Lågkonjunkturen Under 1970-Talet

Eftersom inflationen fortfarande var hög under 1970-talet, räknades det som stagflation.

Världens aktiebörser drabbades hårt, framför allt Storbritannien, och börskraschen var en av de största i den moderna historien.

Den inleddes med upplösningen av Bretton Woods-systemet 1971, oljekrisen 1973 och en börsnedgång under 1973/1974. Lågkonjunkturen spred sig till andra branscher genom stålkrisen och varvskrisen, och förlängdes av oljekrisen 1979. Den 8 oktober 1982 noterades högsta arbetslöshetssiffrorna i USA på 42 år. och Sverige devalverade samma dag sin valuta i sin kamp mot de ekonomiska problemen.

Det var i samband med denna lågkonjunktur som begreppet stagflation började användas; under föregående decennier hade konjunkturcyklerna varit mer förutsägbara med en växling mellan hög arbetslöshet och hög inflation i enlighet med Phillipskurvan. Under 1970-talet förändrades läget, och nu hade man arbetslöshet och inflation samtidigt.

Några år in under 1980-talet vände konjunkturerna uppåt igen.

Händelsen ses ofta som en brytningsperiod i övergången från industrisamhälle till tjänstesamhälle., liknande den under 1800-talet då jordbrukssamhället i västländerna ersattes av industrisamhället.

Se även: Industrikrisen i Sverige under 1970-talet.

I Sverige försvagades exportindustrins konkurrenskraft, dels på grund av den starka kronan och dels på grund av andra kostnadsökningar. För att förbättra exportindustrins försvagade konkurrenskraft devalverades den svenska valutan tre gånger under åren 1976-1977. Den svenska lågkonjunkturen utlöste en strukturkris i delar av industrin, den så kallade 70-talskrisen, som förutom nedläggningar och fusioner också medförde att nya typer av industrier växte fram.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wiki, 26 juli 2011.

Fotnoter