Musikalbum That's The Way It Is: Studioalbum av Elvis Presley

Det är ett studioalbum men ett blandat sådant, då det utöver åtta studioinspelningar gjorda den 4–8 juni 1970 i RCA:s studio B i Nashville också består av fyra liveinspelningar från International Hotel i Las Vegas den 11 och 12 augusti 1970. Albumet utkom samtidigt som dokumentär- och konsertfilmen Elvis – That's the Way It Is, som skildrar Elvis Presleys liveframträdanden på International Hotel. Trots dess namn anses det dock normalt inte vara ett soundtrack till filmen, eftersom bara en tredjedel av låtarna utgörs av liveversioner.

That's the Way It Is
Elvis Presley, december 1970
Studioalbum av Elvis Presley
Utgivning	11 november 1970
Inspelat	4–8 juni 1970, RCA Studio B (Nashville) 11–12 augusti 1970, International Hotel (Las Vegas)
Genre	Country, pop, mjukrock
Längd	44:46
Skivbolag	RCA Victor
Producent	Felton Jarvis
Ljudtekniker	Al Pachucki
Låtlista
1.   I Just Can't Help Believin' 2.   Twenty Days and Twenty Nights 3.   How the Web Was Woven 4.   Patch It Up 5.   Mary in the Morning 6.   You Don't Have to Say You Love Me 7.   You've Lost That Lovin' Feelin' 8.   I've Lost You 9.   Just Pretend 10. Stranger in the Crowd 11. The Next Step Is Love 12. Bridge Over Troubled Water
Professionella recensioner
Allmusic "Rolling Stone" Album Guide Music Hound Rock (C+) Christgau's Record Guide "Rough Guide" "New Rolling Stone Rec. Guide"
Elvis Presley-kronologi
Almost in Love (1970) That's the Way It Is (1970) Elvis Country (I'm 10,000 Years Old) (1971)
Singlar från That's the Way It Is
"I've Lost You" / "The Next Step Is Love" (14 juli 1970) "You Don't Have to Say You Love Me" / "Patch It Up" (6 oktober 1970) I Just Can't Help Believin' / How the Web Was Woven (21 november 1971)

Albumet handlar i första hand om kärlek, och innehåller många av de stora balladerna från inspelningssessionen i juni, med Elvis som gör cover på bland annat "Bridge Over Troubled Water", "You Don't Have to Say You Love Me" och i en liveversion, "You've Lost That Lovin' Feelin'", men även originalinspelningar som "The Next Step Is Love" och "Patch It Up". Albumet nådde som bäst 21:a plats på Billboard 200-listan i USA och sålde där guld och med tiden även platina – en miljon exemplar.

 

 

LP-skivan That's the Way It Is.

Den 11 november 1970 hade dokumentärlångfilmen Elvis – That's the Way It Is – som visade Elvis Presleys framträdande i Las Vegas tre månader tidigare – premiär på biograferna. Samma dag utkom också albumet That's the Way It Is. Trots albumets titel, var det inte ett officiellt soundtrack till MGM-konsertfilmen med samma namn. Även om vissa låtar förekommer både i filmen och på albumet, var albumet i första hand tänkt som något som bara åtföljde filmen. I stället består albumet av en blandning av låtar där endast fyra inspelningar är från Las Vegas-säsongen i augusti 1970, och övriga åtta kommer från en studiosession som hade ägt rum i Nashville i juni samma år.

Det är i första hand ett album om kärlek, med sånger som fångar en av Elvis styrkor som en mer utvecklad sångare, nämligen hans förmåga att uttrycka kärlekens olika stämningar, däribland glädje, smärta, sorg och saknad – ett album som innehåller många av de bästa av de stora balladerna från inspelningssessionen i juni, som "How the Web Was Woven", "Bridge Over Troubled Water" och "You Don't Have to Say You Love Me". Av de 17 låtar som framförs live inför publik i originalfilmen från 1970 återfinns 4 i liveinspelningar på detta album, men endast två i samma version, och av albumets totalt 12 låtar förekom endast 6 i liveframförande inför publik i filmen. Albumet nådde plats 21 på den amerikanska Billboardlistan och sålde guld i USA med fler än en halv miljon exemplar i juni 1973, och med tiden även platina – en miljon exemplar.

American Sound Studio, 1969

 

I januari och februari 1969 hade Elvis Presley spelat in på American Sound Studio i Memphis under ledning av producenten Chips Moman. Detta hade resulterat i flera singlar som gjorde bra ifrån sig på topplistorna och bland dessa fanns "Suspicious Minds" som blev Elvis första singel på sju år att toppa Billboard 100-listan i USA. Memphis-sessionen resulterade också i albumen From Elvis in Memphis, ett av hans bästa och mest kritikerrosade, och Back in Memphis, den andra skivan på dubbelalbumet From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis.

Kompbandet

Elvis Presley kom emellertid (av främst politiska skäl) inte att återvända till American Sound Studio i Memphis, utan valde att nästa gång spela in i Nashville. Det hade gått två och ett halvt år sedan han hade spelat in där senast, när han återvände dit för en mastodontsession som skulle komma att utgöra grunden för tre album och en handfull singlar. Inspelningarna skedde under fem dagar och nätter från kvällen den 4 juni till morgonen den 9 juni 1970 i RCA:s studio B i Nashville under ledning av producenten Felton Jarvis. Man började omkring klockan 18:00 varje kväll och höll på fram till gryningen nästföljande dag.

 

Felton Jarvis visste att inspelningssessionerna med Chips Moman i Memphis hade gått mycket bra, och han ville åstadkomma något minst lika bra. Han hade därför beslutat sig för att sätta samman ett nytt studioband genom att plocka in sina egna musiker. Från Elvis tidigare inspelningstillfällen saknades gitarristen Scotty Moore, trummisarna D. J. Fontana och Buddy Harman, pianisten Floyd Cramer, basisten Bob Moore och sånggruppen The Jordanaires. Enbart multiinstrumentalisten Charlie McCoy och gitarristen Chip Young återstod från den tidigare formeringen. Den nya uppsättningen bestod av studiomusiker från den ursprungliga "Muscle Shoals Rhythm Section", som Jarvis först hade arbetat med 1962. Det var Jarvis som hade uppmuntrat dem att komma till Nashville och givit dem arbete direkt efter att han själv hade anlänt till stan. Det var toppmusiker som Norbert Putnam på bas och Jerry Carrigan på trummor, vilka inte hade arbetat med Elvis tidigare, och David Briggs på piano, alla tre från den ursprungliga "Muscle Shoals Rhythm Section". Utöver de tre och Charlie McCoy (främst på munspel) och Chip Young, var också gitarristen James Burton från Elvis liveband med på sessionen, liksom Elvis vän Charlie Hodge, främst på sång.

 

Nashville-studions kompband kunde i flera avseenden mäta sig med bandet från American Sound Studio. Båda var "white soul"-band, och kärnan i Nashville-bandet var den berömda "Muscle Shoals Rhythm Section", som hade spelat på en imponerande rad countryhitlåtar samtidigt som American Sound-bandet skördat sina framgångar. Båda banden hade en stark förankring i countrymusiken. Det fanns onekligen skillnader mellan dem – särskilt i ljudet från bas och trummor – men det som gjorde dem så idealiska för Elvis var deras förmåga att omedelbart kunna anpassa sig och replikera på Elvis begäran, och åstadkomma de ljud som han hörde i sitt inre. Med James Burton som sologitarrist var det ett band som kunde hänga med Elvis i allt vad han valde att göra; musiker som var lika kompetenta som American Sound-bandet att i ögonblicket kunna fånga Elvis sinnesstämning.

American Sound-gruppens musik var generellt sett stramare än Nashville-gruppens, vilket till stor del berodde på att Chips Moman gjorde så många ytterligare pålägg. Sologitarristen på American Sound, Reggie Young, spelade gitarr med betoning på soulmusikens krav på rytm, medan sologitarristen James Burtons solon kom direkt från rock'n'rollen. American Sound-bandet dubblerade på klaviatur (Bobby Wood på piano, Bobby Emmons på orgel) medan Nashville-bandet dubblerade på gitarr (James Burton och Chip Young).

Studions utrustning

 

Sedan förra gången Elvis Presley hade spelat in i Nashvilles Studio B, 30 månader tidigare, hade studion uppgraderats från ett 4-kanals- till ett 16-kanalssystem. Även om studion i Nashville var uppsatt på samma sätt som den i Memphis – med bara Elvis och ett kompband – skilde sig ljudet och känslan i den nya Nashville-studion avsevärt från den hos Chips Moman. I Memphis hade bandet spelat in det grundläggande komparrangemanget på tre spår, och lämnat komplicerade reparationer och pålägg till senare. Inställningen av mikrofonerna i American Sound Studio, i kombination med studions ljudegenskaper och Momans distinkta användning av reverb (efterklang), gav även de mer alldagliga låtarna en funkig stil. Utrustningen i Nashvilles Studio B gjorde å andra sidan tio spår tillgängliga för den första inspelningen, vilket lämnade sex öppna för pålägg och mycket större potential för separation av instrument och sång. Med denna nya sextonspårsteknologi kom både fördelar och nackdelar: rummets atmosfär och omedelbarhet minimerades med nödvändighet, men studioteknikerna hade större flexibilitet när det gällde att lägga till (eller plocka bort) effekter i efterhand, och det fanns inget större behov av att lägga mycket tid på att placera mikrofonerna för att uppnå precis rätt ljudmix vid själva inspelningen. Samtidigt riskerade detta att en stor del av känslan av att spela in live kunde gå förlorad.

Inspelningarna i Memphis året innan hade skett på ett annat sätt än vad Elvis var van vid, ofta med noggrant utarbetade arrangemang där luckor lämnades för att kunna fyllas med musik i efterhand. I Nashville återvände Elvis till det sätt som han alltid hade spelat in på tidigare, där de utarbetade arrangemangen under inspelningens gång och blandade nyligen skrivet material med låtar som ibland var tiotals år gamla. Fortfarande skulle pålägg eller överdubbning ske i efterhand – mängder av det i många låtar, däribland med stränginstrument, horn och träblås. Den kanske största skillnaden i den färdiga produkten var det övergripande soundet. Mastrarna från Memphisinspelningarna var stämningsfulla, rika och grundligt genomarbetade, medan de från Nashvilleinspelningarna var ljusa, med tydliga ljud från virveltrummorna och från anslaget på de akustiska gitarrsträngarna – med en känsla av att ha inspelats live. Det totala ljudet skulle komma att spegla det som Elvis hade satt samman på sina scenföreställningar under det senaste året – mer dramatiskt och teatraliskt än tidigare. Men fortfarande var det en sammanslagning av country, rock'n'roll, pop och gospel på ett sätt olikt någon annan.

Inspelningssessionen den 4–9 juni 1970

 

 

 

På bara fem nätter kom Elvis Presley att spela in hela trettiofem mastrar. Detta skulle visa sig bli Elvis mest produktiva inspelningssession någonsin. Guralnick och Jørgensen menar att det i kvalitet utmanade materialet från American Sound Studio men att det inte var av riktigt samma kvalitet. Mycket av det inspelade materialet från den produktiva inspelningssessionen kom att ingå i de tre albumen That's the Way It Is, Elvis Country (I'm 10,000 Years Old) och Love Letters from Elvis, och ge upphov till ett antal singlar, av vilka ingen dock var lika framgångsrik i USA som de från Memphissessionerna året innan.

I albumet That's the Way It Is användes åtta låtar från junisessionen. Det var huvudsakligen starka ballader och många av de bästa låtarna, sådana låtar som Elvis hade valt att inkludera i, eller åtminstone öva på inför, sin liveshow i Las Vegas i augusti – den show som filmades för konsertdokumentären med samma namn och som hade premiär samtidigt som albumet släpptes. Ytterligare två av de låtar som spelades in under denna junisession kom med på albumet, men då i liveversioner från Las Vegas-showen.

"Hill and Range" var det musikförlag som hanterade Elvis musik. Låtskrivare fick normalt dela de inkomster som deras låtar genererade med ett musikförlag, och "Hill and Range" tog som regel hälften, så att låtskrivarens andel var 50 procent och förläggarens andel 50 procent. I förlagets avtal med Elvis delades i sin tur denna förlagsavgift så att Elvis och hans manager Tom Parker fick 50 procent och förlaget 50 procent på alla "Hill and Range"-sånger som Elvis spelade in. Utöver detta förväntades låtskrivaren också skriva över en del av upphovsrätten till Elvis (och indirekt till Parker) i utbyte mot att Elvis spelade in dennes låt, och denna del brukade vara 1/3 (33 procent) eller hälften (50 procent) av låtskrivarens andel. Denna princip, som alls inte var ovanlig tidigare, var också framgångsrik i början av Elvis karriär, men med tiden, efter hand som allt fler artister skrev sin egen musik, vägrade många av de mest begåvade låtskrivarna att skriva över delar av rättigheterna till Elvis, vilket kom att hämma Elvis karriär.

Susan Doll menar därför att albumet That's the Way It Is kan ha varit det sista som grundligt utforskade Elvis talang som passionerad balladsångare och innerlig förmedlare av kärlek och saknad, just genom svårigheten att få fram tillräckligt bra material att spela in. Även om Elvis inte förbjöds att spela in andra låtar, förväntade sig Parker, "Hill and Range" och RCA att han i första hand skulle spela in de låtar som "Hill and Range" ägde rättigheterna till. Många av Elvis album begränsades därmed till en samling av överblivna spår, restmaterial och en och annan ny låt.

Detta märktes också på denna inspelningssession, där Freddy Bienstock och Lamar Fike, vilka båda hade till uppgift att för "Hill and Ranges" räkning förse Elvis med sånger att spela in, mot slutet av den tredje dagen började få slut på material som var tillräckligt bra för att Elvis skulle vilja spela in det. Därför blev det en plötslig ändring i inriktning på den fjärde inspelningsdagen, den 7–8 juni, eftersom Elvis i stället tog sig an äldre countrymusik. Det som var en nästan oavsiktlig förändring av det inspelade materialet, skulle komma att utgöra merparten av de sånger som blev till ett rent countryalbum – Elvis Country. För att få tillräckligt många countrylåtar för ett helt album, spelade man in ytterligare fyra låtar den 22 september. Som sista låt den sista inspelningsdagen, på morgonen den 9 juni, spelade man in "Patch It Up". Ernst Jørgensen bedömer att Elvis kunde ha fortsatt att spela in hela veckan, om bara materialet hade funnits där.

Efter att inspelningarna var över, inledde Felton Jarvis arbetet med att lägga på stråkar, horn och bakgrundssång för att fullborda ljudbilden. Med sexton spår var möjligheterna nästan obegränsade, och man anlitade Nashvillearrangörerna Bergen White, Cam Mullins och Don Tweedy för att tillsammans med musikerna David Briggs och Norbert Putnam fullborda jobbet. Vart och ett av de tre albumen, som mestadels bestod av material från denna inspelningssession, fick sitt eget unika sound, huvudsakligen på grund av de olika arrangemangen och val av instrument som brukades i de senare påläggen.

That's the Way It Is skulle kunna betecknas som Elvis brittiska album, eftersom sex av de tolv låtarna har kopplingar till Storbritannien. Leigh anser att musikförläggaren Freddy Bienstock, som var en av de två som för "Hill and Ranges" räkning försåg Elvis med sånger till inspelningen, förmodligen hade lättare att förmå brittiska än amerikanska låtskrivare att ge upp hälften av sina rättigheter i utbyte mot att Elvis spelade in deras musik.

 

Elvis Presley åkte hem till Memphis för återstoden av juni, medan hans manager, Tom Parker, förberedde för filmen Elvis – That's the Way It Is (som skulle regisseras av Denis Sanders), och för Elvis tredje säsong i Las Vegas under augusti och september. Efter en månads vila började Elvis och hans kompband de mer än tre veckor långa repetitionerna inför öppningen i Las Vegas och den dokumentär som skulle filmas i anslutning till denna. Man inledde den 14 juli 1970 med några dagars filmade repetitioner i MGM studios i Culver City i Los Angeles County i Kalifornien. Från och med den 23 juli fortsatte repetitionerna under en veckas tid i RCA Studios på Sunset Boulevard i Hollywood. Kompbandet bestod av Elvis liveband, det så kallade TCB-bandet, med James Burton på sologitarr, John Wilkinson på kompgitarr, Glen D. Hardin på piano, Jerry Scheff på elbas, Charlie Hodge på sång och gitarr, samt på trummor Ronnie Tutt, som hade återkommit till bandet efter att tillfälligt ha ersatts av Bob Lanning under den andra Las Vegas-säsongen, januari–februari 1970. Allt som allt repeterade Elvis och bandet fler än sextio låtar. Fler än tjugo av dessa var från inspelningssessionen i juni. Några förkastades efter bara några takter, vissa efter att man hade spelat dem flera gånger, men på ett dussintal övade man mycket.

 

Den 1 augusti lämnade Elvis Los Angeles, och den 4–6 augusti fortsatte repetitionerna på Convention Center på International Hotel i Las Vegas. Utöver TCB-bandet anslöt då bakgrundssångarna i "The Imperials" och i "The Sweet Inspirations" samt Millie Kirkham som sjöng de riktigt höga tonerna. Filmteamet fortsatte att filma. Den 7–10 augusti flyttade repetitionerna över till huvudscenen i "Showroom" och då anslöt också den nye orkesterledaren Joe Guercio med sin orkester.

Showen öppnade med en föreställning den 10 augusti och därefter hölls två föreställningar varje dag under fyra veckors tid till och med den 7 september. Premiärkvällen den 10 augusti filmades och man fortsatte att filma till och med den 13 augusti. Totalt kom 17 låtar från live-showerna att visas i originalfilmen. Också skivbolaget RCA spelade in de sex första konserterna den 10–13 augusti. På alla sex konserter inledde Elvis med "That's All Right" och avslutade med "Can't Help Falling in Love". "Love Me Tender", "Polk Salad Annie", "You've Lost That Lovin' Feelin'" och "Bridge Over Troubled Water" var också med alla gånger, medan övriga låtar varierade mellan konserterna. Trots den höga kvaliteten på föreställningarna kom enbart de fyra livespåren som återfinns på That's the Way It Is att ges ut under Elvis livstid, och under de tjugofem år som följde på albumet kom endast två ytterligare låtar att släppas.

I Just Can't Help Believin'

 

Elvis spelade aldrig in "I Just Can't Help Believin'" i studio, och detta är en av de fyra låtar på albumet som är inspelad live. Versionen på albumet är i detta fall densamma som den som förekommer i filmen Elvis – That's the Way It Is och den är inspelad i Las Vegas på International Hotel i dess "Showroom" vid Dinner Show den 11 augusti 1970. Låten skrevs av Barry Mann och Cynthia Weil, och den nådde sin största framgång med B. J. Thomas niondeplacering på Billboard 100-listan 1970.

Fastän många av låtarna på albumet redan hade spelats in av andra, kom Elvis som regel att tolka dem på ett nytt sätt och därmed göra dem till sina egna. Elvis lyssnade på Thomas innan han gjorde sin cover på låten. Detta var en samtida sång som genom ett inspirerat framträdande gav ett verkligt nytillskott till Elvis konsertrepertoar, och blev till en Elvis-klassiker och en av hans bästa liveinspelningar. Den är bara lätt omgjord i förhållande till Thomas version. Men medan hans version av låten var positiv och glad, bjöd Elvis på en lätt, stillsam version som gav den en känsla av intimitet och sensualitet, snarast en motsats till de ballader som Elvis sjöng med kraft och som skulle dominera hans 1970-talsinspelningar. I scenerna från filmen Elvis – That's the Way It Is går det att se hur mycket tid och ansträngning Elvis lade ned på att försöka få låten så bra som möjligt inför showen. Arrangemanget är subtilt men leder ändå till ett spännande lågmält klimax. Genom Elvis sång och interaktion med sina bakgrundssångare lyckas föreställningen bli till en showstopper, dock utan en dramatisk scenshow som vid framförandet av exempelvis Polk Salad Annie.

"I Just Can't Help Believin'" släpptes som singel tillsammans med "How the Web Was Woven" i Europa 1971, dock inte i USA. I Storbritannien nådde den 6:e plats och i Sverige som bäst 3:e plats på Tio i topp i april 1972.

Twenty Days and Twenty Nights

 

"Twenty Days and Twenty Nights" var den första låt som spelades in på mastodontsessionen i RCA Studio B i Nashville, Tennessee, den 4 juni 1970. Det var en ny dramatiskt mäktig ballad av den amerikanske låtskrivaren Ben Weisman och den brittiske textförfattaren Clive Westlake. Elvis fick låten av Freddy Bienstock, vilken var en av dem som genom musikförlaget "Hill and Range" skulle förse Elvis med låtmaterial. Efter nio tagningar, med flera som avbröts alldeles i början, hade man en master. På denna låt sjunger också Charlie Hodge stämsång tillsammans med Elvis.

Det märks på denna originalinspelning av "Twenty Days and Twenty Nights" att Elvis 70-talsröst har tagit över. Den mer oslipade och råa rösten som han hade haft sedan tv-specialen 1968 hade ersatts av en mer polerad, mäktig och fyllig röst som kunde åstadkomma ett starkare ljud. Ändå är Elvis rätt lågmäld i sitt framförande här. Det är ett välgjort stycke samtida vuxenpop – en inte överdrivet utsirad ballad med en ganska svår och fängslande melodisk slinga och en berättelse som nästan har bibliska förtecken när den skildrar missriktad kärlek som Elvis beskriver med inlevelse.

Elvis provade den live inför publik den 12 augusti 1970, men tyckte uppenbarligen inte att det fungerade tillräckligt bra eftersom det också blev enda gången.

How the Web Was Woven

 

Elvis hade samma oklanderliga röstkontroll på nästa inspelning, "How the Web Was Woven", som tillkom genom tre felfria tagningar den andra inspelningsdagen i RCA Studio B, den 5–6 juni 1970. "How the Web Was Woven" skrevs av britterna David Most och Clive Westlake – den senare hade skrivit texten också till "Twenty Days and Twenty Nights" – och låten hade ursprungligen spelats in och släppts av Jackie Lomax i februari 1970.

Elvis valde att spela in "How the Web Was Woven" i ett något långsammare och mer högstämt tempo, i en sorgesam och bluesig ton där David Briggs pianoackompanjemang är framlyft. Han lät bli att följa Lomax mer livliga och rytmiska ackompanjemang som hade en anstrykning av reggae, och gjorde låten till ännu en stor ballad. "How the Web Was Woven" avviker från uppbyggnaden av exempelvis "I've Lost You", som har en stillsam vers med en mäktig refräng. Det är en låt som skildrar kärlekens mörkare sidor, men metaforen i sångtexten om flugor i spindelnätet är inte särskilt romantisk, menar Shane Brown.

Patch It Up

På sista dagens studioinspelningar, på morgonen den 9 juni 1970, spelade Elvis som sista låt in Eddie Rabbitts och Rory Bourkes intensiva rocklåt "Patch It Up" i nio tagningar, där tagning 8 blev master. Eddie Rabbitt hade också skrivit "Kentucky Rain" åt Elvis. Det var denna studioinspelning av "Patch It Up" som utgavs som singel tillsammans med "You Don't Have to Say You Love Me" den 6 oktober 1970, och den nådde plats 11 på Billboard 100-listan i USA. "Patch It Up" var en av Elvis tyngsta rocklåtar under början av 1970-talet och också den enda rocklåten på skivan. Den utgjorde ett avbrott från Elvis fokus på ballader i övrigt. I studioversionen framförs låten med en drivande rytm där Norbert Putnams bas är i centrum, och Mike Eder anser att det svänger så pass om låten att det kompenserar för dess ytterst minimala text.

Det var dock inte studioversionen som kom med på albumet, utan en liveversion inspelad vid Dinner Show den 12 augusti 1970 – samma version som också var med i dokumentärfilmen Elvis – That's the Way It Is. Det är en tämligen hetsig låt, och den utgörs av inte så mycket mer än ett riff som upprepar sig med Elvis som räknar in den: one, two, three, four. Elvis hade förmodligen hoppats att "Patch It Up" skulle bli ännu en showstopper på konserterna med starkt bi­fall från publiken, men han kom att framföra den endast två gånger på scen, den 10 och 12 augusti 1970. Shane Brown menar att det nästan är som om Elvis och bandet gav det sista av sin energi vid framförandet, men att den inte verkar ta riktig fart trots all den energi som de ingjuter i låten. Kanske var det också därför som Elvis plockade bort den från spellistan. Eder menar att studioversionen i detta fall är bättre än liveversionen och borde ha varit den som kom med på skivan.

Mary in the Morning

 

 

Johnny Cymbal, som tillsammans med Michael Rashkow skrev "Mary in the Morning" 1967.

"Mary in the Morning" skrevs 1967 av Johnny Cymbal och Michael Rashkow. Al Martino hade haft en mindre hit med den, och den hade under de senaste åren blivit något av en standardcountrylåt. Elvis spelade in den i fem tagningar som sista låt på morgonen den 6 juni under den andra inspelningsdagen i studio. Elvis omarbetade låten genom att ändra versernas rytmiska flöde något för att göra dem mer naturliga. I jämförelse med ett antal stora ballader som Elvis spelade in under denna inspelningssession, är detta ett mer lågmält och stillsamt framförande. Musikaliskt sett är den en blandning av folkmusik och pop, där munspelet ger den en anstrykning av country. Det är en ballad med ett finstämt och samtida arrangemang, som har en känsla av "Let It Be Me" över sig. Låten handlar om en mans intensiva kärlek till sin Mary, vilken han ser fram emot att få tillbringa resten av sitt liv tillsammans med.

Inför öppnandet av showen i Las Vegas hade Elvis och bandet repeterat på International Hotel i en vecka, först med sånggrupperna, sedan på scenen med hela orkestern och då även på "Mary in the Morning". När repertoaren slutligen fastställdes övergavs emellertid låten i sista stund, och han kom aldrig att framföra den live inför publik.

You Don't Have to Say You Love Me

Elvis spelade in "You Don't Have to Say You Love Me" som tredje låt under den tredje inspelningsdagen den 6–7 juni i RCA Studio B i Nashville. Det italienska bidraget till San Remo-festivalen 1965, "Io che non vivo (senza te)", hade fått en engelsk text av Vicki Wickham och Simon Napier-Bell och den brittiska sångerskan Dusty Springfield fick 1966 en stor hit med den med titeln "You Don't Have to Say You Love Me". Hon toppade den brittiska singellistan och nådde 4:e plats i USA.

 

"You Don't Have to Say You Love Me" var en låt som Elvis gillade och hade dragits till ända sedan Dusty Springfield gav ut den. Elvis drogs till det dramatiskt storslagna i den italienska musiken, och detta var en italiensk melodi med en bitterljuv engelsk text. Den hade något som tydligt berörde Elvis och han ville verkligen spela in den. Elvis drogs ofta till storslagna dramatiska ballader, och han var för första gången den kvällen mycket fokuserad när de gav sig i kast med låten. Han ansträngde sig för att åstadkomma ett så bra arrangemang som möjligt. Det blev en komplicerat arrangerad version – arrangerad för att utnyttja låtens fulla potential, med Elvis röst som är både dramatisk och gripande, och den framfördes i ett något högre tempo än Springfields version. Efter tagning två föreslog producenten Felton Jarvis att den måhända kunde duga, men Elvis ville fortsätta och gjorde en stark sångprestation på den tredje och sista tagningen, som blev mastern.

Elvis tolkning av låten kan ha inspirerats också av Arthur Prysocks version från 1967, där denne låter sången skildra tillvarons smärta. Det färdiga resultatet blev ett svulstigt framförande, där låten visar Elvis styrka i rösten, men också hur han kombinerar klagan med förlust och sorg i samband med att han är bunden till sin käresta – är kuvad och sårad.

Denna inspelning släpptes som tidigare sagts som singel tillsammans med "Patch It Up" i oktober 1970. Den nådde plats 11 på Billboardlistan i USA och sålde i fler än 800 000 exemplar där, och blev den enskilt största hitten från albumet.

"You Don't Have to Say You Love Me" kom att bli ett huvudnummer i Elvis liverepertoar under 1970-talets första hälft. Men även om Elvis sjöng den live i augusti i Las Vegas, kom den inte med i Denis Sanders ursprungliga långfilmsdokumentär Elvis – That's the Way It Is, förutom i ett kort avsnitt under repetitionerna.

You've Lost That Lovin' Feelin'

 

 

"You've Lost That Lovin' Feelin'" skrevs av Barry Mann, Cynthia Weil och Phil Spector och spelades ursprungligen in av The Righteous Brothers. Elvis spelade aldrig in denna låt i studio och versionen på albumet är följaktligen en liveversion från Midnight Show den 12 augusti 1970 (där den omtagning som Elvis gjorde av sista versen var bortredigerad på albumet), medan den version som visas i filmen är från Dinner Show föregående dag, den 11 augusti. I likhet med "I Just Can't Help Believin'", tillförde Phil Spectors och The Righteous Brothers succélåt, "You've Lost That Lovin' Feelin'", avsevärd ny energi till Elvis konsertrepertoar, och låten blev en hörnsten i Elvis liveframträdanden under de närmast följande åren.

Musikaliskt är det ingen enorm skillnad mellan Elvis version och Righteous Brothers', dock finns vissa skillnader. Emedan Spector har arrangerat låten så att den inleds till Bill Medleys djupa basstämma, bygger Elvis version på en ödesmättad instrumental introduktion på bas av Jerry Scheff. När han sedan börjar sjunga är hans röst klarare och djupare än i Righteous Brothers tolkning och han framstår som upprörd, sorglös, förtvivlad och oberörd – såväl stark som sårad. När han sjunger textraden om att ifall hon bara ville älska honom som hon brukade, skulle han gå ner på knä för henne, går han verkligen ner på knä samtidigt som han tillägger: "Om denna dräkt bara inte var så trång!" Och där Spector väljer att upprepa avslutningen och därmed i praktiken starta låten på nytt innan den tonar ut, sänker Elvis tempot och ljudnivån och levererar ett slags doo-wop-gospel-refräng, innan hans band briserar i ett wall of sound-crescendo.

Även denna sång blottlägger kärlekens mörkare sidor. Styrkan i Righteous Brothers-versionen låg i samspelet mellan två röster, en bas–baryton och en tenor, medan Elvis ensam fick täcka låtens hela omfång. I jämförelse med deras och Spectors version är känslan i Elvis framförande kraftfullare men med en mindre heltäckande och fullpackad ljudbild. Detta är ändå ett exempel på att Elvis kan ta en välkänd låt och göra den helt till sin egen, genom att förse den med ett bra arrangemang med inslag av gospel, som han älskade så mycket. Som hans hustru Priscilla uttryckte det i samband med "You've Lost That Lovin' Feelin'": "Hans röst hade blivit starkare, hans röstomfång hade vidgats, hans inre väsen hade mognat."

I've Lost You

 

 

Affisch som visar Elvis under den tredje Las Vegas-säsongen (10 augusti–7 september 1970).

Nästa låt, "I've Lost You", skrevs av Ken Howard och Alan Blaikley och originalversionen hade spelats in och utan större framgång givits ut av den brittiske countryrock- och folkrock-musikern Ian Matthews 1969. "I've Lost You" återfinns i en liveversion på denna skiva, inspelad under Dinner Show den 11 augusti 1970. Den version som förekommer i filmen är dock inte densamma, utan från Dinner Show nästföljande dag, den 12 augusti.

Men Elvis spelade in "I've Lost You" också i studio, på den första inspelningsdagen den 4 juni. Man höll på hela natten i över tio timmar och spelade in åtta låtar, däribland "I've Lost You" som andra låt i sju tagningar där den sista tagningen blev mastern. Ian Matthews version har en folkmusikkänsla över sig, men Elvis närmade sig inte låten på samma sätt. Den kom i stället att bli förebild för många av de stora ballader om förlorad kärlek som han skulle komma att spela in och framföra under 1970-talet. "I've Lost You" är en sorgsen ballad som handlar om slutet på ett förhållande. Elvis sjöng verserna med känslighet och angrep refrängen med glöd; uppenbarligen älskade han möjligheten att få visa sin nyfunna röststyrka och sjunga den tilltalande, medryckande melodin.

Den första singeln som släpptes från denna junisession var "I've Lost You" tillsammans med "The Next Step Is Love", i juli 1970. Detta ansågs vara en kommersiellt mer framgångsrik inspelning än "Twenty Days and Twenty Nights", och Billboard förutspådde att låten skulle nå framgång. Dock nådde den bara plats 32 på den amerikanska Billboard Hot 100-listan, även om den nådde 18:e plats på konkurrerande Cashbox och fick en topp tio-placering i Storbritannien. "I've Lost You" kan ha varit en för ambitiös inspelning för den publik som den riktade sig till. Den sålde ändå nästan 750 000 exemplar men gjorde inte lika väl ifrån sig som den föregående singeln, "The Wonder of You".

Repetitionerna inför premiären i Las Vegas i augusti inleddes i mitten av juli i Los Angeles. Bland de fler än sextio låtar som repeterades i någon omfattning fanns sexton från junisessionen, inklusive "I've Lost You". Även om liveversionen på denna skiva från den 11 augusti är ett fint framträdande, försämras inspelningen av inledningen, under vilken oboen kommer i otakt med resten av bandet, något som (märkligt nog) inte reparerades inför skivutgivningen. Liveversionen framförs i ett högre tempo än studioversionen, och i slutet av låten upprepar Elvis refrängen, om att försöka reparera förhållandet, på ett mantraliknande sätt. Mike Eder skriver att "I've Lost You", i likhet med "Patch It Up", är fint framförda live, men att ändå de förstklassiga studioversionerna var överlägsna och borde ha tagits med på albumet. De skulle då dessutom ha passat bättre med de andra låtarna, som i alla övriga fall utom två var studioversioner. Och vad gäller just dessa två inledde "I Just Can't Help Believin'" och "You've Lost That Lovin' Feelin'" var sin sida på albumet och störde därmed inte flödet av studioversioner, och där fanns heller inga studioversioner att tillgå.

Just Pretend

 

 

Elvis – That's the Way It Is.

"Just Pretend" skrevs av det brittiska låtskrivarparet Doug Flett och Guy Fletcher. Fletcher berättade att han skrev melodin så att den skulle passa Elvis röst, i alla de intervaller som Elvis gillade. Elvis spelade in "Just Pretend" i tre tagningar under den tredje dagens studioinspelningar direkt efter att han hade spelat in "You Don't Have to Say You Love Me". "Just Pretend" är en kärlekslåt, och den fick ett gospelinspirerat arrangemang via bland annat bakgrundssången, David Briggs pianospel och Charlie McCoys orgelspel. Elvis framförde den med styrka och innerlighet, något i stil med hans inspelning av "Without Love" vid Memphissessionen 1969. "Just Pretend" visar också kraften i Elvis röst, och det blev en mäktig inspelning. Arrangemanget är dramatiskt, börjar lugnt och bygger till ett spännande klimax.

"Just Pretend" blev snabbt en favorit hos fansen trots att den aldrig släpptes som singel i USA eller ens framfördes regelbundet på scen. Och även om Elvis framförde den på scen inför publik under inspelningen av Elvis – That's the Way It Is, kom den inte med i Sanders version från 1970.

Stranger in the Crowd

"Stranger in the Crowd" skrevs av Winfield Scott till Elvis, och det var "Hill and Range"-chefen Julian Aberbach som själv hade ordnat fram låten. Elvis spelade in den som femte låt den andra inspelningsdagen, den 5–6 juni, i nio tagningar där endast den nionde var fullständig. "Stranger in the Crowd" är arrangerad med något av en latinamerikansk eller spansk anstrykning. För ovanlighetens skull sjunger Elvis snarare om kärlekens glädje än om sorgen över kärlekens förlust, något han på detta album bara gör ytterligare en gång i "The Next Step Is Love". Det är ett stycke samtida vuxenpop. Återigen är sången välbalanserad och sjungen med eftertanke, med Elvis som gör det mesta av den medryckande refrängen och ändå inte överanvänder sin kraft. Trots det blev det en mäktig inspelning.

Elvis sjöng "Stranger in the Crowd" live endast den 13 augusti under filminspelningarna, men den kom inte med i filmen.

The Next Step Is Love

 

"The Next Step Is Love" skrevs av Paul Evans och Paul Parnes, och Elvis var den förste att spela in låten. Den 7–8 augusti, under den fjärde inspelningsdagen som mest bestod av countrylåtar, spelades man som femte låt för dagen in "The Next Step Is Love". Efter elva tagningar, varav tre var kompletta, hade man en master. Låten har ett arrangemang som, i likhet med det hos "Mary in the Morning", är i samklang med sin tid och finstämt. Den ger också ett annat perspektiv på kärlekssången, eftersom den handlar om kärleken mellan ett ungt par i en komplicerad tillvaro, och glädjen av att inse att en vänskap har förvandlats till något mer. Till skillnad från de flesta Elvis-låtar från denna inspelningssession är detta ren pop – utan inslag av country, blues eller gospel.

"The Next Step Is Love" är en välgjord melodi som framförs i ett medelhögt tempo. Produktionen med de pålagda blåsinstrumenten är tydlig influerad av Beatles-producenten George Martin. Texten är typisk för sin tid. Den är inte på något sätt psykedelisk, bara en aning sällsam och något överdriven, i stil med Penny Lane. Den förefaller vara influerad av Jimmy Webb och dennes "MacArthur Park": "Vi har ännu inte smakat glasyren på den tårta som vi har bakat med det förflutna." Allt detta gör den till en av de mest samtida inspelningar som Elvis gjorde under perioden. Den Beatlesliknande produktionen gör den också till den mest otypiska Elvisinspelningen under hela sessionen.

Några av de låtar som vid studioinspelningarna var mindre lyckosamma fungerade bättre på scen, och vice versa. Elvis framförde "The Next Step Is Love" under öppningsshowen den 10 augusti (och därutöver endast en gång ytterligare, den 14 augusti) och Shane Brown menar att den framstår som otillräckligt repeterad och saknar något av den avslappnade känsla som Elvis hade åstadkommit ett par månader tidigare i studio.

Bridge Over Troubled Water

Den andra inspelningsdagen i studio, den 5–6 juni, spelade man in sju mastrar och som första låt "Bridge Over Troubled Water" i åtta tagningar. Uppenbarligen var Elvis inte fullt nöjd med sin sånginsats och ersatte därför helt sin ursprungliga sång den 23 juni. Låten skrevs av Paul Simon, och när den släpptes fem månader tidigare kom han och "Art Garfunkel" så småningom att toppa Billboard-listan i sex veckor med den. Med tanke på Simon and Garfunkels framgång var det vågat av Elvis att spela in en egen version, men – som inledningen av hans karriär under 1950-talet redan hade visat – hade Elvis, så länge som han kände att han hade något att bidra till en låt, inga problem med att ta sig an och göra en cover på en redan existerande inspelning.

 

Paul Simons "Bridge Over Troubled Water" erbjöd just den typ av sångutmaning som Elvis hade svårt att motstå. Den unge Muscle Shoals-pianisten David Briggs, som hade debuterat med Elvis på "Love Letters" 1966, visade vägen via ett vackert pianoackompanjemang när Elvis levererade en kraftfull tolkning som var både trogen originalet och djupt personlig.

Simon and Garfunkels version är såväl passionerad som mäktig, men samtidigt luftig, eterisk och sublim. I stället för att behålla det relativt dämpade, och återhållsamma i originalinspelningen, förändrade Elvis låten med hjälp av det musikaliska ackompanjemang som stod till hans förfogande till ett mäktigt glansnummer som utan större svårigheter kunde överföras till ett scenframträdande. Simon and Garfunkels kvasi-gospel "Bridge Over Troubled Water" var ännu en stark låt som Elvis gav allt på.

Arrangemanget är skickligt och omsorgsfullt uppbyggt, från en känslig inledning till ett spännande, gospelfärgat klimax. B. J. Thomas version, som utkom två månader innan Elvis studioinspelning gjordes, bidrog till arrangemanget. Elvis var måhända angelägen om att försöka upprepa framgången från inspelningarna på American Sound Studio föregående år, och han lyssnade noga på Thomas version, som börjar lågmält med stillsamt spel på keyboard och gradvis bygger mot en storslagen final. Elvis följde samma mall, med ett sound som var både fylligt och majestätiskt. En av arrangören Bergen Whites största prestationer var att i efterhand arrangera "Bridge Over Troubled Water" så att den skulle börja återhållsamt och bygga mot en imponerande final, med stråkar, blås och full bakgrundssång.

Trots att "Bridge Over Troubled Water" på albumet är en studioinspelning, avslutas den med publikapplåder. Producenten Felton Jarvis lät lägga till en publikreaktion från en konsertinspelning, för att ge intryck av att det är en liveinspelning, något som inte var ovanligt att göra vid denna tid. Detta har dock kritiserats. Robert Matthew-Walker påpekar att den pålagda liveversionen i slutet av låten förändrar ljudbilden, eftersom den inte går i vare sig samma ton eller tempo som studioversionen. Han menar att Elvis "Presleys enastående sång, trots denna inblandning, inte överskuggas" utan att det ”är en fantastisk version som glöder av uppriktighet och kraft och finner djup i låten som inte blottläggs av kompositörerna.”

Elvis kom att ta med "Bridge Over Troubled Water" i sin liveshow från och med augusti 1970. Låten blev ett verkligt huvudnummer under 1970-talet – en sång som Elvis satte stort värde på – och ett framförande av den på Dinner Show den 11 augusti kom med i dokumentärfilmen. Elvis hade ännu inte kommit på hur han skulle kunna införliva gospelsånger i liverepertoaren, men i hans framförande av "Bridge Over Troubled Water" fanns en verklig andlighet som kom så nära som rockmusiken kommit en andlig sång. Under skivetiketten Follow That Dream (FTD) har ett tjugotal inspelningar av låten släppts, ofta till minne av specifika liveshower.

Paul Simon såg Elvis framföra "Bridge Over Troubled Water". För musiktidningen Rolling Stone berättade han: "Det kändes underbart när han sjöng 'Bridge Over Troubled Water', även om det var en aning för dramatiskt – men låten var ju också sådan." Han sade vidare: "När jag först hörde Elvis framföra 'Bridge Over Troubled Water' var det otroligt. Jag tänkte för mig själv: 'Hur i hela friden ska jag kunna konkurrera med detta?'"

 

Musikhistorikern John Robertson menade att pondusen i Elvis Presleys "sång hjälpte till att dölja det faktum att albumet tog ett beslutsamt kliv bort från den amerikanska ursprungsgnistan i Memphis-sessionerna mot mer vuxenpopmusik". När Billboard recenserade albumet That's the Way It Is, skrev de att det var som om Elvis Presley befann sig i "samklang med sin tid", och musiktidningen förklarade att albumet skulle bli en "garanterad försäljningssuccé." Ändå var det albumet Elvis Country (I'm 10,000 Years Old), vilket utkom två månader efter That's the Way It Is, som fick de största hyllningarna, medan detta beröm ofta saknades i omdömena av That's the Way It Is. Detta trots att båda albumen spelades in vid samma junisession. Elvis trogna fans gladde sig över att hans musik hade utvecklats med tiden, medan de mindre hängivna verkade ha varit mer intresserade av den han hade varit på 1950-talet än den han var 1970. Det faktum att Elvis försökte låta som någon i sin egen ålder och som musiken lät omkring år 1970, passade inte rock'n'roll-puritanerna.

Flera rockkritiker på 1970-talet ville därför inte acceptera inriktningen på Elvis musikaliska utveckling, något som de också gav uttryck för i sina recensioner. Exempelvis lät Richard Meltzer i Rolling Stone, rikta en hätsk attack på albumet. Han förefaller ha stört sig på att Elvis anammat mer traditionellt låtmaterial och inte bara rock'n'roll. Därför skriver han att han "aldrig hade förväntat sig att finna [Elvis] med ansiktet nedåt i en kloak med en vinflaska i handen." Och att "om de gör om Seven Brides for Seven Brothers kommer det att finnas en plats för Elvis i den att sjunga I Just Can't Help Believin'." Peter Guralnick menade i sin syn på That's the Way It is att det är möjligt att Elvis karriär havererar "under den ackumulerade vikten av sirapssöta ballader."

Shane Brown anser att den aversion som flera på den tiden hyste mot Elvis byte av stil och genre med tiden kom att förändras. Albumet kom då att bedömas på sina egna meriter och därmed betraktas "som ett av Elvis bästa album – och definitivt ett av hans mest sammanhållna." I en senare recension i samma tidning – det vill säga i Rolling Stone som tidigare hade publicerat Richard Meltzers sågning av albumet – skrev Tom Nawrocki:

Och i sin recension i Allmusic av legacy-utgåvan från 2014, skrev Stephen Cook att "That's the Way It Is utgör oumbärlig lyssning för Elvis-fans, såväl för de inbitna som för de mindre engagerade".

 

 

Baksidan på skivomslaget till That's the Way It Is.

Albumet That's the Way It Is har efter att det utkom 1970 följts av flera nya utgåvor med betydligt mer material. År 2000 utkom en "Special Edition" på tre cd:ar. På denna utgåva finns utöver låtarna från originalskivan också ytterligare ett antal låtar från inspelningssessionen i juni, hela midnattskonserten den 12 augusti på International Hotel i Las Vegas, och en cd med ytterligare ett antal liveframträdanden från andra dagar samt låtar repeterade inför showen. Man får då höra Elvis bearbeta låtar som han ansåg kunde bli en del av Las Vegas-säsongen i augusti.

År 2008 utkom ytterligare en "Special Edition", denna gång på två cd:ar under samlaretiketten Follow That Dream (FTD). Den innehåller låtarna från originalskivan och därutöver alternativa tagningar – dels liveinspelningar från Las Vegas i augusti, dels (och framför allt) studioinspelningar från Nashville i juni. Fyra år senare, 2012, utkom ännu en FTD-utgåva av That's the Way It Is, denna gång en Special Edition på två LP. Den innehåller mestadels alternativa tagningar av de låtar som förekommer på originalskivan och därutöver ytterligare några låtar.

I augusti 2014 utkom en Deluxe Edition av That's the Way It Is med åtta cd:ar musik och två dvd:er med filmat material från dokumentärfilmen. Den första cd:n innehåller det ursprungliga albumet, de fyra låtar som släpptes på singel i USA och några alternativtagningar. Sex cd:ar innehåller alla de sex inspelade konserterna (10–13 augusti), och en cd tillägnas repetitionerna. Därutöver utkom ungefär samtidigt en bantad legacy-utgåva på två cd:ar med samma innehåll som cd 1 och cd 5 (Dinner Show den 12 augusti) på deluxe-utgåvan. Slutligen utkom en tredje FTD-utgåva år 2020 till 50-årsminnet av originalutgåvan 1970: That's the Way It Is (50th Anniversary Collector's Edition). Den var återigen på åtta cd:ar men denna gång bestod den enbart av material från repetitionerna – dels de som hölls i Los Angeles under andra halvan av juli, dels de som hölls i Las Vegas i början av augusti.

Originalutgåvan 1970

2000 Special Edition

2008 FTD 2 cd Special Edition

2012 LP Special Edition

2014 8 cd Deluxe Edition (plus 2 dvd filmat material)

2014 2 cd Legacy Edition

2020 FTD 8 cd 50th Anniversary Collector's Edition

Anmärkningar

Noter

Källor

• Billboard (7 september 2023), ”Billboards sökbara databas: B. J. Thomas. Hot 100: I Just Can't Help Believing #9, Elvis Presley. Hot 100: I've Lost You / The Next Step Is Love #32, Elvis Presley. Hot 100: You Don't Have to Say You Love Me / Patch It Up #11, Elvis Presley. Billboard 200: That's The Way It Is #21”, Billboard, läst 1 oktober 2023 
• Brown, Shane (2017) (på engelska). Reconsider Baby: Elvis Presley: A Listener's Guide (2 ed. Revised and Expanded). CreateSpace Independent Publishing Platform. ISBN 978-1976053016 
• Christgau, Robert (1981) (på engelska). Christgau's Record Guide: Rock Albums of the Seventies. New Haven, Connecticut: Houghton Mifflin. ISBN 0899190251 
• Connolly, Ray (1979) (på engelska). The Complete Elvis. London: Wise Publications. Libris 11404688. ISBN 0860010090 
• Connolly, Ray (2017) (på engelska). Being Elvis: A Lonely Life. New York: Liveright. ISBN 978-1631492808 
• Cook, Stephen (2014), ”Review by Stephen Cook”, Allmusic, https://www.allmusic.com/album/release/thats-the-way-it-is-legacy-edition--mr0004202132, läst 1 oktober 2023 
• Discogs (2023), ”Discogs sökbara databas: Elvis Presley – That's The Way It Is 1 x LP 1970, Special Edition, 3 x CD 2000, FTD Special Edition 2 x CD 2008, FTD Special Edition 2 x Vinyl, LP 2012, Deluxe Edition, 8 x CD, 2 x DVD 2014, Legacy Edition 2 x CD 2014. FTD, 50th Anniversary Collector's Edition 8 x CD 2020”, Discogs, läst 1 oktober 2023 
• Doll, Susan (2009) (på engelska). Elvis for Dummies. Hoboken, NJ: Wiley Publishing, Inc. ISBN 978-0470472026 
• Downey, Pat; Albert, George; Hoffmann, Frank W. (1994) (på engelska). Cash Box Pop Singles Charts 1950–1993. Englewood, CO: Libraries Unlimited Inc. ISBN 978-1563083167 
• Duffett, Mark (2018) (på engelska). Counting Down Elvis: His 100 Finest Songs. Counting Down. Rowman & Littlefield. Libris 8jjpjlbh6kv5x7pn. ISBN 9781442248045 
• Eder, Mike (2013) (på engelska). Elvis Music FAQ: All That's Left to Know About the King's Recorded Works (1 ed.). Milwaukee WI: Backbeat Books. ISBN 978-1617130496 
• Erlewine, Stephen Thomas (2015), ”That's the Way It Is Review”, Allmusic, https://www.allmusic.com/album/thats-the-way-it-is-mw0000674306, läst 1 oktober 2023 
• Evans, Paul (2021) (på engelska). Happy Go Lucky Me: A Lifetime of Music. Carmarthen, UK: McNidder & Grace. ISBN 978-0857162182 
• Flynn, Keith (2023), ”Recording Sessions 1970s”, Keith Flynn's Elvis Presley Pages, https://www.keithflynn.com/recording-sessions/70_index.html, läst 1 oktober 2023 
• Flynn, Keith (2023b), ”Live 1970 – Soundboard or multi-track & officially released audience recordings”, Keith Flynn's Elvis Presley Pages, https://www.keithflynn.com/essential_lists/concerts-1970.html, läst 1 oktober 2023 
• Flynn, Keith (2023c), ”Rehearsals 1970”, Keith Flynn's Elvis Presley Pages, https://www.keithflynn.com/essential_lists/rehearsals-1970.html, läst 1 oktober 2023 
• Ford, Andrew; Heino, Anni (2019) (på engelska). The Song Remains the Same: 800 Years of Love Songs, Laments and Lullabies. Carlton, Victoria, Australia: La Trobe University Press. ISBN 978-1760640118 
• Gaar, Gillian G. (2010) (på engelska). Return of the King: Elvis Presley's Great Comeback. London: Jawbone Press; Illustrated edition. ISBN 978-1906002282 
• Gaar, Gillian G. (2014) (på engelska). 100 Things Elvis Fans Should Know & do Before They Die. Chicago: Triumph Books. ISBN 978-1600789083 
• Guralnick, Peter; Jorgensen, Ernst (1999) (på engelska). Elvis Day by Day: The Definitive Record of His Life and Music. New York: Ballantine Books. ISBN 0345420896 
• Guralnick, Peter (2000) (på engelska). Careless Love: The Unmaking of Elvis Presley. New York: Back Bay Books. Libris 18443996. ISBN 9780316332972 
• Hoedel, Sally A. (2021) (på engelska). Elvis: Destined to Die Young. Williamsburg, Michigan: Elvis Author, LLC. ISBN 978-1733652612 
• Hopkins, Jerry (2007) (på engelska). Elvis: The Biography. London: Plexus Publishing Limited. ISBN 978-0859653916 
• Jeansonne, Glen; Luhrssen, David; Sokolovic, Dan (2011) (på engelska). Elvis Presley, Reluctant Rebel: His Life and Our Times. Santa Barbara, California: Praeger. ISBN 978-0313359040 
• Jorgensen, Ernst (1998) (på engelska). Elvis Presley: A Life in Music: The Complete Recording Sessions (1. ed.). New York: St. Martin's Press. ISBN 978-1466868557 
• Knopper, Steve (1999). ”Elvis Presley”. i Gary Graff, Daniel Durch (på engelska). Music Hound Rock: The Essential Album Guide. Farmington Hills, MI: Visible Ink Press. sid. 890–893. ISBN 1578590612 
• Krueger, Stephan (2023), ”Elvis Presley –That's The Way It Is: Special Edition 2000, Deluxe Edition 2014, Legacy Edition 2014, 50th Anniversary Collector's Edition 2020”, Elvis on CD, läst 1 oktober 2023 
• Leigh, Spencer (2017) (på engelska). Elvis Presley: Caught in a Trap. Aswarby, Sleaford, United Kingdom: McNidder & Grace. Libris 21550741. ISBN 978-0857161659 
• Leonard, Hal (2006) (på engelska). Lyrics: Complete Lyrics for Over 1001 Songs from Yesterday's Favorites. Milwaukee, WI: Hal Leonard Corporation. ISBN 978-1423404125 
• Leszczak, Bob (2014) (på english). Who Did It First?: Great Pop Cover Songs and Their Original Artists. Plymouth UK: Rowman & Littlefield. ISBN 978-1442230675 
• Lopez, Francesc (2023), ”Las Vegas, August 10 – September 7, 1970”, Elvis Presley in Concert, https://www.elvisconcerts.com/tours/lv70.htm 
• Madeley, June M.; Downes, Daniel (2015). ”Post-mortem Elvis: From Cultural Icon to Transproperty”. i Catherine Strong, Barbara Lebrun (på engelska). Death and the Rock Star. Farnham: Ashgate. sid. 149–161. Libris 18703137. ISBN 9781472430915 
• Marchese, Joe (8 augusti 2014), ”Review: Elvis Presley, "That's The Way It Is: Deluxe Editions"”, The Second Disc, https://theseconddisc.com/2014/08/08/review-elvis-presley-thats-the-way-it-is-deluxe-editions/, läst 1 oktober 2023 
• Marsh, Dave (22 september 1977), ”Echoes of Love: Elvis' Friends Remember”, Rolling Stone Magazine (248): 48–53 
• Marsh, Dave (1983). John Swenson. red (på engelska). The New Rolling Stone Record Guide. London: Random House/Rolling Stone Press. ISBN 0394721071 
• Matthew-Walker, Robert (1995) (på engelska). Heartbreak Hotel: The Life and Music of Elvis Presley. Chessington, Surrey: Castle Communications. ISBN 1860740553 
• McGee, David (2004). ”Elvis Presley”. i Nathan Brackett, Christian Hoard (på engelska). The New "Rolling Stone" Album Guide. New York: Simon & Schuster Ltd. sid. 647–653. ISBN 0743201698 
• Musik-Sammler (2023), ”Musik-Sammlers sökbara databas: Elvis Presley – That's The Way It Is LP, 1970, 2-CD, 2014, Limited Edition, 8-CD + 2-DVD, 2014, Re-Release, Remastered, Special Edition”, Musik-Sammler.de, läst 18 oktober 2023 
• Nash, Alanna (2003) (på engelska). The Colonel: The Extraordinary Story of Colonel Tom Parker and Elvis Presley. New York: Simon & Schuster. Libris 9327062. ISBN 0743213017 
• Nash, Alanna (2010) (på engelska). Baby, Let's Play House: The Life of Elvis Presley Through the Women Who Loved Him. London: Aurum. Libris 13585151. ISBN 1845135113 
• Nouw (21 januari 2017), ”Tio i topp 1972: 22 apr.–1972: 10 juni.”, Länkar till alla Tio-i-topp-listorna 
• Pierce, Patricia J. (1994) (på engelska). The Ultimate Elvis: Elvis Presley, Day by Day. New York: Simon & Schuster. ISBN 067187022X 
• Ponce de Leon, Charles Leonard (2007) (på engelska). Fortunate Son: The Life of Elvis Presley. New York: Hill and Wang. ISBN 978-0809030422 
• RIAA (21 september 2023), ”RIAA:s sökbara databas: Elvis Presley: You Don't Have to Say You Love Me, Elvis Presley: I've Lost You, Elvis Presley: Elvis – That's the Way It Is”, Recording Industry Association of America, läst 1 oktober 2023 
• Robertson, John (2014) (på engelska). Elvis Presley: The Complete Guide to His Music. New York: Omnibus Press. ISBN 1844497119 
• Robinson, Kristin (29 juni 2022), ”If Elvis Presley Wasn't a Songwriter, Why Was He Paid Like One?”, Billboard Bulletin: 11–13, https://www.billboard.com/wp-content/uploads/2022/06/june-29-2022-billboard-bulletin.pdf, läst 1 oktober 2023 
• Schilling, Jerry; Crisafulli, Chuck (2006) (på engelska). Me and a Guy Named Elvis. My Lifelong Friendship with Elvis Presley. New York: Avery Penguin Putnam Inc. ISBN 1592402313 
• Setlist (2023), ”Elvis Presley Tour Statistics”, Setlist.fm, https://www.setlist.fm/stats/elvis-presley-73d6a2b1.html 
• Simpson, Paul (2004) (på engelska). The Rough Guide to Elvis (2nd ed.). London: Rough Guides. Libris 9589595. ISBN 1843534177 
• Slaughter, Todd (2004) (på engelska). The Elvis Archives. London: Omnibus. Libris 9646791. ISBN 1844493806 
• Taysom, Joe (22 december 2021), ”Paul Simon's favourite cover version of 'Bridge Over Troubled Water'”, Far Out, https://faroutmagazine.co.uk/paul-simon-favourite-cover-of-bridge-over-troubled-water/ 
• Tillery, Gary (2013) (på engelska). The Seeker King: A Spiritual Biography of Elvis Presley. Wheaton, Il: Quest Books. ISBN 978-0835609159 
• Tunzi, Joseph A. (2004) (på engelska). Elvis Sessions III: The Recorded Music of Elvis Aron Presley 1953–1977. Chicago, Illinois: Createspace. ISBN 1888464100 

Citat på engelska