Vandringsduva: Utdöd fågelart

Vandringsduvan var en flyttfågel som uppträdde i enorma flockar i östra och centrala Nordamerika. En observation från 1866 i södra Ontario beskriver en flock som var 1,6 km bred, 480 km lång och tog 14 timmar att passera och uppskattningsvis omfattade 3,5 miljarder individer. Om uppskattningen stämmer omfattade flocken förmodligen merparten av den totala populationen vid denna tid.

 

Det finns uppskattningar om att populationen av vandringsduva uppgick till 3-5 miljarder individer när européerna anlände Nordamerika och att den kan ha utgjort 25-40% av USA:s totala fågelpopulation. Det finns dock annan forskning som tyder på att arten inte var så talrik under förcolumbiansk tid, utan att antalet ökade som en direkt följd av indianernas minskning vilket ska ha lett till en ökad födotillgång för duvan.

Populationsminskningen berodde delvis på habitatförstörelse i och med att européerna började bosätta sig i inlandet, främst på grund av den avskogning som följde och förändring från prärie till jordbruksbygd. Men den främsta faktorn var att duvkött började säljas som billig mat för slavar och fattiga under 1800-talet vilket ledde till en systematisk jakt i massiv skala. Populationstrenden var långsamt dalande under perioden 1800 till 1870, med en dramatisk minskning mellan 1870 och 1890.

Mytbildningen kring duvan spred sig över världen. 1906, bara några år innan arten helt utrotats, publicerade ornitologen Reinhold Winter sin bok Fågelkåserier av Regulus där han skriver:

1909 innehåller ett mötesprotokoll från American Ornithologists' Union (AOU) en punkt om huruvida vandringsduvan kanske är utrotad i det vilda och en utlysning om en belöning på $1200 för den som kan lägga fram bevis för en konstaterad häckning. Vandringsduvan Martha, som levde i fångenskap på Cincinnati Zoo, tros ha varit världens sista av sin art och hon dog 1 september 1914.

•   Wiki Commons har media som rör vandringsduva.
  Bilder & media