Amerikanska Inbördeskriget: Inbördeskrig i Nordamerika 1861–1865

Som svar på valet av Abraham Lincoln som president i USA, bröt sig 11 slavstater i södern, ut från USA och bildade Amerikas konfedererade stater (”Sydstaterna”) med ett lösare förbund. De övriga 25 delstaterna (”Nordstaterna”), varav fyra slavstater, stödde USA:s federala regering. Efter fyra år av krig, som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen genom det trettonde tillägget. Problemen som ledde till kriget löstes delvis i rekonstruktionseran som följde, med en starkare federal makt och ockupation av södern till 1877, medan försöken att emancipera den före detta slavbefolkningen som medborgare i hög grad misslyckades på grund av starkt regionalt motstånd. Denna motsättning kom senare att ligga till grund för den hårdföra rassegregationen i sydstaterna, de så kallade Jim Crow-lagarna, och den senare medborgarrättsrörelsen under 1900-talet.

Amerikanska inbördeskriget
Medurs från toppen: Slaget vid Gettysburg, Kapten John C. Tidball (andra till vänster) från Nordstatsarméns artilleri, krigsfångar från Sydstatsarmén, pansarskeppet USS Atlanta, ruinerna av Richmond i Virginia, Slaget vid Franklin
Ägde rum 12 april 1861 – 9 maj 1865 Plats Södra, nordöstra och västra Nordamerika samt Atlanten Resultat Seger för Nordstaterna Upplösningen av Amerikas konfedererade stater Amerikas förenta staters territoriella integritet bevarades Slaveri avskaffas Början på Rekonstruktionen Casus belli Slaveriet och de ekonomiska motsättningarna mellan Nordstaterna och Sydstaterna
Stridande
Nordstaterna	Konfederationen
Befälhavare och ledare
Abraham Lincoln Ulysses S. Grant William T. Sherman David Farragut George B. McClellan Henry Halleck Joseph Hooker George Meade	Jefferson Davis Robert E. Lee Joseph E. Johnston P.G.T. Beauregard Albert S. Johnston  † Braxton Bragg Richard H. Anderson Josiah Gorgas
Styrka
2 672 341 698 000 (som mest)	750 000 – 1 227 890 360 000 (som mest)
Förluster
140 414 döda i strid ~365 000 döda totalt 275 200 skadade	72 524 döda i strid ~260 000 döda totalt 137 000 skadade
50 000 civila döda

Historiska och moderna tolkningar pekar på synen på unionen och slaveriets roll i en fri republik som grundorsak till det amerikanska inbördeskriget, men det finns många andra tolkningar. En vanlig alternativ tolkning är den som först framlades av Karl Marx – "den sista borgerliga revolutionen" – och sedan vidareutvecklades av progressiva historiker som Charles A. Beard i början av 1900-talet, var de ekonomiska motsättningarna mellan de industrialiserade nordstaterna och de stapelvaruexporterande sydstaterna. Frågan om delstater ägt rätt att lämna unionen, som varit omtvistad sedan USA:s grundande, löstes därmed till förmån för den federala makten.

När Abraham Lincoln från republikanska partiet tillträdde som USA:s president 1860 uppstod en dispyt som ledde till att sydstaterna lämnade unionen i protest mot denna, 4 mars 1861, och istället bildades Amerikas konfedererade stater (Confederate States of America, CSA). Kriget utkämpades som ett krig för frigörelse från unionen respektive återställande av densamma. Den främsta orsaken till konflikten var synen på slaveriet.

Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men bland gemene man var det nog slaveriet som dryftades, då högsta domstolen ogiltigförklarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Det här väckte stor indignation i syd alltmedan nordstatsexcentrikern John Brown gav sitt stöd till upprättandet av en ”republik för förrymda slavar”. Brown, och arton andra nordstatare, ockuperade 1859 en federal byggnad i Harpers Ferry i Virginia. Han dödade borgmästaren och tog några av stadens ledande män till fånga. Brown fängslades sedermera och dömdes för mord och sammansvärjning och förräderi mot staten Virginia. Hans död gjorde honom till en martyr för slaverimotståndarna som upphöjde honom till helgon. Tidningarna tillgrep stora ord, såsom ”Ett nytt helgon som gjorde galgen till ett kors”. Avrättningen verkade inte avskräckande utan fick motsatt effekt.

Styrkeförhållandena innan kriget började var elva sydstater med 9 miljoner invånare inklusive 4 miljoner slavar, mot tjugoen nordstater med 28 miljoner invånare.

I presidentvalet 1860 hade det republikanska partiet, lett av Abraham Lincoln, en kampanj mot utökandet av slaveriet bortom de delstater där det redan existerade. Republikanerna förespråkade nationalism och i sitt valprogram 1860 fördömde de hot om splittring som förräderi. Efter en republikansk seger, men innan den nya regeringen tillträdde den 4 mars 1861, förklarade sju delstater sin utbrytning och gick ihop och bildade Amerikas konfedererade stater. Både president James Buchanans avgående regering och den tillträdande regeringen bestred utträdets lagenlighet och betraktade det som uppror. De övriga åtta slavstaterna avvisade samtal om utbrytning vid denna tidpunkt. Inget land i världen erkände konfederationen.

Strider inleddes den 12 april 1861, då konfedererade styrkor attackerade en federal militär anläggning vid Fort Sumter i South Carolina. Lincoln svarade med att kräva en frivillig armé från varje delstat som skulle återta federal egendom, vilket ledde till deklarationer om utträde av ytterligare fyra slavstater. Båda sidor rustade upp arméstyrkor allteftersom unionen tog kontroll över gränsstaterna i början av kriget och etablerade en marin blockad. Fältslag i öst 1861–1862 blev resultatlösa, eftersom konfederationen slog tillbaka unionens ansträngningar att erövra dess huvudstad, Richmond, Virginia, under Peninsularfälttåget. I september 1862 avslutades konfederationens fälttåg med nederlag i Maryland i slaget vid Antietam, vilket hindrade britterna från att ingripa. Dagar efter det slaget utfärdade Lincoln Emancipationsproklamationen, vilket gjorde slaveriförbudet till ett krigsmål.

År 1863 avslutades den konfedererade generalen Robert E. Lees avancemang norrut i nederlag i slaget vid Gettysburg. I väster fick federala styrkor kontrollen över Mississippifloden efter slaget vid Shiloh och belägringen av Vicksburg, och splittrade därmed konfederationen i två delar; man förstörde mycket av deras västra armé. Tack vare sina framgångar i väster gavs Ulysses S. Grant befälet över den östra armén 1864. Han organiserade William Tecumseh Sherman, Philip Sheridan och andras arméer att attackera konfederationen från alla håll, vilket ökade nordstaternas fördel i manskap. Grant omstrukturerade unionsarmén och tillsatte andra generaler som befäl över divisioner som skulle stödja hans avancemang in i Virginia. Han ledde Overlandfälttåget för att erövra Richmond men ändrade sina planer på grund av våldsamt motstånd, och ledde därefter belägringen av Petersburg som nästan gjorde slut på resterna av Lees armé. Samtidigt erövrade Sherman Atlanta, marscherade mot havet och förstörde konfederationens infrastruktur längs vägen. När konfederationens försök att försvara Petersburg misslyckats, retirerade den konfedererade armén. Den förföljdes och besegrades, vilket resulterade i Lees kapitulation till Grant vid Appomattox Courthouse den 9 april 1865.

Det amerikanska inbördeskriget var ett av de tidigaste sanna industriella krigen. Järnvägar, telegrafen, ångbåtar och massproducerade vapen användes i stor skala. Bruket av total krigföring, som utvecklats av Sherman i Georgia, och skyttegravskriget i närheten av Petersburg, förebådade första världskriget i Europa. Det är fortfarande det blodigaste kriget i amerikansk historia, med 620 000 döda soldater och okänt antal civila offer. Historikern John Huddleston uppskattar dödssiffran till tio procent av alla män 20–45 år i nordstaterna och 30 procent av alla vita män i åldern 18–40 i södern. Nordstaternas seger innebar slutet på konfederationen och slaveriet i USA och stärkte den federala regeringens roll. De sociala, politiska och ekonomiska frågorna samt rasfrågorna i kriget formade rekonstruktionstiden fram till 1877 på ett avgörande sätt.

Striderna

 

Striderna inleddes den 12 april 1861 med att sydstaterna intog Fort Sumter i South Carolina och mot alla förväntningar besegrade de även den reguljära unionsarmén i det första slaget vid Bull Run 21 juli 1861. År 1862 blev general Robert E. Lee ledare för konfederationens Virginiaarmé och utkämpade med den ett oavgjort fältslag vid Antietam i september. Lees militära skicklighet bidrog därefter starkt till sydstaternas krigsinsats och han visade sig vara den största faktorn till att de industriellt underlägsna sydstaterna kunde hålla ut så länge.

Redan från början av kriget etablerade nordstaterna en sjöblockad mot sydstaterna i syfte att hindra sydstaterna från att exportera bomull till Europa. Den 8–9 mars 1862 ägde världshistoriens första strid mellan bepansrade fartyg rum i slaget vid Hampton Roads. Det nordstatsbyggda USS Monitor (konstruerat av den svenskfödde John Ericsson) avgick med en knapp seger efter en lång duell mot sydstaternas CSS Virginia (som innan ombyggnaden hette Merrimac). Under tiden opererade nordstatsgeneralen Ulysses S. Grant längre västerut och besegrade sydstatsarmen i slaget vid Shiloh 1862. Därefter ryckte han vidare söderut längs Mississippifloden, i syfte att skära konfederationen i två delar. Under perioden maj-juni 1862 föll både Memphis och New Orleans i unionens händer med hjälp av unionens flottstyrkor. Den 4 juli 1863 intog nordstatstrupperna sålunda Vicksburg (se Slaget vid Vicksburg). Lee besegrade nordstatsarméerna i slagen vid Fredericksburg, Chancellorsville och Fredericksburg (andra) och ledde därefter Virginiaarmén in i Maryland. Krigets avgörande slag, och vändpunkt, kom i slaget vid Gettysburg i Pennsylvania den 1–3 juli 1863, där Lee besegrades av general George Gordon Meade. Samtidigt blev en nordstatsarmé, som försökt invadera Virginia, besegrad i slagen vid Chickamauga, ehuru det blev en blodig seger för sydstaterna. Chickamauga var det enda större slaget där sydstaterna var numerärt överlägsna.

År 1864 kämpade Lee mot general Grant i många blodiga slag i Virginia och sydstatsarméerna tvingades trots upprepade segrar tillbaka. Efter slaget vid Chattanooga kunde Grant gå söderut in i Georgia. Han skickade general William Tecumseh Sherman söderut, medan han själv fortsatte strida mot Lee i Virginia. 1864 intog även Sherman Atlanta i Georgia (efter slaget vid Atlanta), varpå marschen gick österut, mot havet; Shermans marsch mot havet är ett klassiskt ”snitt med skäran” i militärhistorien. Sherman intog Savannah närmare kusten lagom till jul och skickade ett telegram till Lincoln med följande innebörd: ”I beg to present you as a Christmas gift the City of Savannah.” Sherman fortsatte senare norrut och intog Columbia i South Carolina. År 1865 retirerade Lee från Petersburg där en blodig belägring 15 juni 1864–2 april 1865 hade ägt rum. Sydstaternas huvudstad Richmond evakuerades och någon tid därefter kapitulerade Lee. Lees sista strid kom att bli slaget vid Appomattox, varefter Lee kapitulerade med hela sin armé inför general Grant vid Appomattox tingshus den 9 april 1865. Den siste sydstatsgeneralen som kapitulerade var brigadgeneral Stand Watie, vars kapitulation den 23 juni 1865 kan sägas ha varit det definitiva slutet på inbördeskriget.

 

Fem dagar efter Lees kapitulation blev Abraham Lincoln mördad av John Wilkes Booth. Det amerikanska inbördeskriget krävde cirka 630 000 militära dödsoffer och är således den blodigaste konflikten i amerikansk historia. De viktigaste resultaten av kriget var att slaveriet hävdes i och med emancipationen den 1 januari 1863 och att unionen bevarades. Dessutom stärktes det federala styret i hela USA. Krigsförlusten, tillsammans med slaveriets avskaffande, innebar ett ekonomiskt och kulturellt bakslag för sydstaterna.

I nordstaterna kunde förlusten av människor gottgöras genom de hundratusentals invandrare som man årligen tog emot från Europa, och trots den tunga skattebördan avbröts endast för en kort tid nordstaternas ekonomiska utveckling. Till och med mitt under kriget fullbordades nya järnvägar, och Västerns kolonisation fortskred i rask takt genom homesteadlagarna. Rika skördar och stigande veteexport gav bönderna inkomster, de stora beställningarna för härens beklädnad och beväpning gav industrin rik sysselsättning, och på så sätt tilltog trots kriget det materiella välståndet.

Helt annorlunda var situationen i sydstaterna. Här hade man förbrukat nästan allt, intill sista man och sista öret. Kriget hade nästan uteslutande förts inom konfederationens gränser. Stora sträckor hade systematiskt ödelagts av de fientliga soldaterna, husen var nedbrända, plantage, järn- och landsvägar förstörda, och det fanns varken kapital eller arbetskraft till att återställa det förlorade. Efter konfederationens sammanstörtande förlorade dess skuldförskrivningar och pappersmynt sitt värde och slavförrådet, som hade utgjort den värdefullaste beståndsdelen av dess förmögenhet, gick nu förlorat, definitivt och utan någon ersättning.

År 1869 beslutade president Andrew Johnson om allmän amnesti för nordstatsdesertörer och sydstatssoldater för brott begångna under inbördeskriget.

Tiden närmast efter kriget är känd som rekonstruktionstiden. Nordstatstrupper ockuperade sydstaterna ända fram till 1877. Legal rasdiskriminering fortsatte länge i USA, även på federal nivå, bland annat var den amerikanska krigsmakten segregerad ända till slutet av 1940-talet. Ku Klux Klan bildades i Tennessee den 24 december 1865. Den afroamerikanska befolkningen hade medborgerliga och politiska rättigheter i Södern så länge nordstatstrupperna var närvarande, medan de sydstatare som hade slagits på de konfedererades sida förlorade sina medborgerliga rättigheter. När trupperna drog sig tillbaka berövades i praktiken de svarta rösträtt och utsattes för en konsekvent rasåtskillnadspolitik genom så kallade Jim Crow-lagar. Den amerikanska högsta domstolen godkände segregationen genom en doktrin som kallades ”separate but equal” (åtskilda men jämlika) i rättsfallet Plessy v. Ferguson. Det var först genom medborgarrättsrörelsen på 1950- och 1960-talen som de svarta fick fullständiga medborgerliga rättigheter.

Lincoln var republikan, och det kom att dröja länge innan republikanerna kunde få något större stöd i de förutvarande sydstaterna. I Georgia dröjde det ex ända till 2003 innan en republikan valdes till guvernör för första gången. Demokraterna kom att helt dominera politiken i dessa delar av USA fram till cirka 1970-talet. Fram till sekelskiftet fanns dock, främst i den afroamerikanska befolkningen, ett visst republikanskt stöd, och afroamerikanska kongressledamöter från södern bestod till år 1901.

Amerikanska inbördeskriget har skildrats i otaliga verk. Denna sektion ger en överblick över de mer noterbara.

Litteratur

• The Rise and Fall of the Confederate Government (1881) av Jefferson Davis
• The Private History of a Campaign That Failed (1885) av Mark Twain
• Nord contre Sud (1887) av Jules Verne
• An Occurrence at Owl Creek Bridge (1890) av Ambrose Bierce
• The Red Badge of Courage (1895) av Stephen Crane
• Borta med vinden (1936) av Margaret Mitchell
• Nord och Syd (1982) av John Jakes

Film

Musik

• "Dixie"
• "Battle Hymn of the Republic"
• "The Bonnie Blue Flag"
• "John Brown's Body"
• "When Johnny Comes Marching Home"
• "Marching Through Georgia"

• Lista över slag i amerikanska inbördeskriget
• Nordstatsarmén
• Sydstatsarmén
• Sonderbundkriget, som utkämpades i Schweiz 1847 mellan en rad kantoner (delstater) och förbundsregeringen.

Anmärkningar

Noter

Tryckta källor

• Katcher, Philip (2000) (på engelska). The American Civil War. ISBN 0-600-59804-7 
• Davis, William C. (2001) (på engelska). The illustrated encyclopedia of the Civil War: the soldiers, generals, weapons and battles. ISBN 1-58574-376-3 

Webbkällor

• https://web.archive.org/web/20190807001030/http://www.amerikanskainbordeskriget.com/ Amerikanska Inbördeskriget på svenska

•   Wiki Commons har media som rör Amerikanska inbördeskriget.
  Bilder & media