Svalbard: Norsk ögrupp i Norra ishavet

Svalbard, tidigare Spetsbergen, är en ögrupp i Norra ishavet tillhörande Norge. Öarna befinner sig långt norr om polcirkeln, ungefär mitt emellan Nordkap och den geografiska nordpolen. Svalbards största ö, Spetsbergen, utgör mer än hälften av ögruppens 61 045 km² och hyser alla dess 2 926 invånare. Ungefär 60% av ögruppens yta täcks av glaciärer och landskapet kännetecknas av berg och fjordar: ett av vilka är Newtontoppen, som med sina 1 717 meter över havet också är Svalbards högsta berg. Administrativt tillhör Svalbard Norge, men styrs till viss del av sysselmästaren som har sitt säte i den största orten Longyearbyen på Spetsbergens västkust.

Svalbard
Ögrupp
Satellitbild över Svalbard från augusti 2022.
Satellitbild över Svalbard från augusti 2022.
Etymologi: Svalbarð, fornnordiska: 'kall kant'.
Land Norge Norge
Huvudort Longyearbyen
Högsta punkt Newtontoppen
 - höjdläge 1 717 m ö.h.
Area 61 045 km²
Folkmängd 2 926 (2021)
Befolkningstäthet 0,047 invånare/km²
Sysselmästare Lars Fause
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Geonames 7521757
Svalbards läge i Europa.
Svalbards läge i Europa.
Svalbards läge i Europa.

Nederländaren Willem Barents var den första att upptäcka öarna då han iakttog dem under sin sökning efter nordostpassagen 1596. Öarna skulle därefter bli en viktig bas för valfångst åt europeiska makter. Flera länder gjorde anspråk på Svalbard och på grund av det hade öarna en ganska laglös natur, vilket bidrog till konflikt mellan olika auktoriteter. Efter att valfångstseran var över förlorade frågan om Svalbards suveränitet relevans och den erkändes allmänt som Terra Nullius.

Under tidigt 1900-tal påbörjades kolbrytning på Svalbard och gruvorterna Pyramiden och Barentsburg grundades. Även Sverige deltog efter det att Sveagruva etablerats 1917. Trots den omfattande exploateringen av öarna dröjde det ända till 1920 innan dess statsrättsliga ställning reglerades. Detta gjordes i den så kallade Spetsbergtraktaten, som ger traktatundertecknande stater rätt att bedriva näringsverksamhet, jakt och fiske där så länge de erkänner Norges suveränitet över Svalbard. Numera är ryskägda Arktikugol det enda utländska företag som bedriver gruvdrift där.

Från att öarna upptäckts och fram till 1920 kallades större delen av vad som idag är Svalbard för Spetsbergen. Denna benämning kommer från nederländskan, så det nyligen självständiga och starkt nationalistiska Norge började vid 1900-talets början leta efter alternativ. Man fann till slut en vikingasaga där Svalbarð omnämns som en mytisk landmassa norrut. Tanken på att deras förfäder redan skulle ha varit där för 800 år sedan blev populär bland norrmännen, så de beslutade därför att byta hela territoriets namn till Svalbard. Den äldre benämningen Spetsbergen lever dock kvar i flera språk, till exempel ryska.

Historia

Upptäckt

Det finns flera teorier om när Svalbard upptäcktes; på 1970-talet framförde två arkeologer möjligheten att förhistoriska jägare ska ha bosatt sig på ögruppen redan för 4 500 till 2 500 år sedan. Beläggen för deras teori bestod av ett antal flintastenar funna vid Spetsbergens västkust som var daterade till den tidsperioden. Det råder dock tvivel om stenarna verkligen tillverkades av människor eller om de slipades naturligt. Det är också möjligt att isländska sjöfarare påträffat öarna redan 1194, eftersom namnet Svalbarð omnämns i Landnamsboken det året. Det är dock oklart om Svalbarð hänvisar till dagens Svalbard eftersom beskrivningen lika gärna kan appliceras på ett antal andra områden, som Jan Mayen och östra Grönland.

Svalbard upptäcktes med säkerhet i juni 1596 av den nederländska upptäcktsresanden Willem Barents när han var på jakt efter nordostpassagen. Delar av ön Spetsbergen kartlagdes och Nederländernas riksvapen restes vid kusten. Barents noterade inte Svalbards ekonomiska värde, utan det var först efter Henry Hudsons besök i maj 1607 som området blev populärt som jaktmark.

Fångstverksamhet

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Resterna av den nederländska valfångststationen Smeerenburg.

1612 påbörjade britterna och nederländarna valjakt på Svalbard och etablerade samhället Smeerenburg på Amsterdamön. Samhället bestod av 17 byggnader och sju trankokerier, som bedrevs av som mest 10 000 arbetare under sent 1600-tal. Både Danmark-Norge och England hade gjort anspråk på öarna medan Nederländerna hävdade att de var internationellt territorium. På grund av dess laglösa natur förekom det ofta skärmytslingar mellan nederländska, brittiska, danska och franska skepp. In på 1700-talet hade den omfattade jakten på val kraftigt minskat dess population och därmed också jägarnas fångster, så samtliga valfångststationer, inklusive Smeerenburg, lades ner. Frågan om Svalbards suveränitet förlorade relevans och området började räknas som Terra Nullius.

Efter att valjägarna övergett Svalbard började istället säl- och pälsdjursjägare anlända till ögruppen. Från tidigt 1700-tal var de främst pomoriska jägare från den ryska nordkusten som engagerade sig i industrin och byggde olika baser på öarna. De övervintrade ofta på Svalbard och ersattes av en nya grupper följande år. Ivan Starostin, en invånare vid basen Russekeila, blev känd för att ha stannat på Svalbard totalt 39 vintrar, varav 15 av dem var i rad. Som mest befann sig 2 200 pälsdjursjägare på Svalbard under 1790-talet, men 30 år senare hade bestånden minskat så pass mycket att ryska handelskompanier inte länge fann det lönsamt att bedriva sin verksamhet där. Det var också svårt för dem att konkurrera med norrmännen, som hade möjlighet att nå jaktmarkerna tidigare.

Den första norska övervintringen på Svalbard genomfördes 1795 och därefter skulle de i stort sett ta över all pälsdjursjakt på öarna. Norrmännen jagade även valross. De tenderade att jaga i de tidigare okända östra delarna av ögruppen och flera öar, bland annat dem i Kong Karls land, upptäcktes. 1861 genomförde Elling Carlsen den första omseglingen kring Svalbard.

Andrées polarexpedition

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Isvandringen dokumenterades fotografiskt av Nils Strindberg. Detta foto avbildar deras havererade vätgasballong.

Under 1890-talet lade den svenska ingenjören Salomon August Andrée fram en plan på en resa över Arktis med vätgasballong. Expeditionen utgick från Danskön i nordvästra Svalbard. Besättningen bestod av Andrée själv samt samt vetenskapsmannen Nils Strindberg och ingenjören Knut Frænkel.

Expeditionen utgick från Danskön i nordvästra Svalbard den 11 juli 1897. Efter tre dagar havererade ballongen tillsammans med besättningen och landade på packisen 500 km nordöst om startpunkten på Danskön. Deltagarna började isvandra mot närmaste land och lyckades ta sig ända till Vitön, men kort efter ankomsten avled alla tre. På grund av öns isolerade läge förblev deras öden ett mysterium i 33 år innan deras kvarlevor påträffades av en grupp norska geologer 1930.

Svalbards suveränitet

Redan på 1600-talet visste man att det fanns kol på Svalbard, men dess ekonomiska potential insågs inte förrän den amerikanska affärsmannen John Munroe Longyear grundade företaget Arctic Coal Company 1906. Samma år grundade han också Longyear City (senare Longyearbyen), en bruksort där arbetarna till hans gruva var bosatta. 1916 sålde Longyear Arctic Coal Company till det nygrundade Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS. Eftersom Svalbard fortfarande var Terra Nullius gjordes en mängd anspråk på olika delar av ögruppen, bland annat av Sverige vid Sveagruva, där som mest 2 000 svenskar bodde, och Ryssland vid Barentsburg och Pyramiden.

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Longyear City år 1908.

På grund av den ökade exploateringen av Svalbard kom dess statsrättsliga status på tal igen. Detta reglerades i den så kallade Spetsbergtraktaten, som slöts 9 februari 1920 och trädde i kraft 14 augusti 1925. Den ratificerades av Nederländerna, Storbritannien, Danmark, USA, Italien, Frankrike, Japan och Sverige. Avtalet om Svalbard ägde rum i Paris på norskt initiativ som en del av fredsförhandlingarna efter första världskriget. Tack vare Norges neutralitet i kriget fanns det ett brett stöd bland de övriga länderna i förslaget om att öarna skulle tillhöra dem. Varken Tyskland eller Ryssland var representerade i Spetsbergtraktaten, även om båda uttryckte sitt stöd för den. Sovjetunionen anslöt sig officiellt till avtalet 1935. För att erkänna Svalbard som norskt territorium fick traktatundertecknande länder i gengäld rätt att bedriva gruvdrift, jakt och fiske där. I praktiken är det dock bara Norge och Sovjetunionen (senare Ryssland) som haft någon omfattande näringsverksamhet eller bosättningar i området.

Fram till 1920 kallades större delen av vad som idag är Svalbard för Spetsbergen och huvudön för Västspetsbergen. Hopen, Kong Karls land, Vitön och Björnön räknades då inte som en del av ögruppen Spetsbergen. Benämningen kommer ursprungligen från Willem Barents, som döpte ögruppen till Spitsbergen vid sin upptäckt av den år 1596. Precis som resten av Europa sveptes det nyligen självständiga Norge med i en våg av nationalism under 1900-talets början och man började leta efter alternativ till den nederländska termen. Man fann till slut en vikingasaga där Svalbarð omnämns som en mytisk landmassa norrut. Man vet inte om Svalbarð hänvisar till dagens Svalbard eftersom dess beskrivning lika gärna kan appliceras på andra områden, som Jan Mayen eller östra Grönland. Tanken på att deras förfäder redan skulle ha varit där för 800 år sedan blev ändå populär bland norrmännen och de beslutade därför att byta hela territoriets namn till Svalbard. Den äldre nomenklaturen lever dock kvar i flera språk, till exempel ryska.

Andra världskriget

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
En station förstörs vid den norska evakueringen.

Det andra världskriget medförde många förändringar på Svalbard. I augusti 1941 förstördes norsk och sovjetisk infrastruktur och befolkningen evakuerades, ryssarna till Archangelsk och norrmännen till Storbritannien. Fram till krigets slut opererade tyskarna ett antal meteorologiska stationer på Svalbard. De drev också ett mindre förband i Longyearbyen innan den till slut evakuerades 1942 av rädsla för en allierad attack under den isfria sommaren.

På våren samma år skickades en norsk militärstyrka från Storbritannien i syfte att hindra tyskarna från att även etablera militärbaser på Svalbard. Den norska styrkan baserades först i Barentsburg och senare i Longyearbyen efter den evakuerats av tyskarna. I juni 1943 inträffade en skärmytsling på stationen Nussbaum vid Krossfjorden mellan en liten norsk spaningsgrupp och den tyska besättningen. En tysk och en norrman omkom i stridigheterna. Den enda tyska väderstationen som fortfarande finns bevarad är Haudegen på Nordaustlandet. På grund av dess isolerade läge evakuerades stationen inte förrän i början av september 1945, nästan fyra månader efter Krigsmarinens officiella kapitulation i maj.

I september 1943 genomförde tyskarna en räd mot Svalbard med en stor sjöstyrka ledd av slagskeppen Tirpitz och Scharnhorst. I attackerna förstördes nästan Barentsburg, Longyearbyen och Grumantbyen helt. Under sommaren 1944 förstörde en tysk ubåt även Sveagruva.

Kalla kriget

Hösten 1944 framförde Sovjetunionen krav på en revidering av Spetsbergtraktaten. Ryssland var inte representerat i fördraget när det undertecknades 1920, även om de officiellt slöt sig till avtalet 1935. De hävdade att Björnön hade ansetts vara ryskt territorium innan avtalet slöts och föreslog att Norge skulle avstå ön till dem. De menade även att ögruppen Svalbard skulle skötas som ett gemensamt område. I en anteckning från den 9 april 1945 föreslog Norge att Svalbards försvar skulle vara en gemensam angelägenhet för de båda länderna. Ärendet togs inte vidare för tillfället.

1946 tog Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov upp frågan igen. Ärendet avslutades då i Stortinget, som i februari 1947 beslutade att det inte var förenligt med Norges utrikespolitiska linje att föra förhandlingar med en annan stat om militärt försvar av ett område under norsk suveränitet. Förslaget om att revidera Spetsbergtraktaten har inte tagits upp sedan dess. Hösten 1951 protesterade däremot den sovjetiska regeringen mot att Svalbard skulle inkluderas i ansvarsområdet för Natos Allied Command Atlantic. Enligt dem stod detta i kontrast till artikel 9 i Spetsbergtraktaten, där det står att ingen utländsk militär aktivitet får förekomma på öarna. Den norska regeringen förnekade att detta stred mot artikel 9 och vidhöll att de inte hade för avsikt att upprätta någon befästning eller bas inom traktatområdet. Sedan det kalla kriget har det inte förekommit några allvarliga konflikter mellan Norge och Ryssland gällande Svalbard. För att betona norsk suveränitet har betydande investeringar lagts på ögruppen.

Nutidshistoria

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Monument tillägnad de omkomna i gruvan vid Ny-Ålesund.

Efter andra världskriget återetablerades befolkningarna vid Longyearbyen och Ny-Ålesund och Sovjetunionen återställde gruvarbetet vid Barentsburg, Pyramiden och Grumantbyen. Även Norge satte igång drift vid sina gruvor på nytt. I den norska gruvan vid Ny-Ålesund avled 21 arbetare i en gruvolycka 1962. I det som kom att kallas för Kings Bay-affären avslöjade en kommission att det fanns flera brister i styret av gruvan, något som enligt dem som orsakade dödsfallen. I rapporten de lämnade in till Stortinget 1963 lade de skulden på industriministern Kjell Holler, som avgick samma dag som rapporten offentliggjordes. Norges statsminister Einar Gerhardsen menade dock att regeringen inte var ansvarig då gruvans verksamhet leddes av ett företag och inte en statlig institution. I den kommande skandalen väcktes en misstroendeförklaring och Gerhardsen tvingades också avgå.

År 1975 etablerades en flygplats i Longyearbyen, vilket gjorde mycket för att minska den tidigare isoleringen under vintermånaderna och Svalbard är nu nära kopplat till andra flygplatser. Svalbard satellittstasjon upprättades 1997 och är den nordligaste satellitstationen i världen. På stationen har Telenor byggt en telekommunikationsantenn. Data sänds sedan 2004 via Telenor Svalbards kommunikationsnod över Svalbardsfiberkabeln till Harstad och Andön vid norska fastlandet och vidare till andra länder.

Från slutet av 1980-talet slutade Longyearbyen successivt vara en bruksort när många av de samhällsuppgifter som kolföretaget Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS tidigare hade tagit hand om överfördes till andra organ. Under 1990-talet blev turism en allt viktigare inkomstkälla för Svalbard, vilket gjorde att ögruppen inte längre var beroende av gruvdriften. 1998 övergavs gruvsamhället Pyramiden och idag är Barentsburg, ägs av ryska Arktikugol, den enda verksamma gruvan på Svalbard. 1996 skedde den dödligaste flygolyckan i Norge då ett ryskt flyg störtade in i ett berg vid inflygning till Longyearbyens flygplats. 141 personer omkom.

Fröbanken på Svalbard togs i bruk 2008 på initiativ av den norska staten, som äger och står för driften av den. Syftet med fröbanken är att säkerställa en växts överlevnad om orginalsamlingen råkar gå förlorad, vilket också är det enda tillfället då man får tillgång till reserven. Klimatet och geologin på Svalbard är fördelaktigt för en fröbank. Det kyliga klimatet skapar permafrost och sandstenen ger ett stabilt underlag för byggnation och ger ifrån sig endast små mängder radioaktivstrålning.

Miljö

Geografi

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Politisk karta över Svalbard.

Svalbard är 61 045 km² stor och ligger ungefär mitt emellan Nordkap i Nordnorge och den geografiska nordpolen. Svalbard defineras enligt Spetsbergtraktaten som samtliga öar belägna mellan 74° till 81° N och 10° till 35° Ö, från Björnön i syd till Sjuöarna i norr och från Prins Karls Forland i väst till Vitön i öst. Den största ön är Spetsbergen, som utgör mer än hälften av Svalbards yta, följt av Nordaustlandet, Edgeön, Barentsön, Vitön, Prins Karls Forland och Björnön.

På Spetsbergen ligger Svalbards högsta berg, Newtontoppen, med 1 717 meter över havet. 60% av ögruppen täcks av glaciärer och på Nordaustlandet finns Austfonna, Europas tredje största glaciär. 30% av Svalbards yta täcks av sten och 10% av växtlighet. Kustlinjerna kännetecknas av fjordar, av vilka den längsta är Wijdefjorden, följt av Isfjorden. Alla Svalbards 2 926 invånare bor på Spetsbergen, de flesta i huvudorten Longyearbyen. Den ryska gruvorten Barentsburg är den näst största orten och Ny-Ålesund den tredje största. Ny-Ålesund är också den nordligaste permanent bebodda orten i världen.

Geologi

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Topografisk karta över Svalbard.

Svalbard har bergarter från alla geologiska perioder av jordens historia. De yngsta bergarterna från paleogen och neogen finns i de centrala och sydliga delarna av Spetsbergen, från Isfjorden och söderut. Dessa lager är omgivna av formationer från trias, jura och krita och vidare mot väst och nord finns avlagringar från perm och silur.

De äldsta bergarterna är omvandlade av jordskorpans rörelser och härstammar från prekambrium. Dessa bergarter, som på Svalbard kallas för Hecla Hoek, förekommer i norra delen av Nordaustlandet mellan Wijdefjorden och Hinlopensundet samt längs Spetsbergens västkust. Topografin är starkt påverkad av den senaste istidens inlandsisar och åtföljande landhöjning, vilka resulterat i djupa fjorddalar och höjda strandlinjer.

I flera områden är de yngre, sedimentära bergarterna rika på djur- och växtfossiler, vilket tyder att öarna tidigare haft en rik flora och fauna. Värdefulla fyndigheter av kol från tertiär- och karbonperioderna finns särskilt vid Isfjorden, således har flera gruvsamhällen bildats där omkring. Jordbävningar förekommer ofta på Svalbard på grund av dess läge nära den mittatlantiska ryggen, en undervattensbergskedja som sträcker sig längs hela Atlanten ner till Bouvetön. Den senaste var i maj 2022 med ett skalv på magnitud 6 på Richterskalan nordväst om Longyearbyen. Den 6 mars 2009 inträffade den starkaste jordbävningen som registrerats på Svalbard, med en magnitud på 6,5.

Klimat

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Fjordlandskap på Svalbard.

Svalbard har ett tundraklimat med polarnatt från november till januari och midnattssol från mitten av april till augusti. På sommaren är dimma vanligt och kan reducera sikten till bara ett tiotal meter framåt. Klimatet påverkas avsevärt av ögruppens läge i Norra ishavet. Den Nordatlantiska driften, en gren av Golfströmmen, strömmar utanför Svalbards västra och delvis norra kuster, medan de övriga delarna är omgivna av mycket kyligare havsvatten. På grund av detta är den bebodda sydvästra delen av Svalbard varmare än andra platser på samma breddgrad och är det nordligaste isfria området i världen under sommarhalvåret. Detta gynnar gruvnäringen som då har möjlighet att skeppa ut kol mellan juli och december. Årsmedeltemperaturen vid Longyearbyen ligger på mellan -8 °C och -2 °C.

Marklagret, förutom en liten del av det översta lagret sommartid, är fruset ned till mellan 100 meters och 300 meters djup. Minst tjocklek är det i låglänta lägen och invid bergens fötter. Således har till exempel gruvorna i Ny-Ålesund uppmätt permafrost ned till 130 till 140 respektive 150 meter och i Sveagruva 320 meter. Nederbörden på Svalbard ligger mellan 200 till 500 mm per år.

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
  Normaldygnets maximitemperaturs medelvärde −13 −13 −13 −9 −3 3 7 6 1 −4 −8 −11
  Normaldygnets minimitemperaturs medelvärde −20 −21 −20 −16 −7 −1 3 2 −3 −9 −14 −18
 Nederbörd 22 28 29 16 13 18 24 30 25 19 22 25

Flora och fauna

Flora

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Spetsbergsvallmo mot ett fjordlandskap i bakgrunden.

Växtvärlden på Svalbard är av arktisk typ och saknar därmed skog. Inga högväxta arter förekommer på Svalbard eftersom vinden och kylan förstör allt som inte håller sig vid marken. De 178 sorters kärlväxter, 380 sorters mossor, 708 sorters lavar och 750 sorters svampar som har observerats är ojämnt fördelade över öarna. Mindre än 10% av den totala markytan har någon betydande biologisk produktivitet. Terräng, luftfuktighet, permafrost, exponering för vind och hur området används av betande djur är några av de viktigaste faktorerna när det gäller vilken typ av vegetation som växer på en särskild plats. Många av arterna på Svalbard förmår sig växa under ett lager av snö och kan där genomgå fotosyntes.

Sju kärlväxtarter har introducerats till öarna och är begränsad till områden bosatta av människor. Exempel på dessa är tuvtåtel, ängsgröe och rödsvingel. Tre arter på Svalbard är endemiska och förekommer bara där. Dessa är svalbardsfingerört, svalbardsbräcka och spetsbergssaltgräs. Några av de vanligaste blommorna är kantljung, polarsmörblomma, polarvide, fjällsippa, ormrot och knoppbräcka. Även spetsbergsvallmo kan iakttas och kallas ofta för 'Svalbards nationalblomma'. Bär är sällsynta på Svalbard, men efter varma somrar på sydvästkusten kan bland annat nordkråkbär och hjortron infinna sig.

Snöbäddar, där snön ligger längst, är livsmiljöer för mossor och många örter såsom fjällsyra. På flacka områden med mycket fuktighet växer mossorna bra och här skapas våtmarker. På torrare samt svagt sluttande substrat finner vi även gräsarten polarkavle och ormbunksväxten åkerfräken, medan halvgräs, som ishavsstarr och polarull, är vanligare på blötare slättmarker.

Fauna

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Isbjörn på Svalbard.

Förutom fjällräv är marina arter de enda däggdjuren på Svalbard. De djur som tillhör denna kategori är isbjörn samt olika arter av säl och val. Sex marina arter räknas som inhemska: vikare, knubbsäl, storsäl, valross, vitval och isbjörn. De 1 900 till 3 600 isbjörnar som finns på öarna tillbringar merparten av sin tid på havsisen. De håller främst till vid Spetsbergens östkust och deras föda består huvudsakligen av vikare, som är den vanligaste sälarten i havet kring Svalbard. Isbjörnarna övervintrar främst i grottor på Kongsön, Svenskön, Edgeön, Nordaustlandet och Hopen. På senare år har dock de ökande temperaturer kring Arktis försvårat isbjörnarnas möjlighet att gå i ide eftersom havsisen bildas allt senare på året. Folk som rör sig mer än några hundra meter från bebyggda områden har ofta med sig gevär för att kunna försvara sig; sedan 1971 har minst sex personer dödats i isbjörnsattacker.

Svalbardsrenen har funnits på Svalbard i 5 000 år och är endemisk till ögruppen. Den påträffas främst på Edgeön och Barentsön i södra Svalbard samt Nordaustlandet i norr.

År 2014 hade 240 fågelarter observerats på Svalbard och i dess närområde; av dessa är anses 45 vara häckfåglar och 20 havsfåglar. Bland havsfåglar kan silvertärna, stormfågel, lunnefågel, tobisgrissla och spetsbergsgrissla nämnas. Havsfåglarna vid Svalbard får den mesta av sin näring från havet och är en viktig länk mellan landlevande och vattenlevande djur. Fåglar som regelbundet häckar på Svalbard inkluderar kustlabb, bredstjärtad labb och tretåig mås. Den enda landfågel som bor på öarna året runt är fjällripan.

I vattnen kring Svalbard finns det rikligt med fisk: Arktiska fiskarter, som polartorsk, spetsstjärtat långebarn och ålbrosme tillbringar hela sina liv i området medan arktisk-boreala fiskarter, som lerskädda, taggig sjurygg, havskatt och fjällröding, kan bo på fler platser. Boreala fiskar föds utanför kusten av Nordnorge men lever det mesta av sina liv i Barents hav. Exempel på sådana är kolja, gråsej, sill, hellefisk och djuphavskungsfisk. Grönlandshajen är ett viktigt rovdjur som också är den största fiskarten vid Svalbard. Dess byte består ofta av vikare, storsäl, klappmyts, havskatt och kolja.

Förvaltning

Status

Svalbards status regleras i Spetsbergtraktaten från den 9 februari 1920. Fördraget hölls i Paris som en del av fredsförhandlingarna efter första världskriget och den ger Norge suveränitet över ögruppen. Bland de ursprungliga undertecknarna fanns Norge, USA, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Storbritannien och Sverige. En rad nationer har också skrivit på senare, bland annat Sovjetunionen 1935 och även Ryssland efter den förstnämndas upplösning. Fördraget ger medborgare från de anslutna länderna rätt att bedriva gruvdrift, jakt och fiske på öarna även om norsk lagstiftning fortfarande gäller. I praktiken är det bara Norge och Sovjetunionen (senare Ryssland) som bedrivit någon omfattande näringsverksamhet på öarna. Eftersom Spetsbergstraktaten ger Norge suveränitet över Svalbard hävdar de sig ha ensamrätt på allt vatten som ligger mindre än 200 nautiska mil från kusten; rättigheter som enligt dem tillåter den norska kustbevakningen att bedriva fiske och annan tillsyn i dessa vatten. Flera traktatundertecknande länder, framför allt Ryssland, har motsatt sig detta. De har istället anfört att den ekonomiska friheten som beskrivs i avtalet också applicerar på havet runt omkring.

Andra kontroverser gäller artikel 9 i Spetsbergtraktaten, där det står att öarna ska vara en demilitariserad zon och att inga militära trupper eller installationer får finnas. 1951, under kalla kriget, protesterade den sovjetiska regeringen mot att Svalbard skulle inkluderas i ansvarsområdet för Natos Allied Command Atlantic. Den norska regeringen förnekade att detta stred mot traktaten och vidhöll att de inte hade för avsikt att upprätta någon befästning eller bas inom traktatområdet. Från Norge sida har det påståtts att dåvarande sovjetiska gruvbolagen har haft radioutrustningar avsedda för militära ändamål. Det ryskägda gruvföretaget Arktikugol anklagas också för att "testa gränserna" gällande vad de får lov att göra på Svalbard. Talespersonen för det ryska utrikesministeriet har i sin tur antytt att den norska satellitstationen SvalSat har ett militärt syfte som står i strid med Spetsbergtraktaten.

Svalbard ingår inte i vare sig Schengensamarbetet eller nordiska passunionen vilket innebär obligatorisk kontroll av giltig resehandling vid resa till och från öarna.

Styre

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Lars Fause är Sysselmästare på Svalbard sedan 24 juni 2021.

Svalbard lyder direkt under sysselmästaren, den norska regeringens främsta representant för ögruppen, som motsvarar ungefär de svenska landshövdingarna. Sysselmästaren är för det mesta som statsförvaltarna på fastlandet men har större befogenheter eftersom den, utöver sin roll som politisk representant, också fungerar som polismästare och fyller ett antal andra officiella funktioner. Sysselmästaren ska även garantera Norges rättigheter enligt Spetsbergtraktaten samt säkerställa att Norge fullgör sina förpliktelser. Lars Fause innehar ämbetet sedan 24 juni 2021. Några lokala folkvalda politiska församlingar existerade inte i Svalbard förrän 2002, då Longyearbyens lokalstyre inrättades.

Artikel 8 i Spetsbergtraktaten slår fast att den norska staten inte får uppbära några skatteinkomster från Svalbard. Indrivna skatter och avgifter får endast komma Svalbard till del och Norge har inte befogenhet att ta ut mer pengar än vad förvaltningen av Svalbard kräver. Som en följd av detta har Svalbard en markant lägre skattenivå än resten av Norge; de saknar också mervärdesskatt och andra skatter som syftar till att öka statens inkomster.

Enligt Spetsbergtraktaten får vilken medborgare som helst från de undertecknande staterna bosätta sig i Svalbard. Å andra sidan är det svårt att få jobb och sysselmästaren kan utvisa personer som inte kan försörja sig själva. Det ställs ej krav på visum, arbets- eller uppehållstillstånd för att vistas på Svalbard. I praktiken måste man däremot ha ett visum till Schengenområdet eftersom man reser dit via norska fastlandet. Invandrare vars visum blivit avslaget i Norge har ibland flyttat till Svalbard, bott där i sju år och fått norskt medborgarskap.

Till höger, glasmåleriet av norska landskapssköldar vid statens kartverks huvudkontor i Hønefoss. Till vänster, Svalbards vapensköld efter dess blasonering.

Vapensköld

Trots att Svalbard ej är ett fylke har de ett inofficiellt "fylkesvapen". Vid statens kartverks huvudkontor i Hønefoss finns det ett glasmåleri av norska landskapssköldar, där även Svalbard fått ett symboliskt vapen. Vapenskölden utgörs av ett rött valrosshuvud på en gul bakgrund fläckad med bloddroppar runt omkring. Ovanpå skölden sitter en krona med ett kors.

Vapenskölden är inte i officiell och är endast för konstnärligt bruk. Det enda officiella vapnet som representerar Svalbard är Norges riksvapen.

Demografi

Svalbard har en befolkning på 2 926 personer, alla på Spetsbergen. Tack vare Spetsbergtraktaten ställs det ej krav på visum, arbets- eller uppehållstillstånd för att bosätta sig på Svalbard, så en tredjedel av befolkningen är utrikes född; det bor till exempel 120 thailändare i ögruppens administrativa centrum, Longyearbyen, som också är sätet för sysselmästaren på Svalbard. I Longyearbyen finns det mesta av Svalbards samhällsservice, till exempel sjukhus och Svalbards flygplats med förbindelse till Norge och utlandet. Spetsbergtraktaten gör det också möjligt för andra nationer att bedriva näringsverksamhet på öarna, något som särskilt Sovjetunionen och senare Ryssland har utnyttjat. Den näst största orten Barentsburg är en rysk gruvstad med över 400 arbetare.

Det finns i nuläget tre befolkade orter på Svalbard: Longyearbyen, Barentsburg och Ny-Ålesund. Därutöver finns det ett antal andra bebyggda platser och tidigare samhället som lagts ner. Ett noterbart exempel är Sveagruva, en svensk och senare norsk gruvort vid Van Mijenfjorden vars produktion fasades ut från och med 2017. Ett annat är den nedlagda sovjetiska och senare ryska gruvbyn Pyramiden, som ligger vid Billefjorden och producerade runt nio miljoner ton kol innan den togs ur bruk 1998. Den första anmärkningsvärda bosättningen på Svalbard kallades Smeerenburg och etablerades på Amsterdamöns sydkust av nederländska valfångare på 1600-talet. Som mest arbetade 200 man på stationen, men efter att valbeståndet kraftigt minskat var industrin inte längre lönsam och Smeerenburg övergavs. Idag finns endast stenrester och gravar kvar.

Longyearbyen

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Bild över Longyearbyen med utsikt över Adventfjorden.

Longyearbyen är Svalbards administrativa centrum och sätet för sysselmästaren på Svalbard. Ortens befolkning ligger på 2 465 personer, varav en tredjedel är utrikes födda. Longyearbyen är belägen på Spetsbergens västkust vid Longyearälvens mynning i Adventfjorden. Merparten av Svalbards infrastruktur och samhällsservice finns i Longyearbyen, bland annat sjukhus samt Svalbards flygplats med förbindelse till både Norges fastland och andra orter i ögruppen. Longyearbyens hamn tar emot omkring 50 kryssningsfartyg varje sommar. Världens nordligaste tidning, Svalbardposten, ges ut från Longyearbyen varje vecka.

Longyearbyen är namngiven efter sin grundare, John Munroe Longyear, vars företag Arctic Coal Company påbörjade gruvdrift där år 1906. Då var det endast ett brukssamhälle där arbetarna bodde. 1916 såldes företaget till det nygrundade Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS. Tillsammans med resten av Svalbard evakuerades hela ortens befolkning under andra världskriget. Det förekom fortfarande strider på öarna och i september 1943 totalförstördes Longyearbyen av tyska skepp. Samhället återuppbyggdes efter krigets slut och gruvdriften började på nytt.

Orten fortsatte vara ett brukssamhälle fram till på 1980-talet då många av de samhällsuppgifter som kolföretaget Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS tidigare hade tagit hand om överfördes till andra organ. Under 1990-talet blev turism en allt viktigare inkomstkälla för Svalbard, vilket gjorde att ögruppen inte längre var beroende av gruvdriften. 2002 etablerades Longyearbyens lokalstyre.

Barentsburg

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
En Leninstaty i Barentsburgs centrum.

Barentsburg är Svalbards näst största ort med 488 invånare. Orten är belägen vid Grønfjorden, 60 km väster om Longyearbyen. Barentsburg är ett brukssamhälle centrerat kring kolbrytning och samtliga byggnader ägs av det ryska gruvbolaget Arktikugol. Det finns också en liten del av samhället som ägnar sig åt turism; det finns ett hotell, en souvenirbutik och ett pomormuseum. Till följd av Rysslands invasion av Ukraina 2022 har dock turismen starkt avtagit. Barentsburg har ofta uppmärksammats i medier på grund av dess unika status som en gammal sovjetisk gruvort på norskt territorium. Husen och barackerna som Barentsburg består av är byggda i en blandning av skandinavisk och sovjetisk arkitektur.

Barentsburg fick sitt namn 1920 när Nederlandsche Spitsbergen Compagnie köpte marken och döpte den efter sjöfararen Willem Barents, som upptäckte Svalbard 1596. Arbetsförhållanden för företagets arbetare var goda jämfört med de andra gruvsamhällena på Svalbard på 1920-talet. Verksamheten upphörde 1926. 1932 såldes Barentsburg till det statliga sovjetiska företaget Arktikugol. Under det sovjetiska styret byggdes samhället ut och infrastrukturen färdigställes 1935. När andra världskriget bröt ut evakuerades gruvarbetarna till Archangelsk på ryska nordkusten. 1941 jämnades Barentsburg med marken av ett antal tyska fartyg, men efter krigets slut återställdes gruvarbetet igen.

2012 genomfördes en storskalig upprustning av Barentsburg. Bland annat byggdes en icke-kommersiell helikopterplatta och stadens hamn utrustades för att kunna ta emot turistfartyg. 2013 renoverades också Barentsburgs hotell och restaurang så att det nu går att betala med kreditkort. Företaget Arctic Travel Company har också etablerats för att främja turismen. Till följd av Rysslands invasion av Ukraina 2022 har dock turismen starkt avtagit.

Ny-Ålesund

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Ny-Ålesunds läge vid Kongsfjorden.

Ny-Ålesund ligger vid Kongsfjorden på nordvästra Spetsbergen och är då den nordligast belägna orten i världen. Ny-Ålesund har en befolkning på 35 personer, många av dem från andra länder som Australien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Japan och Kina. Detta är eftersom Ny-Ålesund numera främst fungerar som en plattform för internationell forskningsverksamhet.

Kolbrytningen vid Ny-Ålesund påbörjades 1916 när Peter Brandal etablerade Kings Bay Kull Compani. Det nygrundade samhället fick då sitt namn från staden Ålesund på norska västkusten. Gruvförhållandena är svårare i detta område än i vid Isfjorden, där Longyearbyen och Barentsburg ligger, och när kolpriserna dessutom sjönk blev det svårt att upprätthålla verksamheten. Staten köpte samtliga aktier till bolaget 1933. Precis som med resten av Svalbard förflyttades befolkningen från ögruppen efter andra världskrigets utbrott. I samband med evakueringen förstördes delar av anläggningen så att fienden inte skulle kunna bruka den för sin del, men 1945 återbyggdes den igen.

1963 omfattades gruvan vid Ny-Ålesund av en stor skandal med sin bakgrund i en gruvolycka året innan, där 21 arbetare avled. I Kings Bay-affären, som det kommit att kallas, avslöjades stora brister i ledningen av företaget Kings Bay Kull Compani. Norges statsminister Einar Gerhardsen uppfattades försvara det statliga företaget. En misstroendeförklaring väcktes och Gerhardsen avgick. Till följd av skandalen lade man ner gruvdriften vid Ny-Ålesund och istället insågs potential för forskning. 1968 etablerades en forskningsstation under ledning av Norska polarinstitutet. I början var denna station endast nationell, men när säkrare transportmöjligheter etablerades på 1990-talet tog även den internationella verksamheten fart.

Näringsliv

Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Turismen är viktig för Svalbard. Här sitter en läsande turist på ett isflak från glaciären i bakgrunden.
Svalbard: Historia, Miljö, Flora och fauna 
Longyear Energiverk är ett av två kolkraftverk i Svalbard

Den viktigaste näringarna i Svalbard är forskning, turism och kolutvinning. Forskningen är knuten till Universitetsstudierna på Svalbard, Norsk Polarinstitutt, EISCAT, och forskningsstationer i Longyearbyen och Ny-Ålesund. Det forskas inom bland annat miljöövervakning, klimat, ekosystem, meteorologi, glaciologi, arkeologi och geologi.

Svalbard är känt för stora förekomster av kol, och det utvinns av Arktikugol och Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S sedan första hälften av 1900-talet. I Longyearbyen och Barentsburg finns kolkraftverk som förbränner betydande delar av det kol som bryts i Gruve 7 respektive Barentsburggruvan.

Turism är också en viktig näring i Svalbard. Turister besöker ögruppen främst för att få uppleva ögruppens natur med midnattssol, isbjörnar och vildmarksnatur.

Energiförsörjningen är till stor del baserad på kol. Longyearbyen får all sin energi och elektricitet från Longyear Energiverk på Skjæringa, som försörjs med kol från Gruve 7.

Lufttransport AS bedriver privata flygförbindelser mellan Longyearbyen och Ny-Ålesund respektive Sveagruva samt helikopterservice för Sysselmannen. Det ryska Spark+ bedriver privat helikoptertrafik för Arktikugol.

2012 infördes ett totalt rökförbud på Spetsbergen och Nordaustlandet av den då sittande guvenören Odd Olsen Ingerø för att bevara isens renlighet.[källa behövs]

Telekommunikationer

Svalbard Radio har förbindelse med en satellit i den geostationära banan. Detta är troligtvis den nordligaste av sådana radiostationer. Teoretiskt borde det inte fungera, eftersom dess position är i radioskugga från den geostationära banan. Ändå fungerar det, men med sämre tillgänglighet än internationell normalstandard. Konventionella kortvågsförbindelser är också problematiska på grund av närheten till norrskenszonen. År 2003 lades två parallella fiberkablar ner på havsbotten mellan fastlandet och Svalbard (Harstad-Longyearbyen). Efter det har ögruppen tillgång till höghastighetsförbindelse med omvärlden och invånarna i Longyearbyen får TV, telefon och bredband via kablarna.

Huvudön Spetsbergen har GSM-täckning i alla bosättningar och på de centrala delarna av ön. I centrala Longyearbyen finns även 3G- och 4G-täckning.

Longyearbyen och Ny-Ålesund har tillgång till internetförbindelse med stor bandbredd.

Koder

Tillsammans med Jan Mayen har Svalbard tilldelats landskoden sj. Internetdomänen ".sj" används inte i praktiken, utan ”.no”. För telefoni används den norska landskoden och nummer som börjar på 79. Postnumren är också norska och börjar på 917. Registreringsskyltar för de fåtaliga vägfordonen börjar på ZN och har svart bakgrund med gula tecken. Färgen är ett tecken på att fordonens ägare inte är skyldiga att betala statlig fordonsskatt, vilket beror på Spetsbergtraktatens förbud mot statlig skatt.

Världens nordligaste

På Svalbard finns den nordligaste av många samhällsföreteelser i världen, såsom till exempel:

Källor

Noter

Vidare läsning

  • Arlov, Thor B. (1996) (på norska). Svalbards historie, 1596-1996. Oslo: Aschehoug. Libris 7172850. ISBN 82-03-22171-8 
  • Arlov Thor, red (1994) (på norska). Store Norske 75 år: Jubileumsskrift : Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Longyearbyen: Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Libris 7782583. ISBN 82-992462-0-2 
  • Avango, Dag (2003). ”Aktanter i ingenmanslandet: den svenska gipsbrytningen på Svalbard”. Industrins avtryck : perspektiv på ett forskningsfält (2003) S . [173]-206 : ill..  Libris 9372480
  • Avango, Dag (2005). Sveagruvan: svensk gruvhantering mellan industri, diplomati och geovetenskap 1910-1934. Trita-HOT, 0348-4696 ; 2048Stockholm papers in history and philosophy of technology, 0349-2842Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, 0347-4283 ; 44. Stockholm: Jernkontoret. Libris 9889011. ISBN 91-974131-7-8 (inb.) 
  • Avango, Dag (2004). ”Vägen till Braganzavågen: artefakter och geovetenskap som resurser för svensk kolbrytning på Svalbard”. Artefakter : industrin, vetenskapen och de tekniska nätverken (2004): sid. 27-60 : ill..  Libris 9657524
  • Barcott, Bruce, foto: Paul Nicklen (2009). ”Ett paradis av is”. National geographic (nr. 4): sid. 19-35. 
  • Hoel, Adolf (1966-1967) (på norska). Svalbard: Svalbards historie 1596-1965. Bd 1-3. Oslo. Libris 101382 
  • Østreng, Willy (1974) (på norska). Økonomi og politisk suverenitet: intressespillet om Svalbards politiske status. New territories in international politics, 99-0134479-4 ; 2. Oslo: Univ.-forl. Libris 7167711. ISBN 82-00-08998-3 

Externa länkar

Tags:

Svalbard HistoriaSvalbard MiljöSvalbard Flora och faunaSvalbard FörvaltningSvalbard DemografiSvalbard NäringslivSvalbard TelekommunikationerSvalbard Världens nordligasteSvalbard KällorSvalbard Vidare läsningSvalbard Externa länkarSvalbard

🔥 Trending searches on Wiki Svenska:

Påsk i SverigeNorgeSacha Baron CohenEbba BraheZlatan IbrahimovićSionismMagnus UgglaFackverksbroSamerBeata ErnmanKatarina SandströmJames BondTomas BrolinKlarnaHockeyallsvenskan 2023/2024Håkan HellströmJohanna OjalaSupermarine SpitfireZoroastrismKrister HenrikssonStellan SkarsgårdMichael JacksonTjetjenienSverigedemokraternaRed BullLovisa ModigVäxjö Lakers HCKonflikten i NordirlandLista över rekord i Svenska HockeyliganSaab ABDiana, prinsessa av WalesTurning TorsoMarockoGenerationLovisa (stad)UzbekistanKetaminIndienAgnetha FältskogBohuslänDan SchneiderDymmelonsdagPer HolmerFelix HerngrenRådjurKenyaMisantropiÖresundsförbindelsens broarElvis PresleyÖrebroVietnamkrigetMikael Sandström (läkare)Josef MengelePeters principPakistanBe-Ge Hockey CenterRysslandDhowUfo-mysteriet med Felix HerngrenGeneration XHalleys kometGazaremsanMartin LutherTuverasetRonja Rövardotter (film)HamasSvenska Hockeyligan 2022/202327 marsGesimsLinn SvahnAskonsdagenMaratontabell för Svenska HockeyliganGustav VasaKanarieöarnaJoppe PihlgrenEuropeiska unionen2020OskarshamnArgentina🡆 More