Ockupationen Av Tyskland Efter Andra Världskriget: Allierad ockupation av Tyskland efter andra världskriget

De fyra makterna upprättade det Allierade kontrollrådet som högsta offentliga organ i det ockuperade Tyskland under vilket den Allierade kommendanturen för Berlin lydde.

Tyskland
Deutschland (Tyska)
← 1945–1949 → → →
Handelsflagga
Ockupationszoner och territorier i post-nazistiska Tyskland. Områden öster Oder-Neisse-linjen, som annekterades av Polen och Sovjetunionen, är gulmarkerade. Saarprotektoratet t.v. på kartan är också gulmarkerat. Berlin är det multinationella området inom den sovjetiska zonen.
Huvudstad	Berlin (de jure) Frankfurt am Main (amerikanska sektorn) Bad Oeynhausen (brittiska sektorn) Baden-Baden (franska sektorn) Östberlin (sovjetiska sektorn)
Språk	Tyska
Bildades	1945
Upphörde	1949 / 1991
Valuta	Riksmark (1945–1948) Rentenmark (1945–1948) Tysk mark (västd 1948–49) Tysk mark (öste 1948–49) Saarmark (Saar 1947–1948) Saarfranc (Saar 1948–1959)

Tysklands historia
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989–1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Upprättandet av de två tyska staterna Västtyskland och Östtyskland, i de västallierades respektive den sovjetiska ockupationszonen, år 1949, markerade början på en ny period, men trots den ökade graden av självständighet kvarstod ockupationsmakternas överhöghet en tid.

Två plus fyra-fördraget reglerade slutligt relationen mellan länderna, och fördragets ikraftträdande den 15 mars 1991 blev Tyskland slutligen en stat med full suveränitet.

Med den tyska kapitulationen den 7/8 maj 1945 trädde Londonprotokollet i kraft. Det reglerade Storbritanniens, USA:s och Sovjetunionens inbördes uppdelning av efterkrigs-Tyskland i ockupationszoner (tyska: Besatzungszonen) och Berlin (Stor-Berlin) i en särskild, gemensamt ockuperad del. Även Frankrike deltog som ockupationsmakt, men då det inte beslutats förrän på Jaltakonferensen i februari, togs det med först i ett senare protokolltillägg.

Ockupationszoner

Tyskland, såsom dess utbredning var den 31 december 1937, delades in i fyra ockupationszoner, en brittisk i nordväst, en fransk i väst, en amerikansk i söder samt en sovjetisk i öster:

• Amerikanska ockupationszonen;
• Brittiska ockupationszonen;
• Franska ockupationszonen;
• Sovjetiska ockupationszonen.

Vid Potsdamkonferensen i augusti antogs Oder–Neisse-linjen som preliminär östgräns för Tyskland, som därmed förlorade östra Brandenburg, Schlesien, Hinterpommern och en liten del av östligaste Vorpommern samt södra delen av Ostpreußen till Folkrepubliken Polen som fick sina gränser förskjutna västerut då Sovjetunionen behöll en stor del av territorierna de hade ockuperat enligt Molotov–Ribbentrop-pakten 1939; dessa införlivades senare i de sovjetiska delrepublikerna Ukraina, Vitryssland och Litauen mot att Polen kompenserades med de f.d. tyska områdena i väster. Norra delen av Ostpreußen kom under rysk/sovjetisk förvaltning då de ville ha en isfri hamn vid södra Östersjön.

Berlin

Berlin ställdes under gemensamt styre via Allierade kommendanturen, men delades in i sektorer för respektive ockupationsmakts förvaltning. Den slutliga fördelningen, där även Frankrikes sektor definierades, beslutades på Potsdamkonferensen, den 30 juli 1945, på det allierade kontrollrådets första möte, och trädde i kraft med den sista versionen av Londonprotokollet den 13 augusti.

Ockupationsmakternas sektorer i Berlin, 13 augusti 1945.

Sektorsindelning utifrån Bezirke (stadsdelsområden), 13 augusti 1945:

• Amerikanska sektorn: Neukölln, Kreuzberg, Tempelhof, Schöneberg, Steglitz och Zehlendorf.
• Brittiska sektorn: Charlottenburg, Spandau, Tiergarten och Wilmersdorf.
• Franska sektorn: Wedding och Reinickendorf.
• Sovjetiska sektorn: Pankow, Weißensee, Prenzlauer Berg, Mitte, Friedrichshain, Lichtenberg, Köpenick och Treptow.

De tre västliga sektorerna blev så småningom Västberlin och den sovjetiska sektorn blev Östberlin.

I de tre västliga zonerna bildades 1949 Förbundsrepubliken Tyskland, BRD (Bundesrepublik Deutschland), i dagligt tal kallat Västtyskland. Relationen mellan den nya staten och de västliga ockupationsmakterna fram till 1955 definierades i Ockupationsstatuten. Ockupationsmakterna högsta myndighet i landet var Allierade höga kommissionen, även kallad Kontrollkommissionen. Storbritanniens, USA:s och Frankrikes ockupationszoner upphörde i och med Parisfördragens ikraftträdande den 5 maj 1955.

Västmakternas tre sektorer i Berlin utgjorde Västberlin och fortsatte stå under de västallierades ockupation även efter 1955, men fungerade de facto som en del av Västtyskland, om än inte helt integrerad.

I den östliga, sovjetiska zonen bildades 1949 Tyska demokratiska republiken, DDR (Deutsche Demokratische Republik), i dagligt tal kallat Östtyskland. Motsvarande östra sektor i Berlin, Östberlin, förklarades samtidigt vara Östtysklands huvudstad och blev, de facto, en gradvis mer integrerad del av landet.

År 1990 gav Förbundsrepubliken Tyskland för alltid upp alla anspråk på allt land som tidigare varit tyskt öster om floderna som bildar Oder–Neisse-linjen. Detta som ett led i Tysklands återförening då förbundsrepubliken inkorporerade den upplösta Tyska demokratiska republiken via Einigungsvertrag och Två plus fyra-fördraget.

Två plus fyra-fördraget undertecknades den 12 september 1990 i Moskva. Efter nödvändiga åtaganden och ratificeringar, trädde avtalet i kraft den 15 mars 1991, och därmed hade de fyra segrarmakterna efter andra världskriget, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike, sagt upp sina kvarstående rättigheter i Tyskland, som slutligen fick full suveränitet.

• Ockupationsstatuten
• Berlinfrågan
• Ockupationen av Österrike efter andra världskriget

Noter

Övrigt

• Keylor, William R. (1996) (på engelska). The twentieth-century world: an international history (3. ed.). New York: Oxford University Press. Libris 4612659. ISBN 0-19-509769-6