Oxel:

Den är Hallands landskapsträd.

Oxel
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter Angiospermae
Klass	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning	Rosordningen Rosales
Familj	Rosväxter Rosaceae
Släkte	Rönnsläktet Sorbus
Art	Oxel S. intermedia
Vetenskapligt namn
§ Sorbus intermedia
Auktor	(Ehrh.) Pers., 1806

Oxeln uppkom i Sverige för mindre än 12 000 år sedan genom korsning av arter som kommit in från kontinenten efter istiden. Korsningen involverade två träd varav det ena var en tyskoxel (S. torminalis). Det andra trädets arttillhörighet är svårbestämd eftersom det också i sin tur verkar ha varit en hybrid, med härstamning från rönn (S. aucuparia) och vitoxel (S. aria). Ett annat sätt att se på saken är att släktet Sorbus har svagt utvecklade artdistinktioner och att svenskoxeln är en ovanligt individrik variant inom en stor och spretig genetisk variationsrymd. Läget är liknande bland sikar, d.v.s. fiskar i släktet Coregonus.

Oxeln bildar inte skogsområden men sprider sig lätt ända upp till den biologiska norrlandsgränsen och utmed Norrlandskusten med hjälp av fåglar som äter dess bär. Linné ville ge den artnamn suedecia, men det blev Sorbus intermedia. Dess löv liknar ekens i sin flikighet, men är mörkare gröna, åt det blåa hållet och vitludna på undersidan. Dess ved användes tidigare till tumstockar.

Oxelns blommor liknar rönnens, så även bären som emellertid är större. För sin fina blomning om våren och bär om hösten i kombination med stor tålighet mot avgaser och blåst har den blivit ett vanligt stadsträd, i synnerhet i blåsiga områden. Det är också en vanlig häckväxt.

Den svenska oxeln har enkla, parflikiga blad. De är tjocka och styva, ovantill glänsande och ofta brunaktiga, undertill gråludna. Jämfört med rönnen har den något större blommor, större, avlånga frukter av mörkare, brunröd färg och mjöligare, sötaktigt fruktkött.

Den blir högre och får mycket tjockare stam än rönnen, men är inte lika härdig. Oxelns utbredning i Norden är begränsad till södra och mellersta Sverige (från norra Skåne till Dalarna och Medelpad, vanligast i östra Småland). Den finns också på spridda ställen i södra Norge, på Bornholm, på Åland och i sydvästligaste Finland.

Inom sitt utbredningsområde är oxeln ofta planterad allmänt vid gårdar och byar och har ungefär samma användning som rönnen. Veden har en densitet på 0,6 vilket är det tyngsta och hårdaste träet i Sverige (bok har 0,57, ask och ek har 0,55, asp har 0,4). Särskilt är den hårda och jämna veden eftersökt av träsnidare, till exempel till skedar och andra husgeråd av trä. Den brukas ofta till tumstockar, käglor och klot, liksom till större redskap som hjulaxlar, block och trissor.

• Pyrus intermedia Ehrh.
• Sorbus scandica (L.) Fr.
• Sorbus suecica (L.) Krok & Almq.

Noter

•   Wiki Commons har media som rör Oxel.
  Bilder & media
• Den Virtuella Floran
• Oxel i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)