East End

De centrala delarna tillhör till stor del London Borough of Tower Hamlets. Begreppet är inte synonymt med East London, som generellt ses som ett mycket större område. Man började använda begreppet East End i slutet av 1700-talet då befolkningsökningen i London ledde till extrem överbefolkning och en koncentration av fattiga människor och invandrare i East End. Problemen förvärrades genom byggandet av St Katharine Docks (1827) och Londons järnvägars slutstation (1840-1875) som orsakade att många flyktingar flyttade till East End. Under loppet av ett sekel blev East End synonymt med fattigdom, överbefolkning, sjukdomar och kriminalitet.

East End utvecklades snabbt under 1800-talet. Ursprungligen kännetecknades området av byar samlade runt stadsmurarna eller längs med huvudvägarna som omgavs av jordbruk, kärr och små byar utmed floden. Området lockade stora folkmassor från landet med arbete, då sjöfarten blomstrade i området. Successiva vågor med utländsk invandring började med hugenotter som skapade en ny förort i Spitalfields under 1600-talet. De åtföljdes av irländska vävare, ashkenazer och under 1900-talet bangladeshier. Många av invandrarna arbetade inom klädindustrin. Överflödet av outbildad arbetskraft ledde till låga löner och dåliga levnadsvillkor i hela East End vilket i sin tur ledde till sociala reformer under mitten av 1700-talet och skapandet av unioner och fackförbund i slutet av århundradet. Radikalismen i East End bidrog till skapandet av Labour Party och krav på bättre villkor för kvinnor (se suffragett).

Officiella försök att vidta åtgärder i samband med den överbefolkade härbärgeringen började i början av 1900-talet av London County Council. Andra världskriget ödelade stora delar av East End, som dess dockar, järnvägar och industrier, vilket ledde till skapandet av nya förorter i början av 1950-talet.