Jubilee Line

Jubilee Line öppnades år 1979 och är därmed den nyaste tunnelbanelinjen i London. Namnet fick den efter Elizabeth II:s 25-årsjubileum som drottning. 1999 började linjens utbyggnad till Stratford att trafikeras. Linjen är 36,2 km lång och har 27 stationer, varav 13 under marken.

London Underground Jubilee Line
Allmänt
Plats	London, Storbritannien
Antal hållplatser	27
Organisation
Invigd	1979
Trafikoperatör	Transport for London
Tekniska fakta
Linjelängd	36,2 kilometer
Matning	Strömskena

Jubilee Line

Stanmore Canons Park Queensbury Kingsbury Wembley Park Metropolitan Line Neasden Dollis Hill Willesden Green Kilburn West Hampstead Finchley Road Metropolitan Line Swiss Cottage St. John’s Wood Baker Street Bakerloo Line Circle Line Hammersmith & City Line Metropolitan Line Bond Street Central Line Elizabeth line Green Park Piccadilly Line Victoria Line Westminster Circle Line District Line Waterloo Bakerloo Line Northern Line Waterloo & City Line Southwark London Bridge Northern Line Bermondsey Canada Water London Overground Canary Wharf Docklands Light Railway Elizabeth line North Greenwich Canning Town Docklands Light Railway West Ham District Line Hammersmith & City Line Docklands Light Railway Stratford Central Line Docklands Light Railway London Overground Elizabeth line

1971 började arbetet med att skapa Jubilee Line men arbetet försenades av ekonomiska svårigheter. En del i byggandet av linjesträckningen innebar att stationskomplexet Charing Cross skapades av stationerna Trafalgar Square (Bakerloo Line) och Strand (Northern Line).

Jubilee Line skulle ursprungligen ha kallats Fleet Line, efter floden Fleet, men namnet ändrades på initiativ av de konservativa i valet till Greater London Council 1977. Jubilee Line öppnades officiellt av Prins Charles 30 april 1979 och öppnade för trafik 1 maj 1979.

Linjen trafikerades ursprungligen med Metro Cammell Mark II-tåg, som än idag körs på Bakerloo Line. Redan 1984 moderniserades fordonsflottan med nya tåg. Tågens liv blev däremot kortvariga då de inte höll måttet. Även dessa var tillverkade av Metro Cammell men hade en hel del brister. Elsystem och elektronik krånglade, hjulen slets felaktigt och vibrationer uppstod därmed.

Till skillnad från andra tåg, förutom D78-tågen på District Line så var dörrarna av enkeltyp, medan andra tåg alltid har haft dubbla dörrar mitt på. Detta drog ned på kapaciteten vilket i kombination med de nyss nämnda problemen ledde till att nya tåg (1996 Stock) av modernare typ ersatte dessa tåg. Det sista tåget skrotades år 1998. Ett tåg finns dock bevarat på museum. Dagens tåg är tillverkade av CEC – Metro Cammell, har dubbla dörrar och är snarlika de tåg som återfinns på Northern Line.

Från början kördes tågen manuellt med hjälp av trafiksignaler, men numera framförs de automatiskt med hjälp av ATO (Automatic Train Operation), där föraren endast övervakar hur tåget beter sig. Detta innebär snabbare acceleration och snabbare stopp vilket medför högre hastighet och därmed högre passagerarkapacitet.

Linjens nyare stationer som började trafikeras 1999 är större och har högre säkerhet, bland annat med åtskiljande väggar och dörrar mellan plattform och tåg.

Samtidigt som linjen utökades år 1999 stängdes delen i Charing Cross som utgjorde slutstationen då linjesträckningen ändrades. I dag ligger stationsdelen för Jubilee Line på Charing Cross övergiven och stängd.

Det görs cirka 127 miljoner resor på linjen varje år.

•  
  Stanmore
•  
  Swiss Cottage
•  
  Westminster
•  
  Waterloo
•  
  Southwark
•  
  London Bridge
•  
  Bermondsey
•  
  Canada Water
•  
  Canary Wharf
•  
  North Greenwich
•  
  West Ham
•  
  Stratford

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wiki.

Noter