Pontus Hultén: Svensk museiman och konstsamlare

Moderna museet i Stockholm blev under hans ledning på 1960-talet ett internationellt renommerat konstmuseum.

Pontus Hultén
Född	21 juni 1924 Stockholm
Död	26 oktober 2006 (82 år) Stockholm
Medborgare i	Sverige
Utbildad vid	Stockholms universitet
Sysselsättning	Konsthistoriker, kurator, museolog, kurator, konstsamlare
Befattning
Museidirektör
Föräldrar	Eric Hultén
Utmärkelser
Professors namn Årets svensk i världen Hans Majestät Konungens medalj
Redigera Wikidata

 

Pontus Hultén växte upp i Djursholm som son till chefen på Naturhistoriska riksmuseet, Eric Hultén och hans fru Elsie, född Vougt. Han studerade konsthistoria och blev därefter intendent vid Nationalmuseum.

I början av 1950-talet arbetade han med en avhandling om Jan Vermeer i Paris. År 1954 gjorde han där bekantskap med Marcel Duchamp, vilken påverkade honom, men också med Jean Tinguely och dennes maka Niki de Saint Phalle.

Han blev chef för det nya Moderna Museet 1960. Han var utställningskommissarier för många banbrytande utställningar, exempelvis Rörelse i konsten, med bland andra Jean Tinguelys och Per Olov Ultvedts rörliga skulpturer, samt 4 amerikanare från 1962 med amerikansk popkonst, där verk av Robert Rauschenberg, Jasper Johns och andra visades upp för svensk publik innan konstnärerna ens slagit igenom i USA.

Pontus Hultén arrangerade utställningen Önskemuseet, efter det att han övertalat regeringen att ge ett anslag på fem miljoner kronor för inköp av verk till museets samlingar. Dessa verk, som numera har högt värde, utgör kärnan i Moderna museets samling.

Moderna museet hamnade åter i blickpunkten med utställningarna Hon – en katedral 1966 av Niki de Saint Phalle och retrospektiven med Andy Warhol 1968, som var den första i världen.

Efter det att han slutat som chef för Moderna museet, fick han 1974 uppdraget att medverka i tillkomsten av Centre Georges-Pompidou, ett nytt kulturhus i Paris. Han var chef för detta fram till 1981. Därefter deltog han från 1981 i uppbyggnaden av Museum of Contemporary Art i Los Angeles i USA, som öppnade 1983, organiserade och ledde konstmuseet Palazzo Grassi i Venedig i Italien 1984-90 och Bundeskunsthalle i Bonn i Tyskland 1991–95. Han var också den förste chefen för Museum Tinguely i Basel i Schweiz, som öppnade 1996. Han hade 1954 träffat Jean Tinguely i Paris och sedan följt hans karriär.

År 1985 ombads han av Paris dåvarande borgmästare, Jacques Chirac, att bygga upp L'Institut des hautes études en arts plastiques, en liten och exklusiv konsthögskola. Han ledde sedan skolan under dess sju verksamhetsår 1988-95 (institutets verksamhet startade på nytt 2012). Han bodde sedan början av 1990-talet i Frankrike, i huset La Motte i Saint-Firmin-sur-Loire, 15 mil söder om Paris. År 2005 flyttade han tillbaka till Sverige.

År 2005 donerade Hultén större delen av sin egen samling, omkring 700 verk, till Moderna museet. Han är representerad med egna skisser och teckningar vid Moderna museet.

Pontus Hultén hade ett stort intresse för båtgravfältet i Vendel. På egen begäran ligger han begravd i sydöstra delen av Vendels kyrkas kyrkogård i en grav som pryds av Pontus Hulténs "livssten", vilken han medförde under större delen av sitt liv.

I maj 2007 uppdagades det att Hultén i början av 2000-talet sålt falska Brillo-boxar av Andy Warhol. Historien betecknas som en jättelik konstsvindel.

Brillo Box-affären hade sin upprinnelse i Moderna museets Warholutställning 1968. Inför utställningen tillverkades under överinseende av Hultén och av Andy Warhol ett tiotal kopior, senare kallade "Stockholmsboxarna". Hultén var senare, 1990, engagerad som privatperson att sammanställa en retrospektiv Warholutställning i Sankt Petersburg, inför vilken han lät tillverka ytterligare ett större antal Brilloboxar, kanske ett 70-tal, de så kallade "Malmöboxarna". I detta sammanhang rör det sig om en flytande och förvirrad gräns mellan "äkta" och "oäkta" konstverk, men i konstvärlden är det i det specifika fallet skillnad mellan de av Warhol "äkthetscertifierade" 1968 års kopior från Stockholm och de efter Warhols död gjorda "Malmöboxarna". De senare hade heller ingen inblandad betraktat som, eller presenterat som, "konstföremål".

Vid ett besök i Saint-Firmin-sur Loire 1994 fick den belgiske konsthandlaren Ronny van de Velde syn på ett antal Brilloboxar, vilket antagits vara "Malmöboxar" och föreslagit Hultén att sälja dem till honom, vilket han gjorde.

Hultén donerade 1995 också några Brilloboxar till Moderna museet, vilka han skriftligt intygat varit "äkta" warholska Stockholmsboxar från 1968, medan de i själva verket var sådana från Malmö-upplagan, det vill säga "oäkta".

År 2003 sålde Hultén ytterligare 22 "Malmöboxar" till den brittiske konsthandlaren Brian Balfour-Oatts för en miljon dollar och 2006 såldes en "Malmöbox" på Christie's för 209 000 dollar. Vid Hulténs död i oktober 2006 hade bluffen om "Malmöboxarna" ännu inte uppdagats. Det skedde först i april 2007 i samband med att en "Stockholmsbox" dragits tillbaka från Stockholms auktionsverk efter beskyllningar om falsifikat. Detta ledde så småningom till ett par större undersökningar av Andy Warhol Foundation for the Visual Arts och dess autenticeringsnämnd.

• Lars Nittve (redaktör): Samlingar. The Pontus Hultén Collection. Stockholm, Moderna Museet, Stockholm 2004

• Peter Cohen: Hulténs agerande en gåta – men inget mysterium i Svenska Dagbladet 7 november 2010, läst 2014-12-29
• Adrian Levy och Cathy Scott-Clark: Warhol's box of tricks i The Guardian 21 augusti 2010, läst 2014-12-29

Noter

• Britton, Claes (2022). Pontus Hultén: den moderna konstens anförare. [Stockholm]: Albert Bonniers förlag. Libris bq1ttfpt8w1tk8zt. ISBN 9789100149840 

• Biografi över Pontus Hultén