Lista Över Kärnvapenmakter: Wikimedia-listartikel

Det finns för närvarande 8–9 länder i världen som har detonerat kärnvapen. Enligt internationella icke-spridningsavtalet ska kärnvapenmakter sörja för att inte sprida kärnvapen till andra stater, och icke-kärnvapenmakter ska avstå från att skaffa dem.

Här under finns en tabell över de länder som har erkänt innehav av kärnvapen, en uppskattning över antalet kärnladdningar i deras besittning samt året då den första laddningen detonerades. Dessa länder kallas informellt för "kärnvapenklubben" (eng. the Nuclear Club). Med undantag för USA och Ryssland som under internationella avtal tillåter oberoende inspektioner så är listan en uppskattning, i vissa fall en grov sådan. Dessutom ger den ingen indikation på hur många av dessa laddningar som är monterade tillsammans med ett vapensystem, särskilt eftersom det under SORT-avtalet finns tusentals ryska och amerikanska kärnvapen som har inaktiverats i väntan på återanvändning. År 1985 fanns det uppskattningsvis 65 000 kärnvapen i världen, år 2002 fanns det troligtvis cirka 20 000 aktiva kärnvapen.

Land	Stridsspetsar		Datum för första testet	Plats för första testet	CTBT-status	Levereringsmetoder
	Aktiva	Totalt
De fem kärnvapenstaterna under NPT
USA	1 952	6 800	16 juli 1945 ("Trinity")	Alamogordo, New Mexico	Signerat	Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg
Ryssland	1 910	7 000	29 augusti 1949 ("RDS-1")	Semipalatinsk, Kazakstan	Ratificerat	Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg
Storbritannien	120	215	3 oktober 1952 ("Hurricane")	Montebelloöarna, Australien	Ratificerat	Havsbaserad
Frankrike	280	300	13 februari 1960 ("Gerboise Bleue")	Saharaöknen, Franska Algeriet	Ratificerat	Ubåtsburna missiler och bombflyg, tidigare även landbaserade missiler
Kina	Okänt	270	16 oktober 1964 ("596")	Lop Nur, Xinjiang	Signerat	Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg
Icke-NPT-kärnvapenmakter
Indien	Okänt	110–120	18 maj 1974 ("Smiling Buddha")	Pokaran, Rajasthan	Ej signerat	Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg
Pakistan	Okänt	120–130	28 maj 1998 ("Chagai-I")	Ras Koh Hills, Baluchistan	Ej signerat	Interkontinentala missiler och bombflyg
Nordkorea	Okänt	15–21	9 oktober 2006	Kilju, Norra Hamgyong	Ej signerat	Misstänkt land- och havsbaserad
Odeklarerade kärnvapenmakter
Israel	Okänt	75–400	1960–1979 inkl. den misstänkta Velaincidenten	Okänt	Signerat	Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg (ej bekräftat)

 

Israel har inte officiellt erkänt innehav av kärnvapen, men uppskattas ha mellan 75 och 400 kärnvapen och erhåller strategin "nuclear ambiguity" (varken bekräftar eller förnekar innehav av kärnvapen, men kommer ej att använda dem i anfallande syfte utan snarare som ett avskräckande hot).

Militäralliansen Nato, som förfogar över USA:s och Storbritanniens kärnvapen, upprätthåller ett kärnvapenparaply för alla dess medlemsstater. USA har inom detta Nato-arrangemang ungefär 200 kärnvapen utplacerade i Belgien, Tyskland, Grekland, Nederländerna, Italien och Turkiet.

• Kazakstan, Ukraina och Belarus (ska enligt avtal ha lämnat sina före detta sovjetiska kärnvapen till Ryssland)
• Sydafrika (genomförde provsprängning under sent 1970-tal; förstörde sina vapen under tidigt 1990-tal)

• Israel — Uppskattas ha mellan 75 och 400 kärnvapen, erhåller strategin "nuclear ambiguity" (varken bekräftar eller förnekar innehav av kärnvapen, men kommer ej att använda dem i anfallande syfte utan snarare som ett avskräckande hot).
• Iran — Innehar troligen inga kärnvapen, men misstänks försöka utveckla dem. Se Irans kärnkraftsprogram.
• Irak — Utvecklade kärnvapen under diktatorn Saddam Hussein, men deras kärnreaktor förstördes 1981 av Israel. Se Operation Opera.
• Syrien — Tros ha försökt utveckla kärnvapen i ett parallellt program med Nordkorea, men deras misstänkta kärnreaktor förstördes 2007 av Israel. Se Operation Orchard.
• Sverige — Se Svenska kärnvapenprogrammet.
• Argentina^{[källa behövs]}
• Kuba^{[källa behövs]}
• Libyen^{[källa behövs]}
• Polen^{[källa behövs]}
• Rumänien^{[källa behövs]}
• Schweiz^{[källa behövs]}
• Sydkorea^{[källa behövs]}
• Taiwan^{[källa behövs]}

Sverige gjorde under 1950-talet och början av 1960-talet en stor satsning (Den svenska linjen) på att utveckla kärnvapenteknologi parallellt med det svenska kärnvapenprogrammet, som inleddes 1945 och 1966-1972 befann sig i avvecklingsfas. En reaktor i Marviken, Eva, var tänkt, efter flera andra övervägda alternativ, att producera plutonium till de eventuella laddningarna. Attackflygplanet A 32 Lansen var tänkt som vapenbärare och senare A 37 Viggen, även det tilltänkta flygplanet Saab 36 var tänkt som vapenbärare för svenska kärnvapen. 1968 undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet, i och med det avslutades allt vidare arbete på svenska kärnvapen.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wiki, tidigare version.

Noter

Tryckta källor

Agrell, Wilhelm (2002). Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. ISBN 91-89442-49-0