagsförslaget borde övervägas.

I anledning häravföreslås, att forumregeln i 19: 4 rättegångsbalken göres tillämplig å talanom ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse eller annanosann tillvitelse, varå åtal följt, samt att åtalsregeln i 20: 8 sista stycketrättegångsbalken ändras till att avse talan om ansvar för falskt eller obefogatåtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. Sistnämndaändring har medfört en motsvarande följdändring i 47 kap. 1 § andrastycket rättegångsbalken.

Ändring i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

I 2: 17 första stycket av det förut omnämnda strafflagsförslaget har påhemställan av lagrådet införts ett stadgande att, då fartyg som besvärasav sjöpanträtt eller inteckning förklaras förverkat, tillika skall kunnaförklaras att panträtten i fartyget skall upphöra. Lagrådet har vidare uttalat,att ett stadgande av detta innehåll erfordrade kompletterandebestämmelser med avseende å dödande av inteckning ävensom anteckning utiinteckningsbok, vilka bestämmelser borde införas i lagen om inteckning i fartyg.Med anledning härav föreslås, dels att i sistnämnda lag såsom en nyparagraf, betecknad 19 a §, införes ett stadgande av innebörd att, efter sådanförklaring om upphörande av panträtt som förut nämnts, ny ägare av fartygetskall kunna få inteckning däri dödad, dels ock att till 29 § i lagen fogasett nytt, tredje stycke med föreskrift att, om domstol beträffande inteckningi fartyg meddelat förklaring som i 19 a § sägs, domstolen skall översändabevis därom till inskrivningsdomaren samt att denne å nästainskrivningsdag efter mottagandet av beviset skall göra anteckning om förhållandet iinteckningsboken.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom departementet upprättatsförslag till

[ 466 ]1) lag om ändring i rättegångsbalken, samt

2) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) ominteckning i fartyg.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande överifrågavarande lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtteför det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genomutdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträddahemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

[ 467 ]Förslag
till
Lagom ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedanangives.

19 KAP.1 §.

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brottanses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, ombrottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle havafullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter underskilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartygunder resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit denmisstänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljestuppehåller sig, behörig.

Är, då – – – uppehåller sig.

Åtal för – – – det lämpligt.

3 §.

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckasvid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider,må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även motden eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera förbrott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn tillutredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalenupptagas av samma domstol.

4 §.

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelseeller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, därbrottet åtalats.

[ 468 ]20 KAP.8 §.

Målsäganden må – – – äga rum.

Har åklagare – – – fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan omansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osanntillvitelse angående brott.

31 KAP.6 §.

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som ägaSamband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren ochmålsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för allaoch alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angårallenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslösheteller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas avhonom ensam.

Är någon – – – för en.

47 KAP.1 §.

Vill målsägande – – – till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väckatalan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annanosann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen införrätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla deldärav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 469 ]Förslag
till
Lagangående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning ifartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning ifartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angivenlydelse, dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sättnedan angives.^[12]

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 §strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckningi fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedanutslaget vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare avfartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift ejföretes.

29 §.

Då utmätning – – – boken antecknat.

Har vid – – – laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis tillinskrivningsdomaren. Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästainskrivningsdag göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

[ 470 ]

Enligt lagrådet den 19 februari 1948 tillhandakommet utdrag avprotokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen istatsrådet den 13 februari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådetsutlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamåletinhämtas över upprättade förslag till ,

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) ominteckning i fartyg.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådetav e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

[ 471 ]

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsrådenWigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler eftergemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14januari 1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 10 maj 1946 remitteradeförslagen till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angåendeutlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) omungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75) omtvångsuppfostran.

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt tillfiske),

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)om gemensamhetsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938(nr 274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägoroch rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)om ägofred.

[ 472 ]Föredraganden anmäler vidare, likaledes efter beredning med statsrådetsövriga ledamöter, dels lagrådets den 12 februari 1948 avgivna utlåtande överdet till lagrådet den 23 januari 1948 remitterade förslaget till lag om ändringi strafflagen dels ock lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de den 13februari 1948 till lagrådet remitterade "förslagen till lag om ändring irättegångsbalken samt till lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26s. 1) om inteckning i fartyg.

Efter redogörelse för samtliga tre utlåtanden anför föredraganden:

Lagrådet har icke funnit anledning till några erinringar mot förslagenshuvudgrunder utan har i stort sett endast påfordrat förhållandevis mindregenomgripande ändringar i ett antal av de föreslagna stadgandena. Dessaändringar ha i allmänhet vidtagits, varvid de båda förslagen till lagar omändring i strafflagen sammanarbetats med iakttagande av den i det senareförslaget följda nummerordningen mellan paragraferna i 8 kap. Beträffandeskälen för och innebörden av de sålunda gjorda ändringarna hänvisar jagtill lagrådets utlåtanden.På några punkter har jag emellertid icke ansett mig böra vidtaga deändringar om vilka lagrådet hemställt. Härom och beträffande lagrådetsutlåtanden i övrigt får jag anföra följande.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

I anslutning till vad lagrådet i inledningen till utlåtandet över detta förslaganfört om behovet av en administrativ författning till reglerande avförslagets inverkan på bestämmelserna om forum privilegiatum i olikaämbetsverks instruktioner kommer denna fråga att upptagas till behandling i särskildordning.

1 KAP.1 §.

Lagrådets hemställan att andra stycket av denna paragraf måtte få detinnehåll, att brott skall anses begånget där den brottsliga handlingenföretogs, så ock där brottet fullbordades eller, vid försök, skulle hava fullbordats,har jag funnit mig kunna efterkomma. Eftersom emellertid i den av lagrådetföreslagna formuleringen ordet "brott" först användes i den dubblabetydelsen av fullbordat brott och försöksbrott men i fortsättningen endast betyderfullbordat brott, har för vinnande av större tydlighet orden "det tillämnadebrottet" inskjutits i stadgandets sista led.

2 KAP.16 §.

Lagrådets hemställan, att förverkanderegeln i denna paragrafs första styckeicke måtte erhålla en så absolut utformning som i det remitterade förslaget, [ 473 ]har föranlett att orden "om det ej är uppenbart obilligt" inskjutits i stycketsförsta punkt. Däremot har jag ej funnit erforderligt att vidtaga jämväl deredaktionella jämkningar i samma punkt som förordats av lagrådet.

17 §.

I denna paragraf har i förhållande till det remitterade förslaget till enbörjan gjorts den av två ledamöter i lagrådet påkallade ändringen att med enåtergång till straffrättskommitténs förslag uttrycket "någon som var i hansställe" valts för att utmärka, vem som i det hänseende varom i paragrafen ärfråga skall jämställas med ägaren till föremål, som använts såsomhjälpmedel vid straffbelagd gärning eller frambragts genom sådan gärning. Vidarehar den av lagrådet förordade särskilda regeln beträffande sjöpanträtt ochinteckning i fartyg, som förklaras förverkat, införts i paragrafen. I anslutningtill straffrättskommitténs förslag har lagrådet jämväl hemställt, att iparagrafen därefter måtte upptagas en föreskrift att, då någon eljest har särskildrätt till föremål, som förklarats förverkat, och denna finnes böra oaktatförklaringen bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Även vad lagrådet idenna del förordat har jag funnit böra beaktas, dock att uttrycket "särskildrätt" icke synts mig otvetydigt omfatta också den av lagrådet i sammanhangetomnämnda rätt som en avbetalningsförsäljare har till det försålda föremålet.På grund härav har den ifrågavarande regeln i stället avfattats sålunda, attdär i annat fall någons rätt "till föremål som förklarats förverkat finnesoaktat förklaringen böra bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Att här,liksom med uttrycket "särskild rätt", endast avses sakrätter torde framgå avsammanhanget.

3 KAP.2 §.

I denna paragraf av remissförslaget har utom de av lagrådet i dess helhetpåfordrade ändringarna vidtagits jämväl den jämkning som påfordrats utavtre av lagrådets ledamöter.

6 KAP.5 §.

I anledning av att denna paragraf i remissförslaget erhållit den lydelse alt,om flera medverkat till brott, de skola svara till skadestånd en för alla ochalla för en, hava tre ledamöter av lagrådet anmärkt, att undantag bordegöras för medverkan enligt 3 kap. 6 § första stycket i förslaget, eftersom eljeststraffbelagd underlåtenhet att avslöja brott alltid skulle medföraskadeståndsskyldighet, vilket innebure en principiell utvidgning i förhållande tillgällande rätt. Enligt min mening är emellertid den, som är skyldig att avslöjaett brott men underlåter detta, redan enligt huvudregeln i 6 kap. 1 § skyldigatt ersätta den genom brottet uppkomna skadan. Anledning saknas därför atti detta sammanhang göra undantag för sådana fall.

[ 474 ]8 KAP.2 och 3 §§.

I dessa båda paragrafer, svarande mot 4 och 5 §§ i det först remitteradeförslaget till lag om ändring i strafflagen, ha vidtagits de ändringar ibrottsbeteckningarna vilka påfordrats av tre ledamöter av lagrådet.

4 §.

I denna paragraf, som svarar mot 6 § i det först remitteradestrafflagsförslaget, har gjorts den språkliga jämkning varom tre ledamöter av lagrådethemställt.

Beträffande beskrivningen av det i paragrafen behandladespioneribrottet har en ledamot av lagrådet uttalat sig för att brottet endast måtte görashänförligt till förhållanden, som höra hållas hemliga med hänsyn tillförsvaret eller folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentligaförhållanden eller eljest med hänsyn till rikets säkerhet. Det synes migemellertid alltjämt att paragrafen, såsom i det remitterade förslaget, bör avsevarje förhållande, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra meni de angivna hänseendena, oberoende av huruvida förhållandet bör anses varaav hemlig natur. Åtskilliga förhållanden äro nämligen av den beskaffenhetatt, ehuru de icke i och för sig kunna anses hemliga, ett meddelande tillfrämmande makt av systematiskt insamlade uppgifter om dem kan vara tillmen för rikets säkerhet i ett kritiskt läge. Som exempel kunna nämnasuppgifter om trafikförhållanden i hamnar eller om isförhållanden i sjöar, i vilkatrupptransportplan kunna tänkas gå ned.

6 och 7 §§.

I dessa mot 8 och 9 §§ i det först remitterade strafflagsförslaget svarandeparagrafer ha vidtagits de språkliga jämkningar, vilka förordats av treledamöter av lagrådet.

10 §.

Beträffande denna paragraf, som svarar mot 12 § i det först remitteradestrafflagsförslaget, ha två ledamöter av lagrådet funnit anledning till erinranmot att ordet "understöd" införts i lagtexten, varigenom brottsbeskrivningenkommit att avse den som av främmande makt eller någon som handlar i dessintresse mottager penningar eller annat understöd för att genom utgivandeeller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningenom statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Enligt deifrågavarande två ledamöterna av lagrådet skulle det varaotillfredsställande, att genom ordet "understöd" från det straffbara området uteslötessådana fall då penningar eller annat mottoges icke såsom understöd utan såsomvederlag för en verksamhet av här åsyftat slag. De ha på grund häravföreslagit, att detta ord måtte utgå ur lagtexten, samt att i anslutning härtill [ 475 ]brottsnamnet i paragrafen måtte ändras från "tagande av utländsktunderstöd" till "olovlig utländsk propaganda".

Att ur lagtexten avlägsna ordet "understöd" utan att ersätta det med någotannat ord, som angiver att fråga skall vara om någonting av ekonomiskbetydelse, har icke synts mig lämpligt. Den framställda anmärkningen haremellertid föranlett att ordet i fråga utbytts mot "egendom". Den iremissförslaget upptagna brottsbeteckningen har det oaktat ansetts kunna bibehållasoförändrad.

10 KAP.1 §.

Det skydd mot våld och hot, som enligt första stycket av denna paragrafi remissförslaget stadgats för innehavare av ämbete eller annan medämbetsansvar förenad befattning, har enligt andra stycket i paragrafen utsträcktsatt gälla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skallåtnjuta samma skydd. På grund av att i motiven till sistnämnda stadgandeäven den yrkesmässiga biltrafikens personal nämnts såsom enpersonkategori, beträffande vilken här avsett förordnande skulle kunna meddelas, harlagrådet ifrågasatt lämpligheten av att nu förevarande skydd bereddesyrkesutövare av dylikt slag. Om så likväl funnes böra ske, har lagrådet vidareanmärkt, att uttrycket "befattning" svårligen passade in på allaifrågavarande fall i det att en trafikbilägare, vilken själv tjänstgjorde såsom förare,icke kunde sägas vara innehavare av någon befattning.

I anledning av vad lagrådet i denna del anfört får jag såsom min meningalltjämt framhålla, att det icke minst i belysning av nyligen inträffaderånöverfall på droskbilförare i tjänstgöring synes vara ett berättigat krav attden yrkesmässiga biltrafikens personal skall kunna komma i åtnjutande avsådant skydd som här är i fråga. Icke heller synes mig något hinder möta motatt åt ordet befattning här gives den innebörd att även en ägare av ettbiltrafikföretag, vilken samtidigt själv tjänstgör som bilförare, får ansesupprätthålla befattning såsom chaufför i företagets trafik. I lagtexten har emellertidvidtagits den redaktionella jämkningen att uttrycket "befattning varsinnehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd" utbyttsmot "befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skyddskall vara förenat".

I överensstämmelse med vad lagrådet funnit lämpligt, kan det motses attgenom en administrativ författning ämbetsskydd enligt denna paragraftillägges varje befattningshavare, som handhar säkerhetstjänst vid anläggningbeträffande vilken förordnande enligt nuvarande 19: 14 meddelats.

7 §.

Beträffande det i denna paragrafs andra stycke föreslagna stadgandet omstraff för den, som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmånför att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, har jag icke [ 476 ]funnit erforderligt att efterkomma lagrådets hemställan att uttrycket"otillbörlig förmån" måtte, i överensstämmelse med vad som skett istadgandet om bestickning i 10: 6, utbytas mot "otillbörlig belöning".

9 §.

I fråga om andra punkten i denna om övergrepp i rättssak handlandeparagraf har lagrådet förordat, att i uttrycket "annan åtgärd, som medförlidande, skada eller eljest olägenhet" ordet "åtgärd" mätte utbytas mot"otillbörlig gärning". varigenom överensstämmelse skulle vinnas meduttryckssättet i beskrivningen av brottet förgripelse mot tjänsteman i 10: 2. Vad,lagrådet i denna del anfört har endast såtillvida befunnits böra medföra ändringav lagtexten som ordet åtgärd här utbytts mot "gärning".

11 §.

Med hänsyn till den anmärkning som en ledamot av lagrådet framställtmot brottsbeskrivningen i denna paragraf, har jag funnit att stadgandet, medändring av det remitterade förslaget, bör avse löstagande av den som äranhållen, häktad eller fånge eller eljest för annat än sjukvård ellerskyddsuppfostran är berövad friheten. Med denna avfattning av paragrafen blir det ickeerforderligt att, på sätt lagrådets tre övriga ledamöter påfordrat, vidtaga enföljdändring i sinnessjuklagen.

11 KAP.9 §.

Beträffande denna paragraf har lagrådet funnit anledning till erinran motatt vid beskrivningen av fylleribrottet gällande lags uttryck "överlastar sig avstarka drycker" i remissförslaget utbytts mot "uppträder berusad",varigenom under paragrafen skulle inbegripas jämväl fall där berusningsmedletvarit annat än starka drycker, t. ex. droger eller farmaceutiska preparat.Enligt lagrådets mening skulle det vara lämpligare att, såsom hittills, låta straffi dessa fall inträda endast då gärningen kunde inordnas underbestämmelserna om förargelseväckande beteende.

I anledning härav synes mig böra framhållas, att tillräckliga sakliga skälicke synas föreligga för att i nu förevarande hänseende upprätthålla någonskillnad mellan berusning genom starka drycker och berusning somåstadkommes på annat sätt. Den som exempelvis berusat sig genom att intagakokain och i detta tillstånd uppträder på allmän plats förefaller sålunda ickemindre straffvärd än en fyllerist av vanlig typ. På grund härav har paragrafeni förevarande "del icke ändrats på sätt lagrådet hemställt.

Däremot hur jag funnit mig böra efterkomma lagrådets vidare gjordahemställan, att ordet "orediga," mätte utgå ur lagtexten, eftersom en persons taläven på annat sätt än genuin oredighet kunde visa att han vore berusad.

[ 477 ]13 KAP.1–4 §§.

I straffrättskommitténs förslag voro menedsbestämmelserna utformadesålunda att, beträffande sådant varom vittne eller part enligt nyarättegångsbalken 36: 6 och 37: 7 ägt vägra yttra sig, såväl osann utsaga som förtigandeav sanningen skulle medföra lägre straff än annan mened eller i ringa fallintet straff. Detta ändrades i remissförslaget därhän, att osann utsaga omhithörande förhållanden alltid skulle medföra nedsatt straff och förtigandealltid straffrihet. I den remitterade lagtexten har detta kommit till uttryckdärigenom att brotten i 13: 1 och 2 beskrivits såsom att någon lämnar osannuppgift eller förtiger något varom han år pliktig att yttra sig, vartillanslutits bestämmelser om lägre straff där någon lämnat osann uppgift angåendesådant varom han ej var pliktig yttra sig. Häremot ha tre ledamöter avlagrådet invänt, att osann utsaga och förtigande borde jämställas, attstraffnedsättning borde medgivas endast om brottet vore att anse som ringa, samtatt straffrihet borde inträda endast då gärningen innefattade avvärjande avmisstanke att den under edsplikt eller sanningsförsäkran hörde eller någonhonom närstående begått brott. Den motivering, som anförts för dessaändringsyrkanden, synes mig vara övertygande, dock att tillämpningsområdetför den föreslagna straffrihetsregeln icke torde böra begränsas så snävt somhär förordats. Det kan nämligen tänkas föreligga även intressekonflikter avandra typer än den angivna vid vilka straffrihet synes böra inträda för densom avger en oriktig utsaga. Ett vittne i ett skilsmässomål, som vidavgivandet av sin vittnesutsaga fördöljer att endera maken förövat äktenskapsbrotttillsammans med vittnet, torde sålunda i den allmänna uppfattningen förfaravida mindre klandervärt än den som i ett brottmål för att skydda sig självavger ett falskt vittnesmål, varigenom en oskyldigt anklagad utsättes för faraatt bliva sakfälld.

På grund av vad sålunda anförts har brottsbeskrivningen i 1 och 2 §§uttrycket "förtiger något varom han är pliktig att yttra sig" utbytts mot"förtiger sanningen", varjämte i samma båda paragrafer slutmeningen ändratstill att innehålla endast den allmänna regeln att, om brottet är att anse somringa, straffet skall vara fängelse eller böter. Vidare har i 4 § tillagts ettandra stycke enligt vilket straff ej skall ådömas, där någon lämnat osannuppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra attyttra sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

10 §.

I denna paragraf har vidtagits den av ändringarna i 1 och 2 §§ föranleddajämkning, som tre ledamöter av lagrådet påfordrat.

[ 478 ]25 KAP.5–7 §§.

Utöver de ändringar i dessa paragrafer om vilka lagrådet i dess helhethemställt ha vidtagits de ändringar som därjämte i 6 och 7 §§ påkallats avtre ledamöter av lagrådet. Härvid har i den av lagrådet förordade lydelsen av6 § första stycket gjorts en mindre redaktionell jämkning, i det att den iandra punkten ingående meningen "dock må, om han eljest ej förskylltfrihetsstraff, varje straff bortfalla" omformulerats så att ordet "dock" utgått;härigenom har tydligare klargjorts, att innebörden av det omedelbart förutsagda icke är att det allmänna straffet alltid skall skärpas för ämbetsman, somförskyllt avsättning eller suspension enligt bestämmelserna i 1–4 §§ menvid tiden för domen icke längre innehar befattning varom här är fråga.

Lagrådet har vidare uttalat, att de i 7 § upptagna utvidgadebestämmelserna om mistning av tjänst såsom skyddspåföljd vid brott syntes böramedföra att samtidigt med det nu förevarande strafflagsförslaget genomfördessådan ändring i gällande pensionsförfattningar, att avsatta befattningshavarekunde bevaras vid intjänade pensionsförmåner. Såsom jag i lagrådsremissenframhållit finner även jag i hög grad önskvärt, att en ändring ipensionsförfattningarna av den angiva innebörden snarast möjligt kommer till stånd.Att genomföra densamma i nu förevarande sammanhang har emellertid ickevisat sig vara görligt. Frågan kommer emellertid att, så snartomständigheterna det medgiva, upptagas inom finansdepartementet.

8 §.

Enligt det remitterade förslaget innefattade andra punkten i dennaparagraf ett stadgande av innebörd att verkställighet av förvaltningsmyndighetsbeslut om disciplinär bestraffning ej finge ske efter det laga kraft åkommitdomstols dom i mål angående ansvar för samma brott varom idisciplinärförfarandet varit fråga. På lagrådets hemställan har punkten nu ändrats tillatt lyda, att förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helteller delvis verkställts då åtal för brottet väckes. I anslutning härtill måendast framhållas, att det med denna avfattning av lagtexten torde följa av sigsjälvt att, därest beslutet om disciplinär bestraffning delvis "hunnit verkställa:s,när domstolens dom vinner laga kraft, verkställandet då skall upphöra.

Övergångsbestämmelserna.

Mot den i punkt 2 första stycket i det remitterade förslagetsövergångsbestämmelser meddelade anvisningen, att vad i § 3 mom. 9tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse som där sägs skall anses enligt 8 kap.4 § strafflagen efter strafflagsförslagets genomförande i stället skall avse8 kap. 10 §, har lagrådet invänt, att detta skulle innebära att domstolarnagenom föreskrift i allmän lag ålades att tolka ett grundlagsbud på visst sätt. [ 479 ]Eftersom vidare någon föreskrift i ämnet icke erfordrades, då domstolarnaändock kunde förväntas komma att förfara såsom här sades, har lagrådethemställt att det ifrågavarande stadgandet i övergångsbestämmelserna måtteutgå. Då emellertid bestämmelsen måste anses fylla en praktisk funktion,har jag ansett densamma böra bibehållas. Likväl har, för att dess karaktärav en ren anvisning klarare skall framgå, orden "skall i stället avse 8 kap.10 § nya lagen" ändrats till "blir i stället hänförligt till 8 kap. 8 § nyalagen"; ändringen av paragrafsiffran har här vållats av den omnumrering somparagraferna i 8 kap. i enlighet med lagrådets påpekande undergått.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919.

Det remitterade förslaget innebär borttagandet av ett i denna paragrafför närvarande intaget förbehåll, att densamma icke skall tillämpas dåsträngare straff å där beskrivna förseelser är utsatt i allmänna strafflagen.Anledningen till den föreslagna ändringen var, enligt vad jag ilagrådsremissen framhöll, att den nu ifrågavarande paragrafen i epidemilagen närmastfinge anses bestraffa blott ordningsförseelser och att den därför borde blivaatt tillämpa i konkurrens med 19: 8 i strafflagsförslaget. Lagrådet haremellertid häremot invänt, att grunden för kriminaliseringen i 28 § epidemilagen,i den mån allmänfara vållas, och hithörande fall i 19: 8 vore densamma. Pågrund härav har lagrådet hemställt, att 28 § epidemilagen måtte förblioförändrad.

I anledning av vad sålunda förekommit synes böra framhållas, att ävenom ett specialstraffrättsligt stadgande icke uttryckligen anger sig varasubsidiärt till strafflagen, en tillämpning av allmänna principer i fråga omförhållandet mellan strafflagen och specialstraffrätten likväl kan föranleda tillatt så i en given situation måste anses vara fallet. Även med den av lagrådetuttalade uppfattningen om relationen mellan 19: 8 i strafflagsförslaget och28 § epidemilagen synes sålunda icke möta något hinder mot att sistnämndalagrum ändras på sätt i det remitterade förslaget skett. På grund härav harjag icke ansett mig böra i denna del vidtaga någon ändring i förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935.

Av enahanda skäl som angivits under närmast föregående lagförslag haricke heller beträffande den föreslagna lydelsen av nu förevarande stadgandevidtagits den ändring varom lagrådet hemställt.I överensstämmelse med lagrådets hemställan har förslaget omupphävande av 12 § brandlagen och av hänvisningen därtill i 19 § samma lagbefunnits böra återtagas. Av skäl, som angivits under förslaget till lag om ändradlydelse av 28 § epidemilagen, har jag emellertid icke ansett mig böraefterkomma vad lagrådet tillika föreslagit om införande i 19 § brandlagen av ettförbehåll om paragrafens subsidiaritet i förhållande till strafflagen. Till följdhärav har hela förslaget till lag om ändring i brandlagen fått utgå. Förslaget [ 480 ]till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 omtvångsuppfostran har likaledes utgått, enär lagrummet i fråga, på sätt ävenlagrådet anmärkt, numera upphört att gälla.

Utöver de ändringar som framgå av det förut sagda ha i förslagenvidtagits smärre ändringar av formell art.

Föredraganden hemställer, att de nu ifrågavarande lagförslagen, medundantag av förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13mars 1937 om tvångsuppfostran och fönslaget till lag om ändring ibrandlagen den 15 juli 1944, måtte, efter ändringar vi anmärkta hänseenden,jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen tillantagande.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

[ 481 ]

Innehållsförteckning.

		Sid.
Propositionen		1
Propositionens huvudsakliga innehåll		2
Propositionens förslag till ändring av strafflagen m. fl. lagar		5
Förslaget i allmänhet.
	Straffrättskommittén. Yttranden. Departementschefen	39
	Lagrådet	394
Strafflagens tillämplighetsområde (1 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	70
	Lagrådet	396
	Departementschefen	472
Straffarter och förverkande (2 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	72
	Lagrådet	397
	Departementschefen	472
Försök, förberedelse, medverkan (3 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	81
	Lagrådet	402
	Departementschefen	473
Sammanträffande av brott m. m. (4 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	100
Preskription av straffbarhet (5 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	103
	Lagrådet	405
Skadestånd (6 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	104
	Lagrådet	406
	Departementschefen	473
Brott mot rikets säkerhet (8 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	105
	Lagrådet	408, 462
	Departementschefen	438, 474
Högmålsbrott (9 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	145
	Lagrådet	411, 462
	Departementschefen	442
Brott mot allmän verksamhet (10 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	154
	Lagrådet	411, 462
	Departementschefen	438, 475
Brott mot allmän ordning (11 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	180
	Lagrådet	116
	Departementschefen	138, 176
Förfalskningsbrott (12 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	218
	Lagrådet	418
Mened, falskt åtal och annan osann utsaga (13 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	254
	Lagrådet	420
	Departementschefen	477
Mord m. m. (14 kap.).
	Straffrättskommittén, departementschefen	278
	Lagrådet	425
Brott mot annans frid (15 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	280
Rashets och annat anstötligt förfarande (18: 13).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	194
	Lagrådet	443, 457
	Yttranden	447
	Departementschefen	462
Almänfarliga brott (19 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	281
	Lagrådet	425
Stöld m. m. (20 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	303
Häleri m. m. (21 kap.).
	Yttranden, departementschefen	305
	Lagrådet	427
Olovligt brukande (22 kap.).
	Straffrättskommittén, departementschefen	306
Skadegörelse och tagande av olovlig väg (24 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	306
	Lagrådet	427
Ämbetsbrott (25 kap.).
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	312
	Lagrådet	427
	Departementschefen	478
Övergångsbestämmelser.
	Straffrättskommittén, departementschefen	345
	Lagrådet	435
	Departementschefen	478
Följdförfattningar.
	Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen	348
	Lagrådet	436, 470
	Departementschefen	463

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
461300