Stalinism

Det råder delade meningar om när stalinismen upphörde som ideologi i Sovjetunionen – en ståndpunkt är att det skedde i och med Chrusjtjovs "hemliga tal" vid den tjugonde partikongressen 1956, medan andra hävdar att stalinismen upphörde först i och med perestrojkan. Det förekom ansatser att lansera Stalin som en intellektuell ledare. Stalin höll till exempel universitetsföreläsningarna Leninismens grunder (1924) och Om Leninismens frågor (1926). Stalin sade sig vara inspirerad av marxismen och leninismen, men vissa, borgerliga och socialistiska debattörer hävdar att Stalins realsocialism snarare kan jämföras med fascism än socialism. I och med att de sovjetiska arkiven öppnats för historiker har det kommit fram flera publikationer som belyser skeendet under stalintiden.

De drivande krafterna i stalinismen torde vara: enpartisystem, centralstyrning, planhushållning (under statens planeringskommission Gosplan), jämvikt mellan rysk nationalism/chauvinism och sovjetisk internationalism eller snarare internationalism med primärt ryska särintressen, preventiv maktkamp mot internationella utmanare, säkerhetspolis direktkontrollerad av Stalin med befogenheter utanför lagen^{[källa behövs]}, terror och repression mot befolkningen och partiet, politiska mord av obekväma (till exempel genom arrangerade trafikolyckor)^{[källa behövs]} och från andra världskriget imperialism över östblocket. Flera uppskattningar har gjorts om hur många som dödats i Sovjetunionen. Enligt statsvetenskaps- och konfliktforskaren R.J. Rummels democid-begrepp kom uppskattningsvis 55 miljoner av sovjetbefolkningen att dödas av staten under Sovjetunionens existens, och den största andelen av dödandet ägde rum under Stalins regeringstid (1924–1953). Som jämförelse, hade Sovjetunionen en folkmängd på cirka 185 miljoner under Stalins tid, och demociden pågick under hela Sovjetunionens tid med ett årligt democid-dödstal, enligt Rummel, på cirka 1 procent under de extrema stalinåren.

Den politiska styrande klassen, "nomenklaturan", fick flera privilegier och likheter med feodala vasallsystem och därmed "så länge de var i nåd" inte drabbades av sin egen politik. Kom de i onåd fick de och deras familjer, vänner och bekanta finna sig utrensade, deporterade och/eller mördade.

Stalins version av kommunism har påverkat och inspirerat bland annat Röda khmererna och Mao Zedong. Stalins porträtt hängde i Kina bredvid Marx, Engels och Lenins långt in på 1960-talet.^{[källa behövs]} Många av stalismens idéer är sammanfattade i det officiella historieverket Sovjetunionens kommunistiska partis historia: kortfattad kurs, som fick enorm spridning efter 1939.

Begreppet stalinism myntades av Lazar Kaganovitj, Stalins ställföreträdare under början av 1930-talet. I dag används ofta ordet "stalinism" som skällsord för alla typer av auktoritär socialism. Särskilt trotskister använder begreppet om traditionella kommunistiska rörelser.

Socialism i ett land

Stalin ville etablera socialismen i Ryssland och var inte intresserad av den internationalistiska kommunismen som förespråkades av bland andra Lenin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev i början på 1920-talet men även av Karl Marx själv. Stalin valde en strategi som passade bättre för den rådande situationen och ville hellre konsolidera socialismen inom Sovjetunionen. Han var också skeptisk för att europeisk kommunism skulle visa vägen, då trots allt Sovjetunionen var det enda landet där socialismen fick ledande politisk roll och därmed självt skulle utveckla den sovjetiska vägen Färskt i minnet var också nederlaget i polsk-ryska kriget som var Lenins sista försök att med vapenmakt föra ut kommunismen i världen före andra världskriget och ett misslyckat kommunistiskt revolutionsförsök i Tyskland i november 1923. När dessa ståndpunkter ställdes mot varandra var livsmedels- och produktionssituationen i landet ren kaos efter inbördeskriget, misslyckad NEP-reform (Neues Ökonomische Politik, Новая экономическая политика) och ständiga uppror av arbetare, bönder och etniska minoriteter. I maktkampen strax före och efter Lenins död kom Stalin att flytta sina positioner och med Kamenevs, Zinovjevs och Bucharins hjälp utmanövrerades Trotskij som Lenins potentiella efterträdare. I och med Stalin befäste sitt grepp över partiet ökade utrensningar (ryska: "tjistka") av hans tidigare rivaler och opponenter, även om de senare uttalat sig som lojala. Stalin arkiverade allehanda tecken på "olydnad" och använde dem vid lämpligt tillfälle för att likvidera personen i fråga.

Avkulakisering och svält

Ett viktigt moment av stalinismen var reformering av jordbruket genom att tvinga in bönderna i kollektivt jordbruk, kolchoser vilka dock inte var renodlade kollektiv. Kollektiviseringen infördes i steg först genom tvångsindrivning av skörd med normer som försatte bönderna i svält, och därefter genom att ta ifrån dem jorden, som bönderna hade tilldelats några år tidigare efter revolutionen då större ägor delades upp. Kulaker kallades de bönder som gjorde uppror. Dessa kulaker avrättades, svalts ihjäl eller förpassades till arbetsläger som straffångar. Väderförhållanden ledde till att jordbruksproduktionen minskade dramatiskt vilket i kombinationen med missväxt gav landsomfattande hungersnöd (1932–1933).

Religion och förstörelse av religiös konst

Religion i alla former kom tidigt i Sovjetunionen att motarbetas och religiösa ledare, präster, biskopar, rabbiner, imamer avrättades eller skickades till Gulag. Utrensning av alla spår efter folkets opium, som religionen benämndes, ledde också till av ovärderliga konstskatter förstördes. Enligt A. Kuznietsov, en rysk kulturhistoriker, uppgav en skattning att 20–30 miljoner ikoner förstördes i Ryssland mellan 1917 och nutid. Ikonerna kunde helt sonika brännas upp på "ideologiska bål", användas som plankor för potatislådor, köksplankor, för stagning i gruvor, eller för att låta soldater öva prickskytte. Många kyrkor och tempel förstördes – de som klarat sig bäst till våra dagar är paradoxalt nog byggnader som då användes som centra för kampen mot religion eller museum för ateism. Det största fallet av konstförstörelse var Kristus Frälsarens katedral som invigdes 26 mars 1883 efter 45 års byggande. Templet restes till minnet av segern 1812 över Napoleon och var en av största kyrkobyggnader i världen, med överdådig inredning, med bland annat 422 kg guld, stor mängd silver och ädelstenar, exklusiv marmor, koppartak med bleckets vikt på 176 ton. Den 18 juli 1931 beslutade Stalin genom ett meddelande i Pravda att katedralen skulle rivas, och på platsen tänkte man resa upp Sovjeternas palats. 5 december 1931 sprängdes kyrkan med sina 3,2 meter tjocka murar av 40 miljoner tegel. Dessförinnan tog NKVD hand om alla rikedomarna. Palatset blev dock aldrig byggt.

Planhushållning

Planekonomi infördes redan under Lenins tid som den "nya ekonomiska politiken" (NEP). Stalin själv var motståndare till en del punkter i utformningen av NEP, men vågade inte utmana Lenin. Stalins reservationer gällde bland annat att han ville ha en snabb kollektivisering av jordbruket och att landet skulle upphöra med militära aktioner utomlands för att lyckas . Den första femårsplanen (1928–1932) utgick från ökning av antalet industriarbetare och tjänstemän med 32 %, förväntad produktivitetsökning med 110 % och löneökning med 70 %. Den andra femårsplanen lanserades 1933 och hade inte lika orealistisk förväntning på produktivitetsökning som den första. Hur mycket av planen som har uppnåtts är svårt att avgöra då rapportering ofta var friserad i propagandasyfte. Det är uppenbart att sovjetekonomin trots stora framsteg inte någonsin lyckats ta sig ur den ständiga bristen på jordbruks- och konsumtionsprodukter.

Tvångsarbetskraft

Flera stora projekt förverkligades med hjälp av straffångar inom Gulag-systemet, bland annat infrastruktur- och industriprojekt, som byggande av järnvägar, vägar, kanaler, flygplatser, nya städer och vapenindustri. Straffångarna användes även i gruvor, skogsarbete, liksom i jordbruket och industrin.

Under den första femårsplanen som uppnåddes 1933 före tidsschema färdigställdes bland annat kanalen mellan Vita havet och Östersjön, som byggdes under NKVDs kontroll och kostade många fångars liv. Användning av straffångar blev snart en lukrativ verksamhet för staten och 1940 påstods lägren betala sina egna kostnader. Man kan uppskatta att straffångarna utgjorde 5–10 % av arbetskraften. Produktiviteten i Gulaglägren kom dock vid noggrannare granskning att skattas som låg. Slavarbetskraft stod för en betydande andel av landets produktion av guld, diamanter, uran och trä efter 1945.

Centralisering

I samband med att Stalin stärkte greppet över landet och partiet och speciellt över byråkratiska hierarkierna och med hjälp av NKVD och dess systerorganisationer, kom han att bygga ut en centralstyrd makthierarki. Det omstridda mordet på Sergej Kirov, avrättande av Bucharin, Kamenev och Zinovjev liksom flera utrensningsvågor ses av vissa historiker som steg i maktkampen mot managerialister och deras bundsförvanter i regionerna.

Stalins realsocialism tog sig uttryck i terror och deportationer av oliktänkande, inte minst av andra företrädare av socialism eller kommunism. Det anses allmänt att Stalin efter maktövertagandet på grund av vissa existerande komplotter mot honom gradvis blev allt mer paranoid och därför lät avrätta eller deportera alla personer och grupper av människor som han personligen kände sig hotad av. Bland annat lät han en agent söka upp Lev Trotskij i Mexiko och mörda honom med en ishacka. Under Stalins tid var det brottsligt att vara bland annat trotskist. Denna epok kallas den stora terrorn och inleddes med moskvarättegångarna 1936 och pågick till 1938. Den stora terrorn slog till mot både ledarna som Stalin fann obekväma men även "vanliga" personer som angavs av andra (av illvilja, privata orsaker, som att komma över någons lägenhet, fru, anställning). Tortyr användes flitigt av säkerhetsstyrkorna för att tvinga fram angivelser som beställdes av partiet. Detta gällde också den spanske POUM-ledaren Andres Nin, som torterades och mördades av Stalins hemliga polis som en i raden av intensiva utrensningar av trotskister och anarkister i Spanska inbördeskriget. Man tvångsupplöste också kollektivjordbruken. Dessa åtgärder bidrog verksamt till att kriget mot Franco förlorades.

Den snabba industrialiseringen

Stalins hårda politik under 1930-talet följdes samtidigt upp av en medveten industrialisering av landet. Många nya fabriker byggdes bland annat i Magnitogorsk. Stalin var medveten om att en snabb omställning av Sovjetunionen från ett jordbrukssamhälle till ett industriland var nödvändig och även strategiskt viktig inför eventuella attacker från utlandet. Sovjet låg kanske 100 år efter i den utvecklingen och en snabb industrialisering (helst inom 10 år) var ytterst central för landet. Det var mycket tack vare denna på kort tid skapade industri som Sovjet till slut lyckades vända krigslyckan i kampen mot Tyskland 1941–1945.

Molotov-Ribbentrop-pakten

Att stalinism var ytterst pragmatisk som politisk riktning framgår av samarbetet mellan den sovjetiska regeringen och Nazityskland under 1939–41, som resulterade i Molotov-Ribbentrop-pakten med det hemliga tillägget som delade upp Europa mellan länderna. Pakten öppnade också för att öka ömsesidig handel: Sovjet skulle köpa tyska maskiner medan Tyskland skulle få leveranser av bland annat säd, bomull, järn, olja och mineraler till ett värde av 650 miljoner riksmark samt att agera som bulvan för inköp om Tyskland skulle utsättas för blockad . Arkitekterna bakom avtalet var Molotov, Andrej Zjdanov och Stalin. Ett förnyat vänskapsfördrag skrevs på den 27 september 1939 som överförde Litauen under sovjetisk intressesfär och Sovjet skulle i utbyte överlämna vissa områden i östra Polen till Tyskland.

Enligt vissa uppgifter påstås det att Stalin litade på och beundrade Hitler till den graden att när Tyskland skulle anfalla Sovjet 1941 ville den sovjetiska ledaren inte tro varken underrättelserapporterna eller till och med det fullbordade faktum att tyskarna var den 22 juni 1941 på sovjetiskt territorium . Enligt den avhoppade ryske spionen Viktor Suvorov däremot var Stalins läsning av Mein Kampf inget annat än ett sätt att ta reda på vad som rörde sig i hans fiendes (läs: Hitlers) huvud. I Mein Kampf skriver Hitler som bekant om sina visioner om ett utökat lebensraum i öst, vilket knappast kunde ha undgått Josef Stalin. Hitler beskriver i sin bok ett tvåfrontskrig som ett strategiskt självmord. Därför kunde inte Stalin till en början begripa att Hitler hade bestämt sig för ett sådant vågspel, trots sina egna (i Mein Kampf) uttalade farhågor.

Stalin förväntade sig att det oundvikliga kriget med Tyskland skulle inledas först 1942 eller 1943 och det råder inga tvivel om att huvudavsikten var att vinna tid. Enligt vissa tidigare och felaktiga uppgifter befann sig Stalin i ett depressionstillstånd fram till den 1 juli och att han skulle ha varit handlingsförlamad. Det förekom även teorier om att man i hans närmaste kretsar hade t.o.m. börjat spinna tankar på en kupp . Enligt publicerade arkivdokument (Stalins besöksjournaler från Kreml) har dock handlingsförlamningsteorin inget stöd. Enligt besöksjournalerna arbetade Stalin hårt med att organisera försvaret redan från första dagen av kriget, det vill säga från den 22 juni. Dock var han klart chockad, vilket flera har personer har vittnat om. Bland annat skall Stalin ha sagt i samband med tyskarnas omringning av staden Minsk den 28 juni att "det som Lenin byggde upp har vi sjabblat bort".

Det finns även uppgifter om samarbete mellan NKVD och Gestapo, bland annat 7 december 1939 i polska Zakopane med mål att utrota polsk motståndsrörelse , mars-april 1940 i Kraków, där bland annat Margarete Buber-Neumann, en tysk kommunist, överlämnades av NKVD till Gestapo .

Utrensningar efter andra världskriget

Den andra stora utrensningsvågen med avsikt att rensa staten och stalinismen inträffade 1948–1953 och kom att omfatta utrensningar bland tänkta "kronprinsar" till Stalin, såsom Nikolaj Voznesenskij (tänkt premiärminister), Aleksej Kuznetsov (tänkt generalsekreterare), Molotov (Stalins mest trogna medarbetare som delvis avsattes), samt Andrej Zjdanov (trogen medarbetare som började komma i onåd, och sedan dog av en hjärtinfarkt efter ett liv som alkoholist). Utrensningarna omfattade även uppstramning av kontrollen över östblocket (skapande av Kominform och Titos och Jugoslaviens avhopp från sovjetsfären 1949) samt inte minst antisemitisk utrensning i ledarskiktet i det sovjetiska kommunistpartiet, med etiketten "antisionism".

Utrensningarna i partiet kom som en överraskning genom sin blodiga terror som många trodde lämnades under 1930-talet. "Antisionismen" kom också att visa maktens dubbelansikte: å ena sidan var Sovjetunionen det första landet att stödja och erkänna staten Israel, å andra sidan betraktade Stalin judar som amerikanska spioner eller illojala sovjetmedborgare. Således kom till exempel Molotov tvingas att skilja sig från sin judiska fru, Paulina, som dömdes och skickades till Gulag. Den judiske aktivisten och skådespelaren Solomon Michoels mördades (förgiftats och sköts) innan hans döda kropp omkommit i en kamouflerad trafikolycka, då han har förespråkat bildande av en judisk republik på Krim .

Kultur- och vetenskapspolitik

Stalin var själv väl insatt och mycket beläst i kulturfrågor, och kom personligen att lägga sig i kulturdebatten genom osignerade artiklar i Pravda. Dessutom fattade han beslut kring hur kulturstipendier och belöningar utdelades, bland annat Stalinpriset. Andrej Zjdanov fick ofta ta hand om att styra in författare, tonsättare och konstnärer i leden, så att de producerade verk som stämde överens med partiets gällande linje.

Vetenskapen kontrollerades ofta av politruker utan vetenskaplig bakgrund vilket ledde till beslut som riskerade att döda modern vetenskap. Inom biologin torgfördes teorin att förvärvad kunskap kan överföras genetiskt redan till nästa generation, vilket visade sig var helt fel. Exempelvis är Andrej Zjdanovs avvisande av relativitetsteorin, kvantmekaniken och cybernetiken numera legendariska. Anledningen till att cybernetiken bannlystes var att den ansågs vara "idealistisk", alltså "ickematerialistisk" och därmed "ovetenskaplig", medan relativitetsteorin hade "problem" med olineariteter i tidsuppfattningen. Ansvaret för atomforskning kom att ligga under Molotov och sedan under säkerhetspolischefen Lavrentij Berija. När Stalin kom underfund med att det inte skulle bli något kärnvapen utan kvantmekanik sade han till Berija "Låt dem hållas. Vi kan alltid skjuta dem senare.".

Noter

• Stalinistisk arkitektur
• Ideologi
• Sovjetunionen

• Nazi-Soviet relations, 1939–1941 (www.ibiblio.org) Dokument från det tyska utrikesministeriets arkiv, redigerade av Raymond James Sontag och James Stuart Beddie. (engelska)