Fataburen/1919/Gustaf Retzius som etnograf

GUSTAF RETZIUS SÅSOM ETNOGRAF.

Måndagen den 28 juli var minnesringning på Skansen, en avvetenskapens främste stormän fördes till den sista vilan. ProfessorGustaf Retzius hade slutat sitt rastlöst verksamma ochvälsignelsebringande liv. — Många minnesrunor över den fredjadevetenskapsmannen ha sedan dess tecknats, där hans forskaregärning inombiologien, histologien och antropologien särskilt framhållits, och må detnu falla på Fataburens lott, att med tacksamhet framhålla deninsats han gjort inom etnografien, ty även här äger hans verk beståndande värde. Hans monumentala arbete »Finska kranier» omfattaräven en etnografisk avhandling, som tills dato är den bästa påsvenska språket utgivna rörande finsk etnografi (1878). I någotsammanträngd form inflöt samma avhandling i serien »Bidrag till vår odlingshäfder» (1881) under titeln »Finland i Nordiska museet, några bidragtill kännedom om finnarnas gamla odling.»

Såsom förelöpare till ovannämnda båda arbeten utkom redan år1876: »Från Finlands bygder, Etnografiska bilder och minnen.» Enpoetisk och medryckande skildring av Kalevalas land och folk, sominnan den erhöll bokform var införd i Ny illustrerad tidning.Gustaf Retzii arbete inom etnografien kom även att bliva iväsentlig grad befruktande. Liksom Artur Hazelius på andra sidan Kölenväckte det etnografiska intresset till liv blev det Gustaf Retziusförbehållet att utföra samma mission på andra sidan Bottenhavet.

Från den finska resa, som givit uppslag till ovannämnda bådaarbeten, hemfördes även en samling etnografica, vilken såsom gåvaöverlämnades till dåvarande »Skandinavisk-etnografiska samlingen»,som Nordiska Museet då benämndes. — Gustaf Retzii forskarefärd [ 158 ]sträckte sig även till det inre av Ryssland. Från denna resa känner jagej någon skildring, men Nordiska Museet äger från densamma en deltextilier, nummerärt jämförelsevis fåtaliga men av ett mycket stortintresse, bland dessa märkes en del rikt broderade skjortor av det slagsom utgör tscheremissers, tschuvaschers och mordviners sommardräkt.De inköptes på en marknad i Kasan av doktor G. Retzius och med.kand. E. Nordenson, vilka voro reskamrater och gemensamt tillNordiska Museet överlämnade dem såsom gåva.

År 1891 utkom »Bilder från Nilens land». Egentligen en samlingresebrev, alltså intet vetenskapligt arbete, men en skildring, som medlevande friskhet återger natur och folkliv från en färd genom Nilensunderbara land och såsom sådan även är etnografiskt givande. Förövrigt framlyser titt och ofta författarens varma medkänsla för destackars egyptierna, vilka, ehuru arvtagare till jordens äldstacivilisation, tack vare vår tids »kulturfolk» nödgas leva ett hårt slavlivi eget land. Från denna egyptiska färd hemfördes även betydandesamlingar, huvudsakligen bestående av musikinstrument, vapen,bland annat Emin Paschas sköld av rinoceroshud och en mycketvärdefull samling koptiska vävnader. Samtliga föremål såsom gåvaöverlämnade till Riksmuseets etnografiska avdelning.

År 1892 utkom »Bilder från Sicilien», en livfull reseskildringmen av mindre etnografiskt intresse. — Under följande år företogomakarna Retzius sin längsta forskarefärd, målet var nu NordvästraAmerika, och resan utsträcktes till Alaskas gräns. Utomordentligtintressanta föremål hemfördes från denna expedition, vilka i likhetmed föregående förvärv såsom gåva överlämnades till Riksmuseet.Professor Retzius inköpte även under sina resor en hel del samlingarfrån skilda trakter. Bland dessa märkes särskilt doktor Pfaffs storasamling från Grönland, uppgående till över tretusen nummer, samtsmärre samlingar från Kongo, Kamerun, Japan, Kina ochSöderhavsöarna. Riksmuseet har dessutom såsom gåva mottagit cirka 500fotografier från skilda delar av världen. Professor Retzius var själven skicklig fotograf och synnerligen god tecknare.

Från den amerikanska expeditionen föreligger i tryck endast ensamling resebrev, införda i Aftonbladet under åren 1893 och 1894. [ 159 ]Att Retzius skildring av sina i vetenskapligt syfte företagna färderi allmänhet tagit resebrevens form, sammanhängde nog med hansönskan att popularisera vetenskapens resultat. Det var även dennahans önskan, som tagit sig uttryck genom utgivandet av den välbekanta serien av populära skildringar »Ur vår tids forskning». Tillatt börja med från 1872—1880 utgavs arbetet under Gustaf Retziusoch Axel Keys redaktion, men från och med 1880—1889 var Retziusensam arbetets ledare. I detta verk publicerades bland annat enavhandling av Retzius: »Om de äldsta spåren af menniskans tillvaropå vår jord» (1873).

Professor Retzius har i övrigt på flerfaldiga sätt gagnatetnografien. Då Artur Hazelius begynte sitt stora verk var Retziusen god hjälpare såväl direkt som indirekt. År 1888 erhöllexempelvis Artur Hazelius på förslag av professor och fru Retzius ettreseanslag av stiftelsen »Lars Hiertas Minne», »för att inhämta närmarekännedom om inredning och anordningar i flera af utlandetsförnämsta nyare museer för att tillgodogöra sig derigenom vunnenerfarenhet vid uppförande af den blifvande storartade byggnaden».Makarna Retzius ha dessutom vid flera tillfällen ekonomiskt stöttNordiska Museet. Från deras svenska och norska resor ha även endel föremål överlämnats såsom gåva, bland dessa märkes museetsförsta släde och kariol från Gudbrandsdalen.

Under ett senare skede kom professor Retzius att ståRiksmuseets etnografiska avdelning synnerligen nära.Vetenskapsakademien kallade honom nämligen till inspektor för nämnda avdelning,^[1] ett förtroendeuppdrag, som han innehade under åren 1892—1899.Riksmuseets etnografiska avdelnings chef var vid denna tid professornvid Riksmuseets zoologiska avdelning F. A. Smitt, men professorRetzius blev dess egentlige ledare. Betecknande för Gustaf Retzius vardet nit, med vilket han griper sig an varje honom förelagd uppgift.Att mottaga ett förtroendeuppdrag eller låta invälja sig i någonstyrelse utan att djupt känna ansvar och förpliktelse var för honom [ 160 ]omöjligt, dessutom meningslöst och att i onödan bortkasta en dyrbartid. Undertecknad, som under sex år var assistent vid etnografiskamuseet, skall alltid med djup tacksamhet minnas professor Retziiledning. Större delen av museet var vid början av denna periodnärmare att likna vid ett magasin än en museilokal. Hela de syd-och ostasiatiska samlingarna, hopbragta av doktor Hjalmar Stolpeunder Vanadis’ världsomsegling, och även en god del andra samlingarvoro utställda å öppna hyllor, å vilka föremålen delvis voro fästademed metalltråd. Inom en jämförelsevis kort tid var detta fögatillfredsställande utställningssätt avskaffat, hyllorna förvandlade tillskåp och ny uppställning och etikettering verkställd.

Professor Retzius var en idealisk arbetsledare. Han förstod attpå ett underbart sätt tända entusiasm och elda arbetsivern hosunderordnade utan att någonsin med snäva föreskrifter stävja det egnainitiativet.

Trots sina stora, rika insatser inom huvudgrenarna av sinvetenskap, ägde Gustaf Retzius dessutom i ovanligt hög gradvittfamnande intressen. Hans arbetsintensitet och arbetsproduktionsaknade motstycke, men så var även för honom begreppen arbetsglädjeoch livsglädje sammanfallande.