Hemmet/Kapitel 22

Ännu ett frieri.

Tidigt på morgonen dagen därpå sändes till Eva enbukett av sköna mossrosor, emellan vilka låg ettbrev till henne. Eva bröt det och läste följande:

»Jag har drömt, att jag kunde leva — leva ett livskönare, fullare än någon roman ännu mäktat drömmadet. Lilla miss Eva, som jag så ofta burit på minaarmar — goda, unga flicka, som jag livet igenom villebära vid mitt bröst, du måste höra, vad jag drömt,drömmer ännu!

Jag drömde, att jag var en klippa, skrovlig, ful.Men ett hjärta slog mom klippan. Det slog sig blodigtmot fängelsets murar, ty det längtade ut i solen, menkunde ej spränga sina bojor. Jag kunde ej befria migifrån mig själv. Då kom en flicka, en ljus, mild ängelvandrande fram genom skogen, och lade på klippansin varma, liljevita hand och vidrörde den med renaläppar, viskande ett magiskt befriande ord. Då öppnades stenhällen, och hjärtat, det arma, fångna hjärtat, såg ljuset! Den unga flickan gick in i hjärtatskammare och kallade den sitt hem. Då spirade plötsligen upp ur det lycksaliga hjärtat sköna rosor, somdoftade mot befrierskan, och hjärtats kammare välvdesig hög till ett tempel åt henne. Unga, goda flicka!Ville du ej våga försöket? Ville du ej lägga din varma [ 148 ]hand på klippan? Ville du ej andas milt på den? O!i sanning, i sanning! den skulle mjukna under dinhand, den skulle frambringa rosor åt dig, ett tempelfullt av lovsång, fullt av kärlek!…

Jag vet att jag är gammal, att jag är ful, ledsam,obehaglig, löjlig kanhända, men — jag tror ej att naturen, ville ha mig så. Jag har gålt så oändligen ensam genom min värld. Ingen fader, ingen moder, ingasyskon ha följt mig på min väg; intet solsken föll påmin barndom och ungdom; kämpande med svårigheter gick jag ensam fram genom livet.

Är du rädd för mitt grämliga lynne? O! du har ejsett, hur en blick, ett ord av dig jaga alla moln från minpanna.

Men jag talar ju blott om mig, om min lycka! Ack,egoisten, den fördömda egoisten! Kan jag även göradig lycklig, Eva? Är det ej förmätenhet av mig attbegära… Ack, Eva, jag älskar dig outsägligt! Jaglägger egoisten i din hand — gör med honom som duvill. Han skall dock förbliva Din!»

Detta brev gjorde Eva mycket ängslig och orolig.Hon hade så gärna velat kunna säga »ja» och göra enmänniska, en så god människa, lycklig, men så mångaröster inom henne ropade »nej!»

Hon talade vid sina föräldrar, sina syskon. »Hanär så god, så förträfflig!» sade hon, »ack om jag kunderätt älska honom! Men det kan jag icke. Och sedan,han är bra gammal! Och jag har inte alls någon lustatt gifta mig; jag är så lycklig i milt hem!»

»Så lämna det icke!» var föräldrarnas och systrar[ 149 ]nas korus. Fadern var riktigt desperat åt detta frieri;modern ansåg det även såsom en orimlighet, att hennesblomstrande Eva och Jeremias Munter kunde bliva ettpar. Ingen röst talade för assessorn, utom lilla Petreasoch en tyst suck i Evas eget hjärta och följden av allaöverläggningar blev, att Eva med tårfulla ögon skrevföljande svar till sin friare:

»Min bästa, min innerligt goda vänt Ack, bliv ickeledsen på mig, men jag kan icke bliva för er vad niönskar. Jag gifter mig visst aldrig; jag är för mycketlycklig i mitt hem. Ack, det är visst egoistiskt, fruktarjag, men jag kan inte hjälpa det, Förlåt mig! Jag håller ändå så mycket och hjärtligt av er, och skall aldrigtrösta mig, om ni ej hädanefter som hittills håller av er lilla Eva.»

Det var afton, då Eva fick sig tillsänt ett vackertoch dyrbart syskrin, åtföljt av dessa rader:

»Jo, jo! Jag kunde väl tro, att den skrovliga klippanskulle bjuda emot. Hon ville ej våga sin fina hand påden, lilla miss Eva; hon brydde sig ej om att andasvarmt på mina stackars rosor. De må då förbliva i singrav. Nu reser jag bort, och ser henne icke åter på åroch dag. Men, för tusan! efter hon ger mig en korg, såskall hon själv ha ett skrin! Jag köpte det åt min —fästmö Eva! Nu skall Eva ha det ändå och behålla detför min skull. Hon kan återsända mig det, när jagupphör att vara hennes trofaste och tillgivne vän.»

»Månne hon ångrar sig?» frågade lagmannen oroligtsin hustru, när han fick se Eva gråta strida tårar över [ 150 ]sitt syskrin. »Men det får icke hjälpa. Hon gifta sigoch med Munter till?! Hon är ju bara ett barn. Menså är det här i världen; när man fått sina döttrar någotså när uppfostrade och hyggliga, när man skulle begynna att rätt ha glädje av dem, då skall man lämnadem ifrån sig, och låta dem fara till Kina, om friarenär en kines. Det är odrägligt! ohyggligt! Jag önskaricke min värsta fiende den pinan att få giftasvuxnadöttrar. Där! börjar icke Schwartz att slå ringar kringSara?! Herre min gud! Ska vi få att göra med ännuen friare?»