Svarthätta: Fågelart i familjen sylvior

Den är en vanligt förekommande häckfågel i olika typer av skogsområden i Europa och västra Sibirien. Vintertid flyttar nordliga fåglar till Medelhavsområdet och Afrika söder om Sahara, medan de i Väst- och Sydeuropa är stannfåglar. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Svarthätta Status i världen: Livskraftig (lc) Status i Sverige: Livskraftig Status i Finland: Livskraftig
Adult hane
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Familj	Sylvior Sylviidae
Släkte	Sylvia
Art	Svarthätta S. atricapilla
Vetenskapligt namn
§ Sylvia atricapilla
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Synonymer
Motacilla atricapilla Linne, 1758

Svarthättan är 13–15 centimeter lång och har ett vingspann på 20–23 centimeter. Den väger 15–22 gram. Ovansidan är mörkgrå och undersidan ljusgrå. Den adulta hanen har en karakteristisk svart hätta medan honan har en rödbrun.

 

Locklätet är ett hårt smackande "täck" som vid oro upprepas i långa serier, ibland med inslag av mer utdragna hesa "schrää". Sången är kraftig och högljudd och brukar beskrivas som vacker och vemodig. Sången börjar småtjattrande likt trädgårdssångaren och blir sedan flöjtande melodisk. Ibland härmas andra fåglar.

Svarthättan förekommer i västra palearktis och häckar från Skandinavien i norr, till norra Afrika i söder och västra Sibirien i öst. I Väst- och Sydeuropa är den stannfågel, men i norra och östra Europa, och i Asien är den en flyttfågel som övervintrar i västra och södra Europa, runt Medelhavet, i Nordafrika och i tropiska Afrika, så långt söderut som till Zambia och Malawi. Ett växande antal individer från Mellaneuropa flyttar till Storbritannien och Irland på vintern.

Underarter

Svarthättan delas ofta upp i fem underarter med följande utbredning:

• Sylvia atricapilla gularis (Alexander, 1898) inklusive atlantis – häckar på Kap Verde och Azorerna
• Sylvia atricapilla heineken (Jardine, 1830) – häckar på Iberiska halvön, i Marocko och Algeriet samt på Madeira och Kanarieöarna
• Sylvia atricapilla atricapilla, (Linné 1758) – nominatformen häckar från norra Skandinavien och brittiska öarna söderut till Pyrenéerna, norra Italien, Grekland och nordvästra Turkiet, och österut till västra Sibirien; dess utbredningsområde avgränsas i öster av floderna Petjora och Irtysj
• Sylvia atricapilla pauluccii (Arrigoni, 1902) inklusive koenigi (Jordans, 1923) – häckar på Balearerna, Korsika, Sardinien, i centrala och södra Italien och på Sicilien
• Sylvia atricapilla dammholzi (Stresemann, 1928) – häckar i nordöstra Turkiet, Kaukasus, Transkaukasus och norra Iran

Förekomst i Sverige

 

 

 

 

Svarthättan häckar allmänt i södra och mellersta Sverige, inåt landet till mellersta Dalarna. Vidare förekommer den tämligen allmänt till sparsamt i östra Jämtland och i kustlandskapen norrut till Västerbotten. Den hittas också sällsynt i fjällbjörkskog i Härjedalen och Lycksele lappmark.

Fågeln flyttar oftast i september-oktober och återkommer i slutet av april till slutet av maj. Enstaka fåglar kan stanna i Sverige in på vintern. Vissa delar av den svenska populationen flyttar ungefär 600 mil till östra Afrika medan andra bara flyttar halvvägs till centrala och östra Medelhavsområdet.

Släktskap

Genetiska studier visar att svarthättan är närbesläktad med trädgårdssångaren, men även fyra till fem afrikanska arter som tidigare behandlades som timalior: príncipesångaren (Horizorhinus dohrni), rödnäbb (Lioptilus nigricapillus), kattsångare (Parophasma galinieri) och de båda nunnesångarna i Pseudoalcippe. Denna grupp skildes åt från övriga Sylvia-sångare som ärtsångare och törnsångare för hela 15 miljoner år sedan. Av den anledningen lyfte BirdLife Sveriges taxonomikommitté 2020 ut den senare gruppen som ett eget släkte, Curruca. Den tongivande internationella auktoriteten International Ornithological Congress (IOC) gör även det samma, liksom eBird/Clements. De afrikanska arterna har å andra sidan lyfts in i Sylvia.

Svarthättan häckar i flera olika skogsbiotoper, såväl i ljusa lövskogar, parker, trädgårdar, blandskogar eller granskogar med enstaka lövträd. Den föredrar fuktiga eller skuggrika skogspartier med mycket undervegetation. Den häckar på höjder upp till 2000 meter. Svarthättan bygger sitt bo lågt i täta buskar. Boet är som en halvöppen skål av gräs, mossa och rötter. Honan lägger oftast fem ägg, som ruvas i tio till 15 dagar. Ungfåglarna stannar i boet i tio till 14 dagar. Den äldsta kända svarthättan var tio år och nio månader gammal. Svarthättan är insektsätare, men äter på hösten även bär.

Status och hot

Svarthättan har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population. Den bedöms inte som hotad och kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).

I England har dock betande hjortar (Cervidae) försämrat levnadsmiljön för arter som svarthättan som är beroende av undervegetation. I vissa delar av utbredningsområdet fångas också svarthättor.

Status i Sverige

Även i Sverige anses beståndet livskraftigt. Arten har ökat i antal, de senaste 30 åren med hela 130–170 % och de senaste tio åren med 10–21 %. 2018 uppskattades det svenska beståndet till över 1,4 miljoner par.

Namn

Ett äldre namn är svarthuvad sångare. Svarthättans vetenskapliga artnamn atricapilla betyder bokstavligen "svarthårad" av latinets ater för "svart" och capillus för "huvudhår".

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wiki, Mönchsgrasmücke, 16 augusti 2005.

Noter

Källor

• Roland Staav och Thord Fransson (2000). Nordens fåglar (tredje upplagan). Stockholm: Prisma. sid. 386–387. ISBN 91-518-3825-7 
• Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

• Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
• Sveriges Radio: P2-fågeln - Svarthätta
• Dansk ornitologisk forening
•   Wiki Commons har media som rör svarthätta.
  Bilder & media
•   Wikispecies har information om Sylvia atricapilla.
  Artförteckning