Neutralitet: Ställning där man inte stöder någon sida av en konflikt

Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2023-08) Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort.

Man skiljer på neutralitet och alliansfrihet, eftersom neutralitet i folkrättslig mening inte kan förekomma förrän i en konkret konfliktsituation. Förhållandet mellan krigförande och neutrala stater regleras i femte och trettonde Haagkonventionerna.

Haagkonventionerna föreskriver att den neutrala staten inte får stödja någon krigförande militärt eller tillåta att det egna territoriet används för militära uppgifter. De innehåller inget som förbjuder politiska eller moraliska ställningstaganden i konflikten, och inte heller regler som förbjuder den neutrala statens medborgare att delta i konflikten på den ena eller andra sidan. Den neutrala staten själv får inte exportera krigsmateriel till någon krigförande stat, men inget hindrar att privata företag eller medborgare gör det. Däremot kan staten införa egna begränsningar för medborgarnas vapenexport, då med villkor att reglerna gäller samtliga krigförande och tillämpas likvärdigt. I övrigt kan handeln bedrivas fritt, utan krav på vare sig ekonomisk neutralitet eller balans, allt avgörs av det neutrala landets behov. Slutligen kan krigförande länder införa blockad mot varandra, vilket även gäller handeln med neutrala länder, varför förhandlingar då vanligen görs för att släppa fram för de neutrala staterna nödvändiga varor i utbyte mot andra saker.

Neutralitet har en politisk dimension som innebär att en stat som folkrättsligt är neutral ändå kan drabbas av intern eller extern kritik för att den stöder (eller påstås stödja) den ena parten mer än den andra.

Det finns två olika sorters neutralitet, temporär och permanent.

Permanent neutralitet innebär att landet genom mellanstatliga överenskommelser förbundit sig att upprätthålla neutraliteten i alla framtida krig.

Schweiz är permanent neutralt efter beslut vid kongressen i Wien 1815. Österrike är permanent neutralt genom österrikiska statsfördraget som slöts 1955 mellan Österrike och de fyra ledande segrarmakterna efter andra världskriget.

Ett land kan också ensidigt deklarera att det skall vara permanent neutralt, men ett sådant löfte anses kunna brytas vid förändrade förhållanden i omvärlden och därför inte ha samma värde.

Temporär neutralitet kan deklareras av en stat i förhållande till en viss konflikt mellan andra länder. En sådan deklaration gäller bara så länge just det kriget pågår.

Förlusten av Finland i Finska kriget 1809 och 1812 års politik har följts av en successivt alltmera befäst tilltro bland grannstaterna till Sveriges strävan att stå neutral i andra staters konflikter från 1814. Undantag var finska inbördeskriget (1918), när en svensk militärexpedition sändes till Åland. (I dansk-tyska kriget (1864), vinterkriget (1939-1940) och fortsättningskriget (1941-1944) deltog svenska militära styrkor, men de var frivilliga.)

Regeringen Hansson III, som styrde Sverige under andra världskriget, gjorde i och med permittenttrafiken avsteg från den svenska neutraliteten.

I Sverige ledde den politiska dimensionen av neutraliteten till inrikespolitisk vänster-kritik från grupper som förespråkat en tydligt markerad åsiktsneutralitet, till exempel mellan Sovjetunionen och Tyskland under andra världskriget eller mellan Warszawapakten och Nato under det kalla kriget. I Hjalmarsonaffären (1959) uppstod en politisk splittring kring frågan om åsiktsneutralitet när regeringen beslutade att inte utse Högerpartiets ledare Hjalmarson till FN-delegat, eftersom han alltför tydligt kritiserat Sovjetunionens politiska system. På samma sätt fick den socialdemokratiske statsministern Olof Palme kritik från höger för att tydligt ha tagit ställning mellan parterna i Vietnamkriget något decennium senare.

På ett liknande sätt tvingades utrikesministern Carl Hederstierna hastigt att avgå 1923, sedan han vid en lunch med journalister uttalat sig positivt om en påtänkt försvarsunion mellan Sverige och Finland.

Fram till ratificeringen av Lissabonfördraget var Sverige i egentlig mening inte en permanent neutral stat, men kunde ses som en de facto permanent neutral stat. Sedan Sverige gick med i EU är frågan om Sverige är neutralt komplicerad. Vissa menar att Lissabonfördraget gör att landet varken är neutralt eller alliansfritt men enligt andra spelar fördraget ingen roll då den ej tvingar att ge militärt bistånd vid angrepp av EU-land och kan därför inte klassas som ett avvikande från svensk neutralitetspolitik.

• Internationella relationer
• Demilitariserad zon
• Den svenska solidaritetsförklaringen
• Svensk vapenexport

Källor

• Lindholm, Rolf H. (2008). Neutraliteten. Books-on-Demand, Visby. ISBN 978-91-976463-7-6 
• Lindholm, Rolf H. (1987). Sveriges neutralitet (doktorsavhandling). Juridiska föreningen i Lund. ISBN 978-91-544-1881-7 
• Alexander Muschik: Headed towards the West: Swedish Neutrality and the German Question, 1945–1972, in: Contemporary European History, 15, 4 (2006), pp. 519–538.